– Odlar man hjärnceller i en platt labbskål så skiktar sig olika celltyper. Nervcellerna lägger sig överst och gliacellerna – en sorts stödjevävnad – lägger sig underst. Så ser det inte alls ut i en naturlig hjärnvävnad, där cellerna är mycket mer blandade, säger neuroforskaren Ulrica Englund Johansson.
Många forskargrupper världen över har därför försökt utveckla tredimensionella strukturer där celler kan odlas på ett mer naturligt sätt. Lundaforskarna har använt en metod kallad elektrospinning.
Trådarna låser upp sig av sig själva
– Elektrospinning är egentligen en gammal teknik, som fått en ny skjuts på senare tid. Det har visat sig vara ett bra sätt att göra små nanostrukturer för biologiskt och medicinskt bruk, förklarar biologen Fredrik Johansson, som arbetar nära samman med Ulrica Englund Johanssons grupp.
Den polymer man använder är godkänd för medicinskt bruk, och förekommer bland annat i suturer där tråden så småningom löser upp sig själv. Beroende på tillämpning, så kan den tredimensionella strukturen ges olika former.
– Man kan låta tråden bilda ett trassel med många hålrum för celler att växa i, som ett nystan av kokt spagetti. Men om man till exempel vill få nervcellsutskott att växa i en bestämd riktning, så kan man få tråden att bilda parallella linjer – som rak, okokt spagetti, säger Fredrik Johansson med en lättbegriplig liknelse.
Lundaforskarna har fått goda resultat med sina tredimensionella trådstrukturer.
Fibrerna i det konstgjorda fibernätverket har ungefär samma diameter som naturliga kollagenfibrer i vanlig bindväv. Nätverket är också glest nog för att celler ska kunna vandra in. (Bilden tagen med elektronmikroskop). Bildkälla: Fredrik Johansson, Lunds universitet
– Den tredimensionella formen verkar gynna utmognaden från stamceller till gliaceller och neuroner. De blandar sig också med varandra på ett naturligt sätt, får långa utskott och visar en funktionell elektrisk aktivitet, säger Ulrica Englund Johansson.
– De uttrycker också de proteiner som normalt uttrycks in vivo. Det är ett tecken på att stamcellerna utvecklas till de nervceller de skulle ha blivit i hjärnan.
När stamcellerna odlas i fibernätverket vandrar de in mellan fibrerna och utvecklas till nervceller eller stödjeceller (röda respektive gröna celler). De blå strukturerna är cellkärnor. (Bilden tagen med konfokalmikroskop). BIldkälla: Fredrik Johansson, Lunds universitet
Om den nya tekniken håller vad den lovar, så kan elektrospinning ge nya möjligheter för både forskning och industri. En mängd biomedicinska forskningsfrågor kan ställas på nya sätt om man har mer naturliga cellkulturer att forska på.
Nya läkemedelskandidater kan testas mer effektivt på cellodlingar som är mer lika en naturlig vävnad. Celler som ska transplanteras – till exempel till näthinnan eller till hjärnan – kan troligen också överleva och utvecklas bättre i en tredimensionell struktur, även om de sedan injiceras bara som celler i en lösning.
I forskningssamarbetet, där även biologen David O’Carroll ingår, har man nyligen publicerat sina resultat i tre olika internationella tidskrifter: Nanomedicine, Journals of Biomaterials and Nanobiotechnology och Molecular and Cellular Neuroscience. De två första artiklarna beskriver studier utförda på humana hjärnstamceller, medan den tredje handlar om ett försök med näthinneceller.
Män är överrepresenterade i patientregister för psoriasis och att de får mer psoriasisbehandling än kvinnor. Forskare har länge misstänkt att den vanliga hudsjukdomen i större utsträckning drabbar män. Den nya studien gjord av forskare vid Umeå universitet och Karolinska institutet, visar att kvinnor har en statistiskt säkerställd lägre andel svår psoriasis jämfört med män.
– Den tydliga könsskillnaden som vi vet finns när det gäller användning av psoriasisvård kan delvis förklaras med att män oftare lider av svår psoriasis, säger Marcus Schmitt-Egenolf, som är forskare vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin och sisteförfattare av artikeln.
Alla åldrar och kroppsdelar – förutom huvudet
Studien av könsskillnader för svår psoriasis är baserad på det svenska kvalitetsregistret för systembehandling av psoriasis, PsoReg. Hälsodata i registret innehåller bland annat information om patienters svårighetsgrad av sjukdomen, mätt med standardmetoden PASI (Psoriasis Area & Severity Index).
Forskarnas analys visade att kvinnorna i studien hade ett signifikant (p<0,001) lägre medianvärde av PASI i jämförelse med männen (5,5 för kvinnor respektive 7,3 för män). Att män oftare har svår psoriasis var konsekvent i resultaten för alla åldrar och på alla kroppsdelar förutom huvud.
– De här resultaten visar på behovet av ett genusperspektiv vid behandling av svår psoriasis och dess samsjuklighet, såsom kardiovaskulära sjukdomar och det så kallade metabola syndromet, säger Marcus Schmitt-Egenolf.
Jämlik användning av läkemedel
Forskarna poängterar att det i studien inte fanns några märkbara skillnader vad gäller kvinnors och mäns användning av psoriasisläkemedel innan registrering i PsoReg som skulle kunna förklara den observerade könsskillnaden. Resultaten kan däremot enligt forskarna delvis förklara den välkända manliga dominansen i statistiken över systembehandlingar för psoriasis.
– I över 70 år har psoriasisforskare spekulerat att kvinnor mer sällan drabbas av svår psoriasis i jämförelse med män. Vår studie är den första som undersökt könsskillnader i psoriasis med hjälp av PASI värden, vilket är det etablerade måttet för sjukdomens svårighetsgrad.
– Vi har dessutom noggrant undersökt distinkta delar av PASI värdena. Med resultaten kan vi nu verifiera den här tesen i en nationell befolkning. Men mer forskning behövs för att bekräfta detta i andra befolkningar, säger Marcus Schmitt-Egenolf.
Autoimmun sjukdom
Psoriasis är en vanlig autoimmun hudsjukdom som drabbar ungefär tre procent av Sveriges befolkning. Måttlig till svår psoriasis är associerad med en högre risk för kardiovaskulära sjukdomar och metabola syndromet, beroende på svårighetsgrad av psoriasis. Svår psoriasis särskiljer sig från de flesta andra autoimmuna sjukdomar såsom systemisk lupus erythematosus (SLE), multipel skleros (MS) och rheumatoid artrit (RA), där förekomsten är vanligare hos kvinnor än hos män.
Kontakt: Marcus Schmitt-Egenolf, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet Telefon: 090-785 2875
E-post: marcus.schmitt-egenolf@umu.se
De flesta människor, djur och växter anpassar sina aktiviteter efter dygnets skiftningar av ljus och mörker. I våra celler styrs aktiviteterna av biologiska klockor, som till exempel reglerar ämnesomsättningen under dag och natt. Yttre stimuli, framförallt från ljus, kan ställa om dygnsrytmen genom att påverka de biologiska klockorna.
̶ Försök har visat att alla våra celler styrs av en eller flera dygnsrytmer, även de som saknat kända klock-mekanismer på molekylnivå. Till exempel regleras röda blodkropparnas aktivitet av dygnsrytmer trots att man trott de helt saknar basala komponenter för att upprätthålla dygnsrytmerna, säger Mikael Molin, forskare vid Göteborgs universitet.
Men för runt fem år sedan kom ett stort genombrott i forskningen om dygnsrytmer. Då upptäckte forskarna att enzymet peroxiredoxin (Prx1) var en del av den molekylära klockan i röda blodkroppar.
Enzym viktigt för biologiska klockor Ett flertal studier har sedan under de senaste åren visat att peroxiredoxiner styr de biologiska klockorna och därigenom dygnsrytmen, i så väl människor som i encelliga bakterier.
̶ Detta är väldigt intressant eftersom man vet att peroxiredoxiner samtidigt bromsar både åldrande och cancer bland annat genom att aktivera försvaret mot oxidanter, säger Mikael Molin.
Men flera frågetecken kring hur peroxiredoxinerna styr dygnsrytmen kvarstår fortfarande, till exempel förstår forskarna inte hur peroxiredoxiner kan svara på ljus.
Tillsammans med kollegor har Mikael Molin nu gjort experiment på jästceller.
̶ Andra svampar har ljusreceptorer som liknar de som ingår i tidigare kända klockmekanismer, men inte jäst. Genom att undersöka mekanismerna för hur jästen trots detta kan svara på ljus fann vi att peroxiredoxinet PrxI spelar en avgörande roll i denna process.
Ingår i signalkedja i cellen Peroxiredoxiner verkar alltså koppla ihop störningar i biologiska klockor med åldrande och cancer. Men exakt hur denna koppling ser ut är fortfarande höljt i dunkel.
̶ Vi har i vår studie upptäckt ett nytt sätt för celler att känna av ljus, en signalkedja där peroxiredoxin ingår. Vi fann att peroxiredoxin reglerar ljus-signaleringen genom att ta emot och vidarebefordra meddelanden i form av väteperoxid som genereras när ett annat enzym, fettsyraoxidas, träffas av ljus.
I studien framträder en bild av att många olika celler kan svara på ljus och reglera sina dygnsrytmer via samma signalväg och att delar av denna också styr hastigheten varmed vi åldras.
− Genom att klargöra de molekylära mekanismerna bakom hur detta sker finns förhoppningar att man kan utveckla läkemedel mot störningar i dygnsrytmerna och motverka eller åtminstone senarelägga uppkomsten av åldersrelaterade sjukdomar till exempel cancer, Alzheimers och Parkinson.
Kontakt: Mikael Molin, docent vid institutionen för kemi och molekylärbiologi, Göteborgs universitet, mikael.molin@cmb.gu.se, 031-786 2577, 0706-502971
Eftersom vaccin skyddar inte bara den som tar det, utan även de andra personer som man annars hade kunnat smitta, så finns det en mängd tänkbara motiv för att välja att vaccinera sig. Förutom det mest självklara – att man vill skydda sig eller sina barn från att bli sjuka – så visar forskning att många också påverkas av omsorg om andra.
Men om man bryr sig om andra, vilka är det då man bryr sig om? I sin avhandling i statsvetenskap har Rafael Ahlskog undersökt distinktionen mellan snäv eller bred omsorg om andra.
Snäv omsorg gäller de närmaste – ens familj eller vänner – medan bred omsorg kan innefatta främlingar man aldrig träffat, människor som bor långt borta eller som är väldigt annorlunda från en själv: kort sagt, en bredare form av samhällsomsorg. Resultaten från en uppsättning enkätexperiment visar att båda dessa typer av omsorg kan påverka vaccinationsbenägenhet, men hos olika människor.
– Innan man hunnit skaffa familj och barn verkar en bredare form av omsorg kunna spela roll i ens vaccinationsbeslut, medan denna omsorg försvinner och ger plats för den snävare typen när familj och barn kommer in i bilden, säger Rafael Ahlskog.
Denna kunskap kan spela en viktig roll för hur man väljer att utforma vaccinationskampanjer i framtiden, men belyser också en djupare evolutionär logik som även moderna människor ibland styrs av: som sociala varelser kan vi under rätt förutsättningar kosta på oss att ta hänsyn till en ganska bred samhällelig kontext, men när vi får chansen att investera i de evolutionära ”kärnvärdena” (överlevnad och fortplantning) glöms de större sammanhangen lätt bort.
I en hönsgård är rangordningen strikt och en tupp är dominant över de andra. Tupparna konkurrerar om att para sig med hönorna och på så sätt föra sina gener vidare till nästa generation. Om en lågrankad tupp försöker para sig med en höna lägger sig den dominanta tuppen ofta i och avbryter parningsförsöket.
Forskarna bakom den nya studien undrade om tuppar, förutom att själva försöka bli fäder till kycklingar, hjälper sina släktingar att avla ungar. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv vore det ett sätt att föra åtminstone en del av sina gener vidare. Särskilt gamla tuppar, vars parningseffektivitet och spermiekvalité har försämrats med åldern, kan tänkas vara mer accepterande mot sina söners parningsförsök.
Släktingar stör sällan varandras parningsförsök
Forskarna ville därför ta reda på om dominanta tuppar var mer tillåtande mot underlägsna släktingars parningsförsök jämfört med om dessa var obesläktade. De delade in hönsen i grupper bestående av en dominant tupp och två lägre rankade tuppar, varav den ena var en bror eller son till den dominanta tuppen, och den andra var obesläktad. De tre tupparna släpptes ihop med fyra hönor och forskarna observerade parningssituationerna som uppstod.
– Vi såg att släktingar stör färre av varandras parningar och på så sätt är mer tillåtande. Den dominanta tuppen störde den obesläktade tuppens parningsförsök oftare, säger ansvariga forskaren Hanne Løvlie, biträdande professor vid institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) vid Linköpings universitet.
Man vet sedan tidigare att en del fåglar, exempelvis tamhönsens vilda anfäder djungelhönsen, kan känna igen släktingar. Igenkänningen påverkar hur djuren beter sig i en parningssituation.
Hönsen känner igen sina släktingar
– Vi drar slutsatsen att också tamhöns kan känna igen släktingar och att det påverkar deras beteenden. I det här fallet påverkar det vem de är mer schyssta mot i en konkurrenssituation, säger Charlotte Rosher, artikelns huvudförfattare.
Det visade sig att det inte spelade någon roll om den dominanta tuppen var ung eller gammal. Äldre tuppar verkade inte kompensera för sin minskande förmåga att fortplanta sig genom att vara mera förlåtande mot besläktade konkurrenter. I stället var alla tuppar schyssta mot tuppar de är släkt med.
– Resultatet tydliggör komplexiteten i evolutionen och hur finjusterade individens beteenden kan vara. Djuren i en grupp beter sig olika gentemot de andra beroende på släktskapet med de andra gruppmedlemmarna, säger Hanne Løvlie.
Men hur tamhönsen kan avgöra om en individ är en släkting vet forskarna ännu inte. En gissning är att de använder luktsinnet.
Studien gjordes vid forskningsstation Tovetorp i samarbete med Stockholms universitet, Manchester universitet och University College London i Storbritannien, och Monash universitet i Australien. Forskningen har fått finansiellt stöd från Linköpings universitet, ERASMUS, Zochonis Enterprise Fund, Australian Research Council och Marie Curie Actions.
– Sjukvårdens professioner involverar sig sällan i förbättrings- och utvecklingsarbete som de upplever vara organisatoriskt och inte professionellt initierat. Det beror på olikheter i prioriteringar och värderingar. Detta i sin tur skapar meningsskiljaktigheter och försvårar arbetet, säger Christian Gadolin, som snart försvarar sin avhandling The Logics of Healthcare – In Quality Improvement Work.
Christian Gadolin menar att det finns en inneboende och markant risk att förbättrings- och utvecklingsarbete i vården cementerar olika perspektiv hos olika aktörer om vad som är kvalitet och hur kvalitet ska nås.
Vilket är det viktigaste resultatet du kommit fram till?
– Jag hoppas att min studie ska bidra till en ökad förståelse för de mekanismer som gör att hälso- och sjukvårdens praktik förblir tämligen oförändrad – trots en mängd förändringsförsök. Jag har också illustrerat och förklarat vilka typer av samverkan som krävs mellan individer för att kunna bryta och överskrida vårdens ofta institutionaliserade handlingsmönster.
Förändringarna påverkar sällan i praktiken
Hälso- och sjukvården i Sverige, men också i hela västvärlden, upplever stora utmaningar då efterfrågan och behovet utav vård ökar. Samtidigt som det blir allt svårare att få nya, utökade ekonomiska resurser.
– För att kunna hantera situationen har verktyg och metoder ifrån den privata sektorn förts in i vården, i syfte att öka effektiviteten och höja kvaliteten. Trots att sjukvården har genomgått många stora förändringar under de senaste decennierna finns det forskning som tyder på att dessa förändringar har begränsad påverkan på praktiken, anser Christian.
Han tycker att det förefaller som att sjukvårdens komplexitet inte har beaktas tillräckligt; ett måste om hälso- och sjukvården ska kunna möta de stora utmaningar och förändringar sektorn står inför.
– Det krävs en bredare förståelse för hur initiativ till förbättrings- och utvecklingsarbete tas emot av vårdens professioner och vad som sker i praktiken. Utan en sådan förståelse kommer framtida förbättrings- och utvecklingsarbete ha begränsad påverkan och inte kunna hantera vårdens utmaningar.
Kontakt: Christian Gadolin, doktorand i företagsekonomi. Institutionen för handel och företagande, Högskolan i Skövde E-post: christian.gadolin@his.se Telefon: 0500-44 88 62
Christian Gadolin är knuten till Institutionen för handel och företagande vid Högskolan i Skövde. Han är doktorand i företagsekonomi och doktorsavhandlingen ”The Logics of Healthcare – In Quality Improvement Work” kommer han att försvara vid disputationen på Handelshögskolan i Göteborg fredagen den 7 april.
Under den första veckan efter befruktning utvecklas embryot från en enda cell till en blastocyst, en ihålig cellklump bestående av några hundra celler. Därefter fäster blastocysten i livmoderväggen, så kallad implantation. Under en begränsad tidsperiod, från befruktning fram till några dagar efter implantation, består embryot av pluripotenta stamceller. Det är celler som kan utvecklas till alla celltyper i kroppen och därför är av stort intresse inom forskningsområdet regenerativ medicin i syfte att ersätta skadad vävnad.
Verktyget separerar pluripotenta stamceller
För bara några år sedan gjordes upptäckten att det finns två olika typer av pluripotenta stamceller hos det mänskliga embryot. De stamceller som används inom regenerativ medicin idag isoleras från det icke-implanterade embryot men har visat sig motsvara en mognadsgrad som uppkommer först efter implantationen.
En ny typ av pluripotenta celler som verkligen motsvarar det mer ursprungliga stadiet innan implantation har identifierats och kan nu odlas i laboratorium. Intresset för dessa ursprungliga celler är mycket stort eftersom man tror att de har potential att bilda vissa celltyper som är svåra att få från de klassiska, mogna stamcellerna. Dessutom finns en förhoppning att de är lättare att odla i laboratoriemiljö.
Nu har Fredrik Lanners forskargrupp vid Karolinska Institutet i nära samarbete med Peter Rugg-Gunns forskargrupp vid Babraham Institute i Cambridge, Storbritannien, utvecklat ett verktyg för att separera de två celltyperna. Forskarna har tagit fram kombinationer av antikroppar som binder till specifika proteiner på ytan av de omogna respektive mogna stamcellerna. Antikropparna kan användas i så kallad flödescytometri, en vanlig laborotorieteknik för att sortera celler.
Stamcellernas mognad kritisk tidpunkt för embryot
– Det har saknats bra markörer för de olika stamcellstyperna vilket har gjort att de har varit svåra att studera. Nu har vi ett verktyg som kan användas för att på ett enkelt sätt sortera cellerna, vilket underlättar såväl den fortsatta stamcellsforskningen som grundforskning om tidig embryonal utveckling, säger Fredrik Lanner, forskarassistent vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik på Karolinska Institutet.
Mogna embryonala stamceller som odlas på laboratoriet kan, under rätt odlingsbetingelser, backas i utvecklingen och omvandlas till den mer ursprungliga stamcellstypen. Forskarna testade sin teknik både på sådana odlade stamceller av mogen och omogen typ samt i donerade mänskliga embryon som blivit över från IVF-behandlingar. I sådana embryon, som ännu inte fäst i livmoderväggen, identifierades som väntat endast den omogna stamcellstypen vilket talar för att antikropparna är mycket specifika.
– Det är just vid implantationen som stamcellerna genomgår den här förändringen och ”mognar”, och det är också en mycket kritisk tidpunkt för embryot. Därför är dessa celler också intressanta att studera för att öka kunskapen om infertilitet, säger Fredrik Lanner.
Studien har finansierats av bland annat Vetenskapsrådet, Ragnar Söderbergs stiftelse, Stiftelsen för strategisk forskning, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Centrum för innovativ medicin (CIMED) och Lau-anslag.
Kontakt: Fredrik Lanner, forskarassistent, Institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik Telefon: 073-024 47 05 E-post: fredrik.lanner@ki.se
Svenskämnet i skolan innehåller en spänning mellan att vara ett färdighetsämne och ett ämne där estetiska uttrycksformer ingår i språkarbetet. Katharina Dahlbäcks avhandling visar att ett arbetssätt där svenska och musik kombineras kan förbättra elevers språkutveckling.
Svenskämnets innehåll i skolan har varierat över tid. På många håll är det idag ett färdighetsämne med det talade och skrivna språket i fokus. Det kan också vara ett ämne där elevers erfarenheter och kunskaper kan kommuniceras och gestaltas med estetiska uttrycksformer – som musik, bild och form, litteratur, teater, film och dans.
Katharina Dahlbäck har undersökt de nämnda uttrycksformernas betydelse för kommunikation, lärande och språkutveckling inom ramen för svenskämnet under de första skolåren. Med sin avhandling vill hon synliggöra ytterligare dimensioner av svenskundervisning och språkutvecklande förhållningssätt med framför allt musik som exempel.
Flera språk i klassrummet bra för språkutvecklingen
I avhandlingen problematiserar hon svenskämnet med utgångspunkt i klassrumspraktik, svenskämnets kursplaner och lärares uppfattningar. Hon gör det med hjälp av loggböcker, videofilmer med en klass (årskurs ett) tillsammans med klasslärare och specialpedagog, analyser av kursplaner samt intervjuer med lärare.
– En rik språkmiljö där flera språk används, inklusive estetiska uttrycksformer som exempelvis musik, är gynnsam för social inkludering och elevers språkliga utveckling, både för elever med svenska som första- och andraspråk, säger Katharina Dahlbäck.
Den undersökta klassens skoldagar inleddes med språk- och musikarbete där de gemensamma beståndsdelarna i musik och svenska användes − ljud, puls, rytm, melodi, betoning, dynamik och syntax. I studien visas såväl vilken roll musiken kan spela i det språkliga lärandet som vilken betydelse det talade och skrivna språket har för det musikaliska lärandet.
– Sångerna gav en tydlig struktur där innehåll, meningar, rytm, ljud, bokstäver, bilder och melodier utforskades gemensamt i gruppen.
Det går att inkludera estetiska uttrycksformer i svenskan
Det finns en spänning mellan svenska som ett färdighetsämne och ett ämne där estetiska uttrycksformer ingår under de första skolåren. Ett färdighetsinriktat svenskämne dominerar i kursplaner och i lärares uppfattningar. Men i studien finns också exempel på skolor och lärare där estetiska uttrycksformer inkluderas i det språkutvecklande arbetet.
– Jag visar hur hindren med att använda exempelvis musik inom svenskämnet är möjliga att övervinna. Hinder och möjligheter är beroende av skolors organisation, vilken utbildning lärare har samt hur de tolkar kursplaner och styrdokument. Elever använder flera sätt för att kommunicera och uttrycka sig, vilket kan ses som möjligheter och resurser för lärande.
– Analys av dessa antikroppar, kombinerat med undersökningar av andra relevanta antikroppar, skulle kunna användas för att förutsäga prognos och välja behandling för patienter med ledgångsreumatism, säger professor Johan Rönnelid, som lett studien.
Ledgångsreumatism är en inflammatorisk sjukdom där lederna blir stela, svullnar och värker. Det beror på att kroppens immunceller, som normalt ska angripa främmande organismer, reagerar mot de egna vävnaderna i lederna och ger upphov till inflammation.
Patienter med ledgångsreumatism kan ha olika mycket besvär men smärtan och påverkan på lederna gör att sjukdomen ofta är begränsande. Behandlingen går ut på att dämpa inflammation och värk och därigenom minska framtida förstörelse av lederna.
Kollagen-antikroppar kopplat till god prognos
Hos vissa patienter med ledgångsreumatism bildas antikroppar mot kollagen II, ett viktigt protein i ledernas brosk. Dessa antikroppar driver inflammationen hos patienter med tidig ledgångsreumatism och man har sett att den största mängden kollagen-antikroppar finns i samband med diagnos, därefter sjunker nivåerna under det första året.
I den aktuella artikeln har forskare vid Uppsala universitet tillsammans med kollegor vid Karolinska institutet följt en stor grupp patienter med ledgångsreumatism under fem år för att se om det finns något samband mellan kollagen-antikropparna och hur sjukdomen utvecklar sig.
– Vi såg att patienter med kollagen-antikroppar hade ökade tecken på inflammation under de sex första månaderna efter diagnos, därefter skiljer de sig inte från patienter utan kollagen-antikroppar. Vi upptäckte också att förekomsten av kollagen-antikroppar i samband med diagnos var kopplat till en god prognos, säger Vivek Anand Manivel, doktorand vi institutionen för immunologi, genetik och patologi och försteförfattare till artikeln.
Prognos-verktyg vid nydiagnosticerad ledgångsreumatism
För patienter med ledgångsreumatism är det vanligt att undersöka om de har antikroppar mot så kallade citrullinerade peptider. I den undersökta patientgruppen visade det sig att det kliniska förloppet hos patienter med sådana antikroppar var det motsatta till hur det såg ut för kollagen-antikropparna. Förekomsten av antikroppar mot citrullinerade peptider var kopplad till ökad inflammation sent under uppföljningstiden och patienter med sådana antikroppar hade en allvarligare sjukdomsutveckling.
– Sammantaget tyder våra fynd på att en kombinerad analys av antikroppar mot ledkollagen och antikroppar mot citrullinerade peptider skulle kunna vara ett nytt verktyg för att förutsäga prognos och möjligen också för att välja behandling hos patienter med nydiagnosticerad ledgångsreumatism, säger professor Johan Rönnelid.
Referens: Manivel VA et al. Ann Rheum 2017; 0:1-8, doi:10.1136/ annrheumdis-2016-210873
– Detta är första gången som någon skrivit ut broskceller från en människa, satt in dem i en djurmodell och fått dem att börja växa, säger Paul Gatenholm, professor i biopolymerteknologi på Chalmers.
Paul Gatenholm leder bland annat forskarteam i arbetet kring nya biomaterial baserade på nanocellulosa vid Wallenberg Wood Science Center. Han har arbetat tillsammans med Lars Kölby, universitetslektor på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och specialistläkare på avdelningen för plastikkirurgi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
Bildning av blodkärl, det vill säga vaskularisering, i det bioprintade materialet som placerats i djurmodellen. Illustration: Philip Krantz
Forskarna har skrivit ut en hydrogel av nanocellulosa blandad med broskceller från en människa – ett så kallat konstrukt. De har använt en 3D-bioprinter tillverkad av det göteborgska start up-företaget Cellink, vars biobläck är ett resultat av bland annat Paul Gatenholms forskning. Konstruktet har sedan direkt efter utskriften opererats in i möss.
Forskarna kan peka ut tre positiva resultat av de prekliniska studierna:
1. Humanbroskvävnad har vuxit i en djurmodell.
2. Vaskularisering, det vill säga bildning av blodkärl, mellan materialen.
3. Stark stimulans för broskbildning från humana stamceller.
– Det vi ser efter 60 dagar är något som börjar likna brosk. Det är vitt, och de humana broskcellerna lever och producerar det de ska. Dessutom har vi kunnat stimulera broskcellerna genom att tillsätta stamceller, vilket tydligt påverkat dem att dela sig mer, säger Lars Kölby.
– Vi har nu bevis för att den 3D-printade hydrogelen med celler går att inplantera. Det växer i möss, och dessutom har det bildats blodkärl på det, säger Paul Gatenholm.
Ingen genväg till printade organ
En viktig komponent som varit avgörande för framgångarna i projektet är samarbetsaspekten. Forskare inom två olika discipliner har lyckats korsa akademins gränser och hitta ett gemensamt mål där de har kunnat kombinera sina kompetenser på ett fruktbart sätt.
– Ofta ser det ut såhär: vi inom klinikerna arbetar med problem, och forskarna med lösningar. Om vi kan mötas så finns chansen att det faktiskt löser några av de problem vi tampas med – och på så sätt kommer forskningen patienterna till gagn, säger Lars Kölby.
Paul Gatenholm är noga med att påpeka att resultaten som hans och Lars Kölbys team nu kan redovisa inte innebär någon genväg till printade organ.
– I och med det vi gjort tar forskningen ett steg framåt på vägen mot att en dag förhoppningsvis kunna bioprinta celler som blir kroppsdelar hos patienter. Det är så man måste jobba när det kommer till den här typen av pionjärverksamhet: ett litet steg i taget. Våra resultat är ingen revolution – men väl en glädjande del i en evolution!
Modellväxten backtrav tar upp organiskt kväve från marken, trots att dess rötter inte bildar symbios med mykorrhizasvampar. Det visar en ny SLU-ledd studie, som även visar att växter kan ta upp organiskt kväve i konkurrens med mikroorganismer i jorden, vilket tidigare har ifrågasatts.
Organiskt kväve kan alltså bidra till växtens kväveförsörjning, och grödor skulle kunna modifieras så att de blir mer effektiva på att använda organiskt kväve som näringskälla. Studien publicerades i senaste numret av tidskriften Plant, Cell & Environment.
Protein fungerar som aminosyratransportör
Klassisk växtnäringslära säger att växter tar upp kväve i form av nitrat eller ammonium, eller som kvävgas om de tar hjälp av kvävefixerande bakterier. Idag vet man att det finns växter som även kan utnyttja organiskt bundet kväve, men den allmänna uppfattningen har varit att det bara gäller vissa mykorrhizabildande växter i näringsfattiga jordar.
Vad forskarlaget från SLU visar, tillsammans med kollegor från Österrike och Australien, är att en icke mykorrhizabildande växt tar upp organiskt kväve när den växer i näringsrik åkerjord.
De nya fynden visar att växten är beroende av ett visst protein för att detta ska fungera. Proteinet i fråga är en aminosyratransportör och forskarna har utfört en rad experiment på genetiskt modifierad backtrav (Arabidopsis thaliana) som antingen saknar transportören eller överproducerar den.
Torgny Näsholm är professor i ekofysiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå och var den som ledde studien.
– Vi odlade växterna i jord i växthus, och genom att märka aminosyran glutamin med kol- och kväveisotoper kunde vi följa dess väg från jorden in i växten. Det visade sig att upptaget av aminosyran är mycket effektivt i växter som överproducerar aminosyratransportören och väldigt lågt i växter som saknar transportören, förklarar han.
Testar med modifierade potatiskloner
Dessutom hade plantorna som saknade transportören de lägsta kvoterna av kol/kväve, och de som överproducerade transportören de högsta kvoterna. Eftersom aminosyrorna teoretiskt sett skall leda till att växten får en högre kolkoncentration, tyder kvoterna på att växterna kontinuerligt tar upp organiskt kväve från marken.
– Studien utgör en milstolpe i vår forskning. Genom att använda genetiskt modifierade modellväxter har vi lyckats visa att markens aminosyror fungerar som kvävekällor för växter. Vi strävar också efter att öka växtens förmåga att ta upp kväve från marken och studien pekar på att optimering av växtens förmåga till upptag av just organiskt kväve kan vara en möjlig väg för att uppnå detta, säger Torgny Näsholm.
Backtrav är inte en jordbruksgröda utan en modellväxt som ofta används för att förutsäga effekterna av genetiska modifieringar i jordbruksväxter. Forskargruppen undersöker också hur man kan förbättra upptaget av organiskt kväve i potatis, inom forskningsprogrammet Mistra Biotech.
– Nu undersöker vi om det går att använda samma strategi för att öka upptaget av organiskt kväve i en jordbruksgröda. Vi har förökat upp modifierade potatiskloner för att undersöka om vi får samma ökning av kväveupptag i potatis som i backtrav.
Avhandlingen ”Den ombokade resan – att leva som familj med kronisk sjukdom” beskriver erfarenheter av att leva med kronisk sjukdom inom familjen. Studien är gjord av Liselott Årestedt, doktor i vårdvetenskap.
– När en familj lever med kronisk sjukdom så påverkas de av sjukdomen samtidigt som de utgör en stor resurs, kraft och styrka för varandra, säger Liselott Årestedt. Genom kunskap om erfarenheter av att leva med kronisk sjukdom ur ett familjeperspektiv kan förståelsen öka och vårdpersonal kan på så sätt bidra till familjens gemensamma välbefinnande.
Tidigare forskning belyser ofta kronisk sjukdom utifrån ett individperspektiv. Liselott Årestedts avhandlingen fokuserar på familjen som enhet, där både den sjuke och de andra familjemedlemmarna inkluderas. Ökad kunskap om familjers erfarenheter av att leva med kronisk sjukdom kan förhoppningsvis leda till att vården uppmärksammar familjen som en enhet, deras behov samt hur familjemedlemmarna kan utgöra ett stöd och en resurs för varandra när någon i familjen har en kronisk sjukdom.
Fyra delstudier
Avhandlingen består av fyra delstudier. Den första delstudien beskriver familjers erfarenheter av att leva med kronisk sjukdom. Att leva med kronisk sjukdom kan beskrivas som en pågående process, med ständigt nya utmaningar, där man försöker skapa en fungerande vardag. Den andra delstudien fokuserar på familjers föreställningar som kan relateras till sjukdom.
– En föreställning kan beskrivas som ett antagande, något som ses som sant för personen. Vi är inte alltid medvetna om vilka föreställningar vi har, men de påverkar våra tankar och känslor och hur vi hanterar olika situationer, säger Liselott Årestedt.
Andrummet viktigt
Den tredje delstudien beskriver platsens betydelse för familjens gemensamma välbefinnande. En plats som genererar välbefinnande för familjen kan beskrivas som ett gemensamt andrum, en plats som möjliggör att få tid för eftertanke och att ladda batterierna. De platser som beskrevs var till exempel sommarstugan, specifika platser i hemmet som exempelvis altanen men det kunde också vara platser i naturen eller platser relaterade till familjens intressen exempelvis ishallen. När familjen vistades vid dessa platser blev sjukdomen mindre påtaglig för dem och de kunde slappna av och ”ladda batterierna”.
Att leva med kronisk sjukdom innefattar också upprepade möten med hälso- och sjukvården och i den fjärde delstudien beskrivs familjers erfarenheter av dessa möten. Resultatet visade att ha en medföljande familjemedlem utgjorde en stor styrka. Det är en hjälp för familjer att få möjlighet att samverka och få bekräftelse i mötena. Familjerna beskriver en önskan om att vården skulle bjuda in och inkludera familjemedlemmar i vården oftare.
Kontakt:
Liselott Årestedt, liselott.arestedt@lnu.se, telefon 0480-44 60 73, 073-656 14 22
Liv Ravnbøl, kommunikatör, telefon 076-760 36 66
Den tryckbara elektroniken, liksom tryckbara organiska ljusemitterande celler – LEC, har i dag uppnått prestanda som öppnar för en lång rad miljövänliga och energieffektiva tillämpningar. Hittills har man tänkt sig att driva den organiska elektroniken med solceller, batterier eller trådlösa transformatorer, vilket fungerar bra i många fall. Men för fasta installationer som belysning, lysande skyltar eller solskyddande fönster är det praktiskt att kunna använda de vanliga väggurtagen. Hittills har det inte varit möjligt eftersom den höga spänningen slår ut elektroniken.
Kan använda vanlig el
Deyu Tu, vid avdelningen för informationskodning vid Linköpings universitet, har drivit ett projekt tillsammans med kolleger vid Umeå universitet för att hitta en lösning. De har nu kunnat demonstrera en organisk effektomvandlare som gjort det möjligt att driva organiska ljusemitterande celler med hög ljusstyrka likaväl som att ladda upp en organisk superkapacitans med el från det vanliga elnätet.
Omformaren består av diodkopplade organiska tunnfilmstransistorer, som fungerar i så höga spänningar som 325V, med förmågan att transformera hög växelspänning (AC) till valbar likspänning (DC).
– För första gången i världen har vi har kunnat visa en AC/DC omvandlare i organisk elektronik som fungerar vid höga spänningar över 300 V, säger Deyu Tu.
– Vår omvandlare banar vägen för en våg av flexibla, tunna, kostnadseffektiva och miljövänliga lösningar för framtidens elektronik.
Resultatet är ett första test att tekniken och teorierna fungerar. För att användas i verkliga produkter behöver omvandlingen bli än effektivare, ett arbete som forskarna nu inlett.
Resultaten har publicerats i två vetenskapliga tidskrifter, dels i Organic Electronics och dels i ECS Transactions, och väckt så mycket uppmärksamhet att Deyu Tu bjudits in som talare vid stora konferenser både i Kina och Japan.
Forskningen har finansierats av Strategiska forskningsstiftelsen, SFS.
En viktig komponent i EU:s jordbrukspolitik är utvärderingar, som ska visa om de olika styrmedlen uppfyller sina mål och hur de kan förbättras. I en ny studie undersöks hur processen för utvärdering av EU:s landsbygdsprogram fungerar, och om utvärderingsresultaten påverkar programmens framtida utformning. Studien är gjord av AgriFood Economics Centre, som samlar forskare från Ekonomihögskolan vid Lunds universitet och Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Landsbygdsutveckling är en del av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Genom så kallade landsbygdsprogram kan medlemsländerna ge stöd till en rad olika åtgärder som syftar till att förbättra landsbygdens konkurrenskraft, miljö och livskvalitet. Varje program löper under sju år och utvärderas enligt förutbestämda regler. Jordbrukspolitiken är EU:s dyraste och mest omfattande gemensamma politikområde. Enbart landsbygdsutveckling hade en budget på över 150 miljarder euro under perioden 2007–2013.
Pengarna bör användas effektiv
– Vi har undersökt hur utvärderingarna har genomförts i olika länder. Både metoder och rekommendationer har granskats, samt i vilken utsträckning rekommendationerna har följts, säger Anna Andersson, en av forskarna bakom studien. Det är givetvis viktigt att pengarna används effektivt, inte minst för EU:s skattebetalare.
Studien visar att utvärderingarnas inflytande på de nationella landsbygdsprogrammen och EU:s landsbygdsförordning är begränsat. Långtifrån alla utvärderingar ger förslag till förbättringar och av de rekommendationer som ges är det få som följs. En viktig orsak till det begränsade genomslaget är att många utvärderingar har kvalitetsbrister, ofta på grund av ett bristfälligt dataunderlag.
Förbättrad process för utvärdering
– Brist på data gör tyvärr att det endast i ett fåtal utvärderingar har gått att använda vetenskapligt grundade metoder för att analysera olika åtgärders effekter. Vi vet därför väldigt lite om hur väl landsbygdsprogrammen uppfyller sina mål, förklarar Anna Andersson.
Forskarna föreslår ett flertal förändringar som skulle förbättra utvärderingsprocessen.
– Viktigast är att det i framtiden ges bättre möjligheter att utvärdera vad man får för pengarna. För detta krävs mer resurser för utvärdering och framförallt att bättre data blir tillgängliga. Det borde även ställas högre krav på utvärderingarnas vetenskaplighet, avslutar Anna Andersson.
Svensk sammanfattning av rapporten (Policy brief): Bättre landsbygdsprogram efter utvärdering? AgriFood Policy Brief 2017:1 (Anna Andersson, Sören Höjgård & Ewa Rabinowicz.)
Om AgriFood Economics Centre
AgriFood Economics Centre är ett samarbete mellan Ekonomihögskolan vid Lunds universitet och Sveriges lantbruksuniversitet.
Anna Andersson är knuten till Lunds universitet, medan Sören Höjgård och Ewa Rabinowicz är knutna till SLU.
När klimatet förändras ökar risken för stormar som kan följas av stora insektsangrepp. Skador från insekter och andra skadegörare kan också öka när vi får in nya arter. Riskerna går dock att minska genom ändrad skogsskötsel.
Forskarna har studerat allmänhetens attityder till olika typer av sådana åtgärder genom en enkätstudie i Skåne, Västernorrland och Norrbotten. Enkäten täckte även in uppfattningar om skogsbruk och om andra aspekter på skog. Sammanlagt fick 3 000 personer mellan 20 och 75 år enkäten i brevlådan, och svarsfrekvensen var 34 procent.
– Att veta vad allmänheten tycker om olika typer av åtgärder är viktigt av flera skäl, säger Maartje Klapwijk på SLU:s institution för ekologi. För skogsbruket är det viktigt att känna till om nya skötselstrategier riskerar att skapa konflikter. Allmänhetens stöd påverkar också förutsättningarna för skogspolitiska förändringar. Dessutom är det en demokratisk fråga – skogen används till så mycket annat än skogsbruk, såsom svamp- och bärplockning och jakt.
Mer varierad skog motverkar klimatrisker Ett sätt att motverka framtida risker är att anlägga en mer varierad skog. Det kan vi få genom att variera skötseln, till exempel genom ett hyggesfritt skogsbruk där träden skördas efter hand. Vi kan också plantera fler arter av träd i skogen, eller helt enkelt låta bli att minska den variation som uppstår naturligt.
– En mer varierad skog klarar förändringar bättre. För skadeinsekterna finns det inte lika många jämngamla träd av samma art, vilket minskar risken för stora utbrott. Med ökad biologisk mångfald kommer det också att vara större chans att det finns fler naturliga fiender till skadeinsekterna, säger Maartje Klapwijk.
Detta gör att blandskogar kan vara mindre känsliga för insektsangrepp efter en storm. Det finns också studier som visar att mer varierade skogar klarar själva stormen bättre, men det behövs mer kunskap om det.
Brett stöd bland allmänheten för blandskogar – Vår studie visar att allmänheten ser ett miljövärde i blandskog. De som var mest positiva var den grupp som lade allra störst vikt vid miljövärden, säger Louise Eriksson, forskare i miljöpsykologi vid Umeå universitet.
Svaren varierade mellan olika grupper. De som uppfattade att skogen var hotad (av storm, insekter eller annat) menade att skador borde förebyggas, men i vilken utsträckning de accepterade specifika strategier varierade.
De som kände stor tillit till skogssektorns aktörer accepterade i högre grad bekämpningsmedel och de var mindre positiva till att det skapas en mer varierad skog för att förebygga risker.
– Det är spännande med tillitens betydelse, säger Louise Eriksson. Det vore intressant att fortsätta nysta i det. Skiljer det sig om man bor någonstans där det är mycket privata skogsägare eller där det är ett stort bolag som äger det mesta?
Hon tycker också att det vore intressant att studera djupare vilken sorts blandskog som människor tänker på när de svarar. Tidigare studier har visat att allmänheten föredrar öppen skog. Om man visade bilder på en svårgenomtränglig blandskog kanske svaret skulle bli ett annat.
Inga bekämpningsmedel om vi får välja I studien är det också tydligt att allmänheten är negativ till bekämpningsmedel, och enligt Louise Eriksson är det vanligt i studier att människor inte vill se användning av bekämpningsmedel.
Maartje Klapwijk och hennes kollegor på SLU studerar bland annat vilken betydelse en mer varierad skog har för insekters utbredning och skadegörelse. För ekologerna är det intressant att veta att en ökad trädslagsvariation är en åtgärd som också har brett stöd.
– Det är viktigt att förstå vad som händer utanför ekologin. Vilka frågor som är viktiga och hur olika åtgärder uppfattas. Det ändrar inte på ekologin men det påverkar inramningen av våra studier och förutsättningarna att omsätta ekologisk kunskap i praktiken, säger Christer Björkman, den andra författaren från SLU.
Kontakt:
Louise Eriksson, forskare
Institutionen för geografi och ekonomisk historia, Umeå universitet
090-786 56 96, louise.eriksson@umu.se
Avhandlingen som består av fyra studier, visar också att det finns ett samband mellan ensamhet och depression. En metod med syfte att förebygga depression har i avhandlingen testats och utvärderats med positivt resultat.
Depression ökar risken för att drabbas av demens men ökar också risken för till exempel stroke, diabetes och hjärtinfarkt. Pensioneringen är en betydande livshändelse som för somliga kan innebära en övergång till ett lugnt och behagligt liv medan för andra kan förlust av arbetsuppgifter och arbetskamrater leda till minskad självkänsla och i värsta fall livsleda.
– Syftet med avhandlingen var att fördjupa kunskapen om depressiva symtom hos äldre och även upplevelsen av övergången till att bli pensionär, säger Ingrid Djukanovic, forskare vid Linnéuniversitetet. Det är inte en normal del av åldrandet att känna sig nedstämd och trött på livet, men det kan vara svårt att upptäcka tecken på depression hos äldre då symtomen inte visar sig på samma sätt som hos yngre.
Få äldre erbjuds behandling mot depression Under studie ett framkom det att väldigt få av de som uppvisade depressiva symtom hade haft kontakt med psykolog eller kurator, vilket tyder på att denna åldersgrupp sällan erbjuds psykologisk behandling. Dessutom visade det sig att endast en av fyra i denna grupp behandlats med antidepressiv medicinering. Detta skulle kunna tolkas som att äldres psykiska hälsa och behovet av professionella insatser inte uppmärksammas. Ingrid Djukanovics forskning synliggör problemet och pekar på att man genom ökad kunskap om äldres psykiska ohälsa kan ge vårdpersonal på alla nivåer möjlighet att identifiera, stödja och erbjuda adekvat vård. Ett oväntat resultat i studie ett var att en större andel män uppvisade depressiva symtom jämfört med kvinnor.
I studie två i avhandlingen testades och utvärderades en metod med avsikt att förebygga depressiva symtom hos äldre som är i riskzon för att utveckla depression. Metoden innebär gruppsamtal där reminiscens (att minnas och samtala om gamla tider) och problembaserad metod används enligt en utarbetad manual.
– Resultatet efter gruppsamtalen visade en minskning av depressiva symtom, en ökad självskattad hälsa och ökad livskvalitet. Deltagandet i gruppsamtalen utvärderades positivt vilket deltagarna beskrev som till exempel att ha fått nya insikter om sig själv, känna sig engagerad och ha fått ökat självförtroende.
Före och efter pension Den tredje studien innefattade intervjuer med 13 nyblivna pensionärer om deras upplevelse året före och tiden efter pensioneringen. Resultatet i studien visade att det året före både fanns förväntningar på pensionärslivet men även oro för hur det skulle komma att bli.
Oro för hälsan, att förlora inkomst, arbetskamrater och ett socialt sammanhang visade sig men också en sorg över att inte längre vara behövd på arbetet. Efter att ha tillbringat en tid som pensionär så hade en del av förväntningarna infriats såsom att ha tid för familj och till hobby men också att ha hittat sammanhang där man fyllde en uppgift och kände sig behövd och bekräftad. Däremot så kvarstod oro för ekonomin och hälsa men även en känsla av isolering och att vara bortkopplad, främst från tidigare arbetskamrater framkom.
– Depression hos äldre är idag ett folkhälsoproblem där det finns brister i uppmärksamhet avseende de som är i riskzonen för att drabbas samt brister när det gäller förskrivning av psykologisk behandling som alternativ till läkemedelsbehandling, säger Ingrid Djukanovic. Övergången från aktivt arbetsliv till att bli pensionär kan innebära förändringar som på olika sätt påverkar en individs liv och det krävs uppmärksamhet kring detta både inom arbetsorganisationen men även inom hälso- och sjukvården för att kunna stödja ett hälsosamt åldrande.
