Vandring med övernattning är den vanligaste aktiviteten visar undersökningen. Svenska besökare väljer företrädesvis boende på fjällstation, medan utländska besökare föredrar tält. Dagsturer, tältning, toppturer och naturfotografering är andra aktiviteter som är viktiga för besökarna. Alla aktiviteter genomförs i hög grad nära markerade leder.
– Den typiske besökaren är gift eller sambo, högutbildad och bosatt i en storstad eller medelstor stad. Medelåldern för svenska besökare är 51 år medan utländska besökare är yngre, säger Sandra Wall-Reinius, forskare vid ETOUR.
Rapporten bygger på en enkätundersökning med svar från totalt 578 besökare. Den genomfördes juli – september 2013. I undersökningsområdet ingår fjällen kring Helags, Sylarna, Blåhammaren och Storulvån samt fjällen kring Ljungdalen, Vålådalen och Handöl.
– För många är södra Jämtlandsfjällen ett återkommande besöksmål. Tre av fyra bland svenskarna i undersökningen anger att de besökt området tidigare och 40 procent har varit i området fler än tio gånger, säger Sandra Wall-Reinius.
Den typiske besökaren förlitar sig på vänner och familj när fjällvistelsen planeras.Besökarna använder internet relativt sällan för att läsa om fjällupplevelser; majoriteten gör det en gång i månaden eller mer sällan. Nästan 70 procent av de svenska besökarna uppgav att de helt säkert kommer att återvända till området, medan knappt 50 procent av de utländska besökarna svarade detsamma.
– Vi hoppas att rapporten kommer till nytta för lokala, regionala och nationella beslutsfattare på myndigheter och organisationer samt för olika fjällaktörer inom privat och offentlig sektor likväl som den är ett underlag för fördjupad forskning, säger Sandra Wall-Reinius.
Forskningen och rapporten är genomförd vid Mittuniverstitetet, ETOUR inom ramen för Naturvårdsverkets forskningssatsning ”Storslagen fjällmiljö”.
Här hittar du hela rapporten
Läs mer om forskningssatsningen Storslagen fjällmiljö här
Kontaktinformation
Sandra Wall-Reinius, ETOUR, 072-704 58 46, e-post: sandra.wall-reinius@miun.se
Det är tre viktiga resultat i Joacim Rambergs avhandling som undersöker det specialpedagogiska stödet i Sveriges alla gymnasieskolor.Bland de gymnasieskolor som erbjuder specialpedagogiskt stöd är det vanligast att ge detta utanför elevernas ordinarie undervisning.
– Det kan vara problematiskt att skolor väljer att flytta elever i behov av särskilt stöd från deras ordinarie sociala sammanhang. Dessa elever får inte samma möjligheter att delta i och påverka skolvardagen, säger Joacim Ramberg, Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet.
Eleverna dubbelt sorterade
Ett viktigt resultat i avhandlingen visar också att drygt fyra av tio gymnasieskolor väljer att i vissa ämnen dela upp eleverna i olika nivågrupper när de organiserar sin undervisning. Detta trots att eleverna hör till samma klass. Indelningen kan ske utifrån elevernas prestationer, val eller hur skolan bedömer att de klarar av undervisningen. Vanligast är nivågruppering i ämnena matematik, svenska och engelska. Indelningen kan leda till en dubbel sortering av eleverna, menar Joacim Ramberg.
– De skolor som tillämpar nivågruppering allra mest är de med låga genomsnittliga betyg och som också ger mycket specialpedagogiskt stöd. Det skapar en dubbel differentiering av eleverna. Först är de förvisade till vissa skolor för att de har låga betyg. Sedan blir de ytterligare uppdelade eftersom dessa skolor i högre utsträckning använder nivågruppering.
Fler specialpedagoger i kommunala skolor
En av de tre delstudier som ingår i avhandlingen har publicerats i tidskriften European Journal of Special Needs Education. Den uppmärksammade studien visar att det är mycket stor skillnad i tillgång till specialpedagogiskt stöd mellan fristående och kommunala skolor. Chansen att en kommunal gymnasieskola har specialpedagog och/ellerspeciallärare är åtta gånger större än att en fristående skola har det.
– Utifrån ett likvärdighetsperspektiv är det väldigt anmärkningsvärt. Det skapar en tydlig uppdelning mellan skolorna och begränsar många elevers möjligheter att få samma stöd på olika skolor, säger Joacim Ramberg vars undersökning genomfördes 2010-2011.
– Sedan dess har vi fått en ny skollag som tydligt uttrycker att skolor ska ha specialpedagogisk kompetens. Detta är viktigt att följa upp. Har skolorna anställt fler specialpedagoger och speciallärare? Behovet framöver är oerhört stort.
Joacim Ramberg disputerade den 29 maj med avhandlingen ”Special Education in Swedish Upper Secondary Schools: Resources, Ability Grouping and Organisation”.
Läs avhandlingen här.
Kontaktinformation
Joacim Ramberg: 0733-48 48 07, joacim.ramberg@specped.su.se
– Medan jag arbetade med avhandlingen startade den stora offentliga debatten kring hen. Även andra aktivistiska språkförändringar, som att ändra yrkestiteln brandman, började diskuteras i medierna, berättar Daniel Wojahn, som är doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet och Södertörns högskola.
Känsloreaktioner inför språkförändringar låter inte vänta på sig. I avhandlingen analyseras bland annat ett material som består av nästan 2000 negativa inlägg som postats i kommentarsfält på tidningars webbplatser.
De flesta inläggsskribenterna anser att kön är något medfött och oföränderligt. Ändå befarar skribenterna att nybildade ord som hen kan”könsförvirra” barn så att de skulle kunna få problem med sin identitet. Det varnas för att könsskillnader mellan kvinnor och män kommer att suddas ut genom användningen av henoch att detta i slutändan leder till att indelningen i två kön kommer att upphävas helt.
– De som är emot språkförändringar tillskriver därmed språk en stark verklighetskonstruerande potential. Det är givetvis inte kombinationen av bokstäverna h, e och n i sig som upprör, utan det är de normkritiska intentionerna bakom bruket av ordet som skapar debatt. Språket tillskrivs en stark betydelse som upprätthållare av samhälleliga normer och maktstrukturer, konstaterar Daniel Wojahn.
De språkförändringar som analyseras i avhandlingen har initieras av språkaktivister, som Daniel Wojahn kallar de personer och grupper som själva aktivt förändrar språket, till exempel genom att bilda nya ord. Under analysperioden, som sträcker sig från 1960-talet till 2015, har kvinnorörelsen, homo- och bisexuella, trans*aktivister och queera personer skapat en mängd nya ord för att ifrågasätta och förändra rådande normer kring kön och sexualitet; ombudskvinna, kvinniskor, hoan, h@n, intergender, trans, cisperson ochpansexuell är bara några av dem.
– Det rådande språkbruket har under de senaste 50 åren bland annat kritiserats för att framställa mannen som den mänskliga prototypen, för att konstruera heterosexualitet som norm och för att diskriminera trans*personer. Syftet med de språkförändringar som jag har analyserat är att utmana samhälleliga normer som patriarkatet, heteronormen och tvåkönsnormen. Men många nya ord bildas också för att kunna benämna sig själv, sin egen könsidentitet eller sin egen sexuella identitet, som tidigare inte gick att benämna för att orden saknades i det vedertagna språkbruket, säger Daniel Wojahn.
Avhandlingen visar också att den svenska språkvården intar en annan grundhållning än aktivisterna och de som reagerar i kommentarsfälten på aktiva språkförändringar. Språkvårdare beskriver språk i stor utsträckning som något som avspeglar samhället och inte som något som är med och konstruerar det. Genom en analys av de senaste 50 årens mest betydande språkhandböcker som har getts ut av framför allt Svenska Akademien och Språkrådet visas att språkvården betraktar samhället och språk som två fenomen som går att skilja ifrån varandra. Språkvården väljer att betrakta politisk språkförändring först och främst som en rent språklig fråga, till skillnad från språkaktivisterna som vill arbeta för social förändring genom språket.
* Skrivsättet med asterisk används i stora delar av trans*rörelsen som ett övergripande begrepp som signalerar att det är olika typer av trans*identiteter som inkluderas, exempelvis transsexuell, intergender eller nongender.
FAKTA
Språkaktivism. Diskussioner om feministiska språkförändringar i Sverige från 1960-talet till 2015.
Disputationen: Fredag 5 juni 2015, 10:00. Var? Sal MA 636, på plan sex i Moas båge, Södertörns högskola. Opponent: Docent Charlotta Seiler Brylla, Institutionen för baltiska språk, finska och tyska, Stockholms universitet. Daniel Wojahn har genomfört sina doktorandstudier i nordiska språk vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet och vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola.
Kontaktinformation
Daniel Wojahn, daniel.wojahn@sh.se, telefon: 073-241 41 46
Förekomsten av dioxiner i fet fisk (strömming och lax) i Östersjön är ett hälsoproblem som väcker stor uppmärksamhet. Dioxiner är mycket giftiga och långlivade organiska föroreningar som ackumuleras i levande organismer. Dioxiner produceras huvudsakligen oavsiktligt i flera olika typer av processer, såsom förbränning av avfall och tidigare tillverkning av klorerade bekämpningsmedel (till exempel klorfenoler).
I sin avhandling har Anteneh Assefa undersökt nutida och historiska källor av dioxiner i Östersjön (i sediment, levande organismer och atmosfär). Källor relaterade till luftutsläpp (via långväga atmosfärisk transport) och mer regionala nutida utsläpp har identifierats.
Atmosfärisk deposition står generellt för den mesta av dioxintillförseln till Östersjön, och koncentrationerna i miljön har minskat sedan slutet av 1970 längs kusterna och sedan början av 1990-talet i öppet hav.
Varför har inte dioxinhalterna i levande organismer minskat sedan 90-talet?
– Därför att detta inte är hela sanningen. Jag har utvärderat hur viktiga olika dioxinkällor är i relation till varandra. Halterna av termiska dioxinkällor har minskat under de senaste årtiondena i Östersjön och dess ekosystem. Däremot tyder mina studier på att påverkan på fisk från vissa historiska dioxinkällor, såsom klorfenoler, i allmänhet inte har minskat, säger Anteneh Assefa.
Tetraklorfenoler (till exempel den kommersiella produkten Ky-5) och pentaklorfenoler (till exempel Dowicide) var två av de vanligaste träskyddsmedel i skogsindustrin. På grund av dioxinföroreningar i dessa produkter, blev tillverkning och användning av klorfenoler förbjudet i början av 1980-talet. Trots att dessa kemikalier inte längre används aktivt tyder Anteneh Assefas forskning på att historiska lämningar i mark och sediment fortfarande är viktiga för upptag av dioxiner i fisk.
– Sekundära källor, såsom förorenade områden, kan alltså spela en roll för fortsatt höga halter av dioxiner i fet fisk, särskilt i Bottniska viken.
Högre organismer (inklusive fisk) har förmågan att biotransformera och avgifta dioxiner genom enzymatisk nedbrytning. Omfattningen av avgiftning varierar mellan dioxintyper (så kallade kongener). Således är vissa dioxintyper mer resistenta mot nedbrytning än andra. Anteneh Assefa har visat att denna selektiva filtrering samt variation i biotillgänglighet kan växla rangordningen av dioxinkällor när man skattar hur viktiga de olika källorna är för fisk.
– Sammanfattningsvis visar mina studier att utvärderingar av föroreningskällor inte bör baseras enbart på utsläppsinventeringar och källfördelning i miljön, utan även på andra faktorer, såsom vilken typ av dioxinkälla och dioxinernas olika biotillgänglighet. Riskbedömning och sanering av förorenad mark bör ges större fokus för att skydda den marina miljön.
Anteneh Assefa försvarar sina resultat den 3 juni vid Umeå universitet.
Kontaktinformation
Anteneh Assefa, kemiska institutionen, Umeå universitet, Telefon: 073 – 741 3854
Över 80 forskare från Sveriges två strategiska forskningsprogram om Östersjön medverkar i tidskriften. Artiklarna speglar forskningsfronten vad gäller frågor kring Östersjöns framtid i ett föränderligt klimat.
Forskarnas modeller visar bland annat att födoväven i de nordligaste delarna av Östersjön kommer att bli mindre effektiv. Stegen från de lägsta nivåerna i väven, med bakterier och växtplankton, till de högsta nivåerna blir fler, och en effekt av detta blir en lägre fiskproduktion.
De två forskningsprogrammen som presenterar resultat i AMBIO är EcoChange, som letts av Umeå universitet och Linnéuniversitetet i Kalmar, och Beam, som letts av Stockholms universitet. Forskare från universiteten i Göteborg och Uppsala, SLU, Naturhistoriska riksmuséet och SMHI har också deltagit i forskningsprogrammens arbete.
Programmen fick inledningsvis fem års finansiering, och har nyligen utvärderats av en internationell expertpanel. Professor Agneta Andersson, Umeå universitet, är koordinator för EcoChange och hoppas på möjligheten att få fortsätta det digra arbetet.
– Vi har kommit långt, men det finns också många viktiga områden kvar att studera. Under de fem år som EcoChange pågått har nyfunna insikter lett till nya frågor. Att klimatförändringarna kommer att få konsekvenser för Östersjön vet vi, och vi vill nu gå vidare med att kvantifiera dessa förändringar och koppla dessa till förvaltning och skydd av våra värdefulla havsområden, säger Agneta Andersson.
Hon väntar på besked om eventuell fortsättning på forskningsprogrammet EcoChange. I utvärderingen rekommenderas fortsatt finansiering, men det är i slutänden upp till regeringen att besluta om detta.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Mahiar Max Hamedi på +1 617 631 43 90 (observera tidsskillnad på 9 timmar efter svensk tid) eller mahiar@kth.se.
– Nanocellulosa kallar vi materialet vi arbetar med. Denna får man genom att bryta ner trädfibrer och göra dem ungefär en miljon gånger smalare än vad de är i träd. Nanocellulosan används för att bygga ett fluffigt material som kallas aerogel, berättar Mahiar Max Hamedi, forskare vid KTH och Harvard.
Han berättar att själva framställningen av aerogelen innebär att man fryser nanocellulosan upplöst i vatten och sedan frystorkar den så att vattnet övergår från is till gas utan att passera via ett flytande tillstånd.
– Vi gör lite andra tricks också för att stabilisera molekylerna. Så att cellulosan blir stabilare och hårdare, och inte kollapsar. Det vi sedan får är ett material som är både starkt, lätt och mjukt. Materialet liknar ungefär skummet i en bäddmadrass, fast lite hårdare, lättare och mer poröst. Det går att trycka på det utan att det går sönder, säger Max Hamedi.<br /><br />När aerogelen väl är skapad så går det att lägga till funktioner till det nya materialet. Ja, till exempel elektroniska egenskaper.
– Vi använder oss av en väldigt precis teknik, snudd på atomnivå, som i vårt fall lägger på bläck som leder ström inuti aerogelen. Man kan belägga hela ytan inuti om man vill, säger Max Hamedi.
När det gäller just ytan inuti tycker han en jämförelse med ett par mänskliga lungor är bra. Skulle man veckla ut ett par lungor skulle de täcka en hel fotbollsplan. Samma sak gäller här. Utrymmet inuti någon kubikdecimeter aerogel motsvarar en fotbollsplans area.
– Tidigare har batteritillverkare jobbat i två dimensioner. Nu är vi inte längre begränsade till 2D. Vi kan bygga i tre dimensioner, vilket ger möjligheten att få plats med mycket mer elektronik på mindre yta, eller volym, säger Max Hamedi.
Med två dimensioner tänker han främst på elektronik som batterier och dioder, som bygger på att elektroderna anod och katod används. Här har arkitekturen varit 2D, men det finns begränsningar i hur tunna batteriskikten kan vara. Sådant blir mindre relevant i 3D.
– Anledningen till att folk inte tidigare konstruerat den här typen av elektronik är den extremt komplexa 3D-strukturen i tredimensionella, porösa material som uppfattats som ett hinder för att kunna bygga elektroder. Men 3D-strukturen är inte ett problem. Det har vi bevisat. Den här typen av struktur och materialarkitektur ger dessutom en frihet även för design och formgivning av till exempel batterier, säger Max Hamedi.
Batterier är alltså ett exempel på vad man kan göra med materialet, själva aerogelen. Trots att man trycker och klämmer på materialet så sker ingen kortslutning.
– Man kan trycka hur mycket man vill. Böj- och sträckbar elektronik finns ju redan, men elektronik som är okänslig för stötar och slag är något nytt. Dessutom har ju batterier fram till idag varit kända för att vara hårda komponenter, säger Max Hamedi.
Varför då utgå från träd när elektronik ska tillverkas?!<
– För att det går att göra helt otroliga material av träd och cellulosa, säger Max Hamedi.
När det kommer till användningsområden så är dessa flera. Att batterierna är mjuka och formbara ger en ny typ av frihet som inte tidigare funnits med hårda batterier. De skulle till exempel i framtiden kunna användas i elbilar, att ingå som en del av karossen, men också i kläder.
– Så länge kläderna har ett foder och inte bara består av bomull i ett lager så skulle det gå. Vi har dock inte gått den vägen med vår forskning, men sådana möjligheter finns, säger Max Hamedi.
Forskningen har utförts vid Wallenberg Wood Science Center på KTH. KTH-professor Lars Wågberg på Institutionen för fiber och polymerteknologi har varit mycket involverad, och hans arbete kring aerogeler ligger till grund för uppfinningen av mjuk elektronik. En av världens ledande batteriforskare, professor Yi Cui från Stanford, har också varit samarbetspartner.
Forskningsresultaten har precis publicerats i Nature Communication under rubriken ”Self-Assembled Three-Dimensional And Compressible Interdigitated Thin Film Supercapacitors And Batteries”.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Mahiar Max Hamedi på +1 617 631 43 90 (observera tidsskillnad på 9 timmar efter svensk tid) eller mahiar@kth.se.
Nya observationer med Alma har gett astronomer den hittills mest detaljerade bilden av den berömda dubbelstjärnan Mira. Bilderna, som togs som en del av ett särskilt projekt för att testa teleskopets längsta baslinjer, visar tydligt stjärnorna i systemet, men det är inte allt. Det är också första gången som liknande observationer avslöjar detaljer på Mira A:s yta.
Wouter Vlemmings är astronom vid Chalmers och har lett forskarlaget.
– Alma är så pass skarpsynt att det kan börja se detaljer på stjärnans yta. En del av stjärnytan är inte bara extremt ljusstark, utan varierar också i ljusstyrka. Detta måste vara en jättestor solflamma, och vi tror att det har att göra med ett utbrott som observerades av röntgenteleskop för ett antal år sedan, säger han.
Forskningsresultaten publicerades nyligen i tidskriften Astronomy & Astrophysics.
Röda jättar som Mira A utgör en avgörande del i vår galax ekosystem. När de närmar sig livets slut förlorar de sina yttre lager som ojämna, rökiga vindar. Dessa vindar bär med sig tunga grundämnen som stjärnorna tillverkat ut i rymden där de kan bilda nya stjärnor och planeter. Den största delen av kolet, syret och kvävet i våra kroppar bildades i stjärnor och omfördelades med hjälp av deras vindar.
Mira ligger 420 ljusår från jorden
Mira – namnet betyder ”underbar” på latin – är sedan flera århundraden en av stjärnhimlens mest välkända variabla stjärnor. När den lyser som starkast kan den lätt ses med blotta ögat, men ett teleskop krävs för att se den när den är som ljussvagast. Stjärnan, som ligger 420 ljusår från Jorden i stjärnbilden Valfisken, är egentligen en dubbelstjärna som består av två stjärnor med ungefär samma massa som solen. En är en tät, het, vit dvärgstjärna och den andra en stor, röd jättestjärna. De kretsar runt varandra på ett avstånd som är ungefär detsamma som Plutos avstånd från solen.
Sofia Ramstedt, astronom vid Uppsala universitet, är medförfattare till forskningsartikeln.
– Mira är ett nyckelsystem om man ska förstå hur stjärnor som vår sol når livets slut, och vilken skillnad det gör för en åldrande stjärna att ha sällskap på gamla dagar, säger hon.
Solen, vår närmaste stjärna, visar upp aktivitet med magnetfält som kraftkälla och denna aktivitet, ibland i form av solstormar, driver också partiklarna i solvinden som i sin tur skapar norrsken på jorden.
– Att se en flamma på Mira A tyder på att magnetfält också spelar en viktig roll också för röda jättars vindar, säger Wouter Vlemmings.
De nya observationerna ger astronomerna deras skarpaste bild hittills också av den vita dvärgen Mira B. Den ligger så nära att materia faller från den ena stjärnan till den andra.
– Detta är den bästa bilden vi har fått hittills av gasen från Mira A som faller mot Mira B, säger Eamon O’Gorman, astronom vid Chalmers och medlem i teamet.
Observationerna genomfördes under Almas första observationskampanj där teleskopets antenner placerades vid sina maximala avstånd. Det gör att teleskopet kunde uppnå sin maximala upplösning och ta skarpare bilder än som tidigare varit möjligt. Mira var en av flera himlakroppar som studerades under kampanjen, vid sidan om ett ungt planetsystem, en gravitationslins och en asteroid. Nu förbereder Wouter Vlemmings och hans kollegor nya observationer av både Mira och andra liknande stjärnor.
– Alma har visat oss detaljer på Miras yta för första gången. Nu kan vi börja upptäcka våra närmaste röda jättar med en detaljskärpa som inte tidigare varit möjlig, säger han.
Fakta om forskningen
Forskningsresultaten presenteras i artikeln Resolving the stellar activity of the Mira AB binary with ALMA som publicerades i tidskriften Astronomy & Astrophysics den 13 maj 2015.
I forskarteamet ingår Wouter Vlemmings (Institutionen för rymd- och geovetenskap samt Onsala rymdobservatorium, Chalmers), Sofia Ramstedt (Uppsala universitet), Eamon O’Gorman ((Institutionen för rymd- och geovetenskap, Chalmers), E. M. L. Humphreys (ESO), M. Wittkowski (ESO), A. Baudry (Université de Bordeaux 1, Frankrike) och M. Karovska (Smithsonian Astrophysical Observatory, USA).
Fakta om Alma
Alma (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) är ett teleskop som består av 66 stora 12-meters och 7-metersantenner och som ligger 5000 meter över havet på Chajnantorplatån i norra Chile. Alma är ett samarbete ett samarbete mellan ESO, National Science Foundation i USA och Nationella instituten för naturvetenskap i Japan i samverkan med Chile och är världens hittills största astronomiska projekt. Chalmers och Onsala rymdobservatorium har varit med sedan starten och bland annat byggt mottagare till Alma. Vid Onsala rymdobservatorium finns Nordic Alma Regional Centre som tillhandahåller teknisk expertis om Alma och som hjälper nordiska astronomer att använda teleskopet.
Fakta om Onsala rymdobservatorium
Onsala rymdobservatorium är Sveriges nationella anläggning för radioastronomi. Observatoriet förser forskare med utrustning för studier av jorden och resten av universum. I Onsala, 45 km söder om Göteborg, drivs två radioteleskop, en station i teleskopnätverket Lofar, samt utrustning för forskning om jorden och atmosfären. Observatoriet medverkar även i flera internationella projekt. Institutionen för rymd- och geovetenskap på Chalmers tekniska högskola är värd för observatoriet. Verksamheten drivs på uppdrag av Vetenskapsrådet.
Kontaktinformation
Kontakter Robert Cumming, astronom och informatör, Onsala rymdobservatorium vid Chalmers, 031-772 5500, 070-493 31 14, robert.cumming@chalmers.se Wouter Vlemmings, biträdande professor i astronomi, Chalmers, 031 772 5509, 0733 544 667, wouter.vlemmings@chalmers.se
Samtliga svenska landsting har idag en egen Facebook-sida som i genomsnitt uppdateras drygt varannan dag. Flitigast i sociala medier är sjukhusen i Stockholm och Västra Götaland. Det visar en kartläggning som gjorts av läkarstudenter vid Sahlgrenska akademin.
I undersökningen tillfrågades 80 svenska sjukhus och samtliga 21 svenska landsting om hur de använder Facebook, YouTube, Twitter och Instagram. 25 sjukhus och 15 landsting svarade på enkäten.
Kartläggningen, som presenteras i läkarstudenten Alexander Appelstrands examensarbete vid Sahlgrenska akademin, inkluderade även sökningar på landstingens och sjukhusens sociala medier och hemsidor, samt intervjuer med ansvariga vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och Södersjukhuset i Stockholm.
Slutsatsen är att den svenska sjukvården tagit ett stort steg framåt när det gäller närvaron i sociala medier: 2009 hade 2 sjukhus sociala mediekonton i eget namn, i september 2014 var antalet 43.
När de gäller landstingen har samtliga enligt kartläggningen idag minst 1 egen Facebook-profil. Under den studerade månaden, september 2014, skrev det genomsnittliga landstinget 13 inlägg på Facebook varav åtta innehöll ett hälsobudskap
Sporadisk användning
På sjukhusnivån är användningen mer sporadisk. Av de 80 studerade sjukhusen använder bara 20 regelbundet minst ett av de fyra sociala medierna. Flitigast på sociala medier är sjukhusen i Stockholms Läns Landsting och i Västra Götalandsregionen och det är Facebook och YouTube som är mest populära.
– Det finns i huvudsak tre anledningar till att sjukhusen använder sociala medier: för att sprida information till allmänheten, för att rekrytera personal och för att marknadsföra sig själva. Att färre sjukhus än landsting använder sociala medier beror på att många representeras av sitt landsting i dessa kanaler, säger Alexander Appelstrand.
De flesta landsting har idag riktlinjer som säger att patientinformation inte får finnas synligt i sociala medier, bland annat med hänvisning till patientsekretessen. Direkt patientkontakt i sociala medier är också väldigt ovanlig bland svenska sjukhus, visar kartläggningen.
– Bland riskerna nämnde många att sociala medier kan sudda ut gränsen mellan det privata och det professionella, och att aktivitet i sociala medier framstår som oseriöst och slukar resurser, säger Alexander Appelstrand.
Mer än hälften av alla sjukhus och landsting saknar enligt kartläggningen en långsiktig plan för hur sociala medier ska användas.
– Men det finns många goda tankar. Vissa vill arbeta för att enskilda individer och avdelningar blir mer aktiva, andra vill använda sociala medier för rekrytering. Flera uttrycker också att riktlinjerna behöver bli mer genomarbetade i framtiden, säger Alexander Appelstrand:
– Men i de här studierna har jag bara frågat landstingen och sjukhusen. Det skulle förstås ge en mer komplett bild om man frågade patienterna hur de vill interagera med vården i sociala medier. All kontakt mellan sjukvården och allmänheten som fungerar väl är positiv, då det leder till bättre kunskap och förståelse mellan patient och vårdgivare.
Examensarbetet Användningen av sociala medier i svensk sjukvård kan beställas genom press@sahlgrenska.gu.se
Kontaktinformation
Alexander Appelstrand, student vid läkarprogrammet, Sahlgrenska akademin 0709 164 484 alexander_appelstrand@hotmail.com Handledare: doktor John Chaplin, Sahlgrenska akademin, john.chaplin@gu.se >0708-628857
Det visar Zulmir Bečević i en avhandling från Tema Barn vid Linköpings universitet. Han har djupintervjuat 13 ungdomar mellan 13 och 21 år som är placerade i HVB-hem (hem för vård eller boende). I avhandlingen lyfts deras livsberättelser fram om erfarenheter av att växa upp under kaotiska villkor som karaktäriseras av psykiska problem, trasiga relationer och andra former av social utsatthet. Syftet med studien är att undersöka hur ungdomar som är placerade i samhällsvård använder sina erfarenheter för att skapa mening och sammanhang kring sig själva och sina liv.
– Den här gruppen ungdomar är marginaliserad och osynliggjord, deras röster uppmärksammas inte i socialtjänstutredningar och insatserna sker sällan i samklang med dem. Istället är det experter som får yttra sig. Inte heller finns det mycket forskning som tar upp deras perspektiv, säger Zulmir Bečević.
Intervjuerna visar att ungdomarna förstår sig själva i termer av problem – däribland i deras uppväxt, skolgång, i relationer med andra, drog- och alkoholvanor eller självskadebeteenden. En sådan negativ självbild gör det svårare för dem att gå vidare och se positivt på sina liv. Institutionsboendet förstärker även deras syn på sig själva som problem, vilket är en inbyggd motsättning eftersom institutionernas övergripande syfte är att kompensera för och ”arbeta bort” problem. Ungdomarna har upplevt svek, både från nära anhöriga, skola och myndigheter och har därför låg tillit till vuxenvärlden.
– De förväntar sig att bli svikna. Potentiellt skickliga behandlare ges många gånger ingen chans. Men det finns också undantag där tillit kan växa fram i relationen mellan den unga och behandlaren.
De ungas berättelser visar också att deras framtida planer och förväntningar i huvudsak handlar om anpassning till traditionella normer, som att få ett jobb i industrin, hitta en partner och skapa ett hem.
– Genom deras röster synliggörs livsvillkoren för dem. Min förhoppning är att avhandlingen ska bidra till nya perspektiv som lyfter fram den här utsatta gruppen mer både i samhällsdebatten och i forskningen, säger Zulmir Bečević.
Avhandlingen heter Utsatthetens röster och är utgiven på bokförlaget Boréa.
Zulmir Bečević disputerade vid Linköpings universitet den 8 maj.
Kontaktinformation
Han nås på 0736 598487, zulmir.becevic@socwork.gu.se
Karl Hillman har nu avslutat ett 1,5-projekt där han 10 år bakåt i tiden har analyserat data från tidigare studier om materialåtervinning
Förstår inte vad tidigare data visar
– Problemet är att det har varit svårt att hitta grunden till tidigare data. De har inte varit väldokumenterade, man förstår inte vad de visar, säger Karl Hillman.
Ganska få studier av dem han gick igenom höll tillräckligt god kvalitet för att kunna användas i ett nordiskt sammanhang. Väldigt många studier, ca 50 stycken, höll inte måttet.
Finns en klimatnytta
Det behöver göras fler studier, men de som höll god kvalitet visar att det finns en klimatnytta med materialåtervinning jämfört med att producera nytt material.
– Jag har nu valt ut de data som jag bedömer har tillräckligt god kvalitet för att användas av branschen.
Gör egna nordiska studier
Han efterlyser nu egna nordiska studier med de bästa tillgängliga data om materialåtervinningen.
– Jag kan också tänka mig att man tar fram specifika data för olika typer av material och återvinningskedjor, och för resursanvändning och övrig miljöpåverkan.
Återvinningskedjan
Återvinningskedjan ser olika ut beroende på energimix, transportavstånd och olika processer för att tillverka aktuellt material och det sammantaget avgör vilka klimatprestanda de olika materialen har.
– Vill man använda sådana här data som underlag för hur man ska utforma de här systemen i framtiden så bör man göra specifika och inte som nu generella modelleringar.<
Rapporten: Karl Hillman kommer att presentera sin rapport på måndag 1 juni på Återvinningsindustriernas årliga konferens, där bl.a. klimat- och miljöminister Åsa Romson och Anders Wijkman också medverkar som talare.
Rapporten kommer att publiceras av Nordiska Ministerrådet under juni.
Text: Douglas Öhrbom
Kontaktinformation
Presskontakt: Douglas Öhrbom Telefon: 026-648509 Mobil: 070- 4466934 Epost: dom@hig.se För ytterligare information: Karl Hillman, universitetslektor i miljöteknik vid Högskolan i Gävle Telefon: 026-64 84 14, 070-191 45 59 E-post: karl.hillman@hig.se
Forskarna visar att den ekosystemansats som sedan över två decennier ska vara grunden för miljöarbetet kring Östersjön ännu inte tillämpas i praktiken. Den innebär att alla ekosystemets delar ska ses som en helhet, även människan och hennes påverkan.
Men de olika miljöproblemen hanteras fortfarande i huvudsak separat, utan hänsyn till hur de påverkar varandra, såväl i Sverige som i övriga östersjöländer. Inte heller har man vägt in risken att klimatets förändring kan göra det svårare att vända utvecklingen.
Framsteg har gjorts
Ändå har miljöarbetet haft betydande framgångar på vissa områden, samtidigt som förbättringar är svåra att urskilja på andra.
– Miljöarbetet har bland annat uppnått att många giftiga långlivande föroreningar har minskat i fisken i Östersjön, i många fall snabbt, säger Ragnar Elmgren vid Stockholms universitet som är huvudförfattare till numrets inledande artikel.
Belastningen med övergödande ämnen har också minskat, mest tydligt för fosfor, men syrebristen har ändå förvärrats och cyanobakterieblomningarna uppträder allt tidigare på sommaren.
Anpassad förvaltning krävs
Sommarens cyanobakterieblomningar brukar enbart betraktats som ett miljöproblem, eftersom de är otrevliga, giftiga och genom sin kvävefixering bidrar till övergödningen av Östersjön.
I specialnumret visar forskarna att cyanobakterierna även har en positiv sida, eftersom de tvärt emot vad man tidigare ansett producerar mat åt djurplankton som sedan äts av fisklarver och fiskyngel i Östersjön. Detta sker dessutom just under den period på sommaren när småfiskens födobehov är som störst.
– Blomningarna kan alltså inte längre bara ses som ett oönskat problem som bör undvikas, utan det blir fråga om att väga deras negativa effekter mot en ökad fiskproduktion, säger Ragnar Elmgren.
Särskilt i en framtid med accelererande klimatförändringar måste alla vi som arbetar med havsmiljöfrågor bli bättre på att betrakta ekosystemens problem som en helhet, så att den allmänt omfattade idén om en ekosystembaserad förvaltning också kan genomföras i verkligheten.
Bakgrund
Forskningsprogrammet Adaptiv förvaltning av Östersjöns ekosystem (BEAM) har letts från Stockholms universitet medan programmet Östersjöns ekosystemdynamik i ett klimatförändringsperspektiv (EcoChange) har letts från Umeå universitet och Linnéuniversitetet i Kalmar. Även forskare från universiteten i Göteborg och Uppsala, Lantbruksuniversitetet, Naturhistoriska riksmuséet och SMHI har deltagit i programmen.
Länk till publikationen: http://link.springer.com/journal/13280/44/3/suppl/page/1
Kontaktinformation
För ytterligare information Ragnar Elmgren, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik samt Östersjöcentrum, Stockholms universitet, tfn 08-16 40 16, e-post ragnar.elmgren@su.se Thorsten Blenckner, docent vid Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet, tfn 08-674 7669, e-post thorsten.blenckner@su.se
– Förespråkare har bara sett till vinsterna när de rekommenderat satsningar på biobränslen; minskade klimatförändringar när fossila bränslen ersätts, tryggad energiförsörjning och utveckling av landsbygden i länder på södra halvklotet, säger avhandlingens författare Marie Widengård.
Men verkligheten är mer komplicerad än så. Kritiker har pekat på att biobränslen för med sig nya problem som markrofferi, avskogning och tvångsförflyttningar av lokalbefolkning eller konkurrens om vad åkermark ska användas till: odling av mat eller av bränslen.
– För att förstå biobränslen i grunden måste vi ta hänsyn till alla dessa aspekter, inte bara ekonomi och hur bränslena produceras, säger Marie Widengård.
Med fokus på oljebusken jatropha har hon analyserat hur den globala debatten om biobränslen påverkar såväl uppfattningar om som satsningar på biobränslen i Zambia. Jatropha är en växt förespråkarna menade skulle producera biobränsle på ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart vis.
I Zambia rullades projekt med jatropha ut som en marknadsbaserad fattigdomslösning. Den privata jordbrukssektorn skulle erbjuda småbönder en ny salugröda. Men efter några år av satsningarna ser det ut som att varken lokalbefolkning eller företag har vunnit jatrophaodling.
– Det tycks som att idén aldrig var riktigt väl genomtänkt. Eftersom priset på jatrophaoljan var knutet till fossiloljepriset var den ersättning jatropha-företagen erbjöd bönderna väldigt låg, och utsädet av varierande kvalitet. Man visste för lite om jatropha som en biobränsle-gröda, och många företag har numera antingen gett upp idén eller satsat på växtförädling och genetisk manipulering av jatropha för att göra den mer lönsam, säger Marie Widengård.
Hon konstaterar att det helt klart har skett en förskjutning i synen på jatropha, från något hållbart och positivt till något förknippat med en rad problem.
– Jatropha har kallats en extraordinär kollaps. Men det övergripande problemet är snarare att dessa typer av ”mirakelgrödor” eller ”vinn-vinn-projekt” är väldigt vanliga. Nya idéer kläcks i Nord utan att man tar djupare hänsyn till hur de påverkar existerande markanvändning eller behov i Syd. Det finns sällan plats för långsiktiga projekt som kan omformuleras i mötet mellan utländska och lokala aktörer.
– Biobränslen kan på detta vis förstärka ojämlikheter mellan Nord och Syd, mellan utländska och lokala grupper, statliga och privata aktörer, menar Marie Widengård. Och ändå är de konfliktkategorierna kanske inte de mest relevanta. Istället kanske vi bör ställa frågor som: vem förlorar på att skog huggs ner för att paradoxalt nog producera klimatsmart bränsle? Och varför lierar sig vissa lokala grupper med företag och staten, och andra med internationella civilsamhället?
Marie Widengård efterlyser därför en mer nyanserad debatt i samband med biobränsleprojekt.
– Vi behöver en diskussion som rör sig bortom förutfattade meningar och som istället fokuserar på frågor om makt, intressen och värderingar inom biobränslepolitiken, likväl som på kunskapsproduktion kring biobränslen. Att förenkla verkligheten för att lösa komplexa problem som landsbygdsfattigdom och klimatförändringar är inte det mest konstruktiva.
FAKTA
Biobränslen är förnybara bränslen som skapas av organiskt material, som exempelvis sockerrör, majs, raps, sojabönor, palmolja och jatropha. Intresset för denna typ av bränslen har ökat eftersom de, till skillnad från fossila bränslen, inte bidrar till den globala uppvärmningen.
Avhandlingens titel: Becoming biofuels. The messy assembling of resources, sustainability, poverty, land use and nation-states
Avhandlingens abstract
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Marie Widengård, telefon: 076–336 4183, e-post:marie.widengard@globalstudies.gu.se
Jonna Bornemark söker genom den filosofiska dialogen förstå 1200-talsmystikern Mechthild von Magdeburg och hennes tid. Resultatet är ett personligt porträtt av en medeltida tänkare och ett omvälvande samtal om kroppslighet, erotik och kvinnlig auktoritet.
– Jag är själv inte kristen, men fascineras av denna kvinna som var en religiös avantgardist. Jag undersöker i boken en kroppslig och sensuell kristendom som sällan diskuteras idag. Hela Mechthilds värld uppstår i ett erotiskt möte mellan gud och människa, säger Jonna Bornemark.
Beginrörelsen, vilken Mechthild tillhörde, var under 1200-talet på stark frammarsch och erbjöd många kvinnor ett annat liv än det som maka och moder. Relationen till gud gav dessa kvinnor kraft att gå emot samtidens makthierarkier och skapa sitt eget religiösa avantgarde. För Mechthilds del innebar det att hon utvecklade en intim och egen relation till det gudomliga – en relation inom vilken hon undersöker vad en människa är, vad det gudomliga är och vad kärlek är.
Boken ges ut av förlaget Volante. Läs mer om boken.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta: Jonna Bornemark, docent i filosofi på Södertörns högskola, jonna.bornemark@sh.se, 08-608 45 28
– Patienter med hjärtsvikt behöver få rätt diagnos tidigt i sjukdomsförloppet för att kunna få rätt behandling och därmed förhindra att hjärtmuskeln försvagas. Många äldre är multisjuka och avhandlingen visar att det är mycket viktigt att ta reda på vilka bakomliggande hjärtsjukdomar som patienten har, men också att ta reda på livsstilsfaktorer som rökning, tidigare rökning, med mera, hos äldre, för att kunna ge adekvat vård, säger Mona Olofsson, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet.
Av befolkningens 70-80 åringar har cirka 10-20 procent hjärtsvikt. För att studera denna grupp närmare har Mona Olofsson i sitt avhandlingsarbete granskat data från 170 patienter med misstänkt hjärtsvikt som undersöktes av primärvårdsläkare i Skellefteå vid ett tillfälle under åren 2000-2003. Av dessa var 121 kvinnor med en medelålder på 78 år, och 49 män med en medelålder på 75 år. I sina studier genomförde Mona Olofsson ultraljud av hjärtat på patienterna, samt blodprovstagning för att bland annat undersöka halterna av markören NTproBNP. Därefter fick patienterna diagnos, hjärtsvikt eller inte, av en hjärtspecialist.
Mona Olofsson konstaterar att endast 45 procent av de 170 patienterna med misstänkt hjärtsvikt fick rätt diagnos. Sjukdomar som föranledde hjärtsvikt hos dessa äldre var högt blodtryck, hjärtinfarkt och förmaksflimmer.
Mona Olofsson visar också att analys av markören NTproBNP i blodet är ett verktyg för att kunna utesluta hjärtsvikt men även som prognosmarkör för sjukhusinläggning och död hos dessa äldre. En långtidsuppföljning under tio år visar att ålder, nedsatt njurfunktion, rökvanor och NTproBNP förutsåg död bättre än en diagnos av hjärtsvikt. Underliggande hjärtsjukdom och ålder förutsåg sjukhusinläggning och NTproBNP var också av betydelse. De patienter som hade hjärtsvikt hade högre risk för att bli inlagda på sjukhus än de som inte hade hjärtsvikt.
Avhandlingen är publicerad digitalt
Mona Olofsson kommer från Skellefteå. Hon är biomedicinsk analytiker, samt doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet.
Fredagen den 29 maj försvarar Mona Olofsson, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, försvarar sin avhandling med titeln: Hjärtsvikt hos äldre med fokus på diagnos och prognos. (Engelsk titel: Heart failure in elderly with focus on diagnosis and prognosis). Opponent: Tomas Jernberg, docent, överläkare, Institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska institutet. Huvudhandledare: Kurt Boman. Disputationen äger rum kl. 13.00 i Forumsalen, Campus, Skellefteå.
Kontaktinformation
För mer information om avhandlingen, kontakta gärna:Mona Olofsson, 070-647 94 30, mona.olofsson@vll.se
– Att vacker natur är en dragningskraft vet vi redan, men min forskning visar att det sociala är viktigt för att människor ska stanna kvar. Genom att välkomna människor in i gemenskapen kan små orter locka fler att flytta till trakten, säger Maria Thulemark, som är verksam vid Högskolan i Dalarna och Örebro universitet.
Maria Thulemark har i sin doktorsavhandling i kulturgeografi intervjuat inflyttare, entreprenörer, beslutsfattare, turismanställda och säsongsarbetare i Idre, Sälen och Wanaka, Nya Zeeland. Dessutom har hon använt statistik från databasen Bergslagsdata där man kan följa individer under lång tid.
Små landsbygdsorter kännetecknas i dag av en åldrande befolkning, utflyttning och avbefolkning. Men turistdestinationer på landsbygden har en positiv inverkan och kan möta den negativa trenden.
– Det är till exempel inte några problem för skidorter att locka säsongsarbetare till sig. De dras till platsen där de träffar och arbetar tillsammans med likasinnade, säger Maria Thulemark.
För säsongsarbetarna är det ofta svårt att särskilja vad som är arbete och fritid. Det finns en stark samhörighet och gemenskap men den är kopplad till arbetskamraterna snarare än till platsen.
– Sälen som plats är inte viktig. Det kan lika gärna vara en annan skidort. De integreras inte i lokalsamhället utan lever i sin gemenskap, berättar Maria Thulemark.
Samtidigt visar hennes forskning att om säsongsarbetare känner sig välkomna och blir en del av ett socialt sammanhang knutet till platsen finns det en större chans att de stannar kvar. Detsamma gäller turister som får ett trevligt bemötande. De får en anknytning till platsen och en anledning att flytta dit.
– För även om små turistorter lockar säsongsarbetare beskriver min studie hur svårt det är att lokalrekrytera till yrken som kräver utbildning. Att till exempel hitta en ny ekonomichef kan vara problematiskt. Därför är det viktigt att veta hur man kan locka till sig den kompetens som behövs. Genom kunskap om potentiella inflyttares bakgrund och motiv kan riktade insatser möjliggöra ökad inflyttning, säger Maria Thulemark.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Maria Thulemark: 023-778961, mth@du.se
Av maten som produceras förstörs eller slängs upp emot 50 procent. Med matsvinn avses onödigt matavfall, sådant som hade kunnat ätas om det hanterats annorlunda. Enligt Naturvårdsverket slängs årligen cirka 1 miljon ton mat i Sverige och det är hushållen som står för största delen. Med förpackningar som skyddar varan och hjälper konsumenten hantera varan på bästa sätt skulle matsvinnet kunna minska.
Projektet ”Förpackningssystem för minskat matsvinn” ska utveckla nya innovativa förpackningslösningar som reducerar svinnet längs hela värdekedjan från livsmedelsproducent till konsument. Lösningarna ska optimeras på systemnivå så att ingen del av kedjan optimeras på bekostnad av någon annan del. För att ta detta helhetsgrepp har Innventia samlat ett unikt konsortium med deltagare längs hela kedjan; material- och förpackningsproducenter, livsmedelsproducenter, dagligvaruhandeln, myndigheter, institut och högskolor med Helén Williams vid Karlstad universitet i spetsen, återvinningsföretag samt Konsumentföreningen Stockholm. I den workshop som arrangerades i den inledande fasen – steg 1 i Vinnovas program Utmaningsdriven innovation – förra året framkom att många aktörer inte hade tillräcklig kunskap och kännedom om andra delar i kedjan.
När projektet nu går vidare i steg två blir en viktig del att kartlägga svinn och förbättringspotential i hela värdekedjan. För att göra detta kommer bland annat etnografiska studier hos konsumenter att genomföras. Dessa kommer att ge svar på hur livsmedel hanteras i hemmet och förbättringsmöjligheter hos förpackningar för att skydda produkten, kommunicera, och tillvarata resurserna på bästa sätt.
Tillsammans med tre livsmedelsproducenter kommer tre olika prototyper att tas fram som konkreta exempel på hur förpackningen både kan bidra till ökat utnyttjande och göra livsmedels- och förpackningsindustrin mer resurseffektiv. Prototyperna utvecklas för att bygga kunskap som kan komma att appliceras på helt andra produkter. Eftersom två tredjedelar av alla förpackningar används inom livsmedels- och dryckesindustrin kommer resultaten att på sikt kunna beröra miljontals användare. För företagen som medverkar i projektet blir de nya effektivare förpackningarna också ett konkret resultat i arbetet för en hållbar utveckling som också kan vara varumärkesstärkande.
– Genom att ta fram prototyper får företagen konkreta exempel att visa upp. Generell kunskap räcker inte för att skapa innovation. Vår ambition är att utveckla reella förpackningslösningar och visa på förpackningens faktiska betydelse för att förhindra att svinn uppstår. Då skulle vi börja tala om förpackningen som en miljöhjälte, säger Kristina Wickholm som leder projektet.
– Att aktörer från hela kedjan nu vill samverka för att reducera matsvinnet i alla led är ett riktigt drömprojekt, säger forskaren Helén Williams, Karlstad Universitet, som också kommer att delta som delprojektledare.
I projektet ”Förpackningssystem för minskat matsvinn” ingår Innventia (koordinator), Karlstad Universitet, BillerudKorsnäs, Electrolux, Orkla, Santa Maria, Axfood, Pacsystem, Trioplast, Flextrus, Arta Plast, Naturvårdsverket, Konsumentföreningen Stockholm, Ragn-Sells och SP. Vinnova stödjer det 2-åriga projektet med 4,7 miljoner och deltagande företag finansierar med lika mycket.
Kontaktinformation
Kristina Wickholm 08 676 7422 eller kristina.wickholm@innventia.com
