LTH-forskare vid institutionen för designvetenskaper studerar hur det fungerar för Ella att dela sin vardag med en robot.

– Jag är överraskad av roboten och allt den kan göra. Den är ett inspirerande hjälpmedel som stimulerar mig till aktivitet, säger Ella Lundström.

För sällskap och kommunikation
Hobbit är en social robot som fungerar som stöd, sällskap och kommunikationshjälpmedel med en larmfunktion. Den har vuxit fram i ett EU-projekt med syftet att äldre människor ska kunna bo kvar i sina hem längre än de kan idag. Eftersom befolkningen ökar och människor lever längre behöver vi också hitta nya sätt att ta hand om den åldrande populationen på och robotar kan vara en av lösningarna.

– Robotar kan i framtiden vara ett komplement till annan hemvård så att den äldre kan fortsätta bo hemma och känna sig trygg och självständig, säger doktoranden Susanne Frennert. Hon har fokus på användarcentrerad design och teknik i det sociala sammanhanget och är en av drivkrafterna bakom robotprojektet.

Ett tiotal testhem
Susanne Frennert kommer under de närmaste månaderna studera Hobbit i ett tiotal olika testhem. Inför varje flytt anpassas roboten för det nya hemmet. Den lär sig hitta hos den boende genom att husets planlösning programmeras in och den får lära sig utseendet på de vanligaste föremålen hos den äldre.

Roboten kan hjälpa till med praktiska saker som att hämta tabletter eller en kopp kaffe, leta upp glasögonen eller plocka upp nycklarna från golvet. Den gör också en patrulleringsrunda med jämna mellanrum och larmar om den boende skulle ligga på golvet eller om något annat avviker från de vanliga rutinerna. Men den ska inte ersätta mänsklig kontakt.

Ett hjälpmedel och komplement
– Det är viktigt att komma ihåg att roboten är ett komplement till stöd från andra människor och förhoppningsvis kan man se nyttan med tekniken istället för att uppleva den som ett hot mot annan hjälp, säger Susanne Frennert.

Ella Lundström ser roboten främst som en tillgång som skapat nya möjligheter för henne. Men hon skulle inte tycka om ifall den blev allt för människolik.

– Den är så positiv och känns som ett riktigt sällskap. Men jag skulle inte vara nöjd om den hade känslor eller ville styra och ställa. Den skulle bli krävande som en hund eller katt. Som det är nu är Hobbit ett väldigt roligt hjälpmedel och alla dess möjligheter är fascinerande, säger hon.

Har fått ny inspiration i livet
Trots sina 89 år beskriver inte Ella Lundström sig som någon som behöver hjälp eller stöd i hemmet. Hon har ingen hemtjänst utan klarar det mesta själv. Hon cyklar, går på yoga och reser mycket. Veckorna med Hobbit är för hennes del främst en social upplevelse.

– Jag är ju inte så beroende av hjälp, säger Ella Lundström för att förklara varför hon inte behövt utnyttja så många av Hobbits stödfunktioner. Men att spela spel med en robot är inte att förakta. I min ålder är det viktigt att få ny inspiration i livet och det har jag verkligen fått, säger hon.

Under sommaren fortsätter studierna av Hobbit i nya hem och de äldres olika erfarenheter av samboskapet kommer hjälpa till att forma framtidens robot.

– Det finns stora möjligheter med robotar men vi behöver forska ännu mer om hur de ska utformas för att förverkliga äldre människors önskningar och behov, säger Susanne Frennert.

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 5/6 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Text: JESSIKA SELLERGREN

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Medicinteknikbranschen består till 95 procent av små och medelstora företag. Många av dem är nystartade och utvecklar banbrytande teknik för användning i sjukvården. Konkurrensen är global och i länder där den inhemska marknaden är liten, som till exempel Sverige, är det viktigt att ta sig ut på den internationella marknaden. Även om den potentiella efterfrågan för medicintekniska innovationer är global, har varje land olika sjukvårdssystem och olika regler och rutiner för hur ny medicinteknik subventioneras och implementeras.

Hélène Laurell, som nyligen lagt fram sin doktorsavhandling i ämnet, har utgått från medicinteknikbranschen för att undersöka hur unga företag internationaliseras. Resultaten visar att processen för att komma ut på en internationell marknad är i stor grad beroende av vilken bransch företaget tillhör.

– Att förstå vilken typ av kund företaget har, i kombination med vilken typ av produkt som säljs, har stor betydelse för hur snabbt och brett ett företag bör internationalisera sig, säger Hélène Laurell.

Att arbeta mot institutioner gör att internationaliseringen blir mer fokuserad, men också tar längre tid.

– Kombinationen av att ha helt nya medicintekniska produkter, och att sälja dem till en komplex kund som nationsspecifika sjukvårdsorganisationer, ger en komplicerad försäljningsprocess. Det gäller särskilt när produkten behöver subventioneras, eller evidens av olika slag behöver presenteras innan det kan bli tal om någon försäljning överhuvudtaget.

Nätverk är avgörande
Det avgörande för företagen i den här innovativa branschen, menar Hélène Laurell, har varit att hela tiden skapa nya nätverk. Till exempel är det viktigt att vara med på medicinska kongresser och mässor. Förutom kommersiella och sociala nätverk är det också viktigt att ha vetenskapliga, institutionella och åsiktsskapande nätverk. Företagets kompetens inom teknologi, marknadsföring och entreprenörskap måste även kompletteras med kunskap inom finans, vetenskap och olika regleringar.

Hélène Laurell, som är knuten till både Jönköping International Business School och Högskolan i Halmstad, försvarade framgångsrikt sin doktorsavhandling: The role of industry context for new venture internationalization – Evidence from the medical technology sector vid Jönköping International Business School den 24 april.

Kontaktinformation
Hélène Laurell, 0768–662266, E-post: helene.laurell@hh.se

I syfte att undersöka fenomenet hälsa inom skolors hälsofrämjande arbete har Karin Gunnarsson, Centrum för de humanistiska ämnenas didaktik vid Stockholms universitet, studerat skol- och hälsopolitiska policytexter samt det manualbaserade hälsofrämjande programmet Depression in Swedish adolescence, Disa, som riktar sig till alla flickor utifrån antagandet att hela gruppen löper risk att drabbas av depression.

I sin studie fann Karin Gunnarsson fyra olika uttryck för hälsa: hälsa som plats, som kompetens, som känslor och som könad kropp.

– Gemensamt för de fyra uttrycken är att det finns en stark önskan om att förändra eleverna. Både i policydokumenten och i Disa finns en strävan efter att eleverna behöver bli mer hälsosamma genom att förbättra sina förmågor och sin livsstil. I Disa handlade det främst om att eleverna först ska bli medvetna om att de har negativa tankar, till exempel kring skolarbetet, för att sedan lära sig att kontrollera sina tankar och känslor. När eleverna lärt sig såväl att kontrollera tankar och känslor som att resonera om sig själva på specifika sätt kommer de att bli hälsosamma.

På så sätt är inte Disa något passivt verktyg utan medskapare av tankar, känslor, kropp och hälsa. Eleverna kommer snabbt in i manualens logik och börjar tänka att de behöver förändras. Samtidigt ifrågasätter de matrisernas stelbenta utformning. Eleverna vill svara ”både och” när manualen vill ha enklare och tydligare svar, eller så protesterar de mot att det inte går att fylla i tankar och känslor i en liten specifik ruta. Att de instrumentella instruktionerna ifrågasätts och förhandlas visar hur skolans önskan om att kontrollera elevernas hälsa blir något imaginärt, något som snarare skapar ohälsa, menar Karin Gunnarsson.

– Både policydokumenten och Disa förenklar och förbiser komplexiteten kring hur hälsa och ohälsa skapas.

I stället för att förutsätta att en metod passar för alla borde fokus i hälsoarbetet flyttas från individerna till att mer uppmärksamma hur miljön, såsom rum, möbler, manualer, namnlappar, statistik och rapporter, är med och skapar hälsa. Det görs till en viss del i policydokumenten, men förbises helt i Disa, menar Karin Gunnarsson.

– Man måste kunna gå in i det hälsofrämjande arbetet utan generella antaganden om att förändra alla elever på specifika sätt. Eftersom det inte går att ha någon fast kunskap om de som deltar måste arbetet utformas genom ett varsamt och kollektivt experimenterande. Det innebär att inget kan tas för givet, att arbetet sker med nyfikenhet och osäkerhet om vad som sker utan att ha manualen som styrande verktyg.

Karin Gunnarsson disputerade den 4 juni med avhandlingen ”Med önskan om kontroll: Figurationer av hälsa i skolors hälsofrämjande arbete”.

Läs avhandlingen här.

Kontaktinformation
Karin Gunnarsson: 073-908 93 24, karin.gunnarsson@cehum.su.se

Avhandlingsstudien visar att lärare kan skapa en specifik form av kunskap om lärande och undervisning genom att utforska sin praktik. Denna specifika form beskrivs i avhandlingen som kunskap om lärandeobjekt eller vad eleverna behöver lära för att utveckla kunskaper om ett avgränsat ämnesinnehåll.

I studien deltog fyra matematiklärare. Trots att lärarna hade goda matematikkunskaper, en gedigen yrkeserfarenhet samt relativt goda insikter i matematikdidaktisk forskning lyckades lärarna inte med att utveckla elevernas kunskaper utifrån sina intentioner. Men kunskapen om lärandeobjektet blev mer kvalificerad och specificerad när lärare gemensamt och systematiskt analyserade sin undervisning och elevernas lärande. Under processen med gemensamma planeringar, genomförande och analys av lektioner identifierade de avgörande detaljer om elevers skilda förståelse av matematikinnehållet vilket bidrog till att de fick syn på avgörande skillnader om hur ämnesinnehållet kunde behandlas i undervisningen för att utveckla elevernas lärande.

– Formell matematikkunskap är inte tillräckligt för att lärare ska kunna undervisa så att ämnesinnehållet blir begripligt för eleverna. De behöver även vad som kallas pedagogical content knowledge (PCK), säger Pernilla Mårtensson.

I PCK-begreppet inkluderas bland annat kännedom om elevers (miss)uppfattningar, kunskap om styrdokument, kännedom om vilka exempel, metaforer, material och representationer som är lämpliga för att ämnesinnehållet ska bli förståeligt för andra. Men hur ska man veta vilken metafor eller vilket exempel som är bäst om man inte vet vad eleverna behöver lära? Kunskap om lärandeobjektet kan därför bidra med ny förståelse om vad PCK kan vara

Pernilla Mårtensson försvarade framgångsrikt sin doktorsavhandling Att få syn på avgörande skillnader: Lärares kunskap om lärandeobjektet den 8 maj 2015.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Pernilla Mårtensson, pernilla.martensson@hlk.hj.se, 0704-851057

Vi upplever ofta digitala medier, till exempel webbplatser, videospel, program och virtuella världar, som rumsliga företeelser som vi navigerar och förflyttar oss i.

När vi använder dessa digitala medier interagerar vi med både bilderna på skärmen och ljudet och ofta ligger någon typ av berättande till grund för vårt agerande.

Avhandlingen The Ergodic Revisited: Spatiality as a Governing Principle of Digital Literature undersöker vilken rumslighetens funktion har i fyra digitala, interaktiva litteraturverk. Dessa verk är Dreamaphage av Jason Nelson (2003), Last Meal Requested av Sachiko Hayashi (2003), Façade av Michael Mateas och Andrew Stern (2005), och Egypt: The Book of Going Forth by Day av MD Coverley (2006).

Verken undersöks genom närläsning och rumslig analys, i en modell som kombinerar berättande, design och interaktionsteorier. Resultatet visar att de rumsliga komponenterna i de digitala verken definierar såväl läsarens interaktion med verken, som de berättelser som blir resultatet av interaktionen. Detta är en av mycket få fördjupade studier grundade på närläsning av rumslighet i digital interaktiv litteratur.

I avhandlingen undersöks hur rumsliga representationer av städer och byggnader, och karaktärerna som finns i dem, påverkar oss att göra vissa val eller bidrar till att vi gör vissa tolkningar. Ur samspelet mellan det digitala mediet och användare uppstår sedan berättelser, som till stor del styrs av just rumsligheten.

Disputationen äger rum på fredag 5 juni, kl. 13:00 – 15:00, i Samhällsvetarhuset, Hörsal C, Umeå universitet. Opponent är Hans Kristian Rustad, försteamanuens, Høgskolen i Hedmark, Norge.

Avhandlingen finns publicerad digitalt

Kontaktinformation
Kontakt:James Barrett, james.barrett@umu.se

Medicinteknikbranschen består till 95 procent av små och medelstora företag. Många av dem är nystartade och utvecklar banbrytande teknik för användning i sjukvården. Konkurrensen är global och i länder där den inhemska marknaden är liten, som till exempel Sverige, är det viktigt att ta sig ut på den internationella marknaden.

Även om den potentiella efterfrågan för medicintekniska innovationer är global, har varje land olika sjukvårdssystem och olika regler och rutiner för hur ny medicinteknik subventioneras och implementeras.

I sin doktorsavhandling har Hélène Laurell utgått från medicinteknikbranschen för att undersöka hur unga företag internationaliseras. Resultaten visar att processen för att komma ut på en internationell marknad är i stor grad beroende av vilken bransch företaget tillhör.

– Att förstå vilken typ av kund företaget har, i kombination med vilken typ av produkt som säljs, har stor betydelse för hur snabbt och brett ett företag bör internationalisera sig, säger Hélène Laurell.

Att arbeta mot institutioner gör att internationaliseringen blir mer fokuserad, men också tar längre tid.

– Kombinationen av att ha helt nya medicintekniska produkter, och att sälja dem till en komplex kund som nationsspecifika sjukvårdsorganisationer, ger en komplicerad försäljningsprocess. Det gäller särskilt när produkten behöver subventioneras, eller evidens av olika slag behöver presenteras innan det kan bli tal om någon försäljning överhuvudtaget.

Det avgörande för företagen i den här innovativa branschen, menar Hélène Laurell, har varit att hela tiden skapa nya nätverk. Till exempel är det viktigt att vara med på medicinska kongresser och mässor. Förutom kommersiella och sociala nätverk är det också viktigt att ha vetenskapliga, institutionella och åsiktsskapande nätverk. Företagets kompetens inom teknologi, marknadsföring och entreprenörskap måste även kompletteras med kunskap inom finans, vetenskap och olika regleringar.

Hélène Laurell, som är knuten till både Jönköping International Business School och Högskolan i Halmstad, försvarade framgångsrikt sin doktorsavhandling The role of industry context for new venture internationalization – Evidence from the medical technology sector vid Jönköping International Business School den 24 april.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Héléne Laurell på 0768-662266 eller marie_helene.laurell@hh.se

I varje möte mellan pedagog och barn inom förskola och skola finns etiken inneboende i situationen. Men etiken är svår att diskutera och inte alltid lätt att peka på i olika händelser.

– Yrkesetiken handlar om att ha ett förhållningssätt till ansvaret i mångtydiga situationer, att väva samman barnets lärande med relationer och känslor, att inkludera varje barn, att använda egna erfarenheter för barnets bästa och att skapa en atmosfär av glädje, trygghet och respekt genom att sätta gränser. Yrkesetiken hindras eller försvåras av yttre faktorer men utvecklas när teori och praktik förs samman i reflektionen, säger Marita Cronqvist, avhandlingens författare och verksam vid Högskolan i Borås.

Hon har studerat erfarenheter av moral och etik hos lärarstudenter inom fyra olika lärarprogram under deras verksamhetsförlagda utbildning, utifrån de dilemman och utmaningar studenterna ställs inför, samt hur det går till när de lär yrkesetik.

Hennes resultat visar att etiken behandlas ytligt eller inte alls i didaktiska planeringar och på de seminarier som såväl förbereder som följer upp studenternas praktik på förskolor och skolor.

– Ska pedagogen fungera som förebild för barnen måste det personliga och det professionella föras samman i utbildningen, säger Marita Cronqvist.<br /><br />I hennes studie finns det många exempel på hur studenter relaterar till sin egen barndom, egna barn eller egen skolgång.

– Detta visar att tidigare erfarenheter inte kan förbises utan istället bör användas som en resurs i lärarutbildningen. Genom erfarenheterna formas utbildningen på olika sätt för enskilda studenter, säger hon.

Ansvaret för barn kan hanteras på en mängd olika sätt. För att klara av att hantera oförutsedda skeenden behöver lärarstudenten utveckla ett omdöme som bygger på de faktorer som uppmärksammas i situationen. Handlingar utförs utifrån hur situationen uppfattas och lärarstudenten måste ta ansvar för konsekvenserna.

– När exempelvis ett barn uttalar sig kränkande mot någon annan behöver lärarstudenten reagera snabbt utifrån hur yttrandet görs, hur allvarligt det är, vad som sagts tidigare och utifrån vilka som är inblandade. Beroende på hur studenten agerar blir konsekvenserna bra eller dåliga oavsett avsikten. Trots att konsekvenserna inte kan förutses måste studenten ändå ta ansvar för vad som händer och göra ytterligare val utifrån detta, säger Marita Cronqvist.

Med utgångspunkt i studien har en didaktisk modell, Didetik, skapats i syfte att stärka etikens synliggörande i både planering, genomförande och utvärdering av möten med barnen.

– Förhoppningen är att denna modell kan fungera som verktyg för att synliggöra och få igång en diskussion om yrkesetiken genom hela lärarutbildningen, både i högskoleförlagda kurser och under studenternas praktik, säger Marita Cronqvist.

Marita Cronqvist, som är anställd vid institutionen för pedagogik vid Högskolan i Borås, lägger fram sin avhandling Yrkesetik i lärarutbildning – en balanskonst vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet.

Disputationen sker fredagen den 12 juni klockan 13.00 i sal C203, Byggnad Balder, Allégatan 1, Högskolan I Borås.

Läs avhandlingen

Avhandlingen har genomförts inom ramen för forskarskolan i utbildningsvetenskap vid Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning, CUL, Göteborgs universitet.

Kontaktinformation
För mer information: Marita Cronqvist, telefon: 033-435 4269, e-post: marita.cronqvist@hb.se