Omkring en tredjedel av det avfall som verksamheter som skolor, butiker eller sjukhus lämnar till förbränning hade kunnat återvinnas. Huvuddelen av det som slängs är förpackningar i plast och papper – material som det egentligen finns etablerade insamlingssystem för.
På uppdrag från Naturvårdsverket har IVL Svenska Miljöinstitutet undersökt elva svenska avfallsförbränningsanläggningar för att se vilken typ av avfall som verksamheter lämnar till förbränning. Det kan handla om avfall från butiker, skolor eller sjukhus.
– Resultatet visar att det finns stor potential att förbättra källsorteringen hos verksamheter, säger Henric Lassesson, avfallsexpert och projektledare vid IVL Svenska Miljöinstitutet, i ett pressmeddelande.
Avfall samlades in och sorterades i tolv huvudgrupper samt ett antal undergrupper som exempelvis hårda plastförpackningar, batterier och hemtextil. Resultaten visar att plast och papper utgör de största andelarna av avfallet, följt av trä, övrigt och textilier.
I en del fall syntes det tydligt att till exempel förpackningarna var utsorterade men ändå kommit med avfallet som gick till förbränning. Andra gånger var de uppblandade bland annat avfall.
Lite farligt avfall – mycket kartongförpackningar och elkablar
Mängden farligt avfall som hittades var liten. Det visar att de flesta förstår att färg, kemikalier, batterier och annat farligt avfall ska sorteras ut och tas om hand separat.
Sammantaget visar resultaten att ungefär en tredjedel av verksamhetsavfallet som går till förbränning består av avfall med egna insamlingssystem. Det mesta av detta är förpackningar. Resten är livsmedel, returpapper, elektronik och annat farligt avfall.
– Några avfall som dök upp i förvånansvärt stora mängder var emballeringsband av plast, pappförpackningar av ren kartong, elkablar och e-cigaretter. Om det har blivit så på grund av kunskapsbrist, lathet eller något annat går inte att säga utifrån den här studien men det ser ut att vara en hel del värdefulla material som går förlorade genom detta, säger Henric Lassesson.
Tidigare har det saknats kunskap om det här avfallet eftersom verksamheter inte behöver rapportera in vad som slängs i det.
– Genom det här projektet finns nu underlag i form av ett stort antal plockanalyser, vilket innebär att kunskapsläget har förbättrats avsevärt även om osäkerheter kvarstår. Den förbättrade kunskapen lägger också grunden för mer träffsäkra åtgärder framöver, säger Henric Lassesson.
En AI-modell kan känna igen olika fästingarter, enligt en ny studie. Tekniken kan på sikt hjälpa till att övervaka arter i Sverige, både befintliga och nya arter.
Effekterna av klimatförändringen skapar bättre förutsättningar för fästingar att överleva och föröka sig. En tydlig trend är också att inhemska fästingarter ökar i utbredning i Sverige.
Att ta reda på hur arterna breder ut sig kräver i regel mycket resurser och manuellt arbete. Men det börjar förändras.
I ett projekt med så kallad medborgarforskning har allmänheten skickat in cirka 15 000 egna bilder på fästingar till Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA. En AI-modell har sedan tränats på att, via bilderna, känna igen olika fästingarter.
Det visar sig att AI-modellen kan identifiera fästingarter med relativt hög träffsäkerhet. Den skulle, enligt forskarna, också ge bättre möjligheter att upptäcka nya arter i landet.
Unik data kan samlas in
Kombinationen av AI-modell och medborgarforskning kan bli ett kraftfullt verktyg för att övervaka fästingarter i realtid och kan i förlängningen bidra till att förebygga sjukdomsspridning, enligt forskarna.
Arbetssättet frigör resurser eftersom en AI-modell kan sortera och artbestämma tusentals bilder på kort tid. Tillvägagångssättet gör det också möjligt för forskare att ta del av data som annars vore omöjlig att samla in.
Forskare har undersökt drygt 20 personer som nyligen diagnostiserats med inflammatorisk muskelsjukdom. Resultatet visar att högintensiv intervallträning förbättrar kondition och musklernas uthållighet mer än traditionella hemträningsprogram som oftast används i behandlingen.
Idiopatiska inflammatoriska myopatier (IIM) är en grupp ovanliga autoimmuna sjukdomar som orsakar muskelsvaghet och trötthet. Standardbehandlingen består av läkemedel i kombination med lätt till måttlig hemträning, men effekten på konditionen har varit begränsad.
Nu har forskare vid Karolinska institutet undersökt om högintensiv intervallträning kan ge bättre resultat.
I studien deltog 23 patienter son nyligen insjuknat i IIM. Deltagarna rekryterades från Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm och Akademiska sjukhuset i Uppsala. De slumpades till två grupper: en som tränade högintensiv intervallträning på cykel tre gånger i veckan under tolv veckor, och en som följde ett hemprogram med måttlig intensitet.
Forskarna mätte personernas syreupptagningsförmåga, muskeluthållighet och tecken på sjukdomsaktivitet före och efter träningsperioden
Tydliga förbättringar med högintensiv träning
Resultaten visar att gruppen som genomförde den högintensiva intervallträningen förbättrade sin syreupptagningsförmåga med i genomsnitt 16 procent, jämfört med 1,8 procent i hemträningsgruppen.
Muskeluthålligheten ökade också mer vid högintensiv träning och muskelprover visade tecken på förbättrad mitokondriefunktion, vilket är avgörande för cellernas energiproduktion.
Samtidigt var sjukdomsaktiviteten stabil i båda grupperna, vilket tyder på att den intensiva träningen är säker. Det finns inga tecken på att träningen ökade inflammation eller muskelskador.
– Vanliga symtom vid IIM är muskelsvaghet och nedsatt uthållighet. Vår studie visar att högintensiv intervallträning är säker och ger markant förbättrad muskelfunktion och syreupptagningsförmåga. Den ökade konditionen kan minska risken för hjärt-kärlsjukdom, samtidigt som patienterna orkar mer och blir mer självständiga. Det här kan bli ett viktigt komplement till läkemedelsbehandling för att förbättra fysisk kapacitet och livskvalitet, säger Kristofer Andreasson, forskare vid institutionen för medicin på Karolinska institutet, i ett pressmeddelande.
Forskarna betonar att studien är liten och att fler studier behövs för att bekräfta resultaten och undersöka effekterna på längre sikt.
Ett hormon som produceras i sköldkörteln kan spela en nyckelroll i utvecklingen av prostatacancer. Genom att blockera en receptor för hormonet har forskare kunnat hämma tillväxten av tumörceller i prostata hos möss, och upptäckten kan i framtiden öppna för nya sätt att behandla vissa typer av aggressiv prostatacancer.
Prostatacancer är den vanligaste cancerformen bland män i Sverige och den näst vanligaste i världen. Ungefär var tionde svensk man drabbas av sjukdomen och cirka 2 200 män avlider varje år i sjukdomen.
Om sjukdomen upptäcks tidigt behandlas den ofta genom att minska mängden testosteron i kroppen. Många patienter blir dock resistenta mot den behandlingen, vilket gör att antalet tillgängliga behandlingar då blir begränsat.
Nu har en internationell forskargrupp, som letts av Umeå universitet och Wiens medicinska universitet i Österrike, upptäckt att ett hormon som produceras i sköldkörteln kan spela en viktig roll i utvecklingen av prostatacancer. Detta kan öppna upp för ny forskning om möjliga behandlingar för cancern.
– Resultaten tyder på att den aktuella receptorn är en drivkraft i cancerns tillväxt. Ämnen som blockerar den skulle därmed kunna vara ett mål för framtida läkemedel mot prostatacancer, säger Lukas Kenner, gästprofessor vid Umeå universitet, i ett pressmeddelande.
Den receptor det handlar om heter tyroidhormonreceptor Beta, TRβ och den binder sköldkörtelhormonet trijodtyronin. I laboratorieförsök har forskarna sett att en aktivering av hormonet leder till en kraftig ökning av antalet prostatacancerceller.
Men när receptorn TRβ hämmades med hjälp av en aktiv substans minskade tillväxten av cancerceller påtagligt. Substansen används i dag enbart inom forskning för att just blockera TRβ.
Tumörer blev mindre
Forskarna gjorde sedan tester med substansen på möss och såg då att de tumörer som behandlas förblev mindre eller utvecklades betydligt långsammare.
Mest effektiv var behandlingen i modeller av prostatacancer som blivit resistent mot behandling som minskar mängden testosteron, den formen som i dag är svår att behandla kliniskt.
När forskarna gick igenom data från grupper av patienter med prostatacancer stöddes dessa fynd. I vävnadsprover gick det att se förhöjda nivåer av TRβ i tumörer i prostata jämfört med i frisk vävnad.
Dessutom visar genetiska analyser att mutationer hos många prostatacancerpatienter förändrar signalvägarna för sköldkörtelhormon, vilket talar för att blockering hormonet och dess receptor kan vara ett mål för fortsatt forskning för att hitta nya behandlingar av prostatacancer.
– Naturligtvis är det en balansgång att inte förändra hormonbalansen i sköldkörteln mer än nödvändigt för att bekämpa cancer i en annan del av kroppen, och det blir förmodligen inte en lösning för alla typer av prostatacancer. Fortsatt forskning får svara på hur en behandling skulle kunna se ut eventuellt i kombination med andra behandlingar. Klart är att detta är ett intressant spår, säger Lukas Kenner.
Gröna fonder skiljer sig förvånansvärt lite från vanliga fonder. Det visar en granskning av nästan 7 000 europeiska investeringsfonder som forskare på KTH och Stockholms universitet har gjort.
För många sparare är investeringar inte bara ett sätt att öka kapitalet, utan också ett sätt att visa och stödja sina värderingar. I dag klassas en majoritet av Europas fonder som hållbara eller miljöfrämjande, vilket innebär att miljontals sparare placerar sina pengar i produkter som de uppfattar som mer hållbara alternativ.
Forskare vid KTH och Stockholms universitet har analyserat gröna fonder för att se hur stora skillnaderna egentligen är jämfört med traditionella fonder. 6 888 fonder undersöktes och resultatet visar att det ofta är mycket små skillnader, förutom när det gäller energisektorn som sticker ut.
Små skillnader trots stora förväntningar
För att jämföra fonderna har forskarna använt en metod lånad från ekologin som vanligtvis används för att jämföra likheter mellan arter i olika miljöer, men här anpassad för att mäta hur lika eller olika fondportföljerna är.
Studien visar att antagandet om att gröna fonder skulle vara fundamentalt annorlunda än traditionella sällan stämmer.
– När man ser till vilka tillgångar fonderna äger, och hur dessa är fördelade, är skillnaderna överraskande små. Detta trots EU:s omfattande regelverk som ska skapa tydlighet och transparens, säger Mark Sanctuary, forskare vid institutionen för industriell ekonomi och management på KTH, i en nyhet på KTH:s webbplats.
En förklaring till att skillnaderna inte är särskilt stora säger han är att företag bedöms på olika sätt. Olika bedömare väger in olika faktorer och når därför ofta olika slutsatser om samma företag.
Dessutom är det inte alltid tydligt vad som egentligen mäts: företagets faktiska påverkan på miljö och samhälle, eller företagets ekonomiska risk kopplad till miljöfrågor? Den otydligheten gör det svårt för fondförvaltare – och ännu svårare för sparare – att orientera sig.
EU:s ”gröna” fond-klassning
EU:s system för att kategorisera investeringsfonder utifrån hur ”gröna” de är heter Sustainable Finance Disclosure Regulation (SFDR):
Artikel 9 – Fonder med hållbarhet som primärt mål (den strängaste kategorin)
Artikel 8 – Fonder som främjar miljömässiga eller sociala egenskaper vid sidan av finansiella mål
Artikel 6 – Konventionella fonder utan hållbarhetskrav
Numera klassificeras en majoritet av Europas fonder som artikel 8 eller 9*, som miljontals sparare placerar sina pengar i.
Vanligt att vissa företag väljs bort
Forskarna såg också att den vanligaste strategin för att skapa en grön fond är att utgå från en bred, traditionell portfölj och helt enkelt plocka bort vissa typer av företag, till exempel de som arbetar med fossila bränslen, tobak eller vapen.
Detta minskar visserligen risken för kontroversiella innehav, men innebär inte per automatik att kapitalet styrs mot mer hållbara, innovativa eller framtidsinriktade verksamheter.
I praktiken får många investerare därför en något “avskalad” version av samma marknad – inte en portfölj som skiljer sig i grunden.
Energisektorn det stora undantaget
Det fanns dock ett område där gröna fonder skiljde sig tydligt från traditionella: energisektorn.
– Här hittar vi konsekventa och betydande skillnader. Det finns helt enkelt mer tillförlitlig data om utsläpp och klimatpåverkan inom energibranschen, vilket gör det lättare att välja företag som faktiskt presterar bättre ur klimatsynpunkt. Samtidigt har tekniken för förnybar energi blivit mer konkurrenskraftig ekonomiskt, och EU:s klimatpolitik har stärkt sektorns tillväxtmöjligheter. Sammantaget gör detta att gröna fonder verkligen kan sticka ut just här, säger Mark Sanctuary.
Om miljömärkningen inte alltid visar hela bilden – vad ska investerare då titta på?
– Det är mycket svårt att jämföra fonder, särskilt med tanke på att en fond kan ha hundratals innehav som dessutom förändras över tid. Vår förhoppning är att den metod vi använder i studien kan bidra till bättre överblick och göra det lättare att se verkliga skillnader. Med ökad transparens blir det också lättare för investerare att se vilka fonder som faktiskt tar ett seriöst grepp om hållbart sparande.
Bakterier som bildar biofilm orsakar stora problem i vården. Forskare vid Chalmers har nu utvecklat en metod som dödar bakterier utan antibiotika eller giftiga metaller – med hjälp av årets Nobelprisbelönade material, metallorganiska ramverk.
Bakterier som fastnar på ytor kan växa och bilda biofilm – ett segt hölje som skyddar bakterierna och gör dem svåra att bekämpa. Biofilmer trivs i fuktiga miljöer och orsakar stora problem inom vården, där bakterier kan fästa på katetrar, implantat och andra medicintekniska produkter. Det kan leda till vårdrelaterade infektioner och ökad risk för antibiotikaresistens.
Beläggning dödar bakterier
I en studie visar nu forskare på Chalmers att de hittat ett nytt sätt att angripa biofilm genom att skapa en beläggning med en sorts nanostrukturer – metallorganiska ramverk – som dödar bakterier mekaniskt.
– Vår studie visar att de här strukturerna kan fungera som en form av spetsar som fysiskt skadar bakterierna, och helt enkelt punkterar dem så att de dör. Det är ett helt nytt sätt att använda metallorganiska ramverk, säger Zhejian Cao, forskare i materialteknik vid Chalmers i ett pressmeddelande.
Beläggningen är uppbyggd på ett sätt som gör att den kan appliceras på en mängd olika ytor, och också användas med andra material. En stor fördel, enligt forskarna, är att metoden förhindrar eller minskar bildning av biofilm utan att antibiotika eller giftiga metaller behöver användas.
– Det motverkar ett stort globalt problem, eftersom det eliminerar risken för att bakteriebekämpningen orsakar antibiotikaresistens, säger Zhejian Cao.
Upptäckare får kemipriset
Metallorganiska ramverk, så kallade MOF-material, är en relativt ny materialklass vars upptäckare belönas med 2025 års Nobelpris i kemi. MOF består av metalljoner som binds samman till tredimensionella nätverk med stora håligheter och kanaler, vilket ger materialen speciella egenskaper.
Tekniken väntas få bred användning, bland annat för biogaslagring, koldioxidinfångning, katalys och för att utvinna vatten ur torr luft. Chalmersforskarna har utforskat en helt annan funktion i sin studie.
– Det har gjorts tidigare försök att använda metallorganiska ramverk för antibakteriella ändamål, men då har bakterierna dödats av giftiga metalljoner eller antimikrobiella medel som strukturerna har släppt ut. Vi har i stället odlat en MOF-struktur ovanpå en annan, vilket gör att det bildas vassa nanospetsar som tränger igenom och dödar bakterierna när de närmar sig, säger Zhejian Cao.
Rätt avstånd löste utmaning
Nanospetsarna skapades genom att kontrollera kristalltillväxten i materialet. En stor utmaning var att hitta rätt avstånd mellan dem för att maximera effekten.
– Om avståndet mellan spetsarna är för stort kan bakterier slinka igenom och fästa på ytan. Om avståndet i stället är för litet kan spetsarnas mekaniska belastning på bakteriehöljet minska så att bakterierna klarar sig undan – samma mekanism som gör att man kan ligga på en spikmatta utan att skada sig, säger Zhejian Cao.
Storskalig produktion möjlig
Forskaren Lars Öhrström, som har arbetat med metallorganiska ramverk i 30 år, lyfter fram flera praktiska fördelar med att använda MOF-beläggningar för bakteriebekämpning på ytor.
– De här beläggningarna kan produceras vid mycket lägre temperaturer än till exempel de spikar av grafen som tidigare har tagits fram på Chalmers. Det underlättar för storskalig produktion och gör det möjligt att applicera beläggningarna på temperaturkänsliga material, till exempel de plaster som används i medicinska implantat, säger Lars Öhrström, professor i kemiteknik vid Chalmers och fortsätter:
– Dessutom kan de organiska polymererna i metallorganiska ramverk skapas från återvunnen plast, vilket potentiellt kan bidra till en cirkulär ekonomi.
Biofilm kan bildas av bakterier. Illustration: Depositphotos
Biofilm orsakar problem på många håll
När bakterier fäster vid en yta börjar de producera ett segt, skyddande hölje. Detta skapar en gemensam struktur – biofilm – där bakterierna kan växa och kapsla in sig. De blir då betydligt svårare att bekämpa.
Förutom att det orsakar problem i vården kan biofilm också bildas på fartygsskrov och leda till påväxt av alger och havstulpaner, vilket sänker fartygens fart och ökar bränsleförbrukningen. Dessutom används ofta biocidfärger, som innehåller giftiga bekämpningsmedel, i kampen mot biofilm på skrovet. Detta skapar risk för att skadliga ämnen läcker ut i vattnet.
Även industriella rörsystem kan drabbas, med korrosion, igensättningar och högre energiförbrukning som resultat.
En ny studie från Uppsala universitet kopplar traumatiska upplevelser i barndomen till svårare graviditet och förlossning senare i livet. Födande med barndomstrauman får oftare havandeskapsförgiftning, föder oftare med kejsarsnitt och får oftare stora blödningar jämfört med andra.
Hur barndomstrauman eventuellt påverkar förlossningar finns hittills mycket lite kunskap om, konstaterar forskare vid Uppsala universitet.
Deras nya studie bygger på svar från 1 253 kvinnor som svarade på tre frågeformulär under tidig graviditet. Kvinnorna följdes också upp ett år efter förlossningen. Frågorna rörde barndomstrauman, förlossningssätt och förlossningskomplikationer.
De trauman som avses handlar om fysiskt och emotionellt trauma, fysisk och emotionell försummelse och familjär dysfunktion. De tillfrågade grupperades efter antalet rapporterade traumatiska upplevelser:
42 procent av kvinnorna uppgav noll barndomstrauman och 46 procent uppgav ett till tre trauman.
12 procent uppgav fyra eller fler barndomstrauman.
Tuffare på många vis
De med fyra eller fler trauman hade överlag flest komplikationer vid sina förlossningar jämfört med andra, visade det sig.
Fyra gånger fler i gruppen med flest trauman fick havandeskapsförgiftning, jämfört med gruppen utan rapporterade barndomstrauman. Dubbelt så många födde med kejsarsnitt. Förekomsten av stor blödning vid förlossning var också mer än trefaldigad. Gruppen med flest trauman fick också mycket oftare antibiotika i samband med födseln.
Viktigt att fånga upp utsatta
Det här är något som vården bör uppmärksamma, menar Per Kristiansson, specialistläkare i allmänmedicin och adjungerad professor vid Uppsala universitet.
– Vården behöver våga fråga kvinnor om händelser som barn, för att kunna ge de traumatiserade ökad uppmärksamhet under graviditeten för att förebygga eller mildra de negativa följderna efter förlossningen, säger Per Kristiansson i ett pressmeddelande.
En ny studie från Lunds universitet tyder på att tatueringar kan vara en riskfaktor för melanom. I studien syns en 29-procentig ökad melanomrisk för tatuerade personer, jämfört med icke-tatuerade personer.
Forskare vid Lunds universitet har under flera år undersökt eventuella samband mellan tatueringar och cancer.
Utgångspunkten är att det inte finns mycket forskning och kunskap om långsiktiga hälsoeffekter av tatueringar.
– Vi känner inte till de långsiktiga hälsoeffekterna av tatueringar. Därför behöver vi klargöra hur kopplingen mellan tatueringsfärg och hudcancer ser ut, säger Christel Nielsen, docent och forskare i epidemiologi vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
En tatuerad befolkning
Ungefär en av fem i Sverige är tatuerade. Av kvinnor under 40 år är över 40 procent tatuerade. De flesta får sin första tatuering mellan 18 och 35 år och vissa är ännu yngre. De yngre exponeras därmed för tatueringsfärg under nästan hela livet.
Samtidigt har förekomsten av melanom, även kallat malignt melanom, ökat kraftigt under de senaste 30 åren, bland annat på grund av mer UV-strålning. Men även exponering för kemikalier misstänks spela en roll.
Årligen drabbas ungefär 5 000 svenskar av melanom.
Exponering för kemikalier tros öka risk för hudcancer. Bild: Annie Spratt, Unsplash.
Nya fynd om melanom
Forskarnas första studie publicerades våren 2024 och visade på ett möjligt samband mellan tatueringar och lymfom. I en andra studie fann forskarna inget samband mellan tatueringar och skivepitelcancer i huden.
I den nu publicerade studien identifierade forskarna 2 880 personer mellan 20 och 60 år som diagnostiserats med melanom. Dessa personer matchades sedan, var och en, med tre individer från befolkningsregistret, av samma kön och ålder men utan melanom.
Via enkäter fick forskarna information om huruvida personerna var tatuerade eller inte. De tittade sedan på andra faktorer som solvanor, solarieanvändning och hudtyp och justerade resultaten efter dessa. På så sätt kunde forskarna uppskatta risken för melanom hos tatuerade personer jämfört med icke-tatuerade personer – och samtidigt säkerställa att resultatet inte berodde på andra skillnader, som sol- och solarievanor.
Risken tycks öka
– Efter att vi tagit hänsyn till dessa faktorer såg vi en 29 procent ökad relativ risk bland tatuerade personer, säger Emelie Rietz Liljedahl, biträdande forskare i toxikologi vid Lunds universitet.
Risken för melanom är alltså 29 procent högre, enligt studien, om man är tatuerad jämfört med om man inte är det.
Resultaten gäller på gruppnivå och inte på individnivå. De säger alltså inget om en enskild persons cancerrisk.
Forskarna betonar dock att fler studier behövs innan det går att fastställa ett orsakssamband.
Hur ska tatuerade läsare tänka kring detta?
– Vi ser en riskökning. Men det är en relativ ökning av en risk som är förhållandevis låg till att börja med, det får man tänka på, säger Christel Nielsen.
– Det är alltid bra att ta hand om sin hud och vara observant. Är man minsta tveksam kring något på huden, gå och kolla upp det.
I fall där samband kan misstänkas mellan tatueringar och cancer är det inte alltid som hudförändringen dyker upp på eller intill tatueringen, såvitt forskarna har kunnat se.
– Därför är det bra att man håller koll på hela kroppen, oavsett om man har tatueringar eller inte, säger Christel Nielsen.
Färger kan bli skadliga
Något i färgen bör vara förklaringen till en eventuellt ökad cancerrisk, enligt forskarna. När tatueringsfärg sprutas in i huden uppfattar kroppen den som ett främmande ämne, vilket gör att immunförsvaret aktiveras. Färgpigmenten kapslas in av immuncellerna som dels håller dem på plats och dels, via lymfvätskan, transporterar dem till lymfkörtlarna.
– Azopigment är de vanligaste organiska färgämnena i tatueringsfärg. Det kan vara en potentiell risk eftersom man sedan tidigare vet att de kan brytas ner till skadliga kemikalier som kan orsaka cancer. Speciellt gäller det vid exponering för UV-strålning från solen, solarier eller laserbehandlingar, säger Emelie Rietz Liljedahl.
Fram till 2022 var marknaden för tatueringsfärg relativt oreglerad, men då trädde ett tillägg till EU:s kemikalielagstiftning i kraft och införde koncentrationsgränser för kemikalier i tatueringsfärg. Trots det visar marknadskontroller att färgen fortfarande kan innehålla giftiga kemikalier över gränsvärdena, säger Emelie Rietz Liljedahl.
Autoimmunt spår
– Parallellt med att myndigheterna fortsätter arbetet med att reglera marknaden behöver vi förstå vilka mekanismer som gör att tatueringar eventuellt kan öka risken för cancer. Som epidemiologer är vår roll att hitta mönster i befolkningen. Nu behövs uppföljande studier som undersöker varför de här mönstren uppstår, säger Christel Nielsen.
– Våra resultat tyder på att det kan vara något som händer i immunförsvaret och därför går vi nu vidare och fortsätter utforska möjliga samband mellan tatueringsexponering och autoimmuna sjukdomar, som psoriasis och sköldkörtelsjukdom där också immunförsvaret är inblandat.
Bild: Depositphotos
Några fakta om melanom
Melanom och malignt melanom är samma sak.
Melanom är en av de allvarligaste formerna av hudcancer och även en av de cancersjukdomar som ökar mest.
Det är vanligare med melanom om man har bränt sig många gånger i solen. Men melanom kan uppstå var som helst på huden.
Det vanligaste symtomet på melanom är en helt ny fläck eller knuta som har vuxit eller ändrat utseende. Det kan också vara ett gammalt födelsemärke som börjar förändras i färg, form eller storlek.
Risken att insjukna i melanom före 80 års ålder, i hela befolkningen, är ungefär 3,1 procent för kvinnor och 3,5 procent för män.
År 2024 var melanom den tredje vanligaste cancerformen hos män och den fjärde vanligaste hos kvinnor i Sverige.
Överlevanden är god, särskilt vid tidig upptäckt. 94 av kvinnorna och 90 procent av männen överlever minst 10 år efter att de fått diagnosen malignt melanom i huden.
Källor: 1177, Kari Nielsen, Lunds universitet, samt Cancerfonden
Luftprover som samlats in för att mäta radioaktivt nedfall visar sig rymma ett oväntat dna-arkiv. Nu kan forskare följa hur mossors sporspridning har förändrats över decennier – och hur snabbt naturens kalender ställs om i takt med ett varmare klimat.
När Försvarsmakten på 1960-talet började samla in luftprover för att mäta radioaktivt nedfall från kärnvapentester fanns ingen tanke på mossor. Men på de glasfiberfilter där proverna sparades fastnade också dna från pollen, sporer och andra biologiska partiklar – något som långt senare uppmärksammades av forskare vid Umeå universitet.
– Proverna har visat sig utgöra ett oväntat, helt unikt och mycket spännande arkiv över dna från biologiska luftspridda partiklar, säger Nils Cronberg, växtforskare vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Spridning av sporer startar tidigare
Forskarna vid Lunds universitet och Umeå universitet har undersökt hur spridningsperioden för luftburna sporer från mossor förändrats under 35 år för 16 olika arter och grupper. Analysen visar att spridningen av sporer nu i genomsnitt börjar fyra veckor tidigare och når sin topp sex veckor tidigare jämfört med 1990.
– Det är en stor skillnad, särskilt med tanke på att sommaren är kort i norr, säger Nils Cronberg.
Varm höst ger sporerna en kick
Varmare höstar gör att mossornas sporkapslar hinner utvecklas längre innan vintern startar, vilket ger en biologisk kickstart som gör att sporerna frigörs tidigare på våren. Det mest överraskande är dock att det inte är vårens väder som styr tidpunkten för sporspridningen.
– Vi hade förväntat oss att det var tiden för snösmältningen eller lufttemperaturen under samma år som skulle vara avgörande, men det visade sig vara klimatförhållandena under föregående år som vägde tyngst, säger Fia Bengtsson, tidigare växtforskare vid Lunds universitet.
Prover som en gång samlades in för att spåra radioaktivt nedfall används nu för att avslöja hur klimatförändringarna påverkar mossorna. Analyser visar att mossor i norra Sverige påverkas av varma höstar. Bild: Nils Cronberg, Lunds universitet.
Ny förståelse av biologiska förändringar
Förutom att visa hur snabbt klimatförändringarna påverkar ekosystemen öppnar studien dörren till en helt ny metod för att förstå biologiska förändringar över tid. Samma typ av dna-analyser kan också göras för andra växt- och djurgrupper. Eftersom mätplatser finns över hela Sverige kan forskarna följa utvecklingen bakåt genom decennierna – från norr till söder.
– Vi förutser att våra resultat och kunskap om hur naturen har förändrats från 1970-talet och framåt kommer att bli en del av den internationella klimatpanelens, IPCC:s, nästkommande rapport om dokumenterade effekter av klimatförändringar, säger Nils Cronberg.
Det finns tecken på att vargar och människor, för länge sedan, kan ha levt tätt ihop på ön Stora Karlsö några kilometer utanför Gotlands kust. Överraskande fynd av tusentals år gamla varglämningar pekar på det. Det säger forskare från bland annat Stockholms universitet.
Fyndet av varglämningarna gjordes i en grotta, Stora Förvar-grottan, på ön Stora Karlsö som ligger ungefär sex kilometer utanför Gotlands västkust. Lämningarna är mellan 3 000 och 5 000 år gamla och enligt en analys av arvsmassan är lämningarna från vargar, utan spår av hundhärkomst.
Ön Stora Karlsö är känd för att ha använts intensivt av säljägare och fiskare under den yngre stenåldern och under bronsåldern. Ön är bara 2,5 kvadratkilometer stor och har inga inhemska landlevande däggdjur. Det innebär, enligt forskarna, att den här typen av djur måste ha förts till ön med människors hjälp.
Vy mot grottan på Stora Karlsö, Gotland. Bild: Jan Apel/Stockholms universitet.
Vargar åt människors mat
I lämningarna syns flera egenskaper som vanligtvis förknippas med ett liv nära människor. En isotopanalys av djurbenen avslöjar en kost rik på marint protein, som säl och fisk. Det överensstämmer med den mat som människorna på ön åt – vilket i sin tur tyder på att vargarna har utfodrats.
Varg-upptäckten var helt oväntad, säger forskaren Pontus Skoglund vid Ancient Genomics Laboratory vid Francis Crick Institute.
– Det var en fullständig överraskning att se att det var en varg och inte en hund.
De kan ha varit husdjur
Det är oklart om vargarna på Stora Karlsö tämjdes, hölls i fångenskap eller hanterades på något annat sätt. Men deras närvaro i en människobebodd, isolerad, miljö tyder på en avsiktlig och ihållande interaktion mellan varg och människa.
– Detta är en utmanande upptäckt som väcker möjligheten att människor i vissa miljöer kunde hålla vargar i sina bosättningar och fann ett värde i att göra det, säger Pontus Skoglund.
En del av ett överarmsben från en varg. Bild: Jan Storå/Stockholms universitet.
Vissa tecken på avel
De funna vargarna är mindre än typiska fastlandsvargar. Arvsmassan hos en av vargarna visar också tecken på låg genetisk mångfald – ett vanligt resultat av isolering eller kontrollerad avel, säger Anders Bergström vid University of East Anglia.
– Detta liknar vad man ser i isolerade eller dramatiskt minskade populationer eller i domesticerade organismer. Även om vi inte kan utesluta att dessa vargar hade låg genetisk mångfald av naturliga skäl, tyder resultaten på att människor interagerade med och hanterade vargar på sätt som vi tidigare inte övervägt.
En varg, daterad till bronsåldern, har också en skada som kan ha begränsat dess rörlighet. Detta tyder på att den kan ha blivit omhändertagen, eller kunnat överleva i en miljö där den inte behövde jaga stora byten.
Helt nytt perspektiv
Kombinationen av osteologi och genetiska analyser har gett unik information som inte hade varit tillgänglig annars, säger Jan Storå, professor i osteoarkeologi vid Stockholms universitet.
– Kombinationen av data har avslöjat nya och mycket oväntade perspektiv på interaktioner mellan människor och djur under stenåldern och bronsåldern i allmänhet, och specifikt gällande vargar och hundar.
Studien tyder på att interaktionen mellan människor och vargar under förhistorisk tid var mer mångfacetterad än man tidigare trott. Den tycks ha sträckt sig bortom enkel jakt eller undvikande till att omfatta komplexa relationer och interaktioner, som belyser nya aspekter av domesticering utan att leda till de hundar vi känner idag.
Små djur minskar i våtmarker, medan gäss och svanar blir fler. En avhandling har undersökt hur detta påverkar den biologiska mångfalden – och visar att de större fåglarna i vissa fall kan ha positiv effekt på ekosystemen.
Bakgrunden till forskningen är att många sötvattensvåtmarker i Norden har fått försämrad ekologisk status. Flera populationer av exempelvis änder och små vattenlevande djur har minskat. Samtidigt ökar stora växtätande fåglar – som grågås och sångsvan – kraftigt i flera områden.
Vad betyder den här utvecklingen för den biologiska mångfalden? Det är en av de frågor som Elsie Kjeller har undersökt i en doktorsavhandling i ekologi.
– Vi gick in i projektet med hypotesen att fler gäss och svanar skulle innebära färre andra våtmarksarter. Men vi såg snarare motsatsen, säger Elsie Kjeller, forskare vid Högskolan Kristianstad.
Stora fåglar kan ha positiv effekt
Hon har genomfört omfattande fältstudier och experiment i ett stort antal våtmarker i södra Sverige och Finland.
– Vi har räknat vattenfåglar, tagit vattenprover, undersökt näringshalter och kartlagt vegetation. I de experimentella studierna satte vi även upp hägnader för att se vad som händer när fåglarna inte får beta och jämfört det med områden där de gör det.
Resultaten visar att kopplingen mellan gäss, svanar och andra arter i våtmarker inte är så entydig som man tidigare antagit.
– Vi såg i flera fall positiva samband mellan förekomst av gäss och svanar och både växtlighet och biologisk mångfald. Däremot kan vi inte säga att det enbart är på grund av dem. Det handlar sannolikt om en kombination av faktorer. Det kan också vara så att dessa fåglar dras till redan artrika och näringsrika miljöer snarare än att de själva skapar dem, säger Elsie Kjeller.
Betning bra till viss gräns
Det finns också tecken på att betning i vissa fall kan ha gynnsamma effekter. Genom att hålla vegetationen öppen bidrar gäss och svanar till variation i strukturen, vilket i sin tur gynnar fler arter. Men effekterna är inte entydigt positiva.
– Vi ser att det verkar finnas en tröskel. Vi ser att effekterna av betning tycks variera beroende på vattenkvaliteten. Till exempel att betning samvarierar med förändringar i vattenfärg, vilket kan tyda på synergier.
Forskningen har väckt intresse, bland annat hos kommuner och biosfärområden som arbetar med förvaltning av våtmarker.
– Det finns fortfarande frågetecken. En av de frågor vi vill fortsätta att studera är när beteseffekter är gynnsamma och när de börjar bli negativa, och var den gränsen går, säger Elsie Kjeller.
Forskare vid Karolinska Institutet har i en studie visat att en viss nervkrets i hjärnan kan sätta beteenden i ett slags ”upprepningsläge”, där möss fortsätter att göra samma saker om och om igen. Den här upptäckten, tror forskarna, kan på sikt ge nya insikter om hur exempelvis beroende och tvångssyndrom fungerar hos människor.
Både djur och människor kan fastna i vissa beteenden, men exakt hur detta regleras i hjärnan har varit okänt.
Nu har forskare vid Karolinska Institutet, i en studie, undersökt en nervkrets i hjärnan hos möss. Kretsen går från nucleus accumbens, en del av hjärnans belöningssystem, till en region i hypotalamus som i sin tur är kopplad till laterala habenula, ett område som bearbetar obehagliga upplevelser.
Gräva, nosa, gräva, nosa
Genom att aktivera denna krets med hjälp av optogenetik, en metod där nervceller styrs med ljus, kunde forskarna framkalla ett negativt tillstånd hos möss som ledde till repetitiva beteenden som grävande och nosande. Dessa beteenden pågick även när mat eller andra belöningar fanns tillgängliga.
Kretsen i hjärnan kunde alltså skifta mössens beteende till ett repetitivt läge.
Kan ge insikter om tvång
– Det hjälper oss att förstå hur tvångsmässiga handlingar uppstår och kan bidra till insikter om tillstånd som tvångssyndrom och beroende, säger Konstantinos Meletis, professor vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet, i ett pressmeddelande.
Av studien framgår att upprepade aktiveringar av nervkretsen gradvis framkallar ett negativt tillstånd som får mössen att prioritera repetitiva beteenden framför naturliga behov. När forskarna stängde av den vidarekopplade delen av kretsen, från hypotalamus till habenula, försvann det tvångsmässiga beteendet.
– Det här ger oss en ny förståelse för hur hjärnan kan prioritera vissa beteenden över andra, även när de inte är funktionella eller belönande, säger Konstantinos Meletis.
Är anställda mest rädda för att förlora jobbet om de klickar på en konstig länk på jobbmejlen – eller är de rädda för att andra kan komma till skada? Att veta svaret kan minska bedrägerier och hackerattacker mot svenska arbetsplatser, enligt forskning vid Örebro universitet.
Forskning har visat att medarbetarnas beteende är en av de största orsakerna till att exempelvis hackerattacker lyckas slå ut datasystem. Men det är svårt för medarbetare att följa regler som inte är anpassade till arbetet.
Det säger Marcus Gerdin, forskare i informationssäkerhet vid Örebro universitet. Hans forskning handlar om att förstå varför anställda ibland väljer att inte följa riktlinjer för informationshantering och datasäkerhet.
– För medarbetarna krockar vardagen ibland med anvisningarna om hur man ska hantera lösenord eller e-post. I vården ska en sjuksköterska eller läkare exempelvis lägga tid på patienterna, så när informationssystemen tar tid skapas en värdekonflikt för medarbetaren, säger Marcus Gerdin.
En lite okänd ledtråd
Marcus Gerdin har i arbetet med sin doktorsavhandling intervjuat anställda i en kommun och studerat hur dessa ser på anvisningar för informationssäkerhet.
”Konsekvenser” av felsteg i säkerhetssammanhang tolkas i forskningen ofta som risken att bli av med jobbet, kostnader för organisationen och liknande. Men de svenska kommunanställda var i första hand oroliga för följder för de personer som de hade i uppdrag att hjälpa.
– De kommunanställda oroade sig inte för konsekvenserna för sitt eget jobb om de exempelvis klickade på en farlig länk, säger Marcus Gerdin.
– De tänkte snarare på konsekvenser för tredje part, alltså för brukare eller personer som är beroende av tjänsterna för att klara sig och överleva.
Pejla prioriteringar på golvet
Den här typen av tankegångar hos anställda är något som förbises i forskningen och som sällan noteras i arbetet med informationssäkerhet. Men om arbetsgivare är medvetna om detta kan de anpassa sina riktlinjer på ett sätt som ger säkrare informationshantering, menar Marcus Gerdin.
Att mycket av forskningen på området kommer från USA påverkar också förståelsen för hur anställda har det på jobbet.
– I en annan kultur kan rädslan för att bli av med jobbet vara större, och då kan det vara effektivt att formulera en policy utifrån det. Men om den rädslan är mindre än omsorgen om dem man är satt att hjälpa är det bättre att ta fasta på de anställdas motivation för att få dem att hantera bluffmejl eller inloggningar på rätt sätt, säger Marcus Gerdin.
– Det får man bara reda på om man faktiskt utgår från de anställda.
Morötter kan vara bäst
En stor fråga inom informationssäkerhet är om piska eller morot ger bäst resultat.
– Men om man använder piska och straffar felaktiga beteenden leder det till ökad kontroll på arbetsplatsen. Det kan vara dåligt av andra skäl. Kanske passar det bättre att jobba med morötter på svenska arbetsplatser.
Marcus Gerdins slutsats är att det finns brister i forskningen på området, som bygger på lånade beteendeteorier från andra forskningsfält och därför inte fullt ut förklarar varför anställda inte följer anvisningar om informationssäkerhet. Det är exempelvis vanligt att man inte mäter det man definierat som problem och att det påverkar forskningsresultaten.
Trots ett starkt jämställdhetsfokus i Sverige under 2000-talet fortsatte anknytningsteorin att beskriva mamman som barnets främsta omvårdnadsperson, och pappan som den sekundära. Det framgår av en doktorsavhandling vid Umeå universitet.
När psykologen och forskaren Katarina Blume började granska hur anknytningsteorin tolkades och användes i Sverige under 2000-talet upptäckte hon ett tydligt mönster:
Trots att Sverige samtidigt drev en aktiv jämställdhetspolitik framställdes mamman som barnets huvudsakliga anknytningsperson i såväl psykologisk litteratur som inom praktiskt behandlingsarbete.
Gick inte ihop
– Jag såg att mamman i de flesta texter beskrevs som barnets ”huvudförälder”, medan pappan snarare blev ”andraförälder”. Det här gick på tvärs mot den samtida politiska diskursen om jämn fördelning av omsorgsansvar, säger Katarina Blume.
Anknytningsteorin, som började utvecklas på 1950-talet, har haft stort inflytande över förståelsen för föräldraskap och för barns utveckling. Teorin betonar vikten av en trygg relation mellan barnet och dess omvårdnadsperson. Det är en tanke som fått starkt fäste i både forskning och samhällsdebatt.
Sällan ifrågasatt modell
Runt millennieskiftet ökade anknytningsteorins närvaro i Sverige. Den syntes inte bara i psykologisk praktik utan även i myndighetsrapporter, statliga utredningar och i populärvetenskapliga medier.
– Det var tydligt att teorin användes som förklaringsmodell i många sammanhang, men sällan ifrågasattes. Jag ville undersöka vad som händer när vi betraktar den genom ett feministisk-psykologiskt perspektiv, säger Katarina Blume i ett pressmeddelande.
Mammor får skulden
I sin avhandling har Katarina Blume analyserat svensk anknytningsteoretisk litteratur från 2002 till 2012 och intervjuat psykologer som arbetar med föräldrar och barn. Det visar sig att behandling och rådgivning ofta riktas till mammor, och betydligt mer sällan till pappor.
Katarina Blume menar att konsekvensen blir att mamman riskerar att framstå som den som bär huvudansvaret för barnets välmående. Därmed riskerar mammor också att få skulden när något inte fungerar.
– Inom feministisk psykologi kallas detta ”mother-blaming”. Det innebär att mamman görs till bärare av barnets psykiska hälsa eller ohälsa, även när det finns strukturella eller andra relationella faktorer som spelar in.
Viktigt att granska egna teorier
Även om studien fokuserar på 2000-talet menar Katarina Blume att frågorna är fortsatt aktuella. Anknytningsteorin har fortfarande stort inflytande både i forskning och i praktiskt psykologiskt arbete.
– Psykologin som disciplin påverkar hur vi tänker om människor och relationer. Därför är det viktigt att vi också granskar våra egna teoretiska utgångspunkter. Min förhoppning är att avhandlingen bidrar till en mer reflekterande psykologi, säger Katarina Blume.
Avhandlingen visar hur teorier kan formas av sin tid och sina könsnormer.
– Jag tror att psykologi som ämne behöver kunna rymma den här typen av självreflekterande studier. Bara då kan vi utveckla både teori och praktik i takt med samhället, säger Katarina Blume.
Vilken hjälp våldsutsatta kvinnor får när de behöver ett nytt hem skiljer sig stort mellan olika kommuner, visar en rapport. I brist på nationella riktlinjer blir enskilda tjänstemäns attityder avgörande och stödet blir oförutsägbart.
För kvinnor som lämnar en våldsam relation är en ny trygg bostad avgörande. De har ofta med sig många år av fysisk, psykisk och ekonomisk misshandel. Det finns också en risk att våldet ökat i samband med separationen och det är inte ovanligt att våldsutsatta kvinnor går tillbaka till de farliga hem som de har flytt ifrån eftersom de inte får tillräcklig hjälp att hitta ett nytt tryggt permanent boende.
En rapport från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet visar att det är stor skillnad mellan olika kommuner vilken hjälp misshandlade kvinnor får när de behöver ett nytt hem.
Tjänstemäns attityder är avgörande och eftersom det saknas nationella eller kommunala riktlinjer hamnar besluten långt ner i organisationen och det gör att enskilda handläggares eller arbetsgruppers inställning och kunskaper påverkar i hög grad.
– Det finns kommuner i vår studie där drabbade kvinnor inte fått hjälp till egen bostad, trots att det finns lediga lägenheter. Det beror på bristande samordning mellan socialtjänsten och bostadsförsörjningen. I ett fall har det kommunala bostadsbolaget ordnat fram en lägenhet, men socialtjänsten gjorde en annan bedömning och tyckte att kvinnan inte hade särskilt skäl för att få hjälp med den typen av kontrakt, säger Sara Skoog Waller, doktor i psykologi vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa: Nationellt centrum för kvinnofrid på Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
Flera kommuner saknar handlingsplaner
Forskarna har undersökt vilken hjälp våldsutsatta kvinnor får från sin kommun när det gäller att hitta en ny långsiktig bostad. De har intervjuat ett femtiotal handläggare och beslutsfattare i åtta kommuner och studerat allmänna handlingar i form av utredningar och beslut om skyddat, tillfälligt och permanent boende under två års tid.
Resultatet visar att det ofta finns en vilja att samverka lokalt och att många kommuner gör ett mycket bra arbete, också tillsammans med andra kommuner. Men i frånvaro av nationell styrning blir stödet ofta personberoende, kortsiktigt och sårbart vid omorganisationer eller ändrade arbetssätt.
I flera kommuner saknas handlingsplaner och insatserna är mer händelsestyrda än grundade i skriftliga rutiner. Det här mönstret finns i flera kommuner oavsett storlek, demografi och graden av bostadsbrist.
– Ju längre ner i organisationen frågan hamnar, desto mer oförutsägbart blir stödet. I en av kommunerna i studien har man hänvisat kvinnor till ett vanligt akutboende för hemlösa. Det är ingen trygg eller bra lösning för den här gruppen, och särskilt inte för deras barn. Det visar att kommunen missat bostadsfrågans betydelse i arbete mot våld.
”Du får ta vad du får”
Sara Skoog Waller har flera exempel på när det inte blivit bra. Ett exempel är när tjänstemän signalerar till hjälpsökande kvinnor att ”du får ta vad du får, var glad att du lever”. Då ses inte kvinnan som en individ utan bara ett överlevnadsprojekt. Kvinnor i studien beskriver hur de efter en flytt har varit tvungna att lämna sin arbetsplats, sina nätverk och trygga platser som de har vuxit upp på. De kan även ha behövt tvingas byta identitet. Att då hamna i undermåliga bostäder långt bort och isolerat förvärrar allt.
– De behöver bo på ett ställe där de kan ha ett hem och bygga en vardag som fungerar. Där det är nära andra människor och dit det är lätt att ta sig till och från skola och arbete. Oftast är det bästa för barnen att kunna gå kvar i sin skola och behålla sina sociala sammanhang.
I frånvaron av nationell styrning för våldsutsatta kvinnor som behöver ny bostad blir stödet ofta sårbart vid omorganiseringar eller ändrade arbetssätt i kommuner. Bild: Ashwini Chaudhary, Unsplash
Små kommuner ibland bättre
Forskarna har tittat på både större och mindre kommuner, både tätort och glesbygd, och de har sett att stödet till kvinnorna ofta fungerar bättre i de mindre kommunerna, tack vare en mindre organisation och tätare samarbete mellan olika arbetsgrupper.
De är också mer beroende av bra samarbete med andra kommuner. I de större kommunerna var det vanligare att kvinnorna slussades runt mellan olika instanser som alla resonerade olika.
Studien kom också fram till att ekonomiskt våld, vårdnadstvister och rättsprocesser förstärker och förlänger kvinnornas utsatthet, även efter att relationen avslutats. Många saknar i dag möjlighet att stå på ett kontrakt, till exempel på grund av skulder, bodelning eller att de inte har varit yrkesverksamma under relationen.
– Kommunerna måste erkänna våld som en särskild faktor. Stödet måste handla om att ge möjlighet till trygghet och återhämtning och inte krav på prestation och egen drivkraft. Man pratar om att kvinnorna ska bli självständiga och ta eget ansvar men man ser inte att de blivit av med hela sina liv. Man måste fråga sig vad står kvinnorna i för situation när de lämnar, för att kunna hjälpa dem.
Behövs nationell styrning för våldsutsatta kvinnor
Rapporten visar att det behövs nationell styrning, tydliga riktlinjer och en erkänd rätt till stadigvarande boende för våldsutsatta.
Det skulle minska skillnaderna mellan kommuner och skapa bättre förutsättningar för återhämtning, trygghet och barnens långsiktiga välmående.
– Det krävs att kommunerna skriver in våldsutsatta som en särskild prioriterad grupp i sin bostadsförsörjningsplan. Både staten och kommunerna måste ta ett större ansvar för att den här gruppen som har allvarliga och komplexa behov, i en väldigt utsatt situation, verkligen får det sammanhållna stöd som de behöver, säger Sara Skoog Waller.
Allt fler unga män placerar sig till höger politiskt, medan unga kvinnor står mer till vänster – en klyfta som vuxit sedan 2016. Det är några av fynden i en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet.
Resultaten från de årliga nationella SOM-undersökningarna ger möjlighet att studera hur unga personer idag skiljer sig från unga under 80-, 90- och 00-talen.
Den rapport som nu ges ut är en kartläggning av ungas åsikter, vanor och livsåskådning under 40 års tid. Unga personer är i detta fall personer mellan 16 och 24 år. Rapporten jämför också ungdomarna med riksgenomsnittet.
Unga män svänger åt höger
En del av frågorna rör politik. En tydlig utveckling, enligt rapporten, är ökande skiljelinjer mellan könen vad gäller politiska åsikter. Så här ser det ut:
En majoritet av unga män, 52 procent, placerar sig numera något eller klart till höger politiskt i sina svar. Det är fler än någonsin tidigare i undersökningens historia.
Endast 24 procent av männen anser sig stå till vänster. Bland unga kvinnor står 43 procent till vänster och 31 procent till höger.
De stora könsskillnaderna har vuxit fram sedan omkring 2016.
Män vill ha färre flyktingar
Unga män, visar rapporten, får också en allt mer kritisk inställning till flyktingmottagning och 69 procent vill ta emot färre flyktingar i Sverige. Motsvarande andel bland unga kvinnor är 44 procent.
Unga män har även sedan 2022 varit överrepresenterade vad gäller att ange integration och immigration som ett viktigt samhällsproblem.
De konservativa är killar
En fjärdedel av unga män definierar sig numera som konservativa. Motsvarande siffra bland svenskarna i allmänhet är 7 procent och bland unga kvinnor endast 2 procent.
Omvänt betraktar sig 68 procent av unga kvinnor som feminister jämfört med 19 procent av männen.
Tilliten till andra sjunker
Ungdomar i dag har också en tydligt lägre grad av tillit till andra människor jämfört med tidigare. Klyftan mellan unga och befolkningen i stort har vuxit långsamt sedan millennieskiftet på denna punkt.
Där 57 procent av svenskarna i gemen klassas som ”höglitare” är motsvarande siffra bland unga 38 procent. Sedan 2021 har unga kvinnor lägre tillit till andra människor än unga män har.
– Det växande tillitsglappet är en av rapportens mer oroande punkter, säger Anders Carlander, forskare vid SOM-institutet, i ett pressmeddelande.
Bild: Depositphotos.
Mer ur rapporten om unga
Unga människors intresse för politik är lägre än genomsnittet i befolkningen. Dagens ungdomar är dock inte mindre intresserade av politik än ungdomar var under 90- och 00-talen. Unga män har generellt varit mer intresserade av politik än unga kvinnor.
Unga anser i något lägre utsträckning än befolkningssnittet att Sverige ”är på väg åt fel håll”. Unga män är något mindre pessimistiska än kvinnorna. Dessutom är unga nästan lika nöjda med demokratin som övriga i befolkningen.
Unga är även i allmänhet mindre oroliga inför framtiden och i många frågor är skillnaderna mycket stora. Exempelvis är 32 procent av unga människor och endast 24 procent av unga män mycket oroade för situationen i Ryssland jämfört med 61 procent bland svenskarna överlag.
Skolfrågor står inte högt i kurs bland dagens unga. Endast 11 procent nämner något kopplat till skola eller utbildning som viktig samhällsfråga, jämfört med 27 procent i hela befolkningen.
Endast 13 procent vill begränsa det fria skolvalet. Här är motsvarande siffra bland svenskarna i allmänhet 36 procent.
Trots att många unga kvinnor anger något kopplat till miljö, klimat och energi som viktig samhällsfråga och är oroade för klimatförändringar, dalar det allmänna intresset för miljöfrågor. Alla unga, och unga män i synnerhet, är betydligt mindre intresserade av miljöfrågor än befolkningen i stort.
Unga människor är i princip dubbelt så oroliga för ökande inflation som svenskarna i genomsnitt.
Unga handlar med aktier i högre utsträckning än någonsin tidigare. 31 procent av unga män gör detta varje månad jämfört med 15 procent av hela befolkningen.
Unga dricker mindre alkohol än snittet och unga män något mindre än kvinnorna. Går man tillbaka till år 2000 var det tvärtom de unga männen som drack mest, och över snittet.
Källa: Svenska ungdomstrender 1986-2024, Göteborgs universitet.
Mer om forskningen
De nationella SOM-undersökningarna genomförs varje höst sedan 1986. De är postala enkätundersökningar till stora slumpmässiga urval av människor.
I rapporten definieras unga som 16-24-åringar. Undersökningarna har haft olika övre gränser vad gäller ålder men i regel inte gått ut till personer under 16 år.
Rapporten återger svar från tiotusentals unga över tid utan viktning.
Representativiteten bedöms vara god men felmarginalerna är större bland unga än bland befolkningen i stort, i synnerhet efter uppdelning på kön.
