År 2011 dödades uppskattningsvis 800 000 m3 träd av barkborrar i Västernorrlands län. Men nio av tio träd var också angripna av den mindre kända dubbelögade bastborren. Under 2015 upptäcktes också stora bastborreangrepp på vindfällda träd vilket ökar risken för angrepp på levande stående träd 2016.
Dubbelögad bastborre, Polygraphus poligraphus.
– Bastborrens roll vid utbrott av barkborrar är fortfarande oklar, men de kan samverka med granbarkborren. För att övervinna trädens försvar krävs många insekter och angreppet kan underlättas av att två olika arter angriper. Därför behöver båda arterna uppmärksammas för förebyggande åtgärder och bekämpning, säger Erik Hedenström, professor vid Mittuniversitetet.
Under juli och augusti genomförs flera försök med doftfällor i fält och i laboratoriemiljö vid universitetet. Media är välkomna att följa fältförsöken i skogarna runt Sundsvall – för närmare information kontakta erik.hedenstrom@miun.se.
Juli bra månad för feromonfällor
Det finns tre arter av dubbelögad bastborre i landet (Större dubbelögad bastborre, Nordlig dubbelögad bastborre och Mindre dubbelögad bastborre) och i mellersta Norrland tycks två av dem finnas i större mängder än vad som tidigare varit känt. Under juli månad svärmar de 2-3 millimeter långa insekterna och det är en bra tid att testa effektiva feromoner i kampen mot dem.
– Feromonbeten ska inte bara användas inom forskning, utan också för att kunna skydda utsatta skogar på ett miljövänligt sätt. Med fällorna kan utbredningen av bastborrarna följas eller bekämpas genom att fånga dem i doftfällor, säger Erik Hedenström.
Doftämnena, eller feromonerna, som används är aggregationsferomoner, hanarna producerar dem för att kunna locka till sig fler insekter, både hanar och honor. För granbarkborrar finns sedan tidigare feromon identifierat och ett feromon för nordlig dubbelögad bastborre har nyligen tagits fram av forskargruppen vid Mittuniversitetet. Det har redan resulterat i större fångster av bastborrar.
Kontakt: Erik Hedenström, professor, EkoKemi, Avdelningen för Kemiteknik, Mittuniversitetet, 076-527 91 29, e-post: erik.hedenstrom@miun.se
För att uppfatta tal och musik måste man kunna höra lågfrekventa ljud. För att göra detta behöver hjärnan information från sinnesceller som ligger nära toppen av innerörats spiralformade snäcka.
Men denna del av innerörat är svår att studera eftersom den ligger inbäddad i ett tjockt ben som är svårt att göra hål i utan att orsaka skador. Nu har det internationella forskarlaget i ett intakt inneröra kunnat mäta hur hörselorganet reagerar på ljud.
Undersökte örat på samma vis som ögat
Det som forskarlaget gjort för att studera hörselorganet är att använda optisk koherenstomografi, en avbildningsteknik för biologiskt material, som oftast används för att undersöka ögat. Med hjälp av den optiska koherenstomografin har forskarna så att säga kunnat se hur vi hör.
– Vi har kunnat mäta innerörats svar på ljud utan att behöva öppna omgivande benstrukturer och sett att hörselorganet svarar på ett helt annat sätt på ljud i talfrekvensområdet. Det går emot vad man tidigare trott om hur innerörat fungerar, säger Anders Fridberger.
Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften PNAS.
Artikeln:Minimal basilar membrane motion in low-frequency hearing, Rebecca L. Warren, Sripriya Ramamoorthy, Nikola Ciganovic, Yuan Zhang, Teresa M. Wilson, Tracy Petrie, Ruikang K. Wang, Steven L. Jacques, Tobias Reichenbach, Alfred L. Nuttall och Anders Fridberger. PNAS juli 2016.
Förutom Anders Fridberger har Rebecca L. Warren från Linköpings universitet, Alfred Nuttall från Oregon Health & Science University, samt forskare från Imperial College i London och Indian Institute of Technology i Bombay deltagit i studien.
En enda surrande mygga kan förstöra en hel sommarnatt. Vi väntar inte gärna på att myggan ska sticka hål på huden – även om det då blir lättare att slå ihjäl den. Särskilt inte sedan vi har fått ökad kunskap om olika myggburna sjukdomar.
Internationellt nödläge
Brasilien och andra länder i Latinamerika oroas av den dramatiska ökningen av mikrocefali, som är en medfödd missbildning av hjärnan. Forskarna tror att skadan beror på att mammorna under graviditeten blev infekterade av zikavirus, som överförs av myggor.
Aedes-myggor, som kan sprida zikaviruset, förekommer i just de delar av Europa som under sommaren får många besökare från zikadrabbade länder. Om infekterade personer blir bitna av Aedes-myggor i Europa kan viruset etableras. Ett varmare klimat medför på sikt längre perioder med ökad risk för spridning av myggburna virussjukdomar.
Muggburna virus även i Ockelbo och Lövånger
I Ockelbo upptäcktes i slutet av 1960-talet en infektionssjukdom, som sprids av myggor. Feber, utslag och ledinflammation var vanliga symtom. Liknande sjukdomar har senare uppträtt även i Finland och Ryssland.
2013 drabbades Lövånger vid Västerbottenskusten. Sensommaren och hösten hade varit varm, och det kunde vara omkring 25 grader i solen när Lövångersborna gick ut i skog och mark för att plocka bär och svamp. Många av dem var barbenta och kortärmade och blev lätt myggbitna. Ett 60-tal personer fick diagnosen Ockelbosjukan inom bara ett par veckor.
Magnus Evander, professor i virologi vid Umeå universitet, tror att många fler var smittade men struntade i att uppsöka vården, eftersom besvären var lindriga och inte krävde behandling.
– Det här är ett exempel på hur snabbt ett myggvirusutbrott kan sprida sig, konstaterar han.
Var tredje insjuknad drabbades av kronisk ledvärk
Hälften av de drabbade följdes upp av reumatologer på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Nästan var tredje hade kronisk ledvärk ett halvår efter insjuknandet.
I juni i år rapporterade forskarna att de har funnit samma virus som orsakar Ockelbosjukan, bland annat Sindbisvirus, i mygglarver i Västerbotten. Det tyder på att viruset kan överföras direkt från honmyggan till myggäggen.
– Tidigare har man trott att myggor spred viruset från flyttfåglar till människor, men vi hittade det i larver som vi tog tidigt på våren året efter utbrottet i Lövånger, berättar Magnus Evander.
Forskargruppen i Umeå har tidigare visat att infektioner med Sindbisvirus har ökat sex gånger under de senaste 30 åren i norra Sverige. Omkring 3 procent av befolkningen har någon varit infekterad.
Inkoviruset kan orsaka lindrig hjärninflammation
Inkoovirus är ett annat myggburet virus, som kan orsaka feber och en lindrig hjärninflammation. Forskarna har hittat antikroppar hos 41 procent av norr- och västerbottningarna. Symtomen är dock milda för de flesta som blir smittade.
– De kanske bara får huvudvärk och känner sig lite hängiga några dagar. Men det kan finnas allvarligare fall som söker vård utan att få rätt diagnos, eftersom man inte letar efter inkoovirus, berättar Magnus Evander.
Umeåforskarna leder projektet Mobozo som kartlägger myggarter och myggburna virus i hela Sverige. Avsikten är att bygga upp kunskap om vilka myggarter som finns i landet och undersöka om de kan bära med sig nya sjukdomsframkallande virus, till exempel från andra delar av världen.
Forskare undersöker myggens spridar-kompetens
Forskarna använder ungefär samma typ av gasoldrivna myggfällor, mosquito magnet, som har blivit vanliga vid villor och sommarstugor. Koldioxid lockar myggen att tro att det finns levande byten, och en fläkt driver in dem i en påse.
Forskarna ställer ut fällan på kvällen, vittjar på morgonen och lägger myggen i frysen för att undersöka senare. De har också en ljusfälla, en så kallad CDC light trap, där myggen kan vara vid liv när fällan vittjas.
– Vi undersöker kompetensen hos svenska myggor att sprida virus. Har vi någon svensk mygga som kan överföra zikavirus? Det finns ett par potentiella arter, som vi koncentrerar oss på att undersöka, berättar Magnus Evander.
Malariamyggor finns fortfarande i Sverige
Malaria var förr en vanlig sjukdom i Sverige. Läkare och apotekare på 1600- och 1700-talen beskrev problemen med koldesot, skelfva, frösesiuka eller frossa som sjukdomen kallades. Det sista inhemska fallet inträffade1933.
Malariamyggorna finns kvar i Sverige, men parasiten försvann när levnadsstandarden ökade. Det är lättare för myggor att övervintra och hitta blodmål om människor bor vägg i vägg med ladugård och stall.
– Malaria måste cirkulera mellan mygg och människa. Cykeln upphör om det inte finns människor som har parasiten, förklarar Magnus Evander.
Han är inte orolig över att sjukdomen ska komma tillbaka även om klimatet blir varmare.
– Rent hypotetiskt skulle någon som är smittad med malaria och kommer till Sverige på sommaren kunna bli biten av en mygga som kan sprida sjukdomen. Om det sker där det finns mycket människor skulle vi kunna få en lokal spridning. Men det är nog ingen risk. Det är så mycket som måste stämma för att det ska ske, säger Magnus Evander.
Text: Carin Mannberg-Zackari
Svenska stickmyggor
I familjen stickmyggor ingår ett 40-tal släkten med tillsammans ett par tusen arter. De förekommer i så gott som hela världen och anses vara det vanligaste djuret efter råttan.
I Sverige finns 49 arter, varav 14 eller 15 i Norrland.
Myggor livnär sig på nektar från växter. När honorna har blivit befruktade behöver de också proteiner för att producera ägg. De suger blod från människor och djur och kan samtidigt föra över sjukdomar.
Äggen läggs på eller i närheten av vatten, helst stillastående. Larverna lever i vatten, där de äter mikroorganismer och ruttnande växtdelar. Puppstadiet varar bara några dagar, och en fullt utvecklad mygga kan flyga efter bara ett par timmar.
Vårmyggor övervintrar som vuxna honor och är de allra första som dyker upp.
Skogsmyggor omfattar 17 arter i hela Sverige. Larverna kläcks tidigt på våren från övervintrande ägg. Skogsmyggor får bara en generation per år, och är mest aktiva fram till midsommar.
En kombination av sol och regn eller översvämningar är fördelaktigt för vårsvämmyggans fortplantning. Området kring Nedre Dalälven är särskilt hårt drabbat. Myggen angriper även i solsken. De svärmar inte utan flyger rakt mot sitt blodmål.
Vårmygga, skogsmygga och vårsvämmygga är exempel på att myggor inte bara har vetenskapliga namn. Myggforskaren Anders Lindström vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala har tagit fram svenska namn, bland annat med hjälp av myggornas hemvist, utseende och beteende. Även ett par arter som inte finns i landet har fått svenska namn. Den som sprider zika-viruset fick heta gulafebernmyggan, eftersom den sedan tidigare är känd för att sprida just den sjukdomen. De myggor som sprider malariaparasiten har fått tillbaka sitt gamla svenska namn frossmygga.
Zikavirus överförs till människor i huvudsak av Aedes-myggor. Aedes albopictus finns redan i stora delar av södra Europa och ända upp till Nederländerna. Aedes ægypti har nyligen hittats i Ryssland och Georgien. Viruset kan orsaka zikafeber med huvudvärk, utslag, ledvärk eller ögoninflammation.
Zikafeber har tidvis uppträtt längs ekvatorn från Afrika till Asien. Hösten 2015 började viruset spridas snabbt i Latinamerika och Karibien. Samtidigt väcktes misstanken att gravida som blir infekterade kan få barn med fosterskador. Särskilt Brasilien rapporterar en kraftig ökning av mikrocefali och andra neurologiska missbildningar hos foster.
Sjukdomen kan inte behandlas eller förebyggas med läkemedel eller vaccin. Världshälsoorganisationen, WHO, klassar spridningen av zikaviruset som ett internationellt nödläge. I slutet av juni 2016 rapporterade WHO om pågående smittspridning i 61 länder eller områden, varav 47 upplevde sina första utbrott någonsin.
Malariamyggan orsakar fortfarande mångas död
Malariamygga.
Malaria orsakas av parasiter som sprids av Anopheles-myggor. Sjukdomen är mycket utbredd i tropiska och subtropiska områden. Hög feber och frossa är vanliga symtom liksom illamående, kräkningar, huvudvärk, diarré och muskelvärk.
2015 avled 438 000 personer i malaria, de flesta i Afrika. Både förekomst och dödlighet har dock minskat under 2000-talet.
De svåraste fallen orsakas av parasiten Plasmodium Falciparum, som kan ge lågt blodtryck, chocktillstånd, njursvikt, blodbrist och eventuella blödningar. Även det centrala nervsystemet kan påverkas.
De som bor i områden med malaria utvecklar ett skydd mot infektionen inom fem år. Därför är det främst små barn som insjuknar och dör.
Något godkänt vaccin finns ännu inte. Bäst är att undvika myggstick genom att klä sig i långärmat och långbyxor samt sova under myggnät, preparerat med myggmedel.
En forskargrupp vid Umeå universitet fick i mitten av juni i år i uppdrag att leda ett EU-finansierat forskningsprojekt om zikavirus i samarbete med 25 forskningsinstitut i Europa, Latinamerika, Afrika och Asien. De ska under de närmaste fyra åren samla kunskap om zikaviruset samt bygga upp ett latinamerikanskt nätverk för bättre beredskap mot framtida infektionssjukdomar.
Forskningsprojektet kommer att ha nytta av erfarenheter från forskningskonsortiet Dengue Tools med deltagare från 14 lärosäten i hela världen och projektledningen vid Umeå universitet. Dengue Tools arbetade bland annat med att undersöka globala spridningsmönster samt utveckla en snabb diagnostik.
Kvaliteten på det vatten vi människor dricker kan förbättras redan innan det når vattenverk och konsumenter genom lokala insatser som minimerar tillväxten av giftiga alger och cyanobakterier i sjöar.
En del av den pågående klimatförändringen i världen innebär att sjöar som fungerar som dricksvattenreservoarer blir varmare. Samtidigt ökar mängden organiskt material i vattnet, något som visar sig genom att vattnet blir brunare (brunifiering). Nu visar studier gjorda vid Lunds universitet att det med relativt små medel på lokal nivå går att bromsa och kraftigt fördröja de globala negativa effekterna av ett varmare klimat.
Brunifieringen i sjöarna ökar
Tillväxten av giftiga alger i sjöar gynnas av ett varmare klimat och brunifiering. Följden blir att vattenkvaliteten kan bli så dålig att vattnet inte lämpar sig för bad, än mindre som reservoar för dricksvatten. För att fördröja de negativa effekterna och öka sjöarnas motståndskraft kan människor hjälpa ekosystemet på traven genom så kallad biomanipulation.
– Genom att avlägsna en del av den småfisk som livnär sig på zooplankton som till exempel vattenloppor kan dessa överleva i stället för att bli fiskmat och därmed fortsätta att äta giftiga cyanobakterier, säger Pablo Urrutia Cordero, ekolog vid naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet.
Att nå globala lösningar på klimatproblemen är en trög och långsam process, menar han. Därför är det viktigt att ta fram nya skötselråd som kraftigt bromsar den globala uppvärmningens negativa effekter.
Biomanipulation bromsar effekterna
Biomanipulation är ett sådant sätt visar han i sin undersökning. Bland annat har han använt sig av övervakningsdata från skånska Ringsjön som registrerats under 19 år. Med hjälp av dessa data har han undersökt hur variationer i temperatur och ökad brunifiering av vattnet påverkar tillväxten av giftiga cyanobakterier. Data från Ringsjön har också hjälpt honom nå slutsatsen att biomanipulation genom att avlägsna vissa fiskar höjer kvaliteten på vattnet.
– Ingen tidigare studie har utvärderat effekterna av biomanipulation på lokal nivå kopplat till globala miljöförändringar. Anledningen är att tidigare studier gjorts med färre data från kortare perioder. Jag har haft tillgång till data insamlade under 19 år, säger Pablo Urrutia Cordero.
Det finns en koppling mellan vuxna individers beteenden, deras personlighetsdrag och stimulans till lärande tidigt under uppväxten. Det visar forskning från Linköpings universitet där djungelhöns fick genomföra en serie inlärningstester som små kycklingar.
– Vi tror att möjligheterna för individer att få lära sig nya saker redan som små, påverkar hur de som vuxna kommer att bearbeta ny information, säger Josefina Zidar, doktorand vid Linköpings universitet.
Forskarna lät en grupp djungelhönskycklingar (de vilda höns som alla hönsraser härstammar från) göra en serie med inlärningstester under deras första fem levnadsveckor. I ett test fick de lära sig att skilja mellan färger för att få belöning, så kallad associativ inlärning. I ett annat test stimulerades den rumsliga, spatiala, inlärningen då kycklingarna lärde sig räkna ut att belöningar finns gömda bakom ett hörn.
Kycklingar med ”lärvana” tyckte testerna var roligare
Kycklingarna fick lära sig en mängd olika saker under veckorna av tester. När de blivit vuxna (vid cirka fem månaders ålder) jämförde forskarna i en rad personlighetstest deras beteende med en grupp fåglar helt utan liknande erfarenheter av inlärning.
– De fåglar som stimulerats till inlärning redan tidigt under uppväxten var mer uppmärksamma på omgivningen när de sattes i en ny miljö. De var också mindre benägna att försöka rymma från testarenan under personlighetstesterna, säger Josefina Zidar.
– Vi tolkar deras beteende som att den tidiga inlärningen ökat fåglarnas intresse för att utforska och undersöka nya situationer som vuxna, säger Hanne Løvlie, forskningsledare bakom studien.
Tidig stimulering påverkar personligheten
Tidigare har forskarna vid Linköpings universitet visat att vaksamhet i nya miljöer beskriver en aspekt av hönsens personlighet.
– Med den här studien ville vi gå vidare och undersöka vad som påverkar den personlighet fåglarna har. Här ser vi att den tidiga stimuleringen påverkade fåglarnas personlighet som vuxna och att det finns ett kausalt samband mellan utvecklingen av den individuella personligheten och en tidig kognitiv stimulans, säger Josefina Zidar.
Studien publiceras i den internationella tidskriften Behavioural Processes, i ett specialnummer med focus på just individuell variation I personlighet och kognition.
Varje sommar fylls Stockholms skärgård med turister och sommarboende. Folk kommer till en ö, stannar ett tag för att sedan dra vidare. Under 1900-talet har öarnas växter gjort samma sak, om än mycket långsammare.
Forskarna jämförde artlistor från 27 öar i Blidö skärgård från 1908 – när området var ett levande jordbrukslandskap – med artlistor från 2008, när öarna blivit i stort sett täckta med skog.
– Det är otroligt värdefullt att kunna få en tillbakablick på hur vegetationen såg ut förr. I Sverige har vi ett fantastiskt bra historiskt kartmaterial, men historiska växtinventeringar är svårare att hitta, säger Alistair Auffret, en av forskarna bakom studien.
Blåsippa och liljekonvalj klarade sig bra
Växternas egenskaper och öarnas storlek och placering användes för att förstå vad det är som gör att en växt tillkommer, stannar kvar eller försvinner från en ö, under 100 år av landskapsförändringar.
Långlivade arter med stora blad som blåsippa och liljekonvalj, samt högväxta örter som hundäxing och stor blåklocka klarade sig bra i de igenvuxna betesmarkerna och kunde också etablera sig på nya öar.
Mindre gräsmarksväxter som kattfot och mandelblomma försvann från alla öar under 1900-talet. Förmågan att sprida sina frön hjälpte växter att hitta till nya öar men det var ingen bra strategi för de gräsmarksblommor som fanns på de öar som haft betesdjur för 100 år sedan.
Fröna kunde inte längre sprida sig
– Man skulle kanske tro att arter med bra spridningsegenskaper kunde klara sig trots landskapsförändringarna, säger Alistair Auffret. Men på grund av de långa avstånden mellan öarna och att betesdjuren inte längre vandrar fritt över öarna eller flyttas från ö till ö verkar det som frön inte kan ta sig dit de behöver för att beståndet ska kunna överleva.
Men det är inte bara växternas egenskaper som avgör. Om en ö är stor, ligger nära andra öar och nära fastlandet så har växterna lättare att överleva och etablera sig på nya öar. Tidigare studier koncentrerar sig oftast på landskapets utseende eller bara på växternas egenskaper men i den nya studien visar att de är starkt sammankopplade. Det har konsekvenser för naturvård, menar författarna.
– Det är välkänt att gräsmarksblommorna blir hotade när ängs- och betesmarker överges. Nu förstår vi bättre samspelet mellan landskapets struktur och växternas egenskaper. Då kan vi till exempel fokusera insatser på små och isolerade biotoper, där lågväxta arter har svårare att överleva på sikt och där spridningen kan vara väldigt begränsat, säger Alistair Auffret.
Kontakt: Alistair Auffret, forskare vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet. E-post: alistair.auffret@natgeo.su.se Tfn: 076-715 89 75
Sara Cousins, professor vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet.
E-post: sara.cousins@natgeo.su.se Tfn: 070-810 15 95
Lediga dagar med sol, bad och glass är en bild av den svenska sommaren. En annan verklighet är besvärliga insekter och kryp som för många blir en sommarplåga. Både människor och husdjur drabbas: i skogen, på stranden, i trädgården.
Fästingar (0,5-5 mm) är ett slags spindeldjur som finns överallt där det finns däggdjur som är fästingens värddjur. Fästingar suger blod och orsakar klåda. De kan överföra borreliabakterier som orsakar borrelios och virus som orsakar hjärnhinneinflammation (TBE). Borrelios förebyggs genom att inom ett dygn avlägsna fästingar som bitit sig fast, TBE kan man vaccinera sig mot.
Fästingar finns i hela Sverige utom i Norrlands inland. Långt ifrån alla fästingar sprider borrelios och TBE. Frekvensen smittspridare varierar mellan olika delar av landet.
Stickmyggor (4-13 mm) är en grupp myggor med ett 50-tal arter i Sverige. Stickmyggor finns över hela landet. Vissa arter föredrar skog och skugga medan andra, exempelvis den så kallade översvämningsmyggan som sommartid brukar förekomma i stora mängder vid Dalälven, flyger i solsken och när det blåser.
Stickmyggor suger blod från fåglar, människor och andra däggdjur för att få näring till att producera ägg, det är alltså endast honmyggor som suger blod.
Knott (2-6 mm) är en grupp myggor bestående av cirka 35 arter. Knott finns i hela landet och på samma sätt som hos stickmyggorna är det endast honorna som suger blod; från fåglar, människor och andra däggdjur. Stora mängder knott kan orsaka problem när de exempelvis suger blod från boskap eftersom mängden gift de sprutar in innan de börjar suga kan försvaga och till och med döda värddjuret. Hos människor kan knottbett ge upphov till svåra inflammationer i den kroppsdel som angripits.
Svidknott (0,5-5 mm) tillhör myggruppen. De förekommer huvudsakligen i närheten av vatten och ofta i stora mängder. Är de många kan de vålla stora problem; sticket gör ont (därav namnet svidknott) och ger upphov till vätskefyllda blåsor som orsakar klåda som kan pågå flera dagar. Svidknott förekommer i hela landet och det finns 60-talet olika arter.
Bromsar (7,5-25 mm) är en grupp flugor där honorna suger blod från människor, andra däggdjur och från fåglar. Bromsar gillar värme, den så kallade regnbromsen kan vara särskilt besvärlig varma och fuktiga dagar. Bromsar förekommer i hela Sverige och det finns ett 40-tal olika arter.
Getingar (10-35 mm) tillhör gruppen steklar dit även myror, bin och humlor räknas. Getingar sticker för att försvara sig och det är bara honorna som kan stickas. När de sticks sprutar de in ett gift som kan orsaka allvarliga allergiska reaktioner hos människor.
Det finns ett tiotal olika arter i Sverige, de två vanligaste är tyskgeting som bara finns i den södra delen av landet och den vanliga getingen som förekommer i hela Sverige.
Loppor (1-6 mm) är en grupp insekter. Loppor suger blod på fåglar och däggdjur och varje loppart är specialiserad att suga blod och utvecklas på sin speciella värd. Det finns runt 50 olika arter av loppor, men bara ett fåtal biter människor. Den så kallade människoloppan är den enda arten som har människan som värd, arten är mycket ovanlig. Mycket vanligare är att människor blir bitna av lopparter som har våra husdjur, katter och hundar, som värdar. Dessa lopparter biter människor ”i brist på annat” men kan endast föröka sig på sina värddjur, således inte på människor.
För mer information: Christer Hansson, intendent biologiska museet, Lunds universitet, biologiska institutionen+46-46-222 84 57 christer.hansson@biol.lu.se
– Det är väl känt att män med prostatacancer i släkten har en ökad risk att drabbas av sjukdomen, säger Pär Stattin, forskare vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap vid Umeå universitet och ansvarig forskare för prostatacancerstudien PCBaSe.
Prostatacancer ofta en beskedlig åkomma
– Prostatacancer är många gånger en beskedlig åkomma som inte behöver behandlas, medan den andra gånger är dödlig. Att kunna skilja på om man har en ökad risk att drabbas av den ena eller den andra formen är därför viktigt. Men fram tills nu har det inte funnits någon kunskap om hur stora dessa risker är.
Svenska forskare i Umeå och Lund har med hjälp av prostatacancerstudien PCBaSe studerat cancerrisken hos över 50 000 män i Sverige vars bröder och fäder haft prostatacancer. Resultaten visar att:
Män med en bror som drabbats hade 30 procent risk att själva få diagnosen före 75 års ålder, vilket kan jämföras med genomsnittliga 13 procent risk bland män.
Risken att drabbas av en mycket allvarlig prostatacancer var 9 procent bland männen i gruppen, vilken kan jämföras med en genomsnittlig risk på 5 procent.
Män som hade både en far och en bror med prostatacancer hade ungefär tre gånger så hög risk att själva drabbas: 48 procent för någon form av prostatacancer (att jämföra mot 13 procent) och 14 procent för den mycket allvarliga formen (att jämföra mot 5 procent).
Risken att drabbas av en allvarlig prostatacancer var i stort sett lika hög hos dem vars bror eller far haft den beskedligaste formen som hos dem som haft en allvarlig form av prostatacancer i familjen.
Se upp även om pappa/bror har beskedlig prostatcancer
– Vi hade förväntat oss att risken för en allvarlig prostatacancer skulle vara betydligt lägre hos män med den beskedligaste formen i familjen, men så var det inte. Män vars far eller bror har en lindrig, obehandlad prostatacancer tror nog inte att detta ökar deras egen risk för en allvarlig prostatacancer. De kanske inte ens vet om att de har prostatacancer i familjen, säger Ola Bratt, docent vid Lunds universitet och försteförfattare av forskningsstudien.
Det nationella vårdprogrammet för prostatacancer anger att män med två eller flera nära släktingar med prostatacancer bör rekommenderas prostatakontroller med start vid mellan 40 och 50 års ålder. Kontrollerna innebär regelbundna blodprov (PSA-test) och eventuellt även undersökning av prostatakörteln via ändtarmen med ett finger eller ultraljud, och vävnadsprover.
Kontakt: Pär Stattin, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet. Telefon: 073-620 5251.E-post: par.stattin@umu.se
Bakteriers cellväggar är uppbyggda av en nätliknande struktur, som ger bakterierna sin artspecifika form och skyddar mot angrepp utifrån. Strukturen, som kallas för peptidoglykan, är också angreppspunkt för en viss sorts antibiotika, exempelvis penicillin.
Trots att peptidoglykan-strukturen är känd sedan länge, finns begränsad kunskap om dess naturliga variation och anpassningsförmåga. En forskargrupp vid The Laboratory for Molecular Infection Medicine Sweden (MIMS) och institutionen för molekylärbiologi vid Umeå universitet är pionjärer inom forskningsfältet.
– Vår nya studie betyder mycket för att bättre förstå cellväggens biologi hos bakterier. Resultaten öppnar också nya möjligheter för att utveckla artspecifika strategier mot mikrobiella infektioner, säger Felipe Cava, som leder forskargruppen.
Modifierar i cellväggarna för att klara sig i tuffa miljöer
I studien undersökte umeå-forskarna hur cellväggen i så kallade protobakterier varierar. Till gruppen hör bland annat sjukdomsframkallande bakterier i människa, växter och djur. Forskarna upptäckte nya kemiska förändringar i cellväggen hos ättiksyrabakterier – Acetobacter – en betydelsefull bakterie inom livsmedelsindustrin
– Vi hittade en helt ny variant av peptidoglykan-struktur i dessa bakterier. Bland annat upptäcktes en förändring i en av byggstenarna – diaminopimelinsyra – som också påträffas hos bakterier som är motståndskraftiga mot penicillin. Dessutom såg vi att ättiksyrebakterier även kan ändra sätt att sätta ihop maskorna i peptidoglykan-nätet, något som hittills inte varit känt, förklarar Felipe Cava.
Forskarna tror att bakterierna använder dessa modifierade strukturer för att lättare kunna kolonisera miljöer med hård konkurrens.
Antagligen gör fler bakterier på samma vis
– Förändringarna i cellväggen ger bakterierna ett mycket starkare skydd mot de farliga enzymer som utsöndras av konkurrerande mikrober. Dessutom minskar den modifierade strukturen immunsvaret hos fruktfluga, en naturlig värd för bakterierna.
– Vi tror att dessa kemiska egenskaper i cellväggen är en generell strategi som används av flera andra bakterier i flugans tarmkanal, säger Felipe Cava.
Kontakt: Felipe Cava, PhD, Associate Professor. The Laboratory for Molecular Infection Medicine Sweden (MIMS), Umeå Centre for Microbial Research (UCMR). Institutionen för molekylärbiologi vid Umeå universitet felipe.cava@umu.se090-785 6755
Felipe Cava rekryterades 2013 som Wallenberg Academy Fellow till Umeå universitet, och leder en oberoende forskargrupp vid MIMS, den svenska noden i Nordic EMBL Partnership for Molecular Medicine. Den aktuella studien är ett resultat av ett samarbete med forskare vid Computational Life Science Cluster (CLIC) vid Umeå universitet, det spanska forskningsrådet Spanish National Research Council (CSIC) och École Polytechnique Fédérale de Lausanne, Schweiz. Studien baseras på data från den stora forskningsdatabasen MUREINome. I databasen samlas data från tusentals olika bakteriearter, som både lever i naturen och i parasiterande och symbiotiska relationer med andra organismer, exempelvis i tarmmiljöer.
Prognos för blåbärsförekomst år 2016 i olika delar av landet, genomsnittligt antal bär per kvadratmeter och år.
Enligt prognosen ligger bärtätheten i Götaland i år på mer än 2 gånger över genomsnittet för de föregående tretton åren. I södra Norrland verkar tillgången på blåbär bli nära 2 gånger och Svealand verkar få 1,6 gånger blåbärstätheten jämfört med ett normalår, medan tillgången väntas bli sämre i norra Norrland med drygt 90 procent av genomsnittet för perioden 2003–2015.
Den genomsnittliga mängden blåbär som finns i skogarna varierar ganska mycket mellan landsdelarna. Normalt brukar norra Norrland och Svealand få fler blåbär per kvadratmeter än södra Norrland och Götaland.
Mest bär i södra Norrland
I år ser det dock ut att bli annorlunda, då de högsta tätheterna av blåbär ser ut att finnas i södra Norrland följt av Svealand och Götaland medan norra Norrland ser ut att få det sämre. Det finns dock stora lokala variationer och om man bara letar på rätt ställen går det med all säkerhet att finna mycket bär i alla delar av landet i år.
För bara några år sedan dog mycket av bärriset i södra Sverige på grund av en ovanligt kall marsmånad utan något skyddande snötäcke. Nu verkar blåbärsriset ha återhämtat sig och det med råge. Så riklig blomning har tidigare inte setts i denna landsände, under de 14 år som finns data från.
– Det finns dock stor variation även inom landsdelarna. Man kan se en gradient från sydost till nordost, där det är rekordmängder med blåbär i sydostliga områden medan i nordvästliga områden är det mera normala nivåer. Detta kan möjligen förklaras med olämpligt väder vid fel tidpunkt i nordvästliga områden, säger Jonas Dahlgren, Analytiker vid Riksskogstaxeringen, SLU.
Högsta bärtärheten i södra Norrland
Bärtätheten i landet: Prognos för blåbärsförekomst år 2016 i olika landsdelar jämfört med genomsnittet för åren 2003-2015, genomsnittligt antal bär per kvadratmeter och år.
Blåbären mognade tidigt i söder
– I söder hann blåbärsriset blomma under den första långa värmeböljan i maj och undgick att få nattfrostskador, då även nattemperaturerna var hög på de flesta ställena under den här perioden, analyserar Ola Langvall, försöksledare vid SLU:s forskningsstation i Asa utanför Växjö i Småland.
– Längre norrut och i lite mer höglänt terräng kom blomningen igång först efter avbrottet med lite kallare väder och då var vädret inte lika gynnsamt för blomningen, troligtvis med en del nattfroster som slog ut fler blommor än vanligt i denna del av landet, fortsätter Ola.
När det gäller bärmognaden, så är den relativt tidig i södra Sverige i år. Rapporter om mogna bär började komma in för drygt en vecka sedan därifrån, medan det fortfarande fanns blommande bärris i Norrland.
Bärprognosen bygger på en kombination av observationer av mängden blommor, kart och mogna bär från Riksskogstaxeringens landsomfattande provytenät och av återkommande observationer på permanenta provytor vid ett flertal försökslokaler utspridda över landet. Alla uppgifter i blåbärsprognoserna avser skogar med förekomst av blåbärsris.
Kontakt: Ola Langvall, försöksledare, Enheten för skoglig fältforskning, SLU i Asa, Småland. Telefon: 0472-26 31 80. E-post: ola.langvall@slu.se” rel=”nofollow”>ola.langvall@slu.se
Jonas Dahlgren, analytiker, Riksskogstaxeringen, SLU i Umeå, Västerbotten. Telefon: 090-786 82 93. E-post: jonas.dahlgren@slu.se
När var det blåbärsår
Prognos för relativ blåbärsförekomst i olika landsdelar år 2016 jämfört med genomsnittet för åren 2003-2015, procent.
SLU:s bärprognoser är en del av program Skog inom universitetets verksamhetsområde för miljöanalys.
Vattenrovloppan, Cercopagis pengoi har spridit sig via barlastvatten från Kaspiska havet till bland annat Östersjön. Den är ett rovdjur med hög kapacitet att fånga såväl stora som små byten. Den kan förändra ekosystemen i områden som den koloniserar, och orsakar problem för fisket genom att täppa igen fiskeredskap. I dag finns den spridd i större delen av Östersjön, men i Bottenviken har hittills bara enstaka fynd gjorts.
Rovvattenloppan förändrar ekosystemet. Och täpper till fiskeredskap. Umeå marina forskningscentrum (UMF) har observerat rovvattenloppan sedan 1999. Foto: Andrea Gillgren/UMF
Rovvattenloppan kan konkurrera om föda med vissa fiskarter, och samtidigt kan de utgöra föda för dessa fiskar. Resultat från fältstudier inom forskningsprogrammet EcoChange visar exempelvis att spigg som fångats i Bottenhavet ätit rovvattenloppor.
Barriär mot norr
Det verkar finnas en barriär för spridningen av rovvattenloppan någonstans i gränsen mellan Bottenhavet och Bottenviken. Temperaturen kan vara en del av förklaringen. Den kommer ursprungligen från varmare hav, och missgynnas troligtvis av de lägre temperaturerna i norr. Tillgång på föda verkar vara en annan faktor som påverkar spridningen. Rovvattenloppan äter andra djurplankton, och skillnader i mängder och sammansättning av djurplankton skiljer sig mellan Bottenhavet och Bottenviken.
Rovvattenloppan verkar ha kommit för att stanna i Bottenhavet, medan fysikaliska och biologiska faktorer hittills hindrar den från att sprida sig in i Bottenviken. Men, barriären för spridning av rovvattenloppan norrut kan försvinna i framtiden som en effekt av klimatförändringarna. De problem som finns längre söderut, med naturligt förekommande arter som konkurreras ut och fisknät som täpps igen, kan bli verklighet även i Bottenviken.
EcoChangeforskarna arbetar vidare med att utreda förklaringarna till dagens spridningsbarriär, och förutsäga effekterna av klimatförändringar när det gäller spridningen av främmande arter i Östersjön.
Kontakt: Owen Rowe, förste forskningsingenjör, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet.Telefon: 076-7772231. E-post: owen.rowe@umu.se
Resultaten kan i förlängningen förhoppningsvis också leda till bättre preventiv behandling av hjärt-kärlsjukdom hos patienter med bipolär sjukdom och återkommande depressioner, menar forskarna bakom studien som publicerats i tidskriften Journal of Affective Disorders.
Bipolär sjukdom och återkommande depressioner är livslånga sjukdomar där den förväntade livslängden är 10-15 år kortare än för normalbefolkningen. En starkt bidragande orsak till den förkortade livslängden är den höga förekomsten av hjärt-kärlsjukdom. Stress är tillsammans med låg fysisk aktivitet och högt energiintag livsstilsfaktorer kopplade till en ökad risk för metabola sjukdomar och hjärt-kärlsjukdom.
Höga kortisolnivåer kan bidra till ansamling av fett
Ett av kroppens viktigaste stress-system kallas HPA-axeln. Detta system reglerar produktionen och nivåerna av det livsviktiga stresshormonet kortisol. Kortisol är också viktigt för ämnesomsättningen. Höga kortisolnivåer över lång tid anses kunna bidra till ansamling av fett. Stress medför normalt en överaktivitet i HPA-axeln, vilket leder till förhöjda nivåer av kortisol.
Men om stresspåslaget är långvarigt tros det med tiden också kunna leda till underaktivitet i stressystemet, med låga kortisolnivåer som följd.
Vid återkommande depressioner och bipolär sjukdom har man tidigare visat att metabola riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom är vanligt och att det ofta finns störningar i stressreglerings systemet. För att undersöka sambandet mellan kortisolnivåer och metabola sjukdomar undersöktes 245 patienter, som har bipolär sjukdom eller återkommande depressioner, samt 258 personer i en kontrollgrupp.
Vanligare med fetma, blodfettsrubbningar och metabolt syndrom
Forskarna mätte kortisolnivåerna hos deltagarna efter det att deltagarna hade genomfört ett så kallat dexamethasone suppression test, som används för att upptäcka tidiga avvikelser i stress systemet.
Det umeåforskarna nu visar är att patienter med bipolär sjukdom eller återkommande depressioner som har låga kortisolnivåer i större utsträckning än övriga patienter lider av:
fetma (34 procent jämfört med 11 procent bland övriga patienter),
blodfettsrubbningar (hög LDL/HDL kvot 42 procent jämfört med 18 procent bland övriga patienter), och
metabolt syndrom (41 procent jämfört med 26 procent bland övriga patienter).
Däremot sågs inget samband mellan kortisolnivåerna och höga blodsockernivåer eller högt blodtryck.
Kortisolregleringen och den fysiska hälsan
– Resultaten visar att kortisolregleringen har ett samband med fysisk hälsa hos personer med bipolär sjukdom eller återkommande depressioner. Vi behöver dock ytterligare kunskaper om dessa samband, säger Martin Maripuu.
Artikeln ingår i det avhandlingsarbete som Martin Maripuu genomfört vid institutionen för klinisk vetenskap, enheten för psykiatri. I forskargruppen, som leds av professor Rolf Adolfsson, ingår även docent Karl-Fredrik Norrback, Mikael Wikgren, Pontus Karling samt projektsamordnare Annelie Nordin Adolfsson.
Kontakt: Martin Maripuu, Institutionen för klinisk vetenskap, enheten för psykiatri, Umeå universitet. Telefon: 070-617 67 69 E-post: martin.maripuu@umu.se
Enskilda länder i Europa har hittills misslyckats med att beskatta flygtrafik.
– I FairTax kommer vi att ge rekommendationer för hur man kan skapa hållbara skattesystem för både finansieringen av EU:s överstatliga funktioner och medlemsstaternas välfärdssystemsäger Åsa Gunnarsson, koordinator för FairTax och professor i rättsvetenskap vid Juridiskt forum, Umeå universitet.
– Hållbarhet kan uppnås om skattepolitiken kan balansera tillväxt inom en fri marknad med målen om social trygghet, jämställdhet och god miljö.
FairTax omfattar forskare inom olika vetenskapliga fält från 11 universitet i nio länder och finansieras av EU:s ramprogram Horizon 2020.
EU behöver alternativa inkomstkällor
Under de senaste decennierna har avgifter från medlemsländerna varit EU:s huvudsakliga inkomstkälla. Systemet har kritiserats, och det har föreslagits att det bör ersättas av gemensamma EU-skatter.
– Hittills har diskussionen om alternativa sätt att finansiera EU inte tagit hänsyn till EU:s tillväxtstrategi Europa 2020 som framhåller att EU-skatter ska vara smarta. Smarta skatter ska kunna förena hållbar tillväxt med social inkludering, jämlikhet och miljöhänsyn. I FairTax jobbar forskare med att utveckla förslag till smarta EU-skatter, säger Åsa Gunnarsson.
I studien, som belönats med Progressive Economy Award 2016, visar forskarna hur skatten kan bidra till en hållbar europeisk ekonomi.
Hindra EU-länder att konkurrera med skattenivåer
– Flygindustrin står för en liten, men snabbt ökande del av Europas koldioxidutsläpp. Flera av EU:s medlemsländer har tidigare försökt införa nationella skatter på flygbiljetter, men har misslyckats trots påtryckningar på de länder i EU som inte vill införa skatter på flyg.
– Dessa försök visar på svårigheterna med att införa nationell beskattning på flygtrafik. Att istället införa flygskatter på EU-nivå skulle minska problemen med att genomdriva skatten, och skulle förhindra att EU-länder konkurrerar med skattenivåer sinsemellan, säger Margit Schratzenstaller.
Skulle en EU-gemensam skatt på flygbiljetter genomföras på rätt sätt tror forskarna att den både skulle kunna bidra till minskade koldioxidutsläpp och ett uppsving för de europeiska ekonomierna.
– I studien föreslår vi att alla intäkter från en europeisk kolbaserad skatt på flygbiljetter skulle användas till att minska avgifterna för EU:s medlemsländer, fortsätter Margit Schratzenstaller.
– Det skulle frigöra medel som regeringarna i respektive land skulle kunna använda för att öka tillväxten, till exempel genom att sänka skatten på arbete.
Kolbaserad skatt för alla resenärer
I studien uppskattar forskarna hur stora intäkterna skulle bli för varje EU-land om man införde en kolbaserad skatt på flygbiljetter. Förslaget innebär att varje passagerare som flyger från en flygplats inom EU, och varje passagerare som ankommer till en flygplats inom EU från ett icke-EU land skulle få betala denna nya kolbaserade skatt, som kommer att beräknas individuellt för varje flygsträcka.
– Utifrån de skattenivåer som vi har räknat på i vår studie, så kommer omsättningen från en EU-gemensam skatt på flygbiljetter inte att vara så stor att den kan ersätta medlemsländernas avgifter till EU. Men trots det så tror vi att en kolbaserad skatt på flygbiljetter kan användas som ett gott exempel för att demonstrera både de positiva möjligheter och de utmaningar som ligger i att införa internationella skatter. Speciellt när det gäller skatternas potential till att bidra till en mer hållbar ekonomisk utveckling, avslutar Alexander Krenek.
FairTax-projektet finansieras av EU:s ramprogram för forskning och innovation, Horizon 2020. Projektkoordinator är Professor Åsa Gunnarsson vid Umeå universitet.
Elin Andersson, kommunikatör. Juridiskt forum, Umeå universitet E-post: elin.andersson@umu.se
Satsa på larmoperatörerna. Gör larmoperatör till en profession med nationella kompetenskrav och öva mer på svåra räddningar som kräver samverkan. Det är två av de slutsatser Linköpingsforskaren Rebecca Stenberg drar efter att ha studerat Sveriges organisering av alarmering, larm och larmkedjor.
Varje år rings 3,3 miljoner samtal till 112. Att människor i nöd snabbt och smidigt kan få hjälp när de ringer ett nödnummer är grundläggande för ett tryggt samhälle. Men under åren har bland annat många olika tekniska system och entreprenörer gjort området för alarmering, larm och larmkedjor svårt att överblicka.
– I allt större grad bygger samhällets funktioner på tätt kopplade tekniska system och tät samverkan vilket gör operatören – den som knyter samman systemen – allt mer strategiskt viktig. Blir det fel här blir det fel hela vägen, säger Rebecca Stenberg, universitetslektor och styrelseledamot i CARER, Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem vid Linköpings universitet.
Satsa på larmoperatörerna prop
I en ny rapport har Rebecca Stenberg tagit ett samlat grepp över alarmering, larm och larmkedjor. Genom dokumentstudier, observationer och intervjuer med bland annat SOS-alarm, Sjöfartsverket, Polisen och Kustbevakningen samt räddningscentraler ringar hon in området och ger förslag på utveckling.
Bland annat föreslår hon att larmoperatörens roll utvecklas. För att arbeta som SOS-operatör krävs gymnasieutbildning och 20 veckors internutbildning, medan det på andra larmcentraler finns andra kriterier. För att höja kompetensen och minska omsättningen på personal, föreslår rapporten att larmoperatör ska vara en profession med nationella utbildnings- och kompetenskrav, samt möjliga karriärvägar.
Behov av att öva på ovanliga olyckor
Rapporten tar också upp fokuseringen på en Lean organisation där standardiseringar och specialiseringar kan innebära att var och en bara ser sin ”bit” i en komplex process.
– Mycket är standardiseringsbart, som lägenhetsbränder som sker ofta, men en olycka på is, som sker sällan, är det inte. Jag har sett att det behövs mer träning och operatörsstöd för de ovanliga och komplicerade olyckorna där många parter är inblandade. Sådan samverkan övas det inte på i tillräcklig utsträckning idag, vilket gör samhället sårbart, säger Rebecca Stenberg.
CARER – centrum för forskning inom respons- och räddningssystem – är ett samarbete mellan Linköpings universitet och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Centret bedriver forskning och utbildning som behandlar samhällets responsförmåga vid olyckor. Detta inkluderar allt från vardagsolyckor till extraordinära händelser på såväl lokal som nationell nivå och global nivå. Ett omfattande program gäller räddning på framtidens skadeplats.
Ett forskarteam som leds av Susanne Aalto, professor i radioastronomi vid Chalmers, har använt teleskopet Alma (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) för att observera en märklig struktur i mitten av galaxen NGC 1377, som ligger 70 miljoner ljusår från jorden i stjärnbilden Floden Eridanus. Forskningsresultaten publiceras i en artikel i juninumret av tidskriften Astronomy and Astrophysics.
– Vi blev nyfikna på denna galax på grund av dess ljusa, men damm- och stoftinbäddade mitt som hindrar vanligt ljus från att tränga ut. Vi hittade något som vi inte hade väntat oss: en lång, smal stråle som strömmar ut från galaxens kärna, säger Susanne Aalto.
Observationerna med Alma avslöjar en stråle som är 500 ljusår lång och mindre än 60 ljusår tvärsöver och som färdas i hastigheter på minst 800 000 kilometer i timmen.
Observationer med rymdteleskopet Alma av galaxen NGC 1377, som ligger 70 miljoner ljusår från jorden.
I mitten av de flesta galaxer ligger ett supermassivt svart hål. Dessa svarta hål kan kan väga från ett par miljoner till en miljard gånger solens massa. Just hur de kan växa sig så stora har länge varit ett mysterium för forskare.
Extremt sval stråle av tät gas
Ett svart hål kan ge sig till känna för teleskop när materia faller in i det – i en process som astronomer kallar ”ackretion”. Snabba jetstrålar är ett typiskt kännetecken för ett svart hål som växer genom att sluka materia. Strålen i NGC 1377 avslöjar att här finns ett supermassivt svart hål.
Men den har ännu mer att berätta, förklarar chalmersastronomen Francesco Costagliola, som är medförfattare till artikeln:
– Strålarna som vi oftast får se från galaxers kärnor är mycket smala rör av het plasma. Den här strålen är något helt annat. Istället är den extremt sval, och den lyser tack vare tät gas som utgörs av molekyler, säger han.
Strålen har fört ut molekylär gas ut som motsvarar två miljoner gånger solens massa på bara omkring en halv miljon år – en mycket kort tid i en galax liv. Under denna korta och dramatiska fas i galaxens utveckling måste det supertunga svarta hålet i dess mitt ha vuxit fort.
Sval kosthållning gör att galaxen växer snabbare
– De svarta hålen som ligger bakom kraftfulla smala strålar kan växa långsamt genom att dra till sig het plasma. Det svarta hålet i NGC 1377 har istället en kosthållning bestående av sval gas, stoft och damm och därför kan det växa – åtminstone just nu – mycket fortare, förklarar Jay Gallagher, astronom vid University of Wisconsin-Madison, som också ingår i forskarlaget.
Hur strålen rör sig genom rymden har också överraskat astronomerna. Mätningarna med Alma stämmer väl överens med en stråle som precesserar – den åker utåt med en virvlande rörelse ungefär som vattnet från vattenspridaren i en trädgård.
– Det ovanliga virvlandet hos strålen skulle kunna bero på ett ojämnt flöde av gas mot det svarta hålet i mitten. En annan möjlighet är att galaxens mitt innehåller två supermassiva svarta hål som kretsar runt varandra, säger forskaren Sebastien Muller från Chalmers.
Upptäckten av den märkliga, svala, virvlande strålen från mitten av den här galaxen skulle ha varit omöjligt utan Alma, menar Susanne Aalto.
– Almateleskopets unika förmåga att registrera och mäta upp kall gas håller på att förändra och öka vår förståelse för galaxer och deras centrala svarta hål. I NGC 1377 bevittnar vi ett övergående men mycket viktigt skede i en galax utveckling. Det kommer att hjälpa oss att förstå de supermassiva svarta hålens snabbaste tillväxtfaser, och hur de relaterar till hela livscykeln för galaxerna i universum, avslutar hon.
Mer om forskningen finns också i en populärvetenskaplig artikel av Susanne Aalto, Kall vind avslöjar det svarta hålets matvanor, i Forskning och framsteg nr 6, 2016.
Mer om Alma
Radioteleskopet Alma (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) — med dess 66 stora 12-meters- och 7-metersantenner – ligger 5000 meter över havet vid Chajnantor i norra Chile.
Alma är en internationell anläggning för astronomi och är ett samarbete mellan ESO, National Science Foundation i USA och Nationella instituten för naturvetenskap (NINS) i Japan i samverkan med Chile. Alma stöds av ESO åt dess medlemsländer, av NSF i samarbete med Kanadas National Research Council (NRC) och Taiwans Nationella vetenskapsråd (NSC) samt av NINS i samarbete med Academia Sinica (AS) i Taiwan och Koreas Institut för astronomi och rymdforskning (KASI).
Chalmers och Onsala rymdobservatorium har varit med sedan starten och bland annat byggt mottagare till Alma. Vid Onsala rymdobservatorium finns Nordic Alma Regional Centre som tillhandahåller teknisk expertis om Alma och som hjälper nordiska astronomer att använda teleskopet.
Forskarlaget består av Susanne Aalto (Chalmers), Francesco Costagliola (Chalmers), Sebastien Muller (Chalmers), K. Sakamoto (Institutet för astronomi och astrofysik. Academia Sinica, Taipei, Taiwan), Jay S. Gallagher (Department of Astronomy, University of Wisconsin-Madison, USA), K. Dasyra (Atens universitet, Grekland), K. Wada (Kagoshimauniversitet, Japan), F. Combes (Parisobservatoriet, Frankrike), S. Garcia-Burillo (Observatorio Astronomico Nacional (OAN)-Observatorio de Madrid, Spanien), L. E. Kristensen (Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics, USA), S. Martin (ESO, Joint Alma Observatory och IRAM, Frankrike), P. van der Werf (Leidenobservatoriet, Nederländerna), A. S. Evans (University of Virginia och National Radio Astronomy Observatory, USA) samt J. Kotilainen (Finnish Centre for Astronomy with ESO (FINCA), Åbo universitet, Finland).
Mer om Onsala rymdobservatorium
Onsala rymdobservatorium är Sveriges nationella anläggning för radioastronomi. Observatoriet förser forskare med utrustning för studier av jorden och resten av universum. I Onsala, 45 km söder om Göteborg, drivs två radioteleskop, en station i teleskopnätverket Lofar, samt utrustning för forskning om jorden och atmosfären. Observatoriet medverkar även i flera internationella projekt. Institutionen för rymd- och geovetenskap på Chalmers tekniska högskola är värd för observatoriet. Verksamheten drivs på uppdrag av Vetenskapsrådet.
Helagstoppen, Lapporten, Vålådalen och Grövelsjön. Det är namn som får varje frihetstörstande naturälskare att bli lite extra glad i själen. Sommar och semester – många lämnar stad och landsbygd för att bege sig till fjället och vildmarken. Men är det vildmark det vi vandrar i?
KTH-forskare som tittat närmare på innebörden av ordet kulturarv, tycker att bilden av fjällandskapet som vildmark är skev.
Under tidsperioden 2009 till 2013 reste över 350 000 personer upp till fjällen och traskade längst en vandringsled. Siffrorna kommer från The European Tourism Research Institute (ETOUR) vid Mittuniversitetet och inbegriper fjällvandrare som spenderar minst en natt i det fria. Tar man i beräkningarna med de människor som gör annat än att gå en vandringsled växer förstås besökssiffran.
Spår och lämningar efter rörelser i vildmark
Daniel Svensson, forskarstudent vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH, berättar att han tillsammans med bland andra professor Sverker Sörlin forskat om landskapet i norr i forskningsprojektet ”Fjällens rörelsearv: Diskreta monument i hållbar fjällutveckling”.
– Vår idé har varit att undersöka spår och lämningar efter rörelser i fjällmiljö. Detta eftersom lämningarna inte uppmärksammats särskilt mycket tidigare. Det kan till exempel handla om stigar. Dessa kan ha väldigt lång historik och vara tusentals år gamla. Vi har dock inte undersökt stigarnas ålder, snarare hur de använts ur ett historiskt perspektiv och hur olika intressen rört sig längst med dessa stigar, berättar Daniel Svensson.
Tillsammans har forskarna bland annat kommit fram till att ofta när folk talar om fjällen så pratar många om dessa som en vildmark – en föreställning som inte riktigt stämmer med verkligheten.
Fjällen är fyllda av lågmälda spår efter människor
– Bilden av fjällandskapet har varit lite skev. Det har varit porträtterat som en vildmark och det är det väl också jämfört med staden. Men det är inte vildmark som i att landskapet är orört. Fjällen är i själva verket ett kulturlandskap, fyllt av lågmälda spår i områden som använts av människor under mycket lång tid, säger Daniel Svensson.
Förutom samiska lämningar finns också gott om spår från forskning, idrottsutövande och turism. Det var under den andra halvan av 1800-talet som just turismen kom igång på allvar, även om det till en början var en exklusiv företeelse få förunnat.
– Vålådalen i Jämtlandsfjällen är ett exempel där mycket elitidrottsträning skett. Folk har varit där alltsedan 1930-talet, och bland mer kända idrottsprofiler som tränat där återfinns Gunder Hägg och Sixten Jernberg, berättar Daniel Svensson.
Hoppas på minskade intressekonflikter
För att förtydliga lämningarnas betydelse har forskarna myntat begreppen rörelselandskap och rörelsearv. Begrepp som Daniel Svensson hoppas ska bidra till att ändra synen på kulturarvet, uppmärksamma att det kan bestå i annat än iögonfallande byggnadsverk.
– Ett kulturarv kan alltså se ut på det här sättet. Små diskreta avtryck mellan det materiella, som kan vara en stig, och det immateriella som kan vara historien om stigen. Genom att tydliggöra kulturarvet blir det också lättare att både upptäcka, förvalta och bevara det, säger Daniel Svensson.
Syftet med att göra kulturarvet tydligt är att detta medger möjligheten till ett hållbart småskaligt sambrukande av landskapet där olika intressegrupper som samer, turister och besöksnäring med flera kan leva och verka tillsammans. Därmed hoppas forskarna bland annat att en del av de konflikter som idag kan uppstå ska minska eller upphöra.
Kan vara svårt att få syn på lämningarna
– Traditionellt har denna del av kulturarvet haft ett dåligt skydd och låg status, och riskerat att försvinna när andra intressen kommit in i bilden. Det går ju inte att bevara naturen som man sköter om en byggnad. Folk måste ju faktiskt använda stigen, annars försvinner den. Människor har stor förståelse för att en byggnad kan vara en del av ett kulturarv, och kan vi även få rörelselandskapet och rörelsearvet synliggjort kan också den delen bevaras bättre, säger Daniel Svensson.
I förlängningen skulle detta kunna vara ett arbete som exempelvis utförs av Riksantikvarieämbetet eller olika länsstyrelser.
– Det kan ibland vara svårt för den enskilde vandraren att se spåren och lämningarna. Men svaren finns oftast inbäddade i fjällandskapet, till exempel varför en stig löper där den gör och inte en kilometer i västlig eller östlig riktning. Går man på en stig och får ta del av historierna som finns ger det ytterligare en dimension till fjällvandrandet, säger Daniel Svensson.
Arbetet fortsätter nu i ett nytt forskningsprojekt tillsammans med Stockholms universitet och ETOUR. Sommarsäsongen på fjället kan räknas från midsommartid till några veckor in i september, enligt Fjällsäkerhetsrådet.
