Egenskaper och händelser hos föräldrar påverkar deras barns barnafödande. I Sverige blir mer än 80 procent någon gång föräldrar. För de flesta är det alltså inte en fråga om, utan istället en fråga om när.
Enligt avhandlingen påverkar social bakgrund vilken ålder man blir förälder för första gången. En del kan förklaras av att barn till högutbildade själva läser vidare och därför blir föräldrar senare i livet. Effekten kvarstår dock även om man tar hänsyn till individens egen utbildning. Inverkan av ursprungsfamiljen på ålder vid första barnet och familjens storlek har varit oförändrad de senaste tjugo åren.
– Betydelsen av ursprungsfamilj och uppväxtmiljö för när vi blir föräldrar och hur många barn vi får har inte förändrats. Det finns antaganden om att vi blivit friare med tiden, men 60-talisterna är precis lika påverkade av sin ursprungsfamilj som 40-talisterna, säger Johan Dahlberg, nybliven doktor vid Sociologiska institutionen, Stockholms universitet.
Kvinnor påverkas mer än män
Betydelsen av ursprungsfamilj och social bakgrund är generellt starkare för kvinnor än för män enligt avhandlingen. Kvinnors barnafödande påverkas mer av uppväxtmiljö och sina föräldrars utbildningsnivå än vad mäns gör.
Avhandlingen visar även att föräldrars död påverkar när vi får barn. Den som är yngre än 25 år och förlorar en förälder är markant mer benägen att själv snart få barn. Äldre barnlösa män, men i viss mån även äldre kvinnor, som förlorar en förälder är däremot mindre benägna att bli föräldrar tiden efter förälderns bortgång.
Enligt Johan Dahlberg finns det några huvudsakliga förklaringsmodeller. Den kris en förälders död innebär kan leda till en omvärdering av värden i livet och trigga ett barnafödande. En förälders död skulle också kunna ge en försämring i psykiskt välmående, något som kan påverka allt från möjligheten att finna en lämplig partner till viljan att skaffa barn.
– Åldern då vi blir föräldrar och hur många barn vi får påverkas till stor del av omständigheter och händelser som ligger utanför vår kontroll. Varken ursprungsfamilj, social bakgrund eller förälders död är någonting vi kan påverka, säger Johan Dahlberg.
För ytterligare information:
Johan Dahlberg, Sociologiska institutionen, Stockholms universitet. E-post: johan.dahlberg@sociology.su.se Tfn: 073-708 26 84
Bestående förändringar i temperatur, nederbörd och luftfuktighet kan mycket snabbt göra tidigare suboptimala miljöer högst gynnsamma för många sjukdomar, visar en litteraturstudie från bland annat institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi vid Sveriges lantbruksuniversitet. Forskarna har sammanställt sambandet mellan rödbandsjuka, klimat och väder.
Rödbandsjuka är en mycket framgångsrik patogen som nu klassas som en av de allvarligaste för världens skogsbruk. Anledningen till detta är kanske inte i första hand de ekonomiska implikationer den medför för dagens skogsbrukare, utan en mycket oroväckande utveckling sett över de sistlidna decennierna.
Så sent som 1972 rapporterades sjukdomssymptom från inte fler än 12 länder. Detta antal är idag 63. En avhandling från SLU visade nyligen att svampen även finns, och trivs, i svenska tallskogar, som hittills varit förskonade från någon större påverkan.
Globalisering och klimatförändringar bovarna i drama
Svampens utbredningsområde växer mycket kraftigt, men vad som är minst lika bekymrande är att de allvarliga utbrotten infaller allt tätare, även i områden där svampen funnits i årtionden utan att tidigare orsaka betydande problem.
Rödbandsjuka är en svampsjukdom som främst angriper tallar. Svampen attackerar träden via klyvöppningar, små ”andningshål”, i barr av alla åldrar. Med början runt ingångshålet sprider sig snart ett rött band av infekterad vävnad runt hela barret, som med tiden dör och faller av. Vanligtvis överlever värdträdet, till priset av avsevärt försämrad växtkraft, men allvarliga sjukdomsutbrott kan också leda till döden. Foto: U.S. Department of Agriculture, Flickr, CC BY 2.0
Den växande utbredning orsakas till största delen av de senaste årtiondenas extrema ökning i transporter, av både handelsvaror och människor. Det finns ett direkt samband mellan handel och införsel av främmande arter. Exempelvis är USA och Storbritannien, som importerar förhållandevis mer varor än andra länder, överrepresenterade vad gäller problem orsakade av nyintroducerade organismer.
Sjukdomens tätare och allvarligare utbrott orsakas däremot sannolikt av klimatet. Många studier har visat att temperatur och nederbörd är två essentiella faktorer för sjukdomen, men sambandet mellan dem, svampen och klimatet har inte blivit helt klarlagt. Forskarna bakom litteraturstudien gör ett försök till en sådan syntes.
Studien visar att rödbandsjuka kan utvecklas i ett brett spektra av nederbördsförhållanden, från 700 millimeter om året till åtminstone 1500 millimeter, och att kraftiga utbrott så gott som alltid har föregåtts av ovanligt regniga vårar och somrar. Samtidigt har det visats att 4 dagars kraftigt regn om sammanlagt 400 millimeter följt av en helt torr månad ger mindre rödbandsjuka än en total nederbörd på 2 millimeter utspridd över 15 dagar.
Detta visar att svampen visserligen behöver fukt för att vara effektiv, men att ren nederbördsmängd är en trubbig indikator för att förutspå ett allvarligt angrepp.
Temperatur viktigaste faktorn i kalla områden
Nederbörden som förklarande faktor bakom utbrotten fungerar också bara i relativt varma områden, som i länderna runt Medelhavet. I kallare områden, som centraleuropa eller Skandinavien, korrelerar inte nederbörden lika bra med sjukdomens omfattning. Här är istället temperaturen den drivande omständigheten.
Det är känt att rödbandsjuka inte bildar sporer om dygnsmedeltemperaturen är under 10 °C eller minimitemperaturen under 0 °C. En studie har rent av visat att minimitemperaturen i augusti är den enskilt viktigaste klimatfaktorn för sjukdomens omfattning över huvud taget. Sträng kyla innebär dock inte en infektionsfri säsong.
Exempelvis förekommer rödbandsjuka kontinuerligt i områden i Kanada och norra Skandinavien där temperaturen ofta sjunker ner till -40 °C.
Den optimala dygnstemperaturen för svampen har uppmätts till 20 °C på dagen och 12 °C på natten, och om sådana optima uppnås med mindre än en vecka av uppehållsväder emellan ökar infektionsrisken nästan exponentiellt. Samtidigt vet vi att svampen kan producera asexuella sporer, konidier, när som helst under säsongen, och att klimatet inte påverkar dessa sporers överlevnad.
Tillsammans målar dessa insikter upp en bild av en patogen som kan överleva latent i ett område under mycket lång tid, för att sedan snabbt utveckla infektioner när de yttre förutsättningarna blir optimala. Det är antagligen därför områden där sjukdomen tidigare har påträffats, men inte orsakat allvarliga problem, plötsligt blivit hårt drabbade. Detta gör att förändringar i frekvensen av rödbandsjukeutbrott, liksom av många andra blad- och barrsjukdomar, är en utmärkt och mycket tidig indikator på pågående klimatförändringar.
El Niño skapar gynnsamma förhållanden
Förutom den årliga fluktuationen över årstiderna, är väderfenomenet El Niño den enskilt viktigaste drivkraften bakom naturligt återkommande globala klimatväxlingar. El Niño påverkar nederbörd och temperatur över stora delar av världen, med effekter som tropiska orkaner, svår torka och översvämningar som följd, och fenomenets betydelse har förutspåtts öka under det kommande århundradet.
Varje El Niño påverkar klimatet under ungefär två år, och infaller i genomsnitt en gång var tionde år. Eftersom rödbandsjuka har en global utbredning och är i hög grad beroende av gynnsamma väderförhållanden, och eftersom El Niño så dramatiskt påverkar sådana förhållanden i olika riktningar över hela världen, är det lätt att tänka sig att fenomenenet sammanfaller med svåra sjukdomsutbrott.
Forskarna fann att fyra av de fem senaste El Niño-episoderna följts av en ökad frekvens av rödbandsjukeutbrott över hela världen. Eftersom en stark El Niño-episod pågår just nu, finns det anledning att vara uppmärksam på rödbandsjukefrekvensen de kommande åren.
Kopplingen mellan klimatförändringar och fler och allvarligare utbrott av rödbandsjuka, och mellan El Niño-episoder och mer periodiskt återkommande sjukdomsproblem på flera håll i världen, visar vilka dramatiska effekter även mindre förändringar i temperatur, nederbörd och luftfuktighet kan få, när de plötsligt råkar optimera levnadsbetingelserna för vitt spridda sjukdomar som rödbandsjukan.
Artikeln är kortad och finns att läsa i full längd på SLU:s webbplats.
Sjuksköterskeutbildningen består av teoretisk undervisning, varvad med verksamhetsförlagd utbildning, så kallad VFU, som genomförs på olika vårdavdelningar både inom den slutna vården och inom hemsjukvården. För att skapa goda förutsättningar för studenters lärande i praktiken, har utbildningsvårdavdelningar (UVA) vuxit fram på flera ställen i Sverige, där patienter vårdas av studenter under handledning. Vid dessa UVA är vanligtvis handledarkompetensen, men också studentgenomströmningen högre än vid övriga avdelningar med VFU. Idén med att varva teori och praktik genom VFU, är att studenterna på så sätt ska sammanfläta sitt lärande med vårdande. Dessutom är det viktigt att denna lärande miljö också blir vårdande för patienterna.
Vårdande och lärande i samverkan ger bättre patientmöten
Camilla Eskilssons forskning vid Linnéuniversitetet fokuserar på att beskriva hur vårdande och lärande samspelar under VFU:n, hur de kan sammanflätas och vilka konsekvenser detta får. Avhandlingen baseras på intervjuer med sjuksköterskestudenter, patienter och handledare samt chefer för UVA enheter. Forskningsresultatet pekar på att vårdande och lärande sammanflätas i genuina möten mellan patient och student. Ett genuint möte för studenten innebär att tryggt kunna anta utmaningen att vårda patienten. Det innebär att känna sig guidad av en patient som är delaktig i lärandeprocessen. Det innebär också att veta att handledaren finns tillgänglig, om än inte direkt närvarande.
För patienter innebär samma genuina möten att vara delaktig i studenternas lärande och kunna vara till nytta för deras kommande yrkesroll. Det innebär för patienterna att de ”får” en extra dimension i vårdandet genom studenternas ömsinta, noggranna och bekräftande sätt att vara. Även för patienterna är handledarna nyckeln till att känna sig trygga i studenternas vård.
Handledarna viktiga
Handledarna är oerhört viktiga både för studenter och patienter för att skapa lärande miljö och patientsäker vård. Deras förmåga att balansera mellan att vara nära och på avstånd är en förutsättning för att genuina möten ska kunna ske. Man skulle kunna säga att handledare utvecklar en skicklighet i att vårda genom studenter men ändå ha kvar ansvaret för patienter.
Chefernas inställning till sitt ansvar för en vårdande och lärande miljö varierar. Vissa stannar inte vid sitt grundläggande ansvar, utan visar en vilja att utveckla den lärande miljön. De har även en vilja att stärka samarbetet med högskolan.
Forskningen kan bidra till att utveckla miljöer där vårdande och lärande sammanflätas. Det är tydligt att genuina möten sammanflätar vårdande och lärande och är därför något som främjar både studenter och patienter. Camilla höjer inom sin forskning betydelsen av dessa möten och visar på studenters, patienters, handledares och chefers viktiga roll för att skapa förutsättningar för genuina möten som leder till en bättre vård.
Avhandlingen:
”Vårdande och lärande sammanflätas i genuina möten – erfarenheter, förutsättningar och ansvar på utbildningsvårdavdelning”
Reningsverken har hittills inte haft någon möjlighet att rena avloppsvattnet från läkemedel. De hamnar istället i miljön där de kan orsaka stor skada i havs- och vattenmiljön. I juli 2015 togs Sveriges första fullskaliga läkemedelsrening i drift vid Knivsta reningsverk. Fram till årsskiftet renades det utgående avloppsvattnet ytterligare genom komplettering med ozonering för att få bort läkemedelsrester, i ett projekt ledd av kemisten Jerker Fick vid Umeå universitet.
Nu satsar Havs- och vattenmyndigheten, HaV, fyra miljoner kronor för att utvärdera reningen.
– Det känns riktigt roligt att få slutföra detta projekt som nu pågått i två år och där vi nu går in i slutfasen. Vi kommer att i detalj utvärdera hur mycket mer läkemedelsrester som kan renas bort om man kompletterar nuvarande reningsverk med ozonbehandling, säger Jerker Fick.
80 procents rening Preliminära resultat och tidigare studier har visat att metoden kan reducera läkemedelshalterna med minst 80 procent.
– Vissa läkemedel försvinner helt, till exempel huvudvärksmedicinen paracetamol, men en del såsom epilepsi-medlet karbamazepin är så stryktåliga att de inte påverkas så mycket, säger Jerker Fick.
Reningen har gjorts med ozon, som är en reaktiv gas som reagerar med olika kemikalier, däribland läkemedel, så att de oxideras. Effekten följs upp genom kemiska analyser och provtagning dels i olika delar av reningsverket men också i Knivstaån nedströms och uppströms reningsverkets påsläpp.
Studerar miljöeffekter
Forskargruppen i Umeå samarbetar med forskare vid Göteborgs universitet, KTH och SLU. I projektet kommer de även att göra en utvärdering av de positiva och eventuellt negativa effekter tekniken kan ha på vattenlevande organismer såsom kräftdjur och fisk, exempelvis spigg och regnbåge. Detta gör forskarna genom att detaljstudera bakterier och insekter i Knivstaån, efter att ån har fått ta emot ozonbehandlat avloppsvatten i ett halvår. Det har också utförts två laborationsstudier på hur det renade vattnet påverkat olika fiskarter.
– Detta är mycket relevant del av projektet eftersom det kan visa om ett renare vatten är bra för växter och djur men det kan också visa om det har bildats något miljöfarligt när kemikalierna reagerade med ozon.
För mer information:
Jerker Fick, kemiska institutionen
E-post: jerker.fick@umu.se, telefon:090-786 93 24
Hormonet ethinylestradiol (EE2) är ett aktivt ämne i många p-piller som påverkar vattenlevande organismer när det kommer ut som rester i vattendrag. I sin avhandling har Lina Nikoleris vid Lunds universitet undersökt hur fiskar påverkas av EE2.
Fiskar extra känsliga för östrogen
– Fiskarna påverkas redan vid låga koncentrationer av EE2 – både i beteende och genetiskt. Vi har sett att fiskarnas genbalans ändras och de får svårare att fånga föda. Tidigare studier visar att fiskarna också får problem med att föröka sig. Det kan leda till att en hel fiskpopulation försvinner och ge konsekvenser för hela ekosystem, säger Lina Nikoleris.
Fiskar har fler östrogenreceptorer än människor, vilket gör att de är extra känsliga för östrogen i vatten. I avhandlingen studeras tre olika fiskarter: lax, öring och mört, som är ekonomiskt viktiga fiskar och som finns i både sött och salt vatten.
Barnmorskorna har otillräcklig kunskap
Lina Nikoleris har också undersökt barnmorskors kunskap om miljöeffekterna av hormonella preventivmedel, vilken information de får och hur det påverkar deras rådgivning. Resultatet visar att barnmorskorna tycker att de inte har tillräcklig kunskap och att den information de får främst kommer från läkemedelsföretagen. Subventioneringssystemet för preventivmedel är svårt att överblicka och framför allt är det hormonella preventivmedel som ingår. Sammantaget gör det att kunskapen om hormonfria alternativ är sämre.
– Människans påverkan på miljön är en viktig fråga, därför vill jag inte bara titta på den ekologiska aspekten av hur fisken mår av hormoner utan se på hur vi använder hormonella preventivmedel. Tekniska lösningar räcker inte för att rena våra vatten – vi måste också se till att förskrivare och kvinnor får all information när de väljer preventivmedel, säger Lina Nikoleris.
Mer information:
Lina Nikoleris, doktorand i miljövetenskap, Lunds universitet, biologiska institutionen, Centrum för miljö- och klimatforskning
070-687 21 57, lina.nikoleris@biol.lu.se
Nära 20 procent av de som drabbas av stroke dör inom en månad och 40 procent dör inom ett år. Med döden så närvarande är den vård patienterna får i livets slutskede oerhört betydelsefull.
Men den allmänna palliativa vården för strokepatienter har brister, visar ny forskning från Linköpings universitet.
– Det verkar finnas en okunskap hos de som vårdar strokepatienter om hur patienterna har det veckan innan de dör. Man vet exempelvis inte om personen dör ensam eller om hen har ont. Detta är anmärkningsvärt och vi ser inte samma tendenser i cancervården, säger Heléne Eriksson, sjuksköterska sedan 25 år tillbaka och numera doktorand.
Fyra forskare från Linköpings universitet har jämfört den palliativa vården för strokepatienter med den för cancerpatienter. Jämförelsen gjordes med hjälp av det svenska palliativregistret dit vårdgivare rapporterar vid ett dödsfall.Vad forskarna reagerade på var de påfallande skillnaderna om vad vårdgivarna vet om patienterna deras sista vecka i livet. Vårdgivare av strokepatienter känner i mycket lägre grad till hur deras patienter har det innan de dör.
Registerdata visar också att strokepatienter i mindre utsträckning än cancerpatienter uppges lida av smärta, illamående, förvirring, oro och dyspné (andnöd) sin sista vecka i livet, däremot lider de oftare av rosslig andning. Att strokepatienterna verkar lida av färre symptom jämfört med cancerpatienter, behöver dock inte överensstämma med verkligheten, utan kan vara ett resultat av personalens brist på insikt om hur patienten hade det.
Pratar inte om döden
Studien visar även att vården för strokepatienter i livets slutskede är sämre vad gäller information. Brytpunktsamtal, där man berättar om att bot inte är möjlig och att vården istället går in i ett lindrande skede, ges sällan till strokepatienter. Om det beror på att det inte prioriterats eller på att patientens tillstånd är för dåligt för det, vet forskarna dock inte. Inte heller får strokepatientens närstående ett uppföljningssamtal i samma utsträckning som cancerpatientens närstående efter att patienten avlidit, något som kan vara viktigt för de närstående då sjukdomsförloppet kan gå snabbt.
– Att få en bra vård sin sista tid i livet är viktigt för alla människor, även för de som inte avlider i cancer. Man ska kunna få en så fridfull död som möjligt och slippa en akutvårdsmiljö där vårdpersonal och anhöriga springer in och ut för att vårda andra patienter i samma rum, säger Heléne Eriksson.
Hon menar att vården för strokepatienter i livets slutskede har potential att förbättras och efterlyser mer utbildning och fungerande rutiner oberoende av diagnos.
– Det här är en stor utmaning för våra fysikstudenter och en fantastisk chans att få jobba med ett skarpt projekt som kommer att göra avtryck på månen, säger Maria Hamrin, docent i rymdfysik och programansvarig för civilingenjörsprogrammet i teknisk fysik vid Umeå universitet.
Månen är vår närmaste granne i rymden och den enda himlakropp som människan har besökt. Månen var ett hett resmål på 1960- och 1970-talen, men sedan övergavs vår första utpost i rymden för att i stället utforska andra delar av solsystemet. Sedan 1976 har bara en enda månlandning genomförts. 2013 skickade Kina upp en robotstyrd månlandare med en rover, en obemannad landfarkost, för att göra geologiska undersökningar på månen.
Till månen 2017
Men kapplöpningen till månen har tagit fart igen – och studenter och forskare vid Umeå universitet är med i jakten. De ska bygga ett mätinstrument som ska skjutas upp till månen med en raket i november 2017.
– Det här är ett fantastiskt projekt för våra studenter, men också för universitetet som helhet, säger Anders Fällström, prorektor vid Umeå universitet. Rymden spelar en stor roll för att väcka intresset för naturvetenskap i stort och rekrytera studenter till naturvetenskapliga utbildningar. Att som universitet ha studenter som är med i projekt som landar på månen är naturligtvis något alldeles extra.
Initiativet kommer från Space Science Sweden, en grupp rymdintresserade i Umeå. Tillsammans med det tyska ingenjörskollektivet PT Scientists deltar de i Googles tävling Lunar Xprize som går ut på att skicka en privatfinansierad robot till månen. PT Scientists har i samarbete med biltillverkaren Audi utvecklat en rover som kan köra över månytan, placera ut mätutrustning och skicka data tillbaka till jorden. Tyskarna efterlyste entusiaster som ville utveckla experiment att genomföra på månen. Space Science Sweden antog utmaningen – och fick uppdraget.
Plats för vetenskapliga experiment
– Vi har utvecklat en termiskt skyddad container för vetenskaplig mätutrustning, berättar Sebastian Sjöquist, Space Science Sweden. Vårt eget experiment handlar om att få litiumbatterier att fungera i vakuum, men vi insåg att vi hade plats över för vetenskapliga experiment.
– Då vände de sig till våra studenter och forskare för att fylla containern med ytterligare innehåll, säger Maria Hamrin. Vi fastnade för att bygga ett instrument som kan mäta det elektriska fältet vid månytan eftersom detta aldrig gjorts förut.
Når målet trots högriskprojekt
Det elektriska fältet sätter måndammet i rörelse, vilket kan störa elektronisk utrustning. Att veta mer om det är viktigt inför framtida resor till månen och liknande himlakroppar.
Forskargrupper i rymdfysik och optisk fysik kommer att bidra med sin kompetens, medan frivilliga studenter är de som bygger och testar instrumentet.
– Som alla rymdmissioner är det förstås ett högriskprojekt eftersom både rymdfarkosten, rovern som landsätts och dess instrument kommer att utsättas för en rad påfrestningar, säger Maria Hamrin. Även om något misslyckas och instrumentet inte kan skicka tillbaka mätdata, är ändå ett av våra viktigaste mål uppnått. Vi har visat att det går att bygga vetenskapliga relevanta rymdinstrument med väldigt små resurser och i samarbete med studenter.
Mer information:
Maria Hamrin, docent i rymdfysik, programansvarig för civilingenjörsprogrammet i teknisk fysik, Umeå universitet, maria.hamrin@umu.se
– Detta är angeläget då våra resultat visar att dessa patienter är i riskzonen för framtida hjärt-kärlhändelser. Ändå har vi inte sett någon överanvändning av sjukhusresurser och totalt sett har patienterna fått bättre behandling. Det känns som att svenska läkare snabbt har förstått fördelen med den nya metoden vilket är väldigt positivt. Med detta kan vi erbjuda bättre vård för våra hjärtpatienter, säger Kai Eggers.
Metoden används redan
Den nya troponinmetoden används i dag på majoriteten av svenska sjukhus.
– Men det är först med vår studie att man kan se effekten av dess användning i ett bredare perspektiv, säger Kai Eggers och konstaterar att han ser positivt på det fortsatta införandet av metoden i landet.
Resultaten bygger på en studie av över 35 000 patienter från det svenska hjärtinfarktregistret SWEDEHEART. Resultaten presenterades i höstas på en internationell kongress och har nu publicerats i European Heart Journal.
I studien undersöktes ändringen i handläggningen av patienter före och efter införandet av rutinmätning av högkänslig troponin på utvalda svenska sjukhus. Hjärtmuskelproteinet troponin frisätts i samband med hjärtinfarkt och används rutinmässigt i landet för att ställa infarktdiagnos och styra behandlingen.
För mer information kontakta: Kai Eggers, tel: 018-611 4409, e-post: kai.eggers@ucr.uu.se
I januari 2016 fick samtliga högskolor och universitet i uppdrag av regeringen att ta fram en plan för hur jämställdhet ska integreras i verksamheten. Planerna ska presenteras för regeringen i maj 2017. Regeringens motiv är att högskolor och universitet fortfarande är starkt mansdominerade och könssegregerade samt att utvecklingen mot jämställdhet går alldeles för sakta.
– Regeringsuppdraget innebär att samtliga högskolor och universitet har ett stort arbete framför sig, om integreringsplanerna inte bara ska bli ”pappersprodukter”, säger Stina Powell från SLU.
I sitt doktorsarbete har Stina Powell undersökt hur frågor som rör jämställdhet och meritokrati hanteras och diskuteras i den akademiska världen. Meritokrati innebär att objektiva, mätbara meriter ska ligga till grund för tjänstetillsättning eller befordran, och att alla därmed har samma möjligheter till avancemang oavsett kön, bakgrund eller sexuell läggning. I linje med detta bör den ojämställdhet som finns i akademin ha andra orsaker än diskriminering.
– Feministisk forskning har dock visat att meritvärderingen inte alltid är helt objektiv. Det finns normer som gör att män och kvinnor bedöms på olika sätt, säger Stina Powell. Detta har i sin tur lett till krav på aktiva insatser mot diskriminering inom högskolevärlden, där det samtidigt finns en stark övertygelse om att meritokratin fungerar.
Tre olika processer för att hantera jämställdhet och meritokrati
Det finns alltså två motstridiga principer, eller uppfattningar, som akademin på något vis måste sammanjämka för att de ska kunna leva vidare sida vid sida. För att få en bild av hur detta kan gå till har Stina Powell granskat ett jämställdhetsprojekt vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Med hjälp av intervjuer, fokusgrupper, enkäter, deltagarobservationer och litteraturstudier visar hon att frågor om meritokrati och jämställdhet hanteras genom tre olika processer.
Den första är att göra jämställdhet till en fråga för individen, inte för organisationen.
– Här är tanken att kvinnor behöver fixas, hjälpas och stödjas för att klara, kunna eller vilja ha en akademisk karriär, säger Stina Powell. Därför startas mentorprogram, kurser och projekt som ska ge kvinnor den kunskap de antas sakna.
Den andra är att avpolitisera jämställdhetsfrågor, så att jämställdhet blir till administration (statistik, indikatorer, rankningar osv.) istället för politik.
Den tredje är att separera jämställdhet från den ordinarie verksamheten (forskning, samverkan och undervisning), och bedriva den i projektform med externa eller öronmärkta medel. Ansvaret för det aktiva jämställdhetsarbetet decentraliseras också till kommittéer och enskilda engagerade individer inom organisationen.
Processerna inom akademin måste utmanas
– Min avhandling åskådliggör hur meritokratin sätter ramarna för vilken typ av jämställdhetsarbete som är möjligt: vilka frågor som går att ställa och vem som kan beröras av frågor om bristande jämställdhet.
Stina Powell lyfter särskilt fram två övergripande slutsatser i avhandlingen. Den första är att det finns ett stort avstånd mellan den officiella svenska jämställdhetsdebatten – där frågor om för få eller för många kvinnor eller könssegregering dominerar – och mer djuplodande diskussioner som tydliggör komplexiteten i den diskriminering som förekommer inom akademin.
– Min andra slutsats är att de meritokratiska processerna inom akademin måste utmanas och utvecklas om målet med jämställda högskolor och universitet ska kunna nås. För att lyckas med regeringsuppdraget bör universitetet och högskolor beakta den mer grundliga debatt som förs, och inte blunda för hur meritokratiska principer bidrar till ojämställdhet inom akademin.
Vid Högskolan i Gävle utvecklas hjälpmedel för en åldrande befolkning. Professor Gurvinder Virk´s team är i slutfasen med att utveckla Exoskelett för underkroppen. Det ska hjälpa äldre att stå och gå balanserat och därmed kunna bo kvar i sin invanda miljö.
– Exo-benen ska ge självförtroende och stöd och vara en hjälp i att utföra normala dagliga rörelser. De kommer att tillföra 30 procent styrka, vilket är vad många äldre förlorat, säger Gurvinder Virk.
Avancerad modell för trappgående Målet har varit att designa tre olika modeller, från en enkel med grundläggande stöd i det dagliga livet, till mera avancerade för att till exempel gå i trappor.
– Vi testar nu med användare i Gävle som varit med under hela processen. Sverige leder denna utveckling, med målet att hjälpa äldre att vara självständiga och aktiva så länge som möjligt.
Världen går mot en allt mer åldrande befolkning och trycket och kostnaden på hälsovården blir större. Om 20 år räknar man med att tio procent av befolkningen är 80 år och äldre.
Människor vill bo hemma i sin invanda miljö och det kommer att behövas hjälp då orken tryter och sjukdom påverkar rörligheten. Hela världen fokuserar nu på hur man kan utveckla stödjande hjälpmedel.
Hjälp att återfå självförtroendet
– Det som finns idag är rollatorer eller rullstolar. Det är billiga hjälpmedel men kostnaden kommer när man måste bygga om boendet, där det finns trappor och andra hinder och det blir väldigt dyrt.
När forskarna frågat vilka de viktigaste rörelserna för de gamla i det dagliga livet är, så har svaren varit att kunna stå, att gå och att komma upp från att sitta till att stå.
Och testpersonerna har framhållit att de vill att Exoskelettet ska vara användbart. Lätt att använda, med bra passform, lätt att ta på och av och ha lätt vikt.
– Mycket viktigt är att Exoskelettet ska också kunna hjälpa äldre att återfå självförtroendet efter till exempel ett fall.
– Det värsta med ett höftbrott är att det tar självförtroendet, och som en följd blir tillvararon för dessa äldre personer mer statisk och ”nedåt-spiralen” startar, säger Gurvinder Virk.
Nya säkerhetsstandarder
En flaskhals har varit avsaknad av säkerhetsbestämmelser. Industrirobotar, (för vilka säkerhetsstandarder funnits sedan länge), har designats för att hålla robotar och människor separerade. Och för de nya robotar, som fysiskt är fästade vid människan, har det krävts nya säkerhetsbestämmelser, och sådana har nyligen tagits fram enligt ISO standard (ISO 13482).
– Vi är tvingade att följa dessa nya säkerhetsstandarder, som i sin tur hjälper oss utveckla nya exoskelett-robotar som uppfyller denna säkerhet.
Säkerhet i maskinvärlden är så definierad, att om enheten utvecklar ett fel så ska den inte kunna orsaka skada. ISO 13482 säger att människan måste kunna stå emot, om människan är starkare än roboten så är den säker i sig.
– Vi tillhandahåller en robot, avsedd att bäras, som ger 30 procent styrka och människan bidrar med 70 procent, så vi är väl på den säkra sidan. Med detta i minnet återstår det för oss att designa nya rörliga robotar som är lättare och billigare.
Lättare och billigare för höft och knä
Planen att ha en första, lättare och mycket smidig konsumentprodukt på marknaden i slutet av året.
– Den kommer att vara enbart för höften och mycket lätt och uppskattas kosta 20-30000. Därefter planerar vi för en höft-knä modell som kommer att kosta ungefär 50 000. Sedan bygger man gradvis upp komplexiteten till att omfatta fysiskt stöd till alla tre enheterna. (höft, knä och ankel).
– Så länge produkten är prisvärd så kommer den att efterfrågas. Siktet är inställt på massproduktion inom tre år. Som en jämförelse kostar de medicinska skelett som finns på markanden idag, 100- 200 000 dollar.
Om Exo-Legs:
Designad som en konsumentprodukt för äldre. Patenterad mjukvara med universella styrenheter i moduler. Mekaniken, att sensorer känner av och agerar när människan rör sig. Anpassar sig till användaren, lätt att ändra för mer eller mindre kraft. Väger lätt och låg kostnad.
Text:Douglas Öhrbom
Workshop 17 mars
Den 17 mars arrangeras två avslutande workshops för Exo-Legs projektet på Högskolan i Gävle då resultaten i projektet presenteras. Projektet är ett samarbete mellan universitet och företag i Sverige, Spanien, Schweiz, Storbritannien och Tyskland och sammanför nu kunder, företag och forskningsorganisationer inom EU. Det vi får vara med om vid denna workshop är slutfasen i projektet som initierades av Gävle kommun och startades 2012 av professor Gurvinder Virk´s team.
Gurvinder Virk Singh är professor och forskare inom robotik. Han har arbetat inom robotforskning sedan 1995 och varit involverad i många internationella projekt. Projekt där man har utvecklat en ny typ av rörliga robotar. Detta inkluderar benburna robotar, som klättrat upp för väggar, använts i kärnkraftverk och vid vulkanforskning. De flesta av dessa projekt fokuserade på hur man får en robot att röra sig, från en plats till en annan. Så när frågan kom från Högskolan i Gävle, om att hjälpa människor att röra sig, så var det den naturliga fortsättningen. Gurvinder Virk använder den expertkunskap han samlat under mer än 25 års robotforskning, huvudsakligen i Storbritannien. Nu i det aktuella Exo-Leg projektet; för att skapa bättre rörlighet för äldre, med hjälp av rörliga robotar fästa på människor.
För mer information kontakta:
Gurvinder Virk Singh, professor i robotik vid Högskolan i Gävle. Tel: 026-64 87 04 E-post: gurvinder.virk@hig.se
– I norra halvan av landet, där vi saknar ädla lövträd, ger aspen ett stort bidrag till mångfalden, säger Lena Gustafsson vid SLU, en av författarna till rapporten. En del arter, även ovanliga, gynnas av den soliga och öppna miljön på hyggen. Vissa arter klarar sig dock sämre och trivs bättre på asp i gammal skog.
Ett spännande resultat är att antalet arter kan öka med tiden efter en avverkning. Ett exempel är trädlevande lavar; många arter som är vanliga i den gamla skogen överlever på hygget, samtidigt som nya mer ljustoleranta arter vandrar in. En del andra artgrupper, till exempel mossor, verkar dock vara mer känsliga. De skuggiga nordsidorna av trädstammarna är särskilt viktiga för uttorkningskänsliga arter.
Även klenare aspar värdefulla
Stora och grova aspar har hittills lyfts fram som särskilt viktiga för den biologiska mångfalden. Ny forskning visar dock att även klenare träd kan ha stort värde för vissa arter och att det därför kan vara bra att spara olika storlekar vid avverkning.
– Att aspen hyser många arter både som levande och död är ingen överraskning för insektssamlare, ornitologer och botanister. Forskningen har bekräftat detta, men den har också gett nya spännande insikter om hur viktig hänsynen är när det gäller detta trädslag, säger Jan Weslien på Skogforsk, rapportens andre författare.
Solbelysta aspar viktiga för många arter
– Lämnar vi levande aspar så kommer vi på sikt också att få död aspved. Men för många arter är det är viktigt att asparna är solbelysta, därför ska man inte plantera närmast hänsynsträden. Om träden står kvar kan man behöva röja och gallra runt dem, säger Lena Gustafsson.
Synteserna publiceras löpande under våren 2016 på Skogsforsk.se och slu.se. De läggs ut på www.slu.se/smarthansyn-synteser och på www.skogforsk.se/kunskap.
Syntesen om asp är den femte delen i en serie som går igenom olika hänsynsåtgärders effekter. Rapporten är framtagen inom forskningsprogrammet Smart Hänsyn, som leds av SLU i samarbete med Skogforsk och Umeå universitet.
– Den enda tydliga skillnad jag kunde se mellan sjuka och friska spädgrisar i de besättningar jag undersökte var att tunntarmsslemhinnan var koloniserad av Enterococcus hirae hos mer än hälften av de sjuka grisarna i många av besättningarna. Detta var överraskande, då denna bakterie inte brukar förknippas med spädgrisdiarré, säger SLU-forskaren Jenny Larsson. Detta är definitivt något som bör undersökas vidare.
Diarré hos nyfödda grisar är ett vanligt problem i grisuppfödning världen över och kan orsakas av en rad olika bakterier, virus och parasiter. Många av dessa smittor går att minska genom att produktionen planeras så att grisningsmiljön kan rengöras och desinficeras mellan grisningarna.
Skydd via råmjölken
Dessutom kan vissa infektioner förebyggas genom vaccination av suggan före grisning, så att spädgrisarna får ett skydd via råmjölken. Trots dessa rutinmässiga åtgärder har man på senare år upplevt en ökning av spädgrisdiarré i många besättningar. Syftet med Jenny Larssons doktorsarbete var att beskriva problemet och att undersöka möjliga bakomliggande orsaker.
För att uppskatta hur vanligt det är med spädgrisdiarré i svenska besättningar genomförde Jenny Larsson en enkätstudie, som innefattade 170 slumpmässigt utvalda besättningar. Av de 58 procent som svarade, angav ca 80 procent att de hade haft spädgrisdiarré i sin besättning under föregående år.
Undersökningen visade även att diarré var vanligare i större besättningar. Majoriteten av besättningarna vaccinerades mot kända, sjukdomsframkallande kolibakterier, som anses vara den vanligaste orsaken till spädgrisdiarré. Trots vaccinering uppgav 40 procent att man hade återkommande fall av spädgrisdiarré.
Viral metagenomi – bred screening av virus
För att utreda orsaken till diarrén gjordes omfattande provtagningar i tio utvalda besättningar. Från varje besättning undersöktes fem grisar med diarré och två friska kontrollgrisar. Grisarna obducerades och en rad prover togs för att undersöka sjukliga förändringar i tarmen samt förekomst av olika infektionsämnen. Dessutom analyserades halten av antikroppar i blodet, ett mått på om grisarna har fått i sig tillräckligt mycket råmjölk.
Det var ingen skillnad i antikroppskoncentration mellan sjuka och friska grisar. Sjukliga förändringar i tarmarna var generellt milda och inga parasiter kunde ses i tarmslemhinnan. De bakteriologiska undersökningarna visade på en låg förekomst av sjukdomsframkallande kolibakterier.
Den mer ovanliga bakterien Clostridium perfringens typ C, som orsakar smittsam tarmbrand, kunde inte påvisas. Två andra bakterier som diskuterats som orsak till spädgrisdiarré (Clostridium perfringens typ A och Clostridium difficile) hittades hos både sjuka och friska grisar och det fanns ingen koppling mellan förekomst av dessa bakterier och diarré.
Närvaro av virus i tarmen undersöktes med en ny metodik, så kallad viral metagenomik, som tillåter en bred screening av olika virus i ett prov. Med denna metod påvisades rotavirus i två av besättningarna. Rotavirus är vanligt förekommande hos svenska grisar, men orsakar sällan diarré hos nyfödda spädgrisar eftersom de är skyddade via antikroppar i råmjölken. I övrigt kunde inget annat virus kopplas till diarrén.
Tunntarmskolonisation av E. hira
Det enda gemensamma fyndet hos grisar med diarré var att tunntarmsslemhinnan hos 60 procent av de sjuka spädgrisarna i sex av besättningarna var koloniserad av en bakterie som kallas Enterococcus (E.) hirae. I drygt hälften av fallen sågs även lindriga skador i tarmslemhinnan. Fyndet var överraskande då E. hirae inte tillhör de bakterier som vanligen förknippas med spädgrisdiarré.
Sammantaget visar det här projektet att spädgrisdiarré är ett vanligt problem och att det inte alltid orsakas av de smittämnen som tidigare förknippats med sjukdomen. Däremot hittades ett samband mellan diarré och tunntarmskolonisation av bakterien E. hirae i merparten av besättningarna. Fyndet är intressant och betydelsen av E. hirae som potentiell orsak till diarré hos nyfödda grisar bör undersökas vidare.
Avhandling: Leg Vet Jenny Larsson, institutionen för kliniska vetenskaper, försvarar sin doktorsavhandling Neonatal porcine diarrhoea – aspects on aetiology and pathology vid SLU i Uppsala. Tid: Fredagen den 4 mars 2016, kl 09:15
Plats: Sal Audhumbla, VHC, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Docent Tim Kåre Jensen, Danmarks tekniska universitet
Resultat från naturvetenskapliga experiment är sällan huggna i sten. Nästan alltid uppstår en viss variation när en mätning upprepas många gånger, vilket leder till osäkerhet. Forskarna tvingas sätta en felmarginal på sitt resultat. Men när forskarna sedan bygger upp teoretiska modeller som ska beskriva hur naturen fungerar, så brukar de inte gardera sig lika omsorgsfullt.
I stället får varje parameter normalt ett bestämt värde, nämligen det värde som ger bäst överensstämmelse med experimentella observationer.
Det här traditionella sättet att arbeta vetenskapligt – som går igen inom nästan all naturvetenskap – utmanas nu av den nya beräkningsmetod som Chalmersforskarna utvecklat. Målet är att sätta felmarginaler inte bara på experimentella data, utan även på de förutsägelser som görs med hjälp av teoretiska modeller.
Bilden ovan illustrerar ett exempel på teoretiska förutsägelser som gjorts med den nya beräkningsmetoden. De två resultat som redovisas i figuren är massan hos den vanligaste heliumisotopen (på x-axeln) respektive radien hos tungt väte (på y-axeln). ”Hårkorset” visar de experimentella resultaten, inklusive statistiska felmarginaler. ”Hagelsvärmen” ger en bild av hur de teoretiska beräkningarna fallit ut, med de felmarginaler som den nya beräkningsmetoden möjliggjort.
Varför får man bättre vetenskap med detta sätt att arbeta?
– Det blir lättare att bedöma om en viss teori stämmer med verkligheten eller inte. Om den inte gör det, kan det betyda att teorin är fel och att det behövs en ny och bättre, förklarar Christian Forssén, som är professor i subatomär fysik och har lett forskningen.
– Ofta är det just i dessa situationer som nya upptäckter görs inom fysiken. Exempelvis uppkom en gång kvantmekaniken ur en sådan bristande överensstämmelse mellan teori och mätresultat.
Kärnfysikerna som tagit fram beräkningsmetoden ägnar sin dagliga forskning åt att försöka förstå en av de fyra grundläggande krafterna – den starka kraft som håller ihop atomkärnans beståndsdelar protoner och neutroner. ‘
Skruva på parametrarna
Den starka kraften är enligt Christian Forssén förmodligen den minst förstådda av de fundamentala krafterna, men det finns förstås teoretiska modeller. En av dessa kallas för kiral effektiv fältteori. Den innehåller ett antal okända parametrar, närmare bestämt 26 stycken i det aktuella fallet.
Detta hindrar inte fysikerna från att skruva på sina parametrar för att få bästa möjliga överensstämmelse med ”verkligheten”, i form av experimentdata.
– Men när man försöker fastställa parametervärdena på det här sättet, så glömmer man lätt att de experimentella resultaten ju hade en viss osäkerhetsmarginal, säger Christian Forssén.
– Det vi har gjort är att föra in dessa osäkerheter i den teoretiska modellen. Det betyder att vi sedan kan använda felmarginalerna när vi gör nya förutsägelser och beräkningar.
Genväg runt berget av beräkningar
Skälet till att fysiker och andra naturforskare hittills bara i liten utsträckning arbetat enligt denna modell är att det varit mycket arbetskrävande att fastställa teoretiska felmarginaler.
– Vi skulle exempelvis behöva göra 100 000 tunga datorberäkningar med små variationer för att få fram ett resultat med tillförlitlig feluppskattning, förklarar Christian Forssén.
Tillsammans med andra chalmersforskare och studenter har han nu hittat en genväg runt detta berg av beräkningar, genom att fastställa felmarginaler på ett nytt sätt – med hjälp av nya beräkningsverktyg och avancerad statistisk analys.
– Vi har tagit fram en av de första seriösa metoderna för att sätta en siffra på osäkerheten i teoretiska modeller. Detta har varit speciellt svårt inom kärnfysiken, men jag tror att den nya beräkningsmetoden kommer att användas även inom annan naturvetenskaplig forskning, sammanfattar Christian Forssén.
Fakta om forskningen: Artikeln Uncertainty Analysis and Order-by-Order Optimization of Chiral Nuclear Interactions har publicerats I den nätbaserade vetenskapliga tidskriften Physical Review X. Tidskriften publicerar omkring 200 noggrant utvalda och granskade vetenskapliga artiklar per år, från alla discipliner inom fysiken. Artikelns huvudförfattare är Boris Karlsson, doktorand i subatomär fysik och plasmafysik, som väntas vara klar med sin avhandling i början av 2017. Bland övriga författare finns, förutom Christian Forssén, chalmersforskaren Andreas Ekström och flera andra forskare som är eller har varit knutna till Chalmers fysikinstitution.
Att barn snarkar i perioder är inget ovanligt. Men när snarkningen blir ihållande och barnet har andningsuppehåll i sömnen blir sömnkvalitén påverkad. Detta kan i sin tur leda till besvär med dagtrötthet, koncentrations- och inlärningsproblem, sängvätning och försenad tillväxt.
Det visar en svensk befolkningsstudie som undersökt förekomsten av snarkning och andningsuppehåll hos 1300 barn i åldrarna 0-11 år.
– Studien visar att barn som har ihållande snarkning ofta har en nedsatt livskvalitet. Det gäller i synnerhet barn som får andningsuppehåll, säger Gunnhildur Gudnadottir, forskare vid Sahlgrenska akademin.
Bör söka sjukvård
Enligt studien var det cirka 5 procent av de undersökta barnen som snarkade flera gånger i veckan. Trots uttalad snarkning hade bara en tredjedel av de snarkande barnen sökt sjukvård för sina besvär.
– Det tyder på att kunskapen om hur återkommande nattliga andningsstörningar påverkar barns hälsa är låg, och att det är en sak som bör utredas. Ett självklart resultat av studien är att vi måste fundera på hur föräldrar informeras om tillståndet och hur de kan söka hjälp, säger Gunnhildur Gudnadottir.
Snarkning kan i vissa fall bero på att halsmandlar eller körtlar bakom näsan är förstorade. I dessa fall kan snarkningen i många fall botas eller lindras med en operation.
Göteborgsforskarnas råd är att barn som har kraftig återkommande snarkning och andningsuppehåll bör vända sig till en vårdcentral för medicinsk bedömning.
Kontakt: Gunnhildur Gudnadottir, forskare vid Sahlgrenska akademin och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset 031-3429140 0733-146343 gunhildur.gudnadottir@vgregion.se
– När du spelar får du poäng för att bränna kalorier. Dessutom har kroppen ett idealmått, BMI 22 – detta trots att vi vet att BMI säger lite om en persons hälsa. Vissa tv-spel förstärker också okritiskt den mediala bilden av vad en hälsosam person är, andra fokuserar på ranking, jämförelse och tävling. Så det finns självklart problem med tv-spel som läromedel, säger Mikael Quennerstedt.
– Samtidigt ses det som ett alternativ till traditionell bollspelsinriktad undervisning som kan locka fler elever att röra på sig för att det är roligt.
Få barnen att röra på sig
Han har lett forskningsprojektet, som startade i och med att skolor i många länder införde tv-spel i undervisningen, till exempel England, Australien, USA och Singapore. Projektet ville då skapa en vetenskaplig grund avseende för- och nackdelar med spelen innan det i större utsträckning infördes i svenska skolor.
– Länder som tog in tv-spel på bred front hade egentligen ett mål med det. De ville lösa problemet med att allt fler barn är överviktiga. Det handlar helt enkelt om att få unga att röra på sig och göra av med kalorier. I Sverige är det inte ett primärt fokus för ämnet idrott och hälsa. Eleverna är på idrottslektionen för att lära sig. Det handlar om kunskaper.
Mikael Quennerstedt och hans kollegor har därför haft fokus på vad barn och unga lär sig av spelen. Spelen håller koll på dig och har du inte spelat på ett tag blir du påmind om det och utpekad som soffpotatis. Spelen innehåller både beröm och kritik och om du skriver in längd och mäter din vikt ändrar din karaktär storlek.
– Att se sig själv speglas på skärmen i spelet kan vara positivt om spelaren är nöjd med sin kropp men kan skapa eller förstärka en negativ självbild om det är tvärtom.
Rätt använt bra som läromedel
Men rätt använt pekar forskarna på att vissa spel kan fungera bra som läromedel i skolan. Ett exempel är dansspelen. Läraren kan släppa rollen som instruktör där de visar dans och istället få tid att iaktta, ge stöd, uppmuntra och göra bedömningar – att undervisa.
I slutrapporten som forskarna lämnat in till Vetenskapsrådet konstaterar de att det handlar om hur lärare undervisar och hur de använder tv-spelen – precis som med alla läromedel har läraren en central roll för att få det att fungera.
– Precis som det inte bara går att slänga in en boll kan en lärare inte bara slänga in ett tv-spel. Det måste vara en fråga om utbildning, kunskaper och lärande snarare än om energiförbrukning och aktivitetsnivåer.
Eftersom fiskar är växelvarma, antar deras kroppar en temperatur som ligger nära vattnets. Därför blir fiskar mycket långsamma i nollgradigt vatten. Detsamma gäller inte för däggdjur och fåglar, som är varmblodiga.
– Många rovdjur som lever i närheten av bäcken, som till exempel mink, har därför ofta mer fisk i sin diet på vintern än på sommaren. Långsamma fiskar i kallt vatten är lätta byten, säger Johan Watz, som forskar om öringens beteendeekologi. Men öringar har utvecklat ett motdrag – de ändrar sitt aktivitetsmönster på vintern.
Öringar är aktiva både på dagen och på natten under sommaren, men reducerar sin dagaktivitet vintertid för att undvika rovdjur. För att minska exponeringen dagtid ligger de ofta gömda under stenar eller nedgrävda i gruset på botten av bäcken och kommer endast fram på natten för att söka föda.
För att överleva måste öringar alltså balansera risken för att exponera sig för rovdjur mot behovet att få i sig tillräckligt med föda. Ett snedsteg från denna balansgång kan innebära antingen att hamna i en minks mage eller att dö svältdöden.
Istäcket skyddar mot rovdjur
Ett istäcke kan hindra de landlevande rovdjuren från att komma åt öringarna. Det medför att öringarna kommer att vara mindre stressade, vilket gör att de inte behöver göra av med onödig energi på att hela tiden vara vaksamma.
Ett tak över huvudet i form av is lugnar fiskarna. Istället för att ligga gömda kan de under istäcket öka sin dagaktivitet och söka föda utan att oroa sig för att bli uppätna. Dessutom fungerar istäcket som ett isolerande lock på bäcken. Utan detta lock skulle värmeutstrålning under kalla nätter få till följd att isbildning sker nere på botten och i den fria vattenmassan. Dock betyder den överfrusna bäcken att till exempel mink och utter kan få problem att finna mat.
Temperaturen spelar roll
Det som är bra för öringarna är dåligt för de djur som har öring som föda. Minkarna får då istället rikta in sin jakt på alternativa bytesdjur, som småfåglar och gnagare.
– Det är möjligt att förändringar i isbildning kommer att få konsekvenser till och med utanför bäckens ekosystem, då alternativa bytesdjur för de landlevande rovdjuren kommer att klara sig bättre när till exempel mink kan rikta in sig på att uteslutande jaga fisk.
Klimatförändringarna har effekter på vinterförhållandena i våra vattendrag. Temperatureren kommer att öka och variera mer och nederbörden kommer i större utsträckning att falla som regn istället för snö. Perioder med ett stabilt istäcke blir troligen kortare och förhållandena på vintern i rinnande vatten kommer att bli än mer dynamiska.
Fiskarna i bäcken kan komma att få det svårt att hantera konsekvenserna av stora svängningar i till exempel temperatur och vattenflöde, eftersom anpassningen medför en stress. Därtill ökar riskerna att bli uppätna av landlevande rovdjur när isen som skyddar mot attacker från luften saknas.
För mer information kontakta: Johan Watz, doktor i biologi, på tel 054 700 2267 eller johan.watz@kau.se
