– Oberoende av land talar barnen om allt mindre tid åt egenvalda aktiviteter. De lyfter emellertid olika saker i sina berättelser, säger Ylva Odenbring, forskare i pedagogik.
Hon har genomfört studien i form av intervjuer med svenska och amerikanska barn i åldrarna sex och sju år. Samtliga barn i studien hade medelklassbakgrund och de ekonomiska förutsättningarna för att kunna delta i olika aktiviteter på fritiden.
Skolifiering av barndomen
Tidigare forskning pekar på att barns vardag i västvärlden till stor del kretsar kring tiden de spenderar i olika utbildningsinstitutioner och tiden de ägnar sig åt olika fritidsaktiviteter. Forskare talar om en skolifiering av barndomen i och med att barn tillbringar stor del av sin tid i olika utbildningsinstitutioner − som förskola, förskoleklass, skola och fritidshem.
Utöver tiden som barn tillbringar i de nämnda utbildningsinstitutionerna ägnar sig barn åt olika fritidsaktiviteter, och barn i skolåldern har dessutom läxor. Få tidigare studier har emellertid studerat dessa frågor utifrån barnens perspektiv.
– De amerikanska barnen nämner långa skoldagar, läxor och fritidsaktiviteter som främsta anledningar till att de upplever vardagen som så reglerad. De svenska barnen pekar istället i första hand på de dagliga rutinerna i samband med att de ska lämnas och hämtas i förskoleklassen och det tjat och den stress de förknippar med dem, säger Ylva Odenbring.
Lyssna till barnen
Studien pekar på några av tendenserna i många västerländska samhällen: att vardagslivet för många människor, och det gäller även barnen, har blivit allt mer reglerat och strukturerat. Barnens beskrivningar av sin vardag ger bilden av ett överorganiserat liv.
– Utifrån ett vidare samhällsperspektiv väcker resultaten i studien frågor kring hur barns röster tas i beaktning inte minst för att skapa en mindre stressig vardag och ett ökat välbefinnande för barn, säger Ylva Odenbring.
Kontakt: Ylva Odenbring, docent i pedagogik, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, e-post: ylva.odenbring@gu.se, tel. 031-786 2840.
– Elitidrottare känner sina kroppar väldigt väl. Om idrottaren själv blir orolig över en skada eller en sjukdom så är det en bra indikator på allvarlighetsgraden, vilket vi har sett i andra studier också. Idrottaren kan inte ljuga för sig själv, säger Toomas Timpka vid Athletic Research Center, institutionen för medicin och hälsa vid Linköpings universitet, en av de ansvariga forskarna.
I två studier som publicerats i den vetenskapliga tidskriften British Journal of Sports Medicine har ett internationellt forskarteam lett av forskare vid Linköpings universitet undersökt faktorer som förutsäger risken för skador eller sjukdom under tävling, samt värmestress hos atleter som tävlade i världsmästerskapen i friidrott år 2015. Femtio landslag medverkade och runt 300 atleter svarade på en enkät om sitt hälsotillstånd månaden före världsmästerskapen. Under tävlingarna registrerade forskarna nya skador och sjukdomar som uppkom.
Viktigt att inte mörka sina skador
De fann att atleter som hade uppgett att de före tävlingarna var oroliga över sjukdomssymtom hade fem gånger så stor risk att bli skadade under mästerskapen. Oro för symtom på skada var däremot inte tydligt kopplat till ökad risk för skada i den här studien.
– Det var överraskande att det slog ut så tydligt i en sådan här studie och i den här miljön. Vår rekommendation är att de tävlande lagen har en klinisk psykolog i sitt team, så att atleterna på ett öppet sätt kan prata om sin oro för sjukdom eller skador under förberedelserna inför tävlingar. Det är viktigt att idrottarna inte mörkar sina skador för tränare och läkare, säger Toomas Timpka.
Idrottare som före tävlingen hade skador där symtomen ökat gradvis under tid löpte tre gånger så hög risk än andra att ådra sig skador under mästerskapen. Toomas Timpka menar att det är bedrägligt med skador som kommer av överbelastning och med gradvist ökande symtom.
Värmestress kan ge ohälsa
– Idrottaren hinner anpassa sitt sätt att se på symtomen och får inte samma påslag av oro. För idrottare som haft besvären under längre tid fungerar inte orossignalen på samma sätt. Därför gäller det att ha speciell koll på dem, säger Toomas Timpka.
Idrottsutövare inom uthållighetssporter löpte tio gånger så stor risk att bli skadade eller sjuka under världsmästerskapen än tävlande inom andra grenar. Det bekräftar fynd från tidigare forskning.
I den andra studien tittade forskarna på hur atleterna förberedde sig för att idrotta i hög temperatur och hög luftfuktighet, och hur många som drabbades av värmeutmattning.
– Fysiologiskt sett är det inte optimalt att idrotta i sådan utomhusmiljö. Men det är inte helt lätt att veta vad som är ohälsa orsakad av överhettning och vad som är en normal följd av maximal fysisk ansträngning under de förhållandena. Studien visar att det behövs protokoll för att kunna diagnosticera farlig värmestress under stora tävlingar, säger Toomas Timpka.
Forskningen har gjorts med finansiellt stöd av bland annat Centrum för Idrottsforskning samt Internationella friidrottsförbundet (IAAF). Studierna har gjorts av forskare i flera länder, bland annat vid Linköpings universitet i Sverige, Aspetar Orthopaedic and Sports Medicine Hospital i Qatar, och Université de Lyon i Frankrike.
– Bland över 1000 fornsvenska infinitivfraser med att har jag hittat endast två satsadverbial och två hjälpverb. Det kan jämföras med en undersökning av 900 nusvenska infinitivfraser där jag hittade 21 satsadverbial och 32 hjälpverb, säger Mikael Kalm vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.
Någonting har alltså hänt med infinitivfraserna genom svenskans historia. Medan de i dagens svenska ofta fungerar som satsförkortningar och alltså kan användas för att ersätta vissa typer av satser var dessa möjligheter mer begränsade i äldre svenska. I avhandlingen Satsekvivalenta infinitivfraser i svenskan visar Mikael Kalm att infinitivfraser med att normalt inte fungerade som satsförkortningar i fornsvenska, utan istället hade andra funktioner. Först under 1600- och 1700-talet får de samma funktioner som i nusvenskan.
I modern svenska är det möjligt för infinitivfraser att innehålla olika slags satstypiska led, som satsadverbial, till exempel inteoch aldrig, och hjälpverb, till exempel ha och kunna. Detta gör att infinitivfraserna påminner om bisatser och det är ofta vanligt att man kan omformulera vissa typer av bisatser med infinitivfraser, och tvärtom. Det går till exempel lika bra att säga: Jag lovar att jag inte ska bråka (med en bisats) som Jag lovar att inte bråka (med en infinitivfras). Dessa möjligheter var alltså mer begränsade i fornsvenskan.
I skriftspråket finns även andra typer av förkortningar, där vissa ordförbindelser kortas, exempelvis till exempel blir till t.ex. Sådana förkortningar är språkbrukare normalt sett bekanta med och medvetna om, men även större språkliga enheter förkortas regelmässigt i svenskan, ofta utan att vi ens är medvetna om det.
Jämför exemplen nedan:
Jag behöver mer information för att kunna uttala mig (jämför: för att jag ska kunna uttala mig)
Jag beslutade att inte uttala mig (jämför: att jag inte skulle uttala mig)
– Vi har en tendens att vilja förkorta våra yttranden där det är möjligt. Detta visar sig inte minst på ordnivån, där det är vanligt att längre ord på olika sätt kortas av. Fritidshem blir till fritis. Jämför också med sms-språkets stavning lr för eller, säger Mikael Kalm.
Det går till exempel lika bra att säga Jag lovar att jag ska läsa boken som Jag lovar att läsa boken. Skillnaden mellan de båda kursiverade konstruktionerna är att den första har formen av en bisats medan den andra utgörs av en infinitivfras. Infinitivfrasen saknar utsatt subjekt och rymmer inget tempusböjt verb. Ändå läser vi med kontexten in både ett subjekt och en temporal dimension också i infinitivfrasen. Det är inte möjligt att tänka sig något annat än att jag fungerar som infinitivens subjekt. Därför kan man tala om infinitivfrasen som en satsförkortning, eller en satsekvivalent infinitivfras.
Kontakt: Mikael Kalm, institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, mikael.kalm@nordiska.uu.se, 018-471 1291
– Resultaten understryker att det är viktigt att ta reda på och ta hänsyn till elevernas provmotivation när man genomför prov och tolkar olika provresultat, säger Eva Knekta.
I sin doktorsavhandling har Eva Knekta studerat i vilken grad elever själva anser att de gör sitt bästa, dels på nationella prov, dels på så kallade utprövningar där kvaliteten på nya provuppgifter utvärderas. Hon har skickat ut enkäter till sammanlagt cirka 2300 elever i årskurs nio och på gymnasiet på 70 skolor runt om i landet.
På utprövningarna på gymnasiet instämde 29 procent av eleverna helt i att de hade gjort sitt bästa på provet, och 7 procent ansåg att provet var viktigt. På de nationella proven instämde däremot 71 procent av gymnasisterna helt i att de hade gjort sitt bästa och 78 procent ansåg att provet var viktigt.
Gjorde sitt bästa även på utprövningarna
Bland niondeklassarna instämde 38 procent helt i att de hade gjort sitt bästa på utprövningarna som 11 procent ansåg var viktiga, medan 74 procent ansåg sig ha gjort sitt bästa på det nationella provet vilket 56 procent såg som viktigt. Dock instämde en majoritet bland både niorna och gymnasisterna ändå delvis i att de hade gjort sitt bästa även på utprövningarna.
– Det är inte så att eleverna struntar helt i några prov men det är tydligt att man gör skillnad på hur viktiga olika prov är och anstränger sig olika mycket utifrån hur stor betydelse man bedömer att provet har. Det är inte alls konstigt men det är värt att fundera över hur proven kan utvecklas för att ge säkrare underlag, säger Eva Knekta.
De nationella proven ska stödja en likvärdig betygssättning och ge underlag för att kunna följa hur de nationella kunskapsmålen uppfylls. Proven ska vara en del av lärarens samlade information om en elevs kunskaper och påverkar därmed betygssättningen.
Enkät om elevers provmotivation
Utprövningarna däremot är ett slags förprov som syftar till att testa utformningen av de nationella proven och de förväntas därför inte vägas in i betygssättningen som de nationella proven. Att anta att eleverna har ansträngt sig lika mycket på dessa två olika prov när man tolkar provresultaten, kan leda till felaktiga slutsatser om till exempel uppgifternas svårighetsgrad.
En viktig del i avhandlingen har varit att ta fram en lämplig enkät som kan användas för vidare studier av elevers provmotivation vid olika sorters prov. När nu en enkätmodell finns framtagen, finns också förutsättningar för mer forskning på området.
– Det vore intressant att forska vidare på hur elevernas attityd till lärande, till ämnet och till synen på sig själva påverkas av de olika proven. Det skulle också vara spännande med experimentella studier om hur man kan påverka elevernas vilja att göra sitt bästa på proven, säger Eva Knekta.
Eva Knekta är uppvuxen i Koskullskulle i Norrbotten men bosatt i Umeå. Hon har tidigare jobbat som provutvecklare och som gymnasielärare i biologi och kemi.
Eva Knekta, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap försvarar fredag 3 mars sin avhandling med den svenska titeln: Prov och motivation. Mätningar av provmotivation i Svenska nationella prov kontext. (Engelsk titel: Motivational aspects of test-taking. Measuring test-taking motivation in Swedish national test contexts). Fakultetsopponent: Professor Rolf Vegar Olsen, Oslo Universitet. Disputationen sker kl. 10.00 – 12.00 Plats: Norra Beteendevetarhuset, Nbvh 1031, Umeå universitet.
De flesta ryggradsdjur inklusive människan har två typer av synceller i ögats näthinna, nämligen tappar och stavar. Tapparna gör det möjligt för oss att se färg, men dessa synceller behöver oftast mycket ljus och slutar därför fungera när det blir mörkt. Då tar stavarna över så att vi åtminstone hjälpligt kan hitta vägen hem, om än i svartvitt.
Men hos just paddor och grodor är däremot stavarna lite speciella. Det är sedan tidigare känt att paddor och grodor är unika på så sätt att de har stavar med två olika känsligheter. Detta har man inte hittat hos andra ryggradsdjur, och det är också anledningen till att forskarna länge misstänkt att grodor och paddor bör kunna se färger även vid sämre ljus. Men det är först nu som man lyckats bevisa att så är fallet. Och resultaten från studien översteg dessutom förhoppningarna.
Ser ända ner till tröskeln av synsystemet
– Det är helt fantastiskt att dessa djur faktiskt kan se i färg när det är riktigt mörkt, det vill säga ända ner till den absoluta tröskeln av synsystemet. Det var oväntade resultat, säger biologiprofessor Almut Kelber på Naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet.
Det var i den tredje typen av experiment som forskarna gjorde upptäckten att grodor kan använda sina stavar för att urskilja färg i rejält mörker. Forskarna studerade grodorna i en situation som är lika allvarlig som den är vanlig, nämligen hur man som groda gör för att hitta vägen ut då man blir instängd i totalt mörker. Detta är en situation som kan inträffa till vardags i mörka hålor och gångar i marken. Att hitta utgången blir då livsavgörande, vilket också innebär att grodan är benägen att utnyttja alla tillgängliga informationssystem i kroppen.
Unik synförmåga. Foto: Carola Yovanovich.
I de övriga experimenten studerade man i vilken utsträckning grodor och paddor använder sitt färgseende i jakten på en partner respektive i jakten på föda. Resultaten visade att djuren slutar använda färgseendet ganska tidigt när det gäller att hitta någon att para sig med, medan de däremot utnyttjar färgseendet för att välja mat vid så låga ljusnivåer som när människan tappar sin förmåga att se i färg.
– Vi har tidigare kunnat visa att även nattfjärilar och geckoödlor kan se färg i sämre ljusförhållanden än människan. Men grodor har uppenbarligen en unik förmåga att se färger i mörker, säger Almut Kelber.
Den aktuella studien har gjorts i samarbete med forskare från Helsingfors i Finland och Vladivostok i Ryssland. Huvudförfattaren Carola Yovanovich har drivit arbetet med studien i Almut Kelbers forskargrupp vid Lunds universitet. Resultaten publiceras nu i tidskriften Philosophical Transactions of the Royal Society.
Kontakt:
Almut Kelber, professor vid Biologiska institutionen, Lunds universitet. Tel 046 – 222 34 54 almut.kelber@biol.lu.se
Carola Yovanovich, postdoc vid Biologiska institutionen, Lunds universitet Carola.Yovanovich@biol.lu.se
Kristian Donner, professor vid Department of Biosciences, University of Helsinki Kristian.Donner@helsinki.fi
Norra ishavet, Arktiska havet eller Arktiska oceanen är världens nordligaste hav. Det innefattar Nordpolen och omges av Norge, Ryssland, Kanada, Grönland och Alaska. Här har den globala klimatuppvärmningen orsakat stora och snabba förändringar. Provtagningar som internationella forskare gjort mellan 1990 och 2010 visar ökande områden av försurning i den västra delen av Norra ishavet.
Försurningen påverkar kalkskal Kalkskal, kalciumkarbonat, är en byggsten för vissa marina arter. Aragonit är den mest lösliga kristallformen av kalciumkarbonat som en del marina organismer producerar.
– När havet blir surare påverkas kalkskalen och de riskerar att lösas upp, säger Leif Anderson, som är marin kemist vid Göteborgs universitet och den ende svenske deltagaren i den internationella forskningsgruppen som står bakom denna rapport.
Ju surare Norra ishavet blir, desto besvärligare blir det för kalkskalsproducerande marina organismerna att överleva. Ett mått på hur tuff havsmiljön i Norra ishavet är visar graden av löslighet av kalciumkarbonat, den så kallade mättnadsgraden.
– Vi ser i våra mätningar att de områden som är undermättade på kalciumkarbonat har ökat. Till exempel så påverkas en typ av vingsnäcka som heter pteropod. Denna bygger upp kalkskal av aragonit som börjar vittra när vattnet blir undermättat. Om undermättnaden blir omfattande kan arten minska kraftigt och då påverkas naturligtvis även marina arter som lever på denna.
Rubbningar i ekosystemet Om en marin art längst ner i näringskedjan försvinner ger det följdverkningar för de arter som behöver den som föda. Det inverkar alltså på organismer högre upp i näringskedjan och påverkar hela ekosystemet.
– Vi har ju tidigare gjort observationer att problemen i Norra havet är allvarliga men nu har vi data som visar att de ökar, att vi har allt större områden som är undermättade med avseende på kalciumkarbonat och det hotar naturligtvis delar av ekosystemet, säger Leif Anderson.
Kontakt: Leif Anderson, professor vid Institutionen för marina vetenskaper.Tel: 031-786 9005, E-post: leif.anderson@gu.se
I november 2015 presenterade forskargruppen de första resultaten där de förmått rosor att suga upp en vattenlöslig ledande polymer. En ledande hydrogel formade sig som ett band inne i rosens stam. Med en elektrod i vardera änden och en gate i mitten skapades en fullt fungerande transistor. Resultaten presenterades i Science Advances och har väckt stor uppmärksamhet världen över.
En av gruppens medlemmar, Roger Gabrielsson, har nu tagit fram ett nytt material specialanpassat för applikationen. Materialet polymeriseras inne i rosen, utan någon extern påverkan. Rosens egna flöden bidrar sedan till att bilda långa ledande trådar, inte bara i stammen utan i hela växten, såväl ut i de gröna bladen som i blombladen.
Lagring som en superkapitans
– Vi har kunnat ladda upp rosen hundratals gånger utan att effektiviteten har påverkats. Vi har kommit upp i nivåer på energilagringen i samma storleksordning som superkapacitanser. Växten kan i framtiden, utan att vi optimerar systemet på något vis, driva exempelvis vår jonpump, eller sensorer av olika slag, säger Eleni Stavrinidou, förste forskningsingenjör vid Laboratoriet för organiska elektronik.
Resultaten publiceras nu i ansedda Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America, PNAS.
– Vi är alldeles i början av den här forskningen och det är helt öppet vad framtiden har att erbjuda, säger Eleni Stavrinidou.
Några exempel är autonoma energisystem, möjlighet att skörda energi från växter för att kunna driva sensorer och ställdon av olika slag liksom att skapa bränsleceller inne i växten.
– Vi visade för något år sedan att det är möjligt att skapa elektroniska plantor, power plants, men nu har vi också visat att forskningen är relevant. Vi har visat både att energilagring fungerar och att vi kan leverera höga prestanda, säger professor Magnus Berggren, chef för Laboratoriet för organisk elektronik, Linköpings universitet, campus Norrköping.
Forskningen kring elektroniska plantor har hittills finansierats via fria forskningspengar från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse som år 2012 utsåg professor Magnus Berggren till Wallenberg Scholar.
Artikeln: In vivo polymerization and manufacturing of wires and supercapacitors in plants, Eleni Stavrinidou, Roger Gabrielsson, K Peter R Nilsson, Sandeep Kumar Singh, Juan Felipe Franco-Gonzalez, Anton V Volkov, Magnus P Jonsson, Andrea Grimoldi, Mathias Elgland, Igor V Zozoulenko, Daniel T Simon and Magnus Berggren, Linköping university, PNAS 2017, DOI 10.1073/pnas.1616456114
Alla som har sett Antikrundan på TV vet hur viktigt det är med proveniens, alltså uppgifter om ursprung och historia för ett objekt. Men proveniens är även viktigt inom skogsbruket, där termen betecknar varifrån de frön eller plantor som planteras härstammar. Rätt proveniens och därmed egenskaper kan vara avgörande för att hitta trädslag som klarar ett visst klimat och ger bra avkastning.
Douglasgranen kan i Nordamerika bli 100 meter hög och fem meter i diameter, men i Europa blir den oftast 20–30 meter, ibland uppemot 50 meter.
I en ny avhandling från Linnéuniversitetet har Cecilia Malmqvist undersökt möjligheterna att odla douglasgran i Sverige. Douglasgranen kommer från Nordamerika och är världens näst högsta barrträd efter redwood. Den är intressant eftersom den ger ett virke av hög kvalitet med många användningsområden och troligen kommer att klara klimatförändringar bättre än vår svenska gran. Samtidigt är douglasgranen känslig i föryngringsfasen och det är den Cecilias forskning kretsar kring.
Douglasgranen går att fryslagra
– Jag har bland annat undersökt plantor med sju olika provenienser, från kust och inland i British Columbia i Kanada – hur de utvecklar frystolerans på hösten och påbörjar skottskjutning på våren, vilket påverkar risken för att drabbas av frostskador, berättar Cecilia Malmqvist. Mina resultat pekar på ett antal faktorer som är viktiga för plantors tidiga utveckling och kan användas som vägledning vid val av plantmaterial och föryngringsmetod, för att öka möjligheten till en lyckad föryngring.
Plantor från inlandet börjar skjuta skott tidigare på våren än plantor från kusten, vilket gör dem mer utsatta för vårfrost. Kustplantorna löper å andra sidan större risk att drabbas av höstfrost och frosttorka, eftersom de utvecklar frystolerans senare på hösten. I fältförsök var överlevnaden högre bland inlandsprovenienserna än bland kustprovenienserna, som i högre utsträckning dog av frosttorka.
– Min forskning visar också att man kan fryslagra douglasgranplantor i plantskolan med samma rutiner som för vanlig gran, förutsatt att det görs så sent på hösten att frystoleransen har hunnit utvecklas. Jag fann även tydliga bevis för att markberedningen är viktig; den minskar risken för angrepp av skadeinsekter och underlättar för rotsystemet att utvecklas.
Egna odlingar på Småländska höglandet
Cecilia Malmqvist är jägmästare och lever som hon lär – hon äger och brukar skog på det småländska höglandet sedan många år. Till Växjö kom Cecilia 2001 i samband med att universitetet började skapa kurser i hållbart familjeskogsbruk. Hennes nyfikenhet för obesvarade frågor, kombinerat med att vilja utveckla utbildningar och verksamheter, fick henne att börja forska.
– Jag har faktiskt planteringar med douglasgran på mina marker sedan gammalt och det har gått både bra och dåligt. I en plantering dog i princip alla plantorna första året, troligen på grund av dålig plantbehandling i kombination med angrepp av snytbagge. Skulle jag föryngra idag skulle jag välja plantor av inlandsproveniens, vara noga med markberedningen och viltbehandlingen och om möjligt planterat under en skärm, avslutar Cecilia.
Kontakt: Cecilia Malmqvist, forskare vid institutionen för skog och träteknik, Linnéuniversitetet, telefon 072-571 65 11, mejl: cecilia.malmqvist@lnu.se”>cecilia.malmqvist@lnu.se
Annika Sand, pressansvarig, telefon 076-830 01 05
Toke Høiland-Jørgensen forskar om nätverkskommunikation vid Karlstads universitet och i sin avhandling ”On the bleeding edge” beskriver han vad som kan orsaka fördröjningar samt hur smartare routrar kan minska dem
– Det pågår en mängd initiativ för att minska fördröjningar på nätet och det finns olika orsaker till att de existerar. Det vi specifikt har tittat på är något som kallas ”Bufferbloat” och hur det framförallt skapar fördröjningar i hemmanätverk. Det är oftast i hemmanätverken som fördröjningarna uppstår, eftersom kapaciteten här är lägre än i övriga nätet. Det betyder att det finns en risk att köer bildas och blir överfulla.
Bufferbloat – överfulla dataköer
Internet består av en mängd nätverk sammankopplade av routrar där data passerar för att ta sig över internet. Routrarna kan jämföras med en vägkorsning där datapaket, precis som bilar vid en trafikerad korsning, bildar kö och utifrån uppsatta regler släpps fram. Att det bildas tillfälliga köer är helt naturligt, det som skapar problem är när köerna blir överfulla och försätter vara det under längre tid. Då stoppas trafiken upp och följden blir fördröjningar, så kallat Bufferbloat.
– De regler som bestämmer hur data ska släppas igenom varierar i olika typer av routrar. Man kan säga att det är olika typer av kösystem och vi har studerat hur transporten av data över nätverk påverkas av dessa olika system.
Olika typer av kösystem
”Först till kvarn”-principen (också kallat ”först in – först ut”) är den enklaste princip att använda för att styra en kö, och är mest vanlig i dagsläget. Denna princip innebär att routern helt enkelt släpper igenom hela datasekvenser i den ordning de anländer. Men mera avancerade principer kan ge bättra prestanda, till exempel den så kallade fairness-principen. Den innebär ett kösystem som prioriterar genomströmning utifrån ett antal olika faktorer och som tillåter flera datasekvenser att parallellt eller växelvis ta sig vidare i nätverket.
– Det vi har sett är att den traditionella principen ”först in – först ut” är en av faktorerna bakom fördröjningar och att fairness-principen minskar fördröjningar avsevärt. Med fairness-principen delas kapaciteten bättre mellan olika användare och applikationer. Sen har vi tagit fram en algoritm baserat på denna princip som också fungerar bra i WiFi-nätvärk, och som innehåller en automatisk prioritering av de små datapaket som är viktiga för snabb respons, som till exempel namnuppslag och speltrafik.
Programvara minskar fördröjningar i ditt hemmanätverk
Tillsammans med forskare i USA och Polen har Toke Høiland-Jørgensen tagit fram programvara som vem som helst själv kan installera i sin hemmarouter för att minska fördröjningar.
– Vi har jobbet målinriktat för att våra forskningsresultat ska bli tillgängliga för alla att använda. Till exempel finns vår algoritm tillgänglig i programvara för hemmaroutrar som man kan installera på sin egen router och därigenom minska fördröjningar i sitt hemmanätverk.
Kontakt: Toke Høiland-Jørgensen på 0722-08 48 31.
Idag går det att kartlägga hela arvsmassan hos en individ på bara några dagar. Den stora flaskhalsen i genetiska studier är därför inte längre att hitta skillnader i DNA mellan individer. Istället är den stora utmaningen att identifiera vilka av de miljontals skillnaderna som påverkar hur enskilda celler eller hela organismer fungerar, samt att förstå hur de gör det.
Oftast studeras en genvariant i taget under antagandet olika geners effekter är oberoende av varandra. På detta sätt hoppas man identifiera de enskilt viktigaste genvarianterna och få en bra uppskattning om hur användbara de är för att, till exempel, förutsäga vilka individer som har störst risk att bli sjuka eller få biverkningar av ett läkemedel.
Skräddarsydda behandlingar baserade på arvsanlagen
– Redan idag erbjuder företag DNA-baserade tjänster för att till exempel hitta släktingar. Men förhoppningen är att i framtiden även kunna förutsäga en individs egenskaper baserat på deras arvsanlag. Till exempel skulle man då kunna skräddarsy behandlingar och ge individuella råd i hälso- och livsstilsfrågor, säger doktoranden Simon Forsberg som tillsammans med universitetslektor Örjan Carlborg lett studien.
Forskarna gjorde en ingående analys av DNA och egenskaper från tusentals genetiskt olika jästceller. Resultaten visade att samverkan mellan gener var väldigt vanlig. Och när man visste hur generna samverkade kunde informationen användas både för att förstå mer om hur viktiga de olika generna var för regleringen av egenskapen och för att förutsäga enskilda individers egenskaper från deras genuppsättning.
Samma gen har olika effekt beroende på individ
– Egentligen är det nog få genetiker som trott att en genvariant har exakt samma effekt i alla individer. Men det är först nu man kunnat samla in data från tillräckligt stora experiment för att verkligen kunna undersöka hur viktigt det är, säger Örjan Carlborg.
Forskarna fann att många av generna visade sig samverka i stora nätverk. Särskilt slående var att vissa av dem fungerade som huvudströmbrytare för många andra gener: när de var ”avknäppta” hade de andra genvarianterna i nätverket ingen effekt på de egenskaper man studerade.
– Det var anmärkningsvärt att effekterna hos dessa gener var helt beroende av de andra generna i nätverken. Ihop med vissa varianter verkade de ha jättestor effekt, medan de nästan inte hade någon effekt alls ihop med andra, säger Simon Forsberg.
DNA-information för att förutsäga risker
Studien visar att det i många fall är svårt att förutsäga utfallet för en individ genom att summera ihop effekterna av enskilda gener.
– Vi hoppas att det vi kommit fram till här kommer att hjälpa andra att analysera och tolka resultat från genetiska studier även i människor, växter och djur på ett bättre sätt. Det är viktigt att vi blir medvetna om vilka risker som finns med att inte ta hänsyn till genernas samverkan när man, till exempel, vill använda DNA information för att förutsäga hur stor risken är att en individ blir sjuk eller får svåra biverkningar av en läkemedelsbehandling, säger Örjan Carlborg.
Kontakt: Örjan Carlborg, Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet, tel: 018-471 45 92, e-post orjan.carlborg@imbim.uu.se
Flera av framtidens stora utmaningar kan relateras till miljöproblem som är gränsöverskridande och drabbar hela samhället. Joacims avhandling har visat att samverkan mellan forskare och andra aktörer i samhället är nödvändig för att få ett brett perspektiv när man ska lösa framtidens miljöproblem, men att ett sådant samarbete också innebär stora utmaningar.
Att hitta fungerande former för att samverka över sektorsgränserna är ett ständigt pågående arbete, då varje sektor har sitt sätt att arbeta på. Bland annat har det visat sig att triple helix-samverkan blir något annat när den genomförs i praktiken jämfört med på pappret eller som ett krav från forskningsfinansiärer. Utmaningar i samverkan kan relateras till olikheter i informationshantering samt kulturella och politiska skillnader mellan de samverkande organisationerna. Triple helix visade sig också ha sina begränsningar då modellen endast inkluderar tre sektorer.
Olika öar och ingen båt
En intervjuad företagare beskrev samverkan som att: ”Det är olika öar och man känner ingen med en båt som kan segla mellan dem”. Genom en interaktiv forskningsprocess, en form av aktionsforskning, har Joacim varit aktiv deltagare i de studerade samverkansprojekten. Genom detta skapades utrymmen för dialog mellan miljöforskare och andra sektorer i samhället. Sådana mötesformer, där olika sektorer träffas informellt med fokus på specifika miljöproblem, visade sig viktiga för att stödja en fungerande samverkan. Under dessa möten kunde också eventuell problematik relaterat till samverkan diskuteras och redas ut.
– Som interaktiv forskare har jag själv skapat sådana dialogarenor och haft som mål att skapa bryggor mellan forskning och samhälle. Det blir väldigt intressanta diskussioner när personer från olika håll träffas och har en öppen dialog, berättar Joacim.
Joacim hoppas att hans forskning kan bidra till att förbättra ett tvärsektoriellt miljöarbete, framförallt när man behöver mer kunskap om ett visst miljöproblem, exempelvis vattenhantering och avfallshantering. Insikten om att idéer om samverkan inte alltid fungerar på samma sätt i praktiken är också något som beslutsfattare kan ta del av.
– Förhoppningen är att min forskning kommer till nytta för de som direkt jobbar med dessa frågor och som behöver samverka med flera aktörer för att kunna nå dessa mål, säger Joacim. En förbättrad samverkan kan i längden leda till mer kunskap om vår miljö samt bättre och mer inkluderande lösningar på de miljöutmaningar vi tillsammans står inför.
Kontakt: Joacim Rosenlund, mejl joacim.rosenlund@lnu.se, telefon 073-69 13 749 Liv Ravnböl, kommunikatör, telefon 076-76 03 666
Att rensa fisk, sätta upp snaror, tillverka verktyg, mjölka, driva ren, garva skinn och mala säd krävde så många omfattande arbetsinsatser att det var omöjligt att klara av för en enda person. Detta ger möjlighet att diskutera arbetsdelningen mellan män och kvinnor på ett mer ingående och klargörande sätt. Med sin avhandling vill arkeolog Yvonne Karlsson synliggöra kvinnornas arbete under förhistorien och inriktningen ligger på arbetet med maten och det nödvändiga hantverket.
Hon använder sig av olika teorier och metoder, som behandlar till exempel feminism, genus, arbetsdelning, frågan om platser och utrymmen samt om kvinnors möjlighet att agera.
Kvinnors inflytande, makt och status
– På så vis kan kvinnors arbete i olika situationer diskuteras, liksom viktiga frågor om kvinnors inflytande, makt och status. Genom framför allt ett feministiskt synsätt och genom att försöka synliggöra de många delar en arbetsuppgift har bestått av så går det att på detaljnivå förstå och diskutera omfattningen av kvinnors arbete, säger Yvonne Karlsson.
Avhandlingen bygger på tidigare arkeologiska utgrävningar och publikationer. De tre platser som är utgångspunkt för att ge exempel på kvinnors arbete är mycket olika vad gäller såväl vid vilken tid de var i bruk som deras placering i landskapet och de möjligheter till försörjning som fanns runtomkring.
Timmeråshyddan utanför Uddevalla i Bohuslän är en ca 8000 år gammal kustboplats där kvinnor arbetade med fiske och säljakt vid korta uppehåll på vintern. Skrivarhelleren är ett stort klippöverhäng i norska Sogndalsfjällen ca 800 meter över havet, som användes som skyddsrum för ca 4000 år sedan. Kvinnors arbete där utgick från boskapsskötsel men de arbetade också med renjakt och insamlande av mindre däggdjur, fisk och växter.
Det lilla långhuset i Fosie i Malmö användes också för ca 4000 år sedan och var ett åretruntboende där man försörjde sig genom boskapsskötsel och en begynnande odling men jakt, fiske och samlande bidrog också till ekonomin.
Kvinnor osynliggjorda i arkeologisk litteratur
– Med utgångspunkt från de tre fallstudierna har jag skapat en modell för arkeologer som närmar sig ett nytt boplatsmaterial. Grundfrågan de alltid bör ställa sig är: Hur har kvinnornas arbete sett ut här? Svaret på den frågan bidrar till att göra förhistoriens människor – både kvinnor och män – mer synliga och levande för oss, säger Yvonne Karlsson.
Yvonne Karlsson åskådliggör och ifrågasätter också de bilder som skapas i den arkeologiska litteraturen och utställningar, eftersom de starkt påverkar de föreställningar vi har om förhistorien.
– Kvinnor i den arkeologiska litteraturen är ofta osynliggjorda, marginaliserade och/eller beskrivs som helt passiviserade och hårt bundna till hus och härd. Hur försörjningen organiseras påverkar hela samhällsstrukturen och därför är just frågor om arbete och försörjning viktiga även för att förstå förhistorien. Förutom makten och inflytandet över maten behöver också makten över det som kunde skapas av ben, horn, senor, skinn, fibrer och så vidare diskuteras eftersom försörjningen också innefattar hantverket.
Inte möjligt att tolka utifrån vår egen tid I begreppet makt lägger hon i det här sammanhanget vardagliga positioneringar som att ha inflytande, kunna påverka och bestämma i vardagliga situationer.
– När det gäller tolkningen av det arkeologiska materialet utgår jag från grundinställningen att det inte är möjligt att tolka förhistorien utifrån vår egen tid. Man kan inte applicera nutida könsrollsmönster på förhistoriens människor.
Problematiseringen av tolkarens roll i den förhistoriska berättelsen är central och av stor betydelse, hävdar Yvonne Karlsson.
– Det är en tolkningsfråga att diskussionerna om försörjningen och arbetsdelningen har en manscentrerad slagsida. Manligt arbete under förhistorien värderas ofta högre än kvinnligt – helt enkelt för att mäns arbete värderas högre än kvinnors i vår tid, säger Yvonne Karlsson.
Över hela världen produceras i dag stora mängder avfall. Det innehåller strategiskt viktiga och värdefulla metaller och när efterfrågan på dessa metaller ökar riktas också allt mer fokus mot dessa icke-traditionella metallkällor. Speciellt intressant avfall är stålslagg, gruvavfall, avloppsslam, elektronikskrot och förorenad jord.
Viktor Sjöbergs forskning handlar om hur man kan återvinna värdefulla och sällsynta metaller från olika restmaterial och på så sätt minska dess negativa miljöpåverkan.
Han har fokuserat på avfall efter skifferbrytning, där man sedan tidigare vet att det finns mycket av de efterfrågade metallerna. I sin studie har han undersökt hur urlakning kan påverkas om naturligt förekommande mikroorganismer med en lättillgänglig kolkälla, till exempel träflis.
Ökad utvinning av vanadin och uran
Viktor Sjöberg provade att lägga ut träflis på olika sätt i skifferresten och kunde då se hur urlakningen skiftade. Det hängde samman med att olika metaller togs upp på olika sätt.
– Störst möjlighet att utvinna värdefulla metaller observerades när träflis placerades på toppen av skifferresten. Möjligheten att utvinna vanadin och uran ökade markant, säger Viktor Sjöberg.
Rödven (Agrostis capillaris) Foto: Wikipedia
Han kunde också visa att genom att odla den småfröiga grässorten rödven kunde man förändra lakvattnets innehåll och minska dess volym. Detta i kombination med att man även blandade in barkkompost gjorde att koncentrationen av flera farliga metaller minskade avsevärt redan efter bara åtta veckor.
Fram till nu har det varit vanligt att analys av värdefulla och strategiskt viktiga metaller har skett med ICP-QMS där argon används som plasmagas. Det är dyrt. Viktor Sjöberg visar i sin avhandling att MP AES, där kvävgas används i stället, kan ge likvärdiga resultat samt minska driftskostnaderna med upp till 99 procent.
Vilken nytta kan man ha av din forskning?
– Traditionella sätt för att ta tillvara på värdefulla metaller bygger ofta på energikrävande metoder som till exempel upphettning och syralakning. Om man gör på det sätt jag föreslår blir energiåtgången minimal. I och med det kan restmaterial med låga halter av värdefulla metaller återvinnas. Det i sin tur minskar den påverkan på miljön som gruvbrytning innebär, säger Viktor Sjöberg.
Kontakt: Viktor Sjöberg, 019-30 12 64
Karin Josefsson, docent, och Lise-Lotte Jonasson, universitetslektor vid Högskolan i Borås, har studerat distriktssköterskors arbete i kommunal hemsjukvård under kvällar och helger. Resultaten visar att en stor del av arbetstiden består av råd och stöd per telefon utanför kontoret. Exempelvis från bilen.
Föremål för studien är distriktssköterskor i Västra Götaland som är ansvariga för hemsjukvård under jourtid. Deras arbete går då bland annat ut på att ge telefonrådgivning till de äldre och deras anhöriga samt till vård- och omsorgspersonal som arbetar på äldreboenden eller hemma hos äldre. Dessutom vårdar distriktssköterskorna dem som är i behov av mer avancerad vård.
Mobilen med i bilen
Distriktssköterskorna spenderar mycket tid i trafiken, på väg till nästa äldreboende eller till nästa hem, och telefonen ringer ofta.
– Kommunerna som arbetsgivare behöver se till att det finns säkra tekniska lösningar för detta. Studien visar att distriktssköterskorna själva ser ett behov av en specialanpassad mobil med smidig tillgång till exempelvis FASS, GPS och patientjournaler, men så ser det inte ut idag, säger Karin Josefsson och får medhåll av forskarkollegan Lise-Lotte Jonasson.
– Det är viktigt att framhålla att distriktssköterskorna inte gör något fel, tvärtom är de oerhört kompetenta och har goda förutsättningar att klara av vårdmöten per telefon. Men det borde inte enbart vara upp till distriktssköterskorna själva om de ska svara i telefon när de kör bil eller inte, det är arbetsgivaren som behöver föra en diskussion om riktlinjer, säger hon.
Tillgänglighet versus närvaro
I studien finns också exempel på när det ringer i mobilen då distriktssköterskan befinner sig hemma hos en äldre person. Det etiska dilemmat är då huruvida han eller hon ska gå undan och ta samtalet, eller ägna full uppmärksamhet åt den person som vårdas där och då.
– Studien visar att det är viktigt för distriktssköterskorna att vara tillgängliga, men kommunerna behöver se till att tillgängligheten inte prioriteras framför patient- eller trafiksäkerhet, säger Lise-Lotte Jonasson.
– Med utgångspunkt från studien vill vi uppmana till en etisk diskussion om hur distriktssköterskor bör agera i olika situationer, säger Karin Josefsson.
– Mina metoder är unika såtillvida att de inte använts på den här typen av data tidigare, säger doktoranden Per Arnqvist.
Klimat- och miljöförändringar är i dag väldigt omdiskuterat och i synnerhet konsekvenserna av den mänskliga aktiviteten. För att förstå vår nutid behöver vi även förstå vår historia, i vårt fall historiskt klimat. En bild av forna tiders klimat och variationer kan skapas genom att använda historiska dokument, årsringar från träd, koraller, iskärnor från glaciärer samt sjö- och havssediment. Dessa faktorer benämns klimatapproximationer eftersom de var och en inte ger en fullständig bild utan varje faktor har olika styrkor och svagheter.
Per Arnqvist har i sitt tvärvetenskapliga projekt utvecklat statistiska modeller och verktyg för att analysera varviga sjösediment. Verktygen syftar till att rekonstruera tidigare miljö- och klimatförändringar, och har utvecklats utifrån en varvig sedimentborrkärna tagen från botten av Kassjön i Västerbotten. Borrkärnan omfattar mer än 6000 år.
Ju mörkare desto mer organiskt material
Bottensedimentet i Kassjön ackumuleras i årliga identifierbara säsongsskikt vilket även gör att sjösedimenten kan användas som en högupplöst historisk tidsskala.
Per Arnqvist föreslår i sin avhandling statistiska analysmetoder som klassificerar varv i grupper av liknande säsongsmönster, klimatscenarier.
I sedimenten har Per Arnqvist identifierat varma perioder, 950-1250 efter Kristus, och kalla perioder, 550-650 efter Kristus, (troligen på grund av kraftig vulkanaktivitet på Island). Samma bild av norra halvklotet har även identifierats i andra klimatproxies (IPCC). Per Arnqvist har även identifierat klimatmönster som man hittat i klimatrekonstruktioner från finska sjöar.
De säsongsmönster som ses i sjösedimenten beror på olika ursprung. Det ljusa skiktet motsvarar minerogent material, som kommer in i sjön via fyra små bäckar under vårfloden i samband med snösmältning. Ju mörkare skiktet är desto mer organiskt material, och slutligen det tunna svarta skiktet som uppstår under vintern under istäcket när det fina, organiska materialet sedimenteras.
Mängden minerogent material visar hur intensiv avrinningen varit under vårfloden, det vill säga beroende av den mängd snö som ackumulerats under vintern. Därför visar större vårtoppar kallare vintrar, medan platta säsongsmönster indikerar varmare vintrar.
– Min avhandling behandlar data från ett begränsat område, Kassjö. Jag skulle också vilja studera klimatet över större områden, som Skandinavien till exempel. Då får vi se om våra resultat stämmer överens med vad man funnit på andra platser. Vi har fått tillgång till sjösediment från finska sjöar som jag vill använda våra metoder på.
Avhandlingen: Fredagen den 24 februari försvarar Per Arnqvist, Institutionen för matematik och matematisk statistik vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Functional Clustering Methods and Marital Fertility Modelling. Svensk titel: Funtionella klustringsmetoder och modellerande av giftas fertilitet. Disputationen äger rum klockan 10:15 i Hörsal A. Fakultetsopponent är professor Helle Sorensen, Department of Mathematical Sciences, University of Copenhagen. Huvudhandledare ärSara Sjöstedt de Luna.
Skarvarnas stora antal och fiskkonsumtion har skapat en konflikt med fisket. Trots mångårig forskning har man inte kommit fram till någon gemensam slutsats huruvida skarven konkurrerar med människan om fiskresurserna eller inte. Men nu visar Maria Ovegård i sin avhandling från institutionen för akvatiska resurser, SLU, att skarvens konsumtion av fisk faktiskt kan påverka både fiskpopulationer och fiske.
Födosökande skarvar som just har skrämts upp av en båt i sjön Roxen. Tillsammans rör sig skarvarna i ett led och driver fisken framför sig. Skarvarna turas om att dyka efter fisken. Foto: Maria Ovegård
– Framför allt är det bland abborrartade fiskar, t.ex. abborre, gös och gärs, samt karpfiskar, t.ex. mört, som skarvarna kan orsaka minskade bestånd och förändra storleksstrukturer, säger Maria Ovegård.
Även om skarvar kan äta stora fiskar så begränsas storleken av skarvens gap. Men utöver detta verkar inte skarven ha några preferenser, den äter de arter och storlekar som är vanligast i de vatten där de födosöker. Maria Ovegård har undersökt skarvföda på olika platser i Östersjön, på västkusten och i sjön Roxen och i dessa områden har hon sett att skarven främst äter fisk inom ett mindre storleksspann, mellan 10 och 25 cm.
Äter fisk av viss storlek
– Om skarven fångar mycket fisk inom ett visst storleksspann kan det göra att populationsstrukturen förändras, säger Maria Ovegård. En effekt kan då bli större, men färre fiskindivider. Detta misstänkts ha skett med abborrarna i sjön Roxen.
Hennes avhandling visar att det för vissa fiskarter och områden förekommer konkurrens mellan fisket och skarvarna. Skarvarna kan äta fisk i kommersiell storlek, och därmed direkt konkurrera om fiskresurserna.
– Skarvforskningen i världen har hittills till största delen handlat om vad, när och hur mycket fåglarna äter, men få har studerat predationseffekter på fiskpopulationer.
I Maria Ovegårds litteraturstudie var resultaten entydiga – skarvarnas fiskfångst har generellt en negativ påverkan på fiskpopulationerna, så som minskade antal, biomassa och individstorlekar. Studien visar också att åtgärder som minskar skarvars konsumtion har positiva effekter.
Konflikten mellan människor och fåglar
I framtiden hoppas hon att myndigheterna tar tag i skarvkonflikten. Det handlar inte bara om att förvalta fisk och skarv som naturresurser, utan även om att hantera den mänskliga konflikten om fåglarna.
– Tyvärr har det gått så långt i Sverige att man tagit till olagliga och oetiska handlingar – skarvungar har klubbats ihjäl och hela kolonier utplånats.
Alla former av olagliga ingrepp försvårar för myndigheterna, och forskarna får också svårt att följa skarvpopulationens utveckling. Maria Ovegård föreslår därför att man motar bort skarvarna från områden där fisk ansamlas, t.ex. i uppväxtområden för fisk eller där man släpper ut exempelvis laxsmolt. Man kan t.ex. skrämma bort fåglarna med laserljus eller mänsklig närvaro. Man kan också skydda den växande fisken genom att ordna med gömslen under ytan eller nät över vattnet. I vissa fall kan det vara aktuellt med jakt.
– Sådana åtgärder löser kanske inte alla konflikter mellan olika intressegrupper, men det är ett steg på vägen. De skulle också möjliggöra kontrollerade forskningsprojekt i större skala. Mer detaljerad kunskap om hur skarven påverkar fisk, fiske och vår miljö skulle bidra till att mildra konflikten om fåglarna, menar Maria Ovegård.
Avhandlingen: Fil.lic, Maria Ovegård, institutionen för akvatiska resurser; SLU, försvarar sin avhandling med titeln ”The Interactions between Cormorants and Wild Fish Populations. Analytical Methods and Applications” för vinnande av filosofie doktorsexamen. Tid: fredagen den 17 mars 2017 klockan 13.00
Plats: hörsalen på Sven Lovén centrum för marin infrastruktur, Kristineberg i Fiskebäckskil Opponent: Fil Dr David N. Carss, Natural Environment Research Council, Centre for Ecology and Hydrology, Bush Estate, Penicuik, Midlothian, United Kingdom
