Cirka 1/3 av all växtnäring som används i jordbruket körs in till städer i form av mat. Där försvinner sedan en stor del av växtnäringen via soppåsar och toaletter. Stora delar av matavfallet går som blandat hushållsavfall till förbränning, och toalettavloppet hamnar i reningsverken där endast en mindre del av näringsinnehållet i avloppslammet går tillbaka till jordbruket.
– Vi vill ändra på det. I framtidens hållbara attraktiva städer måste man bli bättre på att ta vara på de resurser som finns i restprodukter, säger projektledaren Maria Lennartsson vid Stockholms stads exploateringskontor.
Värdefullt avfall Projektet MACRO (MAt i Cirkulära RObusta system) bygger bland annat på kunskap från tidigare SP-projekt. SP Enheten för jordbruk och livsmedel (f d JTI) har till exempel utvärderat kvaliteten i avfall från mat och toaletter, och studerat innovationstakten för nya system som sorterar ut toalettavfall.
– Den växtnäring i form av kväve och fosfor som kommer från svenska toaletter värderas till cirka 600 miljoner kronor per år. Ett källsorterat toalettavfall i snålspolande system gör det möjligt att återföra en kvalitetssäkrad gödselprodukt till jordbruket, säger Ida Sylwan, vid SP Enheten för jordbruk och livsmedel (f d JTI).
Även SP Urban Water Management deltar i projektet. De har tidigare bland annat studerat sorterande avloppssystem utifrån hållbarhetsperspektiv.
Utveckling pågår på flera håll Att införa källsorterande system i stadsmiljö innebär ett paradigmskifte, och är en kontroversiell fråga eftersom Sverige redan lyckas bra med reningseffektiviteten i de konventionella avloppssystemen. Men samtidigt pågår utveckling av källsorterande, vattensnåla toalettavlopp på flera håll i världen – säker vattenförsörjning är ett ökande globalt problem – och Sverige bedöms ha stora möjligheter att utveckla en betydande teknikexport på området.
En tekniklösning som talar till Sveriges fördel, är utbyggnaden av en testbädd som finansieras av Vinnova i H+ området i Helsingborg. I samband med det byggs 350 lägenheter med ett sorterande avloppssystem: i tre utgående rör separeras malt matavfall, klosettvatten och gråvatten. Systemet ska stå färdigt 2018, och betraktas som unikt. SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut är en av huvudparterna i projektet som har en total budget på 16,4 miljoner kronor.
Vakuumtoaletter i Stockholm
I MACRO-projektet ska man starta källsortering av mat- och toalettavfall i Stockholms innerstad.
– Målet att vi år 2025 ska ha ca 3 000 nya lägenheter utrustade med avfallskvarnar och vakuumtoaletter i Norra Djurgårdsstaden i Stockholm, ett av Europas största stadsutvecklingsprojekt, säger Maria Lennartsson.
Hon räknar med att projektet ska få stor uppmärksamhet, och att de nya sorterande avloppssystem som nu prövas kommer att spridas vidare till andra kommuner i Sverige.
MACRO-projektet finansieras till hälften av Vinnova, och till resterande del av Stockholms stad och 20 medverkande parter (kommuner, byggherrar, VA- och avfallshuvudmän, representanter för jordbruket, teknikleverantörer, branschorganisationer, konsulter, universitet och forskningsinstitut).
Kontakt:
Maria Lennartsson, projektledare MACRO, Stockholms stad, 072-726 82 89, maria.lennartsson@extern.stockholm.se
Ida Sylwan, projektledare SP Enheten för jordbruk och livsmedel (f d JTI – Institutet för jordbruks- och miljöteknik), 010-516 69 73, ida.sylwan@jti.se
Avelsarbetet har under de senaste femtio åren lett till stora förbättringar av grisarnas produktion: de utnyttjar fodret bättre, växer snabbare, är köttigare och får större kullar. Samtidigt har vi sett att denna avel har haft negativ inverkan på vissa s.k. funktionella egenskaper, såsom ben och rörelser. Svaga ben och dåliga rörelser är negativt både för suggan och för hennes smågrisar. Suggor med benproblem har svårare att kontrollera sina rörelser när de lägger sig ner, och detta ökar risken att smågrisarna kläms ihjäl under suggan.
Benproblem gör livet kortare Dålig fruktsamhet samt svaga ben är vanliga orsaker till att suggor slaktas. Varje år byts hälften av suggorna i Sverige ut mot gyltor, och de slaktas ofta innan de är ”som bäst” – kullarna är som störst i kull nummer 3 till 6, alltså när suggorna är 2–3 år gamla. Dåliga ben innebär smärta och nedsatt djurvälfärd hos de drabbade djuren.
Finns det då ett samband mellan suggornas ”otrivsel”, fruktsamhet och hur länge de finns kvar i besättningen? Den frågan har Thu Hong Le försökt att besvara i sitt doktorsarbete vid SLU och Århus universitet. När hon analyserade data från svenska och danska avelsorganisationer fann hon en gynnsam genetisk koppling mellan bra ben hos det unga djuret och god reproduktion respektive hög livstidsproduktion. Bedömningen görs vid 5 månaders ålder i samband med att man väger djuren för att skatta tillväxthastigheten, och mäter späcktjocklek. Studien visar att det är möjligt att avla fram en robustare sugga, som lever och producerar under längre tid, genom att i aveln premiera bra ben hos unga avkommor.
– Avelsurval för bättre ben och ”fler kullar före utslagning” ingår idag i avelsmålet i flera avelsorganisationer. Kanske kan detta avelsurval skärpas genom att vi även bedömer suggornas ben och rörelser för varje producerad kull, föreslår professor Nils Lundeheim från SLU, som har varit huvudhandledare i projektet.
Forskar vidare om suggornas rörlighet Arvbarheten, det vill säga hur stor del av variationen mellan djuren som beror på arvet, var relativt låg för dessa egenskaper, vilket innebär att miljön och slumpen har mycket större inverkan än arvet. Men, trots dessa låga arvbarheter går det att få ett rejält genetiskt framsteg även för dessa mått, genom att basera avelsurvalet på information om ett stort antal släktingar till det enskilda djuret.
Thu Hong Le har också kopplat samman information om djurens ben och rörelser med information om deras arvsmassa. Hon kunde identifiera ett antal gener och kromosomområden som kunde kopplas till bedömningarna av ben och rörelser. Sambanden var dock inte så starka att ett DNA-test skulle vara användbart i avelsurvalet.
Forskningen om suggors benhälsa fortsätter vid institutionen för husdjursgenetik. En av Thu Hong Les handledare, Katja Nilsson, har nyligen beviljats medel från forskningsrådet Formas till ett projekt med fokus på rörelser och aktivitet hos digivande suggor. Aktiviteten kommer att registreras automatiskt med s.k. accelerometrar, som fästs i ett halsband på suggan, och som registrerar när hon ligger och när hon står, och hur ofta hon byter position.
Kontakt:
Thu Hong Le
Institutionen för husdjursgenetik, Sveriges lantbruksuniversitet
och Institut for Molekylærbiologi og Genetik, Aarhus universitet le.hongthu@mbg.au.dk
Frågor på svenska kan ställas till huvudhandledaren professor Nils Lundeheim vid samma institution på SLU. 018-67 45 42, nils.lundeheim@slu.se
– Jordbruket är delvis ansvarigt för minskningarna av pollinatörer, men är också en viktig del av lösningen, säger Riccardo Bommarco, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och med i den internationella forskargrupp som nu publicerat en artikel i Science, med 10 åtgärder för att skydda de vilda pollinatörerna i världen.
10 sätt att skydda humlor och bin:
Höj standarden för reglering av bekämpningsmedel globalt.
Främja integrerat växtskydd där mindre mängd bekämpningsmedel används och andra metoder istället används i första hand såsom biologisk bekämpning och åtgärder inom odlingen.
Ta hänsyn till indirekt och icke-dödlig påverkan vid riskvärdering av genmodifierade grödor.
Reglera förflyttning av odlade pollinatörer (för att minska risk för sjukdomsspridning och invasiva arter).
Utveckla försäkringssystem för att minska risker för lantbrukare som utnyttjar ekosystemtjänster i stället för kemikalier i lantbruket.
Erkänn pollinering som en resurs i lantbruket.
Stöd lantbruk som satsar på en mångfald av grödor – diversifierat lantbruk.
Bevara och återskapa grön infrastruktur (ett nätverk av livsmiljöer som pollinatörer kan röra sig emellan) i odlade och urbana landskap.
Utveckla långsiktig övervakning av pollinatörer och pollinering.
Finansiera forskning i samarbete med lantbrukare för att öka skördarna i ekologiskt, diversifierat och ekologiskt intensifierat lantbruk, det vill säga där man i större grad nyttjar tjänster som nyttoorganismer, till exempel pollinatörer, bidrar med.
Vilda pollinatörer som bin och humlor är av stort värde för världens befolkning, inte minst för produktionen av mat. Pollinatörerna minskar i Nordamerika och Europa. I övriga världen vet vi inte hur läget är på grund av brist på data.
En början och en milstolpe
IPBES-rapporten om pollinatörer, pollinering och matproduktion ger underlag till beslutsfattare och samhälle att fatta beslut för att bevara pollinatörerna. Den kan användas både nationellt och internationellt, till exempel för att påverka Konventionen om biologisk mångfald.
Till skillnad från en vanlig vetenskaplig rapport är denna beställd, skriven, nagelfaren och godkänd av en kombination av forskare och regeringsrepresentanter. IPBES ska leverera relevant uppdaterad information till samhället och beslutsfattare, men inte ge direkta rekommendationer.
– Detta är en milstolpe. Detta är den första rapporten från IPBES sedan grundandet för fyra år sedan. Den ger ett väldigt bra kunskapsunderlag för beslutsfattare och för samhället i stort för att stötta och nyttja pollinatörer och pollinering nationellt och globalt, säger Riccardo Bommarco.
De tio rekommendationerna publiceras nu i den vetenskapliga tidskriften Science. Tio rekommendationer som forskarna anser vara viktiga och också möjliga för världens länder att genomföra.
– Jordbruket är delvis ansvarigt för minskningarna av pollinatörer, men är också en viktig del av lösningen, säger Riccardo Bommarco. Odling som hjälper pollinatörer, som exempelvis ger dem mer föda och boplatser, bör understödja.
El Niños aktivitet i Stilla Havet, mätt i yttemperaturer, leder till mer nederbörd och högre temperaturer i Sri Lanka och bidrar därmed till förvärrade dengue-epidemier 6 månader senare. Detta enligt en studie som nyligen publicerats i International Journal of Environmental Research and Public Health.
– Denguefeber är en enorm påfrestning på hälsosystemet i Sri Lanka. En förståelse för hur återkommande storskaliga klimatfenomen såsom el Niño, påverkar spridningen av denguefeber och kan bidra till massiva epidemier är helt nödvändig för att i tid kunna förhindra smittspridningen i framtiden, säger Joacim Rocklöv, som är forskare vid Enheten för epidemiologi och global hälsa vid Umeå universitet och medförfattare av studien.
– Vår studie visar att monitoreringssystem skulle kunna varna för kommande epidemier långt tidigare än vad som hittills varit möjligt, säger Prasad Liyanage, som är doktorand vid Umeå universitet och ansvarig för dengue-kontroll i Kalutara-distriktet vid Sri Lankas hälsomyndighet.
Ökad risk vid ökad nederbörd
I studien har forskarna använt det så kallade Oceanic Nino Index, vilket är ett mått på el Niños aktivitet baserat på yttemperatur i Stilla Havet. Med tillgång till lokal väderdata och epidemiologisk statistik på antalet fall av denguefeber har forskarna kunnat kvantifiera samband för 10 sjukvårdsdistrikt i Kalutara, ett område i sydvästra Sri Lanka som ofta drabbas hårt av denguefeber.
Prasad Liyanage har för Sri Lankas hälsomyndigheter samlat in data om veckliga förändringar i väder och rapporterade sjukdomsfall mellan 2009 och 2013. Genom att analysera informationen har forskarna kunnat uppskatta lokalt specifika samt generella samband mellan väderförhållanden och dengue-epidemier.
Enligt resultaten ökar den relativa risken för utbrott av denguefeber i samband med en ökad nederbörd från och med 50 mm per vecka. Det starkaste sambandet mellan nederbörd och spridningen av denguefeber sågs 6-10 veckor efter att mer än 300 mm regn fallit under en vecka, en mängd som motsvarar väldigt kraftigt regn eller översvämningar. Med temperaturer på 30 grader eller högre sågs en stadig ökning av den generella relativa risken för epidemier av denguefeber efter 4 veckors tid.
Bättre framförhållning för epidemiologiska varningssystem
– Genom att studera väder och antalet fall av denguefeber över längre tidsperioder kunde vi se ett liknande starkt samband mellan ökande nederbörd och varmare temperaturer som följer med det återkommande el Niño-fenomenet, och koppla det till förhöjda risker för epidemier, säger Prasad Liyanage.
Enligt forskarna kan resultaten användas för att förbättra de modeller som ska förutspå epidemier av denguefeber genom att förlänga framförhållningen med upp till sex månader. Det skulle ge hälso- och sjukvården längre tid på sig att öka beredskapen och att sätta in svarsåtgärder redan innan en epidemi är ett faktum. Åtgärder för att kontrollera spridningen av epidemier har i dagsläget ofta endast en begränsad effekt eftersom de sätts in först när epidemin upptäcks inom sjukvården och primärvården. I det läget är det ofta väldigt svårt att motverka epidemin eftersom den redan är så väl underbyggd.
Forskningen har finansierats som ett FP7-projekt genom det EU-finansierade DengueTools projektet och leddes av Umeå universitet i samarbete med Sri Lankas hälsomyndighet.
Kontakt: Joacim Rocklöv, Department of Public Health and Clinical Medicine, Epidemiology and Global Health, Umeå University +46 70 636 1635; joacim.rocklov@umu.se”>joacim.rocklov@umu.se
Prasad Liyanage, Department of Public Health and Clinical Medicine, Epidemiology and Global Health, Umeå University (på engelska); +94 777 720 008; prasadgliyanage@gmail.com
Biofilm bildas när bakterier, som växer på en yta, bildar 3-dimensionella kolonier där bakterierna klarar sig bättre än när de är ensamma.
– Det som kännetecknar biofilm är att bakterierna producerar ett speciellt slem, som håller ihop bakterierna. Biofilmen bidrar till att bakterierna bättre står emot yttre påfrestningar, som antibiotika, vätskeflödet i en kateter eller detergenter i form av diskmedel och andra rengöringsmedel, säger professor Agneta Richter-Dahlfors vid Karolinska Institutet, som har lett studien tillsammans med professor Peter Nilsson vid Linköpings universitet.
Den skyddande biofilmen är ett problem inom exempelvis sjukvård och livsmedelsindustri. En svårighet är att det inte har funnits någon metod som är specifik för att studera biofilm.
Molekylerna lämnar ett optiskt fingeravtryck
– Det här är den första metoden som specifikt färgar själva biofilmskomponenterna. Det innebär att forskare som vill studera mekanismerna bakom hur bakterier bildar biofilm nu får ett nytt verktyg för att förstå processen, säger Agneta Richter-Dahlfors.
I den aktuella studien, som publiceras i Nature Journal Biofilms and Microbiomes, har forskarna utvecklat molekyler som ger ett slags optiskt fingeravtryck beroende på vad de binder till. En del av molekylen har förmågan att sända ut ljus, medan den andra delen kan binda specifikt till en målmolekyl, i det här fallet biofilmen. När spårarmolekylen har bundit till målmolekylen byter ljuset färg.
– Molekylerna som vi har utvecklat är unika genom att de kan skicka ut olika färger, beroende på hur de vrider sig. Vi brukar kalla dem molekylära kameleonter, eftersom de ändrar färg efter omgivningen, säger Peter Nilsson vid Linköpings universitet, vars forskargrupp har utvecklat spårarmolekylerna.
Går att följa bakterierna i realtid
I studien demonstrerar forskarna hur metoden kan användas för att studera salmonellabakterier, både på odlingsplattor och i infekterad kroppsvävnad. Forskarna hoppas att metoden så småningom ska kunna komma till nytta inom sjukvård och livsmedelsindustri, där biofilm är ett problem. Men det finns också sammanhang där bakteriers förmåga att bilda biofilm är positiv, exempelvis då bakterier används för att producera biogas för användning som drivmedel.
– Med den nya metoden är det möjligt att följa i realtid hur bakterierna bygger upp biofilmen. Nu när man har ett verktyg för att titta på hur biofilmen bildas kan man också använda den för att utvärdera metoder för att påverka processen, säger Peter Nilsson.
Forskningen har finansierats med stöd av Vetenskapsrådet, Stiftelsen för strategisk forskning, Familjen Erling-Perssons stiftelse och Carl Bennet AB. Några av forskarna bakom studien är delägare i ett företag, som kan komma att kommersialisera molekylerna för användning inom sjukvård och industri.
Kontakt: Peter Nilsson, professor i bioorganisk kemi vid Linköpings universitet, peter.r.nilsson@liu.se, 013-28 27 87
Agneta Richter-Dahlfors, professor i cellulär mikrobiologi vid Karolinska Institutet, agneta.richter.dahlfors@ki.se, 08-524 874 25
– Vi använde punggrävlingar (bandicoots) för att undersöka pungdjurens spridning relativt klimatförändringar över tid. Punggrävlingar är pungdjurens motsvarighet till gnagare och kaniner som idag bebor ett spektrum av olika habitat från öken till regnskog i Australien och på Nya Guinea och omkringliggande öar. Oroväckande nog är de flesta arter av punggrävlingar nästan utrotningshotade på grund av nyintroducerade rovdjur, förlust av livsmiljöer och människans jakt, säger Benjamin Kear, från Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet och studiens försteförfattare.
Fossilfynd visar varför tidigare arter dog ut
I den nya studien har forskarna analyserat fossil och DNA från nutida och nyligen utdöda arter. Fossil av punggrävlingar är viktiga för förståelsen för hur Australiens unika biodiversitet tidigare har reagerat på klimatförändringar. Fossilfynd tyder på att förändringen mot ett torrare klimat för 5-10 miljoner år sedan fick äldre arter att dö ut medan den samtidigt gynnade moderna grupper.
– Evolutionen av Australiens däggdjur har länge varit kopplad till torka. Denna hypotes är dock baserad på endast ett fåtal utmärkande drag som återfinns i tänderna och skallen hos moderna arter, säger Ken Aplin vid Smithsonian National Museum of Natural History
Ken Aplin har hittat lämningar av en arkaisk punggrävling, Lemdubuoryctes aruensis, på Aruöarna i Östra Indonesien. Denna art var tidigare inte känd för vetenskapen.
50 miljoner år på nacken De tidigaste fossilen från punggrävlingar är mer än 25 miljoner år, men enskilda påträffade tänder har visat sig vara mer än 50 miljoner år gamla, vilket visar att djurgruppen har en ännu äldre historia. I kontrast så är den första bevisligen moderna punggrävlingen inte äldre än 5 miljoner år.
– Fossilen från Aruöarna är mycket primitiva och liknar de uråldriga utdöda punggrävlingarna men anmärkningsvärt nog är de bara 9 000 år gamla, säger Benjamin Kear.
Lemdubuoryctes bodde inte heller i den primordiala regnskogen utan snarare på en vidsträckt savann som sträckte sig mellan Australien och Nya Guinea under den senaste istiden.
Ekosystemet förändrades
– Krympande regnskogar och allt större grässlätter lade en grund för förändring av ekosystemet för 5-10 miljoner år sedan. Den australiska faunan anpassade sig förmodligen genom att anpassa utbredningen snarare än total utrotning och ersättning. Detta stämmer väl överens med våra DNA-resultat som indikerar att moderna ökenpunggrävlingsgrupper fanns så tidigt som 40 miljoner år innan torkan, säger Michael Westerman, professor emeritus vid La Trobe University in Australia
Lite tillspetsat sammanfaller en sådan tidsram med mer framträdande årstidsväxlingar och spridningen av eukalyptusskog i Australiens inland.
– Punggrävlingar, liksom andra australasiatiska pungdjur, har förmodligen uppvisat kraftigt varierande mångfald vad gäller habitat under många miljoner år, men vår studie är viktig för det framtida arbetet med att bevara arten. Punggrävligar som lever i torrområden är några av de mest hotade däggdjuren i Australasien idag. Flera arter har försvunnit de senaste hundra åren. Genom att på ett tydligt sätt visa på hur långt bak i tiden dessa arter sträcker sig kan vi lyfta fram hur extremt angeläget det är att bevara dem som levande fossil, säger Benjamin Kear.
Rymdsonden Mars Express, som gick in i omloppsbana runt planeten Mars i slutet av 2003, var från början tänkt att vara verksam under ett Marsår (687 dagar). Men sonden har fungerat så bra att den fortfarande är aktiv. Den har nu utforskat närområdet runt Mars i drygt 12 år sedan mätningarna började kort efter sonden gick in i bana runt planeten.
Instrument ASPERA-3, från Institutet för rymdfysik (IRF) i Kiruna, mäter flödena av joner, elektroner och neutrala atomer i rymden kring Mars. Genom åren har ASPERA-3 gjort många intressanta observationer vid Mars. Bland annat så mäts kontinuerligt utflödet av joner från planeten. Mars tappar hela tiden delar av sin atmosfär ut i rymden.
– Vi får information om hur mycket av Mars atmosfär som förloras till rymden, säger docent Mats Holmström, IRF, som är ansvarig för instrumentet. Det är viktigt om man vill förstå hur planetens atmosfär utvecklats genom tiden och kan bidra till att svara på frågan: vart tog vattnet på Mars vägen?
Forskarmöte om Mars Express
I slutet av januari arrangerar IRF i Kiruna ett internationellt möte för alla forskare som arbetar med Mars Express, för att bl.a. diskutera vilka mätningar som ska göras 2017-18. IRF har huvudansvar för ASPERA-3 men projektet är ett stort internationellt samarbete. Ca 15 forskargrupper från ett tiotal länder deltar.
För mer information:
Docent Mats Holmström, forskare, IRF, tel. 0980-79186, 070-211 1138, mats.holmstrom@irf.se
Rick McGregor, informationsansvarig, IRF, tel. 0980-79178, rick.mcgregor@irf.se
När Vendela Kempe Lagerholm, forskare i paleogenetik vid Naturhistoriska riksmuseet, analyserade förhistoriskt DNA från upp till 27 000 år gamla ben av dalripa och fjällripa, överraskades hon av resultaten.
– De här fåglarna visar ett ovanligt mönster, med genetisk kontinuitet i Europa ända sedan istiden. De ripor vi har idag tillhör samma populationer som fanns här då, fast längre söderut. De lyckades alltså flytta i takt med de snabba klimatförändringarna, säger Vendela Kempe Lagerholm, försteförfattare till studien, som publiceras i Global Change Biology, och som är resultatet av ett stort internationellt samarbete där flera forskningsmetoder använts.
De däggdjur som tidigare studerats vid DNA-laboratoriet vid Naturhistoriska riksmuseet visar ett helt annat mönster. Fjällräv och fjällämmel, som precis som riporna är extremt väl anpassade för att klara sträng kyla, dog båda ut i centrala Europa när klimatet blev varmare och har sedan återkoloniserat våra breddgrader från nordliga områden, som till exempel Sibirien.
Flygförmågan avgörande
Även om varken fjäll- eller dalripa är några långflygare tror forskarna att det är flygförmågan som förklarar hur populationerna kunde överleva. Istidens ripor var också mer robusta än de som lever nu, vilket tyder på att de kan ha förändrat sin diet.
I Skottland lever också en underart till dalripa som inte får vit fjäderdräkt på vintern – en tydlig anpassning till att det sällan finns snö där.
Men hur goda överlevnadskonstnärer riporna än är, finns en gräns även för dem.
För en dalripa från svenska fjällen är det ”Svalbard nästa” om den ska bege sig längre norrut. Och så långt klarar de inte av att flytta, tror Vendela Kempe Lagerholm.
– Det handlar inte bara om flygförmåga, utan också om beteende. Ripor är stannfåglar och håller sig helst inom sitt lilla område. De är inte programmerade att flyga långt.
Lokala utdöenden
De habitatmodelleringar framåt i tiden som forskarna gjort visar att vi i en varmare framtid får räkna med att riporna minskar kraftigt i antal och även kommer försvinna från vissa områden.
– Det handlar inte om att riporna helt utrotas, utan om lokala utdöenden, där en del av den genetiska diversiteten hos arterna försvinner, säger Vendela Kempe Lagerholm.
Studien tar sitt avstamp i långvariga fallstudier som genomförts under skoltid och vuxen ålder med två funktionshindrade. Båda har genomgått högre utbildning, är etablerade i arbetslivet och anses vara väl integrerade i det svenska samhället.
– Trots detta har båda upplevt svår depression. Vi ville försöka förstå den paradoxen och valde därför att undersöka vilket stöd och vilka hjälpmedel – inklusive informationsteknologi – som erbjuds funktionshindrade i samband med högre studier, berättar Sangeeta Bagga-Gupta, vid Högskolan för Lärande och Kommunikation, som har genomfört studien i samarbete med Guilia Messina-Dahlberg, lektor vid Högskolan i Skövde och Ylva Winther, rektor i Karlstads kommun.
Sämre stöd än väntat
Utöver fallstudierna, studerades sex slumpmässigt utvalda lärosäten och Sangeeta Bagga-Gupta är förvånad över resultatet.
– Den generella bilden är att universiteten erbjuder stöd, inklusive tekniskt stöd, men att man inte har förstått hur man bemöter funktionshindrade och hur man kan använda teknologin för att lyckas med inkluderingsprocesser. Budskapet till den funktionshindrade var inte sällan att önskemål om stöd måste anmälas i god tid, och att det var svårt att få hjälp. Det förekom även att stödpersoner saknade grundläggande kunskaper.
Kritik från FN
Studien har väckt internationell uppmärksamhet.
– Vår forskning bekräftar att Sverige inte är så bra på jämlikhet som man vill tro. FN har nyligen kritiserat Sverige för brister i jämlikheten på en rad olika områden. Arbetslösheten bland funktionshindrade har på kort tid ökat med 80 procent och självmordsfrekvensen med 100 procent, säger Sangeeta Bagga-Gupta.
– Jämlikhetsforskning och jämliksarbete har i första hand fokuserat på genus framför andra marginaliserade grupper. Det finns en självkritik inom genusforskningen för detta. Därför är det glädjande att den nationella genuskonferensen ”g16”, som hålls den här veckan, för första gången kommer att anlägga ett bredare perspektiv på jämlikhet och jämställdhet.
Fotnot: SangeetaBagga-Gupta föreläser på jämlikhetstemat med fokus på skolan, vid den nationella genuskonferensen ”g16” i Linköping 23-25 november. Ämnet är ”Mobilizing intersectionality through a focus on social-textual practices. Recognizing or marginalizing deaf, immigrants and Sami?”
– Eftersom majoriteten av skog ägs av privata skogsägare, är det viktigt att staten hittar samarbetsformer med privata skogsägare för att öka mängden skyddad skog, säger Ulrika Widman.
Betydligt mer skog måste nämligen skyddas om Sverige ska leva upp till internationella åtaganden enligt Nagoyaavtalatet. De former som finns för skydd av skog idag är naturreservat, nationalpark, biotopskydd eller naturvårdsavtal.
Initiativen brukar komma uppifrån
Skydd av skogen har av tradition skett centraliserat, där initiativ till skydd har kommit uppifrån. Det har ofta lett till konflikt och brist på dialog mellan skogsägare och myndigheter. Något som kan ha bidragit till svårigheten att utöka den skyddade arealen.
Utöver reservatsbildningar finns därför också en möjlighet till skydd genom partnerskap, att skog undantas från skogsbruk genom frivilliga avtal med markägare. Sedan några år finns dessutom alternativet att det är skogsägaren som själv tar initiativ till avtalet om vilken skog som på det viset ska skyddas. Nyligen infördes även en möjlighet att skydda skog utifrån dess sociala värden och alltså inte enbart utifrån naturvärden.
De frivilliga ”underifrån”-avtalen har mött uppskattning från skogsägarna, medan man från miljörörelsen menat att de urholkar kvaliteten på den skyddade skogen. Ulrika Widman visar i sin doktorsavhandling att det handlar om ett paradigmskifte i skogsvården, där det frivilliga skyddet blir viktigare. Men det råder samtidigt brist på kapacitet hos myndigheterna för att hantera de nya möjligheterna.
– Att skogsägarna blir delaktiga och mer positiva underlättar förstås arbetet att skydda mer skog men det ställer samtidigt krav på att man vet att den skog som skyddas också är den skog som verkligen är skyddsvärd, och det kräver arbete och resurser hos myndigheterna, säger Ulrika Widman.
Om disputationen:
Ulrika Widman, Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet försvarar sin avhandling fredag 25 november. Samhällsvetarhuset, hörsal C, kl. 13.15 – 15.00. Fakultetsopponent: Forskningsprofessor Eeva Primmer, Finlands miljöcentral.
Det finns nu finns mycket goda skäl för en systematisk övervakning och bekämpning av malörtsambrosian, menar SLU-forskarna.
Till Sverige sprids växten med de fågelfrön vi importerar varje vinter, och som förutom solrosfrön också innehåller frön av malörtsambrosia och andra ogräsarter. Resultatet ser vi varje sommar i form av plantor i trädgårdar och på deponier med trädgårdsavfall, men eftersom de blommar först när nätterna blir tillräckligt långa hinner de inte sätta frön som kan ge upphov till en etablerad population.
Forskargruppen från SLU visar nu att det finns stora variationer i blomningstidpunkt beroende på plantornas ursprung. Och redan nu finns det väletablerade populationer i norra Tyskland som är väl anpassade för tidig blomning även på våra breddgrader.
Odlade malörtsambrosia från 11 populationer
Den fråga forskarna ville besvara var i vilken utsträckning populationer på olika breddgrader är anpassade till rådande dagslängd (fotoperiod) och temperatur, och om det finns populationer som redan nu skulle kunna fullfölja livscykeln under svenska förhållanden.
I försöket odlade de malörtsambrosia från 11 populationer i Europa och Nordamerika, från latitud 38°N till 51°N. Försöket genomfördes i Uppsala och i Osijek i Kroatien. Parallellt registrerade de utvecklingen (fenologin) hos malörtsambrosia i två områden i Tyskland. Resultaten visade att det fanns en nord-sydlig gradient när det gäller blomningstidpunkt; plantor från den nordligaste populationen började blomma redan i mitten av juli i Uppsala, medan inga plantor från den sydligaste populationen hann bilda honliga blommor.
Populationer anpassade till svenska förhållanden
Forskarnas slutsats är att det redan nu finns väletablerade populationer i norra Tyskland som är väl anpassade till svenska ljus- och klimatförhållanden. Dessutom visar resultaten att malörtsambrosia har förmåga att anpassa sig till olika fotoperioder. Med fortsatt införsel av fågelfrön och ett allt mildare klimat ökar därför risken för att den blir en etablerad del av den svenska floran.
– Det finns nu goda argument för ett övervakningssystem som gör att vi snabbt kan upptäcka och bekämpa populationer av malörtsambrosia som är på väg att etablera sig i Sverige, säger Lars Andersson från SLU, som har lett studien. Möjligheterna bör vara goda att med tidiga och relativt billiga åtgärder hindra att livskvaliteten försämras för tusentals människor med allergiproblem.
Främsta källan till pollenallergi
Malörtsambrosia (Ambrosia artemisiifolia) är ursprungligen från Nordamerika och spreds till Europa under 1900-talet, dels med utsäde, dels med amerikanska trupper under de båda världskrigen. Kärnområdet i Europa är Ungern, och i viss utsträckning Frankrike, men arten har spridit sig även till norra Italien samt Kroatien, Serbien med flera länder i östra Europa. Enligt Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) ger malörtsambrosia upphov till hösnuva, ögonirritation och även astma. Symptom kan uppstå redan vid låga nivåer av pollen. I Nordamerika uppges den vara den främsta källan för pollenallergi och i Centraleuropa är stora delar av befolkningen allergiska mot malörtsambrosian. I en studie i Milano-området var 14 procent av de undersökta personerna allergiska mot arten, och av de med allergisymptom led 40 procent av astma. Malörtsambrosian är också ett allvarligt ogräsproblem i grödor som majs och solrosor i många europeiska länder.
Kontakt: Lars Andersson, professor, Institutionen för växtproduktionsekologi, Sveriges lantbruksuniversitet 018-67 33 66; 070-344 39 76, lars.andersson@slu.se
Fiskar har en viktig roll i kustekosystemet. För att bedöma tillståndet för kustfisk använder sig EU och regionala samarbetsorgan runt Östersjön av indikatorer som visar hur kustfisken mår. Sådana indikatorer kan till exempel vara hur mycket fisk det finns, och av vilka sorter.
Indikatorer som visar på ekosystemets tillstånd blir allt viktigare inom förvaltningen, men ofta saknas information om hur förekomsten av vanliga fiskarter styrs av annat än direkt mänsklig påverkan, så som lokala miljöförhållanden (till exempel temperatur, salthalt) och storskaliga klimatförändringar. Ofta vet man inte heller på vilken geografisk skala tillståndet ska bedömas. Om en undersökning i ett område visar på dåligt tillstånd, betyder det att tillståndet i närliggande områden också är dåligt?
Lokalmiljön påverkar åtgärdernas effekt
– Det här är viktigt när man ska införa åtgärder. Då måste man veta inom hur stort område till exempel närsaltsreduktion eller fiskefria område, kan tänkas påverka fisken, säger Örjan Östman, forskare på institutionen för akvatiska resurser vid SLU och en av författarna till studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Journal of Applied Ecology.
Forskarna har testat de olika indikatorer som används som bedömningsgrunder för kustfisk från elva provfiskområden längs hela Sveriges östkust. Resultaten visar att förändringar i indikatorerna kan vara mycket lokala. Indikatorer från undersökningsområden mindre än tio mil från varandra visade helt olika förändringar över tid. Det visade sig också att klimatrelaterade faktorer som vattentemperatur, salthalt, strömmar ofta påverkar indikatorerna mer än mänskliga påverkan som näringshalter och fiske.
Effekten av åtgärder syns inte direkt
– Våra undersökningsområden har visserligen ganska liten direkt mänsklig påverkan, men resultaten visar ändå att naturlig och storskalig miljövariation som till exempel klimatförändringar är viktig att ta hänsyn till vid bedömningar av tillstånden i kustekosystem, säger Örjan Östman.
Eftersom förändringarna för många fiskarter är så lokala anser forskarna att bedömning av hur kustfisken mår bör göras inom ett område som ligger nära där undersökningarna – till exempel provfisken – genomförts.
– Den viktigaste slutsatsen utifrån ett förvaltningsperspektiv är att man vid uppföljningar av åtgärder bör tänka på att naturlig miljövariation kan påverka fisken och på så vis möjligen maskera effekten av en åtgärd. Dessutom visar studien att det kan dröja några år innan man ser effekten av en åtgärd. Det vi ser idag beror ju på miljötillståndet som rådde för några år sedan, säger Jens Olsson, en av medförfattarna till studien.
Kontakt:
Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet
Örjan Östman, 010-478 41 53, orjan.ostman@slu.se
Jens Olsson, 010-478 41 44, jens.olsson@slu.se
Avhandlingen handlar om hur man ska handskas med bortfall av statistiska data, till exempel när en del personer i enkätundersökningar inte svarar vid uppföljande undersökningar. Minna Genbäck visar hur man då kan ta hänsyn till bortfallet och redovisa skattningar som intervall. Detta i motsats till att, som brukligt är idag, exkludera dem som fallit bort och redovisa punktskattningar.
– Med en sådan intervallskattning kan man kontrollera hur känsliga ens slutsatser är i förhållande till vissa antaganden, säger Minna Genbäck.
Bortfall bör inte räknas bort
I doktorsavhandlingen berörs en studie av försämring av självskattad hälsa hos ett slumpmässigt urval av personer i Sverige, Nederländerna och Italien. Problemet med studien är att hälften av dem som svarat i en första omgång inte svarade nästa gång. Ett vanligt sätt att använda data är då att helt enkelt ta bort dem som inte svarat i andra omgången även från den första.
Kruxet är att bortfallet mycket väl kan bero på att hälsan hos de svarande har försämrats så att de faktiskt inte kan svara. Därmed blir en skattning av vilka faktorer som hör samman med försämrad självskattad hälsa missvisande om de personerna helt räknas bort. Samtidigt vet man ju inte heller i vilken mån svarsfrekvensen verkligen har att göra med hälsan eller vad som beror på något helt annat alternativt på ren slump.
– Eftersom vi är osäkra på om och hur mycket svarsfrekvensen har att göra med hälsan, är det bra om resultaten också speglar det, säger Minna Genbäck.
Mer information råder inte bot på två hinder som delar av allmänheten själva pekar ut för att få ner köttätandet i Sverige: människors ovilja att minska sin konsumtion och politikers upplevda ovilja att försöka åstadkomma en minskning. Det visar Kajsa-Stina Benulic doktorsavhandling ” A Beef with Meat: Media and audience framings of environmentally unsustainable production and consumption”.
– Jag hoppas att resultaten i min studie kan bidra till en debatt om hur medborgare kan engagera sig i att minska miljöpåverkan från köttsektorn, på fler sätt än som välinformerade och medvetna konsumenter, säger Kajsa-Stina Benulic, verksam på Institutionen för naturvetenskap, miljö och teknik på Södertörns högskola.
Svenskar äter mer kött än snittet
Att köttproduktion och köttkonsumtion generellt har stor miljöpåverkan, inte minst genom utsläpp av växthusgaser, har visats av ett antal forskare. I Sverige är köttkonsumtionen hög jämfört med många andra länder, och flera myndigheter har pekat på det ekologiskt ohållbara i att fortsätta på redan inslagen väg. Några konkreta åtgärder, förutom information och upplysning, har däremot inte satts i verket. Frågan om den ekologiskt ohållbara köttproduktionen och konsumtionen har dock gjort sitt inträde i det offentliga rummet, inte minst genom att dagstidningar skriver om den.
I avhandlingen studeras svensk dagspress rapportering om köttproduktion och köttkonsumtion för första gången. Resultaten i den här avhandlingen baseras på analyser av medias rapportering kring kött som miljöproblem och av fokusgruppintervjuer med delar av allmänheten.
Deltagarna i studien instämmer i att det enda sättet för dem att påverka köttproduktionen och köttkonsumtionen är genom sina konsumtionsval. Vissa önskar däremot att politiker, skolor och sjukhus kunde ta ett större ansvar för omställningen, till exempel genom någon slags prisreglering av kött eller genom att se till att fler av de offentliga måltider som serveras är vegetariska.
– Man kan säga att det går en skiljelinje mellan de som ser förändringar av individens köttkonsumtion som strikt frivilliga och de som anser att reglering måste till för att minska köttets miljöpåverkan, säger Kajsa-Stina Benulic.
I ett läge där hälso- och sjukvården ständigt brottas med resursbrist som kräver svåra prioriteringar kan det vara lockande för vårdgivare att tacka ja till samverkan med till exempel läkemedelsföretag, forskningsstiftelser eller andra externa aktörer. Det uppstår ett etiskt dilemma eftersom landsting/regioner förväntas bidra med egna resurser, till exempel genom att finansiera driften av dyr sponsrad utrustning.
Dessa resurser skulle vårdgivaren eventuellt kunna använda till mer angelägna behov och mer kostnadseffektiva insatser. Förslag om externa resurstillskott, vårdsponsring, bör därför vara föremål för en lika kritisk prioritering som andra behov i vården, menar rapportförfattarna.
Föreslår tydligare regler för vårdsponsring
– Även om vårdsponsring i nuläget inte verkar vara en stor företeelse är det viktigt att vara uppmärksam, så att våra prioriteringar styrs av de etiska överväganden som riksdagen har beslutat om, och inte drivs av andra skäl. I takt med ökande resursbrist kan det bli lockande att välkomna externa resurser på detta sätt, men det behöver göras med etisk medvetenhet om vilka prioriteringar man därmed gör, säger Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet och en av rapportförfattarna.
I rapporten analyseras vårdsponsring utifrån den etiska plattformen för prioriteringar, som enligt riksdagens beslut ska styra prioriteringar i svensk hälso- och sjukvård och förslag om tydligare regler för samverkan föreslås. Mot bakgrund av denna rapport föreslår Smer att regeringen bör överväga att se över gällande regelverk samt kartlägga förekomsten av vårdsponsringsavtal och dess effekter.
Kontakt: Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet, lars.sandman@liu.se , 073-206 58 18
Kjell Asplund, ordförande i Statens-medicinsk etiska råd (Smer), 070-573 22 81
I studien som publiceras i tidskriften Physical Review Letters idag har David Sumpter, professor i matematik vid Uppsala universitet, tillsammans med doktoranden Arianna Bottinelli utvecklat ett digitalt verktyg för att förutse storskaliga rörelser i simulerade stora folksamlingar.
Forskarna utgick från simulerade folksamlingar så att de kunde följa varje persons position under kontrollerade former.
– Utifrån dessa data kunde vi förutse de mest riskfyllda rörelserna som naturligt uppstår i en tät folksamling där man står skuldra mot skuldra, säger David Sumpter.
Förklaring till hur katastrofen uppstod
Arianna Bottinelli, vars doktorandstudier handlar om att studera rörelsemönster i verkliga system, vill i ett nästa steg applicera modellen på videodata i realtid.
– Om vi kan använda datoriserade metoder för att se individers rörelser så kan vårt analytiska verktyg användas i säkerhetsarbetet och varna arrangörer för potentiella allvarliga händelser innan de uppstår, säger hon.
De allra flesta större evenemang och folksamlingar avlöper utan att något händer. Men ibland går det fel. Människor kan bli nedtrampade eller kvävda av trycket från folkmassan. Denna typ av kollektiva rörelser har tidigare studerats, men de resultat baserade på fysik och matematik som presenteras i denna studie ger även en förklaring till hur katastrofen uppstod.
Bottinelli, som lett studien, förklarar:
– Det handlar om hur människor samlas i en slumpmässigt packad grupp. Fysiska kontakter kropp-mot kropp är grunden för potentiellt farliga kollektiva rörelser. Vårt arbete visar hur vi kan identifiera annalkande risker utifrån vilka som rör varandra.
Samma rörelser under en konsert som vid ett uppror
Projektet startade som en studie av hur man “moshar” (ett slags hoppande dans med höga knän och flängande armar) under hårdrockskonserter. Denna dans separerar kraftfullt folkmassan och skapar områden nära scenen där folk är tätt packade.
– När vi tittade på data från konsertstudien insåg vi att de uppvisade direkta likheter med hur det ser ut vid uppror, demonstrationer eller stora reor, säger Jesse L. Silverberg, från Harvard University som forskarna samarbetat med i studien.
– Ju mer vi tittade på data, ju tydligare blev det. Ganska snart hittade vid exempel från materialvetenskap och fältteori som kunde appliceras direkt på folksamlingar i extrema situationer.
Uppmärksamhet är nyckeln till säkerhet
Med det ökade antal demonstrationer och andra protestaktioner vi just ser runt om i världen, inte minst i USA, ökar också de dolda farorna i folksamlingarna. Forskarnas råd till allmänheten är: Var uppmärksam på omgivningen och försök röra dig bort från de tätaste platserna för att sprida ut folksamlingen lite – för både den egna och andras säkerhet.
