Cancer är en av de vanligaste dödsorsakerna hos hundar, och juvertumörer är den vanligaste formen av tumörer hos tikar som inte har kastrerats. Framförallt drabbas medelålders och äldre tikar. Tumörerna är överrepresenterade hos vissa raser, som engelsk springer spaniel, och man kan därför misstänka att ärftliga orsaker bidrar till att hundarna får tumörer.
En forskargrupp, där flertalet är knutna till Uppsala universitet eller SLU, har nu kartlagt de ärftliga orsakerna genom att jämföra arvsmassan hos friska och sjuka tikar av rasen engelsk springer spaniel. På detta sätt har de kunnat ringa in gener där hundarna som utvecklat tumörer skiljer sig från de som är friska.
– Våra misstankar riktas särskilt mot en gen som påverkar celldelning, CDK5RAP2, säger Malin Melin, en av forskarna från Uppsala universitet. Den finns i det område på kromosom 11 där vi ser tydligast skillnader mellan friska och sjuka hundar.
Förfinad diagnostik
Denna upptäckt kan i förlängningen leda till utveckling av en förfinad diagnostik och på sikt bättre behandlingar. Juvertumörer hos hund påminner mycket om bröstcancer hos människa och det är möjligt att resultaten också kan leda till bättre kunskap och möjligheter för kvinnor med bröstcancer.
– Vi föreslår nu att det görs studier med både tikar och kvinnor, för att se vad denna gen har för inverkan på sjukdomsutveckling och svar på cancerbehandling, säger Henrik Rönnberg, en av SLU-forskarna bakom studien.
Vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Uppsala Universitet (UU) pågår intensiv forskning om genetiken bakom hundars sjukdomar. Syftet med denna forskning är att få ökad kunskap om biologin bakom ärftliga sjukdomar samt att stödja en avel för friskare hundar. Kunskaperna kan användas till att förbättra såväl veterinärmedicin som humanmedicin. Forskningen täcker många av hundens genetiska sjukdomar, från olika typer av cancer till hjärt- och kärlsjukdomar och inflammatoriska sjukdomar, epilepsi och ögonsjukdomar.
För mer information: Malin Melin, PhD
Science for Life Laboratory
Institutionen för immunologi, genetik och patologi , Uppsala universitet
018-471 45 88, malin.melin@scilifelab.uu.se
Henrik Rönnberg, professor
Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap
Sveriges lantbruksuniversitet
018-67 13 63, henrik.ronnberg@slu.se
Partikelfysiker världen över väntar just nu spänt på besked om de spår av en helt ny partikel som upptäcktes i den senaste körningen av partikelacceleratorn Large Hadron Collider vid Cern. En av dem är Christoffer Petersson på Chalmers, som i en nyligen publicerad artikel i tidskriften Physical Review Letters redogör för hur han förutspådde partikelspåren redan 2013.
Christoffer Petersson har en förklaring till den nya partikeln. (Foto: Anna Wallin)
– En ny partikelupptäckt nu skulle vara det största som hänt på 40 år. Mycket, mycket större än upptäckten av higgspartikeln, som var väntad och inte innehöll några överraskningar, säger Christoffer Petersson, doktor i subatomär fysik och plasmafysik vid institutionen för fysik på Chalmers.
Genom partikelkollisioner på Cern upptäcktes 2012 higgspartikeln, som varit förutspådd i över 40 år och som fullbordade den så kallade standardmodellen. Det är den modell som hittills fungerat som en karta över alla elementarpartiklar i universum, men som till exempel inte kunnat ge svar på vad mörk materia är. Under 2015 körde man igång Cern-acceleratorn igen, efter uppgraderingar med 60 procents högre kollisionsenergi. Med den högre energin skulle det nu bli möjligt att skapa och se tyngre partiklar som alltså inte har någon given plats i standardmodellen. Och det var just spår av en sådan partikel man kunde presentera den 15 december 2015.
Ge viktiga ledtrådar
– Efter higgs-upptäckten visste vi lika lite om hur vi skulle gå vidare som vi gjorde innan, men en ny partikel skulle ge oss viktiga ledtrådar för vilken väg vi ska gå för att hitta en ny teori som kan ersätta standardmodellen. Det skulle kunna innebära flera generationers arbete för både teoretiker och experimentalister och därför är många extremt taggade och exalterade nu, säger Christoffer Petersson.
Än behöver man analysera mer data för att upptäckten av den nya partikeln ska anses vara bekräftad, men hoppet om att ett sådant besked ska kunna ges mot slutet av sommaren väcktes ytterligare när man i mars 2016 kunde presentera nya resultat från Cern-acceleratorn som gjorde spåren ännu tydligare. Då stod det också klart för Christoffer Petersson och hans kollega Riccardo Torre, på École Polytechnique Fédérale de Lausanne i Schweiz, att det man hittat stämde precis in på de teoretiska förutsägelser som de publicerat redan 2013.
– Vi hörde rykten om att man hittat fler kollisioner än förväntat som gav upphov till två fotoner, eller ljuspartiklar, och eftersom det stämde precis in på vår teori satte vi oss direkt och skrev en artikel som byggde på den teorin. Det faktum att de här spåren stämde överens med den teori vi redan tidigare hade föreslagit gör vår förklaring väl motiverad. Det finns ju väldigt många andra möjliga förklaringar, men de allra flesta är efterkonstruktioner, säger Christoffer Petersson.
Tyngre superpartiklar
Det man alltså upprepade gånger har hittat är två stycken fotoner vars totala energi blir till en massa som motsvarar sex gånger higgspartikelns massa. Orsaken till detta resultat skulle kunna vara att en ny tung partikel har skapats i kollisionerna och sedan sönderfallit till två fotoner. Christoffer Petersson och Riccardo Torres teori utgår ifrån den så kallade supersymmetrin, som målar upp en möjlig förlängning av standardmodellen genom att säga att varje partikel i den har en mycket tyngre superpartner. Det innebär därmed att det för alla kända elementarpartiklar finns ytterligare lika många att upptäcka.
Forskare har under 40 år letat efter alternativ till standardmodellen. Nu ser det alltså mer lovande ut än någonsin att man kommer att få experimentella resultat som kan användas för att antingen stärka eller utesluta många av de föreslagna teorierna. Men även om Christoffer Peterssons artikel nyligen har blivit uppmärksammad i flera vetenskapliga tidskrifter så tycker han själv att det mest spännande är att få vara med under en omvälvande tid.
– Nu är den första drömmen att det här spåret blir bekräftat. Det skulle vara som att börja om från början, och bara att få vara aktiv i en tid där hela området går in i en ny era skulle vara helt fantastiskt.
Mjölkkon har varit motorn i svenskt jordbruk genom sin förmåga att omvandla betesväxter till högvärdigt protein och gödsel till våra grödor. Idag pekas hon dock ut som en av de största miljöbovarna i lantbruket, genom idisslarens speciella foderjäsning som ger ett bidrag till växthuseffekten.
Går det då att minska kornas metanproduktion? Det finns kor som producerar mer metan än andra och sådana som producerar mindre, men vad detta beror på har varit långtifrån klarlagt. Rebecca Danielsson har i sitt doktorsarbete undersökt vad djurens foder har för betydelse för metanproduktionen och om den individuella variationen är kopplad till vomflorans sammansättning.
I idisslarnas största mage, vommen, finns ett mycket komplext ekosystem bestående av en mängd grupper av mikroorganismer, bland annat metanbildande metanogener. Vid nedbrytning av cellulosa (till exempel i gräs) bildas koldioxid och vätgas, och det är dessa gaser som metanogenerna omvandlar till metan. För att minska metanproduktionen görs försök att minska mängden metanogener, att minska deras aktivitet eller att på andra sätt hämma bildningen av metan.
Mer grovfoder ökade inte metanproduktionen
Fodret till dagens mjölkkor innehåller en stor andel kraftfoder – i konventionella foderstater oftast mer än hälften av torrsubstansen. Samtidigt finns en strävan att bättre utnyttja kons förmåga att bryta ner grovfoder (till exempel gräs), istället för att utfodra kraftfoder som enkelmagade djur eller människor kan livnära sig på. En farhåga är att en övergång till en grovfoderdominerad foderstat skulle öka utsläppen av metan.
Rebecca Danielssons utfodringsförsök tyder på att det inte behöver bli så. Kor som fick 90 procent grovfoder släppte inte ut mer metan än de som fick 50 procent grovfoder. Andelen grovfoder i foderstaten påverkade inte heller antalet metanogener i vommen. När kor som släppte ut mer respektive mindre metan jämfördes syntes dock tecken på att vomflorans sammansättning skilde sig mellan dessa grupper.
Skillnad på metanogen och metanogen
En fördjupad studie, där DNA-teknik användes för att studera artsammansättningen bland vommens mikroorganismer, bekräftade att det finns en koppling mellan en kos metanutsläpp och dess vomflora. Kor som släppte ut mindre metan hade en karaktäristisk vomflora som kännetecknades av vissa grupper av bakterier och arkeer. Denna skillnad påverkade alltså metanutsläppen, men den hade ingen betydelse för kons foderutnyttjande eller mjölkproduktion.
Fodertillsatser kan minska metanproduktionen
Rebecca Danielsson har också gjort laboratorieförsök med tänkbara metanhämmande tillsatser. När en tillsats av extrakt av cashewnötskal användes i ”konstgjorda” vommar förändrades den mikrobiella sammansättningen i dessa och metanproduktionen minskade med 18 procent. I extraktet finns ett ämne som hämmar bakterier och kanske även vissa metanogener. Dessa resultat måste dock verifieras på kor innan man kan säga något om hur det skulle fungera som tillsats i utfodring.
Ökad kunskap om vad som egentligen sker i vommen skulle ge bättre underlag om vad som kan göras för att reducera metanproduktionen.
För mer information:
Rebecca Danielsson, agronom, institutionen för husdjurens utfodring och vård
018-671628, rebecca.danielsson@slu.se
http://www.slu.se/sv/institutioner/husdjurens-utfodring-vard/kontakt/personliga-cv-sidor/cv-sidor-katalog/rebecca-danielsson/
Korallrev är extremt artrika ekosystem och erbjuder hem åt hundratusentals djur. Idag finns många hot mot korallrev världen över och platser som en gång i tiden var fantastiskt vackra korallträdgårdar, vibrerande av liv, är idag täckta av döda korallskelett, övervuxna av alger. Dessa ändrade förhållanden påverkar hur djuren som bor där interagerar med varandra.
Studien som nu publiceras i Proceedings of the Royal Society B visar att korallens död och nedbrytning påverkar hur korallrevsfiskar svarar på kemiska signaler som anger närvaron av ett hungrigt rovdjur.
– Unga fiskar använder kemiska alarmsignaler som frigörs från huden hos skadade individer för att lära sig känna igen nya och okända rovdjur, säger professor Mark McCormick som studerar korallrevsfiskar på James Cook University.
När revet förändras försämras signalerna Genom att koppla samman alarmsignalen från deras skadade kamrat med doften eller synen av det ansvariga rovdjuret, så kan fiskar lära sig vilka individer som är farliga och bör undvikas i framtiden, berättar han.
– Men när korallen dör och blir överväxt av alger förändras korallrevens doftlandskap. Det påverkar denna livsviktiga inlärningsmekanism hos unga fiskar, berättar Oona Lönnstedt, forskare i marin biologi på Uppsala universitet.
Det svensk-australiensiska forskningsteamet har genom att studera en typ av frökenfisk (ambon damselfish) visat att doften av en skadad kamrat, förenat med ett rovdjur, lärde fisken som höll till på levande korall att undvika nya rovdjur. Artfränder som höll till på död korall hade däremot inte lärt sig reagera på doft och synintryck på samma sätt.
Intressant nog visade det sig att en annan art, som bara hittas på död korall, kunde lära sig känna igen nya rovdjur genom att använda kemiska alarmsignaler på både död och levande korall.
Många arter försvinner
– Om processen att lära sig undvika okända rovdjur försvinner hos vissa arter till följd av att korallen bryts ner och försvinner så kan en stor del av artrikedomen bland korallrevsfiskar också gå förlorad. Många fiskar behöver väldigt specifika miljöer som endast levande koraller tillhandahåller, säger Oona Lönnstedt.
Det Stora Barriärrevet undergår just nu den värsta massblekningen i dess historia vilket har lett till att korallen på majoriteten av reven har försvunnit eller dött.
– Om död korall maskerar livsviktiga kemiska signaler som används för att lära sig att undvika rovdjur, så kan påfyllningen av fiskbestånden vara allvarligt hotad, säger Oona Lönnstedt.
För mer information:
Oona Lönnstedt, institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet, tel: 018 471 6404, 0700 218346, e-mail: oona.lonnstedt@ebc.uu.se eller Mark McCormick, James Cook University,+ 61 409 371 015, mark.mccormick@jcu.edu.au.
Att stanna i sina hemtrakter eller flytta för att söka lyckan på annat håll, är ett dilemma de flesta av oss ställs inför någon gång i livet. I naturen är det vanligt att djuren återvänder till platsen de föddes för att föröka sig, men anledningen är inte alltid uppenbar.
Gäddan är en stor rovfisk som lever både i söt- och brackvatten. Den kan bli uppemot 25-30 år och är en nyckelart som står överst i den akvatiska näringskedjan.
I Östersjön finns det gäddor som lever tillsammans i havet under hela sitt liv, men när det är tid för lek vandrar en del av dem upp i bäckar, åar och våtmarker för att föröka sig. Destination är oftast den plats där de själva föddes.
Flyttade romkorn
Forskare vid Linnéuniversitetet ville ta reda på vad som orsakar detta beteende och vad det skulle kunna ha för konsekvenser. Genom att förflytta 2 500 befruktade romkorn mellan två skilda – men närliggande våtmarker, där två av sådana del-populationer av gädda normalt leker, kunde de svara på om gäddorna verkar vara anpassade till de lokala lekområdena.
– Resultaten från experimentet visar att avkomman klarar sig bättre när de föds i sin lokala miljö. Detta visar att de två olika populationerna av gäddor har utvecklat lokala anpassningar till sina skilda lekområden trots en ytterst kort separation i tid och rum – vilket är ganska ovanligt, berättar studiens huvudförfattare Hanna Berggren.
Även om de flesta gäddor klarar sig bättre i sin hemmiljö visade experimentet också att effekten av att flyttas till ett främmande lekområde inte var densamma för alla gäddfamiljer.
– Vi upptäckte att vissa familjer klarade sig sämre när de kom till en främmande miljö, men andra påverkades inte alls eller gjorde till och med bättre ifrån sig. Resultaten är både intressanta och viktiga eftersom populationer med stor innevarande variation samt förmåga till flexibilitet kan klara miljöförändringar bättre, säger Hanna Berggren.
Fördelade sina energiresurser olika
Forskningsteamet undersökte också om gäddhonorna från olika populationer fördelade sina energiresurser olika inför reproduktion som en konsekvens av avkommans olika förutsättningar i de olika lekområdena. Medförfattare Oscar Nordahl utvecklar:
– Beroende på vilken population gäddhonorna tillhörde lade de olika mycket energi på fortplantning, en del honor investerade mer fördelat på många små romkorn, medan andra investerade mindre fördelat på färre och större romkorn.
Studiens resultat är intresseväckande då de visar att lokal anpassning kan uppstå under förhållanden där man kanske inte förväntar sig skillnader mellan populationer, menar forskningsledaren Anders Forsman, professor i evolutionär ekologi:
– Lokala anpassningar som leder till ökad framgång för avkomman i deras hemma-miljö kan gynna hemvändarbeteende och bidra till fortsatt isolering av populationerna under lek, vilket i sin tur kan leda till att populationerna fortsätter drivas isär.
Studiens resultat är viktiga när det gäller att förstå hur mångfald i naturen uppstår och bevaras. Att organismers beteenden kan påverka populationers genetik även där det geografiska avståndet inte är särskilt stort är viktig kunskap som bör tas i beaktning i allmänhet, men särskilt när man arbetar med att bevara vår natur, menar studiens författare.
Kläder tillverkade med växthusgas och luft. Det är inte science fiction, utan ett verkligt projekt inom Smart Textiles. För varför nöja sig med att producera kläder så miljövänligt som möjligt när det faktiskt kan gå att producera plagg som bokstavligen bidrar positivt till miljön?
– Fungerar tekniken har den potential att bli en ”game changer” inom textilindustrin, konstaterar Lena-Marie Jensen, koordinator för projektet ”From Air”.
Positivt för miljön
Tillsammans med forskare på Högskolan i Borås satsar Smart Textiles på projektet där man vänder på begreppen för att åstadkomma ett systemskifte i textilbranschen med hjälp av den nya tillverkningsmetoden.
Tanken är att binda metangas i textilfibrerna, vilket påverkar klimatet positivt genom att motsvarande andel minskar från atmosfären. Dagens konsumtionssamhälle bidrar till stora utsläpp av växthusgaser, som i sin tur ökar växthuseffekten. Därför leder den nya metoden till att man istället får plagg som faktiskt är positiva för miljön.
– Idag består hälften av alla textila fibrer av syntet som tillverkas av fossilbaserade råvaror, till exempel polyester, säger Lena-Marie Jensen.
– Kan vi ersätta dessa med fibrer som binder växthusgaser får vi en dubbel miljöeffekt genom att både minska den fossila användningen och samtidigt minska växthusgaser.
Prototyp av luft
Målet är nu att ta fram en konkret prototyp, gjord på växthusgas och luft, för att visa marknaden att det går. Förhoppningen är att konsumenterna ska inse betydelsen av att shoppa så klimatsmart som möjligt. Blir det sedan även ett cirkulärt tänkande när det gäller textilfibern, så att producenter och återförsäljare gör det enkelt för kunden att lämna plagg för lagning eller återvinning, behöver textilfibrer aldrig bli sopor.
Fotnot: Projektet ”From Air” är ett samarbete mellan Smart Textiles, Högskolan i Borås och Dedicated Institute.
För mer information: Lena-Marie Jensen, koordinator Smart Textiles, telefon: 033-435 41 55, 072-710 15 40, e-post: lena-marie.jensen@hb.se
– Resultatet leder förhoppningsvis till att fler kvinnor kommer att fullfölja behandlingen, säger läkaren och forskaren Maria Ekholm.
Tamoxifen brukar ges som tilläggsbehandling efter hormonberoende bröstcancer för att minska risken för återfall och död i sjukdomen. Hittills har det varit oklart vilken betydelse läkemedlet har på mycket lång sikt. Det är detta som utretts i studien, som publicerats i den ansedda tidskriften Journal of Clinical Oncology.
Jämfördes med och utan tamoxifen
Studien omfattar 564 kvinnor som på 1980-talet opererades för bröstcancer i Södra och Sydöstra sjukvårdsregionerna. Kvinnorna, som inte hade passerat klimakteriet, lottades därefter till att antingen få tamoxifen under två år eller ingen ytterligare behandling. Resultatet visar att efter 25 års uppföljning var risken att dö i bröstcancer 27 procent lägre i gruppen som behandlats med tamoxifen, jämfört med de kvinnor som inte fått någon behandling.
– Detta är viktiga nyheter för våra patienter, menar Maria Ekholm. Hon är överläkare i Jönköping och doktorand vid Lunds universitet, och har genomfört studien, som leds av docent Lisa Rydén vid Lunds universitet, tillsammans med en forskargrupp från Lund och Linköpings universitet.
Många kvinnor avbryter nämligen behandlingen eftersom den kan ge klimakterieliknande biverkningar som svettningar, vallningar och torra slemhinnor.
Minskar risken för återfall
– Den rekommenderade behandlingstiden är idag 5-10 år. Det ska vi inte ändra på, men förhoppningsvis kan våra resultat övertyga de kvinnor som tidigt vill avbryta behandlingen om vikten av att åtminstone hålla ut under 2-3 år, framhåller Maria Ekholm.
– Risken för återfall vid bröstcancer blir aldrig noll, hur väl vi än försöker behandla våra patienter. Men det handlar om att på bästa sätt utnyttja de behandlingsalternativ vi har för att minska riskerna.
Ett annat problem kan vara att vissa kvinnor som tagit tamoxifen känner otrygghet när behandlingen närmar sig sitt slut.
– Våra resultat visar att den positiva effekten av tamoxifen kvarstår under en mycket lång tid efter det att man slutat ta tabletterna. Detta kan öka patienternas trygghet, menar Maria Ekholm.
Eftersom studien visar att tamoxifen verkligen gör skillnad på lång sikt, så anser hon att kvinnor som tvekar på grund av biverkningarna bör erbjudas stöd för att fullfölja behandlingen.
– Vi kommer att bli mer och mer beroende av teknologi för medicinsk användning, så det gäller att säkerhetskraven ställs högt, säger Gurvinder Virk professor i robotik vid Högskolan i Gävle.
Världsledande experter
I veckan träffas ett 30-tal världsledande experter inom robotsäkerhet på Högskolan i Gävle för att diskutera säkerhetsstandarder när det gäller medicinska robotar och annan intelligent medicinsk utrustning.
Arbetet med att standardisera säkerheten för medicinska robotar är en ung disciplin som startade för bara 10 år sedan. Tidigare existerade inte medicinska robotar, det som då fanns kallades medicinsk elektrisk utrustning.
På ett sjukhus idag finns så många medicinska utrustningar och fler än 100 olika standarder för olika typer av sådan utrustning.
Ett intensivt arbete för gemensamma säkerhetsstandarder inom detta område leds nu av tre grupper av experter och professor Gurvinder Virk är ordförande för en av dessa.
Vad är en medicinsk robot?
En robot definieras utifrån ISO standard som ett elektromekaniskt system som rör sig och har en grad av självständighet, där graden av självständighet är nyckelordet.
Fram till nu har robotar bara varit en maskin och reglementet för dessa är en sak.
– Här talar vi om en medicinsk robot och den kommer inte att vara en maskin men en medicinsk anordning, säger Gurvinder Virk.
Om en robot gör något av dessa tre saker så är den en medicinsk robot:
Diagnostiserar
Behandlar
Rehabiliterar.
– En medicinsk robot är en robot som är en medicinsk anordning, det är definitionen av en medicinsk robot just nu.
Insulinpumpen som står för behandlingen och ger insulinet skulle kunna vara en medicinsk anordning. Sedan finns maskiner som tar blod och står för diagnosen.
– Men all medicinsk utrustning är inte en robot, för oss måste en medicinsk robot ha en viss grad av självständighet, det är nyckeln. Om en insulinpump fattar egna beslut så är den en robot.
De får inte kunna lära sig
– Självständighet kan var en bra sak och även en riskabel sak. Du måste fråga dig, varför ger jag denna utrustning makten att själv besluta?
Experternas slutsats är att där det finns en stor risk, där ska inte självständigheten finnas och där risken ökas genom att ge utrustningen självbestämmande där ska det inte finnas. Men där självbestämmande förbättrar situationen ska det tillåtas.
Om man har en situation med medicinsk strålning av cancer där det är en tumör som flyttar sig när patienten andas så behöver man en automatisk strålkniv, men om patienten skulle sluta andas så måste kniven stanna förstås.
– Vi tittar på varje tänkbar situation där man vill ha en grad av självständighet och avgör om det är en bra situation eller inte och vi ger råd till tillverkare som vill utveckla smartare maskiner och utrustningar.
– Säkerheten innebär även att certifikatet endast gäller robotar som inte har förmågan att lära. Medicinsk utrustning får inte ha förmågan att förändra sig för då förlorar utrustningen sitt certifikat.
Väsentlig prestanda
En annan fråga gäller medicinska robotar för kirurgi, till exempel införande och skärande, och om en robot ska göra det så innebär det naturligtvis mycket riskbedömning.
Här gäller två saker, grundläggande säkerhet och något som kallas väsentlig prestanda. Grundläggande säkerhet är att maskinen inte ska kunna skada.
– Man tittar på alla möjligheter till felbeslut och sedan bedöms konsekvenserna av detta och man ser till att det inte kan hända.
Dessutom måste man definiera vad denna medicinska utrustnings väsentliga prestanda innebär. En insulinpump får till exempel inte orsaka skada och måste också under alla omständigheter leverera rätt mängd insulin.
– En tillverkare av medicinsk utrustning måste kunna säga vilken som är utrustningens väsentliga prestanda och detta måste fungera under alla omständigheter.
Vi måste göra detta rätt
Medicinska robotar blir nödvändiga beroende på brist på utbildad personal samtidigt som de äldre och sjuka blir flera. Detta händer redan, kötiderna vid operationer måste kortas, om du är 80 år så kan du hinna dö innan det blir din tur.
Teknologin är det enda sättet att lösa detta och medicinsk utrustning blir nu mer och mer självständig intelligent.
– En människa kan ju säga ok till hundra diagnostiserande robotar. Det är dit det kommer att gå.
– Vi måste göra detta och vi måste göra det rätt och vi bestämmer hur det ska göras rätt och detta är konferensens syfte.
En människa måste säga OK
Hur långt borta är sjukhus där man inte träffar någon människa?
– Vi har redan en situation där du i vissa situationer kan få ett recept, men vi litar inte ännu på maskiner när det gäller att diagnostisera.
Det är alltid en människa som fattar det slutliga beslutet om att roboten fattat ett rätt beslut. Så kommer det att vara under lång tid, att människan är den slutliga medlaren. Vi är långt ifrån redo för att lita fullständigt på maskinerna.
– Jag kan inte nu se att en människa helt tas bort i detta beslutsfattande. En människa måste säga OK…
För mer information:
Gurvinder Virk Singh, professor i robotik vid Högskolan i Gävle, tel: 026-64 87 04, e-post: gurvinder.virk@hig.se
Text: Douglas Öhrbom, Högskolan i Gävle
– Innan sekelskiftet var det tradition att kastrera män med hög risk eller aggressiv lokal prostatacancer utan spridning, eftersom man räknade med att den redan var obotlig, säger Anders Widmark, som är överläkare vid Norrlands universitetssjukhus och har lett studien.
– När vi publicerade de första resultaten av den här studien i Lancet 2009 bidrog vi till att ändra inställningen kring strålbehandling av äldre patienter med avancerad prostatacancer. I denna uppföljningsstudie presenterar vi ännu tydligare resultat som klart visar hur patienter som tidigare ansågs obotliga kan botas i stor utsträckning och att de därför skall erbjudas tillägg av strålbehandling.
Jämförde med och utan strålning I studien, som publiceras i majnumret av European Urology, har forskare jämfört en vanlig nordisk tablett-baserad antihormonbehandling (med så kallade antiandrogener) med och utan tillägg av lokal strålbehandling. Resultaten vid en långtidsuppföljning 15 år efter diagnos visade att behandlingar med tillägget av strålbehandling halverade risken för patienterna att avlida av sin prostatacancer – från 34 procent till 17 procent.
Forskare vid Umeå universitet har tillsammans med kollegor i Norge och Danmark rekryterat totalt 875 patienter som behandlats för lokalt avancerade prostatatumörer eller mindre tumörer med aggressivt beteende, vid ett 40-tal kliniker i Sverige och Norge mellan 1996-2002, och sedan fortsatt att följa dem. Studien är gjord inom ramen för Skandinaviska Prostatacancergruppen (SPCG) och Svensk Förening för Urologisk Onkologi (SFUO), under ledning av Anders Widmark. 2009 publicerade gruppen de första resultaten i tidskriften Lancet, vilket bidrog till att förändra inställningen vad gäller behandling av äldre personer med prostatacancer.
– Vi håller också på att utvärdera hur antihormonbehandling av prostatacancer påverkar patienternas livskvalitet. Även den studien kommer vi snart att publicera, säger Anders Widmark.
Prostatacancer vanligaste cancersjukdomen
Prostatacancer är den absolut vanligaste enskilda cancersjukdomen i Sverige. Varje år diagnostiseras ungefär 9 000 patienter. I Sverige används traditionellt antiandrogen, vilket är en antihormonell behandling med mindre biverkningar än kastrering. Behandlingen bromsar cancercellernas tillväxt genom att blockera den stimulerande effekten av testosteron.
För mer information:
Anders Widmark, Institutionen för strålningsvetenskaper, Enheten för onkologi, Umeå universitet, telefon: 090-785 2857; 070-584 4330, e-post: anders.widmark@umu.se
Tvärtemot vad forskare tidigare har ansett om fladdermöss visar Christoffer Johansson Westheim och hans kollegor vid Lunds universitet att långörade fladdermöss har nytta av sina stora öron när de flyger.
– Vi visar att luften bakom kroppen på en långörad fladdermus accelereras nedåt, vilket innebär att kroppen och öronen skapar lyftkraft. Detta skiljer de långörade fladdermössen från andra arter som studerats och tyder på att de stora öronen inte bara skapar ett stort motstånd, utan även är till nytta och hjälper djuren att hålla sig uppe i luften, säger Christoffer Johansson Westheim.
Resultaten innebär en större förståelse för hur fladdermöss flyger. Men också för den evolutionära konflikt som finns mellan att flyga så effektivt som möjligt och att samtidigt ekolokalisera, det vill säga upptäcka föremål genom att sända ut ljudvågor och uppfatta de ekon som uppstår.
Kan leda till förbättrade drönare
En annan upptäckt som gjorts under försöken och som inte beskrivits av forskningen tidigare är hur fladdermössen skapar en framåtdrivande kraft när de flyger långsamt. Kraften skapas när vingarna hålls högt och ut från kroppen under slutet av vingslaget.
– Just det sättet att skapa kraft kan i framtiden leda till nya aerodynamiska kontrollmekanismer för drönare, inspirerade av flaxande djur, säger Christoffer Johansson Westheim.
Undersökningen har gjorts i en vindtunnel där tränade fladdermöss flugit genom tunn rök till en pinne med mat. Samtidigt har forskarna skjutit med en laser på röken bakom fladdermössen och tagit bilder på de upplysta rökpartiklarna. Genom att mäta hur röken rört sig har forskarna räknat ut krafterna som fladdermössens vingslag skapar.
Artikeln publiceras i den vetenskapliga tidskriften Scientific Reports.
Kontaktinformation: Christoffer Johansson Westheim, universitetslektor, Lunds universitet, biologiska institutionen, christoffer.johansson@biol.lu.se
Att komma in i arbetslivet är ett viktigt och avgörande steg för att träda in i vuxenlivet, i minst för personer som lever med en funktionsnedsättning. Det allmänna antagandet har länge varit att majoriteten av gymnasiesärskoleelever efter skolan får sysselsättning i form av oavlönad daglig verksamhet, det vill säga en stödinsats för de som inte utbildar sig och som inte har annat jobb.
En ny studie visar nu att antagandet inte stämmer. Endast 47 procent av de före detta särskoleeleverna har daglig verksamhet, 22,4 procent arbetar och 6,6 procent studerar.
– En betydande andel, 24 procent, tillhör kategorin ”någon annanstans” och har vare sig daglig verksamhet, ett arbete eller är studerande, säger Jessica Arvidsson, som står bakom avhandlingen.
Stora skillnader mellan män och kvinnor Studien baseras på ett nationellt register (Halmstad University Register on Pupils with Intellectual Disabiliy, HURPID) som omfattar 12 269 elever som gick ut gymnasiesärskolan mellan 2001 och 2011. Vilken typ av sysselsättning som unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning har efter skoltiden påverkas av faktorer som kön, vilken typ av utbildningsprogram de har läst, hur lång tid som gått sedan examen, var de bor och föräldrarnas utbildningsnivå samt födelseland.
Studien visar också att det finns betydande könsskillnader; 70 procent av de som har ett arbete är män och endast 30 procent är kvinnor.
– Barn till högutbildade föräldrar har mer sannolikt daglig verksamhet medan barn till lågutbildade har något större chans att få arbete. Högutbildade föräldrar antas ha den ”välfärdskompetens” som i dag krävs för att få tillgång till de stödinsatser som samhället erbjuder. Lågutbildade föräldrar kan istället förmedla kontakter med arbetsplatser där det finns arbetstillfällen för personer utan formell kompetens.
En viktig resurs Avhandlingen diskuterar förutsättningarna för social rättvisa, välbefinnande och jämlika levnadsvillkor för unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning i samband med inträdet i arbetslivet. Jessica Arvidsson betonar samhällets ansvar att främja alla medborgares möjlighet att välja sysselsättning.
– Såväl det offentliga som det privata Sverige måste börja se personer med intellektuell funktionsnedsättning som en viktig resurs i samhället. Människors förmågor riskerar i dag att skymmas bakom kategorier, fördomar och föråldrade strukturer. För att nå dit behöver ekonomiska resurser omfördelas och personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver erkännas och tillskrivas social status, säger Jessica Arvidsson.
HURPID-registret gör det möjligt att framöver inkludera även personer med intellektuell funktionsnedsättning i nationella uppföljningar och analyser som syftar till att synliggöra utmaningar vid inträdet i arbetslivet och främja ett ökat arbetslivsdeltagande bland unga vuxna.
Kontaktinformation: Jessica Arvidsson, Akademin för Hälsa och välfärd, Högskolan i Halmstad, E-post: Jessica.Arvidsson@hh.se
Hur brottsoffer och deras hjälpare uppfattar sig själva har betydelse för kontakten mellan dem, visar Lotta Jägervi, som intervjuat brottsoffer och ideella stödjare runt om i landet.
Stödjarna är ofta äldre kvinnor som ser sig som vanliga medmänniskor, som erbjuder drabbade hjälp. De behöver bli bekräftade i den självbilden, men brottsoffrens bild av sig själva kommer ibland i konflikt med det behovet.
Avgörande hur brottsoffret känner sig
Schablonen av brottsoffer är att de ska känna sig svaga, men kontakten med stödjarna kan fungera bra även om offren känner sig starka, säger Lotta Jägervi:
– Avgörande är att brottsoffren uppfattar sig som oskyldigt drabbade medborgare med rätt till stöd. När både brottsoffer och stödjare ser sig som vanliga hederliga människor och har en gemensam föreställning om förövaren så underlättas kommunikationen och leder till bättre stödinsatser.
Men i vissa lägen sker inte denna identifikation mellan offer och ideella hjälpare. Brottsoffren kan känna sig drabbade, men ändå medskyldiga på grund av sin relation till förövarna.
Uppfattaren jourmedarbetaren som myndighetsperson
Dessa brottsoffer har samtidigt en tendens att uppfatta jourmedarbetarna som del av myndighetssfären: social, polis, skola etc. Detta påverkar kommunikationen. Risken är att brottsoffren får sämre stöd, eftersom bilderna av stödjare och offer inte matchar varandra.
Lotta Jägervis avhandling ska skickas ut till brottsofferjourerna och hon hoppas att analysen kan vara en hjälp att känna igen mönstren och ha rätt förväntningar på brottsoffren.
En annan iakttagelse hon gjort är att brottsofferjourer skiljer sig från andra ideella organisationer i sitt sätt att agera mot myndigheterna.
– Brottsofferjourerna är inte offensiva och ställer krav på polisen. Istället täcker de ofta upp för brister och löser problem som egentligen skulle utförts av polisen. Möjligen gör jourerna detta för att brottsoffren inte ska förlora tron på rättssamhället och vara rädda att anmäla om de drabbas av brott igen. Att jourerna är beroende av att polisen förmedlar brottsoffer till dem kan också spela in, säger Lotta Jägervi.
Intervjuer med brottsoffer
Lotta Jägervi har i en förstudie gjort telefonintervjuer med närmare trettio brottsoffer. Själva avhandlingen baseras på intervjuer med sex brottsoffer – fem av dem kvinnor i åldern 50-70 år. Hon har också mött ideella stödjare på tolv brottsofferjourer i landet.
Avhandlingen i folkhälsovetenskap fokuserar på de hälsofrämjande aktiviteter som har genomförts i Karlstads kommuns grundskolor mellan 2006-2012, inom ramen för ett folkhälsoprojekt kallat Skolan förebygger.
De hälsofrämjande aktiviteter som genomförts var utbildningsprogram riktade till lärare i första hand. Kunskaper som lärarna sedan tog med sig in i klassrummen till eleverna i grundskoleålder. Det handlade i huvudsak om ledarskapsutbildning. Övningar för att främja sociala relationer och öka välmående, minska fokus på negativt beteende och stärka det positiva beteende som i slutändan förbättrade klassrumsklimatet och skolmiljön som sådan.
Hur verksamhetscheferna ser på saken
– Hälsofrämjande arbete i skolan kan bidra till att skapa en förbättrad skolmiljö som främjar hälsa och skolprestationer, säger Louise Persson.
Louise Persson forskning bidrar med ny kunskap om verksamhetschefers syn på hälsofrämjande arbete i skolan. Den beskriver hur skoltrivsel och sociala relationer kan förbättras, samt hur barns perspektiv kan beaktas i planering och genomförande av hälsofrämjande arbete.
Studien visar att skolmiljön i Karlstads kommun högstadieskolor förbättrats under den tid folkhälsoprojektet pågått, och att förbättringarna i skolmiljön varit större än i andra värmlandskommuner. I avhandlingen diskuteras även om, och i vilken utsträckning, förbättringarna i skolmiljön i skolorna i Karlstad kan tillskrivas genomförda insatser.
– I framtiden är det också angeläget att agera mer hälsofrämjande i skolan och arbeta för att skapa stödjande miljöer för hälsa, inte minst då forskning visar att det finns ett behov av det, både ur ett barn- och samhällsperspektiv, säger Louise Persson.
För mer information: Louise Persson, doktorand i folkhälsovetenskap vid CFBUPH, Centrum för forskning om barns och ungdomars psykiska hälsa, på Karlstads universitet, tel 0730 388 918 och 054 700 2135 eller louise.persson@kau.se
– Vårt långsiktiga arbete har nu börjat bära frukt. Vi samlar systematiskt in prover från patienter med svåra biverkningar i Sverige och samarbetar med andra länder. Tack vare medverkan från patienter i Sverige, Spanien, Frankrike och Tyskland kan vi nu förutsäga risk för en svår biverkan, säger Pär Hallberg, överläkare och docent vid klinisk kemi och farmakologi, Akademiska sjukhuset samt initiativtagare till the European Drug Induced Agranulocytosis Consortium (EUDAC)*.
Biverkningar av läkemedel är en vanlig anledning till att patienter vårdas på sjukhus. Några tidigare studier har visat att våra gener påverkar risken för vissa oväntade biverkningar och mycket talar för att det gäller flertalet svåra biverkningar. Detta studeras i projektet Swedegene som leds av Pär Hallberg och Mia Wadelius vid institutionen för medicinska vetenskaper, klinisk farmakologi vid Uppsala universitet, i samarbete med Läkemedelsverket, Karolinska institutet och ett stort antal internationella forskare och läkare.
Målet är att utveckla tester för att förutsäga vilka patienter som löper hög risk att drabbas av biverkningar så de kan erbjudas annan behandling. På sikt kan detta leda till säkrare och mer individualiserad behandling.
Kan få allvarlig brist på blodkroppar
– En del patienter som behandlas med läkemedel mot giftstruma, exempelvis Thacapzol eller Tiotil, får en allvarlig brist på vita blodkroppar kallad agranulocytos och därmed ett sänkt immunförsvar. Vi har visat att vissa immungener ökar risken för agranulocytos 750 gånger hos européer. Detta öppnar möjligheten för att individualisera behandlingen med hjälp av gentest och på så vis undvika denna allvarliga biverkan, säger Mia Wadelius, överläkare och lektor vid klinisk kemi och farmakologi, Akademiska sjukhuset och Uppsala Universitet samt huvudförfattare till artikeln.
– Dessa fynd bekräftar värdet av arbetet med Swedegene som pågått sedan 2008. Vi har infrastrukturen och ambitionen att samla in många fler patienter som drabbats av andra biverkningar. Utöver den nya artikeln har vi redan flera andra lovande resultat som kommer att publiceras, säger Pär Hallberg.
Läs mer om studien: Information om Swedegene och den publicerade studien finns på www.swedegene.se. Swedegene kan kontaktas via email info@swedegene.se eller telefon 018-611 2930. Patienter kan där själva anmäla sitt intresse för att delta i studien. De flesta patienter rekryteras dock i samarbete med Läkemedelsverket via rapporter om biverkningar från sjukvården, eller genom direkta kontakter med sjukvårdsinrättningar.
*EUDAC är ett samarbete mellan Uppsala universitet, Läkemedelsverket och Karolinska institutet i Sverige samt bland annat Universitat Autònoma de Barcelona, Universidad de Valladolid, Universidad de Málaga, Hospital General de Catalunya och Consejo Superior de Investigaciones Científicas i Granada i Spanien, l’Université de Toulouse i Frankrike, Charité – Universitätsmedizin Berlin i Tyskland samt King’s College London i Storbritannien.
– Att de långa aminosyrakedjor som vanligtvis veckar sig till fungerande SOD1 protein kan bilda klumpar i nervcellerna hos patienter med ALS är känt sedan tidigare, säger professor Thomas Brännström, som är en av författarna av artikeln.
– Men det har länge varit oklart vilken roll proteinklumparna spelar i sjukdomsutvecklingen hos människor med ärftliga anlag för ALS. Vi har nu kunnat visa att de sjukliga klumparna sätter igång en dominoeffekt som snabbt sprider sjukdomsutvecklingen upp genom ryggmärgen hos möss. Vi misstänker att så kan vara fallet även för människor.
Aggregering av proteinet SOD1
Forskare vid Institutionerna för medicinsk biovetenskap och farmakologi och klinisk neurovetenskap vid Umeå universitet har undersökt huruvida aggregeringen av proteinet SOD1 till klumpar inne i nervceller orsakar sjukdomsutvecklingen av ALS hos möss eller om de är en harmlös bieffekt.
Två olika sorters SOD1 klumpar har forskargruppen kunnat identifiera bland möss. Resultaten visade att båda sorterna orsakade en spridning av SOD1-aggregeringen när en liten mängd injicerades i ryggmärgen hos möss. Klumpbildningen reproducerades i nervceller längs hela ryggmärgen hos mössen samtidigt som det skedde en snabb och så småningom dödlig sjukdomsutveckling.
Vid amyotrofisk lateralskleros (ALS) förtvinar de motoriska nervcellerna i hjärna och ryggmärg som styr musklerna. Sjukdomen leder till fortskridande förlamning och död, oftast genom koldioxidnarkos.
Bildandet av proteinklumpar
– Resultaten visar att bildandet av proteinklumparna tycks spela en central roll i sjukdomsutvecklingen, en forskningshypotes som vi ALS-forskare här i Umeå länge arbetat utifrån, säger professor Stefan Marklund.
– Mer forskning behövs, men förhoppningen är att vi ska kunna hitta metoder att förhindra eller stoppa det dödliga sjukdomsförloppet hos personer som bär på ärftliga anlag för ALS.
Läs en digital publicering av artikeln i Journal of Clinical Investigation
För mer information: Thomas Brännström, Institutionen för medicinsk biovetenskap Telefon: 090-785 1523; 070-634 3932 E-post: thomas.brannstrom@umu.se
Stefan Marklund, Institutionen för medicinsk biovetenskap Telefon: 090-785 1239; 070-568 7703 E-post: stefan.marklund@umu.se
I slutet av 1980- och under 1990-talet utfördes ett pionjärarbete av forskare vid Lunds universitet genom försöken att transplantera nya nervceller till hjärnan på Parkinsonpatienter. Resultaten visade för första gången att transplanterade nervceller kan överleva och fungera i den sjuka mänskliga hjärnan. Vissa patienter blev klart bättre efter transplantationen medan andra uppvisade måttlig eller ingen symptomlindring. Ett litet antal patienter fick oönskade biverkningar i form av ofrivilliga rörelser.
Återställer dopaminfunktionen i många år
Allt sedan de första transplantationerna genomfördes har en grundläggande fråga varit om de transplanterade cellerna och deras nervförbindelser kan överleva och fungera under lång tid trots en pågående sjukdomsprocess i patientens hjärna. Nu visar forskare vid Lunds universitet att transplanterade nervceller kan överleva i många år och återställa normal dopaminproduktion i den transplanterade delen av hjärnan. Studien publiceras i den ansedda vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America (PNAS).
– Våra resultat visar att transplanterade nervceller kan överleva och fungera under många år i den sjuka mänskliga hjärnan berättar professor Olle Lindvall, en av forskarna bakom studien. Detta är första gången som en patient har uppvisat ett så välfungerande transplantat så många år efter transplantation av nervceller till hjärnan. Samtidigt har vi observerat att transplantatets positiva effekter hos den här patienten gradvis försvunnit allteftersom sjukdomen spridit sig till allt fler strukturer i hjärnan.
Forskarna följde patient i 24 år
Forskarna har följt en patient med Parkinsons sjukdom som genomgick transplantation av dopamin-producerande nervceller 24 år före sin död. Patienten uppvisade så god förbättring att medicineringen med L-dopa inte längre var nödvändig tre år efter transplantationen.
Med en hjärnavbildningsteknik kunde forskarna visa att dopamin-funktionen var helt normal i den transplanterade hjärnstrukturen 10 år efter operationen. I den nya studien har patientens hjärna analyserats och forskarna visar nu att de transplanterade dopamin-producerande cellerna och deras normala nervförbindelser finns kvar nästan ett kvarts sekel efter operationen.
– Detta ger oss en bättre förståelse för hur Parkinsons sjukdom sprids i hjärnan förklarar professor Jia-Yi Li som lett studien tillsammans med Olle Lindvall och Anders Björklund.
Den icke transplanterade hjärnhalva fungerade som kontroll
– Den här studien är helt unik säger professor Anders Björklund. Ingen transplanterad Parkinson-patient har följts så noggrant och under så lång tid. Patienten var unik också på det sättet att nervceller endast transplanterades i den ena hjärnhalvan, vilket gjorde att den andra, icke-transplanterade, sidan kunde fungera som kontroll. Det vi har lärt oss genom att studera denna patient kommer att vara av stort värde för framtida försök att transplantera dopamin-producerande nervceller som tillverkats från stamceller, en ny utveckling som leds av forskare i Lund.
