Den vanligaste formen av bröstcancer är östrogenreceptor-positiv, så kallad hormonkänslig bröstcancer. Det innebär att tumören är beroende av det kvinnliga könshormonet östrogen för att kunna växa. Den som får den här sortens bröstcancer har en kvarstående långsiktig risk att dö i sin cancer. Det är även känt att östrogenreceptorn kan ändras när en bröstcancertumör sprider sig, vilket påverkar överlevnaden. Varför det är så vet inte forskarna, men en möjlig förklaring är att det inom en och samma tumör finns tumörceller med varierande grad av uttryck av östrogenreceptorn, vilket kallas för intra-tumör heterogenitet.
I den aktuella studien frågade sig svenska och amerikanska forskare om bröstcancerpatienter med hög heterogenitet av östrogenreceptorn inom sin bröstcancertumör har en ökad långsiktig risk att dö av bröstcancer. För att svara på det undersökte forskarna hur det hade gått för 593 patienter i en klinisk studie, som antingen hade fått tamoxifenbehandling alternativt ingen systemisk behandling alls efter operation. Samtliga hade fått diagnosen östrogenreceptor-positiv bröstcancer efter klimakteriet och insjuknat någon gång mellan 1976 och 1990.
– Vår studie visar att patienter med hög intra-tumör heterogenitet av östrogenreceptorn hade dubbelt så stor risk att dö på 25 års sikt jämfört med de patienter som hade låg heterogenitet. Detta oavsett om de hade fått tamoxifenbehandling eller inte och oberoende av de andra kända tumörmarkörerna, säger Linda Lindström, forskare vid institutionen för biovetenskaper och näringslära på Karolinska Institutet.
De upptäckte också att den ökade risken att dö för patienter med hög intra-tumör heterogenitet även gällde patienter med Luminal A bröstcancersubtyp, en undergrupp av östrogenreceptor-positiv bröstcancer som anses ha god prognos.
Gäller även Luminal A – Även patienter med Luminal A bröstcancersubtyp och hög intra-tumör heterogenitet av östrogenreceptorn hade dubbelt så stor risk att dö av bröstcancer. Detta är intressant givet att patienter med Luminal A bröstcancersubtyp generellt anses ha en god prognos. Vi anser att dessa nya kunskaper bör kunna användas inom en snar framtid om de valideras, säger Linda Lindström.
Studien har finansierats av Vetenskapsrådet, Cancerföreningen i Stockholm, Stiftelsen Gösta Miltons Donationsfond, och California Breast Cancer Research Program BCRP award. Medförfattare Laura J. van’t Veer, är grundare, aktieägare och deltidsanställd vid Agendia.
Att stänga av enzymer som är viktiga för överlevnaden hos växande celler är en lovande strategi för att bekämpa cancer. Men för att kunna stänga av ett specifikt enzym bland tusentals i kroppen måste en läkemedelsmolekyl utformas så att den passar exakt där den ska verka. Detta är särskilt svårt för membranproteiner eftersom de endast fungerar i ett lipidmembran och ofta är omöjliga att studera utan sin cellulära omgivning. I en studie som nu publicerats i Cell Chemical Biology använder forskare en ny strategi för att undersöka hur anticancerläkemedel binder till membranproteinet dehydroorotatdehydrogenas (DHODH), en ny målmolekyl för cancerbehandling.
Erik Marklunds forskargrupp vid institutionen för kemi, Uppsala universitet, har tillsammans med Sir David Lane och Sonia Laíns forskargrupper vid Karolinska Institutet använt datorsimuleringar tillsammans med nativ masspektrometri, en teknik där ett protein tas från sin normala omgivning och accelereras i en vakuumkammare. Genom att mäta hur lång tid det tar för proteinet att flyga genom kammaren kan dess exakta vikt bestämmas. Forskarna använde denna väldigt precisa ”molekylvåg” för att se hur läkemedelsmolekyler och lipider, där de senare utgör byggstenarna till cellens membran, binder till DHODH.
– Till vår förvåning såg vi att en läkemedelsmolekyl tycktes binda bättre till enzymet i närvaro av lipid-liknade molekyler, säger Michael Landreh vid Karolinska Institutet.
Lipider som ankare
Forskarna fann också att DHODH binder en särskild lipid som finns i mitokondriernas så kallade respiratory chain complex, cellens ”kraftverk”.
– Det innebär att enzymet kan använda speciella lipider för att finna sin rätta plats på membranet, förklarar Michael Landreh.
För att förstå varför lipider kan hjälpa en läkemedelsmolekyl känna igen sitt mål använde Erik Marklund och Joana Costeira-Paulo datorsimuleringar för att utforska strukturen och dynamiken hos fritt såväl som membranbundet DHODH.
– Våra simuleringar visar att enzymet använder ett fåtal lipider som ”ankare” i membranet. Vid bindning till dessa lipider formas en liten del av enzymet till en slags koppling som låter det lyfta sitt naturliga substrat ut ur membranet. Det verkar som att läkemedelsmolekylen nyttjar samma mekanism eftersom den binder på samma ställe, säger Erik Marklund.
– Studien förklarar delvis varför vissa läkemedel binder olika till isolerade proteiner jämfört med samma proteiner i en cell. Genom att studera de nativa strukturerna och mekanismerna för cancer-målmolekyler kanske det blir möjligt att utnyttja deras mest karakteristiska egenskaper för att skapa nya mer selektiva mediciner, säger Sir David Lane, professor vid Karolinska Institutet.
Medan det finns mycket forskning kring livssituationen för barn som lever med missbrukande föräldrar så finns nästan ingen forskning gjord på det motsatta – hur livssituationen ser ut för föräldrar till missbrukade barn.
Sedan ett par år tillbaka driver forskarna Björn Johnson, Torkel Richert och Bengt Svensson ett forskningsprojekt på temat Föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblem. Det består av två delprojekt: en kvantitativ studie där 700 föräldrar till missbrukande vuxna barn har fått besvara frågor i en enkät, och en kvalitativ studie som bygger på djupintervjuer med 32 föräldrar.
Många känner skuld och maktlöshet – Föräldrar vittnar om ångest och oro för barnets räkning. Många frågar sig vad de har gjort för fel och känner skuld för barnets situation. Det påverkar deras sociala umgänge, att de antingen inte orkar eller skäms, och isolerar sig istället, berättar Torkel Richert, filosofie doktor och universitetslektor vid Malmö universitet, och fortsätter:
– Känslor av maktlöshet är också vanliga. Att se sitt barn gå ner sig utan att kunna göra något, att inte kunna söka hjälp och kommunicera med sjukvården eller myndigheter å det vuxna barnets vägnar på grund av sekretessreglerna, upplevs som oerhört påfrestande. Många föräldrar blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa.
Oro värre än utsatthet för brott Studien skulle kartlägga två huvudspår. Dels den generella utsattheten bland föräldrar till vuxna barn med missbruksproblem, dels utsatthet för brott. Frågor kring brott var det största området i enkätstudien, men i de efterföljande djupintervjuerna visade det sig att det inte var det som föräldrarna upplevde som det värsta. Istället var det alltså den ständiga oron för barnet och maktlösheten som var värst.
Men brott begås och det vanligaste brottet som föräldrar utsätts för är stöld, av pengar eller värdeföremål. Skadegörelse och psykiskt våld, så som hot om att ta livet av sig, är också ganska vanligt. Fysiskt våld är ovanligt, men de som drabbas kan vara mycket utsatta.
Svårt nå männen Ett annat intressant resultat är den skeva könsfördelningen bland studiedeltagarna. Detta trots att forskarna försökte annonsera brett.
– Av de 700 som deltagit i enkätstudien är 85 procent kvinnor. När vi sedan gått vidare med djupintervjuerna har vi aktivt försökt få med fler män och vi lyckades komma upp i en fjärdedel av de 32 intervjuade. Varför det är så kan vi bara spekulera om men det kanske säger något om vem som fortfarande tar huvudansvaret för hem och familj. Och vi vet tyvärr också att en del män lämnar familjen när det uppstår den här typen av kris, säger Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Malmö universitet.
Han berättar vidare att de män som engagerade sig i sina barn upplevde samma sorts oro och maktlöshet som kvinnorna, men kanske inte i lika stark omfattning.
Vill öka kunskapen – Genom att gå ut brett med våra resultat ökar vi kunskapen i samhället i stort vilket kan minska stigmatiseringen. Vi tror också att det är viktigt att föräldrarna känner igen sig i andras berättelser, att de inser att det finns fler med samma problem. Det tror vi kan minska känslor av skuld och skam, säger Torkel Richert och Björn Johnson tillägger:
– Genom att sätta fokus på den här gruppen hoppas vi öka kunskapen hos myndigheter och beslutsfattare om att fler insatser behövs för att underlätta deras livssituation, inte minst vad gäller möjligheter att söka hjälp.
– Resultaten är slående. Trots att kvinnorna fick äta obegränsat var viktnedgången bestående efter två år. Ännu viktigare än vikten var de påtagligt förbättrade nivåerna av blodfetter och tecken på minskad inflammation, säger Caroline Blomquist, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet.
I sin doktorsavhandling har Caroline Blomqvist i två år följt en grupp om 70 postmenopausala kvinnor med ett kroppsmasseindex BMI över 27, det vill säga överviktiga kvinnor som har passerat klimakteriet. Hälften av kvinnorna åt enligt de nordiska näringsrekommendationerna medan hälften följde en paleolitisk diet, populärt kallat stenålderskost. Ingendera gruppen hade några särskilda restriktioner för hur mycket de fick äta, utan restriktionerna bestod enbart i kostens sammansättning. Kvinnorna följdes upp efter ett halvår och efter två år.
Gick ner mer i vikt Det visade sig att bägge grupperna gick ned i vikt. Mest gick kvinnorna som åt stenålderskost ned, från ett genomsnitt på 87 till 78 kilo, jämfört med en minskning från 86 till 80 kg för gruppen som följde de nordiska näringsrekommendationerna. Viktminskningen i båda kostgrupperna följdes av en minskad inflammation i såväl fettväven som i cirkulationen.
Kvinnorna som följde den paleolitiska dieten och åt stenålderskost fick en mer påtaglig minskning av farlig bukfetma. Specifikt konstaterades tydligt sänkta nivåer av vissa fettsyror och blodfetter som anses vara av stor betydelse för utveckling av typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdom. Man kunde också se att enzymer som är inblandade i kroppens fettinlagring var mindre aktiva i stenåldersgruppen.
Stenålderskost hälsosammare för kvinnorna – Sammantaget visar studien att den paleolitiska dieten med hög andel omättade fetter var hälsosammare för den här gruppen kvinnor, även om de nordiska näringsrekommendationerna också gav positiva hälsoeffekter, säger Caroline Blomquist.
Den paleolitiska dieten kännetecknas av ett högt intag av protein och omättat fett och har lågt glykemiskt index. Stenålderskosten består i huvudsak av grönsaker, magert kött, fisk, fågel, ägg, skaldjur, frön, nötter, olja och frukter. Den stora skillnaden mot de nordiska näringsrekommendationerna är att den paleolitiska stenålderskosten inte innehåller spannmål, mjölk, raffinerat socker eller tillsatt salt.
Kvinnor efter klimakteriet är en riskgrupp för fetma, bland annat till följd av minskad bildning av östrogen i kombination med överintag av energirik föda och minskad fysisk aktivitet.
Kontakt:
Caroline Blomquist, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, caroline.blomquist@umu.se, 072-5502587
Att kunna ta sig från en plats till en annan är en grundläggande funktion som är nödvändig för både människors och djurs överlevnad. Rörelsebeteendet har en episodisk karaktär, vilket innebär att vi rör oss när vi vill eller behöver göra det och att vi enkelt kan avbryta pågående rörelser. Våra behov och det sammanhang vi befinner oss i styr på vilket sätt och med vilken hastighet vi rör oss.
Försök gjorda på möss Forskare vid Karolinska Institutet och Köpenhamns universitet har i försök på möss upptäckt att särskilda startceller på olika platser i hjärnan får mössen att antingen gå eller springa. Forskningen kan resultera i nya behandlingar för sjukdomar och skador som påverkar rörelseförmågan.
Den exakta koordineringen av rörelserna styrs av nervkretsar i ryggmärgen, men det är hjärnstammen som signalerar till ryggmärgen att vi ska utföra förflyttningen. Forskningen visar att det är olika delar av den så kallade mitthjärnan som kontrollerar hur snabbt förflyttningen ska ske. Forskarna Vittorio Caggiano, Roberto Leiras, Haizea Goñi-Erro, Debora Masini och kollegor har tillsammans med professor Ole Kiehn som har lett studien identifierat särskilda ”startceller” i möss som är viktiga för själva initieringen av rörelserna. Startcellerna ingår i ett större nätverk av nervceller i två olika områden i mitthjärnan kallade PPN (pedunculopontine nucleus) och CnF (cuneiform nucleus).
Har tidigare hittat stoppceller – Upptäckten av startceller kompletterar en tidigare studie där vi funnit särskilda ”stoppceller” i hjärnstammen som tvärtom får mössen att stanna. Tillsammans verkar de här celltyperna vara avgörande för rörelsebeteendets episodiska kontroll, säger professor Ole Kiehn som är verksam vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet och institutionen för neurovetenskap vid Köpenhamns universitet.
Forskarna har använt sig av flera avancerade tekniker, bland annat optogenetik, för att studera vilka typer av nervceller som är inblandade och var de neurala nätverken är placerade. Med hjälp av ljus och så kallade designer drugs har de kunnat aktivera utvalda grupper av nervceller och sedan studera hur mössens rörelsemönster påverkas.
När forskarna aktiverade PPN eller CnF började mössen att gå, men det var endast aktivering av CnF som kunde få mössen att springa. Tvärtom var det framför allt gångrörelser av mer utforskande karaktär som främjades vid aktivering av nervceller i PPN.
– Vi visar att de två hjärnregionerna både samarbetar och jobbar var för sig för att välja gångrörelser och kontrollera gångens hastighet, säger Ole Kiehn.
Liknande mekanismer hos människor Forskarna tror att liknande mekanismer styr gångrörelser hos människor och att resultaten därför kan få betydelse för utvecklingen av bättre behandlingar av ryggmärgsskador och vissa sjukdomar som påverkar rörelseförmågan. Parkinsons sjukdom påverkar till exempel ett område i hjärnan som skickar signaler till PPN.
– Redan i dag används så kallad deep brain stimulation för att behandla vissa symtom vid Parkinsons sjukdom med hjälp av elektriska impulser som skickas från elektroder till utvalda områden i hjärnan. Kanske kan elektriska impulser som skickas specifikt till startcellerna i CnF eller PPN ge ännu bättre effekt, säger Ole Kiehn.
Kontakt: Ole Kiehn, professor, Institutionen för neurovetenskap, Karolinska Institutet, Institutionen för neurovetenskap, Köpenhamns universitet, Ole.Kiehn@ki.se eller Ole.Kiehn@sund.ku.dk, 070-685 78 21
Det sägs att det enda som är konstant är förändring. Enligt evolutionsteorins fader Charles Darwin är förmågan att anpassa sig till nya villkor livsavgörande. Problematiken aktualiseras av pågående klimatförändringar.
Gäddan är en av Sveriges största rovfiskar. Som toppredator i insjöar, vattendrag och Östersjöns kustområden fyller den en viktig funktion genom att påverka näringskedjan. I Östersjön finns gäddor som använder olika lekstrategier. Vissa tillbringar hela sitt liv i havet. Andra uppvisar ett vandringsbeteende och simmar upp i åar och våtmarker på våren för att leka. Ynglen tillbringar några veckor i sötvatten innan de flyttar ut i havet, där vattnet är bräckt, för att äta och växa sig stora.
Anpassning efter naturliga lekområden
Forskare från Linnéuniversitetet och Sveriges Lantbruksuniversitet har undersökt hur gäddbestånd som utnyttjar lekområden med olika salinitetsregim klarar variation i salthalt. Forskarna fångade in lekande gäddor från två vattendrag som mynnar i Kalmarsund och födde upp deras yngel i en gradient av olika salthalter. Resultaten visar att gäddynglens motståndskraft återspeglar hur mycket salthalten varierar i deras naturliga lekområden.
Bilden visar ett 4 veckor gammalt gäddyngel precis efter ett skrovmål. Bild: Tobias Berger
Studien visar också att anpassningar till en specifik salthalt tycks ske på bekostnad av förmågan att klara av tidsmässiga förändringar. Gäddor från ett vattendrag med en stabil och låg salthalt producerade specialiserade yngel som inte klarade olika salthalter särskilt bra. Ynglen från ett mynningsområde som ibland påverkas av inträngande brackvatten på grund av förändringar i havsnivån tålde däremot ett brett spektrum av salthalter.
Bäst att inte vara specialanpassad Resultaten tyder på att populationer som är anpassade till specifika förhållanden kanske är sämre rustade för förändringar, och att den bästa anpassningen inför framtida klimatförändringar kan vara att inte vara specialanpassad. Att naturliga fiskbestånd behöver hantera tidsmässiga förändringar i exempelvis salthalt är något som bör beaktas vid restaurering av våtmarker för produktion av gäddyngel.
Ändrade salthalter drabbar inte bara gäddorna i Östersjön. Klimatförändringarna medför att nederbörden ökar i vissa områden. Det leder till större avrinning och lägre salthalt i kustnära vatten. Den globala uppvärmningen bidrar dessutom till smältande polarisar och stigande havsnivåer. Fiskarter över hela världen kommer därför sannolikt att i framtiden ställas inför liknande problem som våra svenska gäddor.
Kontakt:
Johanna Sunde, doktorand, Linnéuniversitet, johanna.sunde@LNU.se, 0480-44 67 45, 070-552 99 37
Anders Forsman, professor, LInnéuniversitet, anders.forsman@LNU.se, 0480-44 61 73, 070-627 27 38
Det är forskare i Sverige och Norge som tillsammans har studerat hybridarten italiensk sparv (Passer italiae). Arten har uppstått när gråsparvar och spanska sparvar parat sig. Forskarna har studerat italienska sparvar på Kreta, Korsika, Sicilien och Malta. Resultaten visar att hybridarten sannolikt uppstått på de olika öarna oberoende av varandra.
– Populationerna på öarna har väldigt olika genetisk sammansättning. Det stöder att det rör sig om oberoende hybridiseringar mellan föräldraarterna. Vi visar att hybridisering mellan samma föräldraarter kan leda till stor variation inom en ny hybridart, säger Anna Runemark, biolog vid Naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet.
Vissa genkombinationer bättre än andra
Forskarna har också upptäckt begränsningar för vilka genkombinationer som fungerar tillsammans. Därmed har de identifierat gener som kan orsaka reproduktiv isolering mellan arter och därför kan vara viktiga när nya arter bildas.
Forskarna konstaterar att vissa specifika gener hos italiensk sparv alltid ärvs från gråsparven. Detta oavsett om den största delen av hybridens arvsmassa kommer från gråsparv eller spansk sparv. Bland de gener som italiensk sparv alltid ärver från gråsparv finns exempelvis gener som hjälper till att reparera DNA.
– De här generna som alltid ärvs från gråsparven är sannolikt viktiga för att hybriden ska överleva och få ungar. Vår upptäckt visar alltså att det finns begränsningar för vilka kombinationer av gener som fungerar tillsammans, säger Anna Runemark och fortsätter:
– I praktiken betyder det att vi har identifierat gener som är viktiga för artbildning.
Att veta vilka genkombinationer som fungerar tillsammans och vilka som inte gör det hjälper till att bättre förutse möjliga konsekvenser när arter flyttar till nya geografiska områden och då möter och parar sig med nära släktingar. Exempelvis när arter flyttar allt längre norrut på grund av varmare klimat.
Vardagen inom psykiatrin handlar om att möta personer i en sårbara situationer. Det kan handla om utmaningar kring liv och död, om upplevelser av maktlöshet och hopplöshet. Därför har Linda Sellin, filosofie doktor I vårdvetenskap vid MDH, utvecklat en guide med syfte att stödja och stärka suicidala patienters återhämtnings- och hälsoprocesser, även i svåra existentiella gränssituationer.
– Guiden innehåller förslag på samtalsteman och frågor om patienters upplevelser av sin situation, upplevelser i den suicidala processen, upplevelser i vardagen, relationer till närstående och närståendes delaktighet. Den ger också förslag på hur man som sjuksköterska kan formulera dessa och andra frågor, som man behöver ställa till en patient, säger Linda Sellin.
Omvårdnadsmetod för att förhindra självmord
Syftet med forskningen var att utveckla en omvårdnadsmetod för att möjliggöra patienters återhämtning samt deras närståendes delaktighet när personen vårdas inom psykiatrin. I studien intervjuades cirka 40 deltagare bestående av suicidala patienter, deras närstående, sjuksköterskor, forskare samt representanter från en svensk organisation inom suicidprevention.
– Jag har tagit reda på vad patienter upplever har bidragit till en bättre återhämtning och vad delaktighet innebär för närstående. Jag har även utvecklat och utvärderat en omvårdnadsmetod som kännetecknas av en reflekterande och vårdande hållning i samtal som ger stöd och utrymme för patienten att uttrycka och vara sig själv, tillsammans med vårdare som genuint vill lyssna på och förstå patienten som person i sitt livssammanhang, säger Linda Sellin.
Utgå från patienten
Viktigt är att utgå från patientens perspektiv och berättelse som en stabil grund för att förstå personen.
– En sådan kommunikativ gemenskap har potential att stödja återhämtning genom att underlätta en fördjupad och ömsesidig förståelse för patientens situation, och stödja både patient och närstående att delta tillsammans utifrån egna villkor och behov. Genom den personliga återhämtningsprocessen blir det lättare att hantera svårigheterna i vardagen på ett annat sätt, säger Linda Sellin.
Linda Sellins intresse för mötet med patienter inom psykiatrin utvecklades när hon läste sjuksköterskeutbildningen vid MDH, och det var via det cirka tio år långa arbetet inom psykiatrin som hon bestämde sig för att forska inom suicidprevention.
– Det finns inget bättre än att kunna bidra till möjligheter för andra människors hälsa och förutsättningar i livet. Min förhoppning är att forskningen ska komma till nytta i klinisk verksamhet som avser att ge genuint stöd till suicidala personer och deras närstående. Den ska utgöra en resurs för människor att utforma sina liv utifrån egna intentioner, drömmar och livsplaner, men den ska även utgöra en grund för fortsatt forskning och utveckling, säger Linda Sellin.
Kontakt:
Linda Sellin, filosofie doktor I vårdvetenskap vid MDH, linda.sellin@mdh.se, 021-10 73 86, 070-719 40 04
Gemensamt för dessa tjänstemän, ofta kallade strateger, är att de har formella uppdrag att övervaka och lobba för strategiska politikområden som ska genomsyra hela verksamheten. Utan formella maktbefogenheter ska de ändå leverera resultat. De mer informella påverkansmöjligheter de då utvecklar ligger i linje med nyare sätt att styra, men kan också bidra till att maskera politiska värdekonflikter.
– Strategerna skaffar sig inflytande bland annat via nätverksbyggande, säger Petra Svensson som skrivit en avhandling om ämnet vid Göteborgs universitet.
Vinklar frågan efter mottagaren
I det kontaktskapande arbetet väljer de att vinkla en fråga olika beroende på vem de för tillfället talar med. Exempelvis kan en strateg som ska lyfta barns levnadsförhållanden i kommunen med socialdemokratiska politiker prata om jämlikhet, men när de pratar med borgerliga politiker betonas istället barns rätt till god hälsa.
– I slutändan blir faktiska resultat realiserade, men arbetssättet kan göra att viktiga politiska värdekonflikter inte kommer upp till diskussion, säger Petra Svensson.
– Samtidigt är tvärsektorstrategerna hängivna sin roll som tjänstemän i den politisk-administrativa organisationen och är väldigt måna om att lyssna in politiken.
För sin studie har Petra Svensson intervjuat 27 kommunala tvärsektorstrateger, jämfört cirka 100 platsannonser för olika kommunala tjänstemannakategorier samt genomfört en enkätstudie riktad till fyra professionella nätverk som samlar kommunala strateger.
Tydliggör dilemman
När hon varit ute och föreläst om sina resultat har hon fått ett stort gensvar för att hon tydliggör dilemman kring strategernas funktion som de själva, och kollegor, har svårt att sätta ord på. Tvärsektorstrategerna befinner sig i en skärningspunkt mellan ett traditionellt hierarkiskt förvaltningssätt och nyare tänk baserade på nätverksstyrning och ”deliberation”, att lösningar vaskas fram i breda diskussioner mellan olika aktörer – utanför och inom förvaltningen.
– Många jag träffat är lättade över att få lyfta krockarna mellan dessa olika förvaltningstraditioner, säger Petra Svensson.
Hon ger också några förslag på hur tvärsektorstrategernas arbete i förvaltningarna kan förbättras.
Flera strategier under samma paraply
– Håll koll på perspektivträngseln. De flesta tvärsektoriella frågor har bäring på varandra. När dessa presenteras en och en skapar det en överbelastning i systemet. Ett sätt att komma runt detta och skapa mer samordning är exempelvis att inrätta råd som samlar flera strategier under ett paraply.
– Kom också ihåg att det nya sällan är helt nytt, utan istället handlar det om nya angreppssätt för analys. Många aspekter av de tvärsektoriella perspektiven finns redan i löpande verksamhet. Utgå ifrån detta istället för att lägga det strategiska som något nytt ovanpå.
En ny rapport som Havs- och vattenmyndigheten, HaV, beställt visar att till exempel blåmussla, tång och torsk i Östersjön kan påverkas hårt av klimatförändringar.
– I den statliga havsplaneringen försöker vi identifiera områden med särskilda naturvärden och hur dessa påverkas av klimatförändringar. Om klimatmodellerna stämmer så kommer viktiga arter att försvinna från stora områden i Östersjön, säger Jonas Pålsson, utredare på HaV.
Rapporten ”Möjliga klimatrefugier i Östersjön baserat på två olika scenarier” har tagits fram av ett konsultföretag och utgör ett underlag för den statliga havsplaneringen som samordnas av HaV. Havsplanerna ska vara vägledande för havets användning i framtiden och ska bland annat innehålla områden med ”särskild hänsyn till natur”.
Rapporten baseras på en jämförelse mellan vad olika arter tål och de förändringar i salthalt, temperatur och isutbredning som väntas i ett förändrat klimat. SMHI:s modeller ligger bakom beräkningarna över dessa förändrade förhållanden i Östersjön och de bygger i sin tur på klimatmodeller som tagits fram av den Internationella Klimatpanelen (IPCC).
Blåmussla och tång kan försvinna Enligt rapporten finns risk för stora förändringar fram till nästa sekelskifte, vilket också stämmer överens med tidigare forskning. Blåmussla och tång kan försvinna från hela Bottniska viken. Ålgräs, som ofta kallas havets barnkammare, kan försvinna från dess nuvarande utbredning upp till Stockholmsområdet ända ned till Skåne. Torskens lek försvåras i Östersjön och lekområdet öster om Bornholm hotas, säger Jonas Pålsson, utredare på enheten för havsplanering på HaV.
– Det som är nytt i rapporten är att den ger förslag på så kallade klimatrefugier, områden där de ”gamla” arterna kommer att finnas kvar trots ett förändrat klimat. Genom att skydda dessa områden kan man bevara arter och den biologiska mångfalden, säger Jonas Pålsson.
Rapporten bygger på en tidigare rapport från Göteborgs Universitet som publicerades våren 2017. Den lyfter fram behovet av att hitta och värna klimatrefugier genom havsplaneringen.
Hanöbukten och Midsjöbankarna viktiga områden Under hösten 2017 gav HaV därför konsultföretaget Medins Havs och Vattenkonsulter i uppdrag att identifiera områden i Östersjön som kan bli viktiga framtida klimatrefugier. Rapporten ger ingen heltäckande bild, utan ett antal nyckelfaktorer har valts ut för att beskriva Östersjöns situation om cirka 80 år: förändringar i salthalt, temperatur och havsisens utbredning. Faktorernas effekt på ett antal viktiga arter har också analyserats; vikare, torsk, sill, skorv, ålgräs, fucus (olika tångarter) och blåmussla.
– Rapporten belyser viktiga områden där arterna kan finnas kvar, som utposter i ett förändrat hav. Två särskilt viktiga områden som lyfts fram som möjliga klimatrefugier i Östersjön är Hanöbukten och Midsjöbankarna söder om Gotland, säger Jonas Pålsson.
– Förändringarna i Östersjön blir, enligt rapporten, väldigt drastiska och även om de bara delvis slår in så blir de ekologiska konsekvenserna stora.
Enligt rapportförfattarna behövs en mer omfattande studie som tar hänsyn till fler arter och faktorer, och även samspelet mellan olika arter, för att få en säkrare bild av Östersjöns utveckling i en klimatförändrad framtid. Detta är en första studie och resultatet bör följas upp.
Fotnot: Uppdraget utfördes genom GIS-analyser baserat på rapporten ”Havsplanering med hänsyn till klimatförändringar” (Havenhand och Dahlgren 2017), SMHI:s modeller och befintlig data från planeringsverktyget Symphony, som används av Havs- och vattenmyndigheten inom havsplaneringen.
När fredsforskare vid Uppsala Conflict Data Program, UCDP, summerar året som gått blir det tydligt att mycket har handlat om Islamiska staten, IS. När gruppen var som starkast kontrollerade de ett territorium lika stort som Portugal men i slutet av 2017 hade de förlorat i stort sett alla sina tidigare fästen och kontrollerar nu endast några små fickor av territorium längs gränsen mellan Syrien och Irak.
Betyder IS tillbakagång att de senaste årens utveckling med ett stort antal döda i väpnade konflikter är på väg att vända?
– Trots att antalet döda i Syrien minskar för tredje året i rad, ligger antalet dödsoffer i världen fortfarande på en hög nivå, om man ser till perioden efter kalla krigets slut, säger Therése Pettersson, projektledare vid UCDP.
Hundratals grupper strider i Syrien
– Även om IS har förlorat sina viktigaste fästen under året kommer vi troligen se att de fortsätter att vara aktiva i andra delar av världen, som Afghanistan, Västafrika och Sydostasien. De kommer troligen även att fortsätta genomföra attacker på civila mål runt om i världen, påpekar hon.
IS är dessutom bara en av hundratals grupper som slåss mot regimen i Syrien, och att de är tillbakatryckta innebär inte automatiskt att det råder fred i landet. Sex år av inbördeskrig har resulterat i en mängd olika grupperingar som slåss mot president Assads styre, men även mot varandra i så kallade icke-statliga konflikter. Utöver de många olika syriska grupperna finns dessutom närvaro av trupper från en rad olika länder, såsom USA, Ryssland, Iran och Turkiet, vilket försvårar situationen ytterligare.
Även på andra håll i världen har 2017 varit blodigt.
– Om vi tittar utanför Irak och Syrien ser vi en mycket oroande utveckling i länder som Demokratiska republiken Kongo, Myanmar, Centralafrikanska republiken och Jemen, med många civila dödsoffer som följd, säger Therése Pettersson.
Humanitär katastrof i Myanmar
I Myanmar har tusentals personer ur folkgruppen rohingya dödats, och hundratusentals befinner sig på flykt. I Jemen, som i många år plågats av en i stort sett bortglömd konflikt, pågår just nu världens värsta humanitära katastrof enligt FN.
Det är svårt att se några tydliga ljusglimtar i världens konflikter under det senaste året. Antalet krig, konflikter som orsakar minst 1 000 stridsrelaterade dödsfall under ett år, har dock minskat något jämfört med 2016.
– En annan positiv utveckling är att fredsavtalet med Farc i Colombia verkar hålla och att samtal har hållits även med den näst största rebellgruppen i landet, ELN. Konflikten, som nu är på väg att lösas på fredlig väg, har pågått i över 50 år och orsakat tiotusentals dödsoffer, säger Therése Pettersson.
Kontakt:
Therése Pettersson, projektledare vid Uppsala Conflict Data Program, UCDP, therese.pettersson@pcr.uu.se, 070-649 64 91
Inflammatorisk tarmsjukdom är en vanlig och allvarlig sjukdom som saknar botemedel. Normalt samlas och kommunicerar tarmens immunceller med varandra i den lymfoida vävnaden. Men för den som har en autoimmun inflammatorisk tarmsjukdom, som till exempel ulcerös kolit, kan den lymfoida vävnaden reagera mot kroppens egna celler och orsaka kronisk inflammation.
Tidigare har det varit okänt vilka signaler som kontrollerar bildningen av den lymfoida vävnaden i tjocktarmen. Men nu har forskare vid Karolinska Institutet upptäckt att det är nedbrytningsprodukter av kolesterol, så kallade oxysteroler, som får de särskilda immuncellerna i tjocktarmen, som kallas medfödda lymfoida celler (ILC) att bilda lymfoid vävnad både vid hälsa och vid sjukdom.
Protein som styr immuncellerna
– Vi har upptäckt att ILC använder ett ytprotein som kallas GPR183 för att känna av oxysterolerna så att ILC lockas till specifika ställen i tjocktarmen där lymfoid vävnad kan bildas, säger Tim Willinger, forskare vid Institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet, som har lett studien.
– Våra upptäckter är relevanta för människor eftersom inflammatorisk lymfoid vävnad bidrar till vävnadsskador vid inflammatorisk tarmsjukdom. Vi upptäckte att patienter med den inflammatoriska tarmsjukdomen ulcerös kolit hade en högre nivå av oxysterolproducerande enzymer jämfört med en frisk kontrollgrupp. Resultatet tyder på att oxysterol och GPR183 är involverade vid ulcerös kolit, säger han.
Ett sätt att behandla inflammatorisk tarmsjukdom skulle därför kunna vara att försöka hämma GPR183 eller oxysterolproduktionen.
– Den här möjligheten till behandling är attraktiv eftersom GPR183 tillhör en grupp molekyler som är utmärkta mål för läkemedelsbehandling, säger Tim Willinger.
Publikation: Oxysterol sensing through the receptor GPR183 promotes the lymphoid tissue-inducing function of innate lymphoid cells and colonic inflammation. Johanna Emgård, Hana Kammoun, Bethania García-Cassani, Julie Chesné, Sara M. Parigi, Jean-Marie Jacob, Hung-Wei Cheng, Elza Evren, Srustidhar Das, Paulo Czarnewski, Natalie Sleiers, Felipe Melo-Gonzalez, Egle Kvedaraite, Mattias Svensson, Elke Scandella, Matthew R. Hepworth, Samuel Huber, Burkhard Ludewig, Lucie Peduto, Eduardo J. Villablanca, Henrique Veiga-Fernandes, João P. Pereira, Richard A. Flavell, Tim Willinger. Immunity, online 16 januari 2018.
Kontakt:
Tim Willinger, forskare, Institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet, tim.willinger@ki.se, 08-524 860 77 (presstjänst)
Meningen med Henric Jonssons doktorsavhandling är att ge byggföretagen stöd i att utforma sin produktionsstrategi så att den möter kraven från marknaden på bästa sätt.
– Olika produktionssystem är bra på olika saker, det beror helt på vad marknaden vill ha och vad kunderna efterfrågar, konstaterar Henric Jonsson, som inom kort försvarar sin avhandling inom ämnet bygglogistik, Linköpings universitet, campus Norrköping.
Olika grad av prefabricering
I avhandlingen har han studerat fyra olika typer av produktionssystem, med olika grad av prefabricering i fabrik, för flerbostadshus:
Traditionell platsbyggd produktion, där majoriteten av arbetet utförs på byggarbetsplatsen
Prefabricering utan förmontage, där vissa element förtillverkas och monteras på plats
Prefabricering med förmontage, där en större andel görs i fabrik och monteras på plats
Modulbyggande, där volymmoduler med färdiga ytskikt (ytskikt, golv och tak), kök med mera tillverkas och monteras i fabrik för att sedan sättas samman på byggplatsen
Forskarteamet har analyserat graden av kundanpassning av husen och kopplat detta till graden av prefabricering med hjälp av en beslutsmatris som kategoriserar de olika produktionssystemen för produktion av flerbostadshus. Se bilden ovan.
Siktet på matrisens diagonal
– För att produktionssystemet ska fungera på ett bra sätt bör det vara positionerat på, eller i närheten av, matrisens diagonal. Hamnar man för långt från diagonalen finns risken att man tappar i effektivitet och blir utkonkurrerad av produktionssystem som är bättre positionerade i matrisen, säger Henric Jonsson.
Som pilarna till höger om matriser visar finns det en balans mellan produktivitet och flexibilitet. Medan produktion på byggarbetsplatsen är flexibelt och ger stort utrymme för kundanpassning och stor variantbredd har produktionssystem med hög grad av industrialisering, exempelvis modulbyggande, låg flexibilitet men kan å andra sidan produceras snabbare och till en lägre produktionskostnad.
– Den stora flexibiliteten i traditionell produktion är lämplig att använda om det finns krav på husets utformning, men detta ger högre kostnader och längre ledtider. Industriellt byggande är bra när kunden tycker att leveranstid och pris är viktigare än kundanpassning. Vilket produktionssystem som är effektivast beror alltså i hög grad på vad marknaden efterfrågar, säger Henric Jonsson.
Studie tillhandahåller också mätetal för olika produktionssystems förmåga att möta marknadskrav inom områdena kvalitet, leveranstid, leveransprecision, produktionskostnad och flexibilitet.
Gjorde huset mer flexibelt
Henric Jonsson har även studerat en förändring av en produktionsstrategi för en industriell byggare. I detta fall handlade det om ett produktionssystem som producerade standardiserade hus i fabrik med modulbyggande. För att kunna ta en större marknad och bygga mer stadsnära var de tvungna att göra huset mer flexibelt.
– Markpriserna blir högre närmare stadskärnan och man behövde då öka produktflexibiliteten, exempelvis bygga med fler våningar och större hus, för att kunna utnyttja marken bättre, berättar Henric Jonsson.
Studien belyser vikten av att ta hänsyn till att ett produktionssystem för en industriell husbyggare består av två separata produktionsprocesser, en i fabriken och en på byggarbetsplatsen.
– I det fallet vi studerade blev det en obalans mellan processerna. Stort fokus lades på att förändra processen i fabriken och nästan inget alls på processen på byggarbetsplatsen, när det i själva verket var på byggarbetsplatsen som förändringen hade störst effekt. Ska en förändring genomföras måste man göra en analys av var förändringen får störst effekt för att implementeringen av den nya strategin ska bli effektiv, säger Henric Jonsson.
Samtliga studier i avhandlingen är utförda i nära samarbete med byggföretag för att resultaten ska vara direkt användbara och ge beslutsfattare ett bra underlag för att effektivisera bostadsbyggandet.
– Det giftiga bidraget från bromerade dioxiner i mjölken var betydligt högre än vad de fåtal studier som finns, visat på. Det är ett bekymmer, säger Filip Bjurlid, som i sin avhandling i kemi vid Örebro universitetet visar på höga halter av detta miljögift i bröstmjölk.
Tio kvinnor i Örebroområdet ingick i studien och prover tog på deras bröstmjölk under ett år. Trots resultaten i avhandlingen vill Filip Bjurlid absolut inte avråda kvinnor från att amma:
– Min undersökning är liten och det krävs mer studier för att dra säkra slutsatser om effekten av bromerade dioxiner. Och trots förekomsten av gifter visar annan forskning att bröstmjölk fortfarande är det bästa för barn och mödrar, säger han.
Mycket giftiga ämnen
Bromerade dioxiner är mycket giftiga och bildas oavsiktligt från bromerade flamskyddsmedel. Bromerade flamskyddsmedel kan finnas överallt i vår vardag. Möbler, tv-apparater, hårtorkar och material som innehåller plast är oftast preparerade med flamskyddsmedel för att förhindra och fördröja brand.
– Plast brinner extremt snabbt och det måste finnas flamskyddsmedel. Just bromerade flamskyddsmedel är bland de vanligaste eftersom de är förhållandevis billiga och effektiva, säger Filip Bjurlid.
De bromerade dioxinerna bildas och frigörs vid förbränning och upphettning – det räcker med att tv-apparaten eller hårtorken blir varm för att få en oönskad effekt.
Trots att bromerade dioxiner förekommer i miljön är de hittills sett relativt outforskade, jämfört med till exempel klorerade dioxiner. Klorerade dioxiner regleras i den så kallade Stockholmskonventionen, ett FN-system som siktar på att helt fasa ut en lista på miljögifter.
– Det finns flera förklaringar till att bromerade dioxiner inte finns med på Stockholmslistan. En är att de är svåra analysera, en annan att förekomsten är mindre. Ett tredje skäl är att forskningen också behöver prioritera nya miljögifter, säger Filip Bjurlid.
Sprids långväga från mänsklig verksamhet
Förutom studien av bröstmjölk har han också undersökt bromerade dioxiner i två havslevande däggdjur: grindvalar vid Färöarna och sälar i Östersjön.
– Giftet i valarna visar det att det sprids till områden som ligger långt från mänsklig verksamhet.
Sälarna äter fisk från Östersjön precis som människor. Filip Bjurlid ser ändå inte sina resultat som en orsak till ökad oro, däremot som en anledning till vidare forskning.
Han har också undersökt en metod att släcka bränder på uppdrag av MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Metoden minskar risken för räddningspersonal att utsättas för bromerade dioxiner och går ut på att bekämpa eld utan att behöva använda rökdykare. MSB ska nu arbeta vidare med hans resultat som utgångspunkt.
Hur ska vi minska förekomsten av bromerade dioxiner?
– Ingen vill ha dem, utan de är en oönskad konsekvens av ett försök att förhindra att det börjar brinna i våra hem. Problemet är att de är en del av vår livsstil. Plast finns överallt i hela världen, säger Filip Bjurlid.
De senaste 20 åren har forskare ägnat stor energi åt att få fram ett läkemedel som imitera effekten av träning. Men är det verkligen möjligt? Och vad vet vi egentligen om vad som händer i kroppen när vi tränar?
Den som skummade igenom sina nyhetsflöden i mitten av september skulle lätt kunna tro att träningspillret redan är här. ”Drömpillret är här – ät en tablett i stället för att träna.” ”Nytt piller ’tränar’ kroppen utan ansträngning.”
Ursprunget till rubrikerna var ett inslag i Vetenskapsradion där en amerikansk forskare, Ron Evans, berättade om sin forskning på en substans som ska fungera som en genetisk strömbrytare som beordrar kroppen att bränna fett.
Substansen, GW501516 (förkortat till 516) togs ursprungligen fram av Glaxosmithkline i slutet av 1990-talet som en möjlig behandling av diabetes, men försök på medelålders, överviktiga apor visade istället att 516 var en lovande kandidat för att behandla metaboliskt syndrom. Företaget fortsatte att testa 516, också på människor, fram till dess att det visade sig att möss som intagit substansen i två år utvecklade cancer över hela kroppen.
Glaxosmithkline la 516 på hyllan. Men forskaren som tog fram den har beskrivit dess kemiska sammansättning i en publicerad artikel och flera företag säljer den ”för forskningsändamål”. Med tanke på att 516 sedan 2009 finns på dopningslistan, och flera cyklister har ertappats i kontroller, så har rubriksättarna i någon mening rätt: träningspillret finns. Ron Evans, forskaren som nu testar 516 på möss, använder visserligen väsentligt lägre doser än Glaxosmithkline men substansen är långt ifrån att lanseras som vetenskapligt framprovat läkemedel.
Carl Johan Sundberg, professor i molekylär och tillämpad arbetsfysiologi vid Karolinska institutet, är skeptiskt till möjligheterna att ta fram ett ”träningspiller”.
Ekonomiskt intresse
– Det finns en del forskare som har gjort musstudier men om man granskar dem är de ganska dubiösa. Bakom de här finns intresse att utveckla en substans som ska krängas och man vill gärna presentera en sådan story.
Att fysisk aktivitet har en mängd positiva effekter på människokroppen betraktas som klarlagt. Men varför? Hur går det till? Carl Johan Sundberg beskriver det som händer i kroppen vid träning som en cocktail av reaktioner. Hans forskargrupp fokuserar på skelettmuskulaturen som är lätt att komma åt för provtagning och kan testas funktionellt.
– Vi försöker förstå vad det är som gör att fysisk aktivitet leder till förändringar. Mycket av det som sker efter ett träningspass är mätbart två till tre timmar efter passet, och vi ser stora skillnader i hur gener aktiveras.
Vid träning blir vävnaden varmare, halten kalcium ökar liksom vissa hormoner och proteiner som styr hur generna aktiveras. Men fysisk aktivitet påverkar inte bara olika typer av muskler utan alla vävnader som har studerats, och Carl Johan Sundberg betonar vikten av att se till hela kroppen.
– Det är inte som ett läkemedel som påverkar en mekanism i en viss vävnad. Fysisk aktivitet påverkar många hundra måltavlor hos skelettmuskler, benvävnad, fettvävnad, hormonsystem och huden.
Ökad livslängd med träning
Ett annat organ som påverkas är hjärnan. Maria Ekblom, docent i neurovetenskap vid Gymnastik och Idrottshögskolan, GIH, leder en forskargrupp som fokuserar på hur fysisk aktivitet påverkar hjärnhälsan.
– Det finns tydliga tecken på att människor som är fysisk aktiva har en minskad dödlighet som är i paritet med att sluta röka, säger Maria Ekblom. Sedan gäller det att förstå vad som är gynnsamt för vad.
Enligt Maria Ekblom har forskningen länge varit fokuserad på vad som händer vid högintensiv träning.
– Men om man tillämpar högintensiv träning och har ett stillasittande liv i övrigt är det inte säkert att träningen kan skydda dig helt och hållet. Där försöker vi hitta vilket rörelsebeteende som är bra för oss.
Designa aktivitetsmönster
Också Maria Ekblom framhåller den fysiska aktivitetens bredare effekt på olika delar av kroppen, jämfört med läkemedlen som påverkar en specifik funktion. Genom att kartlägga hur träning påverkar molekylära signalvägar skulle man inte bara kunna designa fysiska aktivitetsmönster utan även ta fram en kombination av träning och farmakologisk behandling.
– Nu medicinerar vi likadant för den som inte är fysisk aktiv som för den som är aktiv. Jag hoppas att den medicintekniska industrin ska gå in med mer medel för att förstå vad som händer och hur man ska dosera beroende på hur fysiskt aktiv patienten är.
Maria Ekblom och hennes kollegor studerar hur olika former av fysisk aktivitet påverkar människor med kontorsarbete. Ett av de signalämnen som är identifierat kallas BDNF, brain drived neurotrophic factor, ett protein som gör hjärnan mer plastisk. För att mäta hur plasticiteten påverkas används också ett instrument som kallas transkraniell magnetstimulator, ett slags spole som hålls i en viss position över huvudet för att undersöka hur enkelt det är att aktivera nervceller i hjärnbarken.
– När magnetfältet ändras induceras en ström i hjärnvävnaden där det skickas signaler som som senare aktiverar handmusklerna. Då vill man se om den här träningen gör hjärnan känsligare för stimuleringen. Finns det något fysiskt aktivitetsmönster som är mer gynnsamt än andra?
Forskarna gör även andra experiment och mätningar. Datainsamlingen ska vara färdig i vår och innan dess vill Maria Ekblom inte gå ut med några resultat.
Vad vet vi idag om hur fysisk aktivitet påverkar hjärnan?
– Framför allt hos äldre som konditionstränar så växer de delar av hjärnan till som man vet är viktiga för minnesfunktionen. Man har också sett förbättringar av impulskontrollen. Sedan när det gäller den psykiska hälsan vet man att människor som är deprimerade och som går på standardbehandling lindrar sina symptom mer om de deltar i fysisk aktivitet än om de inte gör det.
Hur kommer det sig?
– Det har man inte riktigt begripit. Det är därför vi går in och studerar de här signalämnena.
Nästa år inleder USA:s folkhälsoinstitut ett projekt med runt 2 700 försökspersoner i olika åldrar. Projektet, kallat Molecular Transducers of Physical Activity Consortium (MoTrPAC), ska kartlägga vilka molekylära förändringar som sker i kroppen vid fysisk aktivitet med målet att ta fram en molekylär karta och en databas som andra forskare kan använda.
Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se
– Man måste eftersträva så normal gång som möjligt, och då är det viktigt hur vi mäter och följer upp, säger Roland Zügner, disputerad vid avdelningen för ortopedi och legitimerad fysioterapeut.
Zügner har utvärderat olika analysmetoder som används vid klinisk gånganalys där patienters rörelsemönster registreras. Med stöd av exempelvis mätpunkter på huden skapas bilder av hur personen går.
– Det blir allt oftare så att patienter remitteras till en gånganalys innan man bestämmer sig för operation eller annan åtgärd. Sedan kommer de tillbaka efter några år och vi kan se hur utfallet blev, som en del av ett kvalitetssäkringsarbete säger Roland Zügner.
Inte utsträckt
I Sverige genomförs årligen 17 000 höftledsoperationer då patienter får konstgjorda höftproteser, oftast till följd av ledsjukdomen artros. Nio av tio opererade patienter är nöjda, trots att analyser i den aktuella forskningen visar på fortsatta rörelseproblem också två år efter operation.
– Vad jag tittat på är hur de egentligen går, och det visar sig att de har svårt att återställa normal gång efter att ha fått sin höftprotes. De är ofta väldigt nöjda, många har haft svår värk och andra problem före operation, men gången blir inte återställd och de kan inte sträcka ordentligt i höften, säger Roland Zügner.
Orsakerna är oklara, menar han, men ett skäl kan vara svårigheterna att rucka på ett invant rörelsemönster som uppstått före operation. En annan orsak kan vara att känselsystem i höftpartiet rubbas när kroppsegen vävnad ersatts med protesernas plast och metall.
Kan påverka slitaget
– Frågan man ställer sig är varför det här är viktigt, när folk ändå är nöjda. Men vi måste fundera på om det möjligen är så att gången påverkar protesens hålltid. Att den kanske slits ut och måste ersättas tidigare för att kraftspelet över höftled, bäcken och lårben blir annorlunda om gången inte är normal.
– Rent rehabmässigt kan det vara bra att lägga mer vikt vid att träna sträckningen av höften, både före och efter operation, och det skulle vara intressant att studera effekterna av en sådan mer riktad träning för den här gruppen, säger Roland Zügner.
