Under sex dagar seglade forskningsbåten Hrimfare af Ranrike segla från Göteborg till Gotland bland annat med besättning från det SP-ledda forskningsprojektet CHANGE.
Forskningsprojektet CHANGE är tvärvetenskapligt och arbetar med frågor kring båtbottenfärg och miljö, och har som målsättning att få användningen av gifitiga båtbottenfärger på fritidsbåtar att minska till ett minimum.
– Fritidsbåtarna ökar i Östersjön, och därmed gifterna från båtbottenfärger som skall förhindra påväxt på båtens skrov. Risken är stor för fortsatt försämring av miljön i Östersjöns kustnära ekosystem om inte praktiker kring fritidsbåtars användning av båtbottenfärger ändras. Om vi ska ha en chans att förbättra den kustnära miljön i Östersjön där fritidsbåtar färdas krävs mer samverkan mellan olika aktörer och nationer, säger Mia Dahlström.
Under sommaren 2015 samarbetade CHANGE med Svenska Båtunionen, SBU, för att testa hur väl borsttvättar, skrovdukar, båtlyftar och andra mekaniska metoder fungerar när det gäller att hålla båtbotten ren. Nu reser de runt till båtklubbar för att sprida kunskapen. Projektet fortsätter under 2017.
De fyra andra Bonusprojekten som fanns med på forskningsbåten Hrimfare af Ranrike seglats var Zeb, Sheba, Esabalt och Stormwinds fokuserar på sjöfartens påverkan på och transportsäkerhet till sjöss. Båten lämnade Lindholmen i Göteborg måndag 27 juni och nådde Almedalen 3 juli.
Skador på cellens proteiner gör att dessa kan klumpa ihop sig till stora proteinaggregat inne i cellen. Med tiden blir till slut skadorna för många, cellen tappar sina funktioner och blir gammal och dör.
Transporterar skadade proteiner för att säkra cellföryngring Forskare vid Göteborgs universitet har använt sig av jäst för att studera vad som händer med cellens proteiner när de åldras och hur cellen tar hand om skadade proteiner som bildas under åldrandeprocessen.
− Tidigare resultat har visat att när en jästcell delar sig, och en modercell knoppar av en nybildad dottercell, så hålls åldersrelaterade skador kvar i modercellen. Det innebär att den dottercell som knoppas av föds som en föryngrad cell, fri från till exempel proteinskador, säger Sandra Malmgren Hill, forskare vid institutionen för Biomedicin, Göteborgs universitet.
Identifierat gener som är nyckelspelare Nu har forskarna använt sig av robotteknik och automatisk mikroskopi för att hitta de gener som behövs för att dottercellen ska födas fri från skadade proteiner. Forskarna fann att flera av de gener som behövdes är kopplade till den transport som normalt sker inuti cellen.
Forskningen, som leds av Thomas Nyström vid Göteborgs universitet, presenteras i den artikel som nu publiceras i Cell Reports.
− Vi tittade närmre på en av de gener som identifierats med denna metod, Vac17, och vi kunde se att den påverkade både fördelningen av skadade proteiner samt transporten av membranblåsor i cellen, säger Sandra Malmgren Hill.
Resultaten visade också att när genen för Vac17 togs bort åldrades och dog cellerna i förtid. Celler som istället hade ökade mängder Vac17 levde längre.
Viktig kunskap för sjukdomar Resultaten har lett fram till en teori om att skadade proteiner samverkar med cellens membranblåsor och transportsystem. Genom denna växelverkan transporteras skadade proteiner till specifika ”förankrings-platser” i modercellen för att förhindra nedärvning till dottercellen, och för att skydda den egna cellen från de negativa effekter felaktiga proteiner kan ha.
Kunskap kring hur celler hanterar skadade proteiner och kopplingen mellan skadade proteiner och cellens membrantransport är av vikt för att förstå sjukdomar som Alzheimers, Parkinsons och Huntingtons.
För mer än 22 år sedan upptäckte forskare vid Umeå universitet en dittills okänd infektionsstrategi i humanpatogena Yersinia-bakterier – en proteinstruktur i bakteriernas cellvägg som liknats vid en injektionsspruta. Strukturen, som fick namnet ”Type III secretion system” eller T3SS, gör det möjligt att överföra bakteriella proteiner in i värdceller och påverka dess metabolism.
Efter den första upptäckten har forskare hittat T3SS i flera andra bakterier, och T3SS har visat sig vara en vanlig mekanism som farliga bakterier använder vid kontakt med värdceller. Nu har de också hittat ett samband mellan infektion och snabb produktion av de viktiga proteiner som behövs för att bilda ”gift-sprutan”.
Tillsammans med forskare vid Helmholtz Centre for Infection Research i Braunschweig, Tyskland, undersökte forskarna virulensstrategin hos Yersinia pseudotuberculosis. Denna bakterie kan ge akut diarré, kräkningar och magsmärtor, och är nära besläktad med den dödliga pestbakterien, som den delar många infektionsmekanismer med. De gener som dessa bakterier behöver för att kunna infektera ligger på en ringformad extrakromosom som kallas virulens-plasmiden.
Genomförde infektionsexperiment
Forskarna genomförde först infektionsexperiment med cellkulturer av humana celler och bekräftade därefter sina upptäckter även med djurexperiment. Det visade sig att en enstaka kopia av plasmiden inte var tillräckligt för att framkalla infektion – men infektionsforskarna upptäckte då att Yersinia vid kontakt med värdceller satte igång en ”kopieringsmaskin”, som mångfaldigt multiplicerar plasmiden.
– Det är en mycket klurig strategi som Yersinia har utvecklat, säger postdoktoranden Helen Wang som genomfört en stor del av experimenten.
– Att bära ett större antal plasmider kostar en hel del energi och påverkar bakteriernas metabolism och tillväxt negativt. Men att ha ett genexemplar i beredskap som en förlaga, som snabbt kan multipliceras vid en infektion, är en mycket smart lösning. En mångfald av plasmider ger bakterierna möjlighet att snabbt bygga upp många T3SS och alla tillhörande proteiner som behövs för att slå ut celler vid en infektion, fortsätter Helen Wang.
Det är första gången forskare kan påvisa att en starkt ökad gen-dosering av plasmid-kodade gener är nödvändig för att sjukdomsframkallande bakterier ska lyckas med infektion.
– Vår studie är ett genombrott eftersom vi kan visa att gen-dosering av plasmid-kodade gener är en strategi som används av bakterier. Denna upptäckt kommer att bidra till vår förståelse av bakteriell antibiotikaresistens och är ett stort steg framåt för kunskapen om hur bakterier orsakar sjukdom, kommenterar Tomas Edgren, som tillsammans med Hans Wolf-Watz lett studien.
Originalpublikation: H. Wang, K. Avican, A. Fahlgren, S. F. Erttmann, A. M. Nuss, P. Dersch, M. Fallman, T. Edgren, H. Wolf-Watz: Increased Plasmid Copy-number is Essential for Yersinia T3SS Function and Virulence. Science. DOI: 10.1126/science.aaf7501
Kontaktinformation:
Tomas Edgren, forskare, Umeå Centre for Microbial Research (UCMR), Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet, Epost: tomas.edgren@umu.se
Hans Wolf-Watz, professor, Umeå Centre for Microbial Research (UCMR), The Laboratory for Molecular Infection Research (MIMS), Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet
Vinnova har beviljat 6,1 miljoner kronor till projektet ”Självkörande bilar: förändringar, förväntningar och upplevelser”, som leds av DUX (Digital User Experience) Development Center på Volvo Cars. Projektet är tvärvetenskapligt och kopplar ihop experimentella studier, fälttest och designetnografi, där den etnografiska delen genomförs i samarbete med forskare från Högskolan i Halmstad. Projektet ska pågå i två år och ingå i Högskolans satsning på tillämpade kulturvetenskapliga forskning – SCACA (Swedish Center for Applied Cultural Analysis).
– Vi har förberett projektet genom återkommande diskussioner och workshoppar tillsammans med forskare på DUX på Volvo, och jag är väldigt glad över att detta gemensamma tankearbete nu kan omsättas till forskning finansierad av Vinnova, säger Vaike Fors, docent i pedagogik och projektledare för den delen som drivs av Högskolan i Halmstad.
Hur bilarna uppfattas, upplevs och används
Samarbetet syftar till att utveckla innovativ designetnografisk forskning och att skapa ny och djupare förståelse för hur självkörande bilar uppfattas, upplevs och används – både nu och hur vi föreställer oss dem i framtiden.
– Det handlar om att hantera de frågor som växer fram vid utvecklingen av självkörande bilar – inte bara på en teknisk nivå utan också i en bredare social och kulturell kontext. Jag är inspirerad av de möjligheter som den tvärvetenskapliga och tillämpade ansatsen i projektet ger oss, säger Vaike Fors.
Förståelse för framtidens vardagsliv
Sarah Pink är professor vid RMIT University i Australien och internationell gästprofessor på Högskolan i Halmstad:
– Det här är ett avgörande ögonblick i designen av självkörande bilar. Teknisk utveckling har gjort det möjligt att inte bara börja föreställa oss framtida användning av självkörande bilar utan även forska på vad som händer när människor använder sådan teknologi i bilar på publika vägar.
– Det är särskilt spännande att arbeta tillsammans med designers och ingenjörer på Volvo. Med finansieringen från Vinnova kommer vi att kunna bidra inte bara till formandet av framtida självkörande bilar, utan också till förståelsen för dess plats i vårt framtida vardagsliv och dess betydelse för större samhällsförändringar.
Projektet pågår från den 1 juli 2016 till den 30 juni 2018.
Fakta SCACA:
SCACA är en strategisk satsning på Högskolan i Halmstad för att utveckla tillämpad samhälls- och kulturvetenskaplig forskning. En viktig del av denna satsning är att bygga upp etnografiska forskningsprojekt som har en direkt tillämpning i projekt som drivs tillsammans med aktörer utanför akademin, samtidigt som de bidrar med ett starkt akademiskt kunskapsbidrag. HEAD-projektet ligger helt i linje med denna ambition och bygger på tidigare framgångar inom SCACA såsom dess ”Ethnography and its Audiences”-symposium (2016), den kommande antologin Theoretical Scholarship and Applied Practice (2017), projektet Känna, forma, dela: att mäta och föreställa kroppen i en medialiserad värld som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond samt SCACA:s internationella samarbete med DERC, Digital Ethnography Research Centre, på RMIT i Melbourne, Australien.
Fakta HEAD-projektet:
Stora tekniska framsteg har gjort autonomt bilkörande (AD), till en praktisk verklighet. Självkörande bilar har identifierats som något som kan vara värdefullt för samhället inom flera områden såsom miljö och säkerhet. Volvo Cars kommer under 2017 att börja testa AD bilar i trafiken med verkliga användare. Lite är dock känt om användarnas förväntningar på och upplevelser av AD, och publicerade studier som beskriver dessa förutsättningar är anmärkningsvärt få. Detta projekt avser att fylla denna kunskapslucka genom en innovativ tvärvetenskaplig studie som kombinerar fältoperativa test med designetnografi och experimentell testning.
Kontaktinformation:
Projektledare Högskolan i Halmstad: Vaike Fors, e-post: vaike.fors@hh.se, tel.
Vaike. Fors är docent i pedagogik vid Högskolan i Halmstad och koordinator för SCACA (Swedish Center for Applied Cultural Analysis).
Vetenskaplig ledare Högskolan i Halmstad: Sarah Pink, e-post: sarah.pink@rmit.edu.au
Sarah Pink är professor och föreståndare för Digital Ethnography Research Centre på RMIT University, i Melbourne, Australien. Hon är internationell gästprofessor inom SCACA på Högskolan i Halmstad med finansiering av KK-stiftelsen.
Hantverksskicklighet har alltid varit uppskattat och är dessutom ett bevis på vad en människa bokstavligen är förmögen att åstadkomma. Genom hantverk bidrar människan till att bygga upp både fysiska miljöer och materiell kultur.
−Trots detta förbises ofta i forskningen kunskapsbasen som hantverkandet vilar på, säger Anneli Palmsköld, etnolog och verksam som lektor vid institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet.
Att studera och förstå hantverk som kulturarv Antologin Crafting Cultural Heritage innehåller en samling texter, av bland annat forskare vid Göteborgs universitet, som på olika sätt behandlar hantverk ur ett kulturarvsperspektiv. I boken diskuteras vad vi kan lära oss om föremål genom att lära om deras tillverkning. Hur kan teoretiska och metodologiska tillvägagångssätt utvecklas kring det faktiska görandet? Och hur kan vi studera och förstå hantverk som kulturarv?
Boken tar bland annat upp varför virkning inte kom att räknas som ett officiellt erkänt kulturarv bland olika hantverkstekniker och skärskådar knytbatikens historia och dess pendling mellan att anses vara en ful och alltför enkel teknik till att vara en mycket avancerad konstform.
Hantverkarnas dokumentation viktig I boken behandlas hur hantverk kan dokumenteras med hjälp av hantverkarna själva och deras specifika kunskaper och hur konstnärliga projekt kan bidra till att tidigare okända berättelser om ett industriellt kulturarv synliggörs.
− Vi presenterar även en metod för hur hantverkare i Milano arbetar strategiskt för att kunna upprätthålla kunskaper om olika tekniker.
Antologin bygger på bidrag som ursprungligen presenterades på Association of Critical Heritage studies första konferens Re/theorizing Heritage som anordnades 2012 i Göteborg, inom ramen för kulturarvssatsningen.
De medverkande författarna är: konstvetare Johanna Rosenqvist verksam som lektor vid Konstfack i Stockholm och Linneúniversitetet i Växjö
etnolog Anneli Palmsköld verksam som lektor vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet
designer Thomas Laurien verksam som doktorand vid Högskolan för design och konsthantverk, Göteborgs universitet
designer Eleonora Lupo verksam som lektor vid Politecnico di Milano
designer Elena Giunta verksam som doktorand vid Politecnico di Milano
kulturvårdare Gunnar Almevik verksam som lektor vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet
konstnär Nicola Donovan verksam som forskare vid Nottingham Trent University
Det är vanligt att uppleva obehag när man ska hålla tal eller träffa människor i grupp. Om obehaget blir handikappande kan det betyda att man lider av social fobi. Behandling av social fobi sker ofta med antidepressiva preparat såsom selektiva serotoninåterupptagshämmare, så kallade SSRI-preparat, eller kognitiv beteendeterapi, KBT. Ny forskning från Uppsala universitet visar dock att man får bäst resultat om de båda behandlingarna kombineras vilket också ger mätbar effekt på hjärnans aktivitet.
Inom vården är det redan relativt vanligt att kombinera SSRI och KBT vid ångestbehandling, men få studier har utvärderat om detta faktiskt fungerar. Forskare vid Uppsala universitet har nu studerat effekten av att ge SSRI-preparatet escitalopram som tillägg till internetbaserad KBT vid behandling av social fobi. Kombinationsbehandlingen jämfördes med en grupp patienter som fick ett sockerpiller som tillägg till KBT, och varken patienterna eller studiepersonalen visste på förhand om de fick SSRI eller sockerpiller. Studien var alltså dubbelblind. Alla patienter genomförde även hjärnavbildning med magnetkamera (fMRI) för att utvärdera behandlingens effekt på hjärnans aktivitet.
Effektiv kombinationsbehandling
Studien visar att efter nio veckors behandling var patienter som fått kombinationen av SSRI och KBT mer förbättrade, både i sitt dagliga liv och i ett laboratorietest där ångestnivåer mättes under ett muntligt anförande. Den kliniska förbättringen fanns kvar, och var till och med mer uttalad 15 månader efter att studieperioden avslutats.
Undersökningarna med magnetkamera visade att den större symptomförbättringen i gruppen som fick kombinationsbehandling med SSRI och KBT också svarade mot en minskad känslorelaterad aktivitet i amygdala, en del av hjärnan som är viktig för ångest och rädsla.
Resultaten är viktiga för vårdpersonal när de bedömer vilken behandling som skall erbjudas vid social ångest, och studien visar också vad som händer i hjärnan vid effektiv ångestbehandling.
– Vi har nu preliminärt stöd för att säga att läkemedelsbehandling med SSRI-preparatet escitalopram ökar effekten av KBT vid social fobi, och att symptomförbättringar är relaterade till minskad hjärnaktivitet i amygdala, säger Malin Gingnell, forskare vid institutionen för psykologi, Uppsala universitet.
Gingnell, Frick et al. (2016): Combining escitalopram and cognitive-behavioural therapy for social anxiety disorder: randomised controlled fMRI trial. British Journal of Psychiatry DOI: 10.1192/bjp.bp.115.175794. Studien har publicerats i tidskriften British Journal of Psychiatry,
Sammetsgetingen Vespa velutina hör hemma i sydöstra Asien och påträffade första gången i Europa i Frankrike år 2004. Den är en av 37 arter på listan bland invasiva främmande arter av betydelse inom EU.
Spridningstakt 100 km/år
Getingen introducerades oavsiktligt i Europa genom att en befruktad drottning fanns i lergods som importerades från Kina. Spridningstakten för sammetsgetingen i Frankrike har varit ca 100 kilometer per år och den har också påvisats i Spanien, Portugal, Belgien, Italien och Tyskland.
Sammetsgetingen kan ta sig till Sverige på egna vingar, men det är mer sannolikt att vi människor hjälper getingen hit när vi handlar varor från områden där den finns.
Biodlare, entomologer och andra intresserade kan hjälpa till att hålla utkik efter sammetsgetingen genom att spana efter deras stora bon i träd nära hamnar och liknande platser där många varor importeras till Sverige.
Håll utkik!
Hitta mer information om hur du känner igen sammetsgetingen och skiljer den från andra getingar i identifikationsnyckel på Jordbruksverkets webbplats (pdf)
Spana efter stora bon högt upp i träd. Detta gäller särskilt vid hamnar, större järnvägsstationer och liknande platser där många varor importeras till Sverige.
Rapportera misstänkta fynd på Artportalen.se eller till jourhavande.biolog@nrm.se.
Naturvårdsverket är föreslaget som den myndighet som ska ansvara för de terrestra invasiva främmande arter av unionsbetydelse som regleras via den nya EU-förordningen. Därmed är det Naturvårdsverket som har det övergripande ansvaret för att till exempel ta fram en handlingsplan också för sammetsgetingen.
Kontaktpersoner:
Bihälsa:Eva Forsgren, samverkanslektor i bihälsa
Nationella referenslaboratoriet för bihälsa
Institutionen för ekologi, SLU eva.forsgren@slu.se
Tidningen Biodiverse från CBM:Annika Borg, kommunikatör
Centrum för biologisk mångfald, SLU, annika.m.borg@slu.se
Att ge släkt förtur vid rekryteringar – nepotism – har en negativ klang. Däremot uppfattas familjeföretag ofta som någonting positivt, tryggt och stabilt. I en ny studie har kulturgeograferna Kerstin Westin och Katarina Haugen undersökt hur vanligt det är att ha nära släkt på svenska arbetsplatser. Resultaten, som baseras på registerdata över alla förvärvsarbetande i Sverige och intervjuer med personalansvariga på företag och organisationer, visar att på en genomsnittlig arbetsplats uppgår släktrelationerna till 14 procent.
– Mest överraskande är faktiskt att släktrekrytering är så pass vanligt. Trots att vi i Sverige har så starka demokratiska principer, och att vi ser det som självklart att prioritera meriter och kompetens vid nyanställningar, rekryterar vi ändå rätt ofta släkt eller medarbetares släktingar, säger Kerstin Westin vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia, Umeå universitet.
Snabbt och lätt
Vanligast är att man jobbar på samma ställe som ett syskon – 4 procent – eller en partner – 3,5 procent. Nästan 3 procentenheter av relationerna är barn och föräldrar. Enligt Katarina Haugen kan arbetsgivare se många fördelar med att rekrytera egna familjemedlemmar eller anställdas släkt. Inte minst går det snabbt och enkelt, och det känns tryggt att någon kan gå i god för personen.
– Det ses som ett pragmatiskt sätt att lösa behovet av personal, ofta på kort sikt. Även arbetsgivare som ogillar tanken på släktrekrytering gör ofta undantag för exempelvis sommarjobb, säger Katarina Haugen vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia.
– Men även om många sommarjobb är tillfälliga, innebär dessa anställningar ofta en genväg till en mer permanent plats. Med släkt på arbetsplatsen får du helt enkelt lättare in en fot och möjlighet att visa upp dig, fortsätter hon.
– Det innebär i förlängningen också att inte minst unga som saknar släktkontakter hos potentiella arbetsgivare har sämre möjligheter att skaffa sig arbetslivserfarenhet och etablera sig på arbetsmarknaden.
Betydelsefull historia
Resultaten varierar mycket beroende på arbetsmarknadernas storlek. För små företag på små orter kan det nästan vara omöjligt att rekrytera personal som inte är släkt på något sätt. De minsta arbetsplatserna (2–4 anställda) har också relativt hög släkttäthet, 30 procent. Men även stora arbetsgivare på större orter rekryterar ofta från samma familjer.
– Många företag vill visa att de värnar om sina anställda och är stolta över att flera generationer funnits på arbetsplatsen. De som växer upp i dessa familjer ser också företaget som ett naturligt val av arbetsplats, säger Kerstin Westin.
– Samtidigt beskriver många intervjupersoner att synsättet på släktrekrytering har förändrats jämfört med för 10–20 år sedan, då det var ännu vanligare och mer accepterat jämfört med idag.
Risk för konflikt
Men släktrekrytering innebär också nackdelar. Arbetsplatser som prioriterar släkt kan bli sittande med fel kompetenser. Dessutom kan bara misstanken om sådan förtur skapa misstro och osäkerhet hos övriga anställda, något som kan påverka både moral och utveckling på arbetsplatsen. För den nyanställde släktingen finns också nackdelar. Förväntningar och krav kan kännas orimligt höga, samtidigt som personen måste hålla en låg profil.
– Den största farhågan är att privata problem ska påverka arbetsmiljön. Bara risken för att det kan uppstå svårlösta och infekterade konflikter, gör att många drar öronen åt sig, avslutar Katarina Haugen.
I studien ingick verksamheter inom både privat sektor och offentliga organisationer. Intervjuer gjordes med företagsledare, personalansvariga, HR-chefer och avdelningschefer på 40 företag och organisationer inom både privat sektor och offentlig sektor (myndigheter och kommunala verksamheter). Organisationerna hade mellan 2 och 1 000 anställda, och var spridda på olika stora orter över hela landet.
Kontaktinformation: Kerstin Westin, Professor i kulturgeografi, Institutionen för geografi och ekonomisk historia, Umeå universitet, E-post: kerstin.westin@umu.se
Katarina Haugen, Universitetslektor vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia, Umeå universitet, E-post: katarina.haugen@umu.se, Telefon: 090-786 58 98
Göteborgs stad samarbetar idag med nio idéburna organisationer för att skapa ett gott mottagande av nyanlända asylsökande barn och ungdomar och underlätta deras integration i samhället. Det är en ny typ av mångårigt partnerskap mellan frivilligorganisationer och offentliga aktörer, ofta kallat IOP – idéburna offentliga partnerskap. Forskare vid Karlstads universitet har undersökt formerna och effekterna av detta samarbete.
Forskningsstudien är en del i ett större EU-projekt för att förstå och värdera innovativa former av sociala åtgärder för ökad inkludering och integration och kommer att pågå till och med november 2016.
– Vi fokuserar på ett av de största och förmodligen finansiellt tyngsta IOP-samarbeten vi har i Sverige idag – mottagande och integration av ensamkommande barn i Göteborg. Vad vi vill ta reda på är vilka effekter denna nya samarbetsform ger för de inblandade, vilka relationer som skapas och vad samarbetet betyder för de nyanlända, berättar Inga Narbutaité Aflaki, lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet och projektledare för studien.
Mottagandet av asylsökande är en utmaning inte minst för de stora kommunerna. Göteborg har under de senaste åren tagit emot ett stort antal och därigenom tvingats tänka nytt kring lösningar. Men varför ingår olika frivilliga organisationer, särskilt de som är vana att agera som en oberoende röst, ett mångårigt samarbete med kommunen? Vilka är drivkrafterna och vad har de att bidra med i ambitionen att ge ett bra mottagande, en meningsfull fritid och integrera de ungdomar som får stanna? Vad är partnerskapets mervärden?
Jobb och välkomnande viktigt för integration
Ett av de viktigaste politiska målen under de senaste åren har varit att snabba på nyanländas etablering på den svenska arbetsmarknaden. Jobb och en egen försörjning ses som nyckeln till integration även på andra områden.
– Att hjälpa ungdomar att komma in i det svenska samhället och så småningom på arbetsmarknaden är en av de viktigaste satsningarna vi ser inom integrationsområdet. Men integration är en komplex process och kräver så mycket mer än ett jobb. Känner man sig till exempel välkommen och har stöd för att skapa en meningsfull tillvaro? Detta aktualiseras särskilt idag med långa asylhandläggningstider och ändringar i regelverk samt förändrade samhällsklimat. Vi kommer även att undersöka hur organisationer samspelar i planeringen och genomförandet av olika satsningar för att främja de unga nyanländas trivsel, hälsa och integration, säger Inga Narbutaité Aflaki, projektledare för studien.
Studien ”Innovativa sociala satsningar för nyanlända ensamkommande asylsökandes integration i Sverige” ingår i EU:s Horisont 2020-projekt ”Innovative Social Investment: Strengthening Communities in Europe.” Studien är en av 20 som genomförs i Europa och kommer att pågå till november 2016. Ytterligare en studie inom samma EU-projekt pågår vid Karlstads universitet. Det handlar om ny lagstiftning och en satsning på att förbättra skolornas mottagande av nyanlända elever för att förhindra framtida utanförskap.
Kontaktinformation: Inga Narbutaité Aflaki, lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet och projektledare för studien, inganarb@kau.se.
Med hjälp av hjärnavbildningskameror (PET, MRI), minnestester och statistiska analyser försöker professor Lars Nyberg och hans kollegor fånga vad som händer med vårt minne och vår hjärna när vi åldras.Neurotransmittorn dopamin har betydelse för motoriska funktioner men även för minne och tankeförmåga, så kallade kognitiva funktioner. D1-receptorsystemet har kopplats till funktioner i frontalloben, men det har varit oklart vilken specifik roll D2-systemet har.
I den aktuella studien användes PET-kamera för att undersöka individuella skillnader i D2-systemet hos en stor grupp individer bestående av 181 friska individer mellan 64 och 68 år. Samtliga deltagare fick dessutom genomgå en heltäckande bedömning av episodiskt långtidsminne, arbetsminne och snabbhet i informationsbearbetning (”speed”), samt en magnetkameraundersökning MRI (som bland annat kan användas för mätning av storleken på olika hjärnregioner).
Påverkar hippocampus-området
Forskarna kunde se att D2-systemet var positivt korrelerat till det episodiska minnet men inte till arbetsminnet eller ”speed” genom att relatera PET-registreringarna till de kognitiva fynden. Forskarna kunde även se att D2-systemet påverkar hippocampus-området i hjärnan. Hippocampus är sedan länge kopplat till episodiskt långtidsminne.
– Våra resultat kopplar alltså dopaminreceptoren D2 till det episodiska långtidsminnet. Detta slags minne är ofta nedsatt i hög ålder och vid demenssjukdom. Det betyder att nedsättning av dopaminsystemet är en viktig faktor att ta hänsyn till då vi söker förstå grunden för nedsatt kognitiv förmåga i åldrandet, säger Lars Nyberg, professor i neurovetenskap och föreståndare vid Umeå Center for Functional Brain Imaging, UFBI.
Från Umeå universitet har utöver Lars Nyberg även Nina Karalija, Micael Andersson, Anders Wåhlin, Jan Axelsson, Anna Rieckmann och Katrine Riklund, medverkat. Studien har finansierats av anslag från bland andra Knut och Alice Wallenbergs stiftelse (KAW). Resultaten publiceras i tidskriften PNAS.
Originalartikel: Nyberg, L. et al: Dopamine D2 receptor availability is linked to hippocampal–caudate functional connectivity and episodic memory.doi: 10.1073/pnas.1606309113
Kontaktinformation: Lars Nyberg, professor vid Institutionen för strålningsvetenskaper och Institutionen för integrativ medicinsk biologi, IMB. E-post: lars.nyberg@umu.se
En forskargrupp från Cambridge har tillsammans med samarbetspartners från SLU och Uppsala universitet undersökt drygt 300 labrador retrievers och jämfört dessa med 39 andra raser. Hundarna vägdes, blev hullbedömda, deras foderintresse testades med ett formulär och tre kandidatgener kopplade till fetma undersöktes.
I POMC-genen som kodar för två aptitreglerande signalsubstanser (ß-MSH och ß-endorfin) upptäcktes att vissa individer saknade en liten del av genen (en deletion av 14 baspar). Mutationen gör att normala ß-MSH och ß-endorfin inte produceras vilket kan ge en störning i aptitregleringen.
Mutationen återfanns hos labradorer och hos den närbesläktade flatcoated retrievern men inte hos övriga undersökta raser.
Mutationen kunde kopplas till ökad fetma och ökat foderintresse, och var dessutom vanligare hos arbetande hundar (till exempel ledarhundar). Detta tyder på en anrikning, kanske kopplat till att hundar med mutationen är lättare att träna och belöna.
Fynden kan förklara varför labradoren oftare än andra raser beskrivs som glupsk och lätt drabbas av övervikt.
Artikeln:A Deletion in the Canine POMC Gene Is Associated with Weight and Appetite in Obesity-Prone Labrador Retriever Dogs. Eleanor Raffan, Rowena J. Dennis, Conor J. O’Donovan, Julia M. Becker, Robert A. Scott, Stephen P. Smith,David J. Withers, Claire J. Wood, Elena Conci, Dylan N. Clements, Kim M. Summers, Alexander J. German, Cathryn S. Mellersh, Maja L. Arendt, Valentine P. Iyemere, Elaine Withers, Josefin Söder, Sara Wernersson,Göran Andersson, Kerstin Lindblad-Toh, Giles S.H. Yeo, and Stephen O’Rahilly. Cell Metabolism. 2016 May 10; 23(5): 893–900. doi: 10.1016/j.cmet.2016.04.012
Växter och grönska hör sommaren till, men allt som är grönt är inte skönt; inte på sommarängen, inte i skogen, inte ens hemma i trädgården. Torbjörn Tyler, växtekolog vid Lunds universitets naturvetenskapliga fakultet, listar här sju växter som kan vara giftiga eller ge skador på huden vid kontakt.
Jätteloka
Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) är fytotoxisk, vilket innebär att då växtsaften utsätts för solljus skapas ett ämne som kraftigt irriterar huden. Hos människor kan det leda till kraftiga brännblåsor som kvarstår i flera veckor och som i värsta fall lämnar efter sig svårläkta ärr eller eksem.
Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) är fytotoxisk.
Jätteloka är den största örten i Sverige. Fullvuxna plantor är 2-4 meter höga med 5-10 centimeter bred stjälk och vasst flikiga, blanka, mörkgröna blad mer än metern långa. Hörsnelokan förekommer på Gotland och tromsölokan i inre Norrland. Lokorna växer ofta kring bondgårdar, längs åkerkanter och övergödda vattendrag samt i stadsmiljöer. Allra vanligast är de vid reningsverk och kloakbrunnar.
Växtsaften hos jättelokans mer sällsynta släktingar, tromsöloka och hörsneloka, är också fytotoxisk och ger upphov till samma besvär och skador. Samtliga tre lokor har ursprungligen importerats till Sverige som prydnadsväxter. Idag finns jättelokan i hela södra Sverige och längs Norrlandskusten.
Palsternacka
Palsternacka (Pastinaca sativa) växer vilt i södra Sverige där den är relativt vanlig. Palsternacka är fytotoxisk på samma sätt som jätteloka. Kombinationen växtsaft från palsternacka och solljus ger upphov till kraftiga brännblåsor som kan kvarstå i flera veckor och i värsta fall lämna efter sig svårläkta ärr eller eksem.
Palsternacka (Pastinaca sativa).
Palsternacka växer ofta i gräsmattor och vid badstränder. Eftersom den är vanlig på platser där människor vistas barfota är det troligt att fler drabbas av hudproblem efter kontakt med palsternackans växtsaft än av jättelokan. Palsternacka påträffas ofta längs landsvägar och åkerrenar samt i gräsmattor, på stränder och i städer i hela södra Sverige.
Mose brinnande buske
Mose brinnande buske (Dictamus albus) odlas som prydnadsväxt i många trädgårdar i södra Sverige. Den är kraftigt fytotoxisk, det vill säga växtens saft i kombination med solljus kan leda till kraftiga brännblåsor på huden. Blåsorna kan kvarstå i flera veckor och kan lämna efter sig svårläkta ärr eller eksem. Mose brinnande buske är en trädgårdsväxt och påträffas ytterst sällan som vildväxande i naturen.
Mose brinnande buske (Dictamus albus). Bild: Petr Filippov, Wikimedia Commons
Malörtsambrosia
Malörtsambrosia (Ambrosia artemisiifolia) och i synnerhet dess pollen är extremt allergiframkallande. Många pollenallergiker är mycket känsliga och människor som inte är allergiska riskerar att bli allergiska om de regelbundet kommer i kontakt med malörtsambrosia och dess pollen.
Malörtsambrosians frön är mycket vanliga i fågelfröblandningar och ibland även i blomster- eller gräsfröer som importerats från varmare länder. Därför påträffas malörtsambrosia ofta under fågelbord eller på andra platser i trädgårdar. I Sverige blommar den på senhösten och hinner troligen aldrig bilda mogna frön.
Malörtsambrosia (Ambrosia artemisiifolia) och dess pollen är extremt allergiframkallande.
Stormhatt
Stormhattar (Aconitum spp). Många växter omgärdas av rykten om sin giftighet, oftast är ryktena starkt överdrivna. Vad gäller stormhattar, både den vilda nordiska och den odlade trädgårdsstormhatten, motsvarar ryktet verkligheten.
Bäst att tvätta händerna när man tagit i en stormhatt. Bild: Intermountain Forest Service, USDA, Wikimedia Commons
Båda arterna är så giftiga att det kan vara farligt att slicka på fingrarna om man har tagit i växten. Den som hanterar växten bör definitivt aldrig äta något utan att först ha tvättat händerna grundligt. Själva beröringen av växten är emellertid inte farlig eftersom giftet inte tränger genom huden.
Nordisk stormhatt växer vilt i norra och mellersta Sverige. Ofta hittas den längs fjällbäckar och på stränder i Norrlands skogsland. På övergiven odlingsmark kan den bilda mycket stora bestånd. Trädgårdsstormhatt odlas som prydnadsväxt i trädgårdar. Den kan även påträffas förvildad i anslutning till gamla trädgårdar.
Stormhattarna är perenna och 1-3 meter höga. Blommorna är vita eller blå och har formen av hjälmar eller upp och nedvända krukor.
Odört och sprängört
Odört och sprängört (Conium maculatum och Cicuta virosa) är två besläktade växter som (liksom stormhattarna) är så pass giftiga att man måste vara försiktig efter att ha hanterat dem.
Odört (Conium maculatum), på bilden, kan förväxlas med hundkex.
Enbart kontakt är inte farligt eftersom giftet inte tränger genom huden, däremot kan det vara farligt att slicka på fingrarna eller hantera matvaror efter kontakt med odört eller sprängört.
Båda arterna liknar, och kan därmed förväxlas med, vissa ätliga växter (morot, palsternacka, hundkex) och även arter som används som kryddor (körvel, koriander). Förväxlingsrisken ökar också eftersom vare sig odört eller sprängört sägs smaka illa. Odört är relativt ovanlig i södra Sverige men förekommer längs kusterna. Den hittas främst vid bondgårdar och i trädgårdar. Sprängört är ganska vanlig i nästan hela landet. Sprängört växer bara på blöt och sumpig mark.
Sprängört (Cicuta virosa) växer i närheten av vattendrag och kan vara mycket farlig för betande djur.
Brännässla (Urtica dioica) har brännhår på stam och blad. Vid beröring avger brännhåren ett nervgift som ger upphov till sveda som efter några timmar övergår i klåda.
Brännässla (Urtica dioica) har brännhår som avger nervgift vid beröring.
Besvären varar sällan mer än ett dygn. Mängden brännhår på brännässlorna varierar kraftigt mellan olika bestånd. Plantor som blivit plockade eller betade brukar efteråt producera fler brännhår som försvar. Det innebär att brännässlor i trädgårdar ofta är obehagligare att komma i kontakt med än brännässlor i skogen.
Brännässla är vanlig i hela landet. Plantorna trivs bäst i näringsrik jord och den påträffas därför främst runt bondgårdar, på åkermark och i trädgårdar. Brännässlor är betydligt vanligare i jordbruksbygder än i skogsbygder.
Analysmetoderna har tidigare bara validerats mot simulerade data, men docent Anders Eklund vid institutionerna för datavetenskap respektive medicinsk teknik, påpekade redan i sin doktorsavhandling 2012 att resultaten inte alltid är tillförlitliga.
De statistiska metoder som används bygger på en mängd antaganden och är ett eller flera antaganden fel blir resultatet fel. Kritikerna inom forskarvärlden hävdade då att det visserligen kan uppstå fel om man analyserar data från en enda person, men att felen jämnar ut sig i gruppanalyser.
Gjorde tre miljoner jämförelser
Anders Eklund föreslog i sin avhandling en annan metod där man gör få antaganden och istället utför betydligt flera beräkningar – tusen gånger fler – vilket ger ett betydligt säkrare resultat. Med hjälp av moderna grafikkort kan beräkningstiden hållas nere så att metoden blir praktiskt användbar.
Anders Eklund använde nu de gängse analysmetoderna och jämförde 20 friska med 20 andra friska personer. Det borde med andra ord inte ha blivit någon skillnad, eller i alla fall bara de 5 procent som slumpen består oss med. Totalt gjorde han tre miljoner jämförelser av slumpmässigt valda grupper med data från 499 friska personer.
– Skillnaderna var betydligt större än fem procent och hamnade runt 60 procent i det värsta fallet, säger Anders Eklund.
Fick ner beräkningstiden från 10 år till 20 dagar
Det betyder att analyserna kan ha visat positiva resultat där det inte skulle ha varit några positiva resultat och därmed indikerat hjärnaktivitet där det inte fanns någon aktivitet.
Han har även analyserat samma dataset med sin mer beräkningstunga metod och fick då en betydligt bättre överensstämmelse, med skillnader i de förväntade fem procenten av fallen.
– Tack vare de moderna grafikkorten kan man utföra stora beräkningar. Det skulle ta 1000 gånger längre tid att göra beräkningarna i en vanlig dator, men tack vare grafikkorten fick jag ner beräkningstiden från 10 år till 20 dagar, berättar Anders Eklund.
– Har man ägnat månader åt att samla in data till stora kostnader borde man vara mer intresserad av att låta analysen ta tid så att den blir korrekt, säger han.
Hittade inga fel i beräkningarna
En amerikansk forskargrupp har också upprepat hans beräkningar. Anders Eklund, Hans Knutsson, professor vid Institutionen för medicinsk teknik, och kollegan vid University of Warwick i Storbritannien valde också att lägga ut en så kallad preprint på arXiv för att forskarvärlden skulle få möjlighet att komma med invändningar.
Men inga fel har hittats i Anders Eklunds beräkningar och nu publiceras resultatet av hans forskarmöda i den ansedda amerikansk vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences, PNAS.
– Det känns verkligen jättebra, det är ett erkännande och jag hoppas att vi får igång en diskussion i forskarkretsar kring hur vi validerar modeller. Idag finns både tillgänglig data att validera mot och beräkningskraft nog att utföra beräkningarna.
Hur många av alla studier om gjorts med fMRI behöver göras om?
– Det går inte att svara på, en del av dem är gjorda för 10-15 år sedan och det är inte säkert att grunddata finns kvar. Det viktiga är att forskarna tänker sig för vilken metod de använder i fortsättningen, säger Anders Eklund.
Forskningen har finansierat av LiU-satsningen inom neuroekonomi, av Vetenskapsrådet och genom europeiska ITEA 3.
Hittills har klimatet ensamt fått förklara hur de första människornas livsmiljö i Östafrika gick från sluten skog till de öppna, vidsträckta gräsmarker som finns där än idag. Men nya data och jämförelser av tusentals fossil berättar en delvis annan historia. De visar att rovdjursfaunan förändrades långt före växtätarna och en sådan ”top-down-effekt” tyder på mer än en klimatförändring.
Konkurrens av människan Forskarna bakom den nya studien föreslår att det var de tidiga människorna i vårt eget släkte som konkurrerade ut andra rovdjur, vilket gav fler växtätare och därmed högre betestryck och öppnare marker. Stora förändringar i det afrikanska landskapet sammanfaller med uppkomsten av de första teknologiskt sofistikerade människorna (Homo erectus eller Homo ergaster), för knappt 2 miljoner år sedan.
– De tidiga människorna jagade knappast stora växtätare själva, utan förmodligen parasiterade de på andra rovdjur, säger Lars Werdelin, professor i paleobiologi vid Naturhistoriska riksmuseet, vars data från över 20 års forskning på utdöda rovdjur ingår i studien.
– En enda människa förmår inte mycket mot till exempel en stor, sabeltandad katt, men en hel flock människor som samarbetar, med stenar och andra vapen i händerna, kunde skrämma bort den och stjäla dess byte, säger Lars Werdelin.
Specialisterna gick under Så gick Östafrika från att ha ett tjugotal stora, högt specialiserade rovdjur till att bara ha sex stora rovdjur idag, varav alla, utom den starkt hotade geparden, är ekologiska generalister, som kan överleva under vitt skilda omständigheter.
– Det var bara de rovdjur som kunde anpassa sig till människans närvaro som klarade sig, säger Lars Werdelin.
Forskarna har också gjort en så kallad ekometrisk undersökning av växtätarnas tänder. Tänderna avslöjar vilken typ av växter som djuren ätit och ger därmed indirekt en uppfattning om klimatet. Resultaten visar att nederbörden och temperaturen i den här delen av världen var stabila, samtidigt som djurlivet förändrades dramatiskt.
– Våra resultat visar att klimatet inte är allt. Det samspelar alltid med biologiska processer, vilket gör effekterna svåra att förutsäga. Det är något som är viktigt att ha i minnet även när vi blickar framåt från vår egen tid, säger Lars Werdelin.
Kontakt: Lars Werdelin, Professor i paleobiologi, Telefon: 070 341 11 38, E-post: lars.werdelin@nrm.se
En ny VTI rapport redovisar övergripande resultat av åtgärder som genomförts inom Trafikverkets projekt ”Säker framkomlighet” när det gäller räffling och mötesseparering av vägar. Syftet med projektet har varit att förbättra framkomlighet och trafiksäkerhet, främst på befintliga tvåfältsvägar med hastighetsgräns 90 km/tim.
Räffling av vägar minskar antalet olyckor
– Att införa mitträfflade vägar har resulterat i att antalet dödade och svårt skadade i singelolyckor minskat med 24 procent på vägsträckor mellan korsningar, säger Anna Vadeby, forskare på VTI.
Totalt sett över alla olyckstyper har antalet dödade och svårt skadade på vägsträckor mellan korsningar minskat med 15 procent. Resultaten visar också att spårbildningen inte påverkats av mitträffling.
– En nackdel med räfflor är att de skapar ljud när man kör över dem. Ett alternativ för att minska det externa bullret är att använda så kallade sinusräfflor, men vi rekommenderar ytterligare studier kring effekten för förare av tunga fordon, säger Anna Vadeby.
Resultaten för räffling av vägrenen på motorväg visar att antalet dödade och skadade i singelolyckor minskat med cirka 25 procent. Totalt sett har antalet dödade och svårt skadade minskat med cirka 12 procent.
Mötesfria vägar räddar många liv På nästan alla av de ombyggda sträckorna har hastighetsgränsen höjts från 90 km/tim till 100 km/tim i samband med ombyggnaden, trots detta har olyckorna minskat. För de mötesfria vägarna, så kallade 2+1-vägar med räcke, har antalet dödade och svårt skadade minskat med 71 procent och antalet personskadeolyckor med 36 procent på länk, det vill säga på vägsträckor mellan korsningar.
– Vi har också studerat det totala utfallet för länk och korsning vilket visar att antalet dödade och svårt skadade minskat med 62 procent. Det statistiska underlaget är än så länge för litet för att det ska gå att dra långtgående slutsatser och fortsatt uppföljning rekommenderas för säkrare resultat, men siffrorna indikerar mycket goda resultat.
På gles 2+1-väg ser forskarna en tydlig effekt där spårdjupstillväxten genomgående är större än för vanlig väg. Studien avseende framkomlighetseffekter visar att andelen tung trafik är en viktig faktor att beakta i utformningen av mötesfria vägar. Dessutom borde andelen tung trafik tas med i beaktande vid val av längd på omkörningsfält.
Projektet ”Säker framkomlighet”
Säker framkomlighet pågick under åren 2013 till 2015. Åtgärderna som studerats av VTI är frästa mitträfflor på 2-fältsvägar, vägrensräffling på motorväg, smala mötesfria vägar (”gles 2+1-väg med räcke”) och riktningsseparerade vägar (2+1 med målad/räfflad mitt). Trafiksäkerhetseffekter redovisas för samtliga åtgärder och spårdjupsutveckling redovisas för 2-fältsvägar med frästa mitträfflor, smala mötesfria vägar och riktningsseparerade vägar. För de mitträfflade vägarna har även effekter och konsekvenser av olika räffeltyper avseende buller studerats och för de mötesfria vägarna ingår framkomlighetseffekter av körfältsindelning i analysen. Uppdragsgivare är Trafikverket.
Längs grusvägen närheten av ett nytt kalhygge ligger travarna med stockar och väntar på timmerbilen; en bild snart sagt alla svenskar är bekanta med. Vad lika många har sett, men kanske inte reflekterat över, är att det ofta finns två travar.
En stor, med friska sågytor av färsk ved, och en mindre, där sågytorna har bruna missfärgningar eller stora ruttna hål rakt in i stocken. En mindre hög visserligen, men ändå betydligt större än vad skogsägaren skulle önska. Denna hög innehåller nämligen nästan uteslutande stockar rötade av rotticka, Heterobasidion annosum, svensk skogsindustris största gissel.
Infekterar färska stubbytor
Denna svamp återfinns i runt 15 procent av landets avverkade granar och gör rotstocken värdelös som timmer. Rottickan infekterar färska stubbytor och vandrar sedan ner i rotsystemet, för att via rotkontakter sedan ta sig upp i angränsande, friska träd och röta dem från insidan. Ofta märks inte skadan förrän trädet fälls.
Rottickan är skogsindustrins fiende nummer ett. Bild: James Lindsey at Ecology of Commanster [CC BY-SA 2.5 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5) or CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia CommonsTräden är dock inte hjälplösa, utan försvarar sig mot svampangreppen efter bästa förmåga. Detta sker på många sätt samtidigt, bland annat genom att kemiskt förgifta miljön för svampen och genom att attackera själva svampen med exempelvis cellväggsnedbrytande enzymer.
Den totala motståndskraften är kvantitativ; det vill säga, aldrig vare sig obefintlig eller total, utan utspridd över en gradient där några träd är mycket känsliga, några mycket resistenta, och de allra flesta någonstans däremellan. Resistensen är dessutom genetiskt betingad, vilket gör att avkomman till motståndskraftiga träd också kan förmodas vara motståndskraftiga.
Varianter av resistensgen
Detta gör att det för en granskogsägare vore synnerligen intressant att på ett tidigt stadium kunna identifiera särskilt motståndskraftiga individer, exempelvis via dna-analys. Ett viktigt steg mot detta mål togs 2014, då forskare från bland annat institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi vid SLU lyckades identifiera ett antal områden i granens arvsmassa som betydelsefulla för motståndskraften mot tillväxt av rotticka i trädets ved.
Ett av dessa områden innehöll en gen som kallas PaLAR3, vars slutprodukt, flavonoiden catechin, tidigare sammankopplats med motståndskraft mot olika skadegörare och sjukdomar i gran. Bland annat har man under infektionsförsök med rotticka sett att särskilt resistenta granar både uttrycker PaLAR3 starkare och producerar mer catechin än de mindre resistenta. I en ny artikel från samma institution har denna gens betydelse för rottickeresistensen undersökts närmare.
Miguel Nemesio-Gorriz är artikelns huvudförfattare:
– Studiens huvudsakliga fokus har varit att ta reda på om det finns olika varianter, alleler, av denna gen hos gran, och om i så fall dessa varianter bidrar olika till rottickeresistensen. Med dna-analyser undersökte vi 773 individer från fyra nordeuropeiska populationer och fann då två dominerande alleler, PaLAR3a och PaLAR3b. PaLAR3a var ungefär fyra gånger vanligare än PaLAR3b i alla populationerna.
Eftersom granen har två kopior av varje kromosom, kan varje individ vara antingen heterozygot (olika alleler på kromosomerna, PaLAR3a/PaLAR3b) eller homozygot (samma allel på båda, PaLAR3a/PaLAR3a eller PaLAR3b/PaLAR3b) för den aktuella genen. För att undersöka genens betydelse, samlade Miguel och hans kollegor in sammanlagt 42 individer, 14 var av de tre möjliga genotyperna, och genomförde infektionsförsök med rotticka på dem, där svampens tillväxthastighet i granveden uppmättes.
Stor skillnad i motståndskraft
– Det visade sig att 3a/3b-heterozygoterna och 3b/3b-homozygoterna var i genomsnitt 27 procent mindre mottagliga för rottickeinfektion än 3a/3a-homozygoterna, säger Miguel Nemesio-Gorriz.
– Alltså är 3b-allelen dels dominant över 3a, och dels betydelsefull för motståndskraften. Vi mätte också mängden av PaLARs slutprodukt, catechin, och kunde se att det fanns i högre halter i 3b/3b-homozygoterna än i 3a/3a. För att illustrera betydelsen av detta odlade vi svampen på medium berikat med motsvarande halter av catechin. Det visade sig då att svampen växte ungefär hälften så fort när koncentrationen motsvarade 3a/3a som den gjorde i helt catechinfri miljö, men dubbelt så fort som när halten catechin var lika hög som i 3b/3b. Detta stärker slutsatsen att de högre catechinnivåer som PaLAR3b-allelen ger gör träden mer motståndskraftiga.
Miguel Nemesio-Gorriz och hans kollegor gick sedan vidare med att studera skillnaderna mellan de två allelerna, för att utröna den bakomliggande orsaken till den större motståndskraften i 3b-varianten.
– Vi kunde se att skillnaden i sekvens mellan allelerna var mycket liten, och vi har ingen anledning att tro att den innebär någon skillnad i egenskap hos proteinet de kodar för. Det verkar därför troligt att den större motståndskraften hos PaLAR3b enbart härrör från skillnader i uttrycksnivåer, det vill säga hur aktivt respektive allel utnyttjas.
Molekylär markör för skogsförädlare
För att gå till botten med den saken infekterade forskarna de 14 3a/3b-heterozygoterna med rotticka, och mätte uttrycket av båda allelerna. Det visade sig då att 3b-allelen uttrycktes sju gånger högre än 3a. En viktig faktor för en gens uttrycksnivåer är dess så kallade promotorsekvens, vilket är ett område i anslutning till genen till vilket de transkriptionsfaktorer som sedan utför själva uttrycket binder. Vilka dessa faktorer är påverkar genens slutliga uttrycksnivå, varför olika promotorsekvenser har stor inverkan på hur aktiva generna är.
Docent Malin Elfstrand är en annan av artikelns författare:
– Vi jämförde promotorsekvenserna för de båda allelerna, och hittade tydliga skillnader, säger hon.
– Mer specifikt har PaLAR3a tre sektioner av ett visst område i sin promotor, medan PaLAR3b bara har en. Detta påverkar vilka transkriptionsfaktorer som kan binda dit, och därmed de slutliga uttrycksnivåerna. Vi tror att det är denna skillnad i promotorsekvens som gör att träd med PaLAR3b-allelen är mer motståndskraftiga mot rottickeinfektioner än de med PaLAR3a-allelen. Det finns alltså anledning att tänka sig att denna sekvens skulle kunna utgöra en bra molekylär markör för skogsförädlare som vill sålla bort 3a/3a-homozygoter från sina populationer.
![Rottickan är skogsindustrins fiende nummer ett. James Lindsey at Ecology of Commanster [CC BY-SA 2.5 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5) or CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons](https://www.forskning.se/app/uploads/2024/02/rottickan.jpg)