Bakterien har i många år intresserat en grupp hudforskare vid Lunds universitet, då den orsakar dålig sårläkning och vätskning i såren, men inte minst för att den verkar ha en förmåga att dämpa inflammationen i huden runt såren.
Nu tror sig forskarna vid Schmidtchen lab ha knäckt gåtan om varför inflammation med rodnad och svullnad ofta uteblir i de sår där bakterien återfinns. Något som annars är vanligt vid bakterieinfektioner med exempelvis streptokocker, som orsakar rosfeber. Studien har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications.
– Vi har sett att bakterien utsöndrar ett enzym som klyver ut en anti-inflammatorisk peptid från trombin, som är ett vanligt blodprotein. Peptiden dämpar i sin tur inflammationen. Vi tror att bakterien gör det här för att undkomma kroppens immunförsvar och skapa en behaglig miljö för sig själv i såren, berättar Mariena van der Plas, som är försteförfattare till artikeln.
Möjlig biomarkör för sårläkning
För att kunna identifiera peptiden har hon haft ett nära samarbete med Sven Kjellström vid Centrum för Molekylär Proteinvetenskap. Artur Schmidtchen, som forskat om kroniska bensår i 20 år är glad över resultaten i studien.
– Redan när jag startade sårmottagningen i Lund 1996 observerade jag att många patienter med en omfattande bakterieväxt i sina kroniska bensår, hade mycket lite inflammation i huden runt såren. Sedan dess har vi på forskningssidan studerat det här fenomenet och resultaten i den här studien innebär att vi fått en viktig pusselbit för att förstå hur bakterien verkar och överlever i kroniska bensår.
Forskarna hoppas kunna dra stor nytta av sin upptäckt framöver.
– Den aktuella peptiden skiljer sig i storlek från de som vi annars normalt ser i sår. Därför är det också möjligt att den i framtiden kan användas som biomarkör för sårläkning eller infektion. Det blir en del i den satsning vi i forskargruppen gör på sårläkning och regeneration, säger Artur Schmidtchen och Mariena van der Plas tillägger:
– Den här upptäckten är ett första steg på en lång väg till klinisk nytta, men det är ett viktigt steg. De här patienterna är en väldigt dyr grupp för samhället, då de kommer till kliniken varje vecka för att få sina sår behandlade.
För mer information:
Mariena van der Plas, forskare vid Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, +4522489819, +46 46 222 30 63, mariena.van_der_plas@med.lu.se
Artur Schmidtchen, professor i dermatologi och venereologi vid Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, +46733336431, artur.schmidtchen@med.lu.se
– Vi har identifierat en BMP-reglerad mekanism för så kallad plakodinvaginering av blivande sensorisk vävnad, vilket är den förvandlingsprocess där cellvävnad böjs och formas till tredimensionella kopp-liknande strukturer (se bild), säger Vijay Kumar Jidigam, som är doktorand vid Umeå center för molekylär medicin (UCMM).
– För att förstå hur vi får de sinnen vi upplever världen genom är det viktigt att först förstå hur kroppens olika sorters sensoriska celler utvecklas under fosterutvecklingen.
Tillsammans med forskarkollegor vid UCMM har Vijay Kumar Jidigam studerat hur sensoriska cellerna formas genom plakodinvaginering för att skapa våra lukt-, hörsel- och synsinnen. De sensoriska systemen tillhör det perifera nervsystemet och bildas under fosterutvecklingen från ekodermet, vilket är ett tjockt lager celler i embryots yttre skikt. Strax efter det att ekodermet bildats får vissa celler en sensorisk identitet och påbörjar plakodinvaginering.
Viktigt med korrekta signaler
– Vi har studerat vilka signaler som är inblandade i plakodinvaginering för att se om det finns en övergripande reglerande molekylär mekanism för utvecklingen av alla olika sorters sensoriska plakoder eller om varje plakod kontrolleras av en egen mekanism. Vi fann att just signalproteinet BMP behövdes för att initiera den tredimensionella förvandlingen av plakoderna i lukt-, hörsel- och synsinnen, säger Vijay Kumar Jidigam.
Cellutveckling av lins och näthinneceller under tidig fosterutveckling. LP=lens placode; LE=lens ectoderm; RPE=retinal pigmented epithelium; NR= neural retina; LV= lens vesicle.
Forskarna undersökte också hur lins- och näthinneceller utvecklas och hur de två samspelar under den tidiga fosterutvecklingen. Det visar sig att linsceller, som först behövde BMP-signaler för att utvecklas, efter plakodinvaginering blir oberoende av signalproteinet för sin vidareutveckling till färdiga linsceller.
– Intressant nog upptäckte vi också att om BMP-signaler inte fanns närvarande under fosterutvecklingen så utvecklade linscellerna karaktärsdrag som återfinns hos luktceller. Detta visar hur viktigt det är med korrekta signaler för att vi ska utveckla rätt sorts sensoriska celler, säger Vijay Kumar Jidigam.
Vijay Kumar Jidigam är från Indien. Han har en utbildningsbakgrund inom både bioteknik och molekylärbiologi.
Fredagen den 20 maj försvarar Vijay Kumar Jidigam, Umeå center för molekylär medicin (UCMM), sin avhandling med svenska titeln BMP – en viktig signalmolekyl för specificering och morfogenes av sensoriska strukturer. Opponent: Professor Richard Lang, Visual Systems Groups, UC Department of pediatric, Cincinnati Children’s Hospital. Huvudhandledare: Professor Lena Gunhaga. Disputationen äger rum kl 9.00 i Sal B, Unod T9 (9:e våningen), Norrlands universitetssjukhus.
För mer information kontakta: Vijay Kumar Jidigam, Umeå center för molekylär medicin (UCMM), Umeå universitet Telefon: 076-909 4579 E-post: vijay.kumar.jidigam@umu.se
Den finns flera mekanismer bakom resistensutvecklingen. Cancerceller kan till exempel blockera upptaget av cisplatin, pumpa ut cisplatin ur cellen eller ändra uttrycket av speciella signalproteiner så att cancercellerna motverkar sin egen celldöd. De resistenta cancercellerna kan också sprida cisplatinresistens genom att skicka ut små membranblåsor, så kallade exosomer, som kan tas upp av andra cancerceller och överföra egenskaper från ursprungscellerna.
Cisplatinresistenta Malignt Pleuralt Mesoteliom-celler med Gb3 (grönt) på cellytan.
Tillsammans med forskarkollegor vid Institutionen för medicinsk biovetenskap har Andreas Tyler i cellförsök skapat och studerat cisplatinresistenta celler genom att utsätta lungcancer- och mesoteliom-celler för cisplatin.
Tumörceller återfår känsligheten för cellgift
Genom att påverka så kallade Bcl-2 och IAP proteiner, som båda reglerar apoptos (en typ av reglerad celldöd), har forskarna visat att man kan öka den celldödande effekten av cisplatin i resistenta celler. Globotriaosylceramid (Gb3) är en receptor på cellytan som uttrycks vid cisplatinresistens. Forskarna har, genom att minska produktionen av receptorn, lyckats göra så att cisplatinresistenta tumörceller återfår känsligheten för cellgiftet.
– Vi visar att man kan motverka cisplatinresistens hos cancerceller genom att rikta in sig på Gb3-receptorer och IAP- samt Bcl-2-proteiner. Men vi har också upptäckt att exosomer orsakar förändringar i tumörceller som kan leda till cisplatinresistens. Sammantaget kan dessa resultat förhoppningsvis leda till nya och förbättrade behandlingsmetoder i framtiden, säger Andreas Tyler.
Andreas Tyler är född och uppvuxen i Halmstad. Efter att ha fullgjort det biomedicinsk analytiker-programmet i Umeå, påbörjade han sina doktorandstudier på institutionen för medicinsk biovetenskap, klinisk kemi vid medicinska fakulteten.
Måndagen den 23 Maj försvarar Andreas Tyler, Institutionen för medicinsk biovetenskap, Enheten för klinisk kemi, sin avhandling med svenska titeln: Gb3 och apoptos-relaterade proteiner som måltavla för att bryta cisplatinresistens. Opponent: Docent Simon Ekman, Institutionen för onko-patologi, Karolinska institutet, Stockholm. Huvudhandledare: Professor Kjell Grankvist. Disputationen äger rum kl. 13.00 i föreläsningssalen E04, By 6E, Nod R, Norrlands universitetssjukhus (NUS), Umeå.
För mer information kontakta: Andreas Tyler, Institutionen för medicinsk biovetenskap, klinisk kemi. Telefon: 070-492 1325. E-post: andreas.tyler@medbio.umu.se
Det har på senare år rapporterats allt oftare om hur plast förorenar våra hav. Uppemot åttio procent av allt skräp i våra vatten är plast, som så småningom bryts ner till allt mindre partiklar. I en ny avhandling från Lunds universitet undersöks hur plastpartiklar av nanostorlek påverkar vattenlevande djur.
– Det har inte gjorts så många studier kring detta tidigare. Så små plastpartiklar är svåra att studera, säger Karin Mattsson, fysiker vars avhandling har tagits fram i samarbete mellan Centrum för miljö- och klimatforskning, Avdelningen för biokemi och strukturbiologi samt Avdelningen för akvatisk biologi vid Lunds universitet.
– Vi har testat hur plastpartiklar av polystyren med olika storlek, laddning och yta påverkar djurplanktonet Daphnia. Det visade sig att den storlek på nanopartiklarna som var mest giftig för Daphnierna i vår studie var 50 nanometer.
Nanoplast kunde passera tarmvägg och hjärna
Eftersom djurplankton som Daphnia också är mat för många andra vattenlevande djur, ville forskarna se vilken effekt plastpartiklarna hade högre upp i näringskedjan. De kunde se att fisk som åt Daphnier med nanoplast i sig fick ett förändrat jaktbeteende och sämre aptit. I flera studier kunde forskarna också se hur nanopartiklarna hade en förmåga att passera biologiska barriärer som tarmvägg och hjärna.
– Även om vi i vår studie använde oss av mycket större mängder nanoplast än vad som finns i haven idag, misstänker vi att plastpartiklarna kan ackumuleras i fisken. Det gör att även låga doser på sikt skulle kunna ha en negativ effekt, säger Karin Mattsson.
Produktionen av plast har ökat kraftigt de senaste årtiondena och det är rimligt att tro att mängden plast därför kommer att öka ytterligare i våra vattendrag. Plast bryts ner mycket långsamt i naturen och när väl de mikroskopiskt små plastpartiklarna har nått sjöar och hav är de svåra att rena bort. Plastpartiklarna binder också miljögifter som kan komma in i näringskedjorna när de av misstag äts upp.
Allt vanligare med nanopartiklar i hudvårdsprodukter
Karin Mattsson är även knuten till NanoLund där det nu pågår flera studier för att utvärdera säkerheten för nanopartiklar.
– Vår forskning pekar på att det behövs fler studier och en ökad försiktighet i användningen av nanoplaster.
Nanopartiklar bildas inte bara när plast bryts ner i våra vattendrag. Det blir också allt vanligare att använda nanopartiklar direkt i produkter, till exempel för att ge olika material särskilda egenskaper eller som en tillsats i hudvårdsprodukter, exempelvis ansiktskrämer och solkrämer. Nanopartiklar kan också bildas vid olika industriella processer, som till exempel vid svetsning.
För mer information: Karin Mattsson, doktorand, Lunds universitet, kemiska institutionen 046-222 82 38, 0702-34 84 07 karin.mattsson@biochemistry.lu.se
Intensivt röda färger, som på domherrens bröst och strandskatans näbb, beror i de flesta fall på så kallade karotenoider, naturens näst vanligaste pigment efter melanin, av vilka vissa även är viktiga antioxidanter och vitaminer.
Inga djur kan på egen hand tillverka karotenoider utan måste få dem via födan, men många fåglar kan kemiskt omvandla de gula pigmenten till röda så kallade ”keto-karotenoider”. Detta har varit känt i flera decennier, medan själva den genetiska och biokemiska mekanismen har varit en gåta.
Staffan Andersson, professor i ekologisk zoologi, har länge studerat fåglars färgsignaler och, i samarbete med Nick Mundy vid universitetet i Cambridge, försökt identifiera det enzym som verkar vara den viktigaste mekanismen för röda färger hos fåglar.
Mutation ger gul näbb
Sökandet inspirerades av afrikanska vävarfåglar som länge har studerats vid Göteborgs universitet, men när det nu till slut blev napp så var det hos zebrafinken. Denna populära burfågel har normalt en starkt röd näbb, men det finns en mutation som ger gul näbb, och det var hos sådana individer som genen identifierades.
En överraskning för forskarna var att samma gen även ligger bakom de röda oljedropparna i ögats näthinna – små filter på enskilda synceller som bidrar till fåglarnas skarpa färgseende.
– Våra resultat tyder på att det var i näthinnan som mekanismen först uppstod, hos någon tidig förfader till fåglarna, och sedan har funktionen så att säga rekryterats för pigmentering av fjädrar eller näbbar, säger Staffan Andersson.
Evolution av iögonfallande färger och andra utsmyckningar förklaras vanligen av att de signalerar hälsa eller styrka till partners eller rivaler, men vilken specifik information det handlar om är oftast oklart. I detta avseende gör studien en fascinerande observation: att genen, eller rättare sagt gen-produkten, tillhör en familj av enzymer som är viktiga för att ta hand om giftiga kemikalier som kommer in i kroppen med födan.
– Medan karotenoidernas egna betydelse för hälsa och kondition är omtvistad, så kan våra resultat tyda på att röda karotenoid-färger avspeglar individens förmåga att ta hand om gifter och andra skadliga ämnen i födan. För fröätare som zebrafink och domherre kan detta vara en viktig aspekt av fysiologisk och kanske genetisk kvalitet, säger Staffan Andersson.
Grisar i ekologisk produktion får oftare leder kasserade vid slakt jämfört med grisar i konventionell uppfödning – sår 2015 rörde det sig om 4,9 respektive 0,7 procent av djuren.
Pernille Engelsen Etterlin har i sitt doktorsarbete undersökt om uppfödningsmiljön i dessa två produktionsformer påverkar förekomsten av två orsaker till ledinflammation och hälta: osteokondros (OC)* och rödsjukeartrit. Den första är en rubbning i tillväxtbrosket som är vanlig hos slaktgrisar medan den andra är en bakteriesjukdom.
Skador orsakade av osteokondros, liksom allvarliga former av sjukdomen, var vanligare bland frigående slaktgrisar i flock med tillgång till rastgård, betesmark utomhus och stall med djupströbädd, än bland slaktgrisar i konventionella boxar inomhus. Grisar med mycket och svår OC var mer halta än de med lindrigare OC, men de frigående grisarna var trots det inte mer halta än grisar i boxar.
Frigående grisar påverkas mindre av inflammationen
– Detta var överraskande, säger Pernille Engelsen Etterlin. En förklaring kan vara att frigående grisar är mer aktiva och belastar lederna mer, vilket leder till mer OC. Samtidig stärker motionen muskulatur, senor och skelettvävnad, vilket gör att gången hos de frigående grisarna påverkas mindre av OC.
Resultaten tyder alltså på att hältundersökningar är ett otillförlitligt mått på ledhälsa hos grisar. Sambandet mellan ledkassation och hälta var också svagt.
Blodprover visade att alla grisar i denna undersökning hade antikroppar mot rödsjukebakterien Erysipelothrix rhusiopathiae. Trots detta hittades inga fall av rödsjukeartrit, vare sig hos frigående grisar eller hos grisar i box.
Osteokondros ovanligt hos vildsvin
Vildsvin tillhör samma art som tamsvin, varför förekomsten av OC i hasleden hos vildsvin undersöktes med datortomografi. Få vildsvin visade sig ha OC, vilket kan bero på att de är utsatta för ett evolutionärt tryck där de är beroende av bra ledhälsa för att överleva ute i naturen.
I ekologisk produktion är det ett krav att grisar ska kunna röra sig fritt över större ytor. Avhandlingen tyder på att detta kan leda till sämre ledhälsa hos tamsvin, men resultaten behöver bekräftas i ytterligare besättningar.
– Jag har konstaterat att något i miljön gör att frigående grisar utvecklar mer och allvarligare osteokondros, men eftersom inhysningsmiljön skiljer sig på så många sätt från den i boxar går det inte att peka ut en enskild förbättring som skulle lösa problemen, säger Pernille Engelsen Etterlin. En annan lösning kan vara att hitta en grisras som är bättre anpassad till ekologisk uppfödning.
Osteokondros är en utvecklingsrubbning i skelettet som är vanligast hos snabbväxande djur, främst grisar, hästar och hundar. När skelettet växer bildas först brosk, som sedan förbenas. Vid osteokondros sker inte förbeningen normalt, utan ledbrosket i den drabbade leden förtjockas och dess näringstillförsel försämras. Bitar av brosket kan också lossna, vilket orsakar inflammation och smärta.
Veterinär Pernille Engelsen Etterlin, institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap, försvarar sin doktorsavhandling Osteochondrosis in pigs. A study of the effects of free-range housing in a herd of fattening pigs vid SLU i Uppsala, Fredagen den 27 maj 2016, kl 09:15. Plats: Sal Audhumbla, VHC, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: PhD Eli Grindflek, Norges miljø- og biovitenskaplige universitet
Mer information: Pernille Engelsen Etterlin 018-67 31 71 eller 070-525 53 43, pernille.etterlin@slu.se
– När ett virus förökar sig producerar det så kallade proteaser, vilka är en sorts enzymer som behövs för att viruset ska kunna kapa virusproteiner till de lagom stora bitar som behövs för att bygga upp nya viruspartikluhyuuuav artikelförfattarna.
– Med hjälp av genetiska trick lurar vi detta virusenzym att i stället aktivera andra funktioner i cellen.
Genom metoden, som beskrivs i en artikel som idag publiceras i Scientific Reports, går det att få de virusinfekterade cellerna att producera i princip vilket protein som helst. På detta sätt har forskarna fått de infekterade cellerna att producera ett fluorescerande protein som är lätt att upptäcka i ett mikroskop.
– Med metoden går det att manipulera celler att producera protein som man misstänker har något med immunförsvaret att göra. Därför skulle man med metoden kunna detaljstudera exakt vilka proteiner som är viktiga för immunförsvaret mot virus, säger Jens-Ola Ekström, som är en av forskarna bakom upptäckten.
För att bättre förstå hur virus och cellers proteiner samverkar eller motverkar varandra har forskargruppen studerat Noravirus hos bananflugor. Noravirus är ett harmlöst tarmvirus som bara infekterar bananflugor. Men viruset är besläktat med picornavirus, som hos människan ger upphov till sjukdomar som exempelvis polio, magtarminfektioner, gulsot, ögoninfektioner och vanlig förkylning. Hos boskap orsakar några picornavirus mul- och klövsjuka. Kunskaper om picornavirus har därför stor betydelse för både hälsa och ekonomi. (Noravirus ska dock inte förväxlas med Norovirus, som orsakar vinterkräksjuka hos människor.)
– Bananflugan är en välkänd modellorganism för att förstå mänsklig biologi eftersom den liksom alla andra levande organismer har olika virusinfektioner att tampas mot. Även om metoden är utvecklad för bananflugor kan den sannolikt anpassas till andra modellsystem, säger Jens-Ola Ekström.
För mer information, vänligen kontakta:
Dan Hultmark, Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet
Telefon: 090-785 6778
E-post: dan.hultmark@umu.se
– Med en råvara direkt från naturen och med enkla produktionsmetoder, tror vi att vårt filterpapper kan bli en prisvärd lösning inom vattenreningen och hjälpa till att rädda liv. Vårt mål är att utveckla ett filterpapper som tar bort även de tuffaste virus från vatten lika lätt som man brygger kaffe, säger Albert Mihranyan, professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, som leder studien.
Tillgång till rent dricksvatten är bland FN: s hållbara utvecklingsmål. Idag saknar mer än 748 miljoner människor tillgång till rent vatten. Vattenburna infektioner, bland annat olika virus orsakar död, särskilt utsatta är barn under fem år. Virusen kan vara både extremt resistenta mot desinfektion och svåra att avlägsna genom filtrering på grund av att de är så små.
Idag är det vanligt att rena vatten med kemiska desinfektionsmedel som till exempel klor. Att istället använda filtrering är en robust och energieffektiv metod för att få fram bra dricksvatten, eftersom den fysiskt tar bort skadliga mikroorganismer från vattnet i stället för att inaktivera dem.
– Rent dricksvatten är ett problem inte bara i låginkomstländer. Stora virusutbrott har också förekommit förut i Europa, däribland Sverige, fortsätter Albert Mihranyan. Han tänker bland annat på virusutbrottet 2008 i Lilla Edet, då mer än 2 400 personer eller nästan 20% av befolkningen blev smittad med Norovirus (kräksjuka).
Cellulosa är ett av de vanligaste filtreringsmaterial som används i vardagen för allt från tepåsar till dammsugare. Men ett vanligt filterpapper har allt för stora porer för att kunna avlägsna virus eller bakterier. 2014 fick Albert Mihranyans forskargrupp för första gången fram ett pappersfilter som kan filtrera bort stora virus, som till exempel influensavirus.
Små virus har varit mycket svårare att bli av med, eftersom de är extremt resistenta mot både fysisk och kemisk inaktivering. Ett bra filter ska inte bara ta bort virus, utan också ha hög genomströmning, låg nedsmutsning och lång livslängd. Det gör avancerade filter mycket dyra att utveckla. Nu, med hjälp av tusenbladsfiltret kan ett genombrott ske som kan möjliggöra den efterlängtade övergången till billigare filtreringslösningar. En annan tillämpning av filtret inkluderar produktion av terapeutiska proteiner och vacciner.
Forskningen genomfördes i samarbete med tyska virologer, och det är ett utmärkt lagarbete som ligger bakom framgången, enligt Albert Mihranyan.
De andra gruppmedlemmar inkluderar Simon Gustafsson och Pascal Lordat vid Uppsala universitet samt Tobias Hanrieder, Dr Marcel Asper, och Dr Oliver Schäfer från Charles River i Köln, Tyskland, som besitter en av världens bästa kompetenser när det gäller validering av virusfilter.
Mihranyan a. et al; Mille-feuille paper: a novel type of filter architecture for advanced virus separation applications; Mater. Horiz., 2016, Advance Article, DOI: 10.1039/C6MH00090H
Myggor är vektorer som sprider både malaria, dengue, zikavirusinfektion och ett flertal andra sjukdomar hos människan. Myggburna sjukdomar orsakar oerhört mycket lidande världen över och många saknar dessutom vaccin eller specifik behandling.
En viktig metod för att minska spridningen av myggburna sjukdomar är att bekämpa myggorna med insekticider. Det leder till färre myggor och därigenom minskad sjukdomsspridning.
Effektiviteten hos dagens insekticider hotas av resistensutveckling, det vill säga att myggorna inte längre är känsliga för bekämpningsmedlen. Behovet av nya insekticider är därför stort.
Det gäller att hämma endast myggans protein
I sin avhandling har Sofie Knutsson fokuserat på ett målprotein i myggan som kallas acetylkolinesteras 1. Hon har identifierat och utvecklat substanser som hämmar funktionen av detta i myggan livsnödvändiga protein.
– Substanserna skiljer sig både vad det gäller kemisk struktur och verkningsmekanism från de insekticider som finns tillgängliga i dag, vilket kan vara fördelaktigt ur ett resistensutvecklingsperspektiv, säger hon.
Då proteinet acetylkolinesteras även finns hos människor och andra djur är det viktigt att nya acetylkolinesteras 1-hämmare är specifika för myggproteinet – att de endast påverkar funktionen hos myggproteinet och inte det mänskliga proteinet.
– Vi har hittat ett antal olika substanser som blockerar den biologiska funktionen hos myggproteinet vid så låga koncentrationer att de inte påverkar aktiviteten hos det mänskliga proteinet. Vidare har vi också kunnat utröna hur substansernas kemiska struktur relaterar till deras förmåga att selektivt hämma myggans acetylkolinesteras 1, säger Sofie Knutsson.
Massundersökning av organiska substansers förmåga
De aktiva substanserna är resultatet av en screening (massundersökning) där flera tusen organiska substansers förmåga att blockera den biologiska funktionen hos myggans acetylkolinesteras 1 utvärderadats experimentellt.
Genom organisk syntes har Sofie Knutsson därefter framställt nya substanser vars biologiska aktivitet har undersökts. För att understödja resultaten har hon även tagit hjälp av metoder för att titta på den tredimensionella proteinstrukturen av acetylkolinesteras (både röntgenkristallografi och datorbaserade modelleringstekniker). På så vis har hon kunnat undersöka hur substanserna binder till proteinet och därigenom hämmar dess funktion.
– Resultaten är lovande, men fortfarande återstår mycket arbete. Nästa utmaning blir att undersöka och fastställa att substanserna kan ta sig till målproteinet inne i myggan för att där ge önskad biologisk effekt, säger Sofie Knutsson.
Avhandlingen: Fredagen den 27 maj försvarar Sofie Knutsson, Kemiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Towards Mosquitocides for Prevention of Vector-Borne Infectious Diseases: Discovery and Development of Acetylcholinesterase 1 Inhibitors. Svensk titel: Mot nya insekticider för bekämpning av sjukdomsbärande myggor: Identifiering och utveckling av acetylkolinesteras 1 inhibitorer. Disputationen äger rum klockan 13.00 i sal KB3B1, KBC-huset. Fakultetsopponent är professor Ulf Nilsson, Kemiska institutionen, Lunds universitet. Disputationen hålls på engelska.
För mer information kontakta: Sofie Knutsson, kemiska institutionen vid Umeå universitet. E-post: sofie.knutsson@umu.se
– Vanliga livsstilsfaktorer såsom rökning och alkohol är inte kopplade till hjärntumör, så det är intressant att vi nu i vitamin E hittat en möjlig koppling som vi kan gå vidare och detaljstudera, säger Beatrice Melin, som är forskare vid Institutionen för strålningsvetenskap och en av artikelförfattarna.
– Vi måste tydligt påpeka att resultaten är preliminära och att ytterligare studier i ett bredare patientmaterial behövs för att verifiera kopplingen mellan vitamin E och hjärntumörer.
Unika serumprover från hjärntumörpatienter
Forskargruppen vid Institutionerna för strålningsvetenskap och kemi har, under ledning av Beatrice Melin och Henrik Antti, utgått från ett unikt biobanksmaterial med serumprover från hjärntumörpatienter, tagna långt innan diagnos. Forskargruppen har studerat skillnaden i metaboliter mellan patienter som sedan utvecklade hjärntumörer och en kontrollgrupp.
– Andra studier har också visat på ogynnsamma effekter av vitamin E, så det är helt i linje med aktuella resultat i området gällande andra tumörformer, säger Henrik Antti, som är forskare vid Institutionen för kemi.
– Naturligtvis tolkar vi analyserna försiktigt och kommer nu att gå vidare i forskningen för att se om vår genuppsättning spelar roll för vilka biomarkörmönster vi ser.
Användning av metabolomik för att studera bakomliggande variabler till framtida sjukdomar, som exempelvis hjärntumörer, är unikt och möjliggörs av just den strukturerade och långsiktiga insamling av material i biobanker som finns tillgänglig i Umeå och Oslo.
För mer information kontakta: Beatrice Melin, Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet. Telefon: 073-091 8028. E-post: beatrice.melin@umu.se
Henrik Antti, Institutionen för kemi, Umeå universitet. Telefon: 072-208 40 81. E-post: henrik.antti@umu.se
Biotestsjön är egentligen ett invallat område i skärgården utanför kärnkraftverket Forsmark i Uppland. Till sjön leds uppvärmt vatten från kraftverkets reaktorer ut, vilket gör att temperaturen i sjön är 5-10 grader högre än i Östersjön.
– Det ger oss möjlighet att studera hur fiskar anpassar sig till en varmare miljö över tid vilket är avgörande för att förstå effekterna av den pågående klimatförändringen, säger Erik Sandblom, forskare vid institutionen för biologi och miljövetenskap.
Biotestsjön ett fönster till en varmare framtid
Fiskar är växelvarma med samma kroppstemperatur som vattnet omkring sig. Målsättningen med Erik Sandbloms forskning har varit att studera vilka fysiologiska effekter som det varmare vattnet får på abborrarna i sjön och hur abborrarna anpassar sig till den varmare miljön. Sjön kan sägas fungera som ett fönster till en varmare framtid.
Erik Sandblom och hans kollegor har jämfört kroppsfunktioner hos abborrar som lever i Biotestsjön med abborrar som lever i det normaltempererade vattnet i skärgården utanför sjön. De abborrar som lever i det normaltemperade vattnet har också värmts upp under ett dygn för att de ska få samma kroppstemperatur som de som lever i Biotestsjön.
– På det sättet kan vi även jämföra hur anpassning under en långvarig temperaturökning som motsvarar situationen vid klimatförändring skiljer sig från kortvarig uppvärmning på lab, säger Erik Sandblom.
Kroppen kräver mer syre i en varmare miljö
I en varm miljö kräver kroppen mer syre för att upprätthålla sina funktioner. Tidigare forskning har pekat på att den maximala förmågan att transportera syre försämras hos fiskar som lever i varmare vatten. Erik Sandbloms forskning visar dock att abborrarna som lever i Biotestsjön anpassar sin syreupptagningsförmåga till den varmare miljön.
En särskilt viktig faktor i sammanhanget är spannet mellan ett djurs högsta möjliga syreupptagningsförmåga och syrebehovet i vila. Tidigare forskning har indikerat att det här spannet minskar när syrebehovet i vila ökar med uppvärmning i fiskar. Den nya forskningen visar dock att abborrar som lever i Biotestsjön har nedreglerat sitt syrebehov i vila, medan de bibehållit sin maximala syreupptagningsförmåga. På så vis har de ett oförändrat spann för syreupptag och kan hantera den varmare miljön.
– Även andra kroppsfunktioner har förändrats, till exempel antalet hjärtslag per minut. Vilopulsen för fiskarna i Biotestsjön är lägre än för de utanför sjön när de testas vid samma temperatur, men maxpulsen är oförändrad, säger Erik Sandblom.
Närmare den temperatur då fisken dör
Men även om fiskar anpassar sig till en varmare miljö så finns det ett tak uppåt för hur mycket de klarar av att anpassa sig. Vid en viss temperatur dör fisken – den nivån kallas för den letala gränsen. Forskningen visar att abborrar som lever i Biotestsjön bara har förskjutit sin letala gräns uppåt lite grann i den varmare miljön. Detta gör att skillnaden mellan fiskens kroppstemperatur och dess övre letala temperaturgräns blir flera grader mindre för fisken i Biotestsjön än för den fisk som lever i normaltempererat vatten.
– Abborrarna kompenserar inte sin letala gräns fullt ut för att de har en varmare kroppstemperatur. I och med att skillnaden mellan deras kroppstemperatur och deras letala gräns blir mindre så blir de också mycket känsligare för tillfälliga yttre omständigheter som till exempel en värmebölja, säger Erik Sandblom.
I framtiden förväntas dels vädret bli varmare, och dels förväntas det vara extremväder oftare.
– De här fiskarna skulle få svårare att överleva i en sådan miljö, säger Erik Sandblom.
Kontakt: Erik Sandblom, Institutionen för biologi och miljövetenskap, Telefon: 031-786 4548. Mobiltelefon: 0703-286358. E-post: erik.sandblom@bioenv.gu.se
Det har länge spekulerats om Jupiters stora isiga måne Callisto har ett hav under dess yta. Observationer av Callistos rymdmiljö, enligt mätningar från rymdinstrument ombord rymdfarkosten Galileo som kretsar kring Jupiter, tyder på att det finns ett hav under ytan. Datorsimuleringar av plasmaväxelverkan stödjer detta.
– Om man hittar hav under ytan på en måne, kanske detta stämmer även vid andra isiga himlakroppar, säger Jesper Lindkvist.
Dvärgplaneten Ceres, som ligger i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, har utflöden av vattenånga från dess yta. Detta skulle kunna tyda på en vattenreservoar, även den relaterad till ett stort hav under ytan. Rymdfarkosten Dawn är just nu vid Ceres och försöker besvara denna fråga.
– Om man i framtiden bygger en rymdbas vid någon av dessa himlakroppar, för att till exempel leta efter liv, föreslår jag att ta med ett pimpelspö och en extra lång isborr, skämtar Jesper Lindkvist.
Vatten som flödar från kometens kärna
Utflöde av vattenånga från en himlakropp liknar det vi ser vid kometer. Den isiga kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som passerade runt solen under sommaren 2015 följdes av den europeiska rymdfarkosten Rosetta. Mätningar av rymdmiljön visar att vattnet som flödar från kometens kärna skapar en tydlig atmosfär som växelverkar med solens konstanta utflöde av joniserade partiklar, solvinden.
– Att förstå ursprunget och hur isiga kroppar utvecklas är ännu en pusselbit som behövs för att kunna förklara vårt solsystems ursprung och dess slutliga öde, säger Jesper Lindkvist.
Jesper Lindkvist kommer från byn Vidsel i Norrbotten. Han har en civilingenjörsexamen i teknisk fysik från Luleå tekniska universitet.
Tisdagen den 31 maj försvarar Jesper Lindkvist, Institutet för rymdfysik i Kiruna samt Institutionen för fysik vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Plasma Interactions with Icy Bodies in the Solar System. (Svensk titel: Plasmaväxelverkan med isiga kroppar i solsystemet). Disputationen äger rum klockan 09:00 i aulan vid Institutet för rymdfysik, Kiruna. Fakultetsopponent är dr. Elias Roussos, Max Planck Institute for Solar System Research, Göttingen, Tyskland. Handledare är docent Mats Holmström och dr. Martin Wieser vid Institutet för rymdfysik, Kiruna.
För mer information kontakta: Jesper Lindkvist, doktorand, Institutet för rymdfysik, tel: +46-980-79124, e-post: jesper@irf.se”>jesper@irf.se
Rick McGregor, informationsansvarig, Institutet för rymdfysik, tel: +46-980-79178, e-post:
– De grupper som är mest sårbara om det blir svårare eller dyrare att parkera inne i staden är de som har mest komplext vardagsliv samt de som bor på platser med begränsad tillgång till kollektivtrafik. Kollektivtrafikens aktörer har därför ett stort ansvar att möjliggöra kollektiva resor också för de som bor på landet, säger Malin Henriksson, forskare på VTI.
Forskningsrapporten från VTI handlar också om hur åtgärder inom parkering påverkar de människor som idag parkerar bilen centralt i större städer.
Forskarna har bland annat intervjuat bilister i tre parkeringshus i Linköping. Syftet var att ta reda på varför de tillfrågade väljer att parkera i parkeringshusen och hur det skulle påverka dem om villkoren för central parkering skulle förändras på olika sätt.
Färre centrala p-platser
Trenden just nu är att antalet centrala parkeringsplatser i städerna blir färre – i takt med att fler bostäder och verksamheter ökar i de centrala delarna av dagens städer minskar de utrymmen som traditionellt använts till parkering. Parallellt ökar människors avstånd från hemmet till arbetet och arbetspendling med bil uppfattas av många som nödvändigt för att de ska få ihop vardagslivet.
Arbetspendling med bil leder till trängsel och avgaser i städerna, och den tar utrymme för andra typer av bilister – besökare och boende som tidvis får det svårt att hitta lediga parkeringsplatser.
– En genomtänkt parkeringsstrategi kan bidra till ett effektivt transportsystem, bättre tillgänglighet, renare luft samt en säker, trygg och mer jämlik stadsmiljö, menar forskarna, men ämnet är komplext och det finns många olika kategorier av människor som parkerar i städerna.
I studien finns till exempel stöd för att bilister också kan vara hållbara resenärer vid olika tillfällen.
Pendlarparkering kan vara en lösning
Avstånd till busshållplatsen, samt hur vägen dit ser ut, spelar roll för möjligheten att utnyttja kollektivtrafik. Skjutsning och hämtning av barn ingår, liksom olika typer av inköps- och serviceresor. I studien framgår också att det är viktigt att komma ihåg att det är yttre faktorer som arbetstider och tillgång till bostäder inom rimligt avstånd som styr individen.
Generellt kan sägas att införande av pendlarparkering är den åtgärd som har minst negativa effekter för de olika grupperna. Med rätt information finns det stora möjligheter till att åtgärden uppfattas som positiv.
– När det gäller generella höjningar av parkeringsavgifter, zoneringar och blockeringar av långtidsparkeringar är det grupper som har liten flexibilitet i sitt vardagsliv som drabbas negativt av åtgärderna.
Ett annat perspektiv på frågan är om det ändå inte är rimligt att individer som kör bil ska betala de faktiska kostnaderna för parkering. I dag får hela populationen gemensamt subventionera den parkering som enbart vissa utnyttjar, till exempel vid nyproduktion av bostäder med parkering i huset, menar forskarna i rapporten.
Forskarna menar också att de slutsatser som dragits i Linköping är tillämpbara i många städer i Sverige. Det finns inga enkla lösningar på frågan hur städerna blir mer tillgängliga för besökare. Många aktörer måste samarbeta för att minska konsekvenserna för arbetsplatspendlarna och det är viktigt att hitta åtgärder som uppmuntrar individen att åka kollektivt eller cykla, många deltagare i studien uppger att de är positiva till alternativa reselösningar.
Forskningsrapporten är gjord tillsammans med Dukaten Parkering, P-bolaget i Göteborg och Svepark (Svenska Parkeringsföreningen).
Kamilu Karaye, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, har gjort studien med 54 PPCM-patienter och 77 friska personer i en kontrollgrupp på tre specialistsjukhus i Kano, Nigeria.
Resultaten visar att 77 procent av PPCM-patienterna hade kritiskt låga nivåer av selen. Kamilu Karaye fann också att kvinnor boende på landsbygden hade en nästan trefaldigt ökad risk att utveckla PPCM.
– Innan denna studie gjordes, misstänkte vi att selenbrist kunde vara en möjlig riskfaktor för PPCM. Om sambandet kan påvisas även i större studier, kan det leda till utveckling av ett botemedel mot sjukdomen, åtminstone hos en del av patienterna, genom selentillskott i maten, säger Kamilu Karaye.
Många drabbade av afrikanskt ursprung
PPCM är en hjärtsjukdom som mestadels drabbar gravida kvinnor och unga mödrar, och som debuterar hos kvinnan under senare delen av graviditeten eller upp till fem månader efter förlossningen. Många av de kvinnor som drabbas är av afrikanskt ursprung.
I norra Nigeria, inträffar ungefär ett fall av PPCM under varje hundra graviditeter. Orsakerna till PPCM är fortfarande inte helt utredda, men sjukdomen leder till en utvidgning av hjärtats vänstra och högra kammare, vilket resulterar i en försvagning av hjärtsammandragningarna eller till och med att patienten dör.
I en uppföljning ett år efter diagnos hade 41,4 procent av patienterna i studien avlidit, två tredjedelar av dem inom de första sex månader efter diagnosen. Ett år efter diagnos, hade många av PPCM-patienterna signifikant förbättring av hjärtfunktionen i vänster och höger kammare. 47,1 procent av de patienter som fortfarande var vid liv hade signifikant förbättring av funktionen i vänster kammare.
Hjärtdysfunktion i den högra ventrikeln hittades i 71,1 procent av patienterna vid diagnos. Vid uppföljning efter sex månader och ett år, hade bara 36,4 procent respektive 18,8 procent samma problem, vilket innebär en signifikant återhämtning av funktionen i högra kammaren.
EKG för att diagnostisera
Studien visade också att elektrokardiografi-diagram (EKG) kan användas för att diagnostisera PPCM med 83,8 procents säkerhet, innan bekräftande undersökningar.
– Det är viktigt att förstå att PPCM är en dödlig sjukdom i Afrika söder om Sahara och att de första sex månaderna av sjukdomen verkar vara av avgörande betydelse. Därför behövs alla insatser som ger medicinskt stöd till drabbade patienter under denna kritiska period, säger Kamilu Karaye, som också arbetar som konsulterande kardiolog på Aminu Kano universitetssjukhus i Kano, Nigeria.
Kamilu Musa Karaye är född och arbetar i Kano, Nigeria, och är för närvarande professor i medicin vid Bayero University och konsulterande kardiolog vid Aminu Kano universitetssjukhus. Hans passion för PPCM har sitt ursprung från personliga iakttagelser av sjukdomen, och det faktum att det ännu inte finns tillräckligt med kunskap om den.
Torsdagen den 19 maj försvarar Kamilu Karaye, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, sin avhandling. Fakultetsopponent är Maria Schaufelberger, Institutionen för medicin, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin, Göteborgs universitet. Huvudhandledare: Michael Henein. Disputationen äger rum klockan 9:00 I Hall D, byggnad T9, nionde våningen, Norrlands universitetssjukhus (NUS)
För mer information, kontakta gärna: Kamilu Musa Karaye, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet. E-post: kkaraye@yahoo.co.uk
Avhandlingen är indelad i tre delstudier: Först studerade Anna Bratt om deltagarna inom förlustgrupperna beskriver förlusten som en av de tre viktigaste negativa händelserna i deras liv, därefter utforskade hon om förlusten inverkar på livstillfredställelse och avslutningsvis dödlighetsrisk.
Ungefär 70 procent av de som hade förlorat antingen ett barn eller sin make/maka nämnde någon av dessa förluster bland de tre viktigaste negativa händelserna. Av de som hade förlorat både ett barn och make/maka valde ca 48 procent båda förlusterna, medan ca 40 procent uppgav antingen förlusten av barnet eller maken/makan.
Skillnader mellan män och kvinnor
De olika förlusterna tycks endast ha en liten inverkan på deltagarnas livstillfredsställelse och dödlighetsrisk. Det framkom att för varje år som hade förflutit sedan förlusten/förlusterna minskade risken att dö med ca 1 procent. Vem man har förlorat tycks inte heller ha någon betydelse.
I Annas avhandling hittar man också tydliga könsskillnader. Männen inom samtliga förlustgrupper hade lägre livstillfredsställelse jämfört med kvinnorna i samma grupp, dessutom hade männen inom gruppen som förlorat ett barn en ökad risk att dö jämfört med kvinnorna.
När det gäller val av negativa livshändelser valde lika många män och kvinnor antingen barnet, maken/makan eller både och, med undantag av den grupp som valde antingen barnet eller maken/makan, där signifikant fler kvinnor inom gruppen som hade förlorat både ett barn och en make som nämnde förlusten av barnet men inte maken.
Männen inom denna grupp hade det omvända mönstret, att fler män nämnde förlusten av makan men inte barnet.
Disputationen som är den första vid Linnéuniversitetet, inom ämnet psykologi, sker 20 maj kl.13.00 i sal Wicksell, hus K, campus Växjö.
Kontaktpersoner: Anna Bratt, tfn: 0470 76 78 18, Jonas Tenje, pressansvarig, tfn: 070 308 40 75
Johannes Daun har studerat familjer i 1800- och 1900-talets Borås, en utpräglad textilindustristad som växte mycket kraftigt från och med 1800-talets slut. Men resultaten kan tolkas i ett bredare stadshistoriskt perspektiv.
− Vid slutet av 1800-talet skaffade familjerna i Borås ovanligt många barn – en tydlig skillnad mot hur det varit i staden före industrialiseringen. När omvandlingen till moderna, mindre familjer sedan ägde rum skedde alltså nedgången från en tillfällig och mycket hög nivå, säger Johannes Daun.
Övergången till små barnaskaror skedde inom loppet av en generation, vid 1900-talets början. Men mönstren som rådde tidigare var minst sagt föränderliga.
Familjestorlekarna varierade mycket
Det är sedan tidigare känt att par även förr i världen begränsade hur många barn som föddes. Genom att ha sex på sätt som sällan ledde till graviditet, eller helt enkelt vara avhållsamma, kunde paren minska barnantalet. Därför kunde den typiska familjestorleken variera mycket mellan olika grupper och tidsperioder, i takt med samhällets förändring.
− I och med industrialiseringen, som innebar nya möjligheter att finna arbete och förhöjd levnadsstandard, ökade familjestorleken under 1800-talet. Över hundraårsperioden cirka 1830–1930 kan man därför se en pendelrörelse, då familjerna gick från att ha relativt få barn, till att skaffa ovanligt många, och sedan åter skaffa få barn.
I avhandlingen undersöks även migrationen till staden och möjligheterna att finna arbete, förekomsten av barnarbete samt de kostnader en barnfamilj hade. Exempelvis studeras textilarbetares hushållsräkenskaper från 1890-talet och nedtecknade folk- och arbetarminnen.
Inflyttade familjer hade flest barn
− Vid 1800-talets slut var mer än 80 procent av Borås vuxna befolkning inflyttad, mestadels från orter i närområdet. De familjer som skaffade allra flest barn vid 1800-talets slut var de mest utsatta arbetargrupperna, som hade flyttat till Borås från den kringliggande Sjuhäradsbygden – det vill säga de familjer som minst borde ha haft råd att ta hand om en stor barnaskara.
Studien ger ett socialhistoriskt perspektiv på stadsfamiljernas stora föränderlighet, som kan påvisas tack vare att Borås undersöks över en hundraårsperiod, då den svenska staden förändrades i grunden.
Familjeplanering inget modernt fenomen
Avhandlingens resultat bör ha stor relevans för till exempel släktforskare, lokalhistoriker, författare och alla andra som även utanför den akademiska världen som intresserar sig för industrialiseringsepokens familjehistoria.
− Det finns en utbredd idé om att familjeplanering är något som bara hör till det moderna samhället och att hur många barn en kvinna förr i tiden födde närmast var en fråga om ”naturens gränser”.
Men de stora skillnader i barnafödandets mönster som visas i avhandlingen pekar på en annan bild.
− Stora barnaskaror hade en socioekonomiskt viktig funktion för familjerna, till exempel genom barnarbete. Familjeplanering spelade en viktig roll även för 1800-talets familjer, säger Johannes Daun.
Mer information: Johannes Daun, telefon: 073-597 16 87, e-post: johannes.daun@gu.se
Tid och plats för disputation: fredagen den 27 maj 2015 kl. 13, Stora hörsalen, Humanisten, Göteborg. Fakultetsopponent: Peter Olausson, Karlstads universitet
