Det är biologer vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund som studerar hur långörade fladdermöss manövrerar när de jagar och fångar exempelvis insekter. Per Henningsson, forskare vid biologiska institutionen vid Lunds universitet, redogjorde för undersökningen så här långt i samband med en konferens arrangerad av Society for Experimental Biology.
– Fladdermössen utför en prestation för det kräver hög precision i fart samtidigt som de måste hantera vind, turbulens, lövverk och andra hinder runtomkring, säger han.
Filmar hur vingarna rör sig i luften
För att öka kunskapen om fladdermössens aerodynamik och teknik vid olika manövrar låter Per Henningsson och hans kollegor djuren jaga byten i en vindtunnel på institutionen. Med hjälp av flödesvisualiseringsteknik analyserar de aerodynamiken och med höghastighetsfilmning hur vingarna rör sig genom luften. De studerar hur en manöver påbörjas, hur den genomförs och hur den slutligen avslutas.
– Särskilt insektsätande fladdermöss måste vara riktigt skickliga på att manövrera eftersom de ofta fångar sina byten i flykten. Ibland flyger insekten själv, ibland sitter den på ett löv eller en trädstam och ändå lyckas fladdermusen fånga insekten, säger Per Henningsson.
Jämföra flygteknik med insekter och fåglar
Det är en pågående studie och därför finns inga färdiga resultat än så länge. Utöver långörade fladdermöss studerar Per Henningsson och hans forskarlag även manövreringsflykt hos insekter och fåglar. Målet är att få tillräckligt med data för att kunna jämföra de tre grupperna och på så vis öka kunskapen om aerodynamiken bakom djurens manövrering i luften.
– Vingarna är ganska olika hos de tre grupperna så man kan tro att aerodynamiken skiljer sig ganska mycket, men vi vet redan att det finns en hel del likheter. Än så länge vet vi inte hur olika eller lika de slutligen visar sig vara, man kan nog tänka sig att det blir en del överraskningar, säger han.
Långörad fladdermus (Plecotus auritus) eller brunlångöra är en fladdermusart i familjen läderlappar (Vespertilionidae). Brunlångöra är en liten fladdermus med stora öron. Kroppslängden är 4-5 centimeter och öronen kan bli närmare 4 cm långa. Bredden mellan vingarna blir 22 – 29 cm och väger upp till 13 g.
Den jagar sent, först när det blivit riktigt mörkt. Jaktflykten är långsam, arten flyger fram och tillbaka och ryttlar gärna, det vill säga står still i luften genom att snabbt, flaxa upp och ned med vingarna och samtidigt resa upp kroppen en aning. Den äter myggor, flugor och småfjärilar.
Långörad fladdermus finns i skog som inte är alltför gles, men också i parklandskap och i andra planterade områden. Den övervintrar gärna inomhus, som i kyrkor, ladugårdar, på vindar och under takbeklädnad. Och helst håller den till på liknande ställen dagtid.
Den lilla läderlappen låter med ett svagt knäppande på omkring 50 kHz, och har också ett smackande på omkring 20 kHz, som bara kan uppfattas av unga människor. Brunlångöra finns i Sverige från Skåne upp till sydligaste Norrland. I Sverige är alla fladdermusarter fridlysta.
I en ny VTI rapport redovisas resultaten från en studie om hur turisters resande och hur turistresandets hållbarhet hanteras i infrastrukturplaneringen. Resultaten visar att fokus i planeringen ligger på framkomlighet och trafiksäkerhet generellt och att det saknas ett systematiskt sätt att bedöma besöksnäringens behov.
Tillväxtverkets statistik visar att turismen i Sverige ökar och därmed dess betydelse för ekonomi, export och sysselsättning. Samtidigt uppkommer miljöeffekter och andra effekter, exempelvis trängsel och olyckor. Infrastrukturplaneringen och samhällsplaneringen i stort kan påverka turisternas behov av att förflytta sig och deras färdmedelsval, på såväl nationell som regional och lokal nivå.
– Den samlade bild som framträder i studien är en relativt fragmenterad planering. Många olika perspektiv och målsättningar ska hanteras regionalt och lokalt, men planeringsstödet och kunskapsnivån bland dem som är involverade i planeringen motsvarar inte behoven, säger Kerstin Robertson, som varit med och arbetat fram rapporten.
Ser möjligheter för hållbart resande
Flertalet av de intervjuade i studien ser möjligheter att öka turistresandets hållbarhet med hjälp av allmänna kommunikationer. De har i synnerhet identifierat utmaningar när det gäller transfertrafik från stationer och flygplatsen, men turisternas behov av förflyttning inom destinationen för att nå andra målpunkter än boendet tas inte upp.
– Det finns en medvetenhet om behovet av att vidareutveckla turistresandet på ett sätt som leder till ökad hållbarhet. Det är dock framförallt miljöperspektivet av hållbarhet som tas upp, mest med fokus på klimatfrågan. Effekter på turistresandets hållbarhet av åtgärder i länstransportplanerna bedöms eller presenteras inte på något tydligt sätt, säger Kerstin Robertson.
Forskarna har fokuserat på den regionala och lokala planeringen kring turistresandet, men tar även upp nationella perspektiv och diskuterar behovet av samordning och samverkan i planeringen. I rapporten har de också identifierat utvecklingsbehov. Exempel på utvecklingsbehov är: tydligare och uttalat ansvar för turism och hållbarhet i den nationella planeringen, vidareutveckling av processer, rutiner, information och kommunikation i samordnad planering samt kompetenshöjning avseende tillämpningen av riktlinjer och verktyg i planeringen.
Fyra destinationer
Forskarna har genomfört en dokumentanalys och en intervjustudie för fyra destinationer av olika karaktär: Kiruna, Åre, Sälen och Vimmerby/Astrid Lindgrens Värld. De har intervjuat fjorton tjänstemän som representanter för fyra organisationstyper: kommuner, näringslivsorganisationer, regionala organ och Trafikverket (regionkontor). Intervjuerna har genomförts i form av semistrukturerade djupintervjuer. Studien är en del i ett större projekt: Hållbara turistresor 2014–2016, finansierat av Trafikverket. Läs studien i VTI rapport 934: Hållbara turistresor i transportplaneringen. Analys och utvecklingsförslag.
Specialiserade celler i bukspottkörteln – betacellerna – frisätter insulin för att kontrollera våra blodglukosnivåer och störningar i den processen bidrar till uppkomsten av typ 2-diabetes. Processen styrs av ett komplicerat samspel mellan flera budbärarämnen och proteiner men de precisa mekanismerna är inte kända.
En forskargrupp vid institutionen för medicinsk cellbiologi vid Uppsala universitet har nu kunnat visualisera hur ett av de viktigaste budbärarämnena för insulinfrisättningen fungerar. Det är sedan tidigare känt att den universella budbärarmolekylen cykliskt AMP bildas i betacellerna i samband med måltid och att den förstärker insulinfrisättningen genom att binda till proteinet Epac2A. Vissa nya diabetesläkemedel utnyttjar just denna mekanism.
Mängden Epac2A-protein vid vesiklarna avgör
Genom avancerade mikroskopitekniker har forskarna nu upptäckt att cykliskt AMP gör att Epac2A förflyttas till cellmembranet och bildar ansamlingar just där små vesiklar, blåsor, med insulin görs beredda att frisätta sitt innehåll och att mängden Epac2A vid vesiklarna bestämmer hur mycket insulin som frisätts. Intressant nog ackumulerades betydligt mindre Epac2A på vesiklarna i betaceller från patienter med typ 2-diabetes jämfört med celler från friska individer.
Resultaten kastar nytt ljus över orsakerna till försämrad insulinfrisättning vid diabetes och kan underlätta utvecklingen av nya diabetesläkemedel som förbättrar betacellernas funktion.
Forskningen presenteras i den vetenskapliga tidskriften Diabetes.
Det finns en bred enighet om att Så kallat integrerat växtskydd ska tillämpas för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel i det konventionella lantbruket. Trots detta är merparten av alla grödor i hög grad beroende av bekämpningsmedel. För att påskynda omställningen till ett mer hållbart lantbruk har SLU-forskaren Johan A. Stenberg publicerat en vetenskaplig färdplan som har potential att skapa ett effektivt växtskydd på ekologisk grund.
All växtproduktion inom EU måste tillämpa så kallat integrerat växtskydd (IPM). Detta koncept går ut på att kombinera olika icke-kemiska metoder för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel. Trots stor politisk enighet och god vilja så har tillämpningen av IPM inte blivit någon succé. De icke-kemiska metoderna har inte varit tillräckligt effektiva för att ersätta kemiska bekämpningsmedel.
Synergi utan kemiska preparat
I en ny debattartikel i tidskriften Trends in Plant Science visar SLU-forskaren Johan A. Stenberg att det finns stora möjligheter att förbättra det integrerade växtskyddets effektivitet.
– En stor del av den bristande framgången beror på att IPM-forskningen fortfarande är väldigt ung och omogen, förklarar Stenberg, som är biträdande lektor i ämnet integrerat växtskydd vid SLU. Tidigare forskning har fokuserat på enskilda växtskyddsåtgärder utan att undersöka hur de kan kombineras på ett optimalt sätt. När lantbrukare sedan har kombinerat olika växtskyddsåtgärder samtidigt har dessa inte sällan motverkat varandra.
I den nya färdplanen mot ett effektivt integrerat växtskydd presenteras sju nya forskningsområden som ska undersöka hur växtresistens, växtvaccinering, samodling, feromoner och biologisk bekämpning kan kombineras för att uppnå synergistiska växtskyddseffekter. Denna tvärvetenskapliga forskning har potential att på allvar minska behovet av kemiska växtskyddsmedel.
– IPM har till stora delar varit en papperstiger, säger Stenberg, men med de vetenskapliga framgångar som nu växer fram kan det kemiska beroendet utmanas på riktigt. En sådan utveckling skulle inte bara ge oss en hög och säker livsmedelsproduktion, utan också leda till en giftfriare miljö och en bättre arbetsmiljö för våra lantbrukare.
Kontakt: Johan A. Stenberg, docent i biologi och biträdande lektor i integrerat växtskydd
Institutionen för växtskyddsbiologi, SLU Alnarp 040-41 53 78,johan.stenberg@slu.se
Ryssland och Kina genomför flera gemensamma flottövningar i Östersjön i sommar och incidenter med ryskt stridsflyg som går väldigt nära svenska och amerikanska signalspaningsplan har blivit vanligare.
Gotland ligger i spelplanens mitt och under politikerveckan i Almedalen visade det svenska försvaret dagligen sin närvaro genom att flyga över Visby med Jas Gripen. På marken hölls det samtidigt flera seminarier om den nya säkerhetssituationen.
Upprustning i Östersjöområdena
– Det här är en jätteviktig fråga för svensk och europeisk politik, men man måste börja med att försöka förstå vad som ligger bakom Rysslands agerande. Annars är risken att man gör saker som leder till att situationen blir värre, säger Elias Götz, forskare vid centrum för Rysslandstudier vid Uppsala Universitet.
Bakgrunden till de senaste årens utveckling är att Ryssland under Vladimir Putin har upprustat kraftigt och börjat använda militär styrka för att uppnå politiska syften och utvidga sin maktsfär. Det tydligaste exemplet är att man har annekterat Krim i Ukraina. Men man visar även i ökande utsträckning militära muskler runt Östersjön.
Ryska marinsoldater under en övning på en sandstrand i Östersjön, sommaren 2015. Foto: vagrig
Följden har blivit att Sverige och andra stater i området svarar både med politiska och militära åtgärder. Sverige har stationerat fast militär på Gotland igen och Nato har stärkt närvaron i Baltikum och Polen. Ryssland har uppgraderat sitt missilsystem vid Östersjökusten. En upprustningsspiral tycks vara igång.
Hypoteserna om rysk aggressivitet
Hur ska då Ryssland bemötas i den här farliga situationen? Elias Götz anser att det första steget är att försöka förstå varför landet har blivit mer aggressivt. Inom forskningen finns det olika teorier.
– En hypotes är att Ryssland ser sig själv som en stormakt med rätt att kontrollera sitt närområde. En annan att de ser sig som ett offer som hotas av Nato och att man därför måste försvara sig. En tredje förklaring kan vara att Rysslands ledning medvetet skapar utrikespolitiska kriser för att avleda befolkningens uppmärksamhet från de inrikespolitiska och ekonomiska problemen som landet har.
Demonstration av ryska stridsflygplan i Moskva maj 2015.
Svaret på Rysslands agerande måste enligt Elias Götz baseras på en analys av landets drivkrafter. Stormaktsambitioner bör mötas med militära markeringar, men om det är så att Ryssland baserar sitt agerande på att de känner sig hotade kan en sådan strategi leda helt fel. Då är det istället fredstrevare som behövs. Och om landets ledning behöver en yttre fiende så krävs helt nya strategier.
Säkerhetsgemenskap kan vara en lösning
– Om det är inrikespolitik som styr landets politik så är det frågan om vad vi ska göra. En hård politik skulle spela Putin i händerna. Då får han den konflikt han vill ha. En mjukare linje skulle inte heller lösa problemen. Det kan uppmuntra den ryska regeringen skapa nya konflikter. Här måste man utveckla helt nya strategier.
Magnus Ekengren, professor vid Försvarshögskolan, anser att det finns möjligheter att bryta den oroande trenden.
– Perspektiven är dystra, men istället för att fråga sig hur vägen mot en konflikt ser ut, så kan man vända på det och ställa sig frågan: Varför bryter fred ut?
Nato-skepp i hamnstaden Gdynia, vid Östersjön i Polen.
Magnus Ekengren lyfter fram begreppet säkerhetsgemenskap. Det är enligt försvarsforskningen något som uppstår när alla i en grupp är övertygade om att de andra inte kommer att ta till våld för att lösa motsättningar. Hur når man då dit? Magnus Ekengren ser EU-samarbetet som ett mycket lyckat exempel.
Vi har gått i fällan
– Syftet med EU var ju att motverka nationernas spel med varandra som har lett till så mycket krig och elände i Europa. Vi måste gå tillbaka till den ursprungsidén med EU för att stå emot den här spiralen, säger Magnus Ekengren.
Han menar att man kan använda sig av de lösningar som har fungerat i Europa. Det handlar om att stoppa den eskalerande spänningen med ekonomiskt, kulturellt och socialt utbyte och gemensamma lösningar.
– Problemet är att vi har gått i fällan. Vi håller på med utrikespolitik gentemot Ryssland, men det är mycket bättre att skicka dit experter och forskare och få igång ett ekonomiskt utbyte och på sikt gemensamma institutioner. Då kan vi undanröja de här konflikterna som Putin försöker spela upp, säger Magnus Ekengren.
Rester av militär verksamhet i Östersjön under andra världskriget.
EU och regionala myndigheter i de nordvästra delarna av Ryssland har sedan tidigare etablerat flera typer av samarbeten. Det gäller till exempel Östersjöns miljöproblem, nedmontering av kärnkraftverk och hälsofrämjande åtgärder. Som en följd av EU:s sanktioner mot ryska regeringen i samband med Ukrainakrisen har dock många av dessa projekt stoppats. Det är ett misslyckande för EU enligt Magnus Ekengren.
Bättre rikta sanktionerna mot regimen
– Det är bra att rikta sanktioner mot regimen i Moskva, men inte mot de projekt som drivs tillsammans med civilsamhällets representanter i nordvästra Ryssland. Här tycker jag EU inte har tänkt till. De följer inte sin stolta tradition att bygga fred underifrån.
Elias Götz tror att sådana samarbetsmodeller är mest effektiva om det är så att Ryssland baserar sitt handlande på att det känner sig hotat. Annars är det inte tillräckligt.
– Om det är så att den ryska ledningen behöver konflikt av inrikespolitiska skäl så kommer inte samarbetsmodellerna att leda hela vägen fram. Den ryska regeringen är inrikespolitiskt mycket stark och de har inte ett intresse av att bygga en säkerhetsgemenskap.
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
Lövsångarna som häckar i södra Sverige migrerar till Västafrika. Artfränderna i norra delen av Sverige, i Finland och i Baltikum flyttar till södra eller östra Afrika.
Enligt en ny undersökning som letts av biologer vid naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet, finns nyckeln till lövsångarnas olika flyttmönster sannolikt i deras gener.
Forskarna har undersökt hela arvsmassan hos lövsångare som häckar i södra och norra Sverige, i Finland och i Baltikum. Jämförelsen visar att arvsmassan är nästan helt identisk, men det finns avgörande skillnader mellan de fåglar som häckar i södra Sverige och de som häckar i norra delen av landet samt öster om Östersjön.
Gener bestämmer riktningen på flytten
Olikheterna i arvsmassan är två intervall på olika kromosomer där jämförelsen visar omfattande skillnader på över 200 gener.
– Av dessa drygt 200 gener är det flera som kan tänkas vara viktiga för fysiologiska anpassningar till flyttning och andra som i dagsläget har en bristfällig eller okänd funktion, säger Max Lundberg, forskare vid biologiska institutionen i Lund.
Enligt honom och hans kollegor är sannolikt de genetiska skillnaderna avgörande för att lövsångare i södra Sverige migrerar till Västafrika, medan de mer nordliga lövsångarna flyttar sydost.
Sedan tidigare har forskare känt till att migrationsbeteendet hos många fåglar är starkt genetiskt betingat. Nedärvd information i generna bestämmer riktning för flytten och ett tidsschema som innehåller information om när och hur länge fåglarna ska flytta.
Nedärvd förmåga att lagra fett för den långa färden
Migrationen över hundratals mil kräver också nedärvda fysiologiska anpassningar, exempelvis för att lagra och använda fett och energi så effektivt som möjligt. Tills nu har det emellertid varit nästan helt okänt vilka specifika förändringar i arvsmassan som ligger till grund för vart fåglar, i det här fallet lövsångare, migrerar.
– Våra resultat utgör ett viktigt tillskott till förståelsen av flyttningens genetik och kommer att vägleda framtida studier i ämnet, säger Staffan Bensch, professor vid biologiska institutionen i Lund.
Forskarna publicerade nyligen sina rön i en artikel i Evolution Letters.
Kontakt: Max Lundberg, forskare, biologiska institutionen, Lunds universitet +46 73 582 93 55, +46 46 222 47 82 max.lundberg@biol.lu.se”>max.lundberg@biol.lu.se
Staffan Bensch, professor, biologiska institutionen, Lunds universitet +46 46 222 42 92 +46 70 682 78 64 staffan.bensch@biol.lu.se
Dagar då många stressar mycket tycks hänga ihop med antalet hjärtinfarkter över tid, Det är slutsatser av en ny svensk registerstudie gjord av forskare vid Uppsala universitet och Umeå universitet.
Forskarna undersökte perioder då människor verkar uppleva särskilt mycket stress men också perioder då vi tar det ovanligt lugnt och använde data från över 156 000 hjärtinfarkter registrerade under åtta år (2006-2013), i det nationella kvalitetsregistret Swedeheart.
Analyser gjordes även i undergrupperna kvinnor, män, pensionärer, arbetande, första infarkter, återkommande infarkter, STEMI-infarkter och NSTEMI-infarkter.
Utgick från en tydlig stresshypotes
– Det här är den första studien som tittar på dessa kulturellt bestämda tidsperioder i en svensk population med data i toppklass från svenska register. Ovanligt för denna studie är att vi utgick från en tydlig stresshypotes, och att vi undersökte både tidpunkt för symptomstart och tidpunkt för sjukhusinläggning.
Tidigare studier har ofta saknat symptomstart och i efterhand kommit fram tilt att felregistrering av infarkter eller att den drabbade dröjer med att åka in till sjukhuset kan förklara variationen i antalet infarkter per dag.
När vi använder symptomstart istället för sjukhusinläggning som alternativt utfall ser vi att sådana faktorer endast tycks förklara en del av variationen i antalet infarkter per dag, säger John Wallert, doktorand och psykolog vid U-CARE vid Uppsala universitet.
Även andra faktorer verkar endast förklara en mindre del av variationen i antalet hjärtinfarkter.
Jordbävningar, fotbollsmatcher och måndagar
– Vår studie lyfter betydelsen av den sociokulturella miljön. Vår miljö innehåller stressorer för biologiskt fungerande och som även förefaller kunna trigga hjärtinfarkter. När vi länkar data för temperatur, luftförorening, utlandsresande, och statistiskt kontrollerar för dessa kvarstår ändå huvudresultatet.
– Vi ska dock komma ihåg att det här är en observationsstudie med svenska data och att vi måste vara försiktiga med orsak-verkan-slutsatser. Dessa tidsperioder fångar inte bara graden av stress. Med det sagt är det efter vår studie nu troligare att stress förklarar en betydande del av dessa fluktuationer i antalet hjärtinfarkter. Det finns helt enkelt inte mycket kvar som kan tänkas förklara mönstret vi ser, säger John Wallert.
Tidigare studier har pekat på att såväl jordbävningar som att VM-fotbollsmatcher förefaller kunna trigga hjärtinfarkt, men även att flest hjärtinfarkter sker på måndagar och på morgonen. Stress inför att hasta iväg till arbetet kan således vara en möjlig riskfaktor.
Sova ut på måndagar i stället för söndagar
– Att avskaffa arbetsveckan låter onödigt drastiskt. Merparten av hur vi i samhället har kommit överens om när vi vilar och arbetar tajmar fint med vår biologiskt nedärvda klocka. Men tajmningen är samtidigt inte perfekt. Varför ska vi till exempel upp tidigt på just måndagar medan vi kan sova ut på söndagar? Ett intressant delfynd var att i gruppen infarktpatienter som fortfarande jobbar var ökningen störst i antal hjärtinfarkter på just måndagar jämfört med sju andra grupper. Kanske kan detta och andra fynd komma att ha betydelse för den framtida folkhälsan, säger John Wallert.
Studien publicerades nyligen i tidskriften American Heart Journal och baseras på data från kvalitetsregistret Swedeheart samt andra svenska register.
Kontakt: John Wallert, leg psykolog och doktorand vid U-CARE, institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet, john.wallert@kbh.uu.se
I studien Why do they stay? A study of resilient child protection workers in three European countries (Varför stannar de kvar? En studie av motståndskraftiga socialarbetare inom social barnavård i tre europeiska länder) har ett forskarteam från Sverige, England och Italien analyserat erfarenheterna från socialsekreterare som varit verksamma inom den sociala barnavården under mer än tre år.
De tre länderna har jämförts utifrån att de representerar olika välfärdsregimer, där den sociala barnavården är organiserad på olika sätt. Detta till trots delar länderna liknande problem och erfarenheter vad gäller stora avhopp från socialt arbete med barn och unga.
I intervjuer med 37 socialsekreterare och chefer har forskarna undersökt vilka drivkrafter och motiv som ligger bakom de yrkesverksammas beslut att stanna kvar. Ett överraskande resultat är att många väljer att stanna kvar inom verksamheten just på grund av dess innehåll och inriktning.
Möjligheten att göra skillnad sporrar
– Att arbeta med familjer och unga uppfattas som ett tacksamt arbete eftersom det innebär en större möjlighet till förändring jämfört med andra målgrupper. Informanterna menar att möjligheten att ”göra skillnad” är betydelsefull för deras drivkraft att stanna kvar inom yrket, säger Staffan Höjer, professor i socialt arbete och en av forskarna bakom studien.
Variationen i arbetsuppgifter är också en anledning att stanna kvar. Att under en arbetsvecka både få samtala med barn och vuxna, samarbeta med olika myndigheter och organisationer, göra bedömningar och hembesök upplevs som stimulerande. Trots att skrivarbete till politiska nämnder och juridiska system ses som både tidskrävande och utmanande, menar deltagarna i studien att detta framförallt är utvecklande för yrkesrollen.
Men för att motiveras att stanna kvar i yrket krävs också en bra chef och en organisatorisk stabilitet.
– En tydlig struktur i arbetet och rätt stöd genom till exempel handledning hjälper de anställda att organisera arbetet och hantera osäkerhet och stress, säger Staffan Höjer.
Informella relationerna viktiga
Trots att informanterna inte gav någon klar definition av hur en ”rimlig” arbetsbörda ser ut, var det tydligt att chefen har en viktig roll i att se till att de anställda inte har en för hög arbetsbelastning. Socialsekreterarna tyckte också att det var viktigt att deras närmaste chef behärskade balansakten mellan att vara närvarande, ha kännedom om både ärenden och vad arbetet innebär – och att inte vara allt för involverad i det direkta arbetet.
Där resurser och stöd i organisationen saknades visar studien att arbetsgruppen och de informella relationerna blev desto viktigare för viljan att stanna kvar. Att ha en fungerande arbetsgrupp med kollegor som de både kunde skratta tillsammans med och få hjälp av i svåra bedömningar sågs som viktigt för att få erkännande, stöd och omtanke i arbetet.
Om studien: Studien Why do they stay? A study of resilient child protection workers in three European countries är finansierad av EASSW (European Association of Schools of Social Work). Den vetenskapliga artikeln är publicerad i Socionomens forskningssupplement 2017:1 och är skriven av Staffan Höjer, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, samt Karin Kullberg, lektor i socialt arbete vid Lunds universitet.
– Svaret på frågan är att vi sannolikt rör oss mer, säger Stefan Gössling. Vi använder oss både av miljövänliga transportmedel som offentliga transporter och cyklar, och av mer miljöfarliga transportmedlen som flyg.
Undersökningen visar att den nya tekniken i form av mobilappar i grunden har förändrat hur vi ser på och använder offentliga transportmedel. Tack vare den uppsjö av appar som dykt upp de senaste åren går det snabbt att hitta lämpliga kommunikationssätt som tåg, bussar, tunnelbana och hyrbilar.
Inget behov av bil längre
– Bor vi i städer behöver vi knappast längre ha egen bil. Via appen kan vi röra oss fram med offentliga transporter och beställa en taxi för sista kilometern. Framöver kommer självkörande bilar att ersätta privata fordon och upp emot 80 procent av bilarna kan försvinna från städerna.
Undersökningen visar också att sociala medier har stort inflytande på hur mycket vi reser och på vilket sätt vi gör det. Facebook och andra kanaler ”kräver” att man kommunicerar resandet, och fler och längre resor ger individen ökat socialt kapital.
– Resultatet är tudelat, förklarar Stefan Gössling. De nya teknologierna stödjer i hög grad miljövänliga transportval i städerna, men samtidigt skapar de nya och tydliga hinder för att vi ska uppnå ett miljövänligt resande i framtiden. Vi flyger fler gånger, och längre bort. Det betyder att utsläppen från flyget fortsätter öka.
– Det är viktigt att förstå hur informations- och kommunikationsteknologin påverkar och förstärker vårt beteende när det gäller hur vi reser, avslutar han.
Kontakt: Stefan Gössling, professor i turismvetenskap, telefon 070-492 26 34
Annika Sand, pressansvarig, telefon 076-830 01 05
Spinn som informationsbärare kan ge betydligt snabbare och energisnålare elektronik och kan även leda till mer mångsidiga komponenter som klarar både beräkning och lagring av data. Upptäckten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications.
För drygt två år sedan påvisade samma forskargrupp att grafen, som ju är en utmärkt elektrisk ledare, även har oöverträffade spinntroniska egenskaper i rumstemperatur.
Det supertunna kolnätet visade sig kunna förmedla elektroner med samordnat spinn över längre avstånd och bevara det under längre tid än något annat känt material.
Även om avstånden fortfarande rör sig på en skala av några mikrometer och tiden handlar om nanosekunder, så öppnade detta för en principiell möjlighet att använda spinn i mikroelektroniska komponenter.
Krävs både motorväg och trafiljus
– Men det räcker inte att ha en bra motorväg som spinnsignalen kan färdas på. Det behövs också trafikljus, så att signalen kan kontrolleras, konstaterar docent Saroj Dash, som leder forskargruppen.
– Vår nya utmaning blev att hitta ett material som både kan förmedla och kontrollera spinnet. Det är svårt, eftersom dessa båda uppgifter normalt kräver helt motsatta materialegenskaper, förklarar han.
Som många andra forskare inom det heta grafenfältet valde chalmersforskarna därför att testa en kombination av grafen och ett annat tunt, så kallat 2D-material, som har motsatta spinntroniska egenskaper.
– Vårt val föll på molybdendisulfid, MoS2, på grund av den korta tid spinnet kan leva i detta material, vilket i sin tur beror på den starka växelverkan mellan spinnet och elektronens bana, förklarar André Dankert, postdok-forskare i gruppen.
MoS2 och grafen i en sandwich
André Dankert och Saroj Dash satte upp ett experiment där några lager MoS2 placerades ovanpå ett lager grafen i en sorts sandwich, en så kallad heterostruktur.
Med den kunde de i detalj klarlägga vad som händer med spinnsignalen när elektronströmmen når fram till heterostrukturen:
– För det första reduceras spinnsignalen med en tiopotens bara genom närkontakten med molybdendisulfiden. Men dessutom visar vi hur man genom att tillföra en basspänning över heterostrukturen helt kan eliminera signalen, berättar Saroj Dash.
Molybdendisulfid, MoS2
Molybdendisulfid är ett halvledande ämne som många kommit i kontakt med, eftersom det är den aktiva ingrediensen i en viss typ av smörjfett som säljs på närmaste bensinmack.
Med sin skiktade struktur har molybdendisulfid vissa likheter med grafit, som ju utgörs av många sammanklibbade lager grafen. Men i spinntroniskt avseende är materialen varandras motsatser. Genom molybdendisulfid går det inte att skicka någon polariserad elektronström alls. Spinnsignalen tvärdör, eftersom elektronerna snabbt återgår till sin naturliga, slumpmässiga blandning av uppspinn och nedspinn.
Det beror på att den naturliga energibarriär som existerar mellan materialskikten, den så kallade Schottky-barriären, minskar när den elektriska spänningen läggs på. Därmed kan elektronerna kvantmekaniskt tunnla från grafenet in i molybdendisulfiden. Och därmed försvinner spinnpolariseringen; spinnet blir slumpmässigt fördelat.
Att på detta vis öppna eller stänga en ”ventil” genom att reglera en spänning påminner om hur en transistor fungerar i konventionell elektronik. Ändå drar sig Saroj Dash en smula för att kalla anordningen för en spinntransistor:
– När forskare har föreslagit framtida spinntransistorer, så har man oftast tänkt sig något som bygger på halvledarteknik och så kallad koherent kontroll av spinnströmmen. Det vi har gjort här fungerar på ett helt annat sätt, men utför samma omkopplingsuppgift, säger han.
Kontroll av spinnströmmen i rumstemperatur
– Det här är första gången som någon kunnat visa att kontroll av spinnströmmen och dess varaktighet fungerar vid rumstemperatur – vilket förstås ökar möjligheterna för olika tillämpningar i framtiden, menar Saroj Dash.
Även om det är för tidigt att sia om vilka dessa skulle kunna bli, påpekar Dash att en komponent byggd på den här principen skulle kunna bli mycket mångsidig. Detta eftersom den innehåller såväl magnetiska minneselement som halvledare och grafen, samtidigt som den har förutsättningar för spinntronisk omkoppling.
– Det pekar mot en multifunktionell komponent som kan svara för både datalagring och processorarbete – i en enda enhet.
Spinn och spinntronik
Spinn är en kvantmekanisk egenskap hos elektroner och andra elementarpartiklar. Spinnet är antingen riktat upp eller ner. Normalt är fördelningen slumpmässig.
Men ibland har alla eller flertalet elektroner i ett material sitt spinn orienterat åt samma håll – upp eller ned. Det är så magnetism uppkommer.
Med hjälp av magneter kan också en elektronström likriktas – polariseras – så att alla elektroner får exempelvis uppspinn. Man säger då att strömmen bär på en spinnsignal.
Samordnat spinn är känsligt för störningar och går lätt förlorat, men grafen har visat sig vara en ledare som låter en ström flyta osedvanligt långt med sitt spinn i behåll. Tillräckligt långt för att spinn skulle kunna användas som informationsbärare i framtida logiska komponenter – spinntronik.
Fetma är en kronisk sjukdom och ett av våra stora folkhälsoproblem. Viktreducerande kirurgi i form av gastric bypass-operation är en etablerad behandling, och i Sverige genomförs cirka 6000 operationer per år. Att genomgå en sådan operation innebär stora krav på livslånga förändringar i levnadsvanor, till exempel vad gäller matvanor och livsstil.
– Vilken förberedelse och i vilken utsträckning familjen kan stötta varandra när förändringar sker har stor betydelse för hur de mår och hur det går efter operationen, förklarar Ami Bylund. Utmaningen för vården är att kunna identifiera vilka familjer som är i behov av extra omvårdnad och hjälpa dem.
Svårt att prata om oro för fetman
Ami Bylund har studerat familjer tre månader respektive två år efter att en familjemedlem har opererats. Hennes studie visar att familjerna före operationen hade svårt att prata med varandra om sin oro över hur fetman påverkade hälsan hos den person som skulle opereras. Efter operationen har en del familjer det svårt att få ihop livet, medan den som opererats kan engagera sig mer i familjen än tidigare.
– Familjen kunde nu ta ett gemensamt ansvar och planera tillsammans, och det gjorde att deras sammanhållning och välbefinnande ökade.
Magsäcken minskas
Den vanligaste fetmaoperationen kallas gastric bypass, innebär att magsäcken minskas och att maten leds förbi större delen av magsäcken och första delen av tunntarmen. Det gör att man fortare blir mätt och att kroppens upptag av kalorier minskar.
Gastric bypass anses ge mycket goda resultat på lång sikt och ganska lite biverkningar. Men som med alla operationer finns det risk för komplikationer. Man måste vara beredd på att ändra livsstil både före och efter operationen för att minska risken för komplikationer och för att undvika att gå upp i vikt igen. Källa: Vårdguiden
Efter två år har familjelivet blivit mer oförutsägbart, bland annat beroende på vilka förväntningar familjemedlemmarna har om vilka förändringar som sker efter operationen. Familjerna går igenom olika faser och hur det går beror på familjens totala livssituation och hur flexibla och trygga deras relationer är vilket framträder vid förändring.
Tre utvecklingsvägar för familjen
Ami Bylund ser tre vanliga utvecklingsvägar: familjen blir starkare, familjen går tillbaka till gamla rutiner eller familjen separerar.
– Resultaten visar alltså att hela familjen påverkas av förändringarna efter en gastric bypass-operation. De ger oss också större kunskap om familjens behov, resurser och hur familjemedlemmar kan stödja varandra i förändringarna efter operation.
– Genom informera hela familjen inför en operation får alla möjlighet att förbereda sig på de förändringar som kommer, säger Ami Bylund och berättar att hon nu arbetar med att ta fram information som riktas till familjen.
Hälso- och sjukvårdpersonal kan genom att identifiera familjens behov och resurser bidra till att stärka familjefunktionen och det gemensamma välbefinnandet.
Kontakt: Ami Bylund, doktor i vårdvetenskap, telefon: 08-714 65 04 ami.bylund@erstadiakoni.se
Annika Sand, pressansvarig, telefon 076-830 01 05
Vid kranskärlssjukdom, som hjärtinfarkt och kärlkramp, är inflammation en viktig komponent. En betydande andel av patienterna som har haft hjärtinfarkt har kvar en låggradig, kronisk inflammation i kroppen trots att de får en bra behandling som innefattar både kärlingrepp, läkemedel och livsstilsprogram.
– Vi vet att kronisk inflammation är förknippad med sämre prognos, säger Lena Jonasson, professor vid institutionen för medicin och hälsa och överläkare i kardiologi, som har lett studien.
Lutein dämpar inflammation
Forskning tyder på att det vi äter kan påverka inflammatoriska processer i kroppen. En grupp ämnen som kan vara intressanta är karotenoider, en stor familj av fettlösliga färgämnen från växtriket där betakaroten och lykopen hör till de mer kända. Flera tidigare studier har hittat ett omvänt samband mellan nivåer av karotenoider och markörer för inflammation. Det har väckt frågan om karotenoider i sig själva har anti-inflammatoriska effekter.
Forskarna vill undersöka om ökat intag av luteinrik mat har positiva effekter på immunförsvaret hos patienter med kranskärlssjukdom. Framför allt grönsaker med mörkgröna blad är rika på lutein.
De flesta tidigare studierna om karotenoiders koppling till inflammation har gjorts på djur eller friska människor. Men immunceller hos personer som har en låggradig inflammation är mer lättretliga och kan reagera annorlunda än motsvarande celler från friska. Forskarna bakom den nya studien ville därför undersöka om karotenoider har anti-inflammatoriska effekter hos patienter med kranskärlssjukdom.
– Vår studie styrker att en särskild karotenoid, nämligen lutein, kan dämpa långvarig inflammation hos patienter med kranskärlssjukdom. Dessutom visar vi att lutein tas upp och lagras av immuncellerna i blodet, säger Rosanna Chung, postdoktor vid institutionen för medicin och hälsa vid Linköpings universitet.
Cellens inflammatoriska aktivitet minskade
Forskarna började med att mäta nivåerna av de sex vanligaste karotenoiderna i blod från totalt 193 patienter med kranskärlssjukdom. Samtidigt mättes graden av inflammation i blodet med hjälp av den inflammatoriska markören interleukin-6, IL-6. Av karotenoiderna var det endast lutein som uppvisade ett samband med IL-6. Ju högre luteinnivåer i plasman, desto lägre nivåer av IL-6.
Lutein i maten
Den främsta källan till lutein i mat är grönkål, men mycket lutein finns också i andra färgstarka grönsaker som spenat, broccoli, majs och ärtor och brysselkål. Lutein används också som färgämne i livsmedel, till exempel godis och glass, och har då E-nummer E 161b. Den ger gul färg. Lutein är det vanligaste färgämnet i naturen och kan utvinnas ur tagetes och lusern.
– Patienterna hade bästa möjliga behandling för sin sjukdom enligt kliniska riktlinjer, ändå såg vi att många av dem hade en kvarvarande inflammation och samtidigt lägre nivåer av lutein, säger Lena Jonasson.
Forskarna gick därför vidare med att undersöka om lutein kunde påverka celler i blodet som är involverade i inflammatoriska processer. De samlade in immunceller i blod från patienter med kranskärlssjukdom. Det visade sig att cellernas inflammatoriska aktivitet minskade påtagligt när cellerna behandlades med lutein.
Forskarna vill nu fortsätta att undersöka om ökat intag av luteinrik mat har positiva effekter på immunförsvaret hos patienter med kranskärlssjukdom. Framför allt grönsaker med mörkgröna blad, som spenat, är rika på lutein.
Mer forskning om antioxidanten lutein
I en studie från 2018 jämförde forskargruppen olika sätt att tillaga färsk spenat för att ta reda på hur man maximerar luteinnivåerna i maten.
Studien visade att det bästa är att inte hetta upp spenaten alls. Allra bäst är att göra smoothie och tillsätta fett från mjölkprodukter, som grädde, mjölk eller yoghurt. När spenaten finfördelas släpps mer lutein ut från spenatbladen, och fettet ökar luteinets löslighet i vätskan vilket gör det lättare för kroppen att ta upp antioxidanten.
Integration och immigrationsfrågor toppar dagordningen men är av betydligt lägre vikt i Göteborg, jämfört med i Sverige i stort. Däremot är frågor om kriminalitet, infrastruktur och bostäder mer centrala än i övriga riket.
Under hösten och vintern 2016 genomförde SOM-institutet för första gången en undersökning bland boende i Göteborgs kommun. Syftet med undersökningen är bland annat att löpande följa utvecklingen i staden och bland stadens invånare fram till 400-års jubileet 2021.
Göteborgare från alla stadsdelar nöjda med att bo i staden
På en övergripande nivå visar undersökningen att de boende i Göteborg är nöjda med sin stad. Utbudet av restauranger och serveringar samt kultur bedöms som särskilt tilltalande och hela 94 procent anser att Göteborg är en bra stad att bo i. Däremot håller endast 52 procent med om att Göteborg skulle vara en trygg och säker stad.
En stor majoritet av de svarande – 95 procent – är nöjda med sitt nuvarande boende i staden och 75 procent skulle rekommendera andra att flytta till Göteborg. Hälften av de svarande tycker dock att kostnaden för det egna boendet är för hög, och de allra flesta uppfattar att det råder bostadsbrist.
– Var i staden man bor verkar inte påverka hur nöjd man är med Göteborg. Däremot finns det stora skillnader mellan stadsdelarna i andra frågor, som exempelvis regelbunden nyhetskonsumtion, och tillit till människor i det egna boendeområdet, säger statsvetaren Maria Solevid, ansvarig för undersökningen.
Lägre fokus på immigration men högre fokus på bostäder och brottslighet
Göteborgsundersökningen visar att göteborgarna, likt svenskarna i stort, tycker att immigration och integration är den viktigaste samhällsfrågan idag. En tredjedel svarade någonting som har med detta att göra på en fritextfråga, men det är en betydligt lägre andel än i Sverige i stort. Istället är Lag och ordning, som inrymmer brottslighet, våld och polisverksamhet, särskilt högt på göteborgarnas dagordning och en fjärdedel av de svarande har angett något inom denna kategori.
– När vi jämför samhällsproblem i Göteborg med de som angetts i den nationella SOM-undersökningen från samma period ser vi stora skillnader på många områden. Det är tydligt att kriminalitet, infrastruktur och bostäder är väldigt centrala frågor i Göteborg jämfört med i övriga Sverige. Det är troligt att detta är kopplat till händelser och situationer i staden och det ska bli spännande att se om och hur detta förändras över tid, säger Maria Solevid.
Åsikter om lokala förslag
Undersökningen innehåller även frågor om lokala förslag och satsningar. På en generell nivå är göteborgarna negativa till att bygga bostäder på Heden, men positiva till att omfördela mer resurser från rika till fattiga stadsdelar i Göteborg. De frågor där flest har en åsikt gäller Västlänken och trängselskatter, vilket befäster kategorin infrastrukturs höga ställning på göteborgarnas dagordning. Västlänken har en tudelad opinion där 36 procent tycker att det var ett bra politiskt förslag och 43 procent tycker att det var dåligt. I frågan om trängselskatter i Göteborg ställer sig 32 procent positiva och 50 procent negativa.
– Det är uppenbart att Västlänken och trängselskatter är två väldigt polariserade frågor där många har starka åsikter. Vi ser även en tydlig korrelation mellan negativ inställning i dessa frågor och förtroende för politiker. Ju sämre du tycker om Västlänken, desto lägre förtroende har du för politiker i Göteborg, säger Maria Solevid.
SOM-undersökningen i Göteborg gick hösten 2016 ut till 7 000 slumpmässigt utvalda personer i åldrarna 16-85 år boende i Göteborgs kommun. Svaren samlades in mellan 23 september och 16 december 2016. Totalt 3463 personer svarade på undersökningen. Undersökningsresultaten sammanfattas i rapport 2017:31 SOM-undersökningen i Göteborg 2016 samt i fyra mindre tabellrapporter.
Kontakt: Maria Solevid, universitetslektor i statsvetenskap och undersökningsledare vid SOM-institutet, telefon: 031–786 1844, e-post: maria.solevid@som.gu.se”>maria.solevid@som.gu.se
Daniel Jansson, kommunikatör SOM-institutet. Tel: 031–786 55 29 E-post: daniel.jansson@som.gu.se
Studien från Linnéuniversitetet och Naturhistoriska riksmuseet visar att svamp är en viktig pusselbit i ekosystemen djupt nere i berggrunden, en livsmiljö som är mycket vanlig på jorden. Livsformerna där nere har fått anpassa sig till ogästvänliga, och i våra ögon, extrema förhållanden.
Svamp och svavelbakterier samarbetar
En stor skillnad mot livet på ytan är det totala mörker och bristen på både syre och näringsämnen som råder djupt nere i berget. Kunskaperna om hur livsformerna där ser ut idag och hur de utvecklats under årmiljoner av isolering är mycket begränsade. De studier som finns har i regel fokuserat på mikroskopiska prokaryoter (bakterier och arkéer) och försummat de mer komplexa eukaryoterna (till exempel svampar).
Tidigare okänt uråldrigt liv i jordskorpan. Delvis fossiliserade svamphyfer på en zeolitkristall från 740 m djup i ett hålrum I granit från Oskarshamnsområdet. Svepelektronmikroskopbild med 600 µm:s bredd. Foto: Henrik Drake, Magnus Ivarsson.
Henrik Drake, Linnéuniversitetet, och Magnus Ivarsson, Naturhistoriska riksmuseet, har lett studien och förklarar hur man upptäckt uråldrig svamp i urberget:
– Vi har hittat hyfer av svamp som levt under syrefria förhållanden på så stort djup som 740 m, vilket innebär en ny viktig ledtråd för att förstå ekosystemen djupt nere i jordskorpan.
Förutom att detta är det första fyndet av svamp som levt i bergsprickor på stort djup i kontinentaljordskorpan, visar studien på ett direkt samspel mellan svamp och svavelbakterier, och bekräftar därmed en länge hypotiserad biologisk mekanism.
Mineralkristaller täckta av svamphyfer
Henrik Drake beskriver hur de gjorde upptäckten:
– Fyndet gjordes när vi öppnande en läkt bergspricka i en borrkärna. I hålrummet som gömde sig inne i den läkta sprickan fanns otroligt vackra mineralkristaller täckta av massvis med svamphyfer. Det var som att observera ett litet samhälle fruset i tiden.
Magnus Ivarsson berättar mer om svampen:
– Våra detaljerade mätningar visar tydligt att det rör sig om svamp som levt under syrefria förhållanden. En annan intressant observation är att svampen befinner sig mellan olika fossiliseringsstadier och alltså inte är fullt fossiliserad, vilket visar hur organismer i denna miljö fossiliseras och bevaras för eftervärlden.
Högprecisionsanalyser av stabila isotoper inom mineralen som finns tillsammans med svampen avslöjade att en rad olika mikrobiella processer, såsom metankonsumtion och sulfatreduktion pågått i hålrummet. Det har inte gått att direkt åldersbestämma svampen men det finns parametrar som pekar på en ålder av tiotals miljoner år.
Svampar spelar nyckelroll i djupbiosfären
Eftersom svamp producerar vätgas som prokaryoterna i den energifattiga djupbiosfären kan leva av innebär fynden att energicykeln i kontinentalskorpan kan komma att omprövas. De tidigare försummade eukaryoterna visar sig alltså spela en nyckelroll i djupbiosfären som finns kring nästa hela jordklotet.
Livsformerna i denna näringsfattiga miljö ger ledtrådar till livsbetingelserna för det tidiga livet på jorden och möjligen liv på andra planeter där till exempel hög strålning inte tillåter liv annanstans än i skydd av berget.
Kontakt: Henrik Drake, henrik.drake@lnu.se, 070-364 26 72
Magnus Ivarsson, magnus.ivarsson@nrm.se, 070-242 86 87
Annika Sand, pressansvarig Linneuniversitetet, 076-830 01 05
Det är ett samarbete mellan forskare från naturvetenskapliga fakulteten och MAX IV vid Lunds universitet, Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och universitetet i Vilnius som lett fram till de unika resultaten.
Molekyler i fossila löv
– Vi har löst många frågor angående dessa utdöda växters släktskap. Det är frågor som vetenskapen länge har sökt svar på, säger Vivi Vajda, professor vid geologiska institutionen i Lund och verksam vid Naturhistoriska riksmuseet.
Forskarna har samlat in fossila löv från bergarter i Sverige, Australien, Nya Zeeland och Grönland. Med hjälp av molekylspektroskopi och kemiska analyser har de fossila löven sedan jämförts med de kemiska signaturerna från molekyler i växtblad plockade i Botaniska trädgården i Lund.
Den moderna forskningens användande av genetiska DNA-analyser för att avgöra släktskap fungerar inte på fossila växter. De äldsta DNA-fragment som hittats är knappt en miljon år gamla. Därför valde forskarna att leta efter organiska molekyler för att se vad dessa kan avslöja om växternas evolution och släktskap.
Molekylerna hittades i den vaxartade hinna som täcker löven och som skiljer sig åt mellan olika arter. Hinnan har bevarats i de fossila lövfynden, varav vissa 200 miljoner år gamla.
Ginkgo och nutida släktingar till urtida barrträd Med hjälp av infraröd spektroskopi gjorde forskarna analyser i flera steg. Först undersökte de blad från levande växter som har släktingar bevarade i det fossila arkivet. Analysen visade att biomolekylernas kemiska signatur grupperar likadant som släktskap baserade på moderna genetiska DNA-analyser.
När metoden visade sig fungera på nu levande växter gick forskarna vidare och analyserade fossila växtblad som fortfarande har levande släktingar. Bland annat undersökte de fossil från flera arter av ginkgolöv och möjliga ginkgolöv (idag finns bara en enda levande art Ginkgo biloba). De undersökte även fossila motsvarigheter till moderna barrträd.
I dinosauriernas skogar frodades kottepalmer, ginkgoväxter och ormbunkar. De flesta utdöda sedan länge men bevarade som fossil. Att avgöra utdöda växters släktskap har varit en av paleontologernas största utmaningar eftersom de bara haft fossilens utseende att använda.
Idag finns bara en levande art på jorden av släktet ginkgo, men under jura-tiden fanns många arter av denna växt som idag betraktas som ett ”levande fossil”.
Det har visat sig att ett lövs vaxartade lager kan bevaras i fossil under miljontals år. När dessa lövresters kemiska bindningar undersöktes med infrarött ljus fick forskarna en kemisk signatur som skiljer sig mellan växtgrupper. Därför kan nu utdöda växter sorteras i olika växtgrupper baserat på likheterna och olikheterna i deras kemiska signaturer.
– Resultaten från fossilen överträffade våra förväntningar med råge. Inte nog med att de var fulla av organiska molekyler, de grupperade sig också som förväntat utifrån släktskapet som forskare tidigare fått fram genom DNA-analyser på långt yngre exemplar, säger Vivi Vajda.
Molekylerna speglar indirekt trädets DNA
Slutligen, när forskarna bevisat att metoden fungerar, analyserade de fossil från helt utdöda växter. Bland annat undersökte de Bennettiter och Nilssonia, växter som under trias- och juraperioderna för cirka 250–150 miljoner år sedan var vanliga i det område som nu är Sverige. Undersökningen visade att Bennettiter och Nilssonia är nära släkt. Däremot är de inte nära släkt med kottepalmen, något som många forskare ansett fram till nu.
Per Uvdal, professor i kemisk fysik vid Lunds universitet och en av forskarna bakom studien, kallar de samlade resultaten häpnadsväckande.
– Det förnämliga med biomolekylerna i lövens vaxhinna är att de är så otroligt mycket mer stabila än DNA. Samtidigt speglar de på ett indirekt sätt ett träds DNA och innehåller på så vis information om DNA:et. Därmed kan biomolekylerna berätta om hur ett träd evolutionärt är besläktat med andra träd, säger han.
Forskarna utökar nu sina studier med fler växtgrupper.
Kontakt:
Vivi Vajda, professor berggrundsgeologi, Geologiska institutionen, Lunds universitet +46 73 386 11 95, +46 46 222 98 86 vivi.vajda@geol.lu.se”>vivi.vajda@geol.lu.se
Per Uvdal, professor kemisk fysik, Kemiska institutionen, Lunds universitet +46 73 300 49 48, +46 46 222 96 66per.uvdal@chemphys.lu.se
I dinosauriernas skogar frodades kottepalmer, ginkgoväxter och ormbunkar. De flesta utdöda sedan länge men bevarade som fossil. Att avgöra utdöda växters släktskap har varit en av paleontologernas största utmaningar eftersom de bara haft fossilens utseende att använda. Men nu finns en ny, revolutionerande metod.
– Det här är ett stort steg för paleontologin. Forskare från andra länder har redan hört av sig och vill använda den nya metoden, säger professor Vivi Vajda vid Naturhistoriska riksmuseet.
Idag finns bara en levande art på jorden av släktet ginkgo, men under jura-tiden fanns många arter av denna växt som idag betraktas som ett ”levande fossil”. Att bara använda fossilens utseende för att skilja mellan ginkgo och barrträd kan vara mycket svårt. Men den nya metoden gör det möjligt.
Infrarött ljus avslöjar fossilet
Metoden har överträffat alla förväntningar. Det har visat sig att ett lövs vaxartade lager kan bevaras i fossil under miljontals år. När dessa lövresters kemiska bindningar undersöktes med infrarött ljus fick forskarna en kemisk signatur som skiljer sig mellan växtgrupper. Därför kan nu utdöda växter sorteras i olika växtgrupper baserat på likheterna och olikheterna i deras kemiska signaturer.
Metoden togs fram genom att undersöka nu levande växter och deras fossila släktingar.
Gingko biloba.
Den nya metoden kommer av ett samarbete mellan paleontologer, kemister och fysiker. Studien har utförts av forskargrupper vid Naturhistoriska riksmuseet i samarbete med forskare vid Lunds universitet, universitetet i Vilnius och infraröd spektroskopi har utförts vid anläggningen MAX-IV i Lund.
Långörad fladdermus (Plecotus auritus) eller brunlångöra är en fladdermusart i familjen läderlappar (Vespertilionidae). Brunlångöra är en liten fladdermus med stora öron. Kroppslängden är 4-5 centimeter och öronen kan bli närmare 4 cm långa. Bredden mellan vingarna blir 22 – 29 cm och väger upp till 13 g.
I dinosauriernas skogar frodades kottepalmer, ginkgoväxter och ormbunkar. De flesta utdöda sedan länge men bevarade som fossil. Att avgöra utdöda växters släktskap har varit en av paleontologernas största utmaningar eftersom de bara haft fossilens utseende att använda.
