– Vi behöver vara mer generösa med att försöka förstå varandra, och med vilken typ av argument som är möjliga att resonera om och som är möjliga att förstå, menar hon.
– ”Jag tycker att vi ska förbjuda det här, för gud tycker att det är dåligt” är inte i sig ett bra argument. Däremot att redovisa sin politiska åsikt med argument som grundar sig i ens tro måste gå bra.
Religiösa tankar om rättvisa
Teresa Callewaert avhandling resonerar kring om det rimligt ur demokratisk synvinkel att vissa åsikter undertrycks på grund av den världsåskådning de formats av? Kan religiösa uppfattningar bidra med något i den politiska debatten? Finns det inom religionerna tankar om vad rättvisa är som kan berika?
Tre muslimska och tre kristna nutida tänkare, med tre olika inriktningar, granskas i avhandlingen. Abdullahi Ahmed An-Na’im och Duncan B. Forrester (modifierad liberalism), Ali Shariati och Gustavo Gutierrez (liberationism), och Tariq Ramadan och John Milbank (radikal traditionalism).
Hon har studerat vad de sex manliga tänkarna, alla samtida, har för teologiskt grundade föreställningar om det goda och det onda. De utvecklar tankar om vad som är ett rättvist samhälle och vad som är religionens roll i att skapa ett sådant samhälle. De för fram olika argument för vad religionens roll ska vara.
– Det jag gör är att kritiskt granska deras argument. Är det här bra argument? Är det vettigt att tänka så här? Det som gällde i 1970-talets Iran, håller det i Sverige idag? Till viss del kan det göra det. Jag tittar också på vad det har för substantiella politiska idéer om vad rättvisa är, och vad de innehåller för teologiska inslag, säger Teresa Callewaert.
Religion kan bidra i det politiska samtalet
Religiösa traditioner har med sig föreställningar, berättelser och begrepp som kan ge konstruktiva bidrag till det politiska samtalet i demokratiska samhällen, menar hon. Ett exempel är att flera av de muslimska tänkare som hon studerar anser att det ingår i ett människovärdigt liv att människan måste ges möjlighet att visa solidaritet, att hjälpa andra.
En god demokratisk kultur borde innebära ett fördjupat demokratiskt samtal där både religiösa och icke-religiösa kan få möjlighet att uttrycka sina uppfattningar och argument, och i bästa fall också uttrycka de trosuppfattningar och världsåskådningar som ligger till grund för deras hållning. Detta är en fråga inte bara om religionsfrihet utan också om att det demokratiska samtalet annars går miste om värdefulla bidrag.
Åsikter grundas av livsåskådningen
– En människas argument kommer alltid någonstans ifrån. Det finns en föreställning om att vara sekulär är att vara neutral. Men det stämmer inte; någon form av livsåskådning har man alltid med sig. Neutral finns inte, säger Teresa Callewaert.
Det är ett moraliskt arbete som måste göras, menar hon. Människor måste vilja sätta sig in i andra människors sammanhang och föreställningar för att förstå varandras argument. Det är viktigt för att det ska kunna finnas ett värdefullt politiskt samtal i vårt pluralistiska samhälle. Hur religioner ska framträda i det politiska och offentliga är ett omdebatterat ämne.
– Mina resultat pekar på vikten av att arbeta för att förverkliga en sådan demokratisk kultur. Det innebär att man måste förhålla sig kritisk till dem som säger sig vilja värna demokrati och yttrandefrihet men samtidigt vill begränsa människors rätt att uttrycka sig religiöst i det offentliga. Det betyder också att man måste motverka strukturella hinder för ett gott demokratiskt samtal, som uppstår till följd av rasism, islamofobi och en alltför stark sekulär normativitet, säger Teresa Callewaert.
Det är frilansjournalisterna Monica Hansson och Malin Palm som åkt till en av världens varmaste länder. Det gör ont att andas, hjärtat bultar hårt i öronen. Det är nästan femtio plusgrader när salthandlaren Moussa Houmed, vid en av världens största saltsjöar, Lac Assal, skyfflar salt i säckar. Det tar honom bara några minuter att fylla dem till bredden.
Två bilar stannar nere vid vägen. Det är turister som kommit för att beundra Lac Assal, och Fatouma Aras springer genast dit. Hon gillar när turisterna kommer. Det ger ett avbrott från vardagen, då hon leker med saltstenar, pinnar och annat som hon hittar i naturen.
Solen blixtrar i Fatoumas saltkristaller
En presenning spänd över några travar bildäck ger ett skydd mot värmen under timmarna då solen står som högst. Ibland får hon gåvor av turisterna utan att de köper någon av de saltkristaller eller påsar med matlagningssalt som står uppställt på borden intill sjön.
Fatouma Aras är nio år gammal, kallas bara för Fatou, och kommer aldrig att gå i skolan. Den närmsta ligger tre mil bort och eftersom familjen inte har någon bil så skulle hon behöva gå till och från skolan varje dag. Det är en för lång sträcka för henne och istället är hon med sin farbror, Moussa Houmed, vid Lac Assal för att lära sig att skörda salt, och sälja souvenirer.
När det blir för varmt vid sjön kommer hon att flytta tillbaka till sin familj i bergen för att istället ta hand om getterna.
Somrarna vid sjön är tunga. Det kommer bara ett fåtal turister till stranden och hettan trycker på, både utifrån och inifrån.
– Kommer jag inte hit så kan min familj inte överleva, säger Moussa Houmed.
Det gör ont att andas
Moussa Houmed bor här som tredje generationen, hans farfar flyttade hit ner från bergen. Han berättar att han måste duscha tre gånger om dagen på sommaren, och de heta vindarna gör livet än hårdare.
– Det gör ont att andas. Jag känner hettan i lungorna när jag drar in luften, hör hur hjärtat bultar i öronen. Och jag hör ett sus, berättar Moussa Houmed.
Jag frågar om han inte är rädd för att dö. Han svarar att det är normalt att dö här. Hans vän kom ner från bergen en dag förra året, i juli, han arbetade inte här utan hade kommit för att leta efter en kamel som hade sprungit bort. Moussa hittade honom senare död, runt hörnet från där de setts en stund tidigare.
Vi träffar honom vid hans enkla hus, byggt av saltblock som används som tegelstenar. Normalt är de femton personer som arbetar vid sjön, men under sommarmånaderna är de flesta i sina hembyar. Dels på grund av det tuffa vädret, också för att efterfrågan är mindre då än resten av året.
Vandrat i åtta timmar över berget
Medan vi pratar med Moussa så kommer Isse Amadou Aramis vandrande med tre kameler. Han har gått från sin hemby, Gagadi, en vandring på sju, åtta timmar över Datallé. Det mörka berget. I övermorgon ska han gå till Etiopiens gräns för att sälja två kamellaster med salt och byta en mot majs och kaffe som hans familj behöver. Varje kamel kan bära 200 kilo salt.
Han lärde sig saltyrket av sin far när han var lika gammal som Fatou, nu är han tjugosju och delar kameler med några kusiner och en farbror. Han började arbeta här som sjuttonåring, det var hans enda möjlighet att tjäna pengar. Om han fick välja, så skulle han sluta.
– Hittar jag ett annat jobb så tar jag det, säger Isse Amadou Aramis.
Tar saltet på kamel till den etiopiska gränsen
På saltet tjänar han 7000 Djibouti Franc, drygt 345 kronor. Då ska det först lastas upp på kamelerna och sedan tas den sju dagar långa vandringen till gränsen mot Etiopien, och sedan ska han gå lika långt tillbaka.
Vi följer med honom ut på den salttäckta stranden som omgärdar sjön. Det knastrar under fötterna när vi går på de vassa saltkristallerna. Fatou springer med, hon är barfota.
Isse Amadou Aramis visar kamelerna vart de ska lägga sig. Sedan plockar han av sadlarna, med hängare för saltsäckarna, från deras ryggar. Den ena kamelen börjar bli brunstig, det är därför han ska ta dem till Etiopien. Det är tradition att gå den långa vandringen när hannarna börjar bli brunstiga eftersom de blir svårhanterliga, aggressiva och gör utfall mot både andra djur och människor.
Okänt hur vi klarar hettan i längden
Hur människokroppen påverkas av att utsättas för hög värme under lång tid, som att leva i ett hett klimat, vet vi inte i dag. Toomas Timpka är professor vid medicinska fakulteten på Linköpings universitet, han har forskat på hur elitidrottare påverkas av att anstränga sig i höga temperaturer.
– Det vi vet är att kroppen anpassar sig till värmen efter tre, fyra dagar. Den förändringen fortsätter i tre veckor. Vad som händer i ett längre tidsperspektiv har man rätt dålig koll på, säger Toomas Timpka.
Om man reser till ett väldigt varmt land, som Djibouti som ligger nära ekvatorn, då kör kroppen i gång en rad värmereglerande funktioner för att ta hand om värmen. Man börjar svettas mer, blodtillförseln till huden ökar, plasmavolymen ökar och man får mer vätska i blodet.
– Troligen för att svettas lättare. Det är som små pumpar i huden som jobbar på som attan, de hojtar på kompisar som kommer och börjar pumpa de också. Man kan alltså öka svettproduktionen till mellan 0,7 och 2,5 liter i timmen. Nu tar jag i, men det handlar om jättestora mängder. Det kan åtminstone gå upp till en halvliter i timmen, då klarar man ganska hårt fysiskt arbete i värmen, säger Toomas Timpka.
Värmen måste ut ur kroppen
Dessutom vidgas kärlen i huden så att kroppen avkyls fortare. Det farliga är när hjärta, kärl och hjärna blir varma så det handlar om att få ut värmen ur kroppen. Det tar några dagar för kroppen att få i gång den funktionen enligt Toomas Timpka.
– Vi märker själva att man mår lite bättre efter några dagar, att man får byta tröja lite oftare och så där.
För att öka svetthastigheten, blodplasmavolymen och blodgenomströmningen till huden så behöver kroppen bara utsättas för värmen en till två timmar per dag. Vad man gör resten av dagen spelar mindre roll. Toomas Timpka tror också att det är skillnad på kropparna hos de som arbetar i hettan, och de som bara befinner sig i den.
– De som arbetar med tungt arbete är superanpassade till värmen, kan jag tänka mig. Medan de som bara befinner sig där eller som bara arbetar på natten är mindre anpassade, säger han och påpekar att det kan vara så att man kan utveckla en slags kondition.
– Som en uthållighetsidrottare. Att man anpassar både muskler, hjärta och kärl för att klara arbete i värme över tid.
Dricker femton liter vatten om dagen
När sommaren kommer dricker Afar-folket vid Lac Assal femton liter vatten om dagen den första tiden. De fyller tre gula femlitersdunkar med vatten i en källa intill sjön. Mot slutet av sommaren har vattnet börjat sina, och den sista tiden räcker det bara till knappt en dunk, ibland bara två liter vatten per person. Toomas Timpka tror att de klarar av det lilla vätskeintaget tack vare att deras kroppar anpassat sig.
– Jag tycker att det låter jättelite. Här har kroppen troligen anpassat sig så att de har vätskebrist men att den är kompenserad av något annat. Kanske att de arbetar på en sorts miniminivå, att kroppen fördelar sina resurser för att kunna utföra arbetet men att man kunnat göra det bättre med mer vätska i kroppen.
Afar-folket runt Lac Assal berättar att de dricker palmvin för att få energi och äter kamelkött för att bli starka. Om någon i gruppen är trött ropar de andra ”kom så går vi och äter kamelkött allihop”.
Under sommaren är det väldigt få karavaner som går till Etiopien eftersom det är så varmt. De få som väljer att trotsa hettan och gå, trots att temperaturen når mot femtio grader, får därför något mer betalt för saltet.
– Jag överlever, men det är tungt. Under sommaren tappar jag mycket i vikt, nu är jag tjockare, säger Isse Amadou Aramis och klappar på sin tunna mage.
Saltet blir vitt när det torkar
Han undviker att jobba om dagen och sover när solen står som högst. Men även på natten är temperaturen över fyrtio grader. Den som blir utmattad måste genast sluta arbeta.
Isse Amadou Aramis höjer spaden och slår ner den i marken. Det översta saltlagret är klarvitt, där under är det brunt och blött.
– Det blir vitt när det torkar, berättar Isse och häller ner saltet i säcken.
Ytterligare två personer har kommit ner från berget med sina kameler. De har med sig palmvin och ved för att koka kaffe. De gör oss sällskap på saltstranden och börjar hacka i marken. Medan de arbetar sjunger de kamelsången, en sång om dagen.
– Om vad vi gör, vad vi ska göra. Vi sjunger vårt schema kan man säga. ”Jag skördar salt, innan vi ska äta och vandra uppför berget en gång till,” säger Isse.
Det går fort, att skörda 200 kg salt tar inte mer än fyrtio minuter. I dag hinner de inte så långt.
Kaffe i väntan på att åskan drar vidare
Det åskar i bergen och tjocka regnmoln närmar sig Lac Assal. De slutar arbeta och väntar ut regnet i saltstenhusen. Hettan blir ännu mer påtaglig.
Ungefär sex gånger om året går de den sju dagar långa vandringen till Etiopiens gräns, tre gånger om året går de ännu längre. Till Kahlo, dit tar det tre veckor att gå.
– Dit går vi inte under sommaren, det är för varmt, säger Isse Amadou Aramis, och de andra stämmer in där vi sitter på några stenar och väntar ut åskan. Någon kokar kaffe och en annan gör i ordning sina kameler för att ta dem upp till bergen där de kan beta av det gröna gräset.
Text: Monica Hansson Foto: Malin Palm
Längs delar av den svenska kusten har rovfiskar som abborre, gädda och torsk minskat betydligt de senaste årtiondena. En ny ekosystemstudie visar att starka bestånd av rovfisk minskar mängden trådalger och gynnar storvuxen undervattensvegetation. Därmed bidrar rovfiskar till att skapa friska livsmiljöer som är till nytta för både fisk och människa. Stor rovfisk är alltså viktig för ekosystemens funktion, och slutsatsen av studien är att man kan motverka övergödningsproblem genom att stärka bestånden av rovfisk.
– Baserat på experimentella undersökningar i liten skala har vi misstänkt att rovfisk kan motverka de negativa effekterna av övergödningen i Östersjöns kustområden. I den här studien har vi lyckats visa att så är fallet, och att det här är en stark effekt. Ju mer rovfisk, desto mindre fintrådiga alger, vilket ger friskare vegetation och bättre vattenkvalitet, säger Dr. Serena Donadi, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU och huvudförfattare till artikeln som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society B.
Forskare från Stockholms universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Groningen Universitet (Nederländerna) har genomfört en omfattande undersökning av födovävar (näringskedjor) i 32 vikar längs kusten mellan Östergötland och Uppsala. Studien var en del av PlantFish, ett treårigt forskningsprojekt om bottenvegetation och stora rovfiskar i Östersjöns kustområden.
Färre spigg ger större undervattensskog Genom att beskriva födovävarna kunde man visa att abborre och gädda begränsar mängden storspigg, en liten fisk som äter de små betare som lever i och kring vegetationen, till exempel märlkräftor, insektlarver och snäckor. Dessa små betare äter i sin tur fintrådiga alger som annars konkurrerar med den storvuxna vegetationen som bildar Östersjöns undervattensskogar och som är hem för många andra arter. När rovfisken äter spiggen gynnas dessa undervattensskogar. Den här processen, genom vilken rovfisk i slutändan påverkar vegetationen, kallas trofisk kaskad och är alltså en viktig faktor för Östersjöns kustekosystem.
Mängden fintrådiga alger Östersjön har under lång tid ökat som en följd av övergödningen. Slutsatserna av den här studien är att starka bestånd av rovfisk inte bara är avgörande för att fritids- och yrkesfisket, utan också kan bidra till bättre livsmiljöer och en bättre vattenkvalitet genom minskade övergödningssymptom.
Skog under vattnet. Foto: Ulf Bergstöm
En viktig pusselbit för att förstå hur de trofiska kaskaderna fungerar var att undersöka vad som händer på olika rumsliga skalor. Olika arter uppfattar och använder sin omgivning och sina livsmiljöer på olika skalor, beroende på hur stora de är och hur långt de kan röra sig. Till exempel kan fisk simma flera kilometer på jakt efter lämpliga födosöksområden eller lekplatser, medan de småvuxna betarna rör sig på skalor om något tiotal meter inom vikarna.
Ömsesidig påverkan mellan arter Först när forskarna använde ett flerskaligt perspektiv kunde Serena Donadi och hennes kollegor identifiera och modellera alla länkar i den trofiska kaskaden. Forskarna fann också att processerna inte bara förekommer i olika skalor, utan även att de interagerar mellan olika skalor.
– Det är som ett spel där spelare befinner sig på olika våningar i samma byggnad. Spelarna på den översta våningen, rovfisken, kommer att påverka de spelare som befinner sig på bottenvåningen, den storvuxna vegetationen, säger Dr. Serena Donadi.
– Även om de befinner sig på olika våningar kan spelarna interagera med varandra för att påverka det slutliga resultatet av spelet. Studien ger en bättre förståelse för hur arter påverkar varandra. Baserat på våra resultat tror vi att dessa interaktioner över flera rumsliga skalor kan spela en viktig roll även i andra ekosystem runt om i världen, säger Dr. Serena Donadi.
Artikel:
”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”, Donadi S, Austin ÅN, Bergström U, Eriksson BK, Hansen JP, Jacobson P, Sundblad G, van Regteren M, Eklöf JS. 2017. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )
Sådana förmågor är väsentliga för människan, och tidigare forskning har pekat på att de endast återfinns hos oss och våra närmaste släktingar, människoaporna. De nya fynden visar att komplext uppbyggd kognition kan uppstå flera gånger i naturen oberoende av evolutionärt ursprung, vilket har betydelse för kartläggningen av tänkandets underliggande principer.
Den som vistats en tid i London ser nyttan i att bära med paraply, även om det är otympligt och trots att himlen för tillfället är blå. Att kunna planera utifrån förväntningar, och i processen försaka omedelbar belöning eller bekvämlighet, har betraktats som unikt för oss och människoaporna. Tidigare forskning har visserligen visat att kråkfåglar bland annat planerar för nästföljande dags frukost, men förmågorna har inte ansetts likvärdiga människoapornas.
De flesta kråkfåglar är nämligen av naturen mathamstrare, och deras – förvisso imponerande – planeringsförmågor kan vara specifika anpassningar till just matsamlardomänen. Den nya studien, som publicerats i tidskriften Science, visar däremot att korpar klarar generella planeringsuppgifter minst lika bra som människoapor.
Byteshandel med människor Författarna till studien, Can Kabadayi och Mathias Osvath, valde att låta korparna lösa uppgifter som de inte ägnar sig åt i det vilda och således saknar anpassningar för: verktygsanvändning och byteshandel med människor. Ytterligare en styrka är att dessa uppgifter använts i studier på människoapor, vilket skapar goda förutsättningar för jämförelser, påpekar doktoranden Can Kabadayi.
Studien omfattade en serie experiment där korparna, bland en samling föremål, kunde välja antingen ett verktyg eller en pollett. Verktyget öppnade en apparat med belöning som dök upp först senare och vid en annan plats. Polletten kunde bytas mot en belöning från en människa som även den uppenbarade sig på annan plats vid ett framtida tillfälle. Tiden från valet av de användbara föremålen tills att belöningen kunde inkasseras varierade mellan 15 minuter och 17 timmar, beroende på experiment. Korparna var påtagligt bättre än människoapor i bytesuppgifterna och löste verktygsuppgifterna lika bra som människoapor, trots att de senare är verktygsanvändare.
Planerar för framtiden I studien testade man också korparnas självkontroll, alltså i vilken utsträckning korparna nekade en omedelbar belöning till förmån för verktyg eller pollett som ledde till större belöningar i framtiden. För att kontrollera att djuren förstod att de fattade beslut inför framtiden, och inte bara valde föremålen för att de associerats med belöning, varierades tiden fram till apparaten eller bytespartnern samtidigt som korparna erbjöds en mindre omedelbar belöning i varje val.
En känd psykologisk mekanism hos oss människor är att framtiden har egenheten att devalvera belöningars värde, och ju längre fram i tiden de ligger desto mer värde förlorar de, berättar Mathias Osvath, docent i kognitiv zoologi. Alltså, vi är bättre på självkontroll när vi vet att den framtida belöningen är närmare. Korparna betedde sig precis på detta vis och resultaten visade också i övrigt att korpar har minst lika bra självkontroll som våra närmaste släktingar.
– För att kunna lösa uppgifter som dessa, krävs en samling olika förmågor som samordnas, till exempel självkontroll och minnesmekanismer av olika slag. Att korpar har liknande funktioner och kombinerar dem på snarlika vis som människoapor, trots att den gemensamma släktingen är så avlägsen som 320 miljoner år, skvallrar om att evolutionen gärna repriserar bra produktioner, säger Mathias Osvath.
Varje år genomgår ungefär 1 500 personer i Sverige kirurgiskt byte av aortaklaffen. I dag får ca 75 procent en biologisk klaff (från gris eller kalv) och resten en mekanisk. En komplikation med hög dödlighet är att den nya klaffen infekteras av bakterier, så kallad protesendokardit.
Fram till nu har det inte funnits siffror på om infektionsfrekvensen skiljer sig mellan de två olika klafftyperna. Det har också varit okänt hur vanligt det är att drabbas av infektion i en konstgjord hjärtklaff. I studien från Karolinska Institutet ingår drygt 26 500 patienter som fick en hjärtklaffprotes mellan 1995 och 2012. Av dessa drabbades 940 patienter av protesendokardit.
Stor skillnad i infektionsrisk Risken att drabbas av infektion i den konstgjorda hjärtklaffen var cirka 50 procent högre med en biologisk klaffprotes jämfört med en mekanisk klaffprotes. Uppföljningstiden var som längst 18 år.
– Vi hade inte väntat oss den stora skillnaden. Våra resultat är viktiga eftersom de bidrar till ökad kunskap om komplikationer efter kirurgiskt aortaklaffbyte, säger Natalie Glaser, läkare och doktorand vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet.
I de gällande europeiska riktlinjerna för kardiologi står det att det inte är någon skillnad i förekomsten av infektioner mellan de två typerna av implantat. Natalie Glaser menar att det kan bero på att tidigare studier har varit små och inte kunnat visa på någon skillnad. Dessutom är de gjorda på patienter som opererades för flera decennier sedan.
Den nya studien har även gett uppdaterade siffror på hur vanlig komplikationen är; totalt sett drabbas cirka 0.5 procent av de opererade patienterna av protesendokardit årligen. Vidare visar resultaten även att dödligheten var så hög som 16 procent inom en månad efter konstaterad infektion och 50 procent fem år efter diagnosen.
Patientens ålder styr val av klaff – I dag styrs valet av klaffprotes i stor utsträckning av patientens ålder. Biologiska klaffar används oftast till äldre patienter på medicinska grunder, delvis eftersom biologiska klaffar inte kräver livslång behandling med blodförtunnande mediciner. I den aktuella studien var personerna som fick biologiska klaffar i genomsnitt 13 år äldre än de som fick mekaniska men detta har vi kompenserat för när vi jämfört resultaten, säger Ulrik Sartipy, hjärtkirurg på Karolinska Universitetssjukhuset och docent vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet, samt ansvarig för studien.
Studien är bland annat finansierad av Hjärt-Lungfonden, Mats Klebergs Stiftelse och Magnus Bergvalls Stiftelse. Martin Holzmann har rapporterat att han har fått konsultarvode från Actelion och Pfizer.
Publikation:
”Prosthetic valve endocarditis after surgical aortic valve replacement” Natalie Glaser, Veronica Jackson, Martin Holzmann, Anders Franco-Cereceda och Ulrik Sartipy, Circulation, online 17 juli 2017.
Kontakt: Natalie Glaser, leg läkare, doktorand Institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet Mobil: 070-591 14 13
E-post: Natalie.Glaser@ki.se
Ulrik Sartipy, docent, överläkare
Institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet och Tema Hjärta och Kärl vid Karolinska Universitetssjukhuset
Tel: 08-517 728 94 eller 070-690 75 61
E-post: Ulrik.Sartipy@ki.se
Presstjänsten vid Karolinska Institutet
Tel: 08-524 860 77
E-post: pressinfo@ki.se
Sjukvården kan idag bota mer än hälften av dem som drabbas av medulloblastom men nya behandlingar behöver utvecklas. Ett stort kliniskt problem är tumörcellernas förmåga till lokal metastasering inom hjärnan, vilket gör att nya tumörer kommer tillbaka efter operation av ursprungstumören.
Studien fokuserar på proteoglykaner, en grupp molekyler som är vanliga i hjärnan och som består av proteiner med en eller flera kolhydratkedjor på. Det enzym som bryter ner dessa kedjor kallas heparanase och forskarna fann att både medulloblastomceller och celler från andra barnhjärntumörer behöver detta enzym, vilket kan öppna för nya sätt att behandla tumörerna.
– Cancercellerna invaderar normal hjärnvävnad, vilket gör dem svårbehandlade. Vid invasionen bryter cancercellerna ner proteoglykaner som finns på och mellan cellerna. När vi blockerade enzymet heparanase som bryter ner proteoglykaner så stoppade det cancercellernas tillväxt, säger Karin Forsberg Nilsson, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och SciLifeLab, som har lett studien.
Krymper tumörer Forskarna fann att heparanase finns i mycket högre grad i barnhjärntumörer än i den friska hjärnan och att en molekyl som blockerar enzymet inducerade celldöd i medulloblastomceller i kultur, medan normala hjärnceller inte påverkades. I försök i möss såg forskarna att blockering av heparanase krympte tumören med >80%.
– Studien ökar vår förståelse för hur cancerceller interagerar med den omgivande mikromiljön i tumören. Det hoppas vi ska kunna gå att utnyttja för nya terapier, säger Argyris Spyrou, doktorand vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala Universitet som är förste författare till den aktuella studien.
Studien som sker i samarbete med forskare i Haifa, Israel och Brisbane, Australien publiceras i tidskriften Molecular Cancer Therapeutics.
Kontakt:
Karin Forsberg Nilsson, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, Uppsala universitet, e-post: karin.nilsson@igp.uu.se, tel: 07 01-67 95 79.
Science for Life Laboratory (SciLifeLab) är ett nationellt center för molekylära biovetenskaper med fokus på forskning inom hälsa och miljö. Centret kombinerar teknisk expertis och avancerade instrument med ett brett kunnande inom translationell medicin och molekylär biovetenskap.
– Förklaringen kan vara att ett stabilt klimat gör att skilda populationer kan leva kvar så att de hinner bilda nya arter utan att dö ut eller blandas med andra arter innan artbildningen är klar, säger Roland Jansson, docent vid Umeå universitet som har lett forskningsprojektet.
Hur livet på jorden har utvecklats från ett enkelt ursprung till flera miljoner arter är en av biologins centrala frågor som fortfarande är olöst. Framsteg i genetik och bioinformatik har gjort att vi nu vet mycket om hur olika arter är besläktade och deras ursprung, men vi vet relativt lite om vilka miljöförhållanden som får arter att mångfaldigas.
I ett projekt om hur klimatförändringar påverkar evolution av biologisk mångfald försöker forskare att fylla denna kunskapslucka. Man har studerat fågelsläkten som är endemiska, det vill säga lokalt avgränsade, för Nord- och Sydamerika för att undersöka vilka geografiska och klimatiska faktorer som kan förklara varför fler arter ackumuleras i vissa släkten jämfört med sina mer artfattiga systersläkten.
Stabilt klimat ger ro att utvecklas Det visade sig att fågelsläkten som levde i områden som varit mer klimatiskt stabila under de senaste årmiljonerna hade delat upp sig till fler arter jämfört med sina närmaste släktingar som levde i områden där klimatet hade skiftat mer. Det har tidigare funnits en hypotes om att klimatförändringar skulle gynna bildandet av nya arter, men det gäller alltså åtminstone inte för fågelarter under de senaste årmiljonerna.
Frågan vad de nya rönen innebär för den framtida biologiska mångfalden med tanke på klimatförändringarna är dock inte helt lätt att besvara. Å ena sidan beräknas den globala uppvärmningen bli mindre i områden som har haft stabilt klimat, å andra sidan kan arter i klimatiskt stabila områden vara mindre tåliga mot klimatförändringar.
– Klimatförändringar har alltid förekommit. Men den uppvärmning vi nu står inför gör klimatet varmare än på flera miljoner år och ligger bortom vad många arter tidigare genomgått, säger Roland Jansson.
En annan faktor som gör det svårare för naturen att anpassa sig till klimatförändringar än tidigare, är att de flesta ekosystem idag domineras av människan. Det finns därmed inte samma möjlighet längre för arter att anpassa sig till förändringar genom att sprida sig till nya områden.
Kontakt:
Roland Jansson
Universitetslektor, docent
Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet
Telefon: 070-368 66 05
E-post: roland.jansson@umu.se
Det visar forskare vid Uppsala universitet och East Anglia-universitet i Storbritannien I en ny studien. Resultaten kan få stor betydelse för adaptiv evolution och forskning om assisterad befruktningsteknik såsom IVF.
Hittills har man antagit att alla fertila spermier i en enda ejakulation från ett djur är lika kapabla att alstra en livsduglig avkomma. Mycket lite forskning har gjorts för att undersöka betydelsen av val av spermie och den avkomma som denna alstrar. Valen består av olika miljöfaktorer som avgör vilka typer av organismer som klarar sig bättre än andra.
Goda egenskaper håller i sig I studien, som publicerades i tidningen PNAS, användes zebrafisk, Danio rerio, för att visa att valet även mellan intakta fertila spermier i en enda ejakulation påverkar avkommans hälsotillsånd (fitness). Skillnaderna i hälsa och andra egenskaper förs även vidare till nästa generation.
– Vi fann att valet av långlivade spermier alstrade avkommor som hade större chans att överleva och klarade sig bättre som vuxna än sina syskon som var avkommor av kontrollspermier som inte hade valts ut. Det är således möjligt att bli kvitt spermier av sämre kvalitet i en ejakulation genom att välja utifrån spermiernas egenskaper, säger Simone Immler, forskare vid Uppsala universitet och vid East Anglia-universitetet.
– Särskilt hanavkommor av långlivade spermier uppvisade högre fitness. Hos båda könen fördes effekten även vidare till nästa generation.
Studien visade att spermier med olika egenskaper i en och samma ejakulation från en enda zebrafiskhanne även skilde sig åt när det gällde deras genetiska sammansättning. Detta visade med andra ord att generna i varje spermie kunde påverka dess egenskaper – en uppfattning som hittills har avvisats.
Särskilt tydlig skillnad hos hannar Forskarna valde spermier utifrån livslängd och använde dem för experimentell befruktning i en Petri skål, för att kunna mäta tiden mellan aktiveringen av spermierna – som sker vid kontakt med vatten – och befruktningen.
Spermierna aktiverades antingen omedelbart och tillsattes till ägg i en behandling med så kallad ”kort aktiveringstid” (SAT) eller hölls kvar tills 50 procent av spermierna inte längre var rörliga varpå de tillsattes till ägg i en behandling med ”lång aktiveringstid” (LAT).
Avkomma från LAT-spermien visade på en ökning i överlevnad som var 7 procent högre jämfört med avkomman från SAT-spermien. Hanavkommor från LAT-spermier producerade dessutom spermier som simmade betydligt snabbare.
Sedan bedömdes den reproduktiva framgången hos den vuxna han- respektive honavkomma som alstrades genom det första experimentet. Det var ingen skillnad i reproduktiv framgång mellan LAT-honorna och SAT-honorna, medan den reproduktiva framgången var 4 procent högre hos LAT-hannarna. De honor som parades med LAT-hannar producerade även 20 procent fler ägg än de som parades med SAT-hannar.
– Detta visar tydligt hur valet av en viss spermieegenskap i en enda ejakulation – i detta fall spermiens livslängd – kan ha en betydande effekt på den alstrade avkomman. Spermievalet påverkade starkt fitnessegenskaperna hos den direkta avkomman men denna påverkan kvarstod även hos den nästföljande generationen, säger Simone Immler.
– Skillnader hos spermier som produceras av samma hanne i en och samma ejakulation har uttalade effekter på olika fitnessrelaterade egenskaper genom hela livet och denna skillnad är genetisk betingad. Dessa forskningsresultat är intressanta och kan förklara varför sådana skillnader finns bland spermier.
– Våra forskningsresultat kommer sannolikt att få stor betydelse för viktiga evolutionsprocesser och även ge insikter som är avgörande för tekniker för assisterad befruktning – såsom IVF – hos såväl människor som djur. För närvarande utesluter dessa tekniker många, om än inte alla, naturligt förekommande steg i processen att välja spermier i en ejakulation och vi behöver förstå konsekvenserna av detta.
Kontakt: Simone Immler, universitetslektor vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet, simone.immler@ebc.uu.se, telefon: +44 74 97543009 (Storbritannien).
Hos djur uppkommer flockbeteenden till synes spontant i en grupp av självständiga individer utan någon tydlig ledare. Beteendet förekommer hos alla möjliga typer av organismer, från bakterier till människor. Ett antagande är därför att det finns grundläggande principer för flockbildning som inte är beroende av enskilda individer. Nu har forskare från Lunds universitet tillsammans med kollegor från Storbritannien och Frankrike kommit fram till att flockbeteendet hos mikroorganismer är mer avancerat än vad vi tidigare har trott.
– Vår forskning är en fysikalisk förklaringsmodell till hur mikroorganismer transporterar sig. Ur ett biologiskt perspektiv är det användbart att utreda de evolutionära grunderna bakom flockbeteenden hos bakterier eftersom sambanden kan öka förståelsen för förloppet vid infektionssjukdomar, säger Joakim Stenhammar, kemiforskare vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Hittar varann genom svallvågor När en människa eller djur simmar bildas det vätskeflöden, svallvågor, som andra kan känna av. Forskarna har nu skapat en teoretisk modell som beskriver hur enskilda mikroorganismer kommunicerar med varandra via de vätskeflöden som varje organism skapar när den simmar. Den fysikaliska principen skiljer sig åt från vanliga svallvågor, men flödena i sig gör att bakterier känner av varandras närvaro och påverkas av varandra vid mycket låga koncentrationer. Mikroorganismer kan då inte beskrivas som isolerade individer.
Sedan tidigare är det känt att vissa simmande bakterier, exempelvis E. coli och Salmonella, bildar flockar vid höga koncentrationer. I den aktuella studien har Stenhammar och hans kollegor visat att det endast är vid mycket låga koncentrationer, mindre än tio procent av det man ursprungligen har trott, som bakterier kan anses vara individer.
– Till skillnad från individuella bakterier kan flockar röra sig synkroniserat över långa längdskalor och flera gånger snabbare än vad en individuell bakterie kan simma, säger Joakim Stenhammar.
– Vår forskning lägger en pusselbit till förståelsen av hur flockbeteende i biologiska system fungerar, och modellen kan appliceras på en lång rad olika simmande mikroorganismer, säger Joakim Stenhammar.
Studie: ”Role of Correlations in the Collective Behavior of Microswimmer Suspensions” Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Physical Review Letters.
SVA bjuder in allmänheten att hjälpa till med att fånga och skicka in myggor, rullar på under sommaren.
– Vi vill ta reda på om det finns nya arter av mygg i landet. Vi letar särskilt efter nilfebersmyggan, som jag själv fann ett exemplar av förra sommaren, och en variant av den sydliga husmyggan, säger Anders Lindström, entomolog och myggforskare vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).
Så fångar du myggan
Istället för att bara smälla till myggan när den biter så ber myggforskaren att man fångar in den i en burk, ask eller liknande. Burken läggs i frysen så att myggan dör. Före transport bör man lägga till exempel hushållspapper eller bomull i botten på behållaren, myggan ovanpå och sedan ytterligare ett lager med papper eller bomull över så att myggan inte skadas i transporten. Myggforskaren Anders Lindström berättar mer i filmen:
Den som hittar en mygga som bits – skicka in den till SVA, MIK, Anders Lindström, 751 89 Uppsala. Mygginsamlingen pågår juni – augusti 2017.
– Nilfebersmyggan är en mygga som kan sprida flera sjukdomar, och därför är vi intresserade av att få reda på var den finns. Därför önskar vi att folk som attackeras av myggor i öppna, kustnära områden i Sydsverige fångar och skickar in myggor till oss på SVA för artbestämning. Personal från SVA kommer också att åka runt i Skåne i sommar och leta efter den här myggan och även andra spännande myggarter, säger Anders Lindström.
– Bästa tiden för nilfebersmyggan är nu från mitten av juli till början av september. De förökar sig kontinuerligt hela sommaren och det gör att det finns som allra flest myggor i slutet på säsongen.
Nilfebersmyggan, Culex modestus. Foto: Anders Lindström/SVA.
Söker variant av sydlig husmygga
SVA vill också få in myggor som fångas i städer i södra delen av landet. Kyrkogårdar, koloniområden och mindre vattensamlingar kan ha ganska mycket mygg och det är intressant att se vilka arter som finns där. Det finns en variant av sydlig husmygga som förökar sig i städer, under marken i kloaker, tunnelbanor eller översvämmade källare. Den är ofta inblandad i smittspridning längre söderut i Europa.
– I år har vi redan fått in exemplar av den här myggan från Göteborg och Malmö och jag har tidigare själv fångat den i Stockholm.
Grodmyggan, Culex territans. Foto: Anders Lindström/SVA
Om kyrkogårdsmyggan, som sprider sig i Europa, kommer till Sverige är chansen stor att den påträffas på en kyrkogård någonstans i södra Sverige. Även den sällan sedda grodmyggan, Culex territans, har samlats in nu, både i Skåne och Uppland.
– Det här är en mygga som inte biter människor, den suger bara blod från groddjur. Larverna är knallgröna och den verkar vara mycket mer utbredd än vi tidigare trott, säger Anders Lindström.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) finansierar med 3,5 miljoner kronor ett projekt för att utveckla verktyg för att beräkna risker och platser för myggangrepp. Projektet, som leds av Anders Lindström och involverar flera myndigheter och organisationer, pågår 2016–2017.
– Forskningen är samstämmig om vad problemet är. Vi har för mycket näring i Östersjön, vilket gynnar de små växterna, alltifrån cyanobakterier till det fintrådiga slemmet på stenarna. Sen finns det olika syn på vilka åtgärder som är mest effektiva för att komma framåt, säger Tina Elfwing, föreståndare för Östersjöcentrum vid Stockholms universitet.
Under högsommarens finaste dagar är förutsättningarna som bäst för cyanobakterier och de kan till skillnad från alger själva utvinna kväve från luften, vilket ger en konkurrensfördel. Med gott om annan näring förökar de sig i stor mängd och om vädret är lugnt och stilla samlas de vid ytan.
Den giftiga cyanobakterien Nodularia spumigena. Katthårsalg på svenska. Bild: Wikipedia
Det är inte bara störningsmoment för semesterfirare utan kan också vara ett hälsoproblem. Vissa arter av de blommande cyanobakterierna producerar ämnen som direkt orsakar sjukdomssymptom på människor och djur. Algförgiftning kan ge hudutslag, kräkningar och feber. Hundar och katter som dricker vatten med algblomning i riskerar att dö.
Nu blommar cyanobakterierna
Redan under andra halvan av maj visade cyanobakterierna tecken på att börja blomma i sydöstra Östersjön, enligt stellitbilderna i SMHI:s övervakningssystem, Baltic Algae Watch System. Den tidigaste starten för algblomning sedan övervakningen började 2002. Ytblomningarna stannade därefter av. Det ombytliga vädret, framförallt den ihållande blåsten och låga vattentemperaturer var orsaken, enligt SMHI. Den första veckan i juli visar satellitbilder att blomningen börjat ta fart igen, i södra halvan av Östersjön. I norra delen av Östersjön däremot var blomningen fortfarande diffus. Men det krävs nu bara en kortare period med lugnare väder för att cyanobakterierna ska flyta upp och samlas som en gulgrön gegga på ytan, uppger smhi.se 7 juli. Hur omfattande algblomningen blir 2017, beror på sommarens väder.
På senare tid har ämnet BMAA som kan produceras av cyanobakterier fått uppmärksamhet. Det misstänks kunna ha betydelse för uppkomst av nervsjukdomar som ALS, men forskningen har inte kunnat visa några sådana samband i Östersjöområdet och det är oklart om ämnen som produceras av cyanobakterierna och andra växtplankton anrikas i näringskedjan. Däremot finns det god kunskap om andra ämnen som lagras upp i näringsväven, såsom dioxin i fet Östersjöfisk.
– Vi har ett stort problem med hormonstörande ämnen och höga dioxinhalter i den fisk som finns i Östersjön och dessutom använder vi fler och fler kemiska ämnen i vår vardag som vi inte vet så mycket om och som till slut hamnar i Östersjön, säger Tina Elfwing.
Finns bra miljö även i Östersjön
Efter alla larm kan det vara lätt att se på Östersjön som ett dött hav fullt av farligheter, men forskarna vill samtidigt nyansera bilden. Det finns en mängd välfungerande miljöer i Östersjön och det har också visat sig att man med åtgärder kan förbättra situationen i innanhavet. Reningen av vattnet från S:t Petersburg-området i Ryssland har till exempel haft en mycket positiv inverkan på havsmiljön.
– Om vi går tillbaka 50 år innan reningsverken var det nästan förenat med livsfara att bada i inre Stockholms skärgård, så det är ju dramatiskt hur mycket bättre det har blivit. På olika skalor och olika utmaningar har det gått framåt enormt, säger Tina Elfwing.
Hur ska man då göra för att motverka algblomningarna?
Genom att analysera sedimentkärnor har forskarna konstaterat att fenomenet även förekom för tusentals år sedan. Innanhavet har mängder av inbyggda problem, berättar Helén Andersson, chef för oceanografisk forskning på SMHI.
– Man får komma ihåg att Östersjön är en besvärlig balja, med algblomningar och syrefria bottnar redan innan människan hade satt så stort tryck på det. Stora avrinningsområden och den lilla kontakten med öppet hav vid Danmark skapar en mix av sötvatten och saltvatten som gör det svårt för många arter. Rätt länge påverkade vi det känsliga systemet utan att förstå vad vi gjorde. Nu tar det lång tid att komma rätt igen, säger Helén Andersson.
En stor bidragande orsak till överskottet av näringsämnen i Östersjön, som leder till algblomningarna, är läckage från jordbruket på land. Där finns en del av lösningen.
Algblomning utanför Gotland. bild: NASA
– Vi har kunnat visa att i genomsnitt går bara hälften av all gödsel som vi lägger på åkermark tillbaka via skörd, resten läcker ut i miljön och en stor del hamnar till slut i Östersjön. Men det finns tekniker för att förbättra utnyttjandegraden och pengar inom EU:s jordbrukssystem borde stödja den strukturförändring som behövs. Det här måste vi förtydliga och förklara för politikerna, säger Christopher Humborg, professor på Stockholms universitet och vetenskaplig ledare på Östersjöcentrum.
Brist på större rovfiskar
En annan orsak till att grunda vikar växer igen är bristen på större rovfiskar. Den yrkesmässiga trålningen, fritidsfisket vid kusten och störda lekmiljöer leder till att arter som torsk, abborre och gädda minskar. De behövs för att hålla ekosystemet i balans. Många forskare tycker att fler kustnära områden skulle vara fiskefredade och att trålningen efter torsk stoppas helt, i alla fall tills beståndet återhämtat sig rejält.
– Jag rekommenderar ett trålningsförbud för torsk på fem år. Det är få båtar som orsakar detta och de sätter ett jättestort tryck på torsken. Fakta är så tydliga. I Öresund går det inte att tråla på grund av båttrafiken och där väger torsken dubbelt så mycket. Det vore bra om forskarna gick ihop och gjorde det väldigt tydligt: låt torsken vara i fred, säger Christopher Humborg.
Andra lösningar på övergödningsproblematiken i Östersjön som föreslagits är stora ingenjörsprojekt, som att dammsuga upp näringsrikt bottensediment i Östersjön eller att tillföra syre genom bubbling. Det måste i så fall ske samtidigt med andra åtgärder påpekar Helén Andersson.
Hög köttkonsumtion bidrar till algblomningen
– Det är klart att man kan behandla baksmälla, men först måste man kanske fundera på vad som orsakade baksmällan. Det långsiktiga arbetet med jordbruk, avloppsutsläpp och så vidare måste fortsätta. Och innan vi ger oss på hela Östersjön bör man också visa exempel på att så stora och dyra ingenjörsförsök fungerar.
Något som sammantaget spelar stor roll är vad och hur mycket vi lägger på grillen under sommarkvällen. Att äta mycket kött bidrar till övergödningen eftersom det sätter tryck på jordbruket att bli allt mer intensivt.
– 70 procent av alla grödor vi producerar använder vi för att föda upp djur. Grisfarmar som producerar 60000 grisar om året skapar hotspots där det läcker riktigt mycket kväve och fosfor och de har etablerats helt utan koppling till produktionen av grödor som geografiskt finns på ett helt annat ställe. Fodret produceras ibland inte ens i Östersjöregionen utan i länder som Brasilien. Det är ganska vansinnigt tycker jag, säger Christopher Humborg.
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
– Att det är så få som får den skyddande behandlingen beror ofta på okunskap och bristande rutiner i sjukvården, säger Mattias Lorentzon, professor i geriatrik på institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Höftfraktur drabbar i regel äldre och leder ofta till funktionsnedsättning, försämrad livskvalitet och för tidig död. Många över 80 år klarar inte kombinationen av omfattande kirurgi, immobilisering och lång sjukhusvistelse med risk för infektioner, blodpropp och förvirring.
Vid kortisonbehandling mot inflammatoriska tillstånd, exempelvis ledgångs- eller muskelreumatism, fördubblas risken för höftfraktur. Den aktuella studien visar dock att bara var fjärde kortisonpatient får behandling med alendronat mot benskörhet.
Rejäl riskreduktion Studien har möjliggjorts genom samkörning av flera register; Senior Alert, patentregistret, läkemedelsregistret, dödsorsaksregistret och folkbokföringsregistret.
Utifrån ett underlag på över 400 000 äldre patienter gjordes ett urval av 1802 personer som förskrivits alendronat efter insatt behandling med kortisonpreparatet prednisolon i tablettform. De hade tagit läkemedlet i minst tre månader, och med en dos på minst fem milligram per dag.
Gruppen med matchade kontroller, också 1802 personer, åt prednisolontabletter men hade inte fått skyddande behandling i form av alendronat.
Av dem som åt kortisontabletter, men inte fick skyddande behandling, hade 4,1 procent brutit höftbenet efter drygt 15 månader (1,3 år). I gruppen som också fick den skyddande substansen alendronat var motsvarande andel 1,5 procent. En kraftig riskreduktion, med 65 procent, som även omfattade andra frakturer.
– För en patient som fått skyddande behandling reduceras risken dramatiskt att få en ny fraktur, framför allt en ny höftfraktur som är det vi helst vill undvika, säger Kristian Axelsson, medförfattare och doktorand, verksam som ST-läkare i ortopedi vid Skaraborgs Sjukhus.
– I dagsläget är behandlingsgraden låg, men i och med den här studien hoppas vi fler prednisolonpatienter får frakturskyddande behandling, fortsätter han.
Flest höftfrakturer bland kvinnor De flesta höftfrakturer inträffar hos äldre kvinnor. Snittåldern i studien var cirka 80 år och sju av tio patienter var kvinnor. Alendronatbehandlingen var inte förknippad med ökad risk för biverkningar, och för Mattias Lorentzon är konsekvenserna av studien givna.
– Det här är ett läkemedel som kostar cirka 200 kronor per person och år, i princip ingenting, eftersom det är generika utan kvarstående patent. Sannolikt kommer inget företag att satsa hundratals miljoner på en randomiserad studie för att undersöka om det skyddar mot höftfrakturer hos kortisonpatienter. Det kanske inte heller är så etiskt lämpligt eftersom det finns indirekta bevis på att det borde fungera, säger han.
– Det var därför vi ville titta på frågetställningen i en stor retrospektiv observationsstudie. Våra data ger nu rejält stöd för att det är effektivt också mot höftfraktur, en av de mest kostsamma åkommorna inom svensk sjukhusvård och något som många i den här åldern dör av. Kan man undvika det är väldigt mycket vunnet, avslutar han.
Svenskt lantbruk domineras av två olika produktionssystem – ekologisk och konventionell odling. Skillnaden på dessa två är synen på användning av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel.
I den konventionella odlingen är fungicider riktade mot olika grupper av skadegörare en grundbult, medan den ekologiska odlingen förespråkar andra metoder, som en varierad växtföljd och biologisk bekämpning.
Kemiska bekämpningsmedel för dock med sig betydande risker för att de sjukdomsalstrande mikroberna utvecklar motståndskraft mot bekämpningsprodukterna, som dessutom kan få oönskad spridning i miljön med oförutsägbara konsekvenser. Detta har gjort att regelverket kring sådana bekämpningsmedel blivit allt strängare.
Fungicider dödar mer än det var tänkt
Risken för resistenta mikrober eller kemikalierester i det som ska bli föda och foder är inte den enda kritik som framförts mot ett ensidigt nyttjande av fungicider. Det finns en omfattande flora av mikroorganismer på och i all växtlighet. Denna är mycket dynamisk och ständigt inbegripen i en intern kamp över de resurser det levande bladet kan erbjuda.
Oavsett hur sofistikerade eller riktade fungiciderna är, är det ofrånkomligt att många fler mikroorganismer än just de avsedda kommer att påverkas av behandlingen. Detta gäller dels den mikrobiella mångfalden, räknat i antalet representerade arter, men också balansen mellan dem.
Svampdödare
Fungicider kallas ämnen som är giftiga för svampar. Ordet används om de bekämpningsmedel som används för att skydda jordbruksgrödor mot svampangrepp. Ordet kommer av latinets fungus = svamp + ändelsen -cid = dödande.
Vilka konsekvenser detta skulle kunna leda till är svårt att överblicka, det finns fördelar med att ha en diversifierad mikroflora på växterna. Exempelvis ökar detta möjligheterna att någon mikrob i den, är en effektiv antagonist mot en sjukdomsspridande inkräktare. En fungicidbehandling mot en patogen skulle alltså kunna råka slå ut ett osynligt försvar mot en helt annan samtidigt.
Viktigt ha koll på det mikrobiella samhället
Av dessa anledningar är det viktigt att veta hur denna mikroflora skiljer sig i grödor odlade med ekologiska metoder jämfört med konventionella. Om detta handlar en ny studie från Sveriges lantbruksuniversitet. Hanna Friberg är en av författarna.
– Med hjälp av djupgående DNA-analyser har vi studerat det mikrobiella samhället i blad från veteplantor från fält som brukats med konventionella respektive ekologiska metoder”, säger Hanna Friberg.
– Jämförelserna har gjorts parvis, där varje par innehållit en åker av respektive odlingsmetod som varit belägna mellan femhundra meter och en mil ifrån varandra. Vi undersökte skillnader i mängden svamparter och dessas inbördes storleksförhållande.
Större mångfald med ekologisk odling
Forskarna kunde konstatera att antalet svamparter i de ekologiskt odlade fälten var i genomsnitt 40 procent större än i de konventionellt odlade fälten. För tre av åkerparen var förhållandet dock det omvända, med ett större antal i det konventionellt odlade.
Intressant nog var de konventionella odlingarna i dessa tre par de som använde minst fungicider och tillsatte minst gödningsmedel, det vill säga låg närmast den ekologiska odlingens principer. Liknande observationer av betydelsen av odlingsform för mångfalden har tidigare gjorts hos bland annat insekter, fåglar och växter.
Mot minskat kemiskt växtskydd
All växtproduktion inom EU måste tillämpa så integrerat växtskydd (IPM), vilket innebär en kombination av olika icke-kemiska metoder för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel. Men de icke-kemiska metoderna har inte varit tillräckligt effektiva. Tidigare forskning har fokuserat på enskilda växtskyddsåtgärder utan att undersöka hur de kan kombineras på ett optimalt sätt, säger SLU-forskaren Johan A. Stenberg som nu tagit fram en vetenskaplig färdplan mot ett effektivt växtskydd på ekologisk grund. Läs mer om färdplanen mot integrerat växtskydd.
Dessutom kunde forskarna konstatera att de inte såg någon skillnad i andelen kända sjukdomsalstrande arter i svampsamhället mellan odlingsformerna, trots den riktade fungicidbehandlingen.
– Det var starka angrepp av sjukdomsalstrande bladsvampar det året studien gjordes, med en stor variation mellan olika fält. De stora mängderna av dessa svampar skulle kunna dölja den mätbara effekten av fungicidbehandlingen och förklara att vi inte såg någon skillnad mellan odlingssystemen, säger Ida Karlsson, en annan av studiens författare.
– Fungicidbehandlingen verkade eliminera mer sällsynta arter. Den negativa effekten på andra arter än skadesvamparna är en potentiell risk, eftersom det bland de utslagna arterna kan finnas arter med antagonistiska egenskaper, vars närvaro bidrar till att hålla skadorna nere.”
Ogräs ökar artrikedomen mest
– Vi samlade också in data från varje åker för att närmare definiera den exakta orsaken till skillnaderna. Vi tittade på väderförhållanden, mängden ogräsväxtföljd, gödsling, fungicidanvändning med mera. Vi kunde då se att fungicidanvändandet visserligen hade en signifikant påverkan på artrikedomen, men det fanns en betydligt större korrelation med förekomsten av ogräs.
– Ju mer ogräs, desto fler svamparter. Ingen annan studerad faktor påverkade signifikant artrikedomen. Vad detta beror på kan vi bara spekulera i. Två tänkbara orsaker är att förekomsten av ogräs skapar ett mikroklimat som gynnar ett större antal arter, eller att den större mängden ogräsarter i sig innebär fler artspecifika mikroorganismer, vilket skulle öka sannolikheten att ett antal av dem även kan sprida sig till grödan. Den mikrobiella floran i ogräs, och hur denna påverkar den odlade grödan, vore därför ett intressant framtida forskning, avslutar Ida Karlsson.
De växande sälpopulationerna skapar problem för kustfisket. Programmet Sälar och fiske vid SLU har sedan 1994 arbetat för att minska sälskadorna och hitta lösningar på konflikten mellan fisket och sälarna. Att skrämma eller locka bort sälarna från fiskeredskapen fungerar dåligt. En del av en hållbar och långsiktig lösning på konflikten är att utveckla sälsäkra fiskemetoder som fällor och notfiske.
– De skador på fisket som sälarna orsakar är ett hot mot det lokala, småskaliga kustfisket med nät och fällor. Vi har Europas längsta kust och stora förutsättningar för att leverera hållbart fiskad fisk av god kvalité till konsumenterna, istället för storskaligt trålad, odlad eller importerad fisk från tredje världen, säger Sven-Gunnar Lunneryd, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua).
De direkta sälskadorna i redskapen beräknas till över 30 miljoner kronor årligen, vilket motsvarar cirka 30 procent av kustfiskets infiskningsvärde. Till detta kommer många indirekta kostnader som att fiskarna tvingas överge fiskeplatser och förkortad livslängd hos redskapen.
Bråttom hitta lösningar för hållbart fiske Konflikten mellan säl och fiske har pågått sedan början på 1990-talet. Redan då insåg man att redskapsutveckling var en viktig pusselbit för att lösa problemen. Program Sälar och Fiske, ett råd bestående av representanter från SLU, Havs- och vattenmyndigheten (HaV), Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Länsstyrelser och yrkesfiskare, startades 1994.Programmets mål är ett livskraftigt kustfiske parallellt med ett starkt sälbestånd. I en ny rapport sammanfattas nu programmets arbete fram till 2017.
– Det har visat sig vara svårt att skrämma bort sälar från fiskeplatserna för att minska skadorna. Det som måste till är redskapsutveckling, och här har vi gjort många viktiga framsteg främst med framtagande av den sälsäkra pushup (ponton) fällan. Den har räddat det kommersiella yrkesfisket efter lax i Norra Östersjön, i de gamla redskapen hade det varit närmare 100 procent sälskador, säger Sara Königson, forskare vid SLU Aqua.
Arbetet inom program Sälar och fiske fokuseras nu på att lösa problem för torskfisket i södra Östersjön, men det finns många svårigheter som måste lösas. Torskburar ger vissa årstider acceptabla fångster och har börjat användas kommersiellt, men stora sälsäkra fällor och mer aktiva redskap som mindre notar måste utvecklas.
– Det är bråttom att hitta lösningar. Idag tillväxer exempelvis gråsälstammen årligen med flera tusen individer, det är lika många som det totalt uppskattades finnas när Sälar och Fiske startade sina verksamhet år 1994. Alla som jobbar med kustfiskare ser detta tydligt. Förutom jakt måste det fokuseras på redskapsutveckling, säger Sven-Gunnar Lunneryd.
De flesta barn har mer eller mindre ihållande perioder av viss kräsenhet med maten. Ena veckan kan det vara bara grissini som gäller, den andra är det bara korv som går ner. För de flesta går denna kräsenhet över med åldern, men för vissa kan den hålla i sig i hela livet. En liten procent av dessa kan dessutom lida av diagnosen ”selektiv ätstörning”, även känd under sin engelska förkortning ARFID, Avoidant restrictive food intake disorder.
– Selektiv ätstörning ingår i det som kallas ”undvikande restriktiv ätstörning”. Selektivt ätande är vanligt i småbarnsåren, men minskar påtagligt när man närmar sig skolåldern. Det kan vara mycket bekymmersamt för föräldrar även om det inte klockar in på diagnos.
– En diagnos motiveras dock med att svårigheterna med ätandet medför en påtaglig närings- eller energibrist och/eller ett påtagligt psykosocialt lidande, säger Ulf Wallin, överläkare i barnpsykiatri, forsknings- och utvecklingsledare vid kompetenscentrum ätstörningar syd i Region Skåne och handledare i barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet.
Diagnosen är sedan 2013 erkänd och beskriven i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, en diagnosmanual för psykiska sjukdomar som ges ut av American Psychiatric Association.
Begränsat antal livsmedel – helst kolhydrater
Det är ännu oklart vad som ligger bakom ätstörningen, men enligt Ulf Wallin är en viktig faktor en medfödd ökad känslighet vad gäller lukt, smak och konsistens hos mat. Det är exempelvis inte ovanligt att svårigheterna börjar redan under barnets första levnadsår.
Oftast består dieten hos barn med diagnosen av 10-15 olika livsmedel, ofta av samma färg eller konsistens eller ur samma matgrupp. Många av de drabbade äter främst kolhydrater och även om det finns allvarliga hälsorisker med att äta så ensidig kost är det för många drabbade den sociala biten som är jobbigast. För en del finns svårigheterna kvar upp i vuxenlivet, men för många minskar det påtagligt.
– Det är en förhållandevis ny diagnos, så forskningen är i sin linda. I en studie från Schweiz på barn i tidig skolålder fann man dock att cirka tre procent hade ARFID, med lika fördelning mellan pojkar och flickor, säger Ulf Wallin.
Andra studier visar dock att fördelningen mellan flickor och pojkar inte är konstant. I en studie vid Kyoto University Hospital på vuxna patienter visade sig samtliga patienter som diagnostiserades med ARFID vara kvinnor, medan en amerikansk-kanadensisk studie som undersökte barn mellan 8-18 år ansåg att 30 procent av de undersökta pojkarna hade diagnosen.
Skeptisk till diagnosen
Per Johnsson, docent i klinisk psykologi vid Lunds universitet är till skillnad från Ulf Wallin betydligt mer tveksamt inställd till att selektiv ätstörning nu har blivit klassad som en diagnos.
– Tidigare har man identifierat att barn har ett speciellt synsätt på mat och att nästan alla barn har perioder av selektivt ätande. Det är först nu som man tycker att det har blivit en ätstörning. Visst, det är ett problem, men i min värld kan det också vara ett problem att man patologiserar beteendet.
Han har svårt att se att ätstörningen är ett problem som man bör söka hjälp för eftersom det i de flesta fall går över med åldern.
– Hela uppväxten handlar om att skapa trygghet och när ett barn upptäcker nya saker vill det ha mer trygghet, vilket maten kan vara. Selektivt ätande blir först ett problem när det pågår för länge och om barnet minskar antalet saker som det är tryggt med att äta. Men för det mesta går det över, man måste bara vara öppensinnad och inte fastlåst.
I övrigt har en brittisk-amerikansk studie visat att föräldrarnas press på barnet att äta ofta är associerat med ätstörningar under tonåren. En viss typ av uppfostran kring maten kan alltså indirekt störa utvecklingen av intuitiva och anpassningsbara matvanor, enligt den amerikanska studien.
Lider ofta av ångest
Eftersom diagnosen är så ny finns det ännu inte någon omfattande forskning vad gäller behandlingsmetoder. Utifrån erfarenhet tror Ulf Wallin inte att ARFID går att bota, däremot går det att hjälpa barn och föräldrar att hitta ett sätt att vidga menyn och hjälpa skolan att förstå barnets svårigheter.
– De med en uttalad energi- och näringsbrist kan ha hamnat i en svält och ha ett tillstånd som påminner om anorexia nervosa, vilket kräver en likartad behandling. De som drabbas har ofta även en samsjuklighet med olika ångesttillstånd och en del har svårigheter inom autismspektrat, vilket givetvis påverkar hur man lägger upp behandlingen.
Hans påstående backas upp av flera separata studier som menar att patienter med ARFID oftare lider av ångestsymtom jämfört med patienter med anorexia och bulemi.
– Maten är en central del i våra liv, och att barn krånglar och vinglar, trotsar och testar utan att det är en diagnos är självklart – men bland dessa barn finns en liten grupp som har en ätstörning. För de som är drabbade är det ett problem som ger ett lidande och stör vardagen.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
– Vår metod kan bli ett sätt underlätta detta steg väsentligt, säger professor Per Artursson vid Uppsala universitet och huvudansvarig för en studie, som gjorts tillsammans med kollegor från Kemisk biologiplattformen inom SciLifeLab och GlaxoSmithKline i Stevenage, England.
Majoriteten av nya lovande läkemedelskandidater är endast effektiva inuti kroppens celler, men det saknas generella och snabba metoder för att bestämma läkemedelsmängder inne i cellerna.
Den nya metoden mäter den fria läkemedelsmängden inne i cellerna och tar därmed hänsyn till att en del av läkemedlet ”försvinner” genom att det binds till olika cellkomponenter där det inte kan utöva sin avsedda effekt.
Användbar i tidig läkemedelsutveckling
– Mängden läkemedel som ”försvinner” varierar från en molekyl till en annan och har tidigare varit svår att förutsäga men nu kan vi bestämma den på ett enkelt sätt med vår småskaliga metod, säger Per Artursson..
Forskargruppen visar också att denna biotillgänglighet mätt med den nya metoden kan användas för att förutsäga läkemedelsmolekylernas effekt i olika, mer avancerade cellmodeller för specifika terapiområden, såsom cancer, inflammation och demenssjukdomar.
– Det tar tid att utveckla modeller för specifika terapiområden och därför kan vår metod bli speciellt användbar i tidig läkemedelsutveckling. Stora läkemedelsföretag har redan visat stort intresse och metoden erbjuds nu vid läkemedelsutvecklingsplattformen på SciLifeLab, säger Per Artursson.
Blodprov ett trubbigt instrument
Forskarna undersöker för närvarande om metoden kan förutsäga läkemedelseffekter även i kroppen, som är mer komplicerad än en cellodling. Eftersom det är enkelt att ta blodprover och betydligt svårare att ta vävnadsprover brukar man förutsäga biotillgänglighet utifrån blodets läkemedelsmängder, vilket är ett ganska trubbigt instrument.
Mängden läkemedel som tar sig in i målcellen kan både vara högre eller lägre än i blodet. Läkemedlet kan till exempel bindas till cellens fettmolekyler, brytas ned eller transporteras ut ur cellen vilket minskar den tillgängliga fraktionen av läkemedlet inne i cellen, alltså den cellulära biotillgängligheten. Därför tvingas man ofta i efterhand införa korrigeringsfaktorer för att ta hänsyn till sådana mekanismer när man utreder ett läkemedels väg i kroppen i så kallade farmakokinetiska modeller.
– Våra preliminära studier visar att korrigeringsfaktorerna verkar kunna ersättas med en enkel bestämning av den lokala biotillgängligheten inne i cellerna, men flera försök krävs innan vi vet hur tillämpbar vår princip är på vävnads- och organismnivå. Klart är att den intracellulära biotillgängligheten är på väg att bli ett viktigt tidigt instrument inom läkemedelsforskningen, säger Per Artursson.
Kontakt: Per Artursson, professor vid institutionen för farmaci, Uppsala universitet, per.artursson@farmaci.uu.se, 018-471 44 71
Pär Matsson, forskare vid institutionen för farmaci, Uppsala universitet, par.matsson@farmaci.uu.se, 018-471 4630
