Paracetamol är febernedsättande och smärtstillande och finns bland annat i Alvedon och Panodil men också i ett stort antal andra läkemedel. Kartläggningar från olika delar av världen visar att förbrukningen av paracetamol har ökat dramatiskt under senare decennier och att mer än hälften av alla kvinnor använder preparat som innehåller paracetamol under graviditeten. Skäl till den höga konsumtionen är att medicinen anses säker i rekommenderade doser och att den kan köpas utan recept och därför är mycket lättillgänglig.
Under senare år har emellertid en rad studier påvisat samband mellan intag under graviditet och barns hälsa och utveckling. En misstanke som har framförts är att exponering för paracetamol kan påverka fosterutvecklingen i olika avseenden där ett spår rör barnens kognitiva utveckling.
– Dessa nya data tillsammans med vad som är känt från andra studier gör att vi måste ta denna fråga på stort allvar, säger professor Carl-Gustaf Bornehag, projektledare för SELMA-studien och författare till artikeln som publicerats i European Psychiatry.
SELMA-studien undersöker hur kemikalier påverkar gravida och deras barn
SELMA-studien handlar om att undersöka vilken betydelse det har att gravida kvinnor och små barn exponeras för hormonstörande kemikalier. I studien följs över 2000 mor-barn-par från tidig graviditet över förlossning och uppåt i livet. Mätningar av hormonstörande ämnen i mammornas blod och urin under graviditeten har pågått sedan 2007.
SELMA står för Swedish Environmental Longitudinal, Mother and child, Asthma and allergy study. SELMA-studien genomförs i samarbete mellan Karlstads universitet, Landstinget i Värmland och Lunds universitet och en rad internationella forskargrupper.
Två tredjedelar använde paracetamol
Nu presenteras nya data från SELMA-studien där man undersökte användningen av paracetamol under tidig graviditet och språkutvecklingen hos 905 barn vid två och ett halvt års ålder.
Användning av paracetamol under graviditeten kartlades på två sätt; dels med en enkät vid eller nära graviditetsvecka tio, där kvinnan angav om hon hade använt paracetamol dittills under graviditeten och i så fall hur mycket, dels genom att mäta paracetamol i kvinnornas urin vid samma tillfälle. Senare undersöktes barnens språkutveckling vid två och ett halvt års ålder. Resultaten visade att omkring 60 procent av kvinnorna använde paracetamol under graviditetens första tre månader.
Risk för försenad språkutveckling
Studien visade vidare att användning av paracetamol under tidig graviditet var kopplat till en ökad risk för språkförsening hos flickor när de var två och ett halvt år gamla, medan något sådant samband inte fanns för pojkar. Ju högre intag, desto högre risk för flickornas språkförsening.
Sambandet såg likadant ut när man använde urinhalten av paracetamol som mått. Att sambanden kan se olika ut för flickor och pojkar har visats i tidigare studier och kan indikera skillnader i hormonella mekanismer.
– Vi behöver naturligtvis mer studier, inte minst för att ta reda på vilka mekanismer som skulle kunna förklara sambanden, men en fråga redan nu är om all användning av paracetamol är nödvändig, säger professor Carl-Gustaf Bornehag.
Maria Unenge Hallerbäck, överläkare inom barnpsykiatri och medförfattare till studien, säger att språkförsening naturligtvis kan vara ett problem i sig, men att studier också har visat att det kan vara ett tidigt tecken på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Kontakt:
Carl-Gustaf Bornehag, professor och projektledare för SELMA-studien, Karlstad universitet, 070-586 65 65
Många ser fördelar med cykel som färdmedel när de är måttligt alkoholpåverkade. Att cykla med alkohol i kroppen tycks vara socialt accepterat, trots att de intervjuade framhåller en rad nackdelar. Detta framgår av VTI-studien som ingår i ett större forskningsprogram finansierat av Länsförsäkringars forskningsfond.
– Att minska antalet skadade och dödade i trafiken är målet med Länsförsäkringars omfattande satsning på forskning kring oskyddade trafikanter. Kartläggningen av alkoholens inverkan ger oss bättre kunskap om vilka informationsinsatser som behövs, säger Mari Sparr, Länsförsäkringars forskningsfond.
Trots att tidigare studier visat att alkoholpåverkan kan vara en bidragande faktor vid cykelolyckor finns relativt lite kunskap om alkohol i samband med cykling. För att få en så heltäckande bild som möjligt har forskarna genomfört en analys av Trafikverkets djupstudiedata över omkomna cyklister, i kombination med en intervjustudie.
Vanligare med alkoholrelaterade cykelolyckor bland unga män
Analysen omfattade 236 cyklister som omkommit 2006–2015. Av dem hade 27 alkohol i blodet, 156 hade inte alkohol i blodet och för resterande 53 cyklister var förekomsten av alkohol okänd.
– De alkoholpåverkade cyklisterna var oftare män och något yngre än de icke alkoholpåverkade, säger Åsa Forsman, forskare på VTI.
När det gäller singelolyckor förekom alkoholpåverkade cyklister främst på natten. I flera av kollisionsolyckorna som skedde i mörker saknade cyklarna belysning.
Resultaten av intervjustudien visar att människor ser stora fördelar med att cykla trots alkoholpåverkan, samtidigt som de inte alltid tänker på riskerna. Många tror att omgivningen tycker det är acceptabelt att cykla trots alkoholpåverkan.
Socialt accepterat att cykla berusad
– Analysen pekar på att det är socialt accepterat att cykla alkoholpåverkad så länge cyklingen kan genomföras på ett säkert sätt. Det förväntas dock att en person som druckit har omdömet att själv ta beslutet att avstå, säger Jonas Ihlström, forskare på VTI.
Det finns en låg acceptans för införande av promillegräns för cykling och den skulle därför förmodligen inte efterlevas. Kampanjer mot att cykla alkoholpåverkad är den åtgärd som de intervjuade beskriver kan ha effekt.
– Vi rekommenderar därför informationskampanjer, framför allt för att minska graden av alkoholpåverkan i samband med cykling. Vi rekommenderar inte införande av promillegräns och är tveksamma till vilken potential förbättrad kollektivtrafik har eftersom det är svårt att konkurrera med cykelns alla fördelar, säger Henriette Wallén Warner.
Treårig studie om oskyddade hjulburna trafikanter
Studien ingår i ett treårigt forskningsprogram om oskyddade hjulburna trafikanter som finansieras av Länsförsäkringars forskningsfond. Programmet avslutades i december 2017 och några av resultaten presenteras på Transportforum 2018 under punkten ”En modell för säker cykling”.
– De skilda fysiologiska profilerna mellan svenska och nordamerikanska damishockeyspelare speglar förmodligen olika fokus i träningen. Det kan härledas till olika sociokulturella förutsättningar och ekonomiska förutsättningar, säger doktoranden Tommy Henriksson.
Utgångsmaterialet i hans forskning är fysiologiska mätningar och enkäter med 119 kvinnliga ishockeyspelare från Sverige och Kanada samt kvalitativa intervjuer med åtta tränare i Sverige, Kanada och USA.
Resultaten visar att de nordamerikanska spelarna har högre maximal isometrisk benstyrka, bättre löpacceleration och hoppkapacitet i stående längdhopp på ett ben samt högre anaerob uthållighet på is. De svenska spelarna hade istället mindre kroppsfett, mer fettfri massa och högre aerob kapacitet.
– Det är möjligt att den kanadensiska fysiologiska profilen är bättre anpassad för ishockeyprestation än den svenska eftersom enbenstester och stående längdhopp visade sig ha ett starkt samband med skridskoåkning, säger Tommy Henriksson.
Svenska damspelare får betala själva
Forskningsresultaten visar också att fälttester i princip är lika bra som laboratorietester när det gäller att förutsäga skridskoåkningsförmåga.
Avhandlingen pekar på mycket stora skillnader i ekonomiska förutsättningar för kvinnliga ishockeyspelare i USA och Kanada jämfört med i Sverige. De nordamerikanska damspelarna kan tack vare system med studiefinansiering via stipendier få ekonomiskt stöd långt upp i åldrarna, medan de svenska spelarna tvingades bekosta sitt idrottande själva efter att de gått ut gymnasiet.
– Förhoppningsvis kan resultaten i avhandlingen bidra till att man kan nyttja damhockeyns knappa resurser effektivare och förbättra prestationen. Men man kommer inte ifrån att ekonomiskt och strukturellt stöd är faktorer som måste förbättras för att damhockeyn ska kunna utvecklas, säger Tommy Henriksson.
Tommy Henriksson är uppväxt i Malmberget och arbetar idag med fysträning och fysiologiska tester på Umeå Performance Center.
Hur skiljer sig talspråk och skriftspråk åt i de sociala mediernas tidsålder? En del säger att de twittrar som de pratar – men vad betyder det? Peter Wikström har tittat närmare på talspråklighet i en digitalt skriftbaserad miljö. Hans avhandling fokuserar på Twitter som en fallstudie för att belysa våra normer och sätt att uttrycka oss när det gäller talspråk och skriftspråk.
Hieroglyfiska drag Twitter uppvisar en spridning mellan konventionella sätt att skriva, mer talspråkliga sätt, som till exempel dialekter, samt skrivsätt som helt frångår traditionella normer men som ändå hör hemma i den skrivna onlinekulturen utan att ha något med talspråk att göra. Skriften i sociala medier uttrycker med andra ord ofta en ”röst”, men är också mycket visuell – den digitala skriften har många ikoniska, nästan hieroglyfiska drag.
– På många sätt är den digitala skriften mer materiellt påtaglig än traditionell skrift, även om den är virtuell, säger Peter Wikström. Det bästa exemplet på det är förstås emojis. Twitterspråk åstadkommer ett slags talspråklighet genom att använda bilder. Det här inbegriper också den ständigt pågående diskussionen, eller förhandlingen, om språkanvändarens identitet, språklig kompetens och om hur plattformen får användas.
Twittrande som ”prat” I en delstudie visas hur Twitteranvändare själva bjuder in till att förstå sin textproduktion på Twitter som just ’prat’. Hos ett fåtal användare kopplas talspråkligt twittrande ihop med ’dålig’ grammatik eller stavning. Men det finns också användare som legitimerar sin skriftstil genom att insistera på att de twittrar som de pratar. Då handlar det om att åstadkomma en sorts autentisk identitet, att vara uttrycksfull och ärlig i hur man framställer sig själv på Twitter. Den talspråkliga rösten kommer att stå för omedelbarhet och en frihet från förställning, men på Twitter sitter rösten i fingrarna.
– Ju äldre det yngsta barnbarnet är, desto tidigare går mor- eller farföräldern i pension. Det är möjligt att mor- och farföräldrar i Sverige drivs av sina egna behov av att ha tid för en givande och ömsesidig relation med barnbarnen. Det blir möjligt först när de har blivit lite äldre, en tolkning som stöds av tidigare forskning, säger Linda Kridahl som är forskare i demografi vid Stockholms universitet.
Barnbarn medför viktig roll Att vara mor- eller farförälder är för många en högt värderad social roll, förknippad med välmående och högre självförtroende. Det gör dem till en viktig grupp att studera i relation till pension, menar Linda Kridahl. Avhandlingen bygger på registerdata över samtliga personer i Sverige som fyllt 58 år någon gång mellan 1993 och 2012. Den är den första i sitt slag som undersökt potentiella pensionärers hela familjesituation: antalet barnbarn, hur många barnbarnskullar de har, och barnbarnens ålder. Forskningen visar att barnbarn påverkar tidpunkten för att gå i pension både i de yngsta pensionsåldrarna, alltså arbetstagare under 61 år, och de äldsta, personer över 65. Att vara mor- eller farförälder ger i sig en tidigare pension, det är alltså inte bara åldern som påverkar. En mer komplex familjesituation påverkar också.
– Att ha många barnbarn eller flera barnbarnskullar gör också att en person går tidigare i pension. Det kan bero på att det blir för komplicerat att dela sin tid mellan flera olika familjer och samtidigt jobba, säger Linda Kridahl.
Ingen skillnad mellan mormor och farmor Forskningen visar däremot ingen skillnad mellan mor- och farmödrar respektive mor- och farfäder när det gäller att gå i pension. Det kan bero på att Sverige är ett jämförelsevis jämställt land, där både mammor och pappor och i förlängningen också båda mor- och farföräldrarna båda engagerar sig i barnens liv.
Det är en skillnad mot många andra västerländska länder, som dessutom har mindre utvecklad barnomsorg och föräldraförsäkring än Sverige.
– Där anses mor- och farföräldrar inte som ett komplement till förskola, utan som ett förstahandsalternativ för att ta hand om barnen när föräldrarna jobbar, säger Linda Kridahl.
Samtidigt vill många politiker och beslutsfattare i Sverige få folk att jobba längre. För dem är personer som satsar på att gå i pension tidigt viktiga måltavlor, menar hon.
– Ett mer ”barnbarnsvänligt” arbetsliv med mer flexibla arbetstider eller möjlighet att jobba deltid skulle kunna förenkla för mor- och farföräldrar att jobba längre, säger Linda Kridahl.
– Ända sedan de stora mentalsjukhusen stängdes finns ett behov av att erbjuda effektiva samhällsbaserade insatser till människor med psykisk funktionsnedsättning. Utvecklingen på området går framåt, men det är ofta svårt för lokala myndigheter att samverka på det sätt som behövs och omsätta politikernas idéer i praktiken, säger Magnus Bergmark.
Krockar med svenska systemet De senaste åren har så kallade evidensbaserade psykosociala insatser förespråkats. Dessa insatser har i flera internationella studier visat sig vara effektivare än andra liknande metoder. Överlag ställer sig många yrkesverksamma positiva till att börja arbeta enligt dessa metoder, men det är ofta svårt att implementera dem i det svenska vård- och stödsystemet.
Många gånger hamnar landstingen och kommunerna i bryderier, då de upptäcker att metoderna, som oftast kommer från USA eller England, inte är helt enkla att överföra till ett svenskt sammanhang. Ibland försöker man därför anpassa själva metoden, vilket gör att effekterna av stödet kan bli svåra att förutse.
– En annan strategi är att försöka anpassa de inblandade organisationerna för att bättre passa till metoderna. Detta har visat sig vara svårt, då både befintliga regelverk och traditioner ofta krockar med de arbetssätt som förespråkas, säger Magnus Bergmark.
Sekretessen ett hinder Sekretesslagstiftningen är ett exempel på hinder när psykiatri och socialtjänst försöker integrera sitt arbete i gemensamma team. Det faktum att olika organisationer har olika uppdrag samt delvis vänder sig till olika målgrupper försvårar när samverkansprojekt ska enas om gemensamma målsättningar. Personalen får därför lägga en stor del av sin tid och energi på möten och diskussioner för att bygga upp samverkan med andra. Något som har visat sig underlätta implementeringen är när projekten styrs av en ledningsgrupp där de deltagande organisationerna finns representerade. I bästa fall är styrgruppen engagerad redan vid starten av projektet, och börjar redan då planera för långsiktig finansiering.
– Det finns exempel på väldigt ambitiösa och lovande projekt som läggs ned när de statliga projektbidragen tar slut. Därför är frågorna om långsiktig planering och lokal finansiering oerhört betydelsefulla. För att lyckas behöver den högre ledningsnivån och gärna även politiken, tas med i implementeringsarbetet, säger Magnus Bergmark.
Listar förslag till politiker
I sin avhandling har Magnus Bergmark granskat ett antal policydokument där regeringens förslag på psykosociala insatser har formulerats. Han har även under tre års tid följt 15 verksamheter där socialtjänst och psykiatri har arbetat med att implementera de evidensbaserade modellerna Individual Placement and Support, och Assertive Community Treatment. I avhandlingen ger han förslag och idéer både till politiker, organisationsledningar och yrkesverksamma inom psykiatri och socialtjänst, på vad som är viktigt när det gäller att kunna genomföra effektiv implementering av insatser och samverkan mellan myndigheter
Kontakt
Magnus Bergmark, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet, magnus.bergmark@umu.se, 070-342 18 48
Att stridande parter har militärt stöd av utomstående stater har blivit allt vanligare.
– Vi ser det i bland annat Syrien, Yemen och Ukraina. Just därför är forskning om hur detta påverkar konflikterna viktig, menar forskare Niklas Karlén.
Niklas Karlén har analyserat inbördeskrig där de stridande parterna har stöd av utomstående stater. Frågor han ställt är: Vilka är orsakerna bakom att beslut fattas om att skicka eller återkalla militärrådgivare, vapen eller pengar till rebeller i konflikthärdar? Hur påverkar detta konfliktdynamiken och möjligheterna att nå en politisk lösning? Niklas Karlén har använt sig av global statistik för att analysera generella trender, men har också gjort fallstudier, bland annat på USA:s pågående agerande i Syrien och i Nicaragua på 80-talet.
– Politiker hävdar ofta att man med stödet vill sätta press på regeringar för att få dem till förhandlingsbordet. USA har till exempel flera gånger fört fram detta som en viktig anledning till att stödja den väpnade oppositionen i Syrien. Men min forskning baserad på global statistik visar tvärtom att ett sådant agerande gör det mindre sannolikt att förhandlingar inleds, säger han.
Karléns analys visar också att materiellt stöd till rebellgrupper ökar risken för att politiskt våld bryter ut på nytt när väl en väpnad konflikt tagit slut. Det är således viktigt att ta utomstående stater i beaktande när det internationella samfundet försöker stötta en varaktig fred, menar Niklas Karlén.
– En annan viktig slutsats som kan dras av forskningen är att när väl stöd initierats så är det svårt för andra stater att påverka det med åtgärder så som sanktioner, i synnerhet om den stödjande regeringen och rebellerna tillhör samma etniska grupp. Det är således viktigt att sträva efter att påverka regeringar i ett tidigt skede att inte skicka militära resurser till krigszoner.
I april 2017 meddelade teknikföretaget Apple att de har som mål att sluta bryta metaller och mineraler till sina produkter och istället förlita sig på återvunnet material. Det gäller bland annat utvinningen av koppar, aluminium, wolfram och guld. Det finns dock en liten hake – de vet inte hur det ska gå till. Och dagens Appleprodukter innehåller endast en liten del av detta återvunna material.
Okunskap bakom ädelmetallers bortfall
En som forskar på hur metallerna i elavfall bättre skulle kunna återvinnas är Bo von Bahr, teknisk licentiat i miljösystemanalys och projektledare vid forskningsinstitutet RISE Research Institutes of Sweden.
– I dag får man bara ut en liten del av de ädelmetaller som man vet finns i elektroniken, vilket främst beror på att nuvarande EU-regelverk fokuserar på kvantitet av basmetallerna järn, koppar och aluminium och inte på kvalitén. Det finns inga bestämmelser om och för ädelmetaller.
I studien ”Ädelmetaller i avfall” har han och kollegorna vid RISE undersökt hur dessa ädelmetaller, bland annat guld, sitter fast i olika de materialen och hur stora mängder det handlar om. Genom att analysera det som blev kvar efter att farligt avfall avlägsnats och identifierbara komponenter, så som kretskort, bildskärmar och sladdar, återvunnits hittade de både guld, silver och sällsynta jordartsmetaller.
17 sällsynta jordartsmetaller
Sällsynta jordartsmetaller – eller rare earth elements (REE) – är en grupp med 17 grundämnen som alla är metaller (skandium, yttrium, lantan, cerium, praseodym, neodym, prometium, samarium, europium, gadolinium, terbium, dysprosium, holmium, erbium, tulium, ytterbium, lutetium).
Metallerna, som egentligen inte är så sällsynta, används i allt från smarta mobiler och surfplattor till elbilar och vindkraftverk. Mer än 97 procent av den globala utvinningen sker i Kina, vilket gör resten av världen extremt beroende av landets billiga arbetskraft och miljöfarliga gruvor.
Sällsynta jordartsmetaller har påvisats på flera ställen i Sverige, bland annat i Stockholms skärgård och vid Vättern. Flera gruvföretag är intresserade av att utvinna metallerna och berggrunden vid Norra Kärr vid Vättern rankas som ett av de mest intressanta projekten i Europa.
Källa: SGU och Bo von Bahr
– Man vet ungefär hur mycket guld det finns i till exempel kretskort från datorer och det finns också speciella processer för att ta vara på det. Men det kan ju finnas guld i många andra elektroniska prylar, till exempel modem, hårtorkar och radioapparater, och där är det mycket svårare eftersom man inte vet hur mycket eller var det finns.
Att man inte tidigare har brytt sig om att forska på hur dessa metaller kan utvinnas beror enligt Bo von Bahr på att återvinningen, precis som mycket annat, styrs av ekonomin. Så länge det är dyrare att köpa återvunna ädelmetaller än metaller utvunna ur gruvor så är drivkraften låg för återvinning.
Bara en sjättedel återvinns
Det är även ekonomin som styr huruvida ett land överhuvudtaget anser att det är lönt att återvinna elavfallet eller om de tjänar mer på att exportera det till ett fattigt land i exempelvis Afrika. Trots att detta är olagligt exporterades enligt FN 41 miljoner ton elavfall till afrikanska nationer år 2014, varav bara en sjättedel återvanns på rätt sätt.
– Dess länder får sin närmiljö förgiftad och arbetarna sin hälsa förstörd på grund av dåliga utvinningsprocesser. De manuella återvinningsprocesserna gör också att en del ädelmetaller går förlorade, men det är ett långsiktigt problem.
För att komma till rätta med elavfallet på avvägar föreslår han ekonomiska styrmedel.
– Man kan kanske betala en pant när man köper en tv som man får tillbaka när man lämnar den till återvinning? Att utveckla en databas för att registrera elektronik i ett pantsystem borde inte vara så svårt. Ett annat alternativ är att införa skatt på det som utvinns ur jordskorpan så att det blir billigare att återvinna än att gräva. Sen underlättade det ju också om sakerna håller så länge som möjligt och att man kan reparera dem när de går sönder.
22 kilo elavfall per person
Enligt en rapport från Svenska MiljöEmmissionsData (SMED) använder vi minst 160 kilo elektroniska produkter per person och år i Sverige.
I samma rapport beräknas mängden datorer, kylskåp, telefoner och andra produkter öka med fyra kilo per person och år i hem och på arbetsplatser.
I Sverige slänger vi i dag drygt 22,3 kilo elavfall per person och år.
Av detta går drygt 150 000 ton, det vill säga 16 kilo per person, till återvinning.
De största mängderna elavfall produceras av USA och Kina som tillsammans står för cirka för 32 procent av den totala mängden i världen.
Intresse för återanvändning
Men visst vore det väl bättre om istället för att återvinna elektroniken återanvände så mycket som möjligt? Det tycker i alla fall Tova Andersson vid IVL Svenska Miljöinstitutet. Hon är projektledare för ELektronik ska återANvändas, ELAN, ett projekt som undersöker vad som kan göras för att öka återanvändningen av elektronik. Forskarna kommer bland annat att analysera avfallsflödena på återvinningsstationer och i elektronikbutiker och ge besökarna möjligheter att lämna in sina produkter till återanvändning istället för återvinning.
– I de enkäter som vi har samlat in från privatpersoner uppgav mer än 70 procent att de kan tänka sig att köpa begagnad teknik och 50 procent uppgav att de hade köpt begagnad teknik de senaste fem åren, vilket var en positiv överraskning. När det gällde till exempel begagnade mobiler kände dock många en oro över garantitid och prestanda.
För att få ett mer resurseffektivt flöde och behålla produktens värde anser hon därför att det är viktigt att upplysa människor om att begagnad teknik kan ha en hög livslängd och enkelt kan uppgraderas.
– Det behövs en efterfrågan från kunderna för att företagen ska visa ett intresse. Vi hoppas att våra resultat ska visa vad kunderna efterfråga och vilken potential det finns i återvinningsströmmarna.
En annan åtgärd som Tova Andersson hoppas få möjlighet att testa är att inkludera en fraktsedel vid varje köp av en nya elektronikprodukt. Inom projektet fokuserar de främst på mobiltelefoner, datorer, tv, kyl och frys och tvättmaskiner.
– Hur många har inte gamla mobiltelefoner liggande hemma. Med fraktsedeln vill vi göra det enkelt för människor att lämna tillbaka sina produkter så att de antingen kan återvinnas eller återanvändas.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
– Det vi upptäckt är potentiellt ett helt nytt system för reglering av fettmassa. Vi hoppas att upptäckten kan leda till en ny inriktning för forskningen om fetma. Fyndet kan öka vår förståelse av varför fetma uppstår och i förlängningen kanske också ge grunden till nya läkemedel, säger John-Olov Jansson, professor vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
John-Olov Jansson förklarar:
– Enkelt uttryckt har vi upptäckt att det verkar finnas en kroppsegen badrumsvåg. Kroppens vikt registreras i benen, vilket genererar en signal till hjärnan om att vi ska äta mindre och hålla vikten konstant.
Feta gnagare gick ner i vikt
I studien användes feta gnagare, som fick extra tyngder med hjälp av olika vikter. Djuren gick ned i vikt nästan lika mycket som de pålagda vikterna. De extra vikterna gjorde att djuren både minskade sin fettmassa och förbättrade sina blodsockernivåer.
Den regleringsmekanism som göteborgsforskarna nu föreslår är den första återkopplingssignalen för att reglera fetmassa som upptäckts på 23 år. Då, 1994, beskrev amerikanska forskare proteinet leptin, som krävs för normal reglering av fettmassa, men som troligen inte ensamt kommer att kunna bli en behandling mot fetma.
Lägre vikt vid stillasittande
– Den mekanism som vi nu identifierat reglerar kroppsvikten oberoende av leptin och det är möjligt att en kombinerad behandling med leptin och aktivering av kroppsvågen kan bli en effektiv behandling mot fetma, säger professor Claes Ohlsson vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
På senare tid har man kopplat sittande till fetma och ohälsa. Forskarnas fynd kan förklara varför det är så.
– När man sitter ned tror vi att den kroppsegna badrumsvågen ger ett för lågt utslag för kroppsvikten. Detta leder till att man äter mer och går upp i vikt, säger Claes Ohlsson.
– På lång sikt är kristallbildningen inte bra, det bildas en helt annan komposition och hårdhet än i normal benvävnad, säger Furqan A. Shah, forskare inom biomaterialvetenskap vid Sahlgrenska akademin.
Tillsammans med Anders Palmquist, docent i biomaterialvetenskap, samt kollegor på Uppsala universitet och McMaster University, Kanada, har han på ett helt nytt sätt undersökt benbiopsier från åtta patienter som genomgått behandling med bisfosfonat, ett läkemedel som ofta ges vid benskörhet för att hämma benförlust.
Kristaller bildas i hålrummen Med hjälp av avancerad nano-analytisk elektronmikroskopi har man utfört detaljerade högupplösta analyser av kristallerna som bildas i de hålrum celler lämnar efter normal celldöd. Motsvarande kristallbildning fanns inte i benvävnad hos de friska kontrollpersoner man jämförde med, där håligheterna istället byggs igen av vanligt benmineral.
– Kristallerna som bildas är inte normala. Trots att det återfinns hundratals av dem i varje cell så är de i det här sammanhanget väldigt stora, vilket tyder på att de kunnat växa ovanligt långsamt i de hålrum som uppstår, konstaterar Furqan A. Shah.
När det bildas relativt stora, mer kemiskt stabila och hårdare kristaller i benvävnaden så rubbas den viktiga och kontinuerliga ombildningen och föryngringen av benvävnad, och benkvaliteten försämras.
Pusselbit till hur benkvaliteten påverkas – Studien visar även vikten av analystekniker som möjliggör både avbildning och detaljerad bestämning av kristallers uppbyggnad och kemiska sammansättning, betonar Anders Palmquist.
Enligt författarna ger studien inget stöd för att ifrågasätta förskrivningen av bisfosfonat, som används sedan länge och av många. Däremot kan upptäckten bli en viktig faktor som vägs in när nya läkemedel utvecklas.
– Vi har hittat en pusselbit som potentiellt kan bli en viktig del i förståelsen av vad som påverkar benkvaliteten och uppkomsten av biverkningar från läkemedel, säger Anders Palmquist.
Kontakt:
Furqan A. Shah +46 (0)765 77 86 72 och Anders Palmquist +46 (0)768 97 90 58
I en tid då alla pratar koldioxidutsläpp och klimatförändring bestämde sig Miles Traer, forskare vid Stanford University, för att ta reda på hur exakt hur klimatsmarta nio av DC och Marvel Comics superhjältar är. Han skapade projektet ”The Carbon Footprint of Superheroes” där han bland annat undersökte hjältarnas materialkonstruktion, teknologi och energikonsumtion för att avgöra deras koldioxidavtryck*.
1 500 timmar senare hade han bland annat kommit fram till att Ironmans dräkt släpper ut över 45 ton koldioxid redan innan den har lämnat marken och att Spindelmannen släpper ut 36 ton koldioxid årligen bara genom sin väv. Jämfört med en genomsnittssvensk som släpper ut 4,4 ton CO2e** per år är det således relativt stora klimatbovar vi har att göra med. Förutom två av dem.
De värsta var de som var beroende av elektricitet till sina datorer. Bara Batmans avancerade superdator avger 40 000 ton koldioxid. Sammanlagt släpper superhjältarna ut mer koldioxid än ett helt land, vilket ganska uppenbart inte kan vara bra för miljön.
För att hjälpa superhjältarna att sänka sina utsläpp och bli mer miljövänliga har forskning.se tagit hjälp av Björn Sandén, professor i innovation och hållbarhet vid Chalmers Tekniska Högskola.
Träskmannen
Den här superhjälten besegrar skurkar genom att samla ihop växtmaterial till en humanoid form. Vanligast är att han hämtar sitt material från träsk. Det fina med växter är att de kan lagra koldioxid istället för att som vi människor släppa ut det i atmosfären. Ett träsk upptar till exempel 22-98 gram koldioxid per kvadratmeter per år. Skulle träskmannen få för sig att samla material från en tropisk regnskog istället tar han upp 269,9 gram koldioxid per kvadratmeter årligen. Således får han ett koldioxidavtryck på –1 till 0,1 kg CO2e.
Vad säger experten?
– Träskmannen absorberar koldioxid, men släpper även ut det när han bryts ner. Det enda sättet att minska koldioxidhalten i atmosfären är att han inte bryts ner alls eller bryts ner på en annan plats. En lösning är att Stålmannen flyger honom till en annan planet, fast det kan ju bli lite tråkigt för honom i längden. Eftersom växtmaterial som bryts ner i träsk leder till utsläpp av den starkare växthusgasen metan kan han möjligtvis också göra nytta genom att flytta växtmaterial till torrare ställen. Och om han kan föröka sig så att det blir många fler träskmän och träskkvinnor så skulle den totala mängden kol i atmosfären kunna minska.
Stålmannen
Stålmannen har en massa olika superkrafter, vilka alla möjliggörs av att han kan han absorbera solenergi. Detta gör att hans koldioxidavtryck är 0. Enligt beräkningarna absorberar han 990kWh per äventyr, men gör av med 707 kWh under samma tid. Således klarar han sig på 283 kWh energi mellan äventyren, vilket blir 11,63 kWh per dag. Omräknat till kalorier blir det drygt 10 000, vilket är fyra gånger så mycket som en genomsnittsmänniska ska äta.
Vad säger experten?
– Stålmannen använder sig redan av ren energi och fångar upp solenergi med sin egen kropp. En så biffig kille skulle dock kunna tänka på att gå ner lite i vikt eftersom han då inte transporterar lika mycket massa och inte gör av med lika mycket energi.
Jessica Jones
Jessica Jones är bland annat superstark och kan flyga. Dessutom röker och dricker hon ohälsosamt mycket. Bara hennes whiskeykonsumtion ger upphov till lite mer än ett ton CO2e per år, vilket är lika mycket som utsläppen från maten en vegan äter under ett helt år ger upphov till. De största utsläppen kommer dock från hennes detektivbyrå i form av energikonsumtion. I slutändan ger hon upphov till lika stora utsläpp som en genomsnittlig amerikan, det vill säga 19 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Just nu pågår faktiskt ett ganska unikt pilotprojekt i just Brooklyn som bygger på att man delar på lokalt producerad solel. Projektet kallas Brooklyn microgrid och är en småskalig energilösning. Tanken är att man ska använda en blockkedja, som ligger till grund för bitcoinvalutan, som elvaluta för att köpa och sälja el mellan grannar. Mitt förslag är att hon går med där.
Spindelmannen
Spindelmannen svingar sig runt New York i jakten på bovarna och det är hans väv som står för det största koldioxidavtrycket. Miles Traers uppfattning är att väven består av kolnanofibrer som är starka nog att hålla hans vikt och flexibel nog att svinga sig i. Eftersom kolnanofibrer finns i verkligheten vet man att det kostar 38 – 26 381 ton CO2e att tillverka den beroende på var energin kommer ifrån. Då produktionen blir allt mer energisnål är det rimligt att anta att Spindelmannens utsläpp ligger närmare det lägre värdet. Inklusive tillverkningen av hans dräkt hamnar utsläppen på 38 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Om Spindelmannen går över från laboratorieskala till att börja tillverka kolnanofibrer på en industriell skala skulle energiförbrukningen minska radikalt. Vi befinner oss precis i början av utvecklingen av den här typen av material och om Spindelmannen är med och stödjer detta kommer man snabbare ner i en lägre energiintensitet. Han skulle också kunna använda bioråvara i spindelnätsproduktionen, vilket ju är vad spindlarna faktiskt gör.
Firebird
Firebird skapar och kontrollerar eld för att bekämpa elaka krafter i den amerikanska södern. Hennes utsläpp kommer främst från förbränningen av brandfarliga ångor. Hur mycket koldioxid hon släpper ut beror på vad hon väljer att elda med. Är det kol blir utsläppen betydligt högre än om hon eldar med till exempel naturgas. Eftersom hon är en superhjälte vet hon säkert hur illa kol är och väljer därför att bränna en kombination av metan och propan, vilket gör att hennes utsläpp hamnar på 227 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Firebird är beroende av kolväten för att elden ska synas ordentligt. Dock behöver hon inte bränna fossilt bränsle utan det det går bra med biobränsle. Kanske kan hon gå ihop med ett bioraffenaderiprojekt? De har det lite trögt just nu eftersom oljan är billig så det är bra om hon kan hjälpa till för att skapa lite marknad.
Ironman
Ironman utvecklar och producerar högteknologiska prylar för att rädda världen från diverse skurkar. Bara hans dräkt ger upphov till 59 ton CO2e. Att han utifrån serierna och filmerna har minst tre dräkter gör inte saken bättre för Tony Stark. Hans totala klimatavtryck beror dock på vad han använder för bränsle när han flyger. Eftersom det kallas raketskor är det rimligt att anta att han använder raketbränsle, vilket ger ett större avtryck än om han väljer att använde till exempel plasmaraketmotor. Beroende på detta hamnar Ironmans utsläpp på 252 – 317 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Ironman använder en fusionsreaktor för att driva sig själv och för det behöves tritium. Tritium görs av litium som har två isotoper, litium-6 och litium-7. För att framställa tritium behövs litium-6, problemet är att den utgör 7,5 procent av fraktionen medan resten är litium-7. I dag kan du inte utvinna litium från havet då koncentrationen är för låg, men har du en fusionsreaktor som Ironman kan du kanske det. Och med den litium-7 som blir över kan man göra en massa batterier som man kan driva alla elbilar med. Vad gäller hans dräkt bör den tillverkas av återvunnen metall och raketbränslet han behöver kan bestå av flytande väte producerad från vatten och förnybar el (eller el från hans fusionsreaktor).
Batman
Batmans koldioxidavtryck är enormt och enligt Miles Traer borde han hellre lägga sina pengar på att klimatkompensera än på flashiga högteknologiska prylar. Till exempel orsakar hans batsuit, som bland annat består av nomex och kevlar för att skydda honom från eld och kulor, ett koldioxidavtryck på 4 ton CO2e. Det vill säga nästa lika mycket som genomsnittssvensken under ett år. De främsta klimatbovarna är dock hans batmobil, batwing (ett energislukande hoovrande jetflygplan för en person) och superdator som tillsammans ger ett utsläpp på 2 500 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Batman är en prylfixerad typ och till och börja med får han börja köpa sina saker på second hand. I övrigt har han en hög betalningsförmåga och kan hjälpa många nya tekniker ut på marknaden så att de kan spridas till fler. Han kan bland annat göra om sin batmobil till en elbil och istället för ett flygplan kan han ha en drönare med kamera på. Alternativt finns det nanomaterial som härmar en geckoödlas förmåga att klättra på väggarna, men då är han ju i och för sig inte Batman längre. Det kanske blir problem med imagen då?
The Flash
The Flashs superkraft är att han springer blixtsnabbt och för att göra detta behöver han kalorier. Hans koldioxidavtryck beror således på 1) vad han äter, 2) hur snabbt han springer och 3) hur långt han springer på ett år. Förutsatt att The Flash skippar hamburgare till förmån för till exempel en lastbilslast med jordnötssmör, springer 1 640 mil per år (22 mil per äventyr) med ljusets hastighet (299 792 458 meter per sekund) beräknas hans utsläpp landa på 11 340 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Han måste tänka på vad han äter, vegetarisk kost ger till exempel upphov till mindre utsläpp en en animalisk kost. Han bör också överväga att ha en liten raketmotor på sig, som Ironman, istället för att driva sig själv med mat vilket inte är yteffektivt. Raketmotorn kan drivas med vätgas producerad från vatten och solenergi. För övrigt skall man tänka på att högre hastigheter leder till ökad energiåtgång, men inte att man kommer fram mycket tidigare. Han behöver också bli bättre på att planera så att han inte behöver springa så mycket. Kanske fundera på att jobba på distans ibland?
Oracle/Barbara Gordon
Barbara Gordon löste först brott som Batwoman, men efter att ha blivit förlamad sadlade hon om till hacker. Under alter egot Oracle samordnar hon en hel rad superhjältars operationer tack vare sin datorexpertis. Dessvärre är hennes superdator – enkvinnasversion av Google, Amazon och Wikipedia – väldigt miljöovänlig eftersom den drar extremt mycket energi. Enligt Miles Traer är exempelvis Amazons energiförbrukning 18 850 000 000 kWh per år, vilket kan jämföras med ett svenskt lägenhetshushåll som drar drygt 12 000 kWh per år. Drar hon lika mycket som Wikipedia hamnar hon dock ”bara” på 2 160 000 kWh per år. Beroende på var energin kommer ifrån hamnar koldioxidavtrycket på 69- 453 592 ton CO2e.
Vad säger experten?
– En idé är att förse serverhallarna med energi från stora sol- och vindkraftsparker samt placera dem där restvärmen kan användas. En annan tanke är att delta i delningsekonomin och dela kapaciteten, Google används ju till exempel av miljoner människor. Man kan också tänka sig att hon går över till kvantdatorer som potentiellt skulle kunna bli flera miljoner gånger mer energieffektiva. Det går dock inte idag eftersom de måste kylas rejält för att kunna användas.
* Koldioxidutsläpp/koldioxidavtryck: ett mått på hur mycket växthusgaser en person släpper ut i atmosfären årligen.
**Eftersom superhjältarna släpper ut många olika typer av växthusgaser anges deras koldioxidutsläpp i CO2e (koldioxidekvivalenter), vilket innebär att det är jämförbara med koldioxid.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
– Redan för tio år sedan kunde vi visa att salamandrar på fyra veckor kan återskapa alla de nervceller som dör vid Parkinsons sjukdom. Nu kan vi djupdyka i de molekylära processerna bakom denna förmåga. Vi bedriver grundforskning men våra fynd kan förhoppningsvis leda till utvecklingen av nya regenerativa strategier för oss människor, säger András Simon, professor vid institutionen för cell- och molekylärbiologi på Karolinska Institutet som lett kartläggningen.
Läker både nervceller och kroppsdelar
Att salamanderns hela arvsmassa nu kartlagts kan leda till nya rön om dess förmåga att återskapa såväl nervceller i hjärnan som hela kroppsdelar. Bland de första fynden finns ett stort antal kopior av en viss grupp mikroRNA-molekyler, som hos däggdjur hittas framför allt i embryonala stamceller, men även i cancerceller.
– Det blir spännande att utröna hur regeneration i den vuxna organismen återaktiverar embryonala gener. Kopplingen till cancerceller är också mycket intressant, inte minst med tanke på att salamandrar är motståndskraftiga mot just tumörutveckling, säger András Simon.
Embryonala stamceller är stamceller som man kan utvinna från tidiga embryon, cirka sex dagar gamla. Dessa stamceller är generella, inte specialiserade, och kan utvecklas till olika celltyper i kroppen vilket gör dem eftertraktade av forskare. Källa: Umeå universitet och Wikipedia
Även om den rikliga förekomsten av dessa mikroRNA-gener är unik för salamandern så kan den inte ensam förklara läkningsförmågan.
– Nu gäller det att göra funktionella studier av dessa mikroRNAn för att förstå deras roll. Troligen finns förklaringen till salamandrarnas unika läkningsförmåga i en kombination av artspecifika gener, och hur andra, evolutionärt konserverade gener orkestrerar och styr läkningsprocesserna, säger András Simon.
Forskargruppen vid Karolinska Institutet kommer nu tillsammans med andra forskare dra lärdom av salamanderns arvsmassa och testa nya idéer genom systematiska jämförelser med däggdjur.
Kartläggningen har genomförts i samarbete med SciLifeLab och Uppsala universitet. Den har finansierats huvudsakligen av Vetenskapsrådet, National Institutes of Health (NIH), Europeiska forskningsrådet, Cancerfonden och Wenner-Gren Stiftelserna.
Kontakt:
András Simon, professor, Institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska Institutet, Andras.Simon@ki.se, 073-904 40 40
Tänk om ett datorsystem som styr elöverföring kunde se att ett avbrott är på gång och koppla om distributionen innan avbrottet inträffar och orsakar problem. Det är ett exempel på idéerna bakom så kallade självanpassande system – system som kan förändra sin struktur eller optimera sitt beteende för att exempelvis hantera ändrade förhållanden i den miljö där de verkar.
Ett sätt att uppnå självanpassning är att använda en så kallad återkopplingsslinga (feedback loop) som övervakar situationen, drar slutsatser om förändringarna och anpassar systemet för att uppfylla dess mål. Ett exempel är en internetuppkopplad applikation med sensorer som övervakar till exempel temperaturer. De datapaket som appen skickar till användaren kan gå förlorade på grund av dåligt väder, wi-fi-störningar med mera. Återkopplingsslingan placeras som ett lager utanpå applikationen och innehåller funktioner som kan öka eller minska signalstyrkan optimalt.
Modeller och simuleringar drar slutsatser
En av forskarna inom området är Muhammad Usman Iftikhar, som nyligen doktorerade vid Linnéuniversitetet med avhandlingen En modellbaserad metod för att utveckla självadaptiva system med garantier. Hans forskning handlar om hur man effektivt kan skapa garantier i självanpassande system, det vill säga, kan systemet uppnå sina mål?
– Jag har bidragit till denna utveckling med så kallade exekverbara formella modeller av återkopplingsslingan. Dessa är matematiska modeller som används för att noggrant specificera och verifiera hur programvaror uppför sig. Ett annat av mina nya bidrag till forskningen inom området är att använda simulering i realtid och statistiska modeller för att dra slutsatser om förändringar i miljön. Detta stöder avvägningar mellan tillgängliga resurser och den noggrannhet i resultaten som krävs, säger Usman Iftikhar.
Praktiskt i vardagen
Självanpassning kan användas i såväl storskaliga som småskaliga system och det är inte svårt att hitta exempel där det kan ha stor inverkan på vardagslivet.
– Ett exempel är att vi tillämpade självanpassning i ett system som ger hälsostöd till äldre i deras hem på distans, säger Usman Iftikhar.
Usman kom från Pakistan till Växjö 2009, tog sin andra masterexamen i datavetenskap och blev sedan doktorand. Hans plan är att fortsätta forska, med fokus på att använda algoritmer för maskininlärning för att hitta de bästa alternativen för anpassning bland de tusentals som kan vara tillgängliga.
– Jag inspireras av de utmaningar man står inför under forskningen. Ibland når man resultat och ibland drar man andra lärdomar. Forskningen slutar aldrig. Vi fortsätter att bygga lösningar för verkliga världsproblem och det, tycker jag, är det mest spännande med att forska, avslutar Usman Iftikhar.
Kontakt:
Muhammad Usman Iftikhar, forskningsamanuens, Linnéuniversitetet, usman.iftikhar@lnu.se, 070-044 53 50
Fram tills helt nyligen var solen den enda stjärnan vars yta gick att studera i detalj. Alla andra stjärnor ligger så långt borta att de bara ser ut som små punkter, även med världens största teleskop. Genom att koppla ihop flera av de teleskop som finns vid VLT-anläggningen i Chile, har ett internationellt forskarteam kunnat ta bilder av en närbelägen jättestjärna med så pass bra upplösning att strukturer på ytan kan urskiljas. Bilderna kan användas för att förstå hur jättestjärnors massiva vindar så småningom leder till stjärnans död.
Med hjälp av ESO:s Very Large Telescope (VLT) har astronomer observerat granulationsmönster hos en stjärna utanför solsystemet: den åldrande röda jättestjärnan π1 Gruis. I bilden avslöjas de konvektiva cellerna som utgör ytan hos denna gigantiska stjärna. Varje cell, eller bubbla, är cirka 120 miljoner kilometer tvärsöver. (Bild: ESO)
Tittar man på solens yta ser man att massor med små bubblor täcker hela ytan. Precis som när man kokar spaghetti och hettan från spisplattan får vattnet att bubbla, transporterar stjärnor energi från de inre lagren upp till ytan med stora gasbubblor. När solen eller andra stjärnor i samma storlek blir gamla, sväller de upp och blir jättestjärnor som är lika stor som jordens bana i solsystemet. Gasen blir utsmetad och lagren längst ut är mycket tunnare än vad de är på vår sol nu. Energin som bildas längst in i stjärnan transporteras fortfarande på samma sätt, med bubblor, men då gasen är mycket tunnare blir bubblorna mycket större.
Bubblor långt större än solen
Bubblorna på bilderna av π1 Gruis är lika stora som tvåhundra solar. Bara en handfull bubblor täcker hela stjärnan och varje bubbla är ungefär 120 miljoner kilometer tvärs över, jämfört med solen som täcks av ett par miljoner bubblor vid varje given tidpunkt.
För att studera de processer som styr slutstadierna i sollika stjärnors liv utvecklas komplexa datormodeller vid Uppsala universitet. Med modellerna beräknas både hur en jättestjärna transporterar energi och hur stjärnornas massiva vindar uppstår. Stjärnmodellerna kan nu jämföras med de nya bilderna för att se om de ger liknande resultat.
Röd jättestjärna ny referenspunkt för studier
– Under århundraden har solen varit den enda stjärnan där vi har kunnat studera dynamiska processer direkt på ytan. Därför har solen fram tills nu varit vår enda referenspunkt när vi utvecklar numeriska modeller av sollika stjärnors atmosfärer. Med våra nya observationer får vi en ny referenspunkt för en annan typ av stjärna, en röd jättestjärna, och kan därmed få mycket bättre insikt i hur flera olika stjärntyper fungerar, säger Bernd Freytag, forskare vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet, som leder utvecklingen av de modeller som nu jämförs med de nya bilderna i Natureartikeln.
– Det sker verkligt spännande framsteg inom stjärnforskningen just nu. Teknikutveckling har möjliggjort fantastiska astronomiska bilder samtidigt som realistiska 3D modeller av stjärnorna utvecklas. Genom att jämföra observationer och teori kan vi göra nya upptäckter och stora framsteg, säger Sofia Ramstedt, docent vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet, som också deltagit i studien.
Om man tittar mot π1 Gruis med kikare, ser man två stjärnor som lyser i något olika färg. Den andra stjärnan heter π2 Gruis. På 1930-talet insåg Thomas Brisbane att π1 Gruis själv består av två närbelägna stjärnor i ett dubbelstjärnesystem. Annie Jump Cannon, som till stor del låg bakom Harvardsystemet för spektralklassifikation av stjärnor, var först med att mäta och rapportera π1 Gruis ovanliga spektrum år 1895.
π1 Gruis är klassifierad som spektralklass S och är en av de ljusstarkaste stjärnorna i den klassen. Spektralklass S definierades av den amerikanske astronomen Paul W. Merrill och deras spektrum tyder på att det finns lika stora mängder kol som syre i stjärnornas atmosfärer. π1 Gruis, R Andromedae och R Cygni är prototyper av klass S. Numera vet vi att deras spektra ser ovanliga ut därför att stjärnorna bildar tyngre grundämnen (tyngre än järn) med hjälp av s-processen.
Namnet π1 Gruis kommer av stjärnans Bayer-beteckning. Under tidigt 1600-tal klassificerade den tyske amatörastronomen Johann Bayer stjärnor efter deras apparenta ljusstyrka. Stjärnorna tilldelades en gemen grekisk bokstav följt av det latinska namnet på den stjärnbild stjärnan ligger i; den ljusstarkaste heter alfa (α), nästa heter beta (β), etc. Den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Tranan (Grus på latin) heter alltså alfa Gruis.
Forskare har upptäckt att de genom att göra små förändringar av befintliga spårarmolekyler kan få dem att känna igen antingen amyloid-beta eller tau. Det rör sig om små molekyler som forskarna har utvecklat tidigare och som binder till ett specifikt målprotein. När molekylerna blir belysta avger de en signal i form av färgat ljus.
–Det här öppnar upp möjligheten att utveckla en mer avancerad diagnostik för sjukdomar där amyloid beta och tau är involverade, säger Peter Nilsson, professor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, som har lett studien.
Vid flera sjukdomstillstånd i hjärnan bildas långa fibrer av proteiner, som med tiden trasslar ihop sig till klumpar, som kallas plack eller aggregat. Demenssjukdomen Alzheimers sjukdom är ett välkänt exempel, där placken oftast består av felveckade varianter av proteinerna amyloid-beta och tau. Men klumpar av tau-protein i hjärnan syns också vid en grupp mindre vanliga tillstånd som kallas taupatier. De senaste åren har flera fall av hjärnskador hos relativt unga före detta idrottsmän uppmärksammats i media. Kronisk traumatisk hjärnskada kan uppstå hos individer som fått våld mot huvudet vid upprepade tillfällen, exempelvis idrottsmän inom boxning, hockey och amerikansk fotboll, men också militärer. I dag kan en säker diagnos inte ställas förrän den drabbade har avlidit. Det finns därför ett stort behov av diagnostiska verktyg som kan användas för undersökningar på levande personer och som kan skilja på amyloid-beta och tau.
Det som gör dessa molekyler unika är att de är böjliga och formar sig efter strukturen på proteinet som de binder till. När molekylen vrider sig ändras färgen på ljuset som den avger. Forskarna utgick från en sådan spårarmolekyl som bara känner igen amyloid-beta-aggregat. De anpassade den så att den mer liknande molekyler som binder till tau som gjorts av andra forskargrupper. De gjorde två varianter och det visade sig att den ena molekylen kan binda mycket bra till endast tau, medan den andra varianten inte fungerade alls.
– Vi ser att väldigt små förändringar, att flytta ett par atomer bara, kan göra att spårarmolekylen föredrar att binda till en annan typ av aggregat. Det innebär att vi kan skräddarsy molekyler som känner igen de olika proteinaggregaten beroende på vilket protein de består av, säger Peter Nilsson.
Nu vill forskarna utveckla spårarmolekylerna vidare genom att märka upp dem med radioisotoper som används vid positronemissionstomografi i en PET-kamera. En stor fördel med PET-kameraundersökningar är att de kan göras på levande personer.
– Med mer avancerad diagnostik som kan skilja amyloid-beta och tau åt skulle det bli möjligt att undersöka vilket proteinaggregat som kommer först och hur de samspelar. Man skulle också kunna titta på om olika former av behandling hjälper mot det ena aggregatet men inte det andra, säger Peter Nilsson.
VTI har i ett regeringsuppdrag sammanställt kunskap om tänkbara orsaker till det minskade cyklandet och gett förslag på åtgärder för att vända trenden. Statistiken visar att det är andelen personer som cyklar som har minskat, den cyklade sträckan har däremot inte förändrats. Framförallt är det fritidscyklandet hos barn och unga som avtagit.
Mindre tid för fri lek – Förändringen kan förklaras av ökade avstånd till fritidsaktiviteter, att föräldrar på grund av arbete inte har tid att cykla eller gå med barnen och därför skjutsar, men också att barns vardag idag är mer inrutad än tidigare. De spenderar mycket tid i skolan och på fritidsaktiviteter och har inte lika mycket fri tid för lek utomhus, säger Malin Henriksson, forskare på VTI.
Cyklandet till skolan har också minskat, bland annat på grund av att det fria skolvalet lett till ökade avstånd. Andra orsaker är fler bilar i hushållen, förändringar i hur barn leker och kommunicerar, bristande faktisk och upplevd säkerhet i kombination med föräldrars föreställningar om barns trafikförmåga. Cykelresorna har delvis ersatts av bilresor men framför allt av ett ökat gående och resande med kollektivtrafik.
– För att barn och unga ska få möjlighet till ökad och säker cykling föreslår vi att det tas fram en nationell strategi. Vi vill se ett skifte i synsätt från cykling som en fråga om trafiksäkerhet till en fråga som även inkluderar barns och ungas hälsa, självständiga resande och delaktighet, säger Malin Henriksson.
Lyft in i läroplanen Några ytterligare åtgärder som föreslås i rapporten är bland annat kunskapsmål om cykling i läroplanen, höjd kompetens om barns och ungas cykling bland planerare, och att det säkerställs att alla barn har tillgång till en cykel samt stöldsäkra, trygga och lättillgängliga cykelparkeringar på allmänna platser.
– Vi behöver också identifiera vilka kriterier kopplade till den byggda miljön som garanterar säker och framkomlig cykling för barn i olika åldrar, säger Anna Niska, forskningsledare på VTI.
Det finns ett stort behov av mer forskning inom området. Exempelvis behövs mer kunskap om vilka barn som cyklar mindre, om det hänger ihop med föräldrarnas inkomst och sysselsättning, samt hur utbredda föreställningarna om att barn inte bör cykla själva är bland olika grupper.
