– Det blir allt vanligare hos oss med hjälpsökande personer som har enbart självupplevda kognitiva problem, och där vi inte hittar några objektiva tecken på sjukdom trots att vi gör en omfattande utredning, säger Marie Eckerström, disputerad vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi och legitimerad psykolog på Sahlgrenska Universitetssjukhusets minnesmottagning.
Tillströmningen av just den här gruppen patienter, som i dag utgör en tredjedel av dem som kommer till mottagningen, har ökat behovet av kunskaper om vilka de är. I sitt arbete har Marie Eckerström följt ett par hundra av dem, kvinnor och män, under i genomsnitt fyra år.
De är ofta högutbildade, yrkesverksamma och i sammanhanget relativt unga, 50-60 år. När de testas på sjukhuset är minnesfunktionerna intakta, men i vardagsmiljön med dess krav på att ständigt lära nytt tycker de ändå inte att de fungerar.
Vanligt med stress Sambandet mellan självupplevda minnesbesvär och stress visade sig vara starkt. Sju av tio i gruppen hade upplevelser av allvarlig stress, utmattningssyndrom eller depressivitet.
– Vi fann att stressproblematik var väldigt vanligt. Man berättar att man lever eller levt länge under allvarlig stress och att det påverkat de kognitiva funktionerna så till den grad att man uppfattar att man är sjuk och oroar sig för det, kanske i kombination med att man har en nära familjemedlem med demenssjukdom och därmed mer kunskaper och oro, säger Marie Eckerström.
På minnesmottagningen utreds misstankar om begynnande demens hos hjälpsökande. Parallellt bedrivs forskning.
– Det vi primärt utreder är misstänkt demenssjukdom, har de inte det ska de inte vara kvar hos oss. Men det finns inte så många ställen för dem att vända sig till, de verkar ibland falla mellan stolarna.
Flertalet var stabila Upplevda minnesbesvär är vanligt och kan vara ett tidigt tecken på kommande demensutveckling. För dem i den undersökta gruppen som också hade avvikande biomarkörer i ryggvätska (beta-amyloid, total-tau och fosfo-tau) var risken att försämras och utveckla demens mer än fördubblad. För majoriteten fanns dock inga tecken alls på försämring efter fyra år.
– De här personerna har inga objektiva tecken på demenssjukdom. Istället handlar det ofta om stress, ångest eller depressivitet, säger Marie Eckerström.
En av tio med enbart självupplevda minnesbesvär utvecklade demenssjukdom under undersökt period. Det är en högre andel än befolkningen i allmänhet men ändå lågt, menar hon.
– Det handlar ju inte om vem som helst som säger sig ha lite problem med minnet till vardags, utan om människor som sökt sig till en utredning för att de upplever sig ha allvarliga problem, konstaterar Marie Eckerström.
Tidigare trodde forskare att fåglar som infekterats av en variant av viruset inte kunnat dra fördel av det genom att bygga upp ett skydd mot andra virusvarianter. Men i en ny forskningsstudie konstateras att gräsänder som infekterats med en lågpatogen virusvariant bygger upp signifikativ immunitet och resistens mot varianter av samma virus.
– Man har trott att fåglarna inte har varit särskilt bra på att skydda sig mot senare infektioner, men faktum är att de klarar det bra, säger Neus Latorre-Margalef, biolog vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund.
Immuna mot framtida influensavirus
Studien som hon gjort tillsammans med kollegor vid University of Georgia i USA visar att änder efter en infektion blir delvis immuna och resistenta mot senare influensainfektioner som de utsätts för. Hur hög resistensen blir beror dels på vilket virus det handlar om, dels hur genetisk lika de är.
– För framtida infektioner är det alltså viktigt vilka infektioner fåglarna har haft tidigare. Fåglar som haft influensa kan få ett partiellt skydd mot elaka varianter, exempelvis H5N1 eller H5N8, säger Neus Latorre-Margalef.
H5N1 och H5N8 är högpatogena och de varianter som oftast förknippats med fågelinfluensa. För drygt tio sedan spreds H5N1 över världen från kycklingbesättningar i Sydostasien. Både vilda fågelpopulationer och tamfågelbesättningar drabbades hårt. Även människor insjuknade, i vissa fall med dödlig utgång.
Fler varianter virus hos fåglar
Det är oklart varför det finns fler varianter av influensa A bland fåglar än hos människor och andra däggdjur. En förklaring kan vara det som Neus Latorre-Margalef och hennes kollegor visar i sin studie; att olika virusvarianter konkurrerar med varandra när fåglar bygger upp immunitet och infektionstiden blir kort. Viruset får då chansen att mutera och förändras.
– Vi behöver förstå mer om hur olika virus och varianter av samma virus interagerar, exempelvis när en individ blir infekterad flera gånger. Mer kunskap gör att det blir lättare att ta fram nya strategier för att utveckla effektivare vaccin, säger Neus Latorre-Margalef.
I boken Olydnadens söner berättar Henric Bagerius om fyra kungar som var ansatta av kritik och där motståndaren använde samma vapen – anklagelser om sodomi. De ”olydiga” var förutom svenske Magnus Eriksson (1316-1374), engelska Edvard ll (1284-1327) och Richard ll (1367-1400) och Henrik IV av Kastilien (1425-1474).
Henric Bagerius forskningsintresse är medeltiden och relationen mellan kropp, sexualitet och politik.
– Det är kungahistoria, men med ett nytt perspektiv. För mig började det med ett intresse för Magnus Eriksson och sedan upptäckte jag att det fanns liknande anklagelser om sodomi mot andra kungar. Jag ville ta reda på om det var ett mönster, säger han.
Birgitta hade sin skäl
Henric Bagerius använder queerteori som vetenskaplig metod för att analysera spelet runt de fyra kungarna:
– Genom att studera det avvikande kan man se vad som är normen. Det fanns en föreställning om vad som var en god kung och kritikerna visar fram en dålig kung.
Den heliga Birgitta var Magnus Erikssons fräna och mest inflytelserika kritiker. Hon beskyllde honom, utan att skräda orden, för att ha sex med andra män, ett brott mot skapelseordningen och därmed mot Gud. Birgitta uppgav att hon bara var en budbärare som bara förmedlade vad jungfru Maria sagt henne i uppenbarelser.
– I sodomin fanns samlat alla föraktfulla egenskaper som vekhet, ogudaktighet och oförmåga att behärska sig, allt som en kung inte ska vara, säger Henric Bagerius.
Hon hade sina skäl att ansätta Magnus Eriksson. Han hade misslyckats med sina korståg i nuvarande Ryssland och var alltså oduglig som kung i hennes ögon.
Idealen för par i maktställning lever kvar
Homosexualitet som begrepp kom till på 1800-talet. På medeltiden gällde sodomi där de sexuella handlingarna, inte begäret, var det förkastliga enligt kritikerna. De som utmanade kungen om makten tog till ett kraftfullt propagandavapen.
– För min del är det inte intressant att veta om anklagelserna var sanna eller inte, utan hur de användes, säger Henric Bagerius.
Sodomianklagelserna innefattar också de gunstlingar, med makt, som antogs vara part i den ogudaktiga skörlevnaden och kom nära den kungliga kroppen. Den tredje parten var drottningen.
– Om inte kungen sexuellt kunde tillfredsställa sin hustru och därmed kontrollera henne antogs hon bli oregerlig och farlig och vilja ta makten. Risken fanns att hon skulle ha älskare och få barn med en annan man.
Normen för det kungliga äktenskapet var harmoni där parterna visste sin plats, ett ideal som levt vidare genom århundradena till våra tider och som par i maktställning inte alltid lever upp till. Henric Bagerius exemplifierar med presidentparen Clinton och Trump och förra tronföljarparet Charles och Diana.
Gummibaserade ytor blir allt vanligare. Tidigare har man trott att dessa ytor var relativt stabila och inte släppte ifrån sig så mycket mikroplast, men en ny studie från Lunds universitet visar att så inte är fallet. Vid undersökningen upptäcktes att mikroplaster från en skolgård i Lomma hamnat i Höje å, via dagvattenrören. Ungefär var tionde lekplats i Lomma har en gummibaserad yta.
Uppmärksammas alltmer Mikroplaster är ett problem som fått allt större uppmärksamhet. Fiskar och andra djur i våra hav och sjöar, men även landlevande organismer, tror att mikroplasten är mat och äter den. Det kan göra att djuret både svälter och får i sig gifter. En rapport från Ellen MacArthur Foundation 2016 visar att om vi inte gör något åt detta så kan det finnas mer plast än fisk i våra hav år 2050.
Den aktuella studien i Lomma kommun är ett examensarbete som gjorts vid miljö- och hälsoskyddsutbildningen på Naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet. Bakom studien står Jens Andersen Hörman.
– Det är svårt att svara på hur stort problemet med just fallskydd och multiplaner är. Min bedömning är att det inte är en obetydlig källa på det nationella planet, det hade varit intressant att kvantifiera utsläppet i ett större sammanhang, säger han.
Den största källan till utsläpp av mikroplast i Sverige är slitage av bildäck. Naturvårdsverket har nyligen bedömt att konstgräsplaner är den näst största utsläppskällan i landet. Däremot saknar rapporten helt uppgifter om fallskydd och multiplaner eftersom man tidigare inte vetat att även dessa ytor ger upphov till mikroplaster, konstaterar Jens Andersen Hörman.
Stötdämpande gummibitar Fallskydd och multiplaner är ofta färgglada, stötdämpande ytor med små gummibitar, det vill säga mikroplaster, liknande de som finns på konstgräsplaner. Till skillnad från gummibitarna på konstgräsplaner är de som används på fallskydden och multiplanerna fastlimmade. Trots detta lossnar de. Ingen har tidigare tittat på om fallskydd och multiplaner också släpper ut mikroplaster, vilket Jens Andersen Hörman i sin studie nu alltså visat att de gör. Enligt Andersen Hörman behövs egentligen inte fler studier för att åtgärder ska vidtas.
– Jag har visat att fallskydd och multiplaner ger upphov till mikroplaster och att dessa sprids via dagvattennätet. Den kännedomen räcker förhoppningsvis för att man ska börja arbeta med förebyggande åtgärder och ta höjd för detta problem vid anläggning av den här typen av ytor. För tillsynsmyndigheterna som bara kan fatta beslut i det enskilda fallet kan mina resultat användas som bakgrund till kravställning på undersökningar av liknande ytor och i förlängningen beslut om åtgärder, säger Jens Andersen Hörman.
Det finns en hel del lagar och regler i till exempel miljöbalken som kan användas för att säkerställa att de här ytorna inte ska släppa ut några mikroplaster, menar han. Exempelvis kan den som har en multiplan tvingas att ha rutiner för att se till att mikroplasterna inte sprids i miljön. Jens Andersen Hörman hoppas att dessa lagar och regler kommer att användas nu när det har visat sig att det finns problem.
Flest gummibaserade ytor på skolorna
13 procent av de identifierade lekplatserna i Lomma tätort hade gummibaserade ytor. Flest gummibaserade ytor fanns på skolgårdarna. Samtliga gummibaserade ytor släppte ifrån sig mikroplaster: från 64 st/m2 till 36704 st/m2. Där dagvattnet från en skolgård släpps ut i Höje å hittades mikroplaster i sedimentet.
Kontakt: Jens Andersen Hörman, nyutexaminerad student från Centrum för miljö- och klimatforskning, Lunds universitet (och nyanställd miljöinspektör i Malmö kommun), el 073 678 00 77, jens.a.hoerman@gmail.com
Johanna Alkan Olsson, universitetslektor samt handledare för examensarbetet, Centrum för miljö- och klimatforskning, Lunds universitet, tel 046 222 17 93, 072 741 79 90, johanna.alkan_olsson@cec.lu.se
Arvid Bolin, doktorand samt handledare för examensarbetet, Biologiska institutionen, Lunds universitet, arvid.bolin@biol.lu.se
För att kunna ta sig fram effektivt och säkert behöver cyklister interagera med infrastrukturen och andra trafikanter. I en fältstudie undersökte forskare på VTI därför hur olika typer av cyklister anpassar sitt beteende till omgivningen, både med och utan interaktion med en mobiltelefon.
Cyklar på trottoaren Det visade sig att cirka 40 procent av cyklisterna valde att cykla på trottoaren istället för på vägen på de ställen där det inte fanns någon cykelbana.
– Det framgick av intervjuer och tänka-högt-protokoll att anledningen till trottoarcykling främst var den osäkerhet som cyklisterna känner i blandtrafik, där de upplever att bilister har större makt, säger Jonas Ihlström, forskare på VTI.
Infrastrukturens utformning hade stor betydelse för cyklisternas framkomlighet. Snabba cyklister och elcyklister fördröjdes mer i situationer där utformningen krävde ett stopp oavsett trafikläget, och komfortcyklister fördröjdes mest i en otydligt utformad cirkulationsplats i blandtrafik. I denna situation uttryckte många cyklister en osäkerhet över den tilltänkta färdvägen samt en otrygghet att vistas i blandtrafik.
Väntade med att besvara sms Resultaten visar att det var vanligt för cyklister att ignorera inkommande sms, eller att besvara dem först vid nästa nödvändiga stopp. En tredjedel av alla inkommande sms lästes eller besvarades direkt under cykling.
– När cyklisterna läste eller skickade sms missade de nästan aldrig att rikta uppmärksamheten dit det var nödvändigt. Detta gällde oavsett vilken grupp av cyklister de tillhörde, säger Sara Nygårdhs, forskare på VTI.
Att lyssna på musik påverkade hastigheten olika beroende på cyklistgrupp, där snabbare cyklister sänkte sin hastighet något. Uppmärksamheten och den upplevda belastningen påverkades inte.
Studien visar att det är nödvändigt att inte betrakta cyklister som en homogen grupp utan som människor med olika förutsättningar, vilket är viktigt att ta hänsyn till vid utformning av infrastruktur. På samma sätt som cyklisterna anpassar sig till infrastrukturen utefter sin egen förmåga, anpassar de också sitt interagerande med mobiltelefonen efter de krav på uppmärksamhet som situationen ställer.
Fakta om studien
Studien är en fältstudie där 41 cyklister cyklade samma cirka 3 kilometer långa rutt två gånger, en gång medan de lyssnade på musik och en gång utan. Varje cyklist fick tre textmeddelanden under cyklingen. Cyklisterna fick själv välja om, när och hur de svarade på meddelandena, samt var på vägen, cykelbanan eller trottoaren de placerade sig. Cyklisternas blickbeteende och hastighet loggades. Med hjälp av kameror på den egna samt en efterföljande försöksledares cykel filmades trafiksituationen omkring cyklisten. Deltagarna delades in i fyra cyklistgrupper, baserat på en självvärdering av sin hastighet i förhållande till andra, och vilken cykeltyp man använde.
Projektet ingår i ett treårigt forskningsprogram om oskyddade hjulburna trafikanter som finansieras av Stiftelsen Länsförsäkringsbolagens Forskningsfond.
Rapporten ger en mörk bild av hur arbetsmarknadspolitiken organiseras för dem som behöver mest stöd för att etablera sig på arbetsmarknaden. Svag styrning från staten är en viktig faktor till att det ser ut som det gör, menar Rickard Ulmestig, docent i socialt arbete på Linnéuniversitetet:
— Det finns en otydlighet i vad som är statens ansvar och vad som ligger på kommunerna och de lokala arbetsförmedlingarna. Detta innebär att de som kanske främst behöver stöd för att etablera sig på arbetsmarknaden riskerar att erbjudas en arbetsmarknadspolitik som är ineffektiv, där den enskilde inte har rätt att få stöd och där stödet är helt beroende på vilken kommun du bor i.
Het politisk fråga Arbetsmarknadspolitikens organisering, och speciellt den som riktas till de arbetslösa som står längst ifrån arbetsmarknaden är en het politisk fråga. Olika politiska partier har olika förslag på hur arbetsmarknadspolitiken ska organiseras. Den nuvarande regeringen satsar stort på att kommunerna engagerar sig i att öka kompetensen för nyanlända, ungdomar utan gymnasiekompetens och långtidsarbetslösa för att därigenom öka deras attraktivitet på arbetsmarknaden.
Slutsatserna visar att svag styrning från staten ger ett politikområde som kännetecknas av brist på belägg och ointresse för vad som är effektivt för att etablera arbetslösa på arbetsmarknaden. Detta förstärks av att kommunernas och Arbetsförmedlingens verksamheter fungerar parallellt med tydliga risker att de erbjuder samma service eller att människor faller mellan stolarna. Resultatet visar också att arbetslösa används som billig arbetskraft i flera av de studerade kommunerna för att upprätthålla den kommunala servicen.
Lokala variationer Rapporten visar också att det finns stora lokala variationer som gör att det är hemkommunens och det lokala arbetsförmedlingskontorets val att organisera sig som påverkar vilket stöd den enskilde får.
Rapporten är beställd av Riksrevisionen och innehåller en översikt av forskning om kommunal arbetsmarknadspolitik samt en intervjustudie om hur arbetsmarknadspolitik organiseras och styrs lokalt. Rapporten är skriven av Alexandru Panican vid Lunds Universitet och Rickard Ulmestig vid Linneuniversitet, båda forskare inom Socialt arbete.
Behandlingar för sällsynta sjukdomar, så kallade särläkemedel, har blivit en utmaning vid prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Att inkludera ett särläkemedel i högkostnadsskyddet gör å ena sidan att patienten får läkemedel, men det kan tränga ut vård för andra patienter. Att inte inkludera ett särläkemedel leder å andra sidan till att svårt sjuka patienter blir utan behandling som eventuellt skulle ha hjälpt dem.
Ofta mycket sjuka – Särläkemedel ställer frågan om prioriteringar på sin spets. De är ofta väldigt dyra, samtidigt som patienterna ofta är mycket sjuka. Oavsett om beslutsfattarna väljer att subventionera ett särläkemedel eller inte, så ger det upphov till en konflikt eftersom resurserna är begränsade, säger Johanna Wiss, nybliven filosofie doktor och tidigare doktorand vid Institutionen för medicin och hälsa vid Linköpings universitet.
I Sverige definieras sällsynta sjukdomar som sådana som drabbar färre än en per 10 000 personer. Men eftersom det finns så många sällsynta sjukdomar blir antalet människor som har en ovanlig sjukdom stort när man lägger ihop dem.
Det har tidigare funnits få effektiva läkemedel för sällsynta tillstånd. Men efter att EU år 2000 antog en förordning som ökar incitamenten för läkemedelsföretag att utveckla särläkemedel har antalet ökat. De kostar ofta mer än läkemedel för vanligare sjukdomar. Johanna Wiss, som har en bakgrund inom ekonomi, har undersökt frågan om särläkemedel ur både ekonomiska, etiska och psykologiska perspektiv.
Fick prioritera I sin forskning har hon bland annat utforskat allmänhetens syn på om sällsynthet ska spela en roll vid prioriteringsbesluten. Fler än tusen deltagare fick avgöra hur de ville prioritera resurser i olika scenarier där presentationen av problemet och informationen varierade något mellan scenarierna.
– Trots att vi inte såg en generell preferens för att behandla sällsynta tillstånd framför vanliga, så var det mätbara skillnader mellan hur stor andel av försöksdeltagarna som valde den sällsynta gruppen beroende på hur informationen presenterades. Det är intressant att så små variationer kan göra så stor skillnad och det är viktigt att de som tar besluten är medvetna om de här faktorerna, säger Johanna Wiss.
Hon menar att kombinationen av ekonomiska, etiska och psykologiska perspektiv i studierna ger en ökad förståelse för hur komplexa besluten är. Hon har också tittat på hur dessa beslut fattas i praktiken i fem europeiska länder, inklusive Sverige.
– Oavsett om beslutsfattare väljer att rekommendera subvention av särläkemedel eller inte, så kan de här forskningsresultaten bidra till en mer systematisk och transparent beslutsprocess och på sikt en mer jämlik vård. Prioriteringar som görs på olika eller dolda grunder blir inte bra för hälso- och sjukvården i längden, säger Johanna Wiss.
Tidigare gjorda studier har fokuserat på kortsiktiga utfall av enskilda preparat och därför har det saknats kunskap om behandlingsformens långsiktiga effekter i klinisk praktik, där det är vanligt att byta mellan olika läkemedel.
– I den här studien har vi tagit ett patientperspektiv, säger Marcus Schmitt-Egenolf, som är professor vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå Universitet och sisteförfattare av studien.
– De flesta befintliga studier inom detta område har initierats av läkemedelsindustrin och utförts i kontrollerade miljöer som gynnar den egna produkten. Dessa studier har därför inte kunnat visa hur ett preparat fungerar under verkliga omständigheter.
Kvalitetsregister Studien, som presenterats i British Journal of Dermatology, är baserad på data från regelbundna konsultationer med patienter i PsoReg, ett nationellt kvalitetsregister för systemisk psoriasisbehandling. Studien gjordes av forskare vid Umeå universitet och Institutet för Hälsa- och Sjukvårdsekonomi (IHE) i Lund.
Psoriasis är en vanlig autoimmun hudsjukdom som drabbar ungefär tre procent av Sveriges befolkning. Måttlig till svår psoriasis är associerad med en högre risk för kardiovaskulära sjukdomar och metabola syndromet. För över ett decennium sedan ledde utvecklingen av nya biologiska läkemedel till uppkomsten av nya behandlingar för måttlig till svår psoriasis på sätt som ger större minskning av hudinflammation, låg toxicitet och förbättrad livskvalitet för patienter. Den aktuella studien, där patienter följts under en period upp till 10 år, visar att den biologiska behandlingens goda effekter är stabila över tid.
Livskvalitet I studien har forskarna analyserat tre olika mått på behandlingseffekt: ett kliniskt index PASI (Psoriasis Area Severity Index), DLQI (Dermatology Life Quality Index), som mäter hur hudsjukdomen påverkar livskvalitet, och EQ-5D, som är ett standardiserat mått på generell hälsorelaterad livskvalitet.
– I alla tre mått på behandlingseffekt såg vi signifikanta skillnader mellan före och efter att patienten bytt till behandling med biologiska läkemedel. Effekterna var tydliga vid 3-5 månader efter bytet men var även bestående under hela den observerade tidsperioden, säger Marcus Schmitt-Egenolf.
– Resultaten visar att med de biologiska läkemedlen som de idag används håller behandlingseffektiviteten och de positiva effekterna på livskvalitet i sig över tid. Dessa resultat kan vara ett bra beslutsstöd för läkare när det gäller att initiera eller fortsätta med biologisk behandling för patienter som haft dålig effekt med konventionella systemiska behandlingar. Studiens resultat är också viktiga ur ett internationellt perspektiv eftersom evidens kring långsiktiga resultat av biologiska läkemedelsbehandlingar hittills varit ovanliga men inte desto mindre viktiga för utvecklandet av bättre behandlingsriktlinjer, säger Marcus Schmitt-Egenolf.
Om publiceringen: British Journal of Dermatology, artikel: Sustained PASI, DLQI and EQ-5D response of biological treatment in psoriasis: 10 years of real-world data in the Swedish National Psoriasis Register. Författare: F Hjalte, K Steen Carlsson och M. Schmitt-Egenolf. DOI: 10.1111/bjd.15757.
För mer information, vänligen kontakta:
Marcus Schmitt-Egenolf, Institutionen för folkhälsa och klinisk vetenskap, Umeå universitet
Telefon: 090-785 2875, marcus.schmitt-egenolf@umu.se
Mopedister, gående och cyklister, alla med olika hastigheter och rörelsemönster, ska samsas på våra gång- och cykelvägar. Det uppstår incidenter och kollisioner som skulle kunna bero på skillnader i hastighet. Ungefär en procent av de fotgängare som uppsöker akutsjukvård har skadats i en kollision med en cyklist. Av alla skadade cyklister som uppsöker akutsjukvård har sju procent skadats i en kollision med en annan cyklist och en procent i kollision med mopedist respektive fotgängare. I det stora hela är olyckor mellan oskyddade trafikanter alltså inget stort trafiksäkerhetsproblem, utan snarare ett trygghetsproblem.
Öka kunskapen – För att öka tryggheten behövs åtgärder, men kunskap saknas om trafikantsammansättning och hastighetsnivåer. Syftet med projektet var därför att öka kunskapen om cyklisters hastigheter på gång- och cykelvägar, säger Jenny Eriksson, forskare på VTI.
Utifrån tidigare insamlade mätningar samt egna hastighetsmätningar konstaterar forskarna att cyklisternas medelhastighet varierar mellan 15–25 kilometer i timmen. Ungefär 70–95 procent av de trafikanter som observerades på gång- och cykelvägarna var cyklister och cirka 5–30 procent var fotgängare. En ytterst liten andel var mopedister.
– I Stockholm, där vi hade tillgång till tidigare års hastighetsdata, har vi inte kunnat påvisa någon generell ökning av cyklisternas hastighet i ett längre tidsperspektiv, vare sig i medelhastighet eller andel cyklister som håller högre fart än 30 kilometer i timmen. Däremot har cykelflödet ökat på många platser. Det innebär att antalet cyklister som håller en hög hastighet ökar, även om inte andelen ökar. Detta kan felaktigt uppfattas som ökade medelhastigheter, säger Jenny Eriksson.
Lugnare på lunchen Cyklisternas medelhastighet varierar ytterst lite över dygnet. Vid lunchtid och under helgen är medelhastigheten något lägre jämfört med under vardagar, den främsta förklaringen är troligtvis att det är typen av ärende som inverkar på medelhastigheten i dessa fall. Under året verkar inte cyklisters medelhastighet påverkas speciellt mycket, annat än under vintermånaderna. Cykelflödets storlek verkar inte påverka medelhastigheterna nämnvärt.
Vad gäller typ av cykel var komfortcykeln mest förekommande följt av trekkingcykel. Elcykel förekom på alla platser, men i varierande omfattning från 1 till 10 procent. Racer förekom också på alla platser, mellan 1–15 procent. På de två platser med de högsta andelarna el- och racercyklar uppmättes jämförelsevis hög medelhastighet.
Fakta om projektet:
Tre olika underlag har använts, dels hastighets- och cykelflödesmätningar från tidigare mätningar i tre olika kommuner; Eskilstuna, Linköping och Stockholm för totalt 18 platser, dels nya hastighets- och cykelflödesmätningar samt observationsstudier i Linköping (4 platser) och Stockholm (1 plats). Utöver detta har forskarna sammanställt några utvalda referenser.
Projektet ingår i ett treårigt forskningsprogram om oskyddade hjulburna trafikanter som finansieras av Stiftelsen Länsförsäkringsbolagens Forskningsfond.
– Det ska ske så tidigt som möjligt, innan skadan är skedd och så fort man misstänker att barnet kan drabbas av en hjärnskada. Direkt efter födseln om det gäller en infektion hos barnet, och innan förlossningen om mamman bär på något som kan smitta fostret, säger Amin Mottahedin, disputerad vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi.
Hjärnskador hos nyfödda är den vanligaste orsaken till neurologiska problem som cerebral pares, CP. I Sverige diagnostiseras två av tusen spädbarn med denna form av störd muskelkontroll. Den är vanligare hos för tidigt födda, men förekommer också efter fullgångna graviditeter.
Vanliga orsaker till hjärnskada är syrebrist (hypoxi), lågt blodflöde (ischemi) till hjärnan, eller både och. Ännu en riskfaktor är infektioner hos spädbarn eller mamma runt födseln, och huvudfrågan i Amin Mottahedins avhandling är just hur infektioner ökar riskerna.
Försvagat försvar i hjärnan
Studier på nyfödda möss visade att hjärnskadorna efter framkallad hypoxi och ischemi förvärrades när man först aktiverade djurens immunförsvar. Detta skedde genom ett par så kallade tolliknande receptorer, TLR, som finns på ytan av alla immunceller och känner igen infektioner. TLR3 reagerar främst på virus och TLR2 på en viss grupp av bakterier.
Att aktivera just dessa receptorer visade sig öka hjärnskadorna, liknande dem spädbarn kan få, i både nervceller och nervfibrer hos möss. Virus- och bakterieinfektioner gör alltså hjärnorna känsligare för syrebrist och dålig blodtillförsel.
Fortsatta studierna gav även svar på hur den ökade känsligheten uppstår. När TLR3 aktiverades svarade hjärnan med kraftig inflammation, som via cellförändringar ledde till att hjärnans egna immunceller blev mer reaktiva. Aktivering av TLR2 följdes av en invasion av vita blodkroppar till hjärnan, och samtidigt sämre energitillförsel.
Skador som kan stoppas
Effekterna visade sig dock kunna dämpas med N-acetylcysteine. Vid försök på råttor kunde även flödet av vita blodkroppar blockeras genom riktad behandling mot det som visat sig vara deras passage in till hjärnan, organet plexus choroideus.
I forskningen kring just plexus choroideus finns mycket kvar att göra innan resultaten når vården, menar Amin Mottahedin. Däremot tror han att det går snabbare när det gäller att behandla blivande mammor och nyfödda med läkemedlet NAC, oralt eller intravenöst, för att förebygga hjärnskador.
– Vi har modellerat virusinfektioner och bakterieinfektioner och sett att båda, i kombination med syrebrist och dålig blodtillförsel till hjärnan, kan förvärra en hjärnskada. Vi har också visat att vi kan förhindra det genom att stoppa kommunikationen mellan infektionen och inflammationen i hjärnan med ett beprövat läkemedel, som i tidigare studier visat sig inte göra någon skada, säger Amin Mottahedin.
Den skrämmande nyheten om mer plast än fisk i haven år 2050, lanserades i en rapport från välgörenhetsorganisationen Ellen Mac Arthur Foundation i början av 2016. Enligt organisationen Håll Sverige Rent kommer 80 procent av havsskräpet från land, och på topp-fem-listan över skräp funnet på Östersjökusterna finns olika plastprylar, plastflaskor, plastpåsar och skumplastbitar.
– Största problemet är att när plasten väl hamnat i havet så stannar den där. Om man vill städa bort plasten gäller det att hinna göra det innan den smulas sönder till mindre partiklar, säger Marie Löf, ekotoxikolog vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.
Magen full av plastpåsar
För djurlivet kan plastskräpet få otrevliga konsekvenser. Fiskar trasslar in sig i borttappade fiskenät, fåglar och vattenlevande däggdjur skadas eller drunknar efter att ha fastnat i plastpåsar och andra förpackningar. Det finns exempel på valar som påträffats med magarna fulla av plastpåsar.
Även efter att plasten smulats sönder och blivit till mindre partiklar kan den påverka det marina livet. Exempelvis har forskare sett att musslor får i sig relativt stora mängder plastpartiklar som är runt 10 mikrometer i diameter. Forskare vid Finlands miljöinstitut i Helsingfors har även konstaterat att zooplankton från Östersjön äter små partiklar av polystyrenplast.
Misstankar finns också om att plastpartiklarna kan vandra uppåt i näringskedjan – till djur som äter plankton och även till människor som äter musslor och ostron. Mikroplast med partiklar mindre än fem mikrometer i diameter kan enligt några studier tas upp i fiskars vävnad – i lever, gälar och tarmar. Havskräftor som ätit mikroplast under åtta månader förlorade vikt, och ostron som serverades liknande mat fick försämrad reproduktionsförmåga.
– Forskarna är ändå eniga om att man inte ska sluta äta fisk på grund av plasten. De positiva hälsoeffekterna överväger. Men det är en varningsklocka att plasten kommer in i vår mat, säger Marie Löf.
En ny studie från Stockholms universitet visar att det finns mycket mikroplast i Östersjön, bland annat runt Stockholm. Mängden mikroplast i ytvattnet nära staden är ungefär lika stor som utanför flera städer i Kalifornien, och i Stockholms skärgård finns ungefär lika mycket plast som i nordvästra Medelhavet.
Mängden plast fylls hela tiden på. Plastpåsen med skräp som farfar slängde i Östersjön på 1960-talet finns fortfarande kvar, fast i sönderdelad form. På senare tid har det också tillkommit allt mer plastpartiklar från kosmetika, hygienprodukter och textilier.
Mikroplaster i sminket
Mikroplaster är små, små plastbitar som läggs till i produkter för sin skrubbande effekt, eller som utfyllnad och för att ge konsistens. De hittas i handtvål, duschkräm, peeling, solkräm och smink som läppstift, foundations och mascara. Ämnen med mikroplast kan ha namn som Acrylate/Styrene copolymer, Nylon, Polyethylene (PE), Polymethylmethacrylat (PMMA).
De största utsläppskällorna av mikroplast till miljön, rent generellt, är enligt en ny rapport från Naturvårdsverket: väg- och däckslitage, industriell produktion och hantering av primärplast, konstgräsplaner, textiltvätt, båtbottenfärger och nedskräpning.
Uppskattningar gjorda av IVL Svenska Miljöinstitutet visar att 8 200 ton mikroplaster per år skapas vid väg- och däckslitage. Runt 2 000 ton gummigranulat per år kommer från konstgräsplaner. Syntetfibrer från tvätt bidrar med mellan åtta och 945 ton mikroplastpartiklar per år och utsläpp från hygienartiklar med 66 ton.
Exakt hur mycket av allt detta som hamnar i havet är ännu inte känt. Det beror på hur mycket som slipper igenom avloppsreningsverken eller rinner ut med dagvattnet, och hur mycket snö som tippas i havet. En tidigare studie gjord av Östersjöcentrum uppskattar att vårt innanhav tar emot mellan 13 och 40 ton mikroplast från kroppsvårdprodukter varje år. Många är därför överens om att problemet med mikroplaster i haven behöver tas på stort allvar.
Varifrån kommer plasten i havet?
Mellan 13 och 40 ton mikroplast från kroppsvårdprodukter hamnar i Östersjön varje år. Stora mängder plast- och gummipartiklar kommer också från väg- och däckslitage, industriell produktion och hantering av primärplast, konstgräsplaner, textiltvätt och båtbottenfärger. Utöver det hamnar stora mängder plastskräp i havet.
– Det räcker med att veta att det finns för mycket plast i haven. Vi kan undersöka i 100 år till hur farligt det är, men det viktiga är ändå att se till att plasten inte kommer till havet. Det finns redan många goda sätt att hantera plast, som vi borde använda mer, säger Magnus Breitholtz, professor vid institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi på Stockholms universitet.
Undvik mikroplaster!
Kasta ingen plast i naturen. Den kan skada djur och miljö på många olika sätt. Undvik kroppsvårdsprodukter som innehåller mikroplaster. Lämna din uttjänta plastbåt till skrotning. Om du använder båtbottenfärg, se till att den är godkänd för Östersjön. Ta hand om avskrapad bottenfärg och lämna på en miljöstation. Tänk också på att skydda dig själv. Vill du göra en extra insats? Ta en skräppåse med dig ut i skärgården och plocka upp det skräp som redan finns där.
Källa: Hållbara hav
Kemikalieinspektionen lämnade för 1,5 år sedan ett förslag på förbud mot mikroplaster i kosmetiska produkter till regeringen. Det gällde främst produkter som innehåller plastkulor och sköljs av direkt vid användningen – som duschgel, kroppsskrubb och ansiktsrengöring.
Målet är att förbudet ska börja gälla från 1 januari 2018. Sverige fortsätter även att driva frågan om förbud på EU-nivå, men det arbetet beräknas ta längre tid. Många ställer också sin förhoppning till bättre processer i reningsverken, som kan hjälpa till att ta bort mer plast.
– Det finns ingen enskild quick-fix för att komma tillrätta med problemet, utan vi måste titta på flera olika lösningar. Till exempel kan det handla om att utveckla nya luddfilter till tvättmaskiner, som fångar upp plastpartiklar från kläder. Eller en sådan enkel grej som eco-driving, mjukare bilkörning som minskar slitaget på vägar och däck, säger Marie Löf.
Text: Marie Granmar på uppdrag av forskning.se
Efter en biopsi på patienten transformeras hudcellerna till hjärnceller som effektivt imiterar sjukdomstillståndet och patientens ålder. Att cellerna nu kan framställas i stora antal innebär att forskarna kan genomföra en rad experiment som tidigare inte varit möjliga.
För ett par år sedan var Malin Parmars forskargrupp en av de första i världen med att omvandla hudceller direkt till hjärnceller, utan att passera stamcellsstadiet. Upptäckten chockade forskarna och framstod som smått osannolik.
Nu närmar sig teamet den punkt då forskningsfyndet är på väg att bära frukt på bred front. Genom ett nytt ”recept” där man ändrat en smula på den genetiska kod som triggar ombildningen av cellerna har man kunnat mångdubbla produktionen av sjukdomsspecifika hjärnceller.
Storskalig produktion av hjärnceller – Framför allt så har vi hämmat ett protein, REST, som är involverat i att etablera celler som inte är nervceller. Efter att ha begränsat detta proteins påverkan i omvandlingsprocessen har vi sett helt andra resultat. Sen har vi lekt med att förändra doseringen av de övriga komponenterna i det tidigare receptet vilket också slagit väl ut. Sammantaget har det gett en effektivitet som är slående. Tidigare kunde vi få ut cirka tio hjärnceller från 1000 hudceller, nu kan vi få ut ungefär 500, säger Malin Parmar, professor i utvecklings- och regenerativ neurobiologi vid Lunds universitet.
Ökningen i produktionen kommer att få långtgående konsekvenser. De nya volymerna möjliggör helt enkelt forskningsprojekt som tidigare varit ogenomförbara. Bland annat öppnar det upp forskningsområden kopplade till tester för nya läkemedel, etablerandet av mer träffsäkra sjukdomsmodeller och utvecklingen av diagnostik som ska upptäcka sjukdomarna i ett tidigare skede.
Cellerna imiterar både sjukdom och ålder De nya cellerna kan inte bara imitera sjukdomstillståndet utan också patientens ålder. Genom att studera cellen i odlingsskålen kan forskarna nu betrakta sjukdomens mekanismer i en ”gammal” hjärncell över tid. Neurodegenerativa sjukdomar brukar kallas ”den åldrade hjärnans sjukdomar” och för att begripa dem måste vi bättre förstå hur just ålder påverkar sjukdomsförloppet. Lundaforskarnas upptäckt kan förhoppningsvis bidra med en avgörande pusselbit om kopplingen mellan sjukdomarnas uppkomst och cellens åldrande som tidigare forskning baserad på djurförsök och stamceller inte kunnat ge.
– Detta tar oss ett steg närmare verkligheten, när vi nu kan titta in i den mänskliga hjärnan och se vad som försiggår i de här sjukdomarna. Om det här faller väl ut så kan det förändra forskningsfältet i grunden eftersom det hjälper oss att bättre förstå sjukdomarnas verkliga mekanismer. Vi tror att många labb runtom i världen skulle vilja börja testa på de här cellerna för att komma närmre sjukdomarna”, säger Johan Jakobsson, forskargruppsledare för molekylär neurogenetik vid Lunds universitet.
Kontakt:
Malin Parmar, Professor vid Utvecklings- och regenerativ neurobiologi. E-post: malin.parmar@med.lu.seTelefon: +46 46 222 06 20
Johan Jakobsson, Universitetslektor vid Molekylär neurogenetik. E-post: johan.jakobsson@med.lu.seTelefon: +46 46 222 42 25 Mobil: +46 70 928 64 43
Fel matchning kan vara en viktig arbetsrelaterad orsak till sämre hälsa bland utlandsfödda arbetstagare. Det visar en studie i en ny avhandling i sociologi.
– För vissa grupper med en högre utbildning än vad deras arbete kräver, finns det en koppling mellan dålig självskattad hälsa särskilt bland män och kvinnor från länder utanför Västeuropa, säger Andrea Dunlavy, nybliven doktor i sociologi på CHESS, Center for Health Equity Studies och Sociologiska institutionen.
Överutbildade taxichaufförer
I Sverige har överutbildning bland utlandsfödda diskuterats alltmer i den offentliga debatten. Ofta tas exempel som att ingenjörer, advokater eller läkare jobbar som taxichaufförer upp. Trots det har det hitintills funnits lite forskning på vad denna så kallade ”mismatch” eller överutbildning, det vill säga ha en högre formell utbildning än vad ens yrke kräver, har för hälsoeffekter.
Den här studien visar att en del överutbildade arbetstagare födda utomlands är mer benägna att rapportera dålig hälsa jämfört med svenskfödda arbetstagare som inte är överutbildade. Författarna hittade däremot inget samband mellan dålig hälsa och överutbildning bland infödda arbetstagare, något som det krävs ytterligare forskning för att förklara.
– Vi har en integrationspolitik med fokus på sysselsättning, där allt handlar om att få in utlandsfödda på arbetsmarknaden. Men det handlar inte bara om att få folk i jobb. Vi måste också se till vilka hälsoeffekterna är på arbetslivet, och de arbetsförhållanden som karaktäriserar de jobb som människor får, säger Andrea Dunlavy.
Diskriminering och kronisk stress
Förklaringen kan ligga i att utlandsfödda oftare än svenskfödda upplever en större stress till följd av sin överutbildning. I förlängningen kan det leda till sämre hälsa. Exempelvis löper utlandsfödda större risk att uppleva stressfaktorer som diskriminering. Diskriminering kan i sin tur leda till att utlandsfödda oftare får jobb som de är överkvalificerade för. Utlandsfödda kan också få svårare att gå från jobb där de är överkvalificerade på grund av arbetsmarknadsintegrationsproblemen som de står inför. Detta kan medföra erfarenheter av kronisk stress, som kan vara särskilt hälsofarliga.
Arbetsmarknaden i Sverige idag blir också alltmer polariserad. Det finns fler låglönejobb och fler högavlönade jobb, men färre jobb i mitten.
Osäkert i gig-ekonomin
– Vi ser också en mer osäker arbetsmarknad och utvecklingen av en ”gig-ekonomi”, där arbetare och och konsumenter länkas ihop genom appar i mobilen.
Den här typen av förändringar är – i kombination med en integrationspolitik som främst syftar till sysselsättning men som tar mindre hänsyn till kvaliteten på sysselsättningen – viktiga faktorer att ha i åtanke när det gäller hälsan hos utlandsfödda, menar Andrea Dunlavy.
– Det är viktigt eftersom utlandsfödda personer i allmänhet tenderar att uppleva fler brister på arbetsmarknaden jämfört med svenskfödda, säger hon.
Det är sedan tidigare känt att avskogningen i Amazonas på lång sikt har negativ inverkan på det globala klimatet på grund av större utsläpp av koldioxid i atmosfären. Men nu visar forskare från bland annat Lunds universitet att avverkningarna även riskerar att rubba hela regnskogens så kallade resiliens, det vill säga regnskogens långsiktiga förmåga att återhämta sig i samband med förändringar, och förmågan att absorbera atmosfäriskt koldioxid.
Den aktuella studien bidrar med ny kunskap eftersom tidigare markanvändningsstudier huvudsakligen har fokuserat på enbart klimatpåverkan.
– Att studera ekosystemets resiliens har inte gjorts i tidigare studier kring markanvändningen i Amazonas, säger Minchao Wu, doktorand i naturgeografi vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Jordsystemmodell
Forskarna har i studien använt en högupplöst, regional jordsystemmodell som utvecklats vid Lunds universitet. Tidigare studier som gjorts på området har haft en relativt grov upplösning i sina datorsimuleringar och utan möjlighet att ta med en detaljerad nivå av vegetationsdynamiken. Därför har det enligt forskarna hittills varit svårt att ringa in effekterna, men med den nya generationens regionala jordsystemmodeller kan nu en sådan effektstudie utföras.
– Vår studie visar att den pågående avskogningen i utkanten av Amazonas kan få negativa följder för hela regnskogen, säger Minchao Wu.
Orsaken är den onda cirkel som uppstår då avverkningen av skogen påverkar klimatet både lokalt och regionalt. När träden försvinner i kantområdena skapas en påtaglig lokal uppvärmning. Dessutom uppstår förändringar i luftcirkulationens mönster över hela Amazonasområdet under den torra säsongen.
Påverkar orörda inre skogområden
Denna händelsekedja blir självförstärkande och skapar en ond cirkel, som i allt högre grad riskerar att påverka hela ekosystemets balans. På så sätt riskerar även de orörda inre delarna av Amazonas regnskogsvegetation att påverkas negativt trots att själva avverkningarna sker långt bort i ytterområdena.
– Våra resultat pekar på att detta har börjat hända i Amazonas regnskog. Tidigare studier tenderar att underskatta sådana återkopplingar eftersom simulerad land-atmosfärsinteraktion också är upplösningsberoende, vilket innebär att signalerna för småskaliga markanvändningsförändringar sannolikt försvinner i en grov upplösningsmodell, säger Minchao Wu.
Regionala jordsystemmodeller är enligt Minchao Wu ett viktigt verktyg för att bedöma effekter av regionala miljöförändringar. Därför hoppas han och kollegorna att beslutfattare och andra aktörer som sysslar med planering av markanvändningen i Amazonas tar resultaten av studien i beaktande.
Bedöma klimatpåverkan
Forskarna vill nu fortsätta utveckla en mer avancerad regional jordsystemmodell för att förbättra den regionala miljökonsekvensbedömningen och tillämpa detta inte bara för Amazonas utan även för andra delar av världen. Syftet är att ge användbar information till beslutsfattare och intressenter i arbetet med att bedöma miljöpåverkan under framtida klimatförändringar.
Kontakt: Minchao Wu, doktorand, Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap. Tel 046 – 222 86 94, minchao.wu@nateko.lu.se
Tredimensionell bild av stelkrampsgiftet Tetanustoxin. Foto: Geoffrey Masuyer och Pål Stenmark
Tetanustoxin, så heter giftet som orsakar stelkramp. Pål Stenmarks forskargrupp vid Institutionen för biokemi och biofysik på Stockholms universitet har bestämt den första strukturen på giftet. Det gör att man för första gången kan se hur hela giftet är uppbyggt.
– Våra upptäckter skulle kunna användas till att designa nya läkemedel, säger Pål Stenmark, docent vid Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet.
Tillsammans med sin forskargrupp har han tagit fram den första tredimensionella bilden av hela stelkrampsgiftet och kan visa hur det binder till våra celler.
– Nu kan vi se den exakta positionen av de 20 000 atomer som bygger upp tetanustoxin. Det gör att vi kan förstå hur giftet är uppbyggt och hur stelkrampsvaccinet ser ut.
Det giftigaste som finns
Botulinumtoxiner och stelkrampsgiftet tetanustoxin är de allra giftigaste ämnen man känner till. Gifterna är stora proteiner som produceras av speciella bakterier. Bakterien som tillverkar stelkampsgiftet finns i vanlig jord och kan börja växa i smutsiga sår, bakterien producerar giftet i såret. En unik och intressant egenskap hos Tetanustoxinet är att det färdas längs nervceller från såret till ryggmärg där det orsakar kramper som är livsfarliga.
– Vi har upptäckt att giftet ändrar form vid olika pH-värden. Det vill säga i sura vätskor ser giftet ut på ett sätt medan i neutrala vätskor, ser det ut på ett annat sätt. Vi tror att det här är ett sätt för giftet att anpassa sig till olika miljöer under sin resa i nervcellerna och för att hitta rätt väg till ryggmärgen. Man har tidigare inte vetat hur giftet ser ut eller att det förändrar sitt utseende vid olika pH.
Pål Stenmarks forskargrupp forskar om botulinumtoxiner som liknar stelkrampsgiftet, men medan botulinumtoxinet orsakar förlamning orsakar stelkrampsgiftet kraftiga kramper.
Vandrar i nervcellerna
– Vi vill veta mer om vad som gör att de har motsatt effekt. Tetanustoxinet vandrar i nervcellerna mot ryggmärgen medan botulinumtoxinet stannar lokalt och orsakar förlamning. Man skulle kunna använda våra upptäckter till att designa nya läkemedel som kan transporteras till hjärnan, säger Pål Stenmark.
I många delar av världen är inte alla vaccinerade mot stelkramp och framförallt spädbarn och nyblivna mödrar löper risk att dö i sjukdomen.
– Stora vaccinationsprogram har avsevärt förbättrat situationen i världen, men fortfarande dör cirka 60 000 i stelkramp varje år, säger Pål Stenmark.
Kontakt: För mer information kontakta Pål Stenmark: 08-16 37 29 eller 0739-84 12 16, stenmark@dbb.su.se
Det är biologerna Martin Stervander och Bengt Hansson vid Lunds universitet som tillsammans med kollegor från Portugal och Storbritannien fastslagit att den utrotningshotade stenknäcksiskan inte är en fink, utan världens största kanariefågel.
Stenknäcksiskan är en av världens mest sällsynta fåglar och finns bara på ön São Tomé i västafrikanska Guineabukten. Efter att fågeln upptäcktes 1888 var den osynlig i 101 år innan fågelskådare såg den igen. Tills nu har den kategoriserats som Neospiza – ”den nya finken”.
Färska DNA-analyser som forskarna gjort visar att det är en kanariefågel eller siska inom släktet Crithagra.
Dubbelt så stor som den näst största
Stenknäcksiskan utmärks av sin storlek (20 cm lång), platt huvud och mycket stor näbb. Den är 50 procent större än den näst största kanariefågeln. Det engelska namnet är São Tomé grosbeak.
São Tomé & Príncipe har aldrig varit förbundet med fastlandet. På 1000 kvadratkilometer återfinns hela 28 endemiska fågelarter. Det kan jämföras med 22 endemiska arter på Galápagos som är 100 gånger större.
På grund av att de små öarna varit isolerade så länge, så har flera arter utvecklats snabbt och skilt sig från sina släktingar på fastlandet, den så kallade ”ö-effekten”. Avskildheten på en ö innebär att evolutionen gör att fler arter utvecklar så kallad gigantism, blir jättar. Även motsatt evolution är vanlig, det vill säga att djur blir mindre.
São Tomé & Príncipe har bebotts i över 500 år, men lämnats tämligen intakta. Faktum är att ingen utrotning av någon art ännu är dokumenterad.
Uppskattningar gjorda av IVL Svenska Miljöinstitutet visar att 8 200 ton mikroplaster per år skapas vid väg- och däckslitage. Runt 2 000 ton gummigranulat per år kommer från konstgräsplaner. Syntetfibrer från tvätt bidrar med mellan åtta och 945 ton mikroplastpartiklar per år och utsläpp från hygienartiklar med 66 ton.
São Tomé & Príncipe har aldrig varit förbundet med fastlandet. På 1000 kvadratkilometer återfinns hela 28 endemiska fågelarter. Det kan jämföras med 22 endemiska arter på Galápagos som är 100 gånger större.