Vid en kartläggning av vad som sker i kalvars lungor när de infekteras av RS-virus har en SLU-ledd forskargrupp gjort upptäckter som kan bidra till utveckling av nya typer av behandlingar. Studien är intressant även för humansjukvården, då spädbarn som smittas av ett närbesläktat virus ibland drabbas av svår lunginflammation som kan utvecklas till barnastma.
RS-virus är en viktig orsak till lunginflammation hos nötkreatur och barn. Kalvar med lungskador växer sämre och allvarliga infektioner hos spädbarn kan ge upphov till barnastma. Människor och nötboskap angrips av olika stammar av viruset, men dessa är genetiskt mycket lika och orsakar likartade sjukdomsförlopp.
– Vår forskning om RS-virus hos kalvar är alltså värdefull även för humanmedicinen, säger artikelns förstaförfattare Sara Hägglund, som är forskare vid SLU:s institution för kliniska vetenskaper.
Inte effektiva Immunförsvaret överreagerar ofta mot infektionen, men de vanliga anti-inflammatoriska medicinerna är inte effektiva. Dessa hämmar nämligen produktionen av ämnen (prostaglandin E2, prostacyklin) som just i lungan har en läkande och antiinflammatorisk verkan, vilket de inte har i andra organ.
Ny forskning tyder på att aktiviteten hos vissa vita blodkroppar, s.k. neutrofiler, är särskilt förhöjd vid RS-infektioner. Dessa celler producerar proteiner som bildar ett segt slem, ”luftrörspluggar”, som försvårar andningen och försämrar lungans normala reningsfunktioner. De utsöndrar dessutom enzymer som bryter ner lungvävnaden.
Kartlagt proteiner Den SLU-ledda studien är den första som har kartlagt förekomsten av hundratals olika proteiner i de nedre luftvägarna i olika skeden av sjukdomsförloppet. Studien bekräftar att neutrofilernas aktivitet är mycket kraftig i lungor hos RS-infekterade kalvar. Hos de sjukaste djuren fann forskarna även förhöjda nivåer av enzymer som bryter ner lungfibrer och av proteiner som ingår i luftrörspluggar. Samtidigt var halterna lägre än normalt av två andra typer av proteiner, dels antioxidanta enzymer, dels ett protein som motverkar bindvävsbildning.
– Vår detaljerade kartläggning av lungans svar på en RS-virusinfektion kan vara till nytta i utvecklingen av läkemedel till både kalvar och spädbarn, säger Jean-Francois Valarcher, som har lett arbetet. Våra resultat tyder på att läkemedel som dämpar neutrofilernas aktivitet eller har antioxidativa egenskaper kan ge lindrigare sjukdomsförlopp, både på kort och på lång sikt.
Resultaten publicerades nyligen i tidskriften PLOS ONE av forskare från Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala universitet, University of Nebraska (USA), Binzhou Medical University (Kina), INRA (Frankrike) & The Pirbright Institute (England).
RS-virus är en förkortning för respiratoriskt syncytievirus
RS-virus angriper epitelceller som finns i våra luftvägar. Resultatet blir att infekterade celler smälter samman och bildar syncytier. Det får luftvägarnas slemhinnor att svullna med riklig slemproduktion som följd.
Viruset är mycket vanligt. Vuxna och äldre barn drabbas oftast inte speciellt allvarligt, men det kan ge allvarliga komplikationer om det drabbar små barn. RS-viruset är vanligast under vinterhalvåret och smittar lätt, genom kontakt samt genom nysningar och hostningar.
Forskare på VTI har studerat hur sättet att använda cykeln förändras över tid och hur cyklisters skaderisk påverkas av cykelflöden och trafikmiljön. Forskarna utvecklat modeller för att kunna analysera färdmedelsval, destinationsval och skaderisker hos cyklister. Dessutom har de observerat interaktioner mellan olika trafikanter för att se hur dessa påverkas av flödet av cyklister.
– Resultaten visar att cykelflödet har betydelse för cyklisters skaderisk, vilket också stödjs av tidigare forskning. Vid högre flöden, alltså när det är fler som är ute och cyklar på en viss sträcka, minskar risken att skadas i såväl singelolyckor som kollision med motorfordon, säger Jenny Eriksson, utredare på VTI.
Blandtrafik en risk Modellberäkningen visar att skaderisken per cyklist är högre i blandtrafik än på cykelväg. Det gäller både för singelolyckor och kollision mellan cyklist och-motorfordon. Totalt sker det dock fler olyckor på cykelväg eftersom det är där en stor del av cykeltrafiken går.
I en delstudie observerades cyklisters interaktion med andra trafikanter i korsningar samt på gång- och cykelbanor på flera platser i Stockholm, där det finns stora cykelflöden. Det visade sig att situationer då cyklister väjer, saktar ned eller bromsar för en annan trafikant, var vanligare då flödet av cyklister var lågt.
– De allvarligaste interaktionerna mellan motorfordon och cyklist inträffade i korsningar, vilket i huvudsak berodde på att bilisten inte lämnade företräde i korsningen, säger Jenny Eriksson.
Oavsett om det var lågt eller högt flöde av cyklister, var det oftast enbart en bil och en cyklist inblandad i en interaktion. Det verkar med andra ord som att bilister oftare lämnar företräde då en hel grupp av cyklister korsar gatan.
Konflikt mellan cyklister Interaktioner mellan cyklisterna var vanligare i samband med upphinnande än vid möte. Det var betydligt vanligare att det uppstod konflikter mellan cyklister snarare än mellan fotgängare och cyklister på gång- och cykelbanorna. Observationerna visade också att rödljuskörning av cyklister var relativt ovanlig. De få fall som noterades handlade om att man cyklade då ljuset precis slagit om till rött eller då det inte fanns någon trafik.
Många av resultaten kan förklaras utifrån principen Safety in Numbers som innebär att skaderisken för oskyddade trafikanter minskar ju fler de blir. I korsningar skulle då bilister bli mer uppmärksamma på cyklister om de färdas i grupp. En annan tolkning kan vara att gruppen cyklister vid högt flöde är sådana som pendlar till och från arbete, med stor vana vid trafiken. Notera att det är risken per cyklist som minskar. Totalt sätt kommer antalet skadade cyklister öka med ett ökat cyklande.
Projektet har kunnat visa att det är möjligt att modellera färdmedels- och destinationsval för cykel samt att med hjälp av modeller beskriva effekter på cyklisters skaderisk.
– Vi ser en stor potential i att använda modellgenererade flöden för att beräkna risker och förhoppningsvis börjar fler städer att använda trafikmodeller för cykeltrafiken, säger Jenny Eriksson.
Att använda trafikmodeller för att simulera flöde är intressant, tycker Mari Sparr på Länsförsäkringars forskningsfond.
– I förlängningen kan de användas för att förstå hur infrastrukturen för cyklister och andra oskyddade trafikanter ska utformas för att minska antalet skadade och dödade i trafiken, vilket är målet med forskningsprojektet, säger Mari Sparr.
Om studien I den första delstudien har en modell utvecklats som innehåller både färdmedelsval och destinationsval för cykel. I den andra delstudien har modeller för skaderisker hos cyklister utvecklats för olika olyckstyper och trafikmiljöer. I den tredje delstudien har interaktioner mellan olika trafikanter observerats, i syfte att studera hur dessa påverkas av nivån på cykelflödet.
Projektet ingår i ett treårigt forskningsprogram om oskyddade hjulburna trafikanter som finansieras av Stiftelsen Länsförsäkringsbolagens Forskningsfond.
De modeller som används för att beräkna hur ett varmare klimat förändrar omsättningen av markens kolförråd utgår från att processerna i princip avstannar när marken är frusen. En studie ledd av forskare vid SLU visar att det är fel. Mikroorganismernas förmåga att bryta ned markens kolförråd under vintern är avsevärt större än man tidigare trott. Och det har stor betydelse om det är –3 °C i stället för –4 °C i marken.
Avger koldioxid När markens organiska material bryts ned av mikroorganismer bildas koldioxid, som avges till atmosfären. Detta är en av de större naturliga processer som reglerar halten av koldioxid i atmosfären, och i förlängningen de pågående klimatförändringarna. Även ganska små förändringar i omsättningen av markens kolförråd kan få märkbara konsekvenser.
På stora delar av det norra halvklotet är marken frusen under vinterhalvåret. Tidigare har man antagit att nedbrytningen i princip avstannar då marken är frusen och marktemperaturen under noll. Men nu visar det sig alltså att mikroorganismerna har betydligt större förmåga att bryta ned markens kolförråd under frusna förhållanden än man tidigare har trott.
– Våra resultat kastar nytt ljus på vad som egentligen händer med kolförrådet i frusen mark, säger Javier Segura, som är doktorand vid SLU:s institution för skogens ekologi och skötsel, och artikelns försteförfattare.
Aktiva i porer med ofruset vatten
– Vi har tidigare visat att markens mikroorganismer kan bryta ned enkla kolföreningar som finns lösta i markvattnet och använda dessa för tillväxt trots att marken är frusen, säger Mats Öquist vid SLU, som har varit en av de drivande forskarna bakom studien. Markens organiska material består dock nästan uteslutande av stora, sammanlänkade, molekyler (t.ex. cellulosa), som ofta är svårlösliga i markvatten och därför inte direkt tillgängliga för mikroorganismer. För att nedbrytning i frusen mark ska påverka markens kolbalans krävs det alltså att även dessa föreningar bryts ned, viket man tidigare inte har trott varit möjligt.
För att mikroorganismerna ska kunna omsätta cellulosa måste denna först brytas ned i mindre bitar. Mikroorganismerna åstadkommer detta genom att utsöndra enzymer i markvattnet. Enzymerna klipper isär molekylerna i mindre delar som kan tas upp och sedan brytas ned till koldioxid. Det den nya studien har bevisat är att även denna enzymatiska aktivitet pågår i frusen mark, vilket möjliggör nedbrytning av stora, komplexa, kolföreningar.
När temperaturen sjunker minskar nedbrytningshastigheten, men den stannar inte av helt trots att marken är frusen. En förutsättning för detta är att det finns ofruset vatten även i tjälad mark. Det ofrusna vattnet finns i små porer och i tunna vattenfilmer som omger jordpartiklarna, och det är där mikroorganismerna kan vara aktiva och bidra till nedbrytning av markens organiska material, även om temperaturen är under noll grader.
En grad gör skillnad
Forskargrupperna vid SLU och Umeå Universitet har tidigare visat att mikroorganismerna i den frusna marken även reagerar mycket starkt på små förändringar i temperatur. En ökning i temperatur i en frusen mark med så lite som en grad, från till exempel –4 °C till –3 °C, kan leda till att nedbrytningshastigheten ökar med över 100 procent. Det kan jämföras med att en motsvarande temperaturökning i ofrusen mark leder till att aktiviteten ökar med 10–15 procent.
– Mikrobiologiska processer i tjälad mark har alltså en mer långtgående inverkan på kolets globala kretslopp än vi har trott, säger Mats Öquist. Och våra resultat bör även vara giltiga för mer permanent frusna jordar i polarområden, som ofta betraktas som ”tickande kolbomber” i skenet av en global uppvärmning.
Forskarna skriver att det behövs ytterligare studier för att mer exakt kvantifiera vilken inverkan de nya rönen har på regional och global skala, och konsekvenserna för till exempel klimatförändringar. De slår dock fast att det inte längre går att bortse från vinterns betydelse för kolets kretslopp och för atmosfärens koldioxidhalt.
Studien är ett resultat av ett långsiktigt samarbete mellan biogeokemister vid Sveriges lantbruksuniversitet och kemister vid Umeå universitet och den nationella infrastrukturen NMR for Life.
Kontakt: Javier Segura, doktorand, Institutionen för skogens ekologi och skötsel
Sveriges lantbruksuniversitet, tel: 090-786 8168, 076-839 9979,epost: javier.segura@slu.se
Mats Öquist, forskare, Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet, tel 090-786 8525, 070-554 0361, epost: mats.oquist@slu.se
Studien har gjorts med bidrag från Carl Tryggers stiftelse, FORMAS, Kempestiftelserna och VR.
Artikel: Javier H. Segura, Mats B. Nilsson, Mahsa Haei, Tobias Sparrman, Jyri-Pekka Mikkola, John Gräsvik, Jürgen Schleucher & Mats G. Öquist. Microbial mineralization of cellulose in frozen soils. Nature Communications, 8: (2017). DOI: 10.1038/s41467-017-01230-y www.nature.com/naturecommunications
Christine Quarfood har skrivit en bok som tar avstamp före första världskriget, när den italienska läkaren Maria Montessori slår igenom internationellt med sina nya idéer om lärande. Hon kritiserar katederpedagogiken och vill att barn tidigt ska lära sig att arbeta självständigt.
Boken visar att hon även hade stort inflytande som kulturkritisk opinionsbildare under mellankrigstiden, och belyser också hennes tio år långa samarbete med Benito Mussolini – något som har sopats under mattan.
– Montessori formulerar en teori om att de vuxna alltid har hindrat och förtryckt barnen, och att hennes pedagogik ska befria dem, säger Christine Quarfood.
– Hon sågs som företrädaren för något nytt, en anti-auktoritär anda, men samtidigt med en enorm disciplin och pli på barnen! De här barnen uppfostrade sig själva, de var tysta, arbetsamma, sakliga. Det var ett framgångskoncept i tidens ögon, säger Christine Quarfood.
Mussolini – Il Duce
Benito Andrea Amilcare Mussolini, född den 29 juli år 1883 och avliden den 28 april år 1945, var en italiensk politiker och premiärminister. Mussolini var ledare för det fascistiska partiet Partito Nazionale Fascista och styrde som premiärminister i Italien mellan 1922 och 1943.
År 1943 avsattes Mussolini av det fascistiska rådet, för att senare insättas av tyskarna som statschef i den nyupprättade Salorepubliken. Han avrättades av partisaner 1945. Under tiden som premiärminister bar han titeln Il Duce (Ledaren).
Montessoris pedagogik har än i dag en stark ställning, Montessoriskolor finns överallt. Däremot har det världsförbättrarprogram som Maria Montessori propagerade för under mellankrigstiden fallit i glömska.
– Montessori ville förändra samhället i grunden. Hennes idé var inte bara att ge bra skolor, utan hon ville att skolan skulle ändra samhället. Genom att skapa ett slags nya och bättre barn kunde man skapa en bättre och fredligare värld. Hennes entusiasm gav hopp i en ganska mörk orostid.
Alliansen med Mussolini öppnade dörrar
Maria Montessori fångade upp idéer som låg i tiden: frihetliga, pacifistiska, psykodynamiska och evolutionsbiologiska. Med sin bok vill Christine Quarfood ge en mer heltäckande bild av Montessori som tänkare.
– Det är så lätt att man reducerar kvinnliga aktörer till ”någon som bara höll på med barn, familj och moderskap”, men det ger inte hela bilden.
Trots internationella framgångar hade Montessori svårt att få igenom sin pedagogik i Italien. Där satte byråkratin och skolvärlden stopp, hennes skolor ansågs vara för dyra. Hon knyter därför en allians med Mussolini och får genast lättare att nå ut med sina idéer.
– För fascismen var såklart Montessoripedagogiken intressant som ett verktyg, framförallt var disciplineringseffekten något som attraherade.
Misstog sig på Mussolini
I efterhand kan det däremot tyckas märkligt att pacifisten Montessori samarbetade med en fascistregim.
– Hon misstog sig uppenbarligen på vad Mussolini stod för. De första tio åren av fascism var ju Italien ingen krigförande nation. Den stora skolreform och de sociala satsningar som regimen genomförde tycks ha imponerat på Montessori, säger Christine Quarfood.
– Men hon har också själv den här diktatoriska sidan, hon styr sin rörelse med fast hand. Det finns en paradox med Montessori: hon vill ge barnen frihet, men tillät inte sina anhängare någon större frihet. De måste följa hennes direktiv. Hon försöker bygga upp sin rörelse nästan som ett imperium.
Fredsfostran rimmar illa med krigföring
Samarbetet med Mussolini pågår i ungefär tio år, tills diktaturen blir krigförande.
– I det läget kan inte Montessori längre lyftas fram som galjonsfiguren, den stora pedagogen, för det skulle gå totalt emot regimens politik. Hon är ju stenhårt för fredsfostran och har kritiserat alla idéer som förhärligar krig.
Montessoripedagogiken förbjuds i nazi-Tyskland 1936, Italien följer efter. Maria Montessori fortsatte att arbeta aktivt för fredsfrågor.
– Montessorirörelsen har försökt sopa den här problematiska alliansen med Mussolini under mattan, men det är ohållbart i längden. Jag har velat ge en rättvisande bild av vad samarbetet gick ut på, utan att varken svartmåla eller skönmåla, säger Christine Quarfood.
Inför arbetet med Montessoris pedagogiska imperium har Christine Quarfood bland annat granskat Montessorirörelsens tidskrifter under 1920- och 30-talen, dåtidens pressdebatt och ett omfattande italienskt arkivmaterial. Detta är hennes andra bok om Maria Montessori.
Bokens titel: Montessoris pedagogiska imperium. Kulturkritik och politik i mellankrigstidens Montessorirörelse.
Kontakt: Christine Quarfood, professor i ide- och lärdomshistoria, telefon: 031-786 4386, mejl: lir@lir.gu.se
Genom observationer under högstadielektioner i svenska och engelska i fyra klassrum vid två skolor har Angelica Simonsson undersökt hur viss sexualitet blir en del av språkundervisningen.
– Heterosexualitet tas för given i olika delar av undervisningen. Det handlade bland annat om texter som eleverna läste där rollkaraktärerna var heterosexuella och där detta aldrig uppmärksammades, säger hon.
Lättast så
Det handlade också om att eleverna på olika sätt i förbigående talade om sig själva som heterosexuella. Att ta heterosexualiteten för given var en del av undervisningsinnehållet och var en gemensam referensram som verkade fylla en funktion för att få undervisningen att flyta på.
I avhandlingen visas att heterosexualitet togs för given i språkundervisningen vilket gjorde att den aldrig blev utpekad eller ifrågasatt. Till skillnad från heterosexualiteten pekades däremot manlig homosexualitet ut i klassrummet.
– Detta genom att killarna kom med ”böganklagelser” mot varandra. Killars närhet i klassrummet misstänkliggjordes rutinmässigt som homosexualitet genom skämt eller slag.
Användes som skämt Vid ett tillfälle använde några elever den stereotypa bilden av manlig homosexualitet när de spelade upp en elevpjäs.
– Det verkade fylla funktionen av något gemensamt för hela klassen att skratta åt och blev på så sätt ett slags verktyg för att skapa en trevlig klassrumsstund. Den trevligheten åstadkoms genom att heteronormativiteten banat vägen för att driva med bögar, som om de inte var närvarande i klassrummet, säger Angelica Simonsson.
– Kvinnlig homosexualitet var däremot närmast osynlig i den undervisning jag observerade. På ett helt annat sätt än den utpekade manliga homosexualiteten verkade kvinnlig homosexualitet istället närmast helt osynliggjord. Tjejers närhet i klassrummet pekades inte heller ut på motsvarande sätt som killars närhet.
Att heterosexualitet togs för given i undervisningen, medan homosexualitet i andra former än som stereotyp eller slagpåse var osynliggjord, bidrog till att heteronormativiteten upprätthölls och återskapades i undervisningen.
Vad har gifter från pilgiftsgroda, blåsfisk och skorpion gemensamt med läkemedel mot epilepsi? Jo, alla påverkar nervcellernas förmåga att skicka elektriska impulser genom att påverka jonkanaler i nervcellerna.
Jonkanaler är små öppningar i nervcellernas cellmembran som, likt dörrar, öppnas och stängs för att släppa genom elektriskt laddade joner. När tillräckligt många joner har strömmat in i nervcellen leder det till att en elektrisk impuls utlöses och skickas vidare längs nervtråden. Men ibland utlöses de elektriska impulserna alltför lätt. Ökad elektrisk retbarhet i nerver ligger bakom sjukdomstillstånd som epileptiska anfall, störningar i hjärtrytmen och smärttillstånd.
Molekyl med direktkontakt till jonkanalen
Dagens epilepsiläkemedel, och djurgifterna som nämnts tidigare, minskar den elektriska retbarheten genom att stänga en viss typ av jonkanal. Alla sådana molekyler som man hittills känt till binder till platser på själva jonkanalen. De bindningsställena är i huvudsak omgivna av vatten.
Cellmembranet som jonkanalen går genom är däremot uppbyggt av ett dubbelt lager av ett slags fett, lipider, som stöter bort vattenlösliga ämnen.
– Vi visar att en liten molekyl sitter nerkilad i lipidlagret och har direktkontakt med jonkanalen. Det är ett principiellt nytt bindningsställe. En intressant fråga är om vi har molekyler i kroppen som binder till jonkanaler på samma sätt. Antagligen har vi det, säger Fredrik Elinder, professor vid Institutionen för klinisk och experimentell medicin, IKE, vid Linköpings universitet, LiU.
Hartssyror i tallkåda
Forskarna bakom studien har tidigare upptäckt att naturligt förekommande hartssyror kan reglera en jonkanal som släpper genom kaliumjoner. Hartssyror finns i kåda från barrträd, som svensk tall. Baserat på en av hartssyrorna har kemisterna Xiongyu Wu och Peter Konradsson vid Institutionen för fysik, kemi och biologi vid LiU skapat nära 200 nya molekyler.
– Alla molekylerna är gjorda från samma grundskelett, med mycket små skillnader mellan alla nya substanser. Vi ser att en del av dem påverkar jonkanalens spänningsberoende, och vi tror att den mekanismen skulle kunna utnyttjas farmakologiskt för framtida läkemedel, säger Nina Ottosson, förste forskningsingenjör vid IKE och artikelns huvudförfattare.
Forskarna har undersökt substansernas effekt på en kaliumjonkanal från bananfluga. Denna jonkanal ser i princip likadan ut hos bananfluga och människa. Det var när forskarna ville ta reda på i detalj hur substanserna påverkar jonkanalen som de hittade det nya bindningsstället. De har också identifierat starka kopplingar mellan substansernas kemiska struktur och effekten på jonkanalen.
Bättre epileptika i sikte
– Nu när vi har hittat det här bindningsstället kanske vi eller andra kan identifiera fler molekyler som binder till samma ställe. Fyndet ger oss information om hur vi ska modifiera substanser för att de ska bli så effektiva som möjligt, säger Fredrik Elinder.
Runt var tredje person med epilepsi får fortfarande anfall trots behandling och dagens epilepsiläkemedel orsakar inte sällan biverkningar som trötthet och yrsel. Forskarna hoppas att de läkemedelsliknande substanserna i framtiden ska kunna utvecklas till nya läkemedel mot epilepsi.
Forskningen har utförts med stöd av Vetenskapsrådet, Hjärnfonden, Hjärt-Lungfonden och Swedish National Infrastructure for Computing. Några av forskarna har en patentansökan som har koppling till studien.
Artikeln:A drug pocket at the lipid bilayer-potassium channel interface, N.E. Ottosson, M. Silverå Ejneby, X. Wu, S. Yazdi, P. Konradsson, E. Lindahl, F. Elinder, 2017, Science Advances 3, e1701099, publicerad online 25 oktober 2017, doi: 10.1126/sciadv.1701099
Kontakt: Fredrik Elinder, professor, fredrik.elinder@liu.se, 010-103 89 45, 0732-70 77 15. Nina Ottosson, förste forskningsingenjör, nina.ottosson@liu.se, 010-103 15 21, 0704-12 18 79
Ett forskarteam, lett av Högskolan i Skövde, har upptäckt den tidigare okända genetiska variationen som orsakar så kallad artrogrypos AMC – missbildningar hos nyfödda. Upptäckten är en förändring av DNA i en särskild gen som orsakar en svår form av artrogrypos AMC, som är relaterad till den mer kända sjukdomsgruppen dystoni*
Homa Tajsharghi, professor i biomedicin vid Högskolan i Skövde, har lett forskarteamet. Forskningen är ett samarbete med Henry Perkins Institute of Medical Research i Perth, Australien, Kariminejad & Najmabadi Pathology and Genetics Center i Teheran, Iran samt Sahlgrenska akademin i Göteborg. Finansieringen kommer från Västra Götalandsregionen och EU-kommissionen och projektet har pågått under ett år.
Medfödda missbildningar
Forskarteamet har laborerat och modifierat celler med genförändring och resultatet visar att man genom små förändringar av DNA-frekvensen kan skapa genförändringen som orsakar en svår form av artrogrypos AMC. AMC är medfödda missbildningar som kännetecknas av felställningar i fler än två leder i olika delar av kroppen.
– Det vi upptäckt är att om båda föräldrarna bär på genen med den ändrade DNA-frekvensen föds barnen med den svåra formen av artrogrypos AMC. Dessutom gör det att barnen är senare i sin utveckling än jämnåriga och i större utsträckning skelar. Eftersom vi nu vet vad som orsakar sjukdomen kan vi hjälpa vården att ställa rätt diagnos och vi får dessutom bättre förståelse för hur biologin i kroppen fungerar. Utan kunskap kan vi inte hjälpa de drabbade på ett bra sätt. På sikt kan det också bidra till att man kan utveckla medicin. För familjer där båda föräldrarna bär på genen kan kunskapen också innebära en annan familjeplanering, förklarar Homa Tajsharghi.
Nedärvd gen
Idag är det inte känt hur många barn i världen som föds med den här svåra formen av artrogrypos AMC, men beräkningsvis ungefär 1 av 5 000 barn föds med den. Genen har ärvts ner genom årtusenden och risken att ärva genen är större om man gifter sig med någon från samma område över en längre period i släkten. För att barnen ska drabbas av den här svåra formen av Artrogrypos AMC krävs att båda föräldrarna är bärare av genen, till skillnad från den närliggande sjukdomen dystoni där det räcker med att en förälder har den dominanta genen.
Forskarteamet har följt barn i Teheran, där sjukdomen ger en sämre livskvalitet för såväl barn som föräldrar. I förlängningen drabbas också samhället som inte kan ta hand om de drabbade och deras familjer på ett bra sätt.
*Dystoni är en grupp sjukdomar som drabbar rörelseorganen. Dystoni orsakas av en störning i hjärnans rörelsecentrum som styr muskelaktiviteten. Dystoni är kronisk och drabbar människor i alla åldrar, men är sällsynt hos barn och unga. www.dystoni.se
Teorin om deras ursprung har funnits länge, men har nu bekräftats av en grupp arkeologer, varav flera är knutna till Stockholms universitet.
När och hur guancherna kan ha kommit till Kanarieöarna har länge varit omgärdat av frågor, inte minst eftersom folkgruppen lär ha saknat både båtar och kunskap om sjönavigation.
Linus Girdland-Flink arbetar i laboratoriet. Personalen använder ansiktsmask, dubbla lager laboratoriehandskar och överdragskläder för att minska risken att introducera kontaminerande DNA till det som analyseras. Foto: Karolyn Shindler
När européerna koloniserade öarna under 1400-talet upptäcktes en kultur som i mycket påminde om kulturer från sen stenålder som fanns i andra delar av Nordafrika, Europa och kring Medelhavet. Det ledde till många spekulationer om guanchernas ursprung, men inga avgörande bevis kunde presenteras, förrän nu.
– Genom att för första gången ta fram och analysera genetiska data på autosomal nivå från denna befolkning kan vi visa att guancherna stod närmast moderna nordafrikaner. Vi kan se att de härstammar från berberna när vi jämför med andra befolkningar som är inkluderade i studien, säger Ricardo Rodríguez Varela, forskare vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.
Vad är en autosom?
Människan har 23 stycken kromosompar, varav 22 stycken är autosomala. En autosom är en kromosom som inte är en könskromosom, det vill säga alla kromosomer utom X-kromosomen och Y-kromosomen. Autosomala kromosomer finns i samma uppsättning hos båda könen och innehåller gener som bestämmer kroppslängd, ögonfärg, funktioner i olika organ med mera. Det 23:e kromosomparet bestämmer i huvudsak vilken kön barnet får. Källa: wikipedia
Resultatet ger stöd åt tidigare teorier om guanchernas ursprung, men vår undersökning innehåller mer detaljer och fler nyanser.
Tidigare studier av guancherna har byggt på enstaka genetiska markörer, förklarar medförfattaren Linus Girdland-Flink, som är osteolog och forskar om arkeologiskt DNA. Han har tidigare varit knuten till Stockholms universitet, men är numera verksam vid Liverpool John Moores University i Storbritannien.
– Sådana undersökningar ger viktiga insikter, men saknar ofta den analytiska precision som behövs för att få fram fler nyanser. Genom att sekvensera autosomalt DNA, som ger mer detaljerad information, har vi fått unika insikter i denna befolknings historia och ursprung, säger Linus Girdland-Flink.
Europeiska stenåldersbönder inblandade
I studien görs också upptäckten att en liten del av guanchernas genetiska arv kommer från befolkningar som står nära europeiska stenåldersbönder.
– Andra nordafrikanska befolkningar har olika proportioner av detta arv, men det är ännu inte helt klart hur och när det sprider sig över Nordafrika, säger Anders Götherström, professor vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur.
– Invånarna på Gran Canaria har mellan 16-31 procent av sitt genetiska arv från guancherna, säger uppsala-forskaren Torsten Günther, medförfattare till artikeln om forskningsresultatet i den vetenskapliga tidskriften Current Biology.
En så kallad Principal Components Plot som visar hur guancherna såg ut genetiskt i jämförelse med moderna referenspopulationer från Nordafrika, Europa och Mellanöstern
Undersökningen, som har finansierats av Vetenskapsrådet, visar också att dagens invånare på Kanarieöarna bär på ett genetiskt arv från urbefolkningen.
Artikel: Genomic analyses of pre-European conquest human remains from the Canary Islands reveal close affinity to modern North Africans, Current Biology.
Kontakt:
Dr Ricardo Rodríguez Varela, Stockholms universitet, E-post: ricardo.rodriguez.varela@arklab.su.se, mobil: +46-(0)72-839 86 62. Linus Girdland-Flink, Liverpool John Moores University, e-post: linusflink@hotmail.com, mobil: +44-(0)7491335633
Marie Thavenius har gjort en etnografisk studie där hon följt en grupp studenter som ska bli svensklärare i gymnasieskolan. Hon har valt en grupp som är långt framme i sin utbildning och försökt få fatt på vad som händer i denna sociala miljö under två års tid.
Det övergripande syftet är att bredda och fördjupa förståelsen för litteraturläsningens praktik och funktion i svensklärarutbildningen.
Varför, var och hur?
För att gå på djupet med vad som händer har Thavenius analyserat styrdokument, skickat enkäter, gjort intervjuer med studenter och lärarutbildare och spelat in olika undervisningstillfällen. Övergripande forskningsfrågor – där studenterna hela tiden är i centrum – rör varför man ska läsa skönlitteratur i svensklärarutbildningen, vilka texter man läser och hur texterna läses.
– Jag är trött på eländesbeskrivningar av okunniga och ointresserade studenter och därför var det viktigt att följa en grupp studenter under en längre tid, säger Marie Thavenius.
– Min studie visar även att studenterna på ett moget och intressant sätt både resonerar om och hanterar skönlitteratur.
Ett centralt begrepp i Thavenius avhandling är läspraktiker; det vill säga hur man läser och hur man talar om litteratur och läsning. Det handlar alltså både om vad man gör och det man säger att man gör.
– När studenterna talar om litteraturläsning i utbildningen rör de sig gärna med litteraturvetenskapliga begrepp som berättarperspektiv, huvudkaraktärer, berättartekniska drag och kulturanalytiska begrepp, säger Marie Thavenius.
Komplex bild
– Men när jag analyserat själva görandet framträder en mycket mer komplex bild. Läspraktiken är både mer innehållsrik och skiftande och man läser texter på olika sätt, beroende på kurs och sammanhang.
Detta, menar Thavenius, bör ställas mot den litteraturdidaktiska forskningen i Sverige. Den förordar på många sätt att texten ska vara i centrum och att litteraturen har ett värde i sig och ska läsas för sin egen skull.
Så vilka är dina viktigaste resultat?
– Studenterna i min studie använder en hel del av litteraturanalytiska begrepp men de kombinerar detta med jämförelser med världen utanför texten. De kan exempelvis värdera huvudkaraktärernas handlingar och reflekterar över dem och göra kopplingar till omvärlden. Vissa personer i fiktionen kan upplevas som hotfulla och så fortsätter funderingar kring det egna jaget och den verkliga världen.
Marie Thavenius menar att dessa analytiska kommentarer och känslomässiga reaktioner befruktar varandra, skapar liv i texten och visar på litterär mognad bland studenterna.
Vem ska läsa avhandlingen?
– Jag vill gärna att studenter, lärare och forskare läser avhandlingen. Men jag tror också den kan intressera alla som är intresserade av litteraturläsning.
Nu är det dags att gå över till vintertid och klockan ställs tillbaka en timme. Morgnarna blir ljusare och eftermiddagarna mörkare. Men hur påverkar omställningen vårt psyke och vår biologi? Bara fint säger forskarna.
– Övergången till vintertid är bara positiv. Vi får ett påslag av morgonljus som ger effekt i flera veckor framåt innan det värsta vintermörkret har lagt sig, säger Arne Lowden som är docent i psykologi med speciell inriktning mot sömn och ljuspåverkan vid Stressforskningsinstitutet på Stockholms universitet.
Växlingen till vintertid för egentligen inte med sig några nackdelar. Arne Lowden säger att det inte går att upptäcka någon ökad risk för sjukdomar eller annan ohälsa i någon av de stora studier som undersökt sambandet mellan hälsa och vintertid. Det är heller ingen större svårighet att anpassa sig till en timmes tidsskillnad.
– Det har skrivits ett flertal motioner i riksdagen om en önskan att bibehålla sommartiden. Men vi som forskar på området tycker att återgången till vintertid är viktig. Det ökade ljuset på förmiddagen som vintertiden för med sig hjälper hjärnan att förstå skillnaden mellan natt och dag, säger Arne Lowden.
Ljuset styr en rad funktioner i vår biologi. När dagsljuset är otillräckligt får inte hjärnan de ljuspulser som signalerar till kroppen att det är dag och att det är tid att bli aktiv. Skillnaden mellan dagsljus och nattljus blir otydlig och vi kan reagera med att bli trötta och håglösa. Men ljuset på morgontimmarna kan ge ny energi.
– Fram till klockan tio har ljuset en tydlig effekt på cellerna i kroppen som gör att de blir aktiva. Därefter förändras ljusets sammansättning vilket gör att kroppen inte längre svarar med samma aktivitet.
Människor naturligt dagsaktiva
Närmare hälften av alla celler i kroppen har en dygnsrytm. Den ligger nedärvd i våra gener och är något vi delar med alla levande varelser. Cellernas rytm justerar balansen mellan aktivitet och vila och kallas det cirkadiska systemet. Upptäckten av det cirkadiska systemet belönades för övrigt med årets nobelpris i medicin.
– En viktig funktion hos celler är att kunna återhämta sig. Vi är genetiskt anpassade för att vara dagaktiva och vår återhämtning sker under natten, säger Arne Lowden.
Dygnsrytmen i cellerna förutsäger skiftet mellan natt och dag. Redan klockan tre på natten börjar kortisolet att dra igång och väcka kroppen. Det är ett stresshormon som förbereder oss för aktivitet och rörelse. Inför kvällen behöver vi bli trötta för att kunna somna.
– Utan återhämtning skulle vi dö och därför behövs en stark signal till hjärnan att det är dags för vila. Den uppgiften har påslaget av sömnhormonet melatonin, säger Arne Lowden.
Under vinterhalvåret är ljuset i Sverige på extremt låga nivåer. På hösten når bara 14 procent av det globala ljuset hit. Under vintermånaderna har det minskat till fem procent. Eftersom vår biologi är så knuten till ljusets växlingar ger det svaga dagsljuset konsekvenser på flera olika sätt.
Arne Lowden ser till exempel i sin forskning att november är den månad då skolelever känner sig mest nedstämda. Men det kan också ge upphov till depression. Ett fenomen som är så vanligt att det har ett eget namn, årstidsbunden depression.
– Årstidsbunden depression är kopplad till minskat ljus. En förklaring till att depressionen uppstår kan vara att hos de människor som drabbas är produktionen av melatonin för hög under dagen. Men varför vissa människor är känsligare för att ljuset minskar vet man inte, säger Katja Valli, lektor i psykologi vid Skövde högskola som forskar om årstidsbunden depression.
Känslor av meningslöshet
Tillståndet blir vanligare ju längre norrut från ekvatorn människor lever. Det är också dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män. Åtta procent av kvinnorna drabbas jämfört med fyra procent av männen. Men sannolikt är antalet högre eftersom många inte är diagnostiserade, menar Katja Valli.
Årstidsbunden depression är allvarligt och kan i värsta fall leda till självmord.
En mildare variant är vinterblues då är man trött och deprimerad men alla kriterier för en fullständig diagnos uppfylls inte.
För den som lider av årstidsbunden depression kommer känslorna av meningslöshet och tomhet smygande under hösten. De förstärks under vintern och klingar av till våren. Typiska tecken är också trötthet under hela dagen, att vilja sova mycket och att längta efter socker och kolhydrater. Något som är ett sätt att kompensera för tröttheten.
– I andra typer av depressioner är det motsatta istället vanligt, som att tappa aptiten och att lida av sömnproblem. På det sätter är årstidsbunden depression annorlunda, säger Katja Valli.
Även Katja Valli uppskattar omställningen till vintertid. Morgonljuset kan inte bota en depression som brutit ut men det kan verka förebyggande och göra att nedstämdheten inte blir lika stark, säger hon.
Utomhusljus dubbelt så starkt
Bästa sättet att inte förlora humöret under den mörka perioden är att vara utomhus minst en timme före klockan tio på morgonen, säger Arne Lowden. Det ljus vi då utsätts för har en styrka på 1000 lux jämfört med inomhusljuset som bara är ungefär 500 lux.
– Förr klarade vi årets mörkare perioder bättre eftersom vi var ute stor del av dagen. Att vistas inomhus på dagarna är ett nytt fenomen som kom med elektriciteten för lite mer än 100 år sedan.
Men även om det artificiella ljuset inte är lika starkt som naturligt dagsljus så hjälper det att bara tända en lampa.
– Så fort vi tänder ljuset blir vi mer alerta. Ljuset är kopplat till flera olika hjärncentra som direkt aktiveras. Det kan också göra stor skillnad att på arbetsplatser byta från det gula ljus som till exempel ofta är i lysrör till ljuskällor med vitare ljus.
Så finns de ett mer drastiskt alternativ och det är att helt enkelt fly mörkret.
– Solresor är ett mycket effektivt sätt att må bättre när ljuset på våra breddgrader inte räcker till, säger Arne Lowden.
Ljusterapi mot årstidsbunden depression
Ljusterapi kan bromsa årstidsbunden depression. Genom att tidigt på morgonen exponeras för starkt ljus minskar kroppens produktion av sömnhormonet melatonin.
– En orsak till den trötthet och det stora sömnbehov som följer av årstidsbunden depression kan vara att halten av melatonin inte sjunker under dagen. Att utsättas för starkt ljus motverkar produktionen av melatonin och ljusterapi kan därför göra att människor mår bättre. Men behandlingen måste sättas in innan depressionen brutit ut, säger Katja Valli, lektor i psykologi vid Skövde högskola som forskar om årstidsbunden depression.
Ljusterapi innebär att man sitter framför en lampa eller har ett par glasögon på sig med en skärm som ger ljus på upp till 2500 lux. Det är ungefär fem gånger så starkt som på en ordinär arbetsplats. Helst ska ljuset vara i den blå – lila skalan eller vitt. De delar av hjärnan som reglerar dygnsrytm är mer känsliga för blå våglängder. Det är ljus som finns i dagsljus och i lampor med dagsljuskaraktär.
Behandlingen görs på morgonen varje dag under minst 20 minuter och för de flesta människor uppstår inga biverkningar. Men personer som är känsliga för starkt ljus kan få huvudvärk.
– Ljuset gör att man genast blir piggare på morgonen och det ger också en signal till vår dygnsrytm som gör att det blir lättare att somna på kvällen. Medicinering mot sömnstörningar ökar men istället för att ta en melatonintablett kan man tanka ljus, säger Arne Lowden docent i psykologi med speciell inriktning mot sömn och ljuspåverkan på Stockholms universitet.
För att undersöka hur ungdomars humör påverkas av ljusterapi genomför Arne Lowden just nu en studie på ett 60-tal gymnasieelever. Varje morgon i 20 minuter under två veckor utsätts de för ljus som är ca 1000 lux, som är samma styrka som dagsljuset under det mörka halvåret.
Innan ungdomarna börjar använda glasögonen har de fått uppskatta hur de känner sig: glada, trötta, nedstämda etc. Efter de två veckorna med ljusglasögon gör de en ny uppskattning.
– Även om vi måste ta hänsyn till att det kan finnas en viss placeboeffekt kan vi redan nu se en stark effekt av ljusbehandlingen. Ungdomarnas humör har signifikant förbättrats, säger Arne Lowden.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se
Det pågår en diskussion om när screening bör avslutas och vilka kriterier som ska gälla för detta. Olika länder avslutar screening vid skilda åldrar och i Sverige höjdes nyligen den övre åldersgränsen till 64 år.
Att screenas på nytt i 60-årsåldern minskar risken för cancer i livmoderhalsen för kvinnor som har haft onormala cellprover tidigare, visar forskning från Karolinska institutet. Trots screening med gynekologiska cellprover drabbas relativt många kvinnor över 60 år av livmoderhalscancer.
Forskarna har genomfört en nationell studie, där de har följt över en halv miljon kvinnor födda mellan 1919 och 1945, för att undersöka förekomsten av livmoderhalscancer efter 60 års ålder.
Risken minskade med 58 procent
De har tittat på hur stor risk kvinnorna har att drabbas av livmoderhalscancer mellan 61 och 80 år beroende på kvinnornas screeninghistorik i 50-årsåldern. De jämförde också risken att drabbas av livmoderhalscancer beroende på om kvinnorna hade screenats efter 60 års ålder eller ej.
Resultatet visar att fem av tusen kvinnor över 60 år som inte hade screenats med några cellprover i 50-årsåldern insjuknade i livmoderhalscancer. Men om kvinnorna screenades i åldern 61-65 år minskade risken med 58 procent, motsvarande 3,3 cancerfall per tusen kvinnor. För kvinnor som tidigare haft onormala cellprover i 50-årsåldern var riskminskningen från screening i 61-65-årsåldern också påtaglig.
Titta på tidigare screeningresultat
– Det är möjligt att man bör ta närmare hänsyn till resultatet av kvinnornas tidigare screeningundersökningar när man avgör vid vilken ålder screeningen kan avslutas, säger Pär Sparén, professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet som lett studien.
För den grupp kvinnor som enbart haft normala cellprover i 50-årsåldern minskade inte cancerrisken med nya cellprover. Däremot observerade forskarna ett lägre antal avancerade cancerfall i åldrarna 61-65 år i och med att cancerfallen upptäcktes i ett tidigare stadium med hjälp av screening.
Studien har finansierats av stiftelsen för Strategisk Forskning, Cancerfonden och Vetenskapsrådet.
Artikel: Effectiveness of cervical screening after age 60 according to screening history: nationwide cohort study. Jiangrong Wang, Bengt Andrae, Karin Sundström, Alexander Ploner, Peter Ström, K. Miriam Elfström, Joakim Dillner, Pär Sparén. PLOS Medicine, online 24 oktober 2017.
Kontakt: Pär Sparén, professor, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet. Mobil: 070-794 46 74. E-post: par.sparen@ki.se
– De låga trösklar som ibland presenteras som en fördel med turismjobb undergräver snarare sektorn genom att man har svårt att attrahera utbildad personal och lider av hög personalomsättning. Trösklarna är låga åt båda håll, både för den som vill in och för den som lämnar. För att stärka branschen måste man nog också förändra bilden av jobbet, säger Kajsa G. Åberg, doktorand vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia vid Umeå universitet.
I sin avhandling har Kajsa G. Åberg med hjälp av databaser jämfört utbildningsnivån inom turismsektorn med utbildningsnivåerna inom handel och tillverkning. Det visade sig att turismbranschen inte har större andel lågutbildade än de andra sektorerna men att det är stora regionala skillnader.
Turismutbildade hamnar inte där de behövs Hon studerade även i vilken utsträckning de som har genomgått turismutbildningar sedan jobbar i turismsektorn. Det visade sig att det var ovanligt att personer som har utbildats i turism jobbar inom näringen. De flesta med turismutbildning återfinns dessutom i landets mer urbana regioner, medan de kommuner med störst andel turismarbeten tvärtom finns i de glesare befolkade delarna.
– Det innebär att mycket av den turismspecifika kunskap som ges inom utbildningsväsendet aldrig kommer näringen till del, säger Kajsa G Åberg.
I avhandlingens andra del undersöktes utbildningsbakgrund och tidigare yrkeserfarenheter hos de som anställts som ledare i destinationsorganisationer. Fokus var där på destinationer där privat och offentlig sektor samverkar för turismutveckling. Det visade sig att det är stor skillnad mellan de kunskapskrav som presenterats inom turismforskningen och vad som i praktiken prioriteras vid rekryteringarna.
– Kompetens inom turism låter sig inte enkelt mätas genom formella nivåer. Det är snarare mjuka färdigheter som avgör i den operativa delen. Sådana tillägnar man sig till stor del genom långvarigt arbete. Därför är branschens stora personalomsättning ett verkligt problem. Å andra sidan ska man inte underskatta den kompetens som behövs för att bygga livskraftiga destinationer. Där efterfrågas bred kunskap om samhällsbyggande och det är något som bör uppmärksammas när utbildningar planeras, säger Kajsa G. Åberg.
Kajsa G. Åberg är uppvuxen i Göteborg. Hon har tidigare i många år drivit turismverksamhet på fyren Högbonden och varit aktiv i uppbyggnaden av destinationen Höga kusten.
Vilken smärtlindring är bäst vid operation av höftledsartros? Det ville forskare Ján Kuchálik inom Region Örebro län undersöka i sin avhandling. Årligen genomförs 16 000 så kallade totala höftartrosplastiker i Sverige. Det är därför viktigt att patienten får bra vård både före och efter operation.
– Det höga antal höftledsoperationer kräver effektivt omhändertagande av patienterna. Både före operationen och efter när de ska komma hem och tillbaka till arbetslivet så snabbt som möjligt, säger Ján Kuchálik, överläkare på anestesi- och intensivvårdskliniken vid Universitetssjukhuset Örebro och doktorand vid Institutionen för medicinska vetenskaper vid Örebro universitet.
Han understryker att bland det viktigaste är bra smärtlindring efter operationen. Det innebär att patienten blir nöjd, får snabbare hemgång och återhämtning.
Smärtlindring med positiva effekter – Vi har studerat en relativt ny teknik som kallas LIA (lokal infiltrationsanalgesi). LIA kom till Sverige för cirka 10 år sen. Vi har jämfört den tekniken med våra standardtekniker, exempelvis morfinbaserad smärtlindringsteknik, som har använts i tiotals år, säger Ján Kuchálik.
LIA, lokal infiltrationsanalgesi
LIA är en blandning av 3 olika läkemedel: lokalanestetikum – ropivacaine, smärtstillande – ketorolac, vasokonstriktor – adrenalin. Studien vid Örebro universitet visar att LIA ger färre biverkningar än till exempel morfinbaserade smärtlindringar, där de vanligaste biverkningar hos morfinbaserade smärtlindringar är andningsdepression, klåda, illamående/kräkningar och så vidare. LIA ger inte dessa biverkningar. Men det går inte att dra slutsatsen att ”LIA-patienterna” återhämtar sig snabbare. Läs mer i avhandlingen Postoperative pain, inflammation and functional recovery after total hip arthroplasty. Prospective, randomized, clinical studies.
Forskarna har tittat på smärta efter operation och smärtlindring samt studerat återhämtning, komplikationer och biverkningar. Båda studiegrupperna var slumpmässigt uppdelade vilket innebär att de inte visste vilken patient som fick vilken behandling.
– Forskningsresultatet visar att den nya tekniken är minst lika bra som de äldre standardteknikerna vad gäller smärtlindringseffekt. Den har även färre biverkningar, säger Ján Kuchálik.
Vad gäller komplikationer är det en mycket säker teknik som kräver mindre övervakning jämfört med de äldre teknikerna. Studien visar att det inte finns några betydande skillnader gällande återhämtning.
Kontakt: Ján Kuchálik, överläkare vid Anestesi- och intensivvårdskliniken, Universitetssjukhuset Örebro, Region Örebro län. E-post: jan.kuchalik@regionorebrolan.se.Telefon: 070 – 733 90 33
Våren kommer åtta dagar tidigare numera jämfört med för 35 år sedan, kan forskarna konstatera efter att ha undersökt barrskogar på norra halvklotet, i såväl Sverige och Finland som Ryssland och Kanada.
– Det är förvånansvärt att effekten var så pass stor. Ur klimatsynpunkt är 35 år en kort period, säger Anders Lindroth, naturgeograf vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Spelar viktig roll Anders Lindroth och hans internationella forskarkollegor har i den aktuella studien tittat närmare på hur förändringar i klimatet påverkar skogarnas förmåga att ta upp koldioxid från atmosfären. Eftersom växtsäsongen startar allt tidigare innebär det enligt studien att träden genom sin fotosyntes ökar sitt upptag av koldioxid från luften.
Skogar spelar rent allmänt en viktig roll när det gäller upptag av koldioxid från luften, vilket hjälper till att mildra effekten av alla utsläpp från transporter, industrier, uppvärmning med mera. Globalt sett är nettoupptaget av koldioxid med trädens hjälp cirka 25 procent av de utsläpp som människan orsakar via fossilt kol och via avskogning i tropikerna.
– Skogarnas kolupptag hjälper på detta sätt till att minska ökningstakten i atmosfären. Och i Sverige spelar skogens upptag ännu större roll än på den globala nivån, säger Anders Lindroth.
Frågor att besvara I ljuset av den allt tidigare ankomsten för våren skulle skogarnas kolupptag då ytterligare bidra till att dämpa ökningen av växthusgaser i atmosfären. Men ännu återstår en hel del frågetecken innan det går att veta exakt hur mycket skogarna samverkar med klimatsystem och växthusgaser. Exempelvis är det inte känt hur mycket koldioxid som skogarna faktiskt släpper tillbaka ut i luften via marken på grund av de varmare höstarna, en process som kallas markrespiration.
– Trots att vi bara befinner oss i början av en klimatförändring så kan vi redan nu se effekter av den på hur ekosystemen fungerar. Det ser jag som en varningssignal att verkligen ta klimatförändringarna på allvar, säger Anders Lindroth.
Den aktuella studien har nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften PNAS.
Kontakt: Anders Lindroth, professor, Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap, Lunds universitet, tel 046-222 04 74, 070-573 86 33, e-post: anders.lindroth@nateko.lu.se
Problemet med antibiotikaresistens ökar i snabb takt och till synes enkla infektioner kan redan idag leda till döden på grund av resistenta bakterier. Behovet av alternativa antibiotikabehandlingar är akut.
Antimikrobiella peptider är små proteiner som utgör en del av kroppens eget immunförsvar. De tar snabbt död på bakterier i kroppen genom att slå hål på bakteriens skal, vilket leder till att den går sönder och dör. Denna process gör det svårt för bakterien att hinna utveckla resistens mot peptiderna.
Fungerar inte så bra i tabletter
De är också aktiva mot bakterier som är resistenta mot tillgänglig behandling. Den antimikrobiella förmågan hos peptiderna är känd sedan länge, men på grund av att de ofta är mycket känsliga och bryts ned för fort fungerar de inte optimalt i traditionella läkemedel som till exempel tabletter och injektioner.
Men kanske kunde de antimikrobiella peptider, kroppens egna bakteriedödare, bli ett alternativ till antibiotika med hjälp av nanoteknik? Den frågan ställde sig EU-projektet FORMAMP. Genom att packa in peptiderna i nanopartiklar har forskarna försökt förbättra stabiliteten vid lagring och i kroppen, men även styra var peptiderna släpps ut.
Labbtester visar på spännande resultat.
– Det ser mycket lovande ut, säger Lovisa Ringstad, forskare på RISE och koordinator för projektet.
– I FORMAMP har vi tagit fram bärare i form av olika nanostrukturer för att få peptiderna mer stabila och effektiva. Med våra nya formuleringar har vi fokuserat på lokal behandling av sårinfektioner och lunginfektioner som cystisk fibros och tuberkulos.
Gel eller pulver för inhalation
En lokal behandling av infektionen har flera fördelar jämfört med traditionell antibiotikabehandling. Det ger färre biverkningar och därmed minskat lidande för patienten, samtidigt som det minskar risken för spridning av resistenta bakterier. Målet har varit att formulera peptiden och bärarstrukturerna i relevanta produkttyper, som en gel för administrering till huden och ett pulver för inhalation.
– Vi har inte bara lyckats stabilisera peptider, utan vi har även kunnat förbättra effektiviteten. Dessutom har vi sett att kombinationen av bärare och peptid till och med stärker effekten när det gäller nedbrytning av bakteriella biofilmer, vilket är en svårbehandlad komplikation när det gäller sår- och lunginfektioner, säger Lovisa Ringstad.
Förhoppningen är nu att de mest framgångsrika formuleringarna från FORMAMP-projektet utvecklas vidare till färdiga läkemedel i nya projekt.
Kontakt: Lovisa Ringstad, koordinator FORMAMP och forskare vid RISE Research Institutes of Sweden, division Biovetenskap och material
E-post: lovisa.ringstad@ri.se Tel: 010-516 60 17
Projektet FORMAMP med 16 ingående parter, varav 11 från Sverige, inom akademi, kommersiella läkemedels- och bioteknikföretag och myndigheter har pågått i fyra år och finansierats med 70 miljoner kronor från EU. RISE har koordinerat projektet som avslutas inom kort. Forskningen har finansierats inom ramen för EUs sjunde ramprogram ([FP7/2007-2013]), projekt nr604182, FORMAMP.
I en av sina delstudier har hon granskat matvanor, BMI och tandhälsa hos 271 förskole- och skolbarn i Västra Götaland. Barnens längd, vikt och matintag under ett dygn jämfördes med förekomsten av kariesbakterier i saliven, och kopplingen var tydlig: De 18 procent av barnen som hade mycket kariesbakterier hade också högre BMI och sämre matvanor. De åt både oftare och mer sockerrikt.
– Det finns absolut möjlighet att fånga upp de här barnen och prata kostvanor, särskilt i Sverige där folktandvården träffar dem så tidigt, men för detta behövs bra samarbeten mellan tandvård, barnhälsovård och skola, säger Louise Arvidsson.
En positiv spiral Med bra mat följer ökad självkänsla, bättre kompisrelationer och färre känslomässiga problem, konstaterar Louise Arvidsson i en annan delstudie. Barn som i högre grad följde kostrekommendationerna – med fullkornsprodukter, 400-500 gram frukt och grönt per dag, fisk två-tre gånger i veckan och lågt intag av socker och mättat fett – mådde överlag psykiskt bättre.
Effekterna uppnåddes oavsett socioekonomisk bakgrund, och oavsett barnets vikt. Hennes forskning visar dessutom att självkänslan kunde kopplas till att barnet åt enligt rekommendationerna också två år senare. Bra kost och psykiskt välbefinnande tycktes alltså växelverka i en positiv spiral.
– Man vet att vuxna med depression mår bättre om de utöver annan behandling också får träffa dietist. Frågan är om det även kan hjälpa små barn. Det har varit mycket fokus på fysisk aktivitet och mental hälsa hos barn men kosten är en aspekt som kommer allt mer, säger Louise Arvidsson.
Matstopp ingen lösning Hela avhandlingen är baserad på data från en stor europeisk studie, Idefics, där Göteborgs universitet har huvudansvar för Sveriges medverkan och vars syfte är att förebygga barnfetma.
I sin avhandling har Louise Arvidsson också ringat in vad som inte fungerar när barn ska skyddas från övervikt. Barn som i 2-10-årsåldern stoppats att äta av föräldrarna var i större utsträckning överviktiga 5-6 år senare.
– Det fungerar uppenbarligen inte att stoppa barnet från att äta för mycket, eller att banta sitt barn som vissa också övervägde. Man måste verkligen fundera på andra metoder för att förbättra barns matvanor, säger Louise Arvidsson.
– Ställer du fram morötter som snacks, eller både morötter och kex? Vad man har hemma är en jätteviktig fråga, och att man själv försöker välja hälsosamt. Barnen gör som vi gör, inte som vi säger.
