Vattenpest är en kärlväxt som kan bilda täta ”skogar” i sjöar, dammar och vattendrag. Den sprider sig genom att små växtdelar driver med vattnet, fastnar på fåglar eller flyttas oavsiktligt av människor, och sedan slår rot på nya platser. Någon fröspridning förekommer inte i Europa, eftersom det bara finns honplantor här.
Vattenpesten har nu funnits i Sverige i över 100 år och den är väl etablerad i de södra delarna och norrut längs kusten. Den har dock fortfarande potential att spridas betydligt mer i skogslänen – som hittills har varit relativt förskonade från invasioner – och ända upp i fjällvärlden. I vissa delar av Europa ses arten allt oftare som ”naturlig”, vilket tyder på att det idag inte sker några större förändringar i de vattenmiljöer där den har etablerat sig.
– Min forskning har fokuserat på om vattenpesten kan anses vara ”naturlig” även i Sverige, eller om den fortfarande har stor inverkan på biologisk mångfald och på ekosystemens funktioner, säger Kristina Tattersdill. Jag har också undersökt vad det är hos växten som gör att den sprids och konkurrerar så bra, och hur den förändrar villkoren för andra organismer.
Växer vid låga temperaturer och trivs i täta bestånd
Kristina Tattersdill har gjort sina fältstudier i sex uppländska skogssjöar – tre utan vattenpest och tre med. Studierna visar att vattenpesten är väl rustad för ett liv i det norra barrskogsbältets sjöar och vattendrag, och har flera egenskaper som bidrar till att den är så framgångsrik.
Till att börja med fann hon att arten kan etablera sig från växtfragment väldigt sent på hösten, och att den dessutom börjar växa tidigt på våren, vilket är en konkurrensfördel.
– När jag inventerade sjöarna i slutet av mars var vattentemperaturen max 5 °C, och då hade de inhemska vattenväxterna knappt börjat återväxten. Vattenpesten däremot hade redan hunnit långt eftersom den har förmågan att övervintra som grön växt.
Vattenpest är en dybladsväxt som bildar upp till ett par meter långa slingrande stjälkar, Kristina Tattersdill
Förändrar villkoren för andra växter och djur
Vattenpesten visade sig också klara sig bäst när den växer bland sina egna, eftersom den interna konkurrensen stimulerar tillväxten hos enskilda växter. Arten kan därmed forma täta monokulturer och stänga ute inhemska växter.
– Det här leder inte nödvändigtvis till att det blir färre arter av vattenväxter i en sjö, men bottenvegetationens artsammansättning kan förändras. Till exempel saknades inhemska växter i slingesläktet (Myriophyllum spp) nästan helt i de sjöar med vattenpest som vi studerade.
En förändrad växtlighet på bottnarna kan även påverka förutsättningarna för fiskar, insekter och djurplankton som hittar boställen och gömställen i vegetationen. När Kristina Tattersdill analyserade sjövattnet kring vegetationen visade det sig att sjöarna med vattenpest hade en annorlunda sammansättning av vattenlevande insektslarver. Bland annat var larver av flera fjädermyggsarter betydligt vanligare där det fanns vattenpest.
– De här larverna lever av finfördelat organiskt material, som det fanns dubbelt så mycket av i vattenproverna från sjöarna med vattenpest. Det är troligt att bestånden av vattenpest fångar upp mer ”grums” än bestånden av mer glesbladiga inhemska växter, och att fjädermyggorna gynnas av detta.
Viktigt förstå värdet av oinvaderade vatten
Att främmande arter fortsätter att breda ut sig i skogslandskapets sjöar tycks vara oundvikligt enligt Kristina Tattersdill. Hon menar dock att det är viktigt att känna till vilka arter som står på tröskeln, och hur omfattande förändringar de kan orsaka i ekosystemen.
– Vi måste vara medvetna om vilka förändringar som pågår i landskapet, och att vi själva bidrar till många invasiva arters spridning. Och vi måste inse värdet av de opåverkade miljöer vi ännu har kvar.
– Det är viktigt att folk får upp ögonen för hur arter som vattenpest breder ut sig. Samtidigt är det lättare sagt än gjort att stoppa just den. En mekanisk bortröjning kan t.ex. göra större skada än nytta, om den leder till att en mängd små växtdelar sprids i vattenmassan.
Foto:
Tätt bestånd av vattenpest (Elodea canadensis) i Lötsjön öster om Uppsala. Kristina Tattersdill
– Ju närmare du är mitten av ett kluster, desto effektivare är ditt nätverk. Men geografisk placering är inte hela sanningen; kunskapsnätverk spelar också en viktig roll, säger Mark Bagley.
När en anställd lämnar ett företag för att starta nytt, skapas en kunskapslänk från det gamla företaget till det nya. Grundaren av det nya företaget tar med sig kunskap, kontakter och rutiner, och brukar placera sig sig i samma område, där de känner många och vet hur allting fungerar. Om de kommer från ett stort företag har de ofta bredare erfarenheter och kunskap, vilket kan ge bättre chans att överleva. När det nya företaget får sina egna spinoffs, skapar det ett så kallat ”passivt” nätverk.
Antalet företag i en region, och deras storlek, är också avgörande för hur industriella kluster bildas. Ett stort företag ger oftast upphov till flera nya stora företag. Om en region har många mindre företag är det mer sannolikt att ännu fler småföretag skapas.
– Många lokala politiker talar om ”nästa Silicon Valley” – men sådana fenomen uppstår ofta av ren tur. Man måste lyckas locka ett stort företag till sin region. Lokala myndigheter som är intresserade av att utnyttja industripolitiken bör titta på vad de har och börja därifrån, säger Mark Bagley.
— Man har sin privata ekonomi att ta hänsyn till, men det viktigaste är ändå att det ska vara ett hem. Det är ingen investering, utan framför allt ett hem man är ute efter, säger Birgitta Vitestam-Blomqvist, forskare i företagsekonomi vid Malmö universitet som lägger fram sin doktorsavhandling vid Göteborgs universitet.
I avhandlingen Mitt hem och min ekonomi – en studie av hur bostadsrättsägare kalkylerar har hon gjort 17 intervjuer med bostadsrättsköpare ur socioekonomiskt starka grupper i Malmö.
Platsen är väldigt viktig
Hon ringade in tre teman för samtalen – platsen, lägenheten och pengarna. Intervjupersonerna hade ofta en väldigt bestämd uppfattning om var de kunde tänka sig att bo. När de hade valt område började de intressera sig för lägenhetens utformning. Pengar spelade stor roll i hela processen och det sociala nätverket var viktigt.
— Många tog hjälp av människor i ens närhet för att kolla bostadsrättsföreningens ekonomi. Man kanske lät en kunnig kompis kolla på årsredovisningen eller bad någon ur ens egen bostadsrättsförening om hjälp, säger Birgitta Vitestam-Blomqvist.
Inte enbart en kalkyl med siffror
Fem faktorer visade sig vara särskilt viktiga när bostadsrättsköparna gjorde sin kalkyl kring bostad. Det rör pengapåsen, identifikationen, möjligheten att sälja vidare, bostadsrättsföreningens ekonomi och hemkänslan.
— Det är alltså inte bara en kalkyl med siffror. Känslor är också väldigt viktiga, säger Birgitta Vitestam-Blomqvist.
Intervjuerna har gett många berättelser ur bostadsrättsköparnas perspektiv och det som förvånade mest var att det ofta var små detaljer som var viktiga. Lars och Maria, som köpte bostadsrätt i Dockan i Västra hamnen, var ute efter ett hem som inte såg ut som alla andra i området. Till slut var det parkettgolvet som avgjorde.
Varje marknad måste studeras
”För mig var det viktigt att lägenheten inte såg ut som alla andra för har man besökt några lägenheter i Dockan så ser allt likadant ut,” säger bostadsköparen Lars som intervjuas i avhandlingen. ”Har man sett all parkett i området så är det skillnad med olika parkettgolv.”
— Det här väcker frågor kring hur man planerar städer. När man bygger nytt kanske man ska tänka mer på att man bygger bostäder till olika människor, säger Birgitta Vitestam-Blomqvist.
Nu hoppas hon se fler studier som beskriver det hon kallar för den kalkylativa praktiken kring bostadsrättsköp. Modellen kan testas i olika delar av Malmö eller Stockholm och på fler grupper än enbart medelklass.
— Om man ska förstå bostadsmarknaden och hur människor gör när de köper bostadsrätt så måste man gå nära och studera varje marknadsplats för sig, säger Birgitta Vitestam-Blomqvist.
Förmågan att känna lukter grundläggs genom att luktslemhinnan med dess luktnervceller utvecklas. Nybildning av nervceller pågår i luktslemhinnan under hela livet. Vilka gener som initialt styr hur nervceller i den blivande luktslemhinnan, det så kallade luktepitelet, bildas har hittills varit relativt okänt.
En forskargrupp vid Umeå centrum för molekylär medicin, UCMM, kan nu i samarbete med forskare i Milano visa en molekylär mekanism där genen Sox2 krävs för att luktepitelet och dess nervceller skall bildas.
Försök med avsaknad av Sox2 i de blivande luktepitelcellerna har resulterat i att man har kunnat definiera rollen för Sox2 under luktepitelets bildning.
– Vi har upptäckt att Sox2 aktivitet i luktepitelets celler nedreglerar genen Bmp4, och samtidigt uppreglerar genen Hes5, vilket sammantaget ger cellerna en tidig nervcellsidentitet, säger professor Lena Gunhaga vid UCMM.
Utan Sox2 aktivitet med dess genreglerande funktion kan alltså inte nervceller bildas i luktepitelet.
– I ett tidigt stadie av luktepitelets utveckling blockerar Bmp4 bildningen av nervceller, medan Hes5 är en gen som ger cellen en första nervcellsidentitet. Vi har nu visat att Sox2 reglerar uttrycket av både Bmp4 och Hes5 i luktepitelet, säger Lena Gunhaga.
Upptäckten har stor principiell betydelse för förståelsen av hur olika typer av celler bildas under fostertiden. Denna kunskap kan överföras till att styra stamceller till att utvecklas mot en specifik cellidentitet. Resultaten har även betydelse för förståelsen om hur nybildning av nervceller i hjärnan regleras, eftersom man tidigare har sett samband mellan de molekylära mekanismer som styr utvecklingen av nervceller i luktepitelet och hjärnan.
Artikel:
Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Development.
Vilket är bäst för miljön, djurfoder baserat på genetiskt modifierad (GM-) soja eller den GM-fria varianten? Det beror på hur man ser på saken. Forskare inom forskningsprogrammet Mistra Biotech, vid Sveriges lantbruksuniversitet, har tagit fram en helhetsbild av hur det skulle påverka miljön, om svenska bönder började ge sina djur foder baserat på importerad GM-soja (vilket är det vanliga i många andra europeiska länder) istället för att som nu hålla sig till helt och hållet GM-fritt foder.
Studien visade att det visserligen inte finns några signifikanta miljövinster med att importera icke-GM-soja, istället för GM-soja, om man jämför de två parallella produktionsleden. Men, när forskarna tar ett större grepp, och tar med marknadseffekterna av ett skifte från det dyrare GM-fria fodret till det billigare GM-fodret i analysen, så blir det troliga framtidsscenariot ett annat. Det billigare GM-baserade fodret skulle leda till ökad efterfrågan som i sin tur kan leda till skövling av regnskog för att frigöra ny jordbruksmark, samtidigt som efterfrågan på svenska proteingrödor minskar.
Konsumtionen ökar
– I studien har vi bara räknat med att GM-sojan blir billigare och att den därigenom konkurrerar ut andra proteinfoder. Det är visserligen naturligt att produktionen flyttar dit den är billigast, men lägre priser kan också göra att vi börjar konsumera mer, vilket kräver ökad produktion som kan föra med sig mer negativa konsekvenser för miljön än själva skiftet av produktionsplats, säger Mattias Eriksson, en av forskarna bakom studien.
Importen av icke-GM-soja orsakar däremot mer global uppvärmning och nedsmutsning av färskvatten än importen av GM-soja, per importerad mängd soja. Men ökad import av GM-soja skulle ersätta vår inhemska proteinproduktion, och i och med det kräva mer mark och orsaka mer miljöpåverkan i Sydamerika.
Transporterna ökar
Dessutom ökar transporterna och svinnet till följd av att vi överhuvudtaget håller isär de två importkedjorna, av GM- och icke-GM-soja.
– Eftersom det är icke-GM-soja som behöver hållas fri från kontamination av GM-soja krävs skilda transporter och produktionslinjer, men också kontroller och certifieringar för att vi ska vara säkra på att de olika typerna av soja inte blandas. Detta bidrar till att göra GM-fri soja dyrare, men mindre volymer bidrar också till högre pris och potentiellt mer svinn, förklarar Mattias Eriksson.
I tidigare analyser av hur sojaproduktion och handel påverkar miljön, har man inte jämfört GM- och icke-GM-soja, trots att importen av de olika sojabönorna till EU sker via separata utbudslinjer.
I den aktuella studien gjorde forskarna en detaljerad kartläggning över de olika steg av händelser som tar sojafodret från gårdarna i Sydamerika till lantbrukarna i Europa. Sedan gjorde de en så kallad livscykelanalys (LCA), dels för GM-soja och dels för icke-GM-soja.
Bäst vore svenskt protein – Eftersom Sverige sticker ut i ett europeiskt perspektiv, i och med att det bara säljs GM-fri soja här, är det intressant att analysera de möjliga effekterna på miljön av att bli mer som våra grannländer. Och som vi kan se är det inte produktionen i sig som är det stora problemet utan att produktionen beräknas öka om priserna sjunker, säger Mattias Eriksson.
GM-sojan är tillåten för användning i hela EU, men i Sverige finns en överenskommelse inom lantbruket att branschen inte ska använda GMO-baserat djurfoder.
Resultaten av studien pekar på att det mest miljövänliga alternativet skulle vara att genom växtförädling utveckla proteinrika växter som kan odlas i vårt klimat och sedan använda dessa som djurfoder för att ersätta soja som nu importeras.
Den vanligaste formen av bröstcancer är östrogenreceptor-positiv, så kallad hormonkänslig bröstcancer. Det innebär att tumören är beroende av det kvinnliga könshormonet östrogen för att kunna växa. Den som får den här sortens bröstcancer har en kvarstående långsiktig risk att dö i sin cancer. Det är även känt att östrogenreceptorn kan ändras när en bröstcancertumör sprider sig, vilket påverkar överlevnaden. Varför det är så vet inte forskarna, men en möjlig förklaring är att det inom en och samma tumör finns tumörceller med varierande grad av uttryck av östrogenreceptorn, vilket kallas för intra-tumör heterogenitet.
I den aktuella studien frågade sig svenska och amerikanska forskare om bröstcancerpatienter med hög heterogenitet av östrogenreceptorn inom sin bröstcancertumör har en ökad långsiktig risk att dö av bröstcancer. För att svara på det undersökte forskarna hur det hade gått för 593 patienter i en klinisk studie, som antingen hade fått tamoxifenbehandling alternativt ingen systemisk behandling alls efter operation. Samtliga hade fått diagnosen östrogenreceptor-positiv bröstcancer efter klimakteriet och insjuknat någon gång mellan 1976 och 1990.
– Vår studie visar att patienter med hög intra-tumör heterogenitet av östrogenreceptorn hade dubbelt så stor risk att dö på 25 års sikt jämfört med de patienter som hade låg heterogenitet. Detta oavsett om de hade fått tamoxifenbehandling eller inte och oberoende av de andra kända tumörmarkörerna, säger Linda Lindström, forskare vid institutionen för biovetenskaper och näringslära på Karolinska Institutet.
De upptäckte också att den ökade risken att dö för patienter med hög intra-tumör heterogenitet även gällde patienter med Luminal A bröstcancersubtyp, en undergrupp av östrogenreceptor-positiv bröstcancer som anses ha god prognos.
Gäller även Luminal A – Även patienter med Luminal A bröstcancersubtyp och hög intra-tumör heterogenitet av östrogenreceptorn hade dubbelt så stor risk att dö av bröstcancer. Detta är intressant givet att patienter med Luminal A bröstcancersubtyp generellt anses ha en god prognos. Vi anser att dessa nya kunskaper bör kunna användas inom en snar framtid om de valideras, säger Linda Lindström.
Studien har finansierats av Vetenskapsrådet, Cancerföreningen i Stockholm, Stiftelsen Gösta Miltons Donationsfond, och California Breast Cancer Research Program BCRP award. Medförfattare Laura J. van’t Veer, är grundare, aktieägare och deltidsanställd vid Agendia.
Att stänga av enzymer som är viktiga för överlevnaden hos växande celler är en lovande strategi för att bekämpa cancer. Men för att kunna stänga av ett specifikt enzym bland tusentals i kroppen måste en läkemedelsmolekyl utformas så att den passar exakt där den ska verka. Detta är särskilt svårt för membranproteiner eftersom de endast fungerar i ett lipidmembran och ofta är omöjliga att studera utan sin cellulära omgivning. I en studie som nu publicerats i Cell Chemical Biology använder forskare en ny strategi för att undersöka hur anticancerläkemedel binder till membranproteinet dehydroorotatdehydrogenas (DHODH), en ny målmolekyl för cancerbehandling.
Erik Marklunds forskargrupp vid institutionen för kemi, Uppsala universitet, har tillsammans med Sir David Lane och Sonia Laíns forskargrupper vid Karolinska Institutet använt datorsimuleringar tillsammans med nativ masspektrometri, en teknik där ett protein tas från sin normala omgivning och accelereras i en vakuumkammare. Genom att mäta hur lång tid det tar för proteinet att flyga genom kammaren kan dess exakta vikt bestämmas. Forskarna använde denna väldigt precisa ”molekylvåg” för att se hur läkemedelsmolekyler och lipider, där de senare utgör byggstenarna till cellens membran, binder till DHODH.
– Till vår förvåning såg vi att en läkemedelsmolekyl tycktes binda bättre till enzymet i närvaro av lipid-liknade molekyler, säger Michael Landreh vid Karolinska Institutet.
Lipider som ankare
Forskarna fann också att DHODH binder en särskild lipid som finns i mitokondriernas så kallade respiratory chain complex, cellens ”kraftverk”.
– Det innebär att enzymet kan använda speciella lipider för att finna sin rätta plats på membranet, förklarar Michael Landreh.
För att förstå varför lipider kan hjälpa en läkemedelsmolekyl känna igen sitt mål använde Erik Marklund och Joana Costeira-Paulo datorsimuleringar för att utforska strukturen och dynamiken hos fritt såväl som membranbundet DHODH.
– Våra simuleringar visar att enzymet använder ett fåtal lipider som ”ankare” i membranet. Vid bindning till dessa lipider formas en liten del av enzymet till en slags koppling som låter det lyfta sitt naturliga substrat ut ur membranet. Det verkar som att läkemedelsmolekylen nyttjar samma mekanism eftersom den binder på samma ställe, säger Erik Marklund.
– Studien förklarar delvis varför vissa läkemedel binder olika till isolerade proteiner jämfört med samma proteiner i en cell. Genom att studera de nativa strukturerna och mekanismerna för cancer-målmolekyler kanske det blir möjligt att utnyttja deras mest karakteristiska egenskaper för att skapa nya mer selektiva mediciner, säger Sir David Lane, professor vid Karolinska Institutet.
Medan det finns mycket forskning kring livssituationen för barn som lever med missbrukande föräldrar så finns nästan ingen forskning gjord på det motsatta – hur livssituationen ser ut för föräldrar till missbrukade barn.
Sedan ett par år tillbaka driver forskarna Björn Johnson, Torkel Richert och Bengt Svensson ett forskningsprojekt på temat Föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblem. Det består av två delprojekt: en kvantitativ studie där 700 föräldrar till missbrukande vuxna barn har fått besvara frågor i en enkät, och en kvalitativ studie som bygger på djupintervjuer med 32 föräldrar.
Många känner skuld och maktlöshet – Föräldrar vittnar om ångest och oro för barnets räkning. Många frågar sig vad de har gjort för fel och känner skuld för barnets situation. Det påverkar deras sociala umgänge, att de antingen inte orkar eller skäms, och isolerar sig istället, berättar Torkel Richert, filosofie doktor och universitetslektor vid Malmö universitet, och fortsätter:
– Känslor av maktlöshet är också vanliga. Att se sitt barn gå ner sig utan att kunna göra något, att inte kunna söka hjälp och kommunicera med sjukvården eller myndigheter å det vuxna barnets vägnar på grund av sekretessreglerna, upplevs som oerhört påfrestande. Många föräldrar blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa.
Oro värre än utsatthet för brott Studien skulle kartlägga två huvudspår. Dels den generella utsattheten bland föräldrar till vuxna barn med missbruksproblem, dels utsatthet för brott. Frågor kring brott var det största området i enkätstudien, men i de efterföljande djupintervjuerna visade det sig att det inte var det som föräldrarna upplevde som det värsta. Istället var det alltså den ständiga oron för barnet och maktlösheten som var värst.
Men brott begås och det vanligaste brottet som föräldrar utsätts för är stöld, av pengar eller värdeföremål. Skadegörelse och psykiskt våld, så som hot om att ta livet av sig, är också ganska vanligt. Fysiskt våld är ovanligt, men de som drabbas kan vara mycket utsatta.
Svårt nå männen Ett annat intressant resultat är den skeva könsfördelningen bland studiedeltagarna. Detta trots att forskarna försökte annonsera brett.
– Av de 700 som deltagit i enkätstudien är 85 procent kvinnor. När vi sedan gått vidare med djupintervjuerna har vi aktivt försökt få med fler män och vi lyckades komma upp i en fjärdedel av de 32 intervjuade. Varför det är så kan vi bara spekulera om men det kanske säger något om vem som fortfarande tar huvudansvaret för hem och familj. Och vi vet tyvärr också att en del män lämnar familjen när det uppstår den här typen av kris, säger Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Malmö universitet.
Han berättar vidare att de män som engagerade sig i sina barn upplevde samma sorts oro och maktlöshet som kvinnorna, men kanske inte i lika stark omfattning.
Vill öka kunskapen – Genom att gå ut brett med våra resultat ökar vi kunskapen i samhället i stort vilket kan minska stigmatiseringen. Vi tror också att det är viktigt att föräldrarna känner igen sig i andras berättelser, att de inser att det finns fler med samma problem. Det tror vi kan minska känslor av skuld och skam, säger Torkel Richert och Björn Johnson tillägger:
– Genom att sätta fokus på den här gruppen hoppas vi öka kunskapen hos myndigheter och beslutsfattare om att fler insatser behövs för att underlätta deras livssituation, inte minst vad gäller möjligheter att söka hjälp.
– Resultaten är slående. Trots att kvinnorna fick äta obegränsat var viktnedgången bestående efter två år. Ännu viktigare än vikten var de påtagligt förbättrade nivåerna av blodfetter och tecken på minskad inflammation, säger Caroline Blomquist, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet.
I sin doktorsavhandling har Caroline Blomqvist i två år följt en grupp om 70 postmenopausala kvinnor med ett kroppsmasseindex BMI över 27, det vill säga överviktiga kvinnor som har passerat klimakteriet. Hälften av kvinnorna åt enligt de nordiska näringsrekommendationerna medan hälften följde en paleolitisk diet, populärt kallat stenålderskost. Ingendera gruppen hade några särskilda restriktioner för hur mycket de fick äta, utan restriktionerna bestod enbart i kostens sammansättning. Kvinnorna följdes upp efter ett halvår och efter två år.
Gick ner mer i vikt Det visade sig att bägge grupperna gick ned i vikt. Mest gick kvinnorna som åt stenålderskost ned, från ett genomsnitt på 87 till 78 kilo, jämfört med en minskning från 86 till 80 kg för gruppen som följde de nordiska näringsrekommendationerna. Viktminskningen i båda kostgrupperna följdes av en minskad inflammation i såväl fettväven som i cirkulationen.
Kvinnorna som följde den paleolitiska dieten och åt stenålderskost fick en mer påtaglig minskning av farlig bukfetma. Specifikt konstaterades tydligt sänkta nivåer av vissa fettsyror och blodfetter som anses vara av stor betydelse för utveckling av typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdom. Man kunde också se att enzymer som är inblandade i kroppens fettinlagring var mindre aktiva i stenåldersgruppen.
Stenålderskost hälsosammare för kvinnorna – Sammantaget visar studien att den paleolitiska dieten med hög andel omättade fetter var hälsosammare för den här gruppen kvinnor, även om de nordiska näringsrekommendationerna också gav positiva hälsoeffekter, säger Caroline Blomquist.
Den paleolitiska dieten kännetecknas av ett högt intag av protein och omättat fett och har lågt glykemiskt index. Stenålderskosten består i huvudsak av grönsaker, magert kött, fisk, fågel, ägg, skaldjur, frön, nötter, olja och frukter. Den stora skillnaden mot de nordiska näringsrekommendationerna är att den paleolitiska stenålderskosten inte innehåller spannmål, mjölk, raffinerat socker eller tillsatt salt.
Kvinnor efter klimakteriet är en riskgrupp för fetma, bland annat till följd av minskad bildning av östrogen i kombination med överintag av energirik föda och minskad fysisk aktivitet.
Kontakt:
Caroline Blomquist, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, caroline.blomquist@umu.se, 072-5502587
Att kunna ta sig från en plats till en annan är en grundläggande funktion som är nödvändig för både människors och djurs överlevnad. Rörelsebeteendet har en episodisk karaktär, vilket innebär att vi rör oss när vi vill eller behöver göra det och att vi enkelt kan avbryta pågående rörelser. Våra behov och det sammanhang vi befinner oss i styr på vilket sätt och med vilken hastighet vi rör oss.
Försök gjorda på möss Forskare vid Karolinska Institutet och Köpenhamns universitet har i försök på möss upptäckt att särskilda startceller på olika platser i hjärnan får mössen att antingen gå eller springa. Forskningen kan resultera i nya behandlingar för sjukdomar och skador som påverkar rörelseförmågan.
Den exakta koordineringen av rörelserna styrs av nervkretsar i ryggmärgen, men det är hjärnstammen som signalerar till ryggmärgen att vi ska utföra förflyttningen. Forskningen visar att det är olika delar av den så kallade mitthjärnan som kontrollerar hur snabbt förflyttningen ska ske. Forskarna Vittorio Caggiano, Roberto Leiras, Haizea Goñi-Erro, Debora Masini och kollegor har tillsammans med professor Ole Kiehn som har lett studien identifierat särskilda ”startceller” i möss som är viktiga för själva initieringen av rörelserna. Startcellerna ingår i ett större nätverk av nervceller i två olika områden i mitthjärnan kallade PPN (pedunculopontine nucleus) och CnF (cuneiform nucleus).
Har tidigare hittat stoppceller – Upptäckten av startceller kompletterar en tidigare studie där vi funnit särskilda ”stoppceller” i hjärnstammen som tvärtom får mössen att stanna. Tillsammans verkar de här celltyperna vara avgörande för rörelsebeteendets episodiska kontroll, säger professor Ole Kiehn som är verksam vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet och institutionen för neurovetenskap vid Köpenhamns universitet.
Forskarna har använt sig av flera avancerade tekniker, bland annat optogenetik, för att studera vilka typer av nervceller som är inblandade och var de neurala nätverken är placerade. Med hjälp av ljus och så kallade designer drugs har de kunnat aktivera utvalda grupper av nervceller och sedan studera hur mössens rörelsemönster påverkas.
När forskarna aktiverade PPN eller CnF började mössen att gå, men det var endast aktivering av CnF som kunde få mössen att springa. Tvärtom var det framför allt gångrörelser av mer utforskande karaktär som främjades vid aktivering av nervceller i PPN.
– Vi visar att de två hjärnregionerna både samarbetar och jobbar var för sig för att välja gångrörelser och kontrollera gångens hastighet, säger Ole Kiehn.
Liknande mekanismer hos människor Forskarna tror att liknande mekanismer styr gångrörelser hos människor och att resultaten därför kan få betydelse för utvecklingen av bättre behandlingar av ryggmärgsskador och vissa sjukdomar som påverkar rörelseförmågan. Parkinsons sjukdom påverkar till exempel ett område i hjärnan som skickar signaler till PPN.
– Redan i dag används så kallad deep brain stimulation för att behandla vissa symtom vid Parkinsons sjukdom med hjälp av elektriska impulser som skickas från elektroder till utvalda områden i hjärnan. Kanske kan elektriska impulser som skickas specifikt till startcellerna i CnF eller PPN ge ännu bättre effekt, säger Ole Kiehn.
Kontakt: Ole Kiehn, professor, Institutionen för neurovetenskap, Karolinska Institutet, Institutionen för neurovetenskap, Köpenhamns universitet, Ole.Kiehn@ki.se eller Ole.Kiehn@sund.ku.dk, 070-685 78 21
Det sägs att det enda som är konstant är förändring. Enligt evolutionsteorins fader Charles Darwin är förmågan att anpassa sig till nya villkor livsavgörande. Problematiken aktualiseras av pågående klimatförändringar.
Gäddan är en av Sveriges största rovfiskar. Som toppredator i insjöar, vattendrag och Östersjöns kustområden fyller den en viktig funktion genom att påverka näringskedjan. I Östersjön finns gäddor som använder olika lekstrategier. Vissa tillbringar hela sitt liv i havet. Andra uppvisar ett vandringsbeteende och simmar upp i åar och våtmarker på våren för att leka. Ynglen tillbringar några veckor i sötvatten innan de flyttar ut i havet, där vattnet är bräckt, för att äta och växa sig stora.
Anpassning efter naturliga lekområden
Forskare från Linnéuniversitetet och Sveriges Lantbruksuniversitet har undersökt hur gäddbestånd som utnyttjar lekområden med olika salinitetsregim klarar variation i salthalt. Forskarna fångade in lekande gäddor från två vattendrag som mynnar i Kalmarsund och födde upp deras yngel i en gradient av olika salthalter. Resultaten visar att gäddynglens motståndskraft återspeglar hur mycket salthalten varierar i deras naturliga lekområden.
Bilden visar ett 4 veckor gammalt gäddyngel precis efter ett skrovmål. Bild: Tobias Berger
Studien visar också att anpassningar till en specifik salthalt tycks ske på bekostnad av förmågan att klara av tidsmässiga förändringar. Gäddor från ett vattendrag med en stabil och låg salthalt producerade specialiserade yngel som inte klarade olika salthalter särskilt bra. Ynglen från ett mynningsområde som ibland påverkas av inträngande brackvatten på grund av förändringar i havsnivån tålde däremot ett brett spektrum av salthalter.
Bäst att inte vara specialanpassad Resultaten tyder på att populationer som är anpassade till specifika förhållanden kanske är sämre rustade för förändringar, och att den bästa anpassningen inför framtida klimatförändringar kan vara att inte vara specialanpassad. Att naturliga fiskbestånd behöver hantera tidsmässiga förändringar i exempelvis salthalt är något som bör beaktas vid restaurering av våtmarker för produktion av gäddyngel.
Ändrade salthalter drabbar inte bara gäddorna i Östersjön. Klimatförändringarna medför att nederbörden ökar i vissa områden. Det leder till större avrinning och lägre salthalt i kustnära vatten. Den globala uppvärmningen bidrar dessutom till smältande polarisar och stigande havsnivåer. Fiskarter över hela världen kommer därför sannolikt att i framtiden ställas inför liknande problem som våra svenska gäddor.
Kontakt:
Johanna Sunde, doktorand, Linnéuniversitet, johanna.sunde@LNU.se, 0480-44 67 45, 070-552 99 37
Anders Forsman, professor, LInnéuniversitet, anders.forsman@LNU.se, 0480-44 61 73, 070-627 27 38
Det är forskare i Sverige och Norge som tillsammans har studerat hybridarten italiensk sparv (Passer italiae). Arten har uppstått när gråsparvar och spanska sparvar parat sig. Forskarna har studerat italienska sparvar på Kreta, Korsika, Sicilien och Malta. Resultaten visar att hybridarten sannolikt uppstått på de olika öarna oberoende av varandra.
– Populationerna på öarna har väldigt olika genetisk sammansättning. Det stöder att det rör sig om oberoende hybridiseringar mellan föräldraarterna. Vi visar att hybridisering mellan samma föräldraarter kan leda till stor variation inom en ny hybridart, säger Anna Runemark, biolog vid Naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet.
Vissa genkombinationer bättre än andra
Forskarna har också upptäckt begränsningar för vilka genkombinationer som fungerar tillsammans. Därmed har de identifierat gener som kan orsaka reproduktiv isolering mellan arter och därför kan vara viktiga när nya arter bildas.
Forskarna konstaterar att vissa specifika gener hos italiensk sparv alltid ärvs från gråsparven. Detta oavsett om den största delen av hybridens arvsmassa kommer från gråsparv eller spansk sparv. Bland de gener som italiensk sparv alltid ärver från gråsparv finns exempelvis gener som hjälper till att reparera DNA.
– De här generna som alltid ärvs från gråsparven är sannolikt viktiga för att hybriden ska överleva och få ungar. Vår upptäckt visar alltså att det finns begränsningar för vilka kombinationer av gener som fungerar tillsammans, säger Anna Runemark och fortsätter:
– I praktiken betyder det att vi har identifierat gener som är viktiga för artbildning.
Att veta vilka genkombinationer som fungerar tillsammans och vilka som inte gör det hjälper till att bättre förutse möjliga konsekvenser när arter flyttar till nya geografiska områden och då möter och parar sig med nära släktingar. Exempelvis när arter flyttar allt längre norrut på grund av varmare klimat.
Vardagen inom psykiatrin handlar om att möta personer i en sårbara situationer. Det kan handla om utmaningar kring liv och död, om upplevelser av maktlöshet och hopplöshet. Därför har Linda Sellin, filosofie doktor I vårdvetenskap vid MDH, utvecklat en guide med syfte att stödja och stärka suicidala patienters återhämtnings- och hälsoprocesser, även i svåra existentiella gränssituationer.
– Guiden innehåller förslag på samtalsteman och frågor om patienters upplevelser av sin situation, upplevelser i den suicidala processen, upplevelser i vardagen, relationer till närstående och närståendes delaktighet. Den ger också förslag på hur man som sjuksköterska kan formulera dessa och andra frågor, som man behöver ställa till en patient, säger Linda Sellin.
Omvårdnadsmetod för att förhindra självmord
Syftet med forskningen var att utveckla en omvårdnadsmetod för att möjliggöra patienters återhämtning samt deras närståendes delaktighet när personen vårdas inom psykiatrin. I studien intervjuades cirka 40 deltagare bestående av suicidala patienter, deras närstående, sjuksköterskor, forskare samt representanter från en svensk organisation inom suicidprevention.
– Jag har tagit reda på vad patienter upplever har bidragit till en bättre återhämtning och vad delaktighet innebär för närstående. Jag har även utvecklat och utvärderat en omvårdnadsmetod som kännetecknas av en reflekterande och vårdande hållning i samtal som ger stöd och utrymme för patienten att uttrycka och vara sig själv, tillsammans med vårdare som genuint vill lyssna på och förstå patienten som person i sitt livssammanhang, säger Linda Sellin.
Utgå från patienten
Viktigt är att utgå från patientens perspektiv och berättelse som en stabil grund för att förstå personen.
– En sådan kommunikativ gemenskap har potential att stödja återhämtning genom att underlätta en fördjupad och ömsesidig förståelse för patientens situation, och stödja både patient och närstående att delta tillsammans utifrån egna villkor och behov. Genom den personliga återhämtningsprocessen blir det lättare att hantera svårigheterna i vardagen på ett annat sätt, säger Linda Sellin.
Linda Sellins intresse för mötet med patienter inom psykiatrin utvecklades när hon läste sjuksköterskeutbildningen vid MDH, och det var via det cirka tio år långa arbetet inom psykiatrin som hon bestämde sig för att forska inom suicidprevention.
– Det finns inget bättre än att kunna bidra till möjligheter för andra människors hälsa och förutsättningar i livet. Min förhoppning är att forskningen ska komma till nytta i klinisk verksamhet som avser att ge genuint stöd till suicidala personer och deras närstående. Den ska utgöra en resurs för människor att utforma sina liv utifrån egna intentioner, drömmar och livsplaner, men den ska även utgöra en grund för fortsatt forskning och utveckling, säger Linda Sellin.
Kontakt:
Linda Sellin, filosofie doktor I vårdvetenskap vid MDH, linda.sellin@mdh.se, 021-10 73 86, 070-719 40 04
Gemensamt för dessa tjänstemän, ofta kallade strateger, är att de har formella uppdrag att övervaka och lobba för strategiska politikområden som ska genomsyra hela verksamheten. Utan formella maktbefogenheter ska de ändå leverera resultat. De mer informella påverkansmöjligheter de då utvecklar ligger i linje med nyare sätt att styra, men kan också bidra till att maskera politiska värdekonflikter.
– Strategerna skaffar sig inflytande bland annat via nätverksbyggande, säger Petra Svensson som skrivit en avhandling om ämnet vid Göteborgs universitet.
Vinklar frågan efter mottagaren
I det kontaktskapande arbetet väljer de att vinkla en fråga olika beroende på vem de för tillfället talar med. Exempelvis kan en strateg som ska lyfta barns levnadsförhållanden i kommunen med socialdemokratiska politiker prata om jämlikhet, men när de pratar med borgerliga politiker betonas istället barns rätt till god hälsa.
– I slutändan blir faktiska resultat realiserade, men arbetssättet kan göra att viktiga politiska värdekonflikter inte kommer upp till diskussion, säger Petra Svensson.
– Samtidigt är tvärsektorstrategerna hängivna sin roll som tjänstemän i den politisk-administrativa organisationen och är väldigt måna om att lyssna in politiken.
För sin studie har Petra Svensson intervjuat 27 kommunala tvärsektorstrateger, jämfört cirka 100 platsannonser för olika kommunala tjänstemannakategorier samt genomfört en enkätstudie riktad till fyra professionella nätverk som samlar kommunala strateger.
Tydliggör dilemman
När hon varit ute och föreläst om sina resultat har hon fått ett stort gensvar för att hon tydliggör dilemman kring strategernas funktion som de själva, och kollegor, har svårt att sätta ord på. Tvärsektorstrategerna befinner sig i en skärningspunkt mellan ett traditionellt hierarkiskt förvaltningssätt och nyare tänk baserade på nätverksstyrning och ”deliberation”, att lösningar vaskas fram i breda diskussioner mellan olika aktörer – utanför och inom förvaltningen.
– Många jag träffat är lättade över att få lyfta krockarna mellan dessa olika förvaltningstraditioner, säger Petra Svensson.
Hon ger också några förslag på hur tvärsektorstrategernas arbete i förvaltningarna kan förbättras.
Flera strategier under samma paraply
– Håll koll på perspektivträngseln. De flesta tvärsektoriella frågor har bäring på varandra. När dessa presenteras en och en skapar det en överbelastning i systemet. Ett sätt att komma runt detta och skapa mer samordning är exempelvis att inrätta råd som samlar flera strategier under ett paraply.
– Kom också ihåg att det nya sällan är helt nytt, utan istället handlar det om nya angreppssätt för analys. Många aspekter av de tvärsektoriella perspektiven finns redan i löpande verksamhet. Utgå ifrån detta istället för att lägga det strategiska som något nytt ovanpå.
En ny rapport som Havs- och vattenmyndigheten, HaV, beställt visar att till exempel blåmussla, tång och torsk i Östersjön kan påverkas hårt av klimatförändringar.
– I den statliga havsplaneringen försöker vi identifiera områden med särskilda naturvärden och hur dessa påverkas av klimatförändringar. Om klimatmodellerna stämmer så kommer viktiga arter att försvinna från stora områden i Östersjön, säger Jonas Pålsson, utredare på HaV.
Rapporten ”Möjliga klimatrefugier i Östersjön baserat på två olika scenarier” har tagits fram av ett konsultföretag och utgör ett underlag för den statliga havsplaneringen som samordnas av HaV. Havsplanerna ska vara vägledande för havets användning i framtiden och ska bland annat innehålla områden med ”särskild hänsyn till natur”.
Rapporten baseras på en jämförelse mellan vad olika arter tål och de förändringar i salthalt, temperatur och isutbredning som väntas i ett förändrat klimat. SMHI:s modeller ligger bakom beräkningarna över dessa förändrade förhållanden i Östersjön och de bygger i sin tur på klimatmodeller som tagits fram av den Internationella Klimatpanelen (IPCC).
Blåmussla och tång kan försvinna Enligt rapporten finns risk för stora förändringar fram till nästa sekelskifte, vilket också stämmer överens med tidigare forskning. Blåmussla och tång kan försvinna från hela Bottniska viken. Ålgräs, som ofta kallas havets barnkammare, kan försvinna från dess nuvarande utbredning upp till Stockholmsområdet ända ned till Skåne. Torskens lek försvåras i Östersjön och lekområdet öster om Bornholm hotas, säger Jonas Pålsson, utredare på enheten för havsplanering på HaV.
– Det som är nytt i rapporten är att den ger förslag på så kallade klimatrefugier, områden där de ”gamla” arterna kommer att finnas kvar trots ett förändrat klimat. Genom att skydda dessa områden kan man bevara arter och den biologiska mångfalden, säger Jonas Pålsson.
Rapporten bygger på en tidigare rapport från Göteborgs Universitet som publicerades våren 2017. Den lyfter fram behovet av att hitta och värna klimatrefugier genom havsplaneringen.
Hanöbukten och Midsjöbankarna viktiga områden Under hösten 2017 gav HaV därför konsultföretaget Medins Havs och Vattenkonsulter i uppdrag att identifiera områden i Östersjön som kan bli viktiga framtida klimatrefugier. Rapporten ger ingen heltäckande bild, utan ett antal nyckelfaktorer har valts ut för att beskriva Östersjöns situation om cirka 80 år: förändringar i salthalt, temperatur och havsisens utbredning. Faktorernas effekt på ett antal viktiga arter har också analyserats; vikare, torsk, sill, skorv, ålgräs, fucus (olika tångarter) och blåmussla.
– Rapporten belyser viktiga områden där arterna kan finnas kvar, som utposter i ett förändrat hav. Två särskilt viktiga områden som lyfts fram som möjliga klimatrefugier i Östersjön är Hanöbukten och Midsjöbankarna söder om Gotland, säger Jonas Pålsson.
– Förändringarna i Östersjön blir, enligt rapporten, väldigt drastiska och även om de bara delvis slår in så blir de ekologiska konsekvenserna stora.
Enligt rapportförfattarna behövs en mer omfattande studie som tar hänsyn till fler arter och faktorer, och även samspelet mellan olika arter, för att få en säkrare bild av Östersjöns utveckling i en klimatförändrad framtid. Detta är en första studie och resultatet bör följas upp.
Fotnot: Uppdraget utfördes genom GIS-analyser baserat på rapporten ”Havsplanering med hänsyn till klimatförändringar” (Havenhand och Dahlgren 2017), SMHI:s modeller och befintlig data från planeringsverktyget Symphony, som används av Havs- och vattenmyndigheten inom havsplaneringen.
När fredsforskare vid Uppsala Conflict Data Program, UCDP, summerar året som gått blir det tydligt att mycket har handlat om Islamiska staten, IS. När gruppen var som starkast kontrollerade de ett territorium lika stort som Portugal men i slutet av 2017 hade de förlorat i stort sett alla sina tidigare fästen och kontrollerar nu endast några små fickor av territorium längs gränsen mellan Syrien och Irak.
Betyder IS tillbakagång att de senaste årens utveckling med ett stort antal döda i väpnade konflikter är på väg att vända?
– Trots att antalet döda i Syrien minskar för tredje året i rad, ligger antalet dödsoffer i världen fortfarande på en hög nivå, om man ser till perioden efter kalla krigets slut, säger Therése Pettersson, projektledare vid UCDP.
Hundratals grupper strider i Syrien
– Även om IS har förlorat sina viktigaste fästen under året kommer vi troligen se att de fortsätter att vara aktiva i andra delar av världen, som Afghanistan, Västafrika och Sydostasien. De kommer troligen även att fortsätta genomföra attacker på civila mål runt om i världen, påpekar hon.
IS är dessutom bara en av hundratals grupper som slåss mot regimen i Syrien, och att de är tillbakatryckta innebär inte automatiskt att det råder fred i landet. Sex år av inbördeskrig har resulterat i en mängd olika grupperingar som slåss mot president Assads styre, men även mot varandra i så kallade icke-statliga konflikter. Utöver de många olika syriska grupperna finns dessutom närvaro av trupper från en rad olika länder, såsom USA, Ryssland, Iran och Turkiet, vilket försvårar situationen ytterligare.
Även på andra håll i världen har 2017 varit blodigt.
– Om vi tittar utanför Irak och Syrien ser vi en mycket oroande utveckling i länder som Demokratiska republiken Kongo, Myanmar, Centralafrikanska republiken och Jemen, med många civila dödsoffer som följd, säger Therése Pettersson.
Humanitär katastrof i Myanmar
I Myanmar har tusentals personer ur folkgruppen rohingya dödats, och hundratusentals befinner sig på flykt. I Jemen, som i många år plågats av en i stort sett bortglömd konflikt, pågår just nu världens värsta humanitära katastrof enligt FN.
Det är svårt att se några tydliga ljusglimtar i världens konflikter under det senaste året. Antalet krig, konflikter som orsakar minst 1 000 stridsrelaterade dödsfall under ett år, har dock minskat något jämfört med 2016.
– En annan positiv utveckling är att fredsavtalet med Farc i Colombia verkar hålla och att samtal har hållits även med den näst största rebellgruppen i landet, ELN. Konflikten, som nu är på väg att lösas på fredlig väg, har pågått i över 50 år och orsakat tiotusentals dödsoffer, säger Therése Pettersson.
Kontakt:
Therése Pettersson, projektledare vid Uppsala Conflict Data Program, UCDP, therese.pettersson@pcr.uu.se, 070-649 64 91
