Inom forskarvärlden råder stor enighet om att människan har omfattande inverkan på klimatet och att vi står inför stora utmaningar. Men det finns också mängder av felaktig information om klimatförändringar i cirkulation som till stor del är skapad och spridd av organiserade kampanjer med syftet att försena åtgärder som kan motverka klimatutvecklingen. Och det finns människor som är mer benägna än andra att ta till sig denna vilseledande information.
Tidigare forskning har konsekvent visat att det är vanligare bland politiskt konservativa individer att förneka klimatförändringar. I en avhandling i psykologi har Kirsti Jylhä undersökt detta samband vidare och mer i detalj. Studierna omfattade ideologiska- och personlighetsvariabler som korrelerar med politisk ideologi och prövade om dessa variabler också korrelerar med förnekelse av klimatförändringar.
Klimatförnekelse och auktoritära attityder går hand i hand
Resultaten visade att förnekelse av klimatförändringar korrelerar med politisk orientering, auktoritära attityder och stöd för bibehållet status quo, samt med en kallhamrad personlighet (låg empati och hög dominans), trångsynt personlighet (låg öppenhet för erfarenhet), en benägenhet att undvika oro, och med manligt kön. En variabel, den så kallade ’social dominansorientering’ (SDO), visade sig dock kunna förklara alla dessa kopplingar, antingen helt eller delvis.
Social dominansorientering mäter acceptansen för och förespråkandet av hierarkiska och dominanta relationer mellan sociala grupper. Denna acceptans av hierarkier sträcker sig också till att acceptera människans dominans över naturen. Sambandet mellan SDO och förnekelse kan eventuellt förklaras när man beaktar att det finns många orättvisor i klimatförändringar. Vår egen nutida rika livsstil är den främsta anledningen till klimatförändringarna men de mest allvarliga konsekvenserna drabbar fattigare länder och människor, samt djur och framtida generationer av människor.
Det är möjligt att människor som accepterar den ojämlika fördelningen av risker och fördelar med klimatförändringar har det lättare att fortsätta att kräva mer bevis för att klimatförändringar faktiskt äger rum innan man erkänner dem och är villig att vidta åtgärder, menar Kirsti Jylhä.
Anpassa informationen för dem med hög SDO
Frågan är då hur klimatproblemet bäst presenteras för människor med hög SDO för att övertyga dem om behovet av åtgärder.
– Argumenten som används i klimatdebatten handlar ofta om att ge upp bekvämligheter i livet för att ta hand om naturen och de fattiga eller svaga i världen. Men det är kanske inte ett lockande argument för en person som ser världen ur ett hierarkiskt perspektiv. Det skulle kanske vara bättre att prata i andra termer och beskriva hur alla kommer att dra nytta av åtgärderna istället för att påverkas av följderna och att åtgärderna inte behöver vara ett hot mot den rådande samhällsstrukturen, säger Kirsti Jylhä.
Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom som drabbar en på 2500 individer i Sverige. Sjukdomen orsakas av att kroppens egna immunceller attackerar insulinproducerande betaceller i bukspottskörteln.
Eftersom det är svårt att studera sjukdomsutveckling i människor använder forskare ofta NOD-möss som djurmodell. NOD-möss utvecklar sjukdomen på ett sätt som liknar människor, vilket gör det möjligt för forskare att se hur immunförsvaret svarar på exempelvis behandling med anti-IgE antikroppar.
NOD-möss (Non-obese diabetic) som utvecklar diabetes har mycket högre mängder av allergiantikropparna IgE på sina B-celler, samt mer av andra antikroppstyper efter vaccination. Radha Thyagarajans doktorsavhandling vid Umeå universitet visar att unga NOD-möss som behandlats med antikroppar som motverkar IgE hade en mindre andel insjuknande i diabetes och en fördröjning av sjukdomsutvecklingen.
Allergiantikroppar kan spela roll vid diabetes
Efter att pre-diabetiska NOD-möss behandlats med anti-IgE antikroppar kunde Radha Thyagarajan, doktorand vid Institutionen för klinisk mikrobiologi, se en fördröjning i utvecklingen av diabetes hos mössen. I avhandlingen beskrivs också andra faktorer som bidrar till utvecklingen av diabetes, inklusive förändringar av molekyler på B cellernas yta, vilket gör att cellerna producerar överskottsmängder av antikroppar.
– Hos människor finns IgE vanligtvis bland allergiker men tidigare forskning har visat att förhöjda nivåer av antikropparna hos personer med autoimmuna sjukdomar också är kopplat till en sämre sjukdomsprognos, säger Radha Thyagarajan.
– Att kunna förstå de defekter i immunförsvaret som bidrar till utvecklingen av typ 1-diabetes är ett viktigt steg i utvecklingen mot att hitta ett botemedel mot sjukdomen. Vår upptäckt pekar på att IgE spelar en roll inte bara vid allergier utan eventuellt också när det gäller utvecklingen av typ 1-diabetes.
Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom som drabbar en på 2 500 individer i Sverige. Sjukdomen orsakas av att kroppens egna immunceller attackerar insulinproducerande betaceller i bukspottskörteln. Eftersom det är svårt att studera sjukdomsutveckling i människor använder forskare ofta NOD-möss som djurmodell. NOD-möss utvecklar sjukdomen på ett sätt som liknar människor, vilket gör det möjligt för forskare att se hur immunförsvaret svarar på exempelvis behandling med anti-IgE antikroppar.
Fredagen den 30 september försvarar Radha Thyagarajan, Institutionen för klinisk mikrobiologi, sin avhandling med titeln: Avvikelser i humoral immunitet i NOD-musen – bidrag till utvecklingen av typ 1-diabetes.(Engelsk titel: Anomalies in humoral immunity in the NOD mouse – contribution to the progression of Type 1-Diabetes). Disputationen äger rum kl. 9.00 i R0 Sal A5, Biomedicinhuset, 6A-L, Norrlands universitetssjukhus. Fakultetsopponent: Professor Susanna Cardell, Institutionen för biomedicin, Avdelningen för mikrobiologi och immunologi, Sahlgrenska akademin/Göteborgs universitet. Huvudhandledare: Docent Kristina Lejon.
Kontakt: Radha Thyagarajan, Institutionen för klinisk mikrobiologi, Enheten för immunologi, Umeå universitet 090 785 26 67; radha.thyagarajan@umu.se
Radha Thyagarajan kommer från Indien. Hon har en utbildningsbakgrund inom bioteknik vid Bangalore University och molekylärbiologi vid Umeå universitet. Hon har för närvarande en doktorandtjänst vid Institutionen för klinisk mikrobiologi, Umeå universitet.
Många djur, så som papegojor, tropiska fiskar och fjärilar är mycket färgstarka. Sådana färgrika uppvisningar favoriseras i parningssammanhang eftersom de står ut. Färg kan därför förbättra en individs chanser att få para sig.
Färg kan också vara en belastning eftersom den gör djuret mer synlig för både rovdjur och bytesdjur. Färgstarka egenskaper utsätts därför för två olika sorters urvalstryck: positivt sexuellt urval gentemot sina artfränder (större chans att få para sig) och negativt naturligt urval gentemot rovdjur (större risk att bli uppäten) och bytesdjur (sämre chans att lyckas med jakten).
I en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Functional Ecology, har forskare från Uppsala universitet studerat den iögonfallande färgen på vingarna hos två arter av jungfrusländor. Dessa sländor är bytesdjur för fåglar och fångar själva små flugor. Den framträdande vingfärgen används i kommunikation mellan könen och mellan olika arter av jungfrusländor.
Fler hanar blev uppätna
Genom att använda elektrofysiologi undersökte gruppen först sländornas färgseende och fann att de ser bra i så väl UV som i det spektrum som är synligt för det mänskliga ögat. Därefter mätte forskarna vingfärgen genom att använda spektrofotometri och bekräftade att hanar är mer färggranna än honor.
Efter detta uppskattade forskarna sländornas risk för att bli uppätna i naturliga populationer genom att kvantifiera uppätna sländors vingar från fågelmatningsstationer och fann att fler hanar än honor blev uppätna. Slutligen använde forskarna sina insamlade data tillsammans med tidigare känd information om färgseendet hos fåglarna som äter sländorna och det hos flugorna som är sländornas bytesdjur för att skapa en modell över hur synlig vingfärgen är i naturliga miljöer.
Forskarna fann att hanarna är väldigt iögonfallande för fåglar, för andra jungfrusländor och för bytesdjuren, medan honorna var svårare att urskilja mot bakgrunden. Resultaten tyder på att hanar, men inte honor, betalar ett högt pris för att kommunicera med hjälp av färg med andra jungfrusländor, både när det gäller risk för att bli uppäten och när det handlar om att lyckas med den egna jakten.
Hona av blå jungfruslända, Colapteryx Virgo. Bild: Wikipedia
– En av våra mest överraskande fynd var att jungfrusländans hanar var oförmögna att urskilja vingfärgen hos stillasittande honor. Vår hypotes är att honornas vingfärg gör att de slipper hanarnas trakasserier, vilka kan vara väldigt intensiva hos jungfrusländor. Vår studie visar att man genom att inkludera flera steg i interaktionen mellan rovdjur och byten kan få en mer komplett förståelse för för- och nackdelarna med att vara färgglad, säger David Outomuro, post doc vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.
David Outomuro, Linus Söderquist, Frank Johansson, Anders Ödeen, and Karin Nordström (2016) The price of looking sexy: visual ecology of a three level predator-prey system, Functional Ecology, 10.1111/1365-2435.12769
Forskningsartikeln är till stora delar baserad på en masteruppsats av Linus Söderquist, nu doktorand vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.
År 1661 utfärdade Stockholms Banco, en föregångare till den svenska centralbanken, Europas första sedlar. De tycktes på ett tjockt vattenstämplat papper med bankens sigill och åtta handskrivna signaturer.
Förra året lanserades Sveriges allra nyaste sedlar – denna gång en aning tunnare och utan handskrivna signaturer som för 370 år sedan. Men frågan är hur mycket dessa sedlar kommer att användas? Enligt den brittiska dagstidningen The Guardian är det nämligen bara en tidsfråga innan Sverige blir världens första kontantfria samhälle. Exakt när detta sker är enligt tidningen – och forskarna – dock oklart.
Kostar mer än de smakar
– Det kommer nog att dröja innan Sverige är helt utan kontanter, även om utvecklingen går snabbt i den riktningen och viljan att helt avskaffa kontanter ganska snart kan bli ett mål i sig. Redan nu hävdar bankerna att kostnaderna för kontanter vida överstiger nyttan med att använda mynt och sedlar, säger Peter Öhman, professor i företagsekonomi vid Mittuniversitetet Sundsvall.
Hans kollega, Heléne Lundberg, docent i företagsekonomi, menar att det i högsta grad är ett politiskt beslut.
– Det är svårt att ge en tidsangivelse eftersom det beror på vilka krafter som är starkast. Bankerna driver på för ett kontantlöst samhälle och frågan är om det finns någon eller några som vill bromsa utvecklingen?
Enligt henne kan kontanterna komma att behållas mycket längre än ”nödvändigt” som en service för de som inte kan ta till sig den nya tekniken, till exempel äldre.
Mobilbetalningar tar över
I Sverige har det de senaste åren varit omöjligt att köpa en bussbiljett med kontanter. Vill du köpa en biljett på Öresundstågen i Skåne och Danmark får du istället 800 kronor i böter.
Enligt Riksbanken utgjorde kontanttransaktioner endast två procent av alla betalningar förra året och siffran förväntas att sjunka till 0,5 procent år 2020. I butiker står kontanter för drygt 20 procent av alla transaktioner, vilket är hälften jämfört med för fem år sedan. Globalt står kontanter för 75 procent av alla transaktioner. Enligt Visa använder svenskarna kortet tre gånger så ofta som den genomsnittliga europén, vilket i snitt innebär 207 betalningar per kort och år. Dessutom har runt 900 av 1600 banker slutat att hantera kontanter.
Anledningen till att Sverige ligger så långt fram vad gäller digitala betalningar beror till stor del på de mobila betalsystemen Swish och iZettle. Exempelvis så gör Swish nio miljoner betalningar per månad.
– Man brukar tala om något som heter ”first mover advantage” och som innebär att de som leder utvecklingen och är först med något har fördelar framför dem som följer i spåren. Det kan vara en drivkraft för företag att vara först med att utveckla smidiga och användarvänliga elektroniska betalningssätt, säger Peter Öhman.
Fördelar och nackdelar
Även om det kan kännas märklig med en framtid utan kontanter finns det enligt forskarna flera fördelar med ett sådant samhälle. Bland annat reduceras kostnaderna förknippade med kontanthantering, till exempel transporter mellan olika depåer. Dessutom minskar risken för rån.
– Många butiksinnehavare upplever ett obehag när de går med sin kontantkassa till insättningslokalen, säger Heléne Lundberg.
En annan fördel med mindre kontanter i omlopp är att den svarta marknaden förväntas att minska eftersom den handeln till stor del sker med sedlar och mynt.
Som med allt annat finns det såklart även nackdelar med ett kontantfritt samhälle. Enligt en rapport vid namn ”Det kontantlösa samhället” av Niklas Arvidsson, docent och lektor i industriell dynamik vid KTH, är det framförallt småhandlarna som riskerar att råka illa ut om kontanterna försvinner.
Å ena sidan minskar kostnaderna för kontanthantering när kontanterna försvinner, å andra sidan hamnar de i en svår förhandlingssits mot kortföretag och banker när det gäller avgifter för kortbetalningar som i regel är höga. Men om ökad konkurrens leder till lägre kortavgifter kan även småföretagare få fördelar.
Sedlar känns mer verkliga
En annan potentiell nackdel är att människor riskerar att bli mer slösaktiga så fort de inte har pengarna i handen.
– Man behöver bara gå till sig själv för att uppleva att beloppen blir tydligare och pengarna mer verkliga när man står med sedlarna i handen.
Hon får medhåll av Peter Öhman.
– Digitala pengar kan få en karaktär av ”monopolpengar” över sig och vissa kan ha svårt att förhålla sig till detta, till exempel de som fascineras av spel och dobbel. Det är nog ingen slump att program som Lyxfällan använder ”riktiga pengar”, det vill säga sedlar när programledarna försöker förmå människor att ändra sina beteenden.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
I sin studie har forskaren Janna Gottwald studerat 70 barn som är 18 månader gamla. Det här är den första studien på spädbarn som handlar om sambandet mellan motorisk planering och kognitiv planering. Hon har tittat på utförandeförmågan i barns tidiga utveckling.
Studien innehöll en motorisk del där snabbhet och slutledningsförmåga testades, och en utförandedel där barnet ställdes inför tre olika kognitiva problem som skulle lösas.
I det motoriska momentet undersöktes barnens snabbhet när det gällde att göra en svår och en lätt sak. Rörelserna registrerades via ett motion tracking-system. Barnen skulle ta en leksak och stoppa den i en låda. Den lätta (stora) lådan var placerad nära och det var enkelt att stoppa leksaken i lådan. Den svåra (lilla) lådan stod längre bort och där behövde barnen jobba lite för att få ner leksaken.
Planerade efter uppgiftens svårighetsgrad
– Vi såg att en del barn sträckte sig snabbare efter en leksak och lyckades lättare stoppa den i rätt låda, och att andra barn var långsammare. Även när vi skruvade upp svårighetsgraden på uppgifterna lyckades samma barn ta leksaken och stoppa den rätt. Vi kunde se att de hade med i beräkningen hur lätt eller svår uppgiften var och att de planerade sin insats utifrån den kunskapen, säger Janna Gottwald, institutionen för psykologi, Uppsala universitet.
Utförandedelen innehöll tre olika moment.
I det första momentet la forskaren en attraktiv, glittrande leksak i närheten av barnet och sa att den inte fick röras. Idén var att se hur länge barnet kunde vänta innan hen tog leksaken. Maxtiden var satt till 30 sekunder, men genomsnittstiden för barnen var att vänta i 7 sekunder.
I det andra momentet undersöktes arbetsminnet. I en liten byrå med fyra lådor placerades en leksak i en av lådorna. Undersökningen gällde hur snabbt barnen hittade leksaken.
I det tredje momentet skulle barnen ta upp en leksak ur en låda med genomskinligt lock. För att få upp locket krävdes att barnet tryckte på en knapp. De flesta barnen ville dock ta upp leksaken direkt genom det genomskinliga locket och kopplade inte ihop att knappen öppnade locket åt dem.
Tydligt samband mellan motorik och kognition
Forskaren hittade ett samband mellan hur barnen utförde det motoriska momentet och de kognitiva momenten.
– De barn som var snabba och framgångsrika i det motoriska momentet var bättre på uppgifterna som krävde arbetsminne, än de långsammare barnen. De var också bättre på att hindra sig själva från att sträcka sig efter den glittriga leksaken. Det visar att det finns ett samband mellan barns motoriska färdigheter och deras kognitiva utveckling. ”The body might shape their mind” – det är ett starkt argument för vikten av fysisk aktivitet, för att satsa på idrott i skolan och att ha aktiv lek i förskolan, menar Janna Gottwald.
Kan upptäcka inlärningsproblem tidigt
När det sambandet är känt kan det underlätta för till exempel personal på barnavårdscentraler och förskolor att uppmärksamma barn med motoriska problem på ett annat sätt. Med tidig träning kan de kanske undvika att utveckla inlärningsproblem senare i livet.
– Om man redan tidigt ser att barnets motorik inte utvecklas som förväntat kan det vara ett tecken på att barnet kan behöva hjälp med sin kognitiva utveckling längre fram. Det ger oss en möjlighet att förebygga problem och att tidigt planera för särskilda pedagogiska insatser tidigt i skolan och förskolan, säger Janna Gottwald.
Uppsala Barn- och Babylab vid Uppsala universitet bedriver forskning på och undersöker spädbarns och barns motoriska, sociala, psykologiska och kognitiva utveckling, ofta med hjälp av teknisk utrustning som eye tracking, EEG och motion capture, som gör att det går att få en inblick i de processer som gör det möjligt för barn att förstå och tolka sin omgivning.
För mer information:
Janna Gottwald, institutionen för psykologi, Uppsala Universitet, janna.gottwald@psyk.uu.se, 070-454 9489
Under den senaste reformen av EU:s jordbrukspolitik, som trädde i kraft år 2015, knöts vissa miljöåtgärder till det arealbaserade gårdsstödet. Inom ramarna för denna reform, som kommit att kallas förgröningen, finns numera ett åläggande på lantbruk som berör mångfalden av grödor som odlas. Målet är att öka odlingssystemens långsiktiga hållbarhet, bland annat genom att minska risken för storskaliga utbrott av skadedjur, sjukdomar och missväxt. Detta är särskilt viktigt då risken för sådana händelser kan öka med kommande förändringar i klimatet. Dessutom tros även den variation som fler grödor tillför odlingslandskapet kunna gynna den biologiska mångfalden.
Ingen effekt på svenskt jordbruk
Nu visar dock en studie från SLU:s institution för ekologi att förgröningens lägsta-krav gällande antal grödor är så lågt att EU:s nya krav inte resulterat i någon större förändring på svensk jordbruksmark. Kravet på lantbruk med en areal över 30 hektar är att odla minst tre olika grödor.
– Eftersom merparten av de studerade gårdarna levde upp till dessa krav redan innan förgröningen trädde i kraft har jordbrukslandskapet i princip inte påverkats av denna reform, säger Jonas Josefsson som är en av författarna bakom studien.
Studien, som täcker gårdsinventeringar av revirhävdande fåglar över hela södra Sverige, visar också att mer variation i valet av grödor främjar vissa fågelarter som häckar i det svenska odlingslandskapet, såsom gulsparv, stare och törnsångare, framförallt i slättbygder där landskapet idag saknar sådan variation.
Funktionellt olika grödor är bäst
För att ha en positiv inverkan måste de olika grödorna dock skilja sig åt angående växtstruktur och tidpunkt för exempelvis jordbearbetning, sådd, och skörd. Det är något som förgröningen idag helt bortser ifrån och kravet kan därmed uppnås med funktionellt väldigt likvärdiga grödor, till exempel olika former av höstsådda sädesgrödor.
– Dessa brister leder till att dessa potentiella vinster med förgröningens krav gällande antal odlade grödor går förlorade under nuvarande period fram till 2020, säger Jonas Josefsson.
Studien publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Journal of Applied Ecology.
För mer information:
Jonas Josefsson, forskare
Institutionen för ekologi
Sveriges lantbruksuniversitet
018-67 24 20, jonas.josefsson@slu.se
Afrika är den kontinent där utländska företag under 2000-talet mer än på andra håll i världen har arrenderat stora landområden med målet att producera billig mat, billigt timmer och billig råvara till biodrivmedel. En tvärvetenskaplig studie från Lunds universitet visar att bara cirka tre procent av de landområden som utländska företag arrenderar i Afrika har registrerats att vara i produktion och används till att odla grödor. Av olika anledningar har företagen dragit sig ur eller inte börjat producera på övriga arrenden.
Studien visar också att de grödor som utländska investerare väljer att odla, ofta kräver mer vatten än traditionellt odlade grödor. Studien visar dessutom att samma gröda kan ha väldigt olika vattenbehov beroende på i vilket klimat den odlas och vilket bevattningssystem som företagen använder.
Modell visar vattenbehovet i olika produktionssystem
Forskarna i Lund har tillsammans med en kollega i Frankrike tagit fram en modell som visar hur mycket vatten som behövs för olika produktionssystem i olika typer av klimat på skilda håll på kontinenten. Modellen tar hänsyn både till arealens storlek och typ av bevattningssystem.
Med hjälp av modellen skiljer de på områden i Afrika där regnvatten står för den största delen av bevattningen och områden där de utländska storjordbruken tar mer än hälften av sitt vattenbehov från färskvattenkällor som grundvatten, floder och dammar. På så vis lyckas forskarna peka på områden runtom på kontinenten där ökad konkurrens om vatten spär på risken för vattenrelaterade konflikter mellan olika sektorer och ekosystem.
Inte fokuserat på färskvattenåtgången tidigare
– De här hotspot-områdena har inte pekats ut på det här sättet tidigare. De studier som har gjorts har ofta fokuserat på arealens storlek och inte på hur mycket färskvatten som går åt för att odla de krävande grödor som utländska företag är intresserade av, säger naturgeografen Emma Li Johansson som lett studien.
Arrendekontrakten som skrivs gäller ofta perioder på 33 år upp till 99 år. I kontrakten anges sällan några regler eller gränser för vattenanvändning.
– Kanske kan vår forskning leda till att utländska investerare tar större hänsyn till hur mycket vatten som behövs kopplat till hur mycket vatten som faktiskt finns. Förhoppningsvis kan resultaten bli underlag för dokument som reglerar storjordbrukens vattenanvändning, säger Emma Li Johansson.
Resultaten publiceras i en artikel i den vetenskapliga tidskriften PNAS.
För mer information:
Emma Li Johansson, doktorand
Lunds universitet, Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap
+46-70-332 73 93, emma.johansson@nateko.lu.se
Forskare från Sverige, Finland, Danmark och Kanada har fokuserat på en vanlig arktisk växt – fjällsippan. Först noterade de vilka insekter som besökte fjällsipporna på 15 platser på nordöstra Grönland, sedan återvände de för att räkna hur många frön växterna satte. Resultatet var tydligt: ju fler flugor från den familj som vår husfluga hör till, desto fler frön satte blommorna. Och av dessa flugor var det en som verkade ha särskilt stor betydelse, Spilogona sanctipauli.
Med hjälp av flugpapper – likt det som vi hänger upp i till exempel ladugårdar – konstruerade forskarna en flugfälla som såg ut som en fjällsippa. Det var dessa fällor plus en annan innovation från forskarna som gjorde studien möjlig – istället för att artbestämma varje insekt utifrån dess utseende använde forskarna DNA-markörer.
– Om vi skulle ha skickat de 8 500 insekter som vi hittade i fällorna till experter runt om i världen så hade det tagit åratal, och en del av de klibbigaste exemplaren hade det varit helt omöjligt att artbestämma, berättar Tomas Roslin, professor i insektsekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Fjällsippan central i ekosystemet
Tidigare studier från regionen har noterat 30 insektsarter på fjällsipporna medan forskarna i den här studien hittade hela 177 arter. Det innebär att två tredjedelar av alla kända insekter i detta område besöker just fjällsipporna – något som visar hur centrala de är för hela ekosystemet.
– Med tanke på hur många olika besökare dessa blommor har är det ännu mer förvånande att en enda art har så stor betydelse för att de ska sätta frön, säger Tomas Roslin.
Därför är det oroande att de flugor som visade sig vara så viktiga för fjällsipporna minskar i regionen. En del av denna minskning kan bero på att flugornas och blommornas kalendrar inte längre passar ihop. När forskarna jämförde insektsbesök på fjällsippor under högsäsong respektive senare, när det finns färre blommor, så var det fler besökare sent på säsongen.
Ett varmare Arktis hotar flugan
– Detta är mycket oroande. Blommorna slår ut tidigare och tidigare i ett allt varmare Arktis medan insekterna inte verkar anpassa sig lika bra. För växterna innebär detta färre pollinatörer och för flugorna mindre mat. Om gapet är för stort blir det ett hot mot pollineringen i Arktis, säger Niels Martin Schmidt, chef för Zackenbergs forskningsstation där studien genomfördes.
Forskarna stötte också på andra utmaningar under studien.
– Ett djur som verkligen inte hjälpte oss var myskoxen. Den betar gärna där det finns fjällsippor – vilket också visar hur viktig den här växten är. När myskoxen kom flyttade vi på oss och när den gick därifrån var våra blommor både håriga och nertrampade, säger Mikko Tiusanen från Helsingfors universitet, huvudförfattare till artikeln, som publiceras idag i tidskriften Proceedings of the Royal Society B.
– Det andra arktiska djur som trakasserade oss var snösparven, berättar Tomas Roslin. En del av dem var lite för förtjusta i att äta upp flugor som fastnat i våra blom-flugfällor. Så det var tur att vi litade till DNA snarare än utseende. Det räckte att de lämnade kvar ett enda ben för att vi skulle kunna identifiera insekten.
För mer information:
Tomas Roslin, professor
Inst. för ekologi
Sveriges lantbruksuniversitet
018-67 23 83, +358 40 595 8098, tomas.roslin@slu.se
Mikko Tiusanen, doktorand
Inst. för lantbruksvetenskaper
Helsingfors universitet
+358 40 823 7584, mikko.tiusanen@helsinki.fi
Klibbiga blomattrapper användes för att fånga insekter som pollinerar fjällsippor. Flugorna på bilden visade sig vara nyckelpollinatörer i Arktis. Foto: Malin Ek
Studier som presenteras i specialnumret belyser bland annat hur korallreven på Hawaii påverkas av havsförsurningen och hur fiskar och mikroalger anpassar sig till den globala uppvärmningen.
− Den röda tråden i studierna är att om en individ utsätts för stress, så får det följder för nästa generation. Ofta är effekterna negativa men de kan också vara positiva, säger Pierre De Wit, forskare vid institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
Evolution måste vägas in i modellerna
Tretton forskningsstudier av internationella toppforskare i evolutionsbiologi presenteras i tidskriften, och har samordnats av bland annat forskare från Göteborgs universitet.
I specialutgåvan beskriver forskarna nya teknologier och sätt att designa experiment och redogör för olika sätt att identifiera möjliga framtidsproblem. I studierna framhålls även vikten av att inkludera evolution i de modeller som försöker förutsäga effekterna av miljöförändringar i framtiden.
− De modeller vi använder oss av idag för att förutsäga hur organismer kommer att klara sig i framtiden, saknar information om att djur och växter faktiskt kan anpassa sig till miljöförändringar. Men detta är väldigt svårt att studera eftersom det krävs experiment som varar under många generationer, säger Pierre De Wit.
Mycket stress försämrar anpassningsbarheten
Studierna i specialutgåvan visar att en del av de marina arterna, till exempel hoppkräftor och flera olika sorters alger, kan anpassa sig till framtida miljöförändringar. Men anpassningsbarheten har en gräns. När en art utsätts för mycket stress på grund av miljöförändringar får det konsekvenser i form av förlust av genetisk diversitet och förmåga att anpassa sig till ytterligare förändringar.
− Till exempel visar en studie av hoppkräftor att de kan anpassa sig till både förändringar i salthalt och temperatur om det inte sker samtidigt, men de klarar inte av att både salthalt och temperatur ändras på samma gång, säger Pierre De Wit.
En förståelse av evolutionens roll är viktig för att effektivt kunna hitta lösningar för att ta tillvara naturens resurser på bästa sätt och för att göra samhället redo för framtidens miljö, anser Sam Dupont, forskare vid biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet.
− Till exempel skulle vi kunna ta tillvara nuvarande genetisk diversitet hos arter som används inom vattenbruk, för att odla fram organismer som är tåliga mot framtidens miljö, säger han.
Kontakt:
Pierre De Wit, institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet, pierre.de_wit@marine.gu.se, 031-786 9550.
Sam Dupont, institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, sam.dupont@bioenv.gu.se, 031-786 9531.
.
En genomgång av 213 ryggmärgsskadade patienter från Stockholm och norra regionen visar en hög förekomst av riskmarkörer för hjärt-kärlsjukdom såsom högt blodtryck och blodfettsrubbningar. En stor andel uppgav dessutom att de hade smärta och en majoritet var fysiskt inaktiva.
– Den höga frekvensen av riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar visar på den här patientgruppens sårbarhet och hur komplexiteten att leva med en ryggmärgsskada skapar ett stort behov av regelbunden och livslång uppföljning, säger Peter Flank, som är doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering och författare till avhandlingen.
Långtidsöverlevnaden bland personer med ryggmärgsskada har ökat markant sedan mitten av 1900-talet, vilket ofta innebär att sekundära komplikationer uppstår. Hos patientgruppen är hjärt-kärlsjukdom den vanligaste dödsorsaken. Smärta, depression och ångest är andra vanliga hälsokomplikationer som i sin tur också vara relaterade till hjärt-kärlsjukdom.
Peter Flank visar i sin avhandling hur:
En majoritet av patienterna, oavsett BMI och bukmått, hade minst en riskmarkör för hjärt-kärlsjukdom, där blodfettsrubbningar och högt blodtryck var mycket vanliga.
Självrapporterad fysisk aktivitet visade att endast 20-30 procent av patienterna angav att de var fysiskt aktiva mer än 30 minuter/dag, minst fem dagar i veckan.
Fysiskt aktiva patienter hade lägre diastoliskt blodtryck än inaktiva patienter, men i övrigt sågs ingen skillnad i förekomsten av riskmarkörer mellan aktiva och inaktiva.
Smärta var vanligt, men smärtintensiteten var generellt mild eller måttlig.
Ångest och depression var mindre vanligt förekommande hos patienterna i studien jämfört med andra liknande studier.
Traumatisk ryggmärgsskada drabbar varje år cirka 120 personer i Sverige. Den vanligaste skadeorsaken är trafikolyckor. Skadan är livsomvälvande för patienten med bland annat förlamning, känselbortfall, blås- och tarmfunktion, trycksår och spasticitet som följd.
– Det är viktigt att denna patientgrupp följs upp och utreds på kliniker som är specialiserade inom de områden som den enskilde patienten behöver. Vi behöver också vidareutveckla metoder och strategier för prevention och intervention av sekundära komplikationer såsom högt blodtryck, blodfettsrubbningar eller fysisk inaktivitet, säger Peter Flank.
Peter Flank kommer från Umeå. Han är legitimerad sjukgymnast och anställd på Neurorehab vid Norrlands universitetssjukhus. Peter har en magisterexamen i idrottsmedicin och är specialist i neurologi.
För mer information:
Peter Flank, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Enheten för rehabiliteringsmedicin, Umeå universitet
070-583 7972; peter.flank@umu.se
De råd för hållbart ålfiske som Internationella havsforskningsrådet (ICES) har tagit fram avser ålens hela utbredningsområde, men den strategin fungerar inte i praktiken. Den krockar med EU:s ålförvaltning och med bristande åtgärder i nästan alla länder.
Efter årtionden av kraftig nedgång i det europeiska ålbeståndet antog EU år 2007 en skydds- och återhämtningsplan. Genomförandet har dock gått i stå: år 2015 hade varken beståndet återhämtat sig eller det nödvändiga skyddet uppnåtts, och dödligheten har inte minskat ytterligare sedan 2012. Det europeiska ålbeståndet befinner sig fortfarande på en historisk bottennivå.
Många kunskapsluckor Willem Dekker från SLU:s institution för akvatiska resurser är bekymrad över ålens framtid, och i somras publicerade han en artikel i tidskriften ICES Journal of Marine Science, där han analyserar dödläget i den europeiska ålförvaltningen och försöker peka ut en väg framåt. I artikeln beskriver han det styrande ramverket i EU:s återhämtningsplan som ett socioekologiskt förvaltningsproblem.
– Ålfrågan är extremt komplicerad, bland annat för att det finns så många kunskapsluckor, för att den berör så många länder (hela Europa och Nordafrika) och för att den engagerar så många skilda intressen i samhället, säger Willem Dekker.
EU:s återhämtningsplan hanterar denna komplexitet genom att fördela ansvaret längs geografiska linjer, och tvingar varje land att genomföra nationella skyddsplaner. Denna avsiktliga fördelning av kontrollen har förbättrat dialogen mellan olika intressen inom länderna, och har lett till att det införts skyddsåtgärder i de flesta EU-länder och även på andra håll. Avsaknaden av internationell återkoppling på de nationella planerna har dock lett till bristande samstämmighet, och de gemensamma målen har inte uppfyllts.
– Dagens skyddsplaner täcker inte den europeiska ålens hela utbredningsområde. Medelhavet saknar skyddsplaner, och det finns stora brister i skyddet även på andra håll, också i Östersjöområdet. Och det kommer förmodligen inte att förbättras i framtiden heller – vi måste klara oss med vad vi har, säger Dekker.
Återkoppla skyddsåtgärder för varje land
Det internationella havsforskningsrådet (ICES), som tar fram vetenskapligt grundade råd om hållbart fiske, fortsätter samtidigt att sikta in sig på förvaltningsrekommendationer som utgår från varje fiskarts hela utbredningsområde, även för ål. Men det finns inte tillräcklig information för ålens hela utbredningsområde. Därför kommer havsforskningsrådet inte längre än att rekommendera ”högsta möjliga nivå på skyddsåtgärder för ål”, utan detaljer.
– Den nuvarande konservativa hållningen är varken anpassad till ålproblemets struktur eller till EU:s återhämtningsplan, säger Dekker. Den tar inte upp de många åtgärder som redan har vidtagits i alla länder, och utan sådan återkoppling kan skyddsåtgärderna inte justeras till den rätta nivån.
I artikeln skriver Willem Dekker att den konservativa internationella hållningen till problemet håller på att förlama allt arbete med återhämtningsplanen för den europeiska ålen. För att bryta dödläget måste fokus omedelbart skiftas.
– Om vårt arbete med skyddsåtgärder, utvärderingar och råd om dödlighetsmål och indikatorer redovisas separat för varje land (eller deras förvaltningsområden), blir det möjligt att göra återkopplingar till de nationella skyddsplanerna. Och därigenom kan dagens dödläge brytas och ålens status förbättras, säger Dekker.
Kontakt:
Willem Dekker, forskare
Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm
Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet
076-126 81 36 (på engelska), willem.dekker@slu.se
Det finns flera olika metoder att avbilda hjärnförändringar vid Alzheimers sjukdom. Den aktuella metoden (tau-PET) åskådliggör mängden av ett protein som finns i hjärnan, tau, med hjälp av en röntgenkamera och en särskilt utvald radioaktiv molekyl (F-AV-1451).
Tau har en viktig funktion för transporten av olika ämnen i hjärnans nervceller. Personer med Alzheimers sjukdom har förhöjda nivåer av tau, vilket leder till inlagring av proteinet i hjärnans celler och så småningom till celldöd.
Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus finns bland dem som i forskningssyfte studerar patienter med tau-PET-metoden. Fram tills nu har dock ingen haft exakt kunskap om hur väl den nya bildmetoden återger de faktiska förändringarna i hjärnan vid Alzheimers sjukdom. Den aktuella fallstudien visar emellertid att bild och verklighet överensstämmer väl. I studien har forskarna för första gången kunnat jämföra tau-PET-bilder och hjärnvävnad från en och samma person. Hjärnvävnaden kom från en person som avlidit, men som nyligen hade undersökts med den nya avbildningsmetoden.
– Tau-PET kan förbättra diagnostiken, men framför allt kan bildmetoden få stor betydelse vid utveckling av nya läkemedel mot Alzheimers sjukdom, berättar Ruben Smith, forskare vid Lunds universitet och läkare vid Skånes universitetssjukhus. Han fortsätter:
– Det finns nya läkemedelskandidater som syftar till att minska inlagringen av tau. Med avbildningsmetoden öppnas möjligheter att på detaljerad nivå undersöka sjukdomens utveckling och hur tau-inlagringen påverkas av läkemedel.
Personen som undersöktes hade en mutation som leder till samma typ av ansamling av tau i hjärnan som vid Alzheimers sjukdom.
– Intresset i forskarvärlden för avbildningsmetoder inriktade på tau är stort och ökar. En tillförlitlig bildåtergivning av tau-protein i hjärnan bedöms som en mer relevant markör och ett bättre diagnosverktyg än konkurrerande metoder som redan är i användning, säger Ruben Smith.
Forskarna bakom studien inriktar sig nu på att följa hjärnans inlagring av tau över tid samt vilka samband som finns med diagnostik via s.k. ryggvätskeprover.
Tau-PET-avbildning anses intressant även vid andra, mindre vanliga neurologiska sjukdomar. Det gäller t.ex. frontallobsdemens och Parkinson-liknande diagnoser som PSP (progressiv supranukleär pares) och CBD (kortikobasal degeneration).
Resultaten publiceras i tidskriften Brain och studien har finansierats av bl.a. Europeiska forskningsrådet (ERC), Vetenskapsrådet (VR), Alzheimerfonden och Hjärnfonden.
Vetenskaplig artikel: Editor’s choice: “18F-AV-1451 tau PET imaging correlates strongly with tau neuropathology in MAPT mutation carriers”, Brain, publicerad online den 29 juni 2016.
Kontaktinformation: Ruben Smith, forskare vid Avdelningen för Neurologi, Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund, Lunds universitet samt läkare vid Skånes universitetssjukhus, ruben.smith@med.lu.se
Oskar Hansson, docent vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet samt överläkare vid minneskliniken på Skånes universitetssjukhus, oskar.hansson@med.lu.se
– Vi ville titta närmare på samspelet mellan våra sinnen och ta reda på hur människors uppmärksamhet och köpbeteende påverkas av dofter. Vi rekryterade 100 personer på Kungsgatan i Stockholm. Deras ögonrörelser filmades med hjälp av eyetrackingglasögon samtidigt som de promenerade förbi Café Löfbergs Stockholm. Längs sträckan exponerades en del av deltagarna med doft från kaffe eller kaka, säger Poja Shams, lektor i företagsekonomi som tillsammans med professor Anders Gustafsson från CTF genomfört studien.
Dubbelt så mycket uppmärksamhet
Analysen av eyetrackingdatan visade var deltagarnas uppmärksamhet riktades, vad de fixerade blicken på och hur länge. Deltagarna som exponerades för doft ägnade dubbelt så mycket uppmärksamhet åt Löfbergs skyltmaterial, 27 procent fler kom ihåg att de sett skyltarna, köpintentionen ökade med 40 procent och de var mer positiva till varumärket.
– Slutsatsen av studien är att kaférelaterade dofter påverkar uppmärksamheten mot kaféet vilket förstärker minnet av upplevelsen och ökar köpintentionen. Det innebär att skyltmaterialet är avgörande för att lukten ska ha någon effekt på försäljningen då dofterna paras ihop med relevant information i omgivningen, säger Anders Gustafsson, professor i företagsekonomi vid CTF.
Kakor går före kaffe
Studien visar också på ett tydligt samspel mellan våra sinnen och att det är en serie av händelser som vägleder oss att fatta beslut om köp. Lukten påverkar synen som i sin tur hjälper minnet som påverkar köpintentionen.
– Det är främst den söta doften som är drivkraften för uppmärksamhet. Deltagarna som blev exponerade för kakdoft tittade 51 procent längre tid på skyltmaterialet och hade 21 procent högre villighet att köpa kaférelaterade produkter. Så om man vill öka försäljningen av kaféprodukter är det bättre att använda sig av en doft av kakor än kaffebönor, säger Poja Shams.
Konsumenter utsätts för tusentals säljbudskap per dag. Konkurrensen och metoderna för att locka vår uppmärksamhet ökar hela tiden. Att använda dofter är en av flera metoder som används inom handeln för att driva försäljning.
– Resultatet av eyetrackingstudien ger oss insikter i hur vi kan optimera vårt skyltmaterial och även mäta effekten av kombinationen budskapen och lukt för att driva försäljning, säger Leif Sjöblom, ansvarig för innovationer på Löfbergs.
Smart teknik gör det möjligt att se världen genom någon annans ögon
– Mer än 90 procent av våra handlingar sker undermedvetet och när du ombeds att återberätta vad du har sett kommer du inte kunna återge det korrekt. Eyetracking gör det möjligt att mäta dessa reaktioner som vi inte har kontroll över men som faktiskt visar vårt verkliga beteende, säger Tom Englund, affärsområdeschef Tobii Pro som utvecklat eyetracking-glasögonen.
Kontaktinformation: Poja Shams, lektor i företagsekonomi CTF, poja.shams@kau.se,
Studien är genomförd av CTF i samarbete med företagen Tobii Pro och Löfbergs inom ramen för CTFs forskningsprofil ”Tjänsteinnovation för hållbara affärer” som bedrivs 2011-2019 med stöd av KK-stiftelsen, Karlstads universitet samt ett antal partnerföretag.
Forskare Thomas Larzon vid Region Örebro län deltar i en internationell studie som fått forskningsmedel från EU. Anslaget kommer från Horisont 2020 och ingår i ett ramprogram för forskning och innovation.
– Vår forskning handlar om en ny behandlingsmetod för att minska risken för förlamning vid operation av utbredda pulsåderbråck. Det innebär att de omfattar större delen av stora kroppspulsådern, säger Thomas Larzon, överläkare på kärl-thoraxkliniken vid Universitetssjukhuset Örebro.
Vid operation oavsett om den sker med traditionell öppen kirurgi eller så kallad kateterteknik stängs blodflödet av akut till små blodkärl som försörjer ryggmärgen. Då kan en skada på ryggmärgen uppträda med förlamningssymtom i benen av varierande grad.
– Denna komplikation sker i 10-20 procent av fallen. Genom en förbehandling avses nu de små blodkärlen pluggas igen steg för steg med kateterteknik i lokalbedövning. Efter en tid kommer då nya blodkärl att kunna bildas och ta över blodcirkulationen till ryggmärgen och när det skett kan operationen på pulsåderbråcket utföras.
Teknik med ursprung i Tyskland Tekniken utvecklades i Tyskland mellan åren 2010-2012 och metoden kunde, efter att ha konfirmerats på djurförsök, börja användas på patienter vid ett centrum i Hamburg. Efter att tjugo patienter behandlats utan att någon drabbats av förlamningen tas nu ett nästa steg med fler deltagande patienter och sjukhus.
– Vi på kärl-thoraxkliniken har till vår glädje fått forskningsmedel från EU:s Horisont 2020. Universitetssjukhuset Örebro har fått ett anslag på cirka 2 miljoner. Vi ingår i den internationella multicenterstudien och sammanlagt ingår tjugo sjukhus i Europa. I Sverige ingår Skåne universitetssjukhus och Universitetssjukhuset Örebro.
Thomas Larzon är ansvarig för studien på Universitetssjukhuset Örebro när det gäller rekrytering, behandling och utvärdering av operationsresultat i enlighet med studieprotokollet. Kärl-thoraxkliniken är pionjärer inom operationer av pulsåderbråck med kateterteknik och Universitetssjukhuset Örebro var först i världen år 2009 med att helt och hållet ersätta den öppna operationsmetoden vid brustna pulsåderbråck.
Patienten kan fortsätta gå Huvudansvariga för hela internationella studien är universitet i Leipzig. Projektstart är planerad till efter årsskiftet.
– Huvudansvarig för projektet är professor Christian Etz. Hans forskningsgrupp i Leipzig har varit drivande kring forskningen och är värda all uppmärksamhet för detta och vi är jätteglada att få vara med i projektet. De påbörjade sin forskning för sex år sedan då de utförde tester i laboratoriemiljö innan de övergick till djurförsök.
Om behandlingsresultaten är positiva innebär det att patientens livskvalitet kan förbättras avsevärt istället för att drabbas av betydande gångsvårigheter eller bli rullstolsbundna.
– Det innebär också betydligt lägre kostnader för sjukvården och lägre utbetalningar för försäkringar. I Europa beräknas 2500 patienter opereras i denna högriskgrupp och räknat på en förlamningsskada hos 15 procent av patienterna blir det en besparing på över en miljard varje år.
Kontakt:
Thomas Larzon
Överläkare på Kärl-Thoraxkliniken vid Universitetssjukhuset Örebro
Tel: 019 – 602 22 66
Mail: thomas.larzon@regionorebrolan.se
Att leva som flykting i sitt eget hemland studeras i en ny avhandling vid Mittuniversitetet. Den visar att en gemensam etnisk bakgrund, kultur och språk mellan flyktingar och majoritetsbefolkning inte är någon garanti för integration och inkludering. På grund av olösta konflikter tenderar dessa situationer att bli långvariga.
I Georgien lever över 200 000 människor, de flesta etniska georgier, som så kallade internflyktingar sedan över 20 år. De politiska ambitionerna på nationell nivå har varit att återta makten över Abkhazien, ett område som utropade självständighet under 1900-talet, och att internflyktingarna ska återvända hem, vilket också har lett till bristande insatser för lokal integration.
Lever i gränsland Avhandlingen undersöker konsekvenserna av fysiska och sociala gränser för hur unga georgiska internflyktingar från Abkhazien förstår frågor om tillhörighet och återvändande.
Resultaten visar att strävan efter att återvändande och bristen på integrationsinsatser, till exempel separat samhällsservice och undermåliga tillfälliga bostäder, leder till att unga internflyktingar växer upp och lever i ett slags gränsland mellan det förflutna och framtiden och mellan Georgien och Abkhazien, och att det gränslandet kännetecknas av osäkerhet.
– Internflyktingarna delar etnisk bakgrund, kultur och språk med majoritetsbefolkningen i Georgien, vilket tyder på att bristen på lokal integration framförallt beror på politisk vilja och inte flyktingars kulturella eller språkliga bakgrund, säger Minna Lundgren, doktorand.
Svårt att återvända Avhandlingen tar också upp faktorer som påverkar möjligheten för internflyktingarna att återvända, både emotionella och materiella. Att ta sig in i Abkhazien idag är besvärligt då gränsen mellan Georgien och Abkhazien bevakas av både ryska och abkhaziska trupper. De internflyktingar som ändå återvänt vittnar om en svår situation och ofta förekommande etnisk diskriminering.
– Att ha kvar exempelvis ett hus och sociala relationer i Abkhazien bidrar till emotionella band och en starkare uppmaning till att återvända. Å andra sidan kan erfarenheter och berättelser om vardagens umbäranden i Abkhazien resultera i att internflyktingarna inte längre ser återvändande som ett alternativ. Om den lokala integrationen haltar på den nuvarande bostadsorten präglas både vardag och tankar om framtiden av stor osäkerhet, säger Minna Lundgren.
Avhandling Hela avhandlingen “Boundaries of displacement: Belonging and Return among Forcibly Displaced Young Georgians from Abkhazia” hittar du här. Den försvaras vid Mittuniversitetet, Campus Östersund 30 september.
Kontakt:
Minna Lundgren, doktorand i sociologi, 010-142 88 19, e-post: minna.lundgren@miun.se
En skandinavisk studie har undersökt biverkningar från strålbehandling hos män med mellanrisk prostatacancer. Forskare har jämfört biverkningar från hypofraktionerad strålbehandling (7 tillfällen med hög dos under 2,5 veckor) med en standardbehandling (39 strålningstillfällen med låg dos under 8 veckor), utan att se någon signifikant skillnad i andel biverkningar på urin-, tarm- samt sexuell funktion två år efter behandlingen.
Endast sju behandlingar över två veckor
– Vår studie visar att patienter upplever få och liknande biverkningar som vid standardbehandling, trots en kraftig ökning av dos per behandlingstillfälle, säger Anders Widmark, professor vid Institutionen för strålningsvetenskaper vid Umeå universitet och huvudprövare i studien.
– För patienterna skulle det innebära stora fördelar med 7 behandlingar under drygt 2 veckor, i stället för 39 behandlingar under 8 veckor, om effektiviteten är lika bra eller bättre. Dessutom sparar också sjukvården stora resurser.
Nu presenteras tidiga forskningsresultat från den skandinaviska studien HYPO-RT-PC vid det årliga vetenskapliga mötet för American Society for Radiation Oncology’s (ASTRO). Studien är en randomiserad multicenter fas III prövning som utformats för att utvärdera resultaten från så kallad extrem hypofraktionering (E-HF), där strålbehandlingen ges med ett mindre antal höga doser jämfört med konventionell standardfraktionerad (SF) strålbehandling.
Första gången som en kraftigt ökad dos prövas Tidigare randomiserade studier har bekräftat värdet av ökad stråldos vid SF-behandling av prostatatumörer och potentiella fördelar med större stråldoser i färre fraktioner antas kunna ytterligare öka den terapeutiska effekten för män med prostatacancer. Men hittills kända effekter av hypofraktionering bygger på studier där endast en måttlig ökning av fraktionsdosen till prostatan har använts. I HYPO-RT-PC-studien har för första gången en kraftigare ökning och således ytterligare förkortning av behandlingstiden prövats.
I studien har 1 200 män med mellanrisk (intermediärrisk) prostatacancer undersökts mellan 2005 och 2015. Patienterna randomiserades till antingen standardfraktionering (med 39 behandlingar, 2 Gy/dag till 78 Gy i totaldos till prostatan under 8 veckor) eller extrem hypofraktionering (med 7 behandlingar, 6,1 Gy/dag till totalt 42,7 Gy under 2,5 veckor). Ingen antihormonell behandling gavs.
Dosfördelning vid Image Guided Radiotherapy, en metod för preciserad strålning av en prostatacancertumör. Foto: Anders Widmark
Biverkningar under de två första åren efter strålbehandlingen analyserades både genom doktors- och patientrapporterade biverkningar på urin-, tarm och sexuell funktion. Symptomen mättes före strålstart, i slutet av behandlingen, och 3, 6, 12, 18 och 24 månader efter strålbehandlingens början.
Uppföljning efter två års forskning
Resultaten som nu rapporteras är baserade på de 866 (av totalt 1200) patienter som nått två års uppföljning i maj 2016. Andelen doktorsrapporterade påtagliga biverkningar vid två år efter behandling skilde sig inte signifikant mellan män som fått antingen E-HF eller SF. Urinbiverkningar rapporterades för 5,4 % av E-HF patienterna och 4,6 % för SF-gruppen (p = 0,59). Tarmbiverkningar rapporterades för 2,2 % i E-HF och 3,7 % i SF (p = 0,20). Impotens vid två år efter behandling var 34 % i båda grupperna, jämfört med 16 % innan strålstart.
Andelen patientrapporterade biverkningar vid två år efter behandling var också lika i de båda grupperna, med inga signifikanta skillnader noterade för urinbesvär (p = 0,17), tarmbesvär (p = 0,12) eller sexuell funktion (p = 0,71).
En del små men statistiskt signifikanta skillnader framkom för vissa specifika patientrapporterade tarm- och urinbiverkningar. Akut urintoxicitet (t.ex. ökad urineringsfrekvens, sveda och trängningar vid urinering), omedelbart efter behandlingsslut var likartad för båda behandlingsgrupperna (27,6 % för E-HF och 22,8 % för SF, p = 0,11) medan akut tarmtoxicitet (t.ex. ökat antal avföringar, slem eller blod i avföringen) vid slutet av behandlingen var högre för E-HF än för SF (9,4 % jämfört med 5,3 %, p = 0,023). Vid ett år efter behandling rapporterade patienter med E-HF behandling endast marginellt fler urinvägsbesvär än SF-patienter för 4 av de 14 symptom som mätts.
– Skillnader i tidiga biverkningar var i viss mån förväntade och är en negativ bieffekt av den korta behandlingstiden vid E-HF. De tidiga biverkningarna är dock oftast av övergående natur, vilket också visade vid 3 och 6 månaders uppföljning då skillnaderna mellan de båda studiearmarna suddats ut, säger Anders Widmark.
I nästa steg planerar forskarna bakom studien att analysera tumöreffekten, mätt som avsaknad av stigande PSA vid 5 år, samt göra en ny uppföljning av biverkningar om ungefär ett år.
Forskningsresultaten presenteras i detalj på ASTROs årsmöte i Boston, USA.
Kontakt:
Anders Widmark, Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet
070-584 43 30; anders.widmark@umu.se
Följande sjukhus och forskare har deltagit i studien: Umeå universitet/Norrlands universitetssjukhus: Anders Widmark, Camilla Thellenberg-Karlsson, Per Fransson och Lars Franzén
Lunds universitet/Skånes universitetssjukhus: Adalsteinn Gunnlaugsson, Elisabeth Kjellén och Peter Nilsson
Sundsvalls sjukhus: Lars Beckman
Länssjukhuset i Kalmar: Magnus Lagerlund
Sahlgrenska akademin/Göteborgs universitet: Jenny Kindblom
Centralsjukhuset i Karlstad: Claes Ginman
Universitetssjukhuset Örebro: Bengt Johansson
Centrallasarettet Växjö: Mihalj Seke
Länssjukhuset Ryhov Jönköping: Kristen Björnlinger
Århus universitetssjukhus: Morten Høyer
