Wagner Ourique de Morais disputerar vid Högskolan i Halmstad 16 september. Hans doktorsavhandling handlar bland annat om en speciell metod för att designa smarta hem. Den gör att känslig information som hämtats och lagrats, inte behöver lämna databasen.

– Med min metod så flyttas inte informationen till beräkningen utan beräkningen flyttas till informationen. Detta är något nytt inom smarta hem området, säger Wagner Ourique de Morais.

Moderna databaser brukar annars vanligtvis endast hämta och lagra information. Men den nya metoden visar att det går att använda moderna mekanismer i själva databashanteraren som en plattform för att designa smarta hem.

Information som överförs i dessa bostäder är personlig och därmed också mycket känslig. Exempelvis kan den handla om hur man agerar och beter sig i vardagslivet. Det är därför viktigt att denna information är säker från att snappas upp av utomstående.

Behov i framtiden
En ytterligare aspekt är att tekniken i smarta hem kan vara till hjälp för äldre människor på olika sätt. Det kan röra sig om att äldre, tack vare den hemmabaserade teknologin, kan leva självständigt längre i sina hem och att de kan få hjälp med att utföra sina dagliga aktiviteter.

– Människor lever allt längre och i framtiden kommer så många äldre behöva hemtjänst att det inte kommer finnas tillräckligt med personal, säger Wagner Ourique de Morais.

Han har därför även fokuserat på hälsofrämjande åtgärder för äldre i sin forskning om smarta hem. Men syftet med Ourique de Morais forskning är inte att ersätta människor med teknik, utan att istället berika och förbättra hälsovården.

Hälsoteknik för äldre
Avhandlingen beskriver också den säng, som han utvecklat, som kan övervaka och bedöma äldre personers sömnbeteende. Bädden registrerar alltifrån hjärtrytm och andning, till hur den sovande personen ifråga rör sig under sömnen. Detta kan alltså vara en värdefull hjälp för hemtjänst som på så sätt kan upptäcka avvikelser när äldre är ensamma hemma.

Wagner Ourique de Morais har även tagit fram ett datorspel som hjälper äldre att, genom imitation, öva tai chi för att förebygga fall. Personen som övar ska försöka efterlikna en tränares rörelser, som visas på en skärm.

– Det är ett seriöst spel, som har ett annat syfte än att bara vara underhållande och som kan bidra till förbättrad eller bibehållen hälsa, säger Wagner Ourique de Morais och betonar att han vill tacka alla som samarbetat och hjälpt honom under hans forskning.

Om disputationen Datum och tid: 16 september klockan 13-16. Opponent: Professor Diego López-de Ipiña González-de-Artaza, Deusto Tech-INTERNET, Bilbao, Spanien Huvudhandledare: Professor Bertil Svensson, Högskolan i Halmstad Biträdande handledare: Docent Nicholas Wickström, Högskolan i Halmstad Avhandlingen heter ”Architecting Smart Home Environments for Healthcare: A Database-Centric Approach”.

Kontaktinformation
Wagner Ourique de Morais E-post: wagner.demorais@hh.se Telefon: 035-16 78 57

– Gravida kvinnor oroar sig ofta och har många frågor om vad som är ohälsosamt och förbjudet att äta, med tanke på risken att barnet ska ta skada.

Barnmorskorna å sin sida upplever sig ofta ha otillräckliga kunskaper i kostfrågor, framför allt om risker säger Anna Lena Wennberg, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, som har skrivit avhandlingen.

Hon har i sin forskning studerat barnmorskors kostrådgivning till gravida kvinnor och hur de tar emot kostråden. I studierna har hon bland annat genomfört intervjuer med både gravida kvinnor och barnmorskor, och delat ut en kostenkät till de gravida kvinnorna vid tre tillfällen under graviditeten, samt tolv veckor respektive sex månader efter förlossningen.

Avhandlingen visar att gravida kvinnor ofta bekymrar sig över att kosten kan innebära risker för det ofödda barnet. Kvinnorna de känner oro och skuld för att barnet ska ta skada om de råkar äta något ohälsosamt eller förbjudet. De läser tidningar, broschyrer och, framför allt, söker information på internet. Kvinnorna upplever dock ofta att det är svårt att hitta bra information och kostråd om vad man bör äta under graviditeten.

De upplever sig också stressade och pressade av omgivningens krav att välja och äta hälsosam mat, och kan även känna sig övervakade, ifrågasatta och kommenterade av såväl vänner och bekanta som av hälsovården.

Trots detta visade kostenkätstudien att kvinnornas kost under graviditet inte nådde upp till det rekommenderade intaget och dessutom försämrades den efter graviditeten. Anna Lena Wennberg visar också i avhandlingen att barnmorskor – som i sin yrkesroll är auktoriteter – som regel uppfattar att deras information tacksamt tas emot av de gravida kvinnorna.

Samtidigt är barnmorskorna osäkra på om kvinnorna verkligen följer rekommendationerna. Vanligtvis handlar barnmorskornas kostråd om vilka livsmedel som gravida kvinnor bör undvika och om ohälsosamma matvanor generellt.

Kostrådgivning till exempelvis kvinnor med fetma eller ätstörningar, invandrarkvinnor, veganer eller kvinnor med låg socioekonomisk status beskrivs i avhandlingen som särskilt utmanande.

Anna Lena Wennberg är född och uppvuxen vid Kalixälvens strand i Morjärv, men är sedan länge bosatt i Umeå. Hon är distriktssköterskebarnmorska och har arbetat både inom förlossningsvård och inom mödrahälsovård, samt som adjunkt vid institutionen för omvårdnad, Umeå universitet.

Avhandlingen
Anna Lena Wennberg, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, försvarar sin avhandling med titeln: Gravida kvinnor och barnmorskor möts inte i kostrådgivning – studier inom svensk mödrahälsovård. (Engelsk titel: Pregnant women and midwives are not in tune about dietary counseling – studies in Swedish antenatal care). Opponent: Margareta Larsson, docent, institutionen för kvinnors och barns hälsa – obstetrik och gynekologi, Uppsala universitet. Huvudhandledare: Katarina Hamberg. Disputationen äger rum 18 september kl. 13.00, i Vårdvetarhuset, Aulan, Umeå universitet.

Kontaktinformation
Anna Lena Wennberg Telefon: 090-786 90 61, 070-394 90 44 E-post: anna-lena.wennberg@umu.se

– Vi ska undersöka problemet på molekylär-, cell- och organismnivå. Vi kommer att titta på alger, kräftdjur och fisk. Vi vill börja från början och kommer därför starta med ”ren plast”, säger Steffen Keiter, forskare i ekotoxikologi vid Örebro universitet som arbetar i projektet tillsammans med professor Magnus Engwall vid forskningscentrum Människa-Teknik-Miljö.

Ren plast är helt enkelt olika sorters plast, som inte har några tillsatser. Forskarna kommer tillsätta olika miljöfarliga ämnen för att se vilken effekt olika ämnen har var och ett för sig. Det går bara att göra i labbet eftersom det är en mix i havet – plastartiklar innehåller ofta till exempel mjukgörare och färgämnen och plasten drar dessutom till sig gifter, bekämpningsmedel och olika industriella kemikalier, som släppts ut. Resultatet riskerar att bli en soppa av giftig plast.

– Vi behöver få kontroll för att kunna ta reda på hur skadlig varje kombination av plast och ämne är i olika doser. Dessutom ska vi undersöka vilken sorts plast som drar till sig giftiga ämnen och hur lätt olika typer av plast släpper ifrån sig kemikalier, säger Magnus Engwall.

– Det vill säga om en fisk har ätit plast – sitter gifterna kvar på plasten och följer med ut den naturliga vägen? Eller släpper gifterna från plasten och tas upp av fisken?

– Vi kommer använda oss av zebrafiskar eftersom de är en bra modellorganism för effekter i sjöar och hav. Dessutom är zebrafiskar även om det låter konstigt på många sätt lika oss människor. 70 procent av de mänskliga generna har en tydlig motsvarighet i zebrafiskarnas arvsmassa. De kan ge oss en fingervisning om hur vi människor kan tänkas påverkas av plastpartiklar och de gifter som kan binda till dessa partiklar, berättar Steffen Keiter.

Det tillverkas ungefär 300 miljoner ton plast varje år och mängden ökar med cirka nio procent år för år. Det finns inga exakta beräkningar för hur mycket plast som släpps ut i naturen men 2010 hamnade mellan 5 och 13 miljoner ton plast i haven.

Plasten stannar i havet men ändrar form. Vind, vatten och sol gör plasten skör och delar den i mindre och mindre bitar.

– Till slut är bitarna så små att man inte längre kan se dem och det är lätt att tro att plasten försvunnit. Men flera studier har redan visat att mikroplasten, de mikroskopiskt små plastfragmenten, flyter runt i vattnen som ett slags konstgjort plankton och tas upp av olika havsorganismer, säger Magnus Engwall.

– Vi vet redan att de olika kemikalierna ger till exempel beteendestörningar och kan orsaka cancer. Men vad händer med plasten om den har blivit liten som en nanopartikel – kan den då tas upp i levande celler? Vad leder det till? Det finns många frågor att besvara, avslutar Steffen Keiter.

– Det finns många saker som kan göras bättre. Om vi kan identifiera vilken plast som är bättre eller sämre för miljö och människa, får industrin en möjlighet att anpassa sin tillverkning. Det skulle vara ett steg i rätt riktning, avslutar Magnus Engwall.

Kontaktinformation
Steffen Keiter: E-post: steffen.keiter@oru.se Telefon: 019-30 36 04 Magnus Engwall E-post: magnus.engwall@oru.se Telefon: 019-30 36 06, 070-290 38 91

– Digital distansundervisning har blivit en lockande lösning för att erbjuda undervisning på platser där man annars inte skulle ha tillräckligt med elevunderlag eller för att effektivisera undervisningen. Men vi behöver bli bättre på att reflektera över vad som faktiskt sker i samspelet – dels mellan studenterna, dels mellan studenter och lärare – och anpassa förutsättningarna för undervisningen därefter.

Giulia Messina Dahlbergs avhandling fokuserar på en grupp studenter som läst italienska på distans vid en svensk högskola. Hon menar att det i grunden inte är någon skillnad mellan språkundervisning i vanlig klassrumsmiljö och i en virtuell miljö som till exempel en videokonferens. Den stora skillnaden består av att man inte kan se varandras gester och kroppsspråk på samma sätt som i ett fysiskt klassrum. Det gör att samtalet inte alltid flyter lika naturligt. Emellanåt kan det bli helt tyst och andra gånger pratar alla samtidigt.

För att lektionerna ska fungera krävs en aktiv handling från dem som deltar. Det blir mycket viktigare att deltagarna berättar för varandra vad de tänker göra, att faktiskt säga: ”nu sätter vi igång”.

– Det intressanta var att se hur studenterna och lärarna löste de problem som uppstod. Hur de hjälptes åt att uppmärksamma varandra när någon hade skrivit i chatten och hur de ofta kommunicerade med en blandning av uttryck från olika språk när kunskaperna i italienska inte räckte till.

Det viktiga var samspelet och att man tillsammans försökte förstå. När Giulia Messina Dahlberg började med distansundervisning i början av 2000-talet fascinerades hon över den entusiasm som studenter och lärare visade när de genomförde seminarier över internet – trots halvhörda meningar och trasslande uppkopplingar.

– Det fick mig att börja fundera mer över hur det faktiskt går till. Vad händer under seminarierna? Hur gör studenterna? På ett sätt ger distansundervisning alla som vill möjlighet att ta del av en utbildning. Genom tekniken kan människor som annars inte skulle ha tid eller fysisk möjlighet att ta sig till en studieort få chans att studera. Samtidigt finns det komplikationer. Till exempel har inte alla tillgång till samma avancerade teknik.

Giulia Messina Dahlberg hoppas att hennes forskning ska leda till att pedagoger och politiker börjar reflektera mer över hur undervisning via internet kan bli en fråga för alla. Både när det gäller att kunna se för vem och i vilka sammanhang den passar och när en vanlig klassrumsmiljö är att föredra. Hon hoppas få se mer gränsöverskridande samarbeten och att människor från olika yrkesområden bidrar med sin kunskap för att skapa en bättre helhet.

– För att förstå hur man kan använda internetundervisning behöver man ta reda på hur de som studerar gör mer på detaljnivå när de kommunicerar med varandra. Det kan bli en hjälp för att tänka vidare i ett större perspektiv och leda till en diskussion om vad vi menar med språk, identitet och lärande. Det kan få oss att fundera över hur vi skulle kunna göra för att skapa bättre förutsättningar för människor på den södra delen av halvklotet att delta – de som kanske har mest nytta av distansutbildning över nätet – och inte utgå från de omständigheter som gäller för oss som lever på den norra halvan.

Kontaktinformation
Giulia Messina Dahlberg 073 639 67 35

– Våld är ett folkhälsoproblem, både nationellt och internationellt. Att vara utsatt för våld kan få betydande konsekvenser för hälsan och därför är det viktigt att öka kunskaperna om våldförekomst och dess konsekvenser säger Helena Blom, doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap.

Helena Blom har i sitt avhandlingsarbete utgått från två olika enkätstudier. En där deltagarna var unga kvinnor och män som sökte till nio nationellt spridda ungdomsmottagningar och en där alla klasser vid samtliga gymnasieskolor i en medelstor stad i Sverige medverkade.

Studierna genomfördes våren 2007 och ungdomarna fick svara på frågor om våldsutsatthet, sociodemografi, alkohol, rökning, drogbruk samt sexuellt riskbeteende och sexuell och mental ohälsa.

I gymnasieskolan deltog 1658 flickor och 1589 pojkar. Bland de unga, mellan 15-23 år, som sökte på ungdomsmottagningarna var det totalt 2250 unga kvinnor och 920 unga män som svarade på enkäten. Avhandlingen påvisar en hög förekomst av utsatthet för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld bland unga, med tydliga könsskillnader.

Det fanns starka samband mellan att varit utsatt för två eller tre typer av våld och mental ohälsa hos både kvinnliga och manliga gymnasieelever. Bland de sexuellt erfarna fann Helena Blom ett samband mellan att ha varit utsatt för två eller tre typer av våld och sexuell ohälsa och sexuellt riskbeteende.

Fler unga kvinnor än män uppgav att de hade blivit utsatta för psykiskt våld senaste året. Det var även fler unga kvinnor som hade blivit utsatta för sexuellt våld, medan de unga männen i större utsträckning uppgav att de blivit utsatta för fysiskt våld.

Bland unga män förekom fysiskt våld ofta som ensam våldsexponering, medan fysiskt våld hos de unga kvinnorna förekom i hög grad samtidigt med psykiskt och sexuellt våld. För både kvinnor och män förekom sexuellt våld ofta samtidigt med psykiskt och fysiskt våld.

Studien visar även att unga med utsatthet för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld före 15 års ålder också i hög grad hade erfarenhet av våldsutsatthet det senaste året.

– Kunskaper om den höga förekomsten av våld hos unga och våldets samband med ungdomars hälsa är viktiga för personal som möter unga inom skolhälsovården. Att fråga unga som söker till ungdomsmottagningar om erfarenheter om våld bör ingå i mötet med unga. Utsatthet för flera typer av våld bör särskilt uppmärksammas. Genom att ställa frågor om våld kan utsatta ungdomar erbjudas en möjlighet att synliggöra och bearbeta sina erfarenheter, säger Helena Blom.

Helena Blom arbetar som specialistläkare vid Kvinnokliniken, Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand, och är doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet.

Om disputationen
Fredagen den 18 september försvarar Helena Blom, Institutionen för klinisk vetenskap, sin avhandling med titeln: Ungdomars utsatthet för våld – ett svenskt perspektiv. (Engelsk titel: Violence exposure among Swedish youth. Opponent: Lena Marions, docent, institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska Institutet. Huvudhandledare: Ingela Danielsson.

Kontaktinformation
Helena Blom Telefon: 070-676 85 74 E-post: helena.blom@lvn.se

Den 18 september disputerar Niklas Nilsson, doktorand vid Södertörns
högskola och Uppsala universitet, i statsvetenskap med sin avhandling.
Genom en djupgående fallstudie av Georgiens relationer med USA under åren 2004-2012 har han studerat stabilitet och förändring i utrikespolitiska roller, deras koppling till politiska beslut och hur de påverkas av politiska kriser.

När Mikheil Saakashvili valdes till president i Georgien 2004 deklarerade han en utrikespolitisk linje som skulle göra Georgien till ett föregångsland avseende reformer och demokratisering i det postsovjetiska området, och ge ett viktigt bidrag till euroatlantisk säkerhet.

Under hela sin tid vid makten och fram till förlusten i parlamentsvalet 2012 vidhöll Saakashvilis regering sin ambition att upprätta dessa internationella roller för Georgien, trots att de över tid blev alltmer motsägelsefulla och ifrågasatta såväl internationellt som inrikespolitiskt. Avhandlingen visar hur den georgiska regeringens uppfattning om sina roller som ett demokratiskt föregångsland och en aktiv medlem i den euroatlantiska säkerhetsgemenskapen utgjorde stabila referenspunkter för Georgiens utrikespolitik under denna period. Dessa roller var framförallt relevanta i relationen mellan Georgiens och USA:s regeringar och mötte allvarliga utmaningar över tid, framförallt i samband med upploppen i Tbilisi i november 2007 och kriget mot Ryssland i augusti 2008.

I båda fallen tvingades den georgiska regeringen hantera konflikter mellan sina egna rolluppfattningar, förväntningar från sina amerikanska motparter samt behovet att fatta snabba beslut i krissituationer. Gradvis harmonisering Genom att tillämpa utrikespolitisk rollteori och krishanteringsteori visar avhandlingen hur utrikespolitiska roller växer fram genom interaktion mellan aktörer och viktiga motparter över tid och bidrar till en gradvis harmonisering av egna rolluppfattningar och omvärldens förväntningar. Men avhandlingen demonstrerar också hur politiska kriser och hanteringen av dessa kan hota rollers trovärdighet och legitimitet och skapa incitament för förändring av både roller och utrikespolitik.

Empiriskt fokuserar avhandlingen på den georgiska regeringens utrikespolitik gentemot USA under åren 2004-2012 med särskilt fokus på de kriser som uppstod 2007-2008 och de åtgärder den georgiska regeringen vidtog för att hantera konsekvenserna av dessa kriser. Analysen bygger på ett unikt förstahandsmaterial, inklusive intervjuer med medlemmar i de utrikespolitiska eliterna i Georgien och USA och konfidentiell diplomatisk korrespondens.

Avhandlingens slutsats är att den relativa stabiliteten i Georgiens utrikespolitik under dessa år grundade sig på en djupgående ideologisk samsyn mellan den georgiska regeringen och dess amerikanska motparter angående Georgiens internationella betydelse. Men också på den georgiska regeringens förmåga att anpassa både sina rolluppfattningar och sin utrikespolitik till krissituationer, förväntningar från viktiga motparter, samt kontextuell förändring.

Kontaktinformation
Niklas Nilsson e-post: niklas.nilsson@statsvet.uu.se

På den italienska landsbygden, ungefär fem mil norr om Rom, har arkeologer från Svenska Institutet i Rom sedan 2011 dokumenterat etruskiska kammargravar.

Fältarbetet har skett runt San Giovenale, en plats där det uppstod en mindre etruskisk stad under 700-talet f.Kr. Platsen är framför allt berömd för de utgrävningar som bland annat Gustaf VI Adolf deltog i från 1956 till 1965.

Under dessa tidigare undersökningar var arkeologerna nästan helt inriktade på de rester av antika hus och hyddor som hittades på platsen. Trots att man visste att det fanns många kammargravar i området blev de aldrig kartlagda i detalj.

Resultaten av de senaste årens arbete med att dokumentera gravarna har överträffat alla förväntningar. Sammanlagt har 290 gravar identifierats, och över 200 av dem är inte kända sedan tidigare. De största gravarna på platsen har tre eller fyra kammare och plats för åtminstone ett tiotal avlidna medan de minsta gravarna har plats för bara en kropp.

Alla gravar som har identifierats har varit plundrade, men vissa av dem har innehållit krukskärvor och skelettdelar. Tack vare dessa fynd och tack vare gravarnas arkitektur kan de dateras till mellan 700 och 300 f.Kr.

Genom att studera hur gravområdena växte fram över tid vet vi nu att man inte hade ett centraliserat begravningsväsende på platsen, utan att många mindre gravplatser användes parallellt. Man föredrog också vissa sorters platser i landskapet för sina gravar, framför allt platser som vette mot den antika staden.

Etrusker är termen som används för de antika människor som hade etruskiskan som modersmål. Språket talades framför allt i området mellan dagens Rom och Florens, men dog ut när Romarrikets utbredning innebar att latin blev det dominerande språket.

Etruskiskan är inte besläktat med något annat känt språk, men skrevs däremot med grekiska bokstäver så det kan läsas utan problem. Ungefär tiotusen etruskiska inskrifterna har bevarats och idag kan det mesta av deras innehåll tolkas tack vare att de ofta följer välkända mönster.

Fredrik Tobin, doktorand i Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet, har lett projektet med att dokumentera San Giovenales kammargravar. Den insamlade informationen utgör grunden för hans doktorsavhandling, The Chamber Tombs of San Giovenale and the Funerary Landscapes of South Etruria, som försvaras i Uppsala lördagen den 19 september kl. 13.15 i Universitetshuset, sal IX.

Kontaktinformation
Fredrik Tobin, tel: 018-471 6237, e-post: Fredrik.Tobin@antiken.uu.se

Den nya mätstationen blir Sverige med råge modernaste mareograf – ett instrument för att mäta havsvattenstånd. Stationen har byggts av Chalmers på Onsala rymdobservatorium i samarbete med SMHI. Med dess nya data kommer man att få bättre information för att utvärdera klimatmodeller som förutsäger den framtida havsnivån och tillhörande översvämningsrisker. Mareografen invigs i Onsala den 17 september av Rolf Brennerfelt, generaldirektör för SMHI, och Mats Viberg, prorektor för Chalmers.

– Långa mätserier är viktiga för att följa havsvattenståndet. I Sverige har vi gjort mätningar av havsnivån ända sedan 1774. Nu ser vi fram emot ett långsiktigt samarbete med Chalmers, säger Rolf Brennerfelt. I uppbyggnaden av den nya mareografen i Onsala har SMHI bistått med teknisk kompetens. Henrik Lindh är teknisk projektledare vid SMHI.

– Samarbetet har resulterat i en unik supermareograf med förfinad mätteknik för havsvattenstånd vid Onsala rymdobservatorium. Stationen ger högkvalitativa data som kan användas av alla som är intresserade av havsvattenstånd, säger han.

Med hjälp av stationen kan nu forskare med stor noggrannhet mäta hur havsnivån förändras både på kort och lång sikt. En ökad temperatur i atmosfären kan leda till att isarna i till exempel Arktis smälter fortare än de byggs på, och även till att havets temperatur stiger och vattenmassan därmed utvidgar sig. Följden blir en global höjning av havsvattenståndet. Hur nivån förändras är en klimatindikator som SMHI följer.

– När klimatet förändras kommer det globala medelvattenståndet att stiga. Mareografen i Onsala är viktig i vårt arbete med att följa utvecklingen. Den ger noggranna mätningar med hög tillgänglighet och kompletterar våra andra mätstationer på ett bra sätt, säger Thomas Hammarklint, oceanograf vid SMHI.

Mätningar av havsvattenstånd är också ett viktigt underlag för varningar. SMHI har ett antal stationer som mäter havsvattenstånd längs Sveriges kust. Observationerna används bland annat för att göra modellberäkningar som underlag för varningar.

SMHI utfärdar varningar när väderutvecklingen väntas innebära risker för allmänheten och störningar i samhällsfunktioner, bland annat för såväl lågt som högt vattenstånd.

Vid Onsala rymdobservatorium används teknik som utvecklats inom radioastronomin för att göra olika mätningar av jorden och dess rörelser. Mätningar av avlägsna galaxer används för att definiera jordens koordinatsystem, och dessa kompletteras av andra instrument som mäter bland annat landhöjning och vattenånga i atmosfären.

Den nya mareografen kompletterar dessutom observatoriets GNSS-mareograf, som använder signaler från satelliter i omloppsbana för att mäta havsnivå. För både Gunnar Elgered, professor i elektrisk mätteknik på Chalmers och John Conway, föreståndare för Onsala rymdobservatorium, blir ”supermareografen” ett viktigt tillskott till utrustningen i Onsala.

– Nu kan vi samtidigt och med en noggrannhet på några millimeter mäta både havsnivån relativt kusten och jordskorpans rörelser relativt jordens centrum. Det betyder att vi kan studera ändringar i havsnivå relativt jordens centrum, säger Gunnar Elgered.

– Onsala rymdobservatorium har fått ännu ett viktigt och spännande nytt instrument. Mareografen ingår i en lång tradition av att göra mätningar i världsklass både inom radioastronomi och inom forskning om jorden, säger John Conway.

Onsalas nya mareograf. I en brunn i betong och en liten röd stuga döljer sig toppmodern utrustning för att mäta hur havsnivån ändras under lång tid framöver. I bakgrunden syns observatoriets 25-metersteleskop (till vänster) och 20-metersteleskopet i sin vita radom (till höger). Foto: Onsala rymdobservatorium/L. Wennerbäck

Invigningen den 17 september
Invigningsprogrammet börjar kl 11:00. Medierepresentanter är välkomna att delta vid invigningen av den nya mareografen vid Onsala rymdobservatorium. För ackreditering kontakta Robert Cumming på 031-772 5500, 070-493 31 14, eller robert.cumming@chalmers.se.

Fakta/mareografen
Mareografen mäter havsnivå med två olika metoder samtidigt: med radar och bubbelsensorer. En radarantenn sänder ut och tar emot en signal som reflekteras mot vattenytan. Tiden det tar för signalen att återvända ger avståndet mellan radarantennen och vattenytan. Bubbelsensorn trycker ut luftbubblor i vattnet genom en tunn slang. Genom att mäta trycket som behövs för att bubblorna ska ta sig ut ur slangen kan man räkna ut hur mycket vatten det finns ovanför munstycket, och därmed också avståndet till vattenytan. Stationen kommer att ingå i SMHI:s nationella observationsnät. Data från mareografen kvalitetssäkras och lagras hos SMHI. Där kommer de att finnas tillgängliga bland myndighetens övriga öppna data. Data från stationen kommer också att göras tillgängliga i flera av SMHI:s internationella samarbeten, till exempel inom Östersjösamarbetet Boos och det globala vattenståndsprogrammet Gloss.

Fakta/Onsala rymdobservatorium
Onsala rymdobservatorium är Sveriges nationella anläggning för radioastronomi. Observatoriet förser forskare med utrustning för studier av jorden och resten av universum. I Onsala, 45 km söder om Göteborg, drivs två radioteleskop, en station i teleskopnätverket Lofar, samt utrustning för GNSS, havsnivåmätningar, gravimetri, seismologi och atmosfärsforskning. Observatoriet medverkar även i flera internationella projekt. Institutionen för rymd- och geovetenskap på Chalmers tekniska högskola är värd för observatoriet. Verksamheten drivs på uppdrag av Vetenskapsrådet. Under 2015 och 2016 byggs Onsalas tvillingteleskop. Det består av två 13,5-meters antenner som kommer att användas för att mäta jordens rörelser.

Kontaktinformation
Robert Cumming, informatör, Onsala rymdobservatorium vid Chalmers, 031-772 55 00, 070-493 31 14, robert.cumming@chalmers.se Gunnar Elgered, professor och prefekt, Institutionen för rymd- och geovetenskap, Chalmers, 031-772 55 65, gunnar.elgered@chalmers.se AnnaKarin Norberg, kommunikatör, SMHI – Swedish Meteorological and Hydrological Institute 011-495 86 95, 0767-201 927, annakarin.norberg@smhi.se

Spasticitet och relaterade komplikationer är relativt vanligt förekommande efter stroke och de strokepatienter som drabbas får minskad rörlighet, mer ont samt sämre känslighet i armen ett år efter sin stroke. En studie vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, visar att det med relativt hög grad av sannolikhet går att förutsäga vilka strokepatienter som kommer att drabbas av spasticitet efter ett år, med hjälp av ett senso-motoriskt test (Fugl-Meyer Assessment) som genomförs under den första månaden.

I studien deltog 117 patienter, bosatta i Göteborgsområdet och med en medelålder på 67 år. Samtliga patienter hade fått stroke för första gången och hade en minskad funktion i armen tre dagar efter sin stroke. Under det närmsta året mättes motorisk funktion, rörlighet och spasticitet i armen vid olika tillfällen.

– Våra studier visar att man genom att genomföra systematiska undersökningar av den senso-motoriska funktionen kan identifiera de patienter som löper risk att utveckla spasticitet, vilket gör att de tidigt kan få rätt behandling. På så vis öppnar sig möjligheter för att reducera de negativa följderna av spasticitet, som smärta och nedsatt funktion, säger Arve Opheim, forskare vid Sahlgrenska akademin.

Artikeln Early prediction of long-term upper limb spasticity after stroke: Part of the SALGOT study publicerades i Neurology den 14 augusti 2015.

Fakta
Spasticitet är benämningen på en rörelserubbning som uppstår på grund av skador i det centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa skador kan uppkomma i samband med en stroke och innebär att man drabbas av ofrivilliga muskelsammandragningar och kramper, vilket kan orsaka smärta. Cirka 40-50 procent av de som insjuknar i stroke drabbas av spasticitet i armen.
Spasticitet är benämningen på en rörelserubbning som uppstår på grund av skador i det centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa skador kan uppkomma i samband med en stroke och innebär att man drabbas av ofrivilliga muskelsammandragningar och kramper, vilket kan orsaka smärta. Cirka 40-50 procent av de som insjuknar i stroke drabbas av spasticitet i armen.

Kontaktinformation
Arve Opheim, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet + 47 9800 5122 arve.opheim@neuro.gu.se

En studie av forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, visar att patienter med en dålig blodsockerkontroll löper 50 procent högre risk att bli inlagda på sjukhus med diagnosen demens, jämfört med de patienter som har en god kontroll på blodsockernivån.

– Våra resultat tyder på en stor möjlighet att kunna förebygga demens med en förbättrad blodsockerkontroll för patienter med diabetes typ 2, säger Aidin Rawshani, forskare vid Sahlgrenska akademin.

Omfattande kliniska data har studerats för att undersöka sambandet mellan HbA1c – ett blodprov som mäter blodsockernivån över en längre tid och som används för att kontrollera att behandlingen mot diabetes fungerar bra – och risken för demens.

Forskarna använde sig av Nationella Diabetesregistret och identifierade alla patienter med diabetes typ 2 som inte hade någon tidigare känd demenshistoria, omkring 350 000 patienter mellan 2004 och 2012. Dessa patienter följdes sedan upp tills de antingen lades in på sjukhus med demens, avled eller tills studien avslutades 31 december 2012.

Drygt 11 000 patienter (3,2 procent) lades in på sjukhus med en primär eller sekundär demensdiagnos under en genomsnittlig uppföljning på 4,6 år. Studien visade att patienter med ett HbA1c-värde på 10,5 procent eller högre löpte 50 procent högre risk att få diagnosen demens jämfört med de patienter som hade ett HbA1c på 6,5 procent eller lägre.

En tidigare stroke hos dessa patienter ökade sannolikheten för att drabbas av demens med 40 procent. Studien presenteras vid årsmötet för EASD (the European Association for the Study of Diabetes), som hålls i Stockholm 14-18 september.

Kontaktinformation
Aidin Rawshani, Nationella Diabetesregistret och forskare vid Sahlgrenska akademin. 0763-158 970 aidin.rawshani@gu.se

En internationell forskargrupp, där forskare från Sahlgrenska akademin ingår, har gjort upptäckten. Genom fyndet av en genetisk variant har forskarna nu kunnat koppla en särskild gen till bentäthet och frakturer. I uppföljande studier har de även kartlagt mekanismen för hur proteinet som kodas av genen påverkar benmassan.

– Genen, som kallas EN1, har aldrig tidigare knutits till osteoporos så det här öppnar för en helt ny möjlighet att kunna utveckla läkemedel för att blockera sjukdomen, säger professor Claes Ohlsson vid Sahlgrenska akademin som medverkat i studien.

Den internationella studien, som leds av forskare i Kanada, har initialt använt sig av mycket detaljerade genetiska data från 10 000 personer och har sedan replikerat EN1-fyndet i upp till 500 000 personer. Tack vare att ett stort antal individer studeras kan forskarna hitta samband mellan sällsynta genetiska förändringar och mänskliga sjukdomar.

– Den aktuella studien är ett bevis på att ovanliga genetiska varianter kan ha en betydande inverkan på folksjukdomar. Vi har nu hittat en ny mekanism för reglering av benmassa och frakturer, säger Claes Ohlsson vid Sahlgrenska akademin.

Artikeln Whole-genome sequencing identifies EN1 as a determinant of bone density and fracture finns publicerad i Nature.

Kontaktinformation
Claes Ohlsson, professor vid Center for Bone and Arthritis Research, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet. 070-683 2966 claes.ohlsson@medic.gu.se

Naturvetenskaplig undervisning som utgår från samhällsfrågor med naturvetenskapligt innehåll ökar elevers intresse för naturvetenskap och blir därför allt vanligare i naturvetenskaplig undervisning.

Katarina Ottander vid institutionen för naturvetenskapernas och matematikens didaktik, Umeå universitet, har studerat hur elever i små grupper diskuterar två hållbarhetsfrågor; världens matförsörjning och världens energiförsörjning.

Elevdiskussionerna studerades utifrån tre aspekter, hur hållbarhetsfrågorna blir begripliga för eleverna, hur de använder sina kunskaper i naturvetenskap, samt hur demokratiskt deltagande i samhället framställs.

Eleverna belyser hållbarhetsfrågan från flera perspektiv i sina diskussioner och förhandlar om olika dilemman som uppstår, till exempel människans vilja att äta gott samtidigt som det kan ge en större miljöpåverkan, vilket ses som negativt.

– Att flera perspektiv kommer fram i undervisningen brukar pekas ut som en förutsättning för att eleverna ska få möjligheter att skapa sig en egen uppfattning i frågan, säger Katarina Ottander.

Avhandlingen visar också att eleverna, troligen omedvetet, använder sätt att tala som gör att dilemman löser sig eller blir osynliga i diskussionerna. Eleverna sätt att leva, den västerländska livsstilen, pekas indirekt ut som skulden till många miljöproblem. Därför handlar elevernas diskussioner mycket om att framställa sig själv och sitt sätt att leva som åtminstone skapligt, menar Katarina Ottander.

Eleverna använder sina kunskaper i naturvetenskap på ett mångfacetterat sätt i sina diskussioner, bland annat för att skapa sig ökad förståelse om de hållbarhetsfrågor de diskuterar, och använder många förmågor som betonas i ämnes- och kursplaner.

– Eleverna använder också sina kunskaper till att bedöma och värdera olika handlingar. Det sker således ett kunskapande både i och om naturvetenskap i elevernas diskussioner, säger Katarina Ottander.

Men, kunskaper i naturvetenskap används också till att ge auktoritet till sina egna ståndpunkter och/eller förminska andra och andras ståndpunkter. Samtidigt som eleverna skapar sig en ökad förståelse för hållbarhetsfrågan de diskuterar framställer de vanliga människor som maktlösa i förhållande till samhällsutvecklingen.

Eleverna lägger dock ett stort ansvar på individen att göra de rätta valen och agera ”gott”, visar avhandlingen.

– Nästa utmaning för skolan i dessa undervisningssituationer är att ta hänsyn till elevernas ”andra projekt”, nämligen möjligheten att få skapa sig en bild av sig själv och sin situation som OK, kanske till och med bra, säger Katarina Ottander.

Fredag den 18 september försvarar Katarina Ottander, Institutionen för naturvetenskapernas och matematikens didaktik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Gymnasieelevers diskussioner utifrån hållbar utveckling: meningsskapande, naturkunskapande, demokratiskapande”. Disputationen äger rum kl. 13.00 i hörsal N360, Naturvetarhuset, Umeå universitet. Opponent är professor Leif Östman, Uppsala universitet.

Kontaktinformation
Katarina Ottander, institutionen för naturvetenskaperna och matematikens didaktik, Umeå universitet Telefon: 090-786 62 91, 076 771 6372 E-post: katarina.ottander@umu.se

Resultaten presenterades nyligen i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Journal of Geophysical Research Letters.

– Vi är först med att presentera en så pass detaljerad karta. De kartor som finns tidigare har en upplösning på en kilometer med stora dataluckor. Vår nya är på 150 meter, säger Katrin Lindbäck, doktor i glaciologi vid institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.

Den nya kartan, som täcker 12 000 kvadratkilometer på västra Grönland, kommer att ge helt nya möjligheter till att forska på exempelvis smältvattnets väg från isytan ner genom isen och slutligen ut i havet via glaciärälvar. Grönlands inlandsis är den största ismassan på norra halvklotet och lagrar ungefär 10 procent av allt sötvatten på jorden. Om hela inlandsisen skulle smälta stiger den globala havsnivån med cirka 7 meter.

I forskargruppen samarbetar Katrin Lindbäck med kollegor från Danmark, Storbritannien och USA. Gruppen har tagit fram en avrinningskarta över hur smältvattnet från glaciärerna beter sig. När snö som lagrats under vintern och isytan smälter på sommaren, passerar vattnet genom så kallade glaciärbrunnar ner till botten. Hur vattnet sedan tar sig till glaciärfronten är fortfarande okänt, men rinner slutligen ut i älvar nedanför glaciären.

Det Katrin Lindbäck har hittat är att avrinningen inte ser ut så som man tidigare har trott.

– Vattnet kommer inte ut på samma ställe som det gjort om det runnit på isytan. Var det hamnar bestäms delvis av isytans lutning, men även av topografin och tryckförhållandena under isen. Avrinningsområdena kan ändras, och skifta över en smältsäsong beroende på hur mycket vatten som smälter på isytan, säger Katrin Lindbäck.

Det vatten som hamnar på glaciärbotten fungerar som ett smörjmedel mellan isen och botten och sediment, och påverkar isens rörelse. Och det i sin tur påverkar den globala havsnivåhöjningen. Kartan har hon tagit fram kartan genom att lägga ihop redan kända data med egna observationer som hon har gjort med markradar. Mängden smältvatten har forskarkollegor i Danmark mätt genom att med hjälp av väderstationer beräkna hur mycket vatten som rinner av från glaciärytan, och jämföra det med hur mycket som kommer ut i avrinningsområdena nedanför glaciären.

För att kunna jämföra de två, krävs det en bra karta över avrinningsområdena. Det har inte funnits tidigare utan den här nya kartan är den första av sitt slag i området. Innan har man bara kunnat anta att vattnet följer isytans topografi, men det är först nu som det går att se avrinningsvägarna under isen, säger Katrin Lindbäck.

Avhandling
Hydrology and Bed Topography of the Greenland Ice Sheet: Last known surroundings

Fakta
Grönlands inlandsis förlorar massa, vilket kan bidra avsevärt till stigande havsnivåer på jorden. Det allt varmare klimatet leder till en ökad avsmältning från isens yta och en acceleration av isens rörelse. Det sistnämnda fenomenet kallas för dynamisk uttunning och beror på att isen glider och kalvar i en snabbare takt, vilket gör att en ökad massa transporteras från land till hav. Den snabbare glidningen mot isens botten beror på att mer smältvatten från ytan når berggrunden, men mekanismerna bakom detta fenomen är bristfälligt förstådda. Uttunningen av isen har numera observerats på alla breddgrader på Grönland. Därmed är inlandsisens potentiella påverkan på havsnivåerna inom den närmaste hundra åren mycket svårt att uppskatta och detta utgör en stor osäkerhet i dagens klimatmodeller. Temperaturen i Arktis och Subarktis beräknas stiga med 3-5 °C de kommande hundra åren. Dagens modeller indikerar att Grönland med största sannolikhet är mycket känslig för ökade temperaturer, men att förutse avsmältningens hastighet är mycket svårt då nyckelprocesserna inte är klargjorda. Idag uppskattas det att havsnivåerna kommer att stiga med en halv meter innan år 2100, vilket kommer att påverka uppemot 500 miljoner människor som bor i kustområden runt om i världen. Skulle hela Grönlands inlandsis smälta ökar havsnivåerna med sju meter. Markbaserade radarmätningar har insamlats för att ta reda på den subglaciala topografin och de subglaciala termiska förhållandena i detalj. Inom projektet samlas det även in kontinuerliga mätningar av isrörelsen från GPS-stationer, passiv seismik vid öppningar av englaciala dräneringsvägar och det finns ett antal väderstationer på isen för modellering av avsmältningen.

Kontaktinformation
Katrin Lindbäck katrin.lindback@geo.uu.se

– Detta är ett av de största forskningsprojekten om fästingar och fästingburna infektioner i Skandinavien under de senaste åren, säger projektledaren för ScandTick Innovation Per-Eric Lindgren, forskningsledare i mikrobiologi vid Medicinsk diagnostik i Region Jönköpings län och professor i medicinsk mikrobiologi vid Linköpings universitet.

Det huvudsakliga målet för forskningsprojektet är att reducera antalet fästingburna infektioner hos såväl människor som hos produktions- och sällskapsdjur samt att lindra/bota dem som fått fästingburna infektioner inom Öresund-Kattegatt-Skagerrak (ÖKS)-regionen.

Vidare ska projektet vidareutveckla och effektivisera ett multidisciplinärt nätverk som nu omfattar elva parter inom sex-åtta discipliner, för att höja kapaciteten och utveckla spetskompetens inom forskningsområdet fästingburna infektioner.

Delmål: förebygga att människor och djur drabbas av fästingburna infektioner genom att utveckla säker och tillförlitlig information om riskreducerande åtgärder samt att säkerställa att denna når fram till de boende inom regionen arbeta med vaccin- och läkemedelsutveckling säkerställa en snabb, tillförlitlig och ekonomiskt- och miljömässigt hållbar diagnostik av fästingburna infektioner hos människor och djur skapa förbättrad behandling för de personer (och djur) som redan drabbats av fästingburna infektioner.

Inom ScandTick Innovation inkluderas också det veterinärmedicinska området med djurhälsa och specifika djurinfektioner orsakade av fästingburna infektioner. Vidare har de olika smittsamma sjukdomarna och mikroberna utökats till att förutom Borrelia och tick-borne encephalitis virus (TBEV), också omfatta Anaplasma, Rickettsia, Cand Neoerlichia, Bartonella och Babesia.

Parterna representerar breda kompetenser från sex olika vetenskapsområden från livsvetenskaper (ekologi/biologi, veterinärmedicin, folkhälsa, humanmedicin, molekylär-/mikrobiologi och hälsoekonomi) vilka tillsammans pekats ut som avgörande i EUs bekämpning av sjukdomar med ursprung hos djur.

EU-Interreg Öresund-Kattegatt-Skagerrak, har beviljat en total ram på nästan 4,4 miljoner euro till det treåriga projektet, som får lika stort belopp i offentlig medfinansiering.

Kontaktinformation
Professor Petter Kjellander, SLU, tel 0581-697337, petter.kjellander@slu.se Per-Eric Lindgren, koordinator och projektledare, tel 010-103 85 86 alt 0700-89 68 52, per-eric.lindgren@liu.se Christina Lannering, kontaktperson, Region Jönköpings län, tel 036-32 52 05 alt 0709-42 12 40, christina.lannering@rjl.se

‒ Projektet handlar om några centrala frågor om hur det tidiga jordbruket organiserades. De olika sätt människor på stenåldern för cirka 5 000 år sedan försörjde sig på påverkade hur landskapet var organiserat, men också vilka samhällen som kunde byggas upp, säger Tony Axelson, forskare och arkeolog vid Göteborgs universitet.

När det gäller jordbruksmetoderna finns två huvudsakliga teorier: å ena sidan teorin om ett kringflyttande långträdesbruk (svedjebruk), å andra sidan teorin om ett mera intensivt användande av marken, med permanent röjda ytor och kanske gödsling. På samma sätt finns det radikalt motsatta åsikter om jordbrukets ekonomiska betydelse. Enligt en teori var det tidiga jordbruket av marginell betydelse, särskilt vad gäller sädesodlingen. Mot detta talar teorier som säger att jordbruket snabbt fick ganska stort genomslag, och att sädesodlingen utgjorde en väsentlig del av försörjningen.

Diskussionen kring dessa frågor har byggt på tolkningar av djurbensavfall på boplatserna, makrofossil av sädeskorn och ogräsfröer, och i stigande utsträckning på isotopundersökningar av människoben. Under de senaste åren har dock nya metoder tillkommit, som ger mera direkta möjligheter att studera bland annat frågan om gödsling av åkrarna.

‒ Vi vill bidra till diskussionen genom att ta fram och analysera material från boplatsen vid Karleby Logården på Falbygden, som vi genom tidigare undersökningar vet har stor potential att ge relevant material. En annan frågeställning handlar om cirkulationen av nötkreatur och får inom ett större område. Hittills gjorda undersökningar tyder på att ekonomierna i detta område inte varit enbart lokala utan byggt på utbyten och cirkulation av basresurser inom en större region. Genom de nya undersökningarna kommer arkeologerna att få fram ett stort djurbensmaterial som gör det möjligt att ge en betydligt mer detaljerad bild av denna regionala ekonomi. En tredje frågeställning rör boplatsens storlek och inre organisation. Inom en mindre delområde har stolphål och gropar påträffats.

‒ Vid årets undersökning kommer vi inledningsvis att med georadar undersöka den planerade grävytan och beroende på resultaten utföra riktade provgrävningar inom området. Vår målsättning är att samla benmaterial och makrofossil för vidare analyser. Vi hoppas också kunna klarlägga om det finns rester efter hus på platsen och om de i så fall är av samma karaktär som de som tidigare påträffats inom projektet, säger Tony Axelson.

Under de två veckorna deltar ett tiotal arkeologistudenter i undersökningen. Den andra veckan (15-16 september) får de hjälp av elever från samhällsprogrammet vid Katedralskolans i Skara.

‒ Detta är femte året vi deltar i utgrävningar och det tredje i Karleby. Att eleverna tidigt kommer i kontakt med universitetet ökar sannolikheten att de väljer att läsa vidare efter gymnasiet. Inblick i forskningsprocessen ger dessutom kvalité åt den historiska utbildningen, säger Tomas Anderson, historielärare vid Katedralskolan. Media är välkommen att besöka undersökningsplatsen i Karleby onsdagen den 16 september från kl. 10.

Då berättar forskarna mer om de senaste rönen och de arkeologiska undersökningarna. Det finns även tillfälle att intervjua studenter och elever.

Kontaktinformation
Tony Axelsson, telefon: 070-585 4494 eller e-post: tony.axelsson@gu.se. Klicka på länken för att komma till en karta över platsen: http://kartor.eniro.se/m/w5UFR. Parkera på lämpligt plats i närheten av nr 1 på kartan. Promenera ner till grävplatsen nr 2.

Det finns flera strategier att behandla osteoporos; medicinering med läkemedel; hormonterapi; vitamin- eller mineraltillskott. De läkemedel som används tillhör gruppen bisfosfonater, mediciner som hämmar nedbrytningen av benvävnad. Detta är inte problemfritt då höga doser används vid behandling vilket ofta resulterar i biverkningar, exempelvis negativ påverkan på friskt skelett. Det har visat sig att käkbenet är extra utsatt och att långvarig medicinering med bisfosfonater kan leda till att benet dör.

Olika patientgrupper är dessutom i behov av olika stora doser vilket ytterligare komplicerar användandet av bisfosfonater då det på förhand är svårt att avgöra vad som är rätt dos för den enskilda individen. För att minska dosen bisfosfonater, men utan att göra avkall på effektivitet, har forskare på avdelningen för polymerkemi verksamma på institutionen för kemi vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet, utvecklat och studerat en ny strategi där läkemedlet binds till en bärarmolekyl i detta fall hyaluronsyra, en naturligt förekommande biopolymer.

I sin avhandling har Sujit Kootala studerat hur bisfosfonater bundna till hyaluronsyra påverkar benceller. En upptäckt var att läkemedlet i sin bundna form blev mer selektivt mot celler som var aktiva i den pågående osteoporosen medan ”friska” celler undveks.

Sujit Kootala testade också en syntetisk polymer (polyetylenfosfat) känd för att stimulera bentillväxt och fann att även denna polymer kunde hämma aktiviteten hos celler som bryter ned benvävnad. Just samspelet mellan celler som bygger upp och celler som bryter ned är komplext men är en viktig del i förståelsen av sjukdomsförloppet. För att på ett bra sätt kunna studera vilken roll detta samspel har för effektiviteten hos anti-osteoporotiska mediciner (bisfosfonater eller polymerer) utvecklade Sujit Kootala en ny cellkultursmodell innehållande både uppbyggande och nedbrytande celler.

Ett membran bestående av benvävnad utan celler täcktes av uppbyggande celler på ena sidan och nedbrytande celler på den andra och placerades i odlingsskålar med näringslösningar. Till odlingen tillsattes bisfosfonater i olika former och cellernas respons studerades. Modellen kunde på bra sätt beskriva hur celler i kontakt med benvävnad svarar mot olika anti-osteoporotiska mediciner, det vill säga: hur förändras uppbyggnad respektive nedbrytning vid behandling?

I en ytterligare studie tillverkades gelmaterial av bisfosfonater bundna till hyaluronsyra tillsammans med en tillväxtfaktor för bentillväxt (BMP2). Idéen var att skydda tillväxtfaktorn från nedbrytning genom inkapsling samt att kontrollera med vilken hastighet den kan diffundera ut ur materialet. Hydrogeler med tillväxtfaktor skulle kunna användas i skelettfrakturer för att över tid stimulera läkningen hos exempelvis osteoporotiska patienter med svårläkta skelettfrakturer.

Bakgrund
Osteoporos är en global sjukdom som drabbar en stor del av världspopulationen men främst kvinnor över 55 år. Sjukdomen yttrar sig som en onormal nedbrytning av benvävnaden vilket resulterar i ett försvagat skelett. Vanligt är att patienter med osteoporos drabbas av skelettfrakturer i främst höft, ryggrad och lårben som är mycket svårläkta vilket leder till försämrad livskvalitet och i enstaka fall även kan resultera i dödsfall. Om inte trenden vänds kommer år 2020 en av tre kvinnor och en av fem män över 55 år att vara drabbade. Detta medför utöver ett stort lidande också ett ökat tryck på hälsovården och på samhället i stort.

Avhandling
Evaluation of Functionalized Biopolymers as a Step Toward Targeted Therapy of Osteoporosis.

Kontaktinformation
Sujit Kootala, e-post: sujit.kootala@kemi.uu.se eller tel: 070-4124872 (in English)