När pesten kom till Falbygden under stenåldern höll smittan sig kvar i flera generationer. Det kan forskare visa efter analyser av arvsmassa från människor som begravts i megalitgravar.
För cirka 5000 år sedan krympte befolkningen i Skandinavien. Inom forskningen är detta känt som den neolitiska nedgången. Pest har varit en av flera teorier bakom minskningen. Men det har inte varit känt om tidiga pestutbrott kunde orsaka vitt spridda epidemier eller bara mindre isolerade sjukdomsutbrott.
För att undersöka förekomsten av pest i Skandinavien före och under befolkningsnedgången har forskare vid bland annat Göteborgs universitet analyserat dna, det vill säga arvsmassan, från drygt 100 individer. De ligger begravda i olika megalitgravar på Falbygden i Västergötland.
Pesten höll i sig
Undersökningarna visar spår av den pestbärande bakterien Yersinia pestis. 17 procent av de undersökta skeletten hade smittan när de dog.
– Vi kan följa pestens utveckling i detalj. Det är inte samma pest, utan pesten utvecklas för varje generation. Vi har hittat tre olika varianter av pesten, säger Karl-Göran Sjögren som är docent i arkeologi vid Göteborgs universitet.
Studien visar att pesten spreds i åtminstone tre omgångar under ungefär 120 år. De första två vågorna var små och begränsade, men den tredje var mer utbredd inom befolkningen.
Forskare har undersökt välbevarade skelett som hittats i Frälsegårdens gånggrift. Bild: Karl-Göran Sjögren
Ökad kunskap om släktskap
Studien ger även en inblick i hur stenålderssamhället på Falbygden var organiserat. Forskarna visar med hjälp av dna-analyserna att fyra män fått flera barn med olika kvinnor. Det fanns däremot inte några tecken på att kvinnor fått barn med fler än en man. Släktskap inom gravarna följer manslinjen, medan kvinnor kommer in från andra grupper. Ett exempel är en kvinna som är begravd i en annan grav än sina två bröder.
− Vi kan också visa att släktgruppen i gånggriften vid Frälsegården var uppdelad i två grupper, som begravdes i var sin del av gravkammaren, säger Karl-Göran Sjögren.
Studien har gjorts i samarbete med genetiker vid Köpenhamns universitet.
Ett enkelt blodprov kan spegla hjärnans hälsa och bidra till mer individanpassad behandling vid förmaksflimmer. Det visar en studie från Uppsala universitet.
Förmaksflimmer innebär en rubbning av hjärtrytmen och drabbar omkring en tredjedel av alla människor någon gång under livet. Förmaksflimmer kan också orsaka stroke eftersom störningen i hjärtrytmen ökar risken för blodproppar i hjärtats förmak.
Många med förmaksflimmer behandlas därför med blodförtunnade läkemedel för att förebygga stroke. Behandlingen innebär dock en ökad risk för allvarliga blödningar och ges bara till patienter med en måttlig eller hög risk att drabbas av stroke. Det är därför viktigt att identifiera vilka patienter som har mest nytta av behandlingen.
Protein markör i blodet
Forskare vid Uppsala universitet har nu analyserat ämnet neurofilament – ett protein som frisätts från hjärnan vid skadlig belastning och syrebrist – i blodprover från fler än 3000 personer med förmaksflimmer. De följdes i genomsnitt under ett och ett halv år.
Studien visade att patienter med höga nivåer av neurofilament i blodet hade störst risk att drabbas av stroke.
– Eftersom risken att drabbas av stroke avgör vilken typ av behandling som är lämplig, kan det här bidra till att öka precisionen i valet av behandling, säger Julia Aulin som är hjärtläkare på Akademiska sjukhuset och forskare vid Uppsala universitet.
När forskarna kombinerade neurofilament med vanliga hjärtblodprover från samma individer ökade möjligheten att förutsäga stroke ytterligare.
– Vi har tidigare inte kunnat mäta förmaksflimrets effekt på hjärnan på det här sättet. Eftersom förmaksflimmer drabbar både hjärtat och hjärnan, är det logiskt att precisionen förbättras när man mäter båda två, säger Karl Sjölin som är strokeläkare på Akademiska sjukhuset och medförfattare till studien.
Bromsa belastning på hjärnan
Nästa steg är att undersöka hur olika behandlingar påverkar nivåerna av neurofilament, och om det i sin tur har någon betydelse för risken att drabbas av stroke eller död.
– Förhoppningen är att vi ska kunna komma in tidigare i förloppet och bromsa den skadliga belastningen på hjärnan innan den ger upphov till symtom. Sannolikt är resultaten överförbara till andra patientgrupper med hjärt-kärlrelaterade besvär, men det återstår att visa. Vår förhoppning är att man så småningom ska kunna mäta hjärnhälsan med ett enkelt blodprov på vårdcentralen, säger Julia Aulin.
Sällskapsrobotar i skepnad av hundar eller katter finns numera på många demensboenden, men utvärderingar om effekter har saknats. Nu visar en avhandling att de artificiella husdjuren kan ha en lugnande effekt, men de innebär också merarbete för personalen.
Drygt hälften av landets kommuner har robotdjur i sina verksamheter, enligt en enkät som forskaren Sofia Thunberg gjort i samband med en avhandling vid Linköpings universitet. Robotdjuren har viss rörelseförmåga, kan ge ljud ifrån sig och reagera på människor. De flesta finns inom demensvården, men även på korttidsboenden eller vanliga äldreboenden.
– Så vitt jag vet är Sverige ett av få länder där det är så här utbrett. Jag tror vi är väldigt snabba på att ta till oss teknik, säger Sofia Thunberg vid institutionen för datavetenskap på Linköpings universitet.
Utvärderingar saknas
Hon har intervjuat beslutsfattare i tio kommuner om hur de ser på tekniken. Det framgick att sällskapsrobotarna inte alltid betraktas som teknologi utan mer som en sorts gosedjur. Samtidigt menade beslutsfattarna att robotarna kan avlasta vårdpersonalen och även bidra till förbättrad livskvalitet för de äldre.
Men någon riktig utvärdering har dock inte gjorts. Som en del av sin avhandling har Sofia Thunberg därför gjort nio månaders fältstudier vid ett demensboende i Motala som skaffade en robotkatt redan 2019.
Hon konstaterar att robotdjuret inte ledde till mindre arbete för personalen, snarare tvärtom.
Måste användas med eftertanke
Roboten blev ett nytt redskap som användes med eftertanke. Ibland kunde den användas för att lugna de boende, men ibland kunde det även bli bråkigt om vem som skulle ha katten i knät. En del äldre reagerade även negativt på katten eftersom de identifierade sig som hundmänniskor eller inte gillade djur.
Vid en direkt fråga var personalen alltid noga med att säga att det inte var en riktig katt. Samtidigt var illusionen stark och sällskapsdjuret blev en del av gemenskapen.
– Det blir lite som att hela avdelningen leker att det här är en riktig katt och det är många som köper in en kattlåda och matskål för att det verkligen ska se ut som att det är ett riktigt djur, säger Sofia Thunberg.
Detta innebär att nya krav delvis ställs på på vårdpersonalen, och under pandemin medförde den ökade arbetsbelastningen att man tvingades plocka undan robotdjuret.
Robotdjuret bidrog till ökad livskvalitet
Men när robotdjuret användes kunde det betyda mycket för de boende, visar avhandlingen.
Personalen vittnar om att personer som inte sagt ett ord på flera år börjat prata med katten och även med varandra. Vissa som varit väldigt oroliga kunde minska på lugnande medicin eftersom robotdjuret verkade lugnande i stället. De äldre fick även något att ta hand om vilket bidrog till ökad livskvalitet, enligt Sofia Thunberg.
Hennes råd till kommuner som överväger att köpa in sällskapsrobotar är att fundera noga på varför de gör det, var robotarna används bäst och hur personalen kan få stöd i att utveckla arbetet med det nya redskapet. Hon rekommenderar också att det görs en behandlingsplan för varje individ.
– Man måste se till att det inte införs för mycket eller till för många, vilket kanske istället skapar oro. Det är inte alla som det funkar eller passar för, säger Sofia Thunberg.
166 av 290 kommuner svarade på enkäten. 87 angav att de hade sällskapsrobotar.
Färre än tio ullhåriga mammutar gav upphov till den allra sista populationen på Wrangels ö. Trots att stammen återhämtade sig led mammutarna av skadliga mutationer under tusentals år. Men varför de till slut dog ut är fortfarande ett mysterium.
De sista mammutarna överlevde på Wrangels ö i 6000 år innan de dog ut. Kylan på den lilla ön utanför Sibiriens kust gör att DNA från dessa mammutar är mycket välbevarade.
Arvsmassan har undersökts
För att undersöka vad som hände med mammutarna under deras sista tid på jorden har forskare vid Centrum för paleogenetik i Stockholm analyserat arvsmassan från 21 ullhåriga mammutar. Dessa individer levde under de sista 50 000 åren av artens existens.
– Fram till för 10 000 år var den genetiska mångfalden hos mammutar i nordöstra Sibirien i stort sett oförändrad. Det tyder på att mammutpopulationen var förvånansvärt stabil under den senaste istiden. Detta trots ankomsten av moderna människor och ett flertal klimatförändringar som ägde rum under andra hälften av senaste istiden, säger Marianne Dehasque, tidigare forskare vid Centrum för paleogenetik.
Färre än tio mammutar på ön
De sista överlevande mammutarna mötte dock ett annat öde. Studien visar att det till sist var färre än tio mammutar som koloniserade Wrangels ö, som bildades när havsnivåer steg för 10 000 år sedan. Dessa individer utgjorde sedan hela basen till den population som fanns kvar på ön i ytterligare 6 000 år.
Forskarnas studier visar att populationen snabbt återhämtade sig i storlek och att den genetiska mångfalden också stabiliserades. Men trots återhämtningen led mammutarna av skadliga mutationer till följd av inavel i flera tusen år framåt.
–Trots att populationen återhämtade sig från nära utrotning till ungefär 300 reproducerande individer, så visar våra analyser att de drabbades av inaveldepression. Resultaten tyder på att mammutarna led av genetiska sjukdomar under hundratals generationer efter återhämtningen, säger Love Dalén, professor i evolutionär genomik vid Centrum för paleogenetik.
Utdöende fortfarande ett mysterium
Men trots att mammutarna var påverkade av inavel tycks något annat ha legat bakom att de dog ut på Wrangels ö för cirka 4 000 år sedan. Studien visar att storleken på populationen låg konstant på ungefär 300 individer ända fram till bara några generationer före arten dog ut.
– Vi vet inte vad det var som till slut orsakade utdöendet av den ullhåriga mammuten, men vi kan konstatera att populationen måste ha minskat mycket snabbt på slutet, säger Love Dalén och fortsätter:
– Det är lite som en mordgåta. Något var det ju som orsakade utdöendet, nu måste vi bara fortsätta samla bevis för att hitta svaret.
Viktig kunskap för hotade arter
Enligt Marianne Dehasque har studien betydelse för bevarandebiologi i stort.
–Vår forskning understryker vikten av långsiktig genetisk övervakning inom arbetet med hotade arter. Även efter att en population har återhämtat sig kan effekten av skadliga mutationer bestå under många generationer och äventyra dess livsduglighet, säger hon.
Centrum för paleogenetik är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.
Den fullskaliga invasion av Ukraina har ökat efterfrågan på analyser av Rysslands militära förmåga. Men att studera detta har alltid varit svårt – och nu ännu mer invecklat. Forskare justerar därför sina metoder.
I över tjugo år har Rysslands- och Eurasienprojektet, RUFS, vid Totalförsvarets forskningsinstitut försökt bedöma vad Ryssland kan uppbåda av militär förmåga i ett tioårsperspektiv.
Allt mer slutet Ryssland
Forskarna använder öppna källor. Men eftersom censur och repressiva åtgärder ökat kraftigt i Ryssland har forskarna behövt se över sina metoder och hur de hanterar källor.
– Kriget har även gjort att den ryska planeringshorisonten är kortare än tidigare och då får källorna en mera begränsad livslängd. Att kunna följa Rysslands politiska, finansiella, samhälleliga, kulturella och militära utvecklingsriktning är viktigt och då behöver vi göra justeringar, säger Maria Engqvist, analytiker på RUFS.
En av slutsatserna i en ny rapport är att studier av Rysslands militära förmåga har blivit mer resurskrävande.
– Därför är det nödvändigt att framöver undersöka fler metoder, fördjupa tvärvetenskapligt samarbete samt utöka det internationella samarbetet mellan forskare och institutioner med ett genuint intresse för rysk militär förmåga, säger Maria Engqvist.
Teknikutveckling ger möjligheter
När öppna databaser stängs ned, och det är svårt att prata med självständiga forskare baserade i Ryssland, ger till exempel AI och satellitdata nya möjligheter.
– Satellitdata från slagfältet kombinerat med genomgångar av årsredovisningar, underleverantörer, jobbannonser och tulldata går att använda för att få en bild av rysk försvarsindustri. Vi på RUFS kan även luta oss mot många års erfarenhet av Rysslandsforskning som gör att vi kan få fram information från platser som inte alla känner till, säger Maria Engqvist.
Efter Rysslands invasion av Ukraina har studier av landets militära förmåga blivit allt mer komplexa och invecklade.
Risker med snabb analys
Ryssland fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har ökat efterfrågan på snabba analyser. Detta ökar risken för att även trovärdiga webbplatser publicerar felaktig data eller drar för snabba slutsatser, enligt Maria Engqvist.
– Så det gäller att aldrig slarva med granskningsarbetet. Ett exempel är att jämföra Rysslands försvarsutgifter med andra länders utan att ha satt sig in i vad siffrorna från olika länder betyder, säger hon.
Hälsingegårdarna med sina rikt utsmyckade salar har blivit utsedda till världsarv. I en avhandling från Göteborgs universitet kartläggs nu gårdarnas föregångare – ett fåtal bevarande herrstugor som inreddes för fest och hade en annan bildvärld.
Hälsingland är berömt för sina gårdar från mitten av 1800-talet, inte minst för att några av dem är upptagna på världsarvslistan. En utmärkande egenskap hos gårdarna är att de ofta har utförliga dekorativa vägg- och takmålningar inomhus.
Traditionen med stora, påkostade och målade rum är dock äldre än så. Redan i mitten av 1700-talet byggdes och inreddes lokaler för fest.
Få stugor kvar
I en avhandling vid Göteborgs universitet har nu dessa bemålade rum, som kallas herrstugor, undersökts närmare.
– Det finns inte många kvar, jag har hittat åtta gårdar med rum bevarade från 1700-talet. Människor är modeintresserade och ändrar ofta när något blir omodernt. Vissa av rummen har bevarats för att de har använts som förråd, och ibland har väggmålningarna fått vara kvar för att de haft en annan funktion som till exempel isolering, säger Lars Nylander som skrivit avhandlingen.
Rum för fest
Rummen var ägnade till fester och ofta fanns angränsande rum för övernattande gäster. Tidigare fanns uppfattningen att herrstugorna byggdes inför till exempel ett bröllop på gården. Men Lars Nylander har gått igenom gårdarnas ekonomi och sett att ägarna ofta fick ett stort arv strax före att målningarna gjordes, och det sammanföll inte med något bröllop i familjen.
Han har därför tolkat det som att herrstugorna handlade om att visa sin status och grupptillhörighet.
– Jag tror att det till stor del handlade om att man ville visa sig jämlik i en grupp av rikare bönder. Det var otroligt viktigt, men det behövdes ett tillskott av pengar, som kunde komma vid ett arvskifte, säger Lars Nylander.
Bibliska motiv på målningar
En tydlig skillnad mellan herrstugorna från 1700-talet och festrummen från hälsingegårdarnas storhetstid hundra år senare är motiven på målningarna. Bibliska motiv dominerade och en favorit var de tre vise männens resa till Jesusbarnet.
– De målare som verkade på 1700-talet var bosatta i landskapet och målade främst lokalt. Ett undantag är en stadsmålare i Hudiksvall, som reste långa sträckor. Han använde bland annat en tysk bildbibel från 1711 som förlaga till sina målningar. Det verkar ha varit högsta mode, i Hälsingland i alla fall, säger Lars Nylander.
Kan stödja byggnadsvården
De gårdar som har undersökts har interiörmåleri daterade till 1758–1799. Endast två står kvar på sin ursprungliga plats. Två har rivits, men dokumenterats före, och målningarna finns idag på museum. Resten är flyttade till hembygdsgårdar och Skansen. Utöver det har även lösa väggfält från andra rivna gårdar analyserats i avhandlingen.
Kunskaperna från avhandlingen kan vara användbara även i ett större perspektiv, menar Lars Nylander.
– Kulturvård handlar ju om konservering och byggnadsvård till stor del, den här avhandlingen kan stödja byggnadsvårdare och konservatorer i arbetet med den här typen av kulturarv, säger han.
Avhandlingen är ett doktorandprojekt mellan Göteborgs universitet och Hälsinglands museum.
Boendemiljön, fasta rutiner och rädsla för rykten kan försvåra samlivet på ett äldreboende. Dessutom kan vårdpersonal ha en positiv attityd kring äldres sexuella behov – men känna sig obekväma och osäkra när känslorna uttrycks. Det visar en studie.
Forskare vid Örebro universitet har sammanställt forskning om attityder kring sexualitet på äldreboenden. Av drygt 400 tidigare vetenskapliga artiklar på temat ingick 29 i en studie.
Resultatet visar att personalen på äldreboenden har en splittrad syn på äldres sexualitet.
– Många hade en positiv attityd till äldres sexuella behov och rättigheter, samtidigt som de kunde håna eller känna sig obekväma när äldre uppvisade någon form av sexualitet. Det visar att attityderna hos personalen ofta är ytliga och speglar socialt accepterade normer snarare än genuin respekt för äldres sexualitet, säger Klara Le, doktorand i socialt arbete vid Örebro universitet.
Beskrivs som asexuella
Ett återkommande svar bland personalen var att de äldre inte hade några sexuella behov. Men det var inte bara personalen som såg äldre som asexuella. Även personer som hade flyttat in på ett boende tonade också ner sin sexualitet.
– Många nämnde att de övergav sin sexualitet när de flyttade in på boendet. En del ansåg att deras sexualitet tog slut efter att deras partner hade gått bort, säger Klara Le.
Äldre avstår från sex
Själva boendet, personalens arbetstider och andra rutiner som de äldre måste följa försvårade också äldres möjlighet att vara sexuellt aktiva.
En annan aspekt, som både boende och personal lyfte fram, var konflikten mellan önskan att känna sig som en sexuell varelse och rädslan för rykten.
– Allt detta kan leda till att äldre väljer att avstå från sex, trots att de fortfarande har sexuella önskningar, säger Klara Le.
– Rätten att uttrycka sin sexualitet borde inte påverkas av vare sig ålder eller ens boendesituation, fortsätter hon.
Brist på utbildning
Resultaten visar också att personalen ofta saknar utbildning och tydliga riktlinjer för att hantera äldres sexualitet. Det här skapar osäkerhet när de ställs inför dessa frågor.
– Vi såg tydligt att ju mer välutbildad personalen var och ju längre yrkeserfarenhet de hade, desto mer öppna och accepterande attityder till äldres sexualitet hade de.
I nästa studie planerar Klara Le att intervjua äldre på vård- och omsorgsboenden för att få deras perspektiv på sexualitet.
– De flesta studier inom området är gjorda i västerländska länder. Men antalet studier från Sverige är begränsade. Det är också viktigt att fler studier fångar det sociala perspektivet på sexualitet och inte bara det medicinska, säger hon.
Boende på Reykjaneshalvön måste vara beredda på många år av osäkerhet. Forskare flaggar nu för att utbrott i vulkanområdet på Island kan pågå i decennier. En förklaring är att magmasystemet under halvön är sammankopplat och har en gemensam källa.
Ett internationellt forskarlag har tittat närmare på de tre senaste årens vulkanutbrott på Island för att förstå de geologiska processerna som ligger bakom.
I en studie har de använt sig av jordbävningsdata och geokemiska analyser av lava från olika tidpunkter under utbrotten på Reykjaneshalvön. Forskarna har också analyserat vulkanisk aska.
– Genom att jämföra dessa utbrott med historiska händelser ges starka bevis för att Island måste förbereda sig och vara redo för att denna vulkaniska period kommer att fortsätta under en tid, kanske till och med årtionden, säger Valentin Troll, professor i petrologi vid Uppsala universitet.
Risk för orter och flygplats
I studien undersöks utbrott som började 2021 i Svartsengi-Fagradalsfjall-Krýsuvík-området. Här påverkades samhällena mycket och hela staden Grindavik evakuerades.
Historiskt sett har Island haft vulkanutbrott vart tredje till femte år. De senaste utbrotten tyder dock på en potentiellt längre period av aktivitet på Reykjaneshalvön. Sedan 2021 har sju sprickutbrott förekommit.
– Baserat på tidigare utbrott kommer detta mönster sannolikt att fortsätta i framtiden och utgöra en betydande risk för lokalbefolkningen och viktig infrastruktur, såsom Keflavíks flygplats, flera geotermiska kraftverk, turistspaet Blå lagunen och orter som Keflavík, Grindavík och Reykjavik, säger Valentin Troll.
Flytande lava under Sundhnúkurutbrotten 2024. Bild: L. Krmíček
Utbrott matas från samma källa
En viktig slutsats i studien är att magmasystemet under halvön är sammankopplade med varandra. Geokemiska och seismiska data tyder på att utbrotten matas från en gemensam magmareservoar på cirka nio till tolv kilometers djup under Fagradalsfjall – och inte från separata källor eller en större reservoar som täcker hela halvön. Det är därför forskarna tror på ett återkommande mönster av utbrott under de kommande åren och decennierna.
–Våra resultat ger värdefull information för att förutse och hantera framtida vulkanisk aktivitet på Reykjaneshalvön. Vi vill betona behovet av beredskap, säger Frances Deegan, forskare vid Uppsala universitet.
Intensivt laxfiske på försommaren kan leda till att fiskar med anlag för att bli stora blir mer sällsynta. Det visar en ny studie från bland annat SLU.
Forskare har undersökt arvsmassan från tusentals vildlaxar i Östersjön. Kartläggningen visar att laxar som vandrar mot sina lekområden under försommaren skiljer sig genetiskt från laxar som inleder sin vandring senare på säsongen.
Olika vandringsbeteenden
Det är främst större och äldre fiskar – där en del bär på det så kallade ”storlax-anlaget” – som ofta vandrar under sen vår och tidigt på sommaren. Yngre och mindre laxar tenderar att vandra senare under sommaren.
– Att stora laxar kommer tillbaka tidigt till älven är känt, men med den här studien visar vi att de stora fiskarna skiljer sig från de mindre genetiskt. Det innebär att vi riskerar att påverka kommande laxgenerationer beroende på när vi fiskar, säger forskaren Lo Persson vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Fiskens fjäll ger svar
I studien analyserades fiskfjällsprover från tusentals vildlaxar som fiskades i Torneälven, Kalixälven och längs Bottenvikens kust mellan åren 1928 och 2020.
Forskarna upptäckte då att laxar med ”storlax-anlaget” oftare dök upp i fångsten under försommaren än senare under fiskesäsongen.
– Upptäckten tyder på att om fisket koncentreras till en viss tidpunkt, kan det medföra evolutionära förändringar i laxens könsmognad och därmed påverka storleken på de laxar som vandrar till älven och blir tillgängliga för fiske, säger forskaren Antti Miettinen vid Helsingfors universitet som lett studien.
Forskarna hoppas att studien ger kunskap som bidrar till en god fiskeförvaltning.
Här är Östersjölaxarnas lekplatser
Östersjöns största laxbestånd leker i Torneälvens och Kalixälvens vidsträckta älvsystem. Fjällen som analyserades i studien kom både från fångst med laxryssjor i Bottenviken och från spöfiske i Torneälven.
I båda fallen bestod fångsten under försommaren i högre utsträckning av laxar som leker i övre delarna av Torne- och Kalixälven, jämfört med fångsten från slutet av sommaren.
Studien har genomförts vid Sveriges lantbruksuniversitet, Helsingfors universitet, Finlands Naturresursinstitut och University of the Highlands and Islands i Skottland.
När föräldrar går skilda väger ökar jämställdheten mellan paret när det gäller ansvar för barnen. En studie visar att pappor numera tar ut fler vabb-dagar. Förklaringen är barnens växelvisa boende.
I Sverige har växelvist boende för barn ökat kraftigt de senaste decennierna. Ungefär hälften av barn till par som gått skilda vägar bor numera hos båda föräldrarna, enligt en studie vid Stockholms universitet.
Forskare har även tittat på hur fördelningen av vab, vård av sjukt barn, ser ut mellan föräldrarna – både före och efter separationen.
Pappor vabbar mer
Resultatet visar att pappor tar ut en större andel vab-dagar efter en separation jämfört med innan.
– Det vi ser är en tyst revolution i familjebeteende. Ända sedan separationer började öka för nästan ett århundrade sen har de i princip uteslutande lett till en ensamstående mamma med det fulla omsorgsansvaret för sina barn. Det växelvisa boendet är det största som hänt inom familjeforskningen under senare tid, säger Helen Eriksson, forskare i demografi vid Stockholms universitet.
– Sverige är unikt i världen i det att en så stor grupp barn fortsätter ha en nära relation till båda sina föräldrar, fortsätter hon.
Fortsätter engagera sig i barnen
Utvecklingen mot att svenska pappor tar ut allt mer tid för att vara hemma med sina barn har pågått under lång tid. Men tidigare i Sverige — och i de flesta andra länder idag — har det inte spelat någon roll hur engagerade papporna varit i sina barn före separationen. När ett par gått skilda vägar har barnen ändå oftast bott hos sin mamma.
Det nya i forskarnas studie är att pappor inte bara fortsätter att vara närvarande efter separationen, utan även att deras vabbande till och med ökar.
Svåra effekter kan mildras
Men även om separationer idag leder till en jämnare fördelning av ansvaret för barnen, bör studien inte tolkas som att detta skulle vara vägen framåt för ökad jämställdhet mellan par. Enligt forskarna visar dock studien att den starkt negativa effekten av separationer kan vara bruten.
För mammor innebär inte längre en separation automatiskt den socialt sårbara situationen att vara en ensamstående mamma som kämpar för att få livet att gå ihop. För pappor innebär en separation inte längre startskottet på vad som i många fall inneburit livslång ensamhet med sämre psykisk hälsa, menar forskarna bakom studien.
Patienter med typ 2-diabetes som behandlas med till exempel Ozempic eller andra GLP-1-analoger, tycks ha en minskad risk att utveckla demenssjukdom. Det visar en studie från Karolinska institutet.
Typ 2-diabetiker har en ökad risk att utveckla demens. Forskare har därför velat undersöka om nya diabetesläkemedel skulle kunna ha en skyddande effekt.
I en studie har drygt 88 000 äldre patienter med typ 2-diabetes följts i upp till tio år. Forskarna har tittat på sambandet mellan tre diabetesläkemedel – GLP-1-agonister, DPP-4-hämmare eller sulfonylurea – och risken för demens.
Viktigt för äldre typ 2-diabetiker
De fann att patienter som använde så kallade GLP-1-agonister, eller GLP-1-analoger, hade 30 procent lägre risk att utveckla demens jämfört med dem som använde sulfonylurea. Jämfört med patienter som använde DPP-4-hämmare var risken 23 procent lägre.
– Det här är viktigt eftersom det kan hjälpa läkare att fatta bättre beslut om vilka läkemedel som ska användas för äldre patienter med typ 2-diabetes. Men det behövs riktiga randomiserade prövningar för att säkert kunna fastställa att GLP-1-agonister verkligen minskar risken för demens, säger Bowen Tang, doktorand vid Karolinska Institutet.
Mer om läkemedlen vid typ 2-diabetes
Läkemedel som kallas GLP-1-agonister eller GLP-1-analoger har blivit allt mer populära vid behandling av typ 2-diabetes och fetma eftersom de hjälper till att kontrollera blodsockret, främjar viktminskning och skyddar hjärtat.
Sulfonylurea är diabetesläkemedel som verkar genom att öka utsöndringen av insulin från bukspottskörteln.
DPP-4-hämmare bevarar hormonet glukagonlikpeptid-1, eller GLP-1, i blodet, vilket i sin tur ökar insulinproduktionen och minskar blodsockret hos patienter med diabetes.
I många länder har tamkaniner släppts ut i naturen där de orsakar stora skador. Nu har forskare vid bland annat Uppsala universitet löst mysteriet hur de lyckas återanpassa sig till det vilda. Det visar sig att genetiska förändringar gör kaninerna till mästerliga kolonisatörer.
Genom historien har människor tagit hand om både katter, guldfiskar och hundar som blivit populära husdjur.
– Vissa har förändrats så mycket från sina vilda förfäder att det är svårt att föreställa sig att de är släkt, som chihuahuan och andra hundraser som alla härstammar från vargar. Förändringarna är ofta så drastiska att om du sätter tillbaka ditt husdjur i vildmarken blir det en stor utmaning för det att överleva, säger forskaren Pedro Andrade vid forskningsinstitutet Biopolis-Cibio i Portugal.
Men ibland klarar husdjuren utmaningen att bli förvildade och framgångsrikt återanpassa sig till naturen. Kaniner är ett klassiskt exempel.
Kaniner framgångsrika i det vilda
Genom ett antal oberoende utsättningar har kaniner kunnat kolonisera platser över hela världen. Men frågan om hur ett husdjur, som under tusentals år avlats för att leva i fångenskap, både kan överleva och frodas i det vilda har länge gäckat forskare.
–I en tidigare studie av vårt team, som tittade på kaninernas kolonisering av Australien, fann vi att flera utsättningar av tamkaniner hade ägt rum under flera decennier innan en enskild introduktion av 24 kaniner med vilda anor 1859 av engelsmannen Thomas Austin, utlöste den explosiva populationstillväxten av kaniner som orsakade en av de största miljökatastroferna i historien, säger forskaren Miguel Carneiro vid Biopolis-Cibio.
Arvsmassa har undersökts
För att närma sig svaret på hur dessa djur blir mästerliga kolonisatörer har forskare tittat på arvsmassan hos 300 kaniner. I proverna ingick sex förvildade populationer från tre kontinenter – Europa, Sydamerika och Oceanien – samt vildkaniner från det ursprungliga utbredningsområdet i sydvästra Europa och tamkaniner. Det stora datasetet har hjälpt forskarna att förstå hur genetiska förändringar bidragit till framgången.
–Tamkaniner är så vanliga att vår ursprungliga förväntan var att dessa förvildade populationer skulle bestå av tamkaniner som på något sätt lyckats återanpassa sig till naturen, men våra resultat pekar på ett mer komplext scenario. Trots att vi tittar på sex i stort sett oberoende koloniseringar har alla dessa förvildade kaniner ett ursprung som är en blandning av tam och vild kanin, säger Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet.
En vild europeisk kanin i sitt ursprungliga utbredningsområde i Iberia. Bild: Alberto Redondo
Kaninens färger påverkas
Forskarna fann att under återanpassningen till det vilda försvinner ofta genetiska varianter som är kopplade till domesticering eftersom de ofta är skadliga i det vilda och gör djuren mer sårbara för rovdjur.
– I dessa förvildade populationer ser du vanligtvis inte en albino eller en helt svart kanin, även om dessa fantasifulla pälsfärger är mycket vanliga hos tamkaniner. Däremot kan man mycket väl stöta på kaniner som bär på mutationen för utspädd pälsfärg, som har minimal effekt på kamouflage. Detta är ett konkret exempel på hur det naturliga urvalet fungerar, säger Miguel Carneiro.
Det naturliga urvalet påverkade inte bara tjusiga pälsfärger. Teamet fann även bevis för ett starkt naturligt urval som påverkade gener kopplade till beteende och nervsystemets utveckling.
–Tamhet är avgörande för att tamdjuren ska kunna leva nära människan, men det är en klar nackdel för en kanin som ska överleva i naturen, så det naturliga urvalet tar bort de genetiska varianter som är kopplade till tamhet, säger Pedro Andrade.
Ökar förståelse för skadlig effekt
Studien har betydelse för förståelsen av evolutionen och hur man undviker skador som orsakas av förvildade husdjur. Vildkaniner förvandlas ofta till invasiva skadedjur som orsakar betydande skador på växtlighet. Andra tamdjur som förvandlats till vilda djur orsakar liknande problem, till exempel vilda grisar eller katter.
–Den bästa strategin för att hindra effekterna av invasiva arter är att förhindra att de introduceras från första början, säger Leif Andersson.
Upp till 50 000 ton metan blev kvar i havet efter att Nord Stream-ledningen i Östersjön exploderade, enligt en studie. Det är ännu oklart hur läckan påverkar det marina livet.
Det var i slutet av september 2022 som gasledningen Nord Stream på Östersjöns botten exploderade öster om Bornholm. Det resulterade i ett av de största onaturliga utsläppen av metangas någonsin. Metangasen från ledningen skapade stora bubblor vid vattenytan och mätningar visade förhöjda halter av metan i atmosfären.
Men stora delar av metanet nådde aldrig ytan och löstes i stället upp i vattnet. Det visar en studie.
– Tack vare lyckliga omständigheter kunde vi kalla samman en expedition till området för läckan på mindre än en vecka. Utifrån det vi mätte upp så bedömer vi att mellan 10 000 och 50 000 ton metan blev kvar i havet i upplöst form, säger Katarina Abrahamsson, professor i marin kemi vid Göteborgs universitet.
Gas över stort område
Metanet spreds över stora arealer och har lösts i vattnet där en del tas om hand av bakterier. Även i normala fall förekommer metan i vattnet. Det bildas vid nedbrytning av organiskt material i bottensedimenten.
– I vår studie har vi kunnat urskilja metanet som kommer från Nord Stream-läckan från det som finns naturligt i vattnet, tack vare att metanet från gasledningen har en annan isotopsammansättning än det som sipprar upp från bottensedimenten. Det är en styrka med vår studie, säger Katarina Abrahamsson.
Blandades inte i vattnet
Vattnet i havet ligger normalt i olika lager på grund av skillnader i temperatur och salthalt. Trots att metanet läckte ut ur gasledningen – i stor mängd och hastighet – kunde forskarna inte notera någon större omblandning i vattenmassorna.
Skiktningen som normalt förekommer i slutet av september låg fast. Halterna av det läckta metanet skiftade därför mycket i vattnet. Forskarna antar att metanet späddes ut i en större vattenmassa senare på hösten när vattnet blandades om på grund av sjunkande vattentemperatur.
Oklar biologisk påverkan
Hur det biologiska livet i södra Östersjön påverkas av de höjda metanhalterna är för tidigt att säga något om, enligt forskarna.
– På expeditionen fanns också forskare som tog planktonprover i det drabbade området, analyserna av dessa är inte klara än, säger Katarina Abrahamsson.
Forskare har identifierat det äldsta fossilet av en nothosaurie på södra halvklotet. Fyndet, en ryggkota, är en ledtråd till marina reptilernas liv och spridning efter att många av jordens arter utplånades.
Reptilerna invaderade haven efter det katastrofala massutdöendet i slutet av tidsperioden Perm, som ödelade marina ekosystem och banade väg för dinosaurierna för nästan 252 miljoner år sedan.
Det klassas som en evolutionär milstolpe, men hittills har bara få bevis i form av fossil hittats på den arktiska ön Spetsbergen i Nordamerika och i sydvästra Kina.
Men nu har forskare även undersökt en fossilerad ryggkota som upptäcktes under en geologisk expedition 1978. Fyndet kommer från en nothosaurie och hittades i ett stenblock vid foten av berget Mount Harper på Nya Zeelands sydö.
Liten kota rymmer stora svar
Trots att fossilfyndet är litet ger det kunskaper om den tidigare okända spridningen av tidiga marina reptiler på södra halvklotet.
– Fossilet är betydligt äldre än vad vi trodde. Det är hela 40 miljoner år äldre än de tidigare äldsta kända sauropterygierna på södra halvklotet. Vi kan också visa att de levde i en grund kustmiljö rik på marina varelser, inom vad som då var den södra polcirkeln, säger paleontologen Benjamin Kear vid Evolutionsmuseet, Uppsala universitet.
Beskuren bild av nothosauriens ryggkota som hittats på Nya Zeeland. Bild: Benjamin Kear
Urgamla reptiler – havens härskare
Reptilerna dominerade haven i miljontals år innan dinosaurierna tog över på land. Den mest varierade och geologiskt sett längst överlevande gruppen var sauropterygierna, som levde i över 180 miljoner år. Gruppen inkluderade de klassiska långhalsade plesiosaurerna, som påminner om den populära bilden av Loch Ness-monstret.
Nothosaurierna var avlägsna föregångare till plesiosaurerna. De kunde bli upp till sju meter långa och simmade med hjälp av fyra paddelliknande lemmar. Nothosaurierna hade även tillplattade skallar och smala konformade tänder som de använde för att fånga fisk och bläckfisk.
För 250 miljoner år sedan, vid den tid som forskarna tror att nothosaurie-fossilet kommer från, låg Nya Zeeland vid den södra polarkusten i en superocean som kallas Panthalassa.
Snabb spridning söderut
Med hjälp av en evolutionär modell för sauropterygiernas utbredning, se faktaruta, kan forskarna visa var nothosaurierna levde och att det var i början av dinosauriernas tidsålder.
Nothosauriernas snabba spridning söderut sammanföll med stora förändringar på jorden och återhämtning av komplexa marina ekosystem som försvann med massutrotningen.
– Det är tydligt att början av dinosauriernas tidsålder präglades av en extrem värme över hela planeten, som uppenbarligen gjorde att havslevande reptiler trivdes vid sydpolen. Det tyder på att det var de gamla polarregionerna som var den troligaste vägen när de förflyttade sig, säger Benjamin Kear.
– Utan tvekan finns det fler fossila lämningar av sedan länge utdöda havslevande jättar som väntar på att upptäckas i Nya Zeeland och andra platser på södra halvklotet, fortsätter han.
I undersökningen och analyser av fossilfyndet har paleontologer från Sverige, Norge, Nya Zeeland, Australien och Östtimor deltagit.
Tre av fem transpersoner saknar jobb. Särskilt transkvinnor som ändrat sitt juridiska kön har det tufft på arbetsmarknaden, visar en avhandling från Jönköping University.
En avhandling vid Jönköping university har undersökt vilken roll könsidentitet spelar på arbetsmarknaden.
I en studie ingick 900 transpersoner som ändrade sitt juridiska kön mellan 2013 och 2020. De jämfördes med personer som identifierar sig med det kön som tilldelats vid födseln.
Svårt att få jobb
Resultatet visar att transpersoner har betydligt svårare att få en anställning. Tre av fem är utan jobb. Framför allt har transkvinnor en svårare situation, speciellt efter att de ändrat juridiskt kön.
– I Sverige finner jag en signifikant skillnad i sysselsättningsgrad. Resultaten tyder på att lika färdigheter och utbildning inte innebär lika anställningsmöjligheter för transpersoner, säger Erwan Dujeancourt, forskare i nationalekonomi vid Jönköping university.
Lägre inkomster
Studien visar också att transsexuella män har lägre inkomster jämfört med icke-transpersoner. Transkvinnor har däremot 21 procent högre arbetsinkomster, men har alltså större utmaningar när de söker ett jobb.
Enligt Erwan Dujeancourt belyser studien den sårbara ekonomiska situationen för transpersoner i Sverige.
Avhandlingen undersöker även andra aspekter av sexuell läggning och könsidentitet, till exempel hur karriärer, företagsöverlevnad och förmögenhetsmönster påverkas.
Kvinnor som föder sitt första barn kan få en allvarlig bristning i ändtarmen – med långvariga problem efteråt. Men för många kan skadan förebyggas genom ett ingrepp under förlossningen, visar en studie.
Fem procent av alla förstföderskor får en så kallad sfinkterskada vid vaginal förlossning. Det innebär att ändtarmens slutmuskel brister i samband med födseln. Skadan kan leda till svårigheter med läckage av avföring, problem med sexlivet och sämre livskvalitet.
Sugklocka ökar risken
Förekomsten av den allvarliga bristningen har minskat, men är fortfarande vanligare i Sverige än i många andra länder.
Störst är risken hos förstföderskor som behöver hjälp med sugklocka.
– Därför ville vi undersöka om det går att förebygga skadan hos den här gruppen genom ett snedklipp som läggs i slidöppningen ner mot mellangården när barnets huvud syns, berättar Sophia Brismar Wendel, docent i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet.
Snedklipp halverade skador
I en studie deltog drygt 700 kvinnor som födde barn med hjälp av sugklocka. Det visade sig att snedklipp, eller episiotomi, minskade risken för skador i ändtarmen med i genomsnitt 53 procent.
Ingreppet ökade inte risken för stor blodförlust, negativ upplevelse av förlossningen, förlängd vårdtid eller fler komplikationer. Däremot var risken för olika sårkomplikationer drygt dubbelt så hög bland kvinnor som fått ett snedklipp.
Resultat kan påverka vården
Enligt Sophia Brismar Wendel väcker snedklipp mycket känslor eftersom det historiskt använts även vid normala förlossningar, ibland utan kvinnans samtycke.
– Rutinen ser olika ut i olika länder och i Sverige har vi varit ganska restriktiva med metoden eftersom det har saknats evidens. De här resultaten kan påverka förlossningsvården både i Sverige och i andra länder, säger hon.
Forskarna ska följa upp om kvinnorna i studien upplever besvär inom ett respektive fem års tid. Inom kort kommer resultaten från ettårsuppföljningen att analyseras. Det kan ge svar på skillnader i problem med till exempel avföring och samliv.
– Det kan hjälpa läkare och gravida kvinnor att fatta informerade beslut om ett eventuellt förebyggande snedklipp, säger Sophia Brismar Wendel.
I studien deltog kvinnor som födde barn på åtta svenska sjukhus under åren 2017–2023. Över 6 100 gravida kvinnor som väntade sitt första barn tackade ja till att delta i studien om deras förlossning skulle avslutas med sugklocka.
Totalt lottades 702 kvinnor, som födde barn med hjälp av sugklocka, till att få ett snedklipp eller inte. Bland kvinnor som lottats till ingreppet fick 6,1 procent en sfinkterskada. Det kan jämföra med 13,1 procent bland kvinnor som inte fått något klipp i slidöppningen.
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
