Statsvetaren Matilde Millares vid Stockholms universitet har undersökt den partiideologiska utvecklingen i Sverige över tid genom en analys av debatten om valfrihet inom skolan och hälso- och sjukvården.

– Det är framför allt Socialdemokraternas syn på valfriheten som har förändrats, de har gått från ett bredare begrepp där valfriheten innebar ”något mer än bara valet mellan två vårdcentraler” till att det idag är just den typen av val som står i fokus, säger Matilde Millares som doktorerat med avhandlingen Att välja välfärd. Politiska berättelser om valfrihet.

I sin studie tittar Matilde Millares på hur de politiska skiljelinjerna utvecklats mellan de två regeringsbärande partierna i svensk politik, Socialdemokraterna och Moderaterna, från sent 1970-tal till 2010. En av slutsatserna är att partierna har kommit att samsas kring ett smalare valfrihetsbegrepp, där kraven på jämlikhet tonas ner.

– Moderaterna har fått en mer positiv syn på politikens roll genom politikens möjligheter att garantera medborgarna ”valet mellan två vårdcentraler”. Det är också intressant att i bägge partiers diskussioner om valfriheten läggs allt större vikt vid huvudmännens verksamhetsvillkor på bekostnad av fokus på medborgarna, säger Matilde Millares.

Matilde Millares menar att det skapar förutsättningar för en slags enhetlighet som de politiska aktörerna lyfter fram som nödvändig. En konsekvens av detta är dock även att de sociala rättigheterna blir en produkt snarare än en rättighet, vilket i sig skapar nya utmaningar för de politiska partierna att i framtiden formulera mål för den svenska välfärdsstaten.

Avhandlingen visar att det faktum att politiska skiljelinjer närmar sig varandra i vissa aspekter inte betyder att frågor blir oideologiska. Snarare innebär det att de ideologierna förändras.

– Eftersom politisk representation bygger på att väljare kan ta ställning till vad som representeras, har såväl forskare som politiker ur ett demokratiperspektiv ett ansvar för att förtydliga detta, framhåller Matilde Millares.

Kontaktinformation
För ytterligare information
Matilde Millares, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, mob 073- 639 55 55, matilde.millares@statsvet.su.se

Manifest var vanliga när modernismen slog igenom i början av 1900-talet. De flesta ismer formulerade sina ståndpunkter i manifest som publicerades i tidningar eller som flygblad. Mette Tjell har undersökt de nya litterära manifest som har börjat dyka upp i franska samtidsromaner och visar att manifestgenren har genomgått en metamorfos.

– Genren var från början avantgarderörelsernas signum. Dadaisterna till exempel, som var tongivande i Frankrike vid första världskrigets slut, lanserade hundratals manifest i vilka de deklarerade sina idéer om konstens och litteraturens revolutionära kraft. Sådana revolutionära rörelser i konstens tecken lyser med sin frånvaro i dagens samhälle. Det litterära manifestets inträde i fiktionen kan därmed tolkas som ett uttryck för en nostalgi över en svunnen tid, säger Mette Tjell.

Hon hämtar exempel från tre böcker som alla är skrivna på 1990-talet och där manifestet har en tydlig plats men används på olika sätt: Le Caoutchouc décidément (1992) av Éric Chevillard, Tout-monde (1993) av Édouard Glissant och Le Post-exotisme en dix leçons, leçon onze (1998) av Antoine Volodine.

Volodines bok är till exempel en hyllning till världsrevolutionens hjältar som slogs för idealen, men hans manifest lyfter också fram hur litteraturen blir vårt kollektiva minne som berättar om svunna tider. Chevillard använder manifestet till att visa upp principerna för sitt eget kreativa skrivande och Glissants bok beskriver ett stort och globalt fredsprojekt.

– Romanernas fiktiva manifest fungerar på ett radikalt motsatt sätt än vad avantgardemanifestet gjorde för hundra år sedan. Idag när färre läser böcker och litteraturen inte längre har en särställning i samhället, tenderar manifesten att försvara den litterära traditionen istället för att revolutionera den. Romanerna är konstruerade för att lyfta fram litteraturens centrala roll som en fri och oberoende röst. Samtidigt använder författarna manifestet som ett stilgrepp för att marknadsföra sig.

I avhandlingen jämför Mette Tjell även andra litterära manifest som skrivits i Frankrike under de senaste 25 åren och ser där samma tendens att försvara litteraturens ställning i samhället. Hon visar att i likhet med Chevillard, Glissant och Volodines manifestliknande romaner, lanseras de flesta litterära manifest idag av enskilda författare, till skillnad från modernismens manifest som gav uttryck för kollektiva röster och var förankrade i estetiska rörelser.

– Det säger en hel del om litteraturens och författarnas villkor i samhället. Genom sina manifest uttrycker vissa samtida författare sin medvetenhet om litteraturens kris och i viss mån försöker de återuppliva litteraturens politiska dimension, säger Mette Tjell.

Kontaktinformation
Mer information: Mette Tjell, Telefon: 031-786 18 09, e-post: mette.tjell@sprak.gu.se
Avhandlingens titel: Le Manifeste littéraire revisité. Explorations fictionnelles du genre dans la littérature française contemporaine
(The Literary Manifesto revisited: fictional explorations of the genre in Contemporary French Literature)
Disputation: Lördag 7 mars kl. 14.15, Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Opponent: Maître de conférences Frank Wagner, Université Rennes 2, Frankrike
Avhandlingen kan beställas av författaren, epost: mette.tjell@sprak.gu.se

Bältesanvändningen av förare och framsätespassagerare närmade sig 98 procent redan år 2012, men har inte fortsatt uppåt därefter. Framsätespassagerarna har långsamt minskat sin bältesandel de senaste åren och närmar sig nu 96 procent.

– Vad vi tyvärr noterat är att bältesanvändningen bland barn i baksätet också minskar. 2012 var toppåret med nästan 97 procent, men 2014 visar observationerna att bara 95 procent av barnen är bältade, säger Jörgen Larsson, VTI.

Vuxna i baksätet har den tydligaste minskningen av bältesnyttjande efter 2012.När VTI:s mätserie började 1983 var bältesanvändningen bland vuxna i baksätet endast 10 procent, men ökade sedan kontinuerligt och var uppe i cirka 84 procent år 2013. Enligt de senaste observationerna har den andelen minskat till omkring 81 procent.

Den lägsta bilbältesanvändningen 2014 har unga manliga förare (18–25 år) med 81 procent. I samma åldersgrupp använder 91 procent av kvinnorna bälte.Nivåerna för de olika åldersgrupperna har varit tämligen stabila de senaste åren.

– Glädjande är att allt fler yrkesförare tar på sig bältet, även om det är många i de tunga fordonen som fortfarande kör utan, säger Jörgen Larsson.

Lagen om taxiförares bältesanvändning trädde i kraft 1 oktober 1999 och sedan dess har användningen ökat kontinuerligt. 2014 är bältesanvändningen rekordhög, drygt 97 procent, det vill säga på samma höga nivå som bland förare av personbilar.

I de tunga fordonen, med eller utan släp, var endast 5–7 procent av alla förare bältade 1999. År 2014 är andelen cirka 65 procent, vilket är något högre än föregående år.

VTI har observerat bilbältesanvändningen i ett antal syd- och mellansvenska städer sedan 1983. Observationerna år 2014 gjordes under ett tiotal dagar i augusti–september på totalt tio mätplatser i Göteborg, Skövde, Sollentuna, Sundbyberg, Västerås, Norrköping, Linköping, Uppsala och Enköping. Sammanlagt observerades drygt 57 200 personbilar, nästan 1 300 taxibilar samt cirka 9 700 övriga bilar, exempelvis lastbilar.

Kontaktinformation
Mer information: Jörgen Larsson VTI http://www.vti.se/sv/medarbetare/profil/jorgen_larsson/

Vetenskapsrådet arbetar kontinuerligt och på flera olika sätt för att öka jämställdheten inom forskning. Ett arbete som bedrivs sedan 2009 är att externa observatörer deltar i de möten där sakkunniga bedömer vilka forskare som ska beviljas forskningsstöd. Hur fungerar processen ur ett jämställdhetsperspektiv och påverkas bedömningen av detta? Behandlas kvinnliga och manliga sökande på olika sätt? Vilka kommer till tals i bedömargruppen och hur styrs diskussionerna?

– Genom den här studien kan vi identifiera vilka verktyg vi behöver ge våra granskare för att säkerställa en jämställd bedömningsprocess, säger Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström,

Positiva förändringar har kunnat iakttas sedan arbetet inleddes men samtidigt finns det ett behov av att fortsätta med ett aktivt jämställdhetsarbete. En röd tråd i de observationer som gjorts är att när olika informella strukturer eller outtalade bedömningskriterier får inverkan på bedömningsprocessen så påverkas jämställdheten negativt.

– Vi vill betona att det är viktigt att granska själva processen och inte bara utfallet om vi vill uppnå en jämställd fördelning av forskningsmedlen, säger John Tumpane, analytiker vid Vetenskapsrådet. En viktig slutsats är att alla, oavsett kön, tillhörighet eller andra ovidkommande faktorer, vinner på en ökad formalisering av bedömningsprocessen.

– För att åstadkomma detta föreslår vi bland annat tydligare rutiner för hur alla bedömargruppers möten ska genomföras och hur bedömningen av forskarens meriter kan blir mer konsekvent. Vi föreslå också medvetandehöjande utbildningar.

Rapportförfattarna menar att det finns en risk att ökad formalisering kan uppfattas som byråkratisk, men att det skapar bättre förutsättningar för att informella kriterier inte får betydelse för utfallet i bedömningen. Något som samtidigt ökar sannolikheten för att Vetenskapsrådet finansierar den bästa forskningen.

På Vetenskapsrådets webbplats hittar du mer infomration samt länkar till de olika rapporterna.

Kontaktinformation
För övergripande policyfrågor: Sven Stafström, generaldirektör vid Vetenskapsrådet, tel 08-546 44 161, e-post sven.stafstrom@vr.se För detaljer om hur observationerna genomförts och rekommendationerna i rapporten: John Tumpane, analytiker vid Vetenskapsrådet, tel 08-546 44 279, e-post: john.tumpane@vr.se

Bakgrunden till Zigenarundersökningen var att den socialdemokratiske socialministern Gunnar Sträng 1952 hade deklarerat att ”… de uppskattningsvis 700 svenska medborgare, som är kända som zigenare, har samma rättigheter och skyldigheter som andra svenskar.” Detta erkännande av svenska romers formella medborgarstatus innebar emellertid inte deras situation utanför eller på gränsen till välfärdssamhället omedelbart förbättrades.

Erkännandet blev i stället upptakten till vad som skulle komma att bli en omfattande vetenskaplig och socialpolitisk verksamhet för att göra romerna till svenska medborgare i praktiken. Meningen med Zigenarundersökningen var att skapa ett vetenskapligt underlag så att den praktiskt ansvarige socialläkaren John Takman, kunde formulera ett professionellt utlåtande till Arbetsmarknadsstyrelsen, som var ansvarig för ”zigenarfrågan” och finansierade undersökningen. Utlåtandena skulle användas i myndigheternas praktiska arbete med romer på lokal nivå, huvudsakligen inom områdena bostad, arbete och utbildning.

I avhandlingen undersöker Ida Ohlsson Al Fakir hur och varför detta kunskapsunderlag skapades. Avhandlingens analytiska blick fokuserar således på de svenska myndigheternas, tjänstemännens och de vetenskapliga experternas arbete, snarare än mot de romer som de undersökte och skapade kunskap om. Studien visar att kunskapen som skapades gav upphov till flertalet nya frågeställningar och forskningsprojekt, som i sin tur medförde att Zigenarundersökningen expanderade. Det förhållandevis avgränsade myndighetsuppdraget, som endast rörde romer i Stockholm, utvecklades därmed till ett mångvetenskapligt och omfattande forskningsprojekt som inkluderade alla svenska romer.

– I stället för att ”lösa zigenarfrågan”, som ju var den övergripande målsättningen med den socialmedicinska undersökningen, kom den snarare att utvidgas i nya dimensioner, som innebar att romer problematiserades som avvikande utifrån nya perspektiv och i alltmer detaljerade former. Detta trots att experterna som var inblandade i Zigenarundersökningen hade inkluderingen av romer som uttalad ambition och drivkraft, säger Ida Ohlsson Al Fakir.

Ett av avhandlingens viktigaste resultat är att 1960-talets socialmedicinska undersökningar av svenska romer som ”avvikande” men ”värdiga”, och förändringsbara, svenska medborgare i huvudsak resulterade i att normalitet fick en tydligare innebörd, medan avvikelse differentierades med hjälp av ständigt nya vetenskapliga kunskapsinsamlingar. I Zigenarunder-sökningens genomförande är det alltså vad som konstruerades som normalitet, snarare än vad som konstruerades som avvikelse, som framstår tydligast.

Ida Ohlsson Al Fakir är historiker och har tidigare studerat Svenska kyrkans förhållande till romer och resande under första halvan av 1900-talet.”

Avhandlingen Nya rum för socialt medborgarskap. Om vetenskap och politik i ”Zigenarundersökningen” – en socialmedicinsk studie av svenska romer 1962-1965 försvaras fredagen den 6 mars, kl. 13.15 i sal Homeros, Hus F, Linnéuniversitetet, Växjö. Opponent är professor Teemu Ryymin, Universitetet i Bergen.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Ida Ohlsson Al Fakir, e-post: ida.ohlsson-alfakir@lnu.se.

Avhandlingen finns tillgänglig i fulltext i publiceringsdatabasen DiVA (lnu.diva-portal.org)

Både delandets ekonomi och förarlösa bilar har under de senaste åren fått ordentligt med uppmärksamhet. Det är i skenet av dessa två företeelser som Pierre-Jean Rigoles arbete vid KTH:s centrum för trafikforskning är intressant. Inte minst då många stockholmare pendlar ensamma i sina bilar och hans arbete visar att antalet passagerare i fordonen skulle öka med 50 procent.

Frågan som ställs i examensarbetet är vad som skulle hända om alla bilpendlare i Stockholmsområdet istället skulle börja använda sig av självkörande taxibilar – så kallade Shared Autonomous Vehicles (SAV) – med fyra passagerarplatser. Det görs redan 272 000 sådana resor med vanlig taxi dagligen i Stockholmsområdet, och de står för ungefär hälften av den totala trafiken.

Svaret har Pierre-Jean Rigole fått via simuleringar som visar hur förarlösa fordon skulle kunna ersätta personbilarna. En förarlös bil på 14 vanliga är alltså resultatet.

Det hela förutsätter dock att resenärerna i genomsnitt accepterar 13 procent längre restid och en väntetid på sex minuter innan den självkörande bilen dyker upp utanför porten. Samtidigt kan väntetiden vara acceptabel åtminstone under vintertid då en hel del stockholmare till exempel slipper skrapa bilrutorna.

– En förutsättning för att ett förarlösa fordonet skulle kunna ersätta 14 bilar är alltså att människor går med på samåkning. Vi tar bara hänsyn till bilbaserat arbetspendling och inte omflyttningar från kollektivtrafik eller inga långresor, säger Wilco Burghout, föreståndare på KTH:s centrum för trafikforskning.

Pierre-Jean Rigoles drar slutsatsen att miljöeffekten och trängseleffekten av hans modell skulle vara måttlig, men samtidigt skulle en konkret nytta vara all den yta som frigörs från parkeringsplatser. Endast en 20-del av dagens parkeringsplatser skulle behövas. En annan högst trolig nytta är att trafiksäkerheten skulle öka.

Vidare skulle även den totala körsträckan för samtliga fordon minska med 11 procent.

Pierre-Jean Rigole tror själv att förarlösa fordon har en framtid.

– Förarlösa bilar är den ”smarta bilen”, och lika revolutionerade som den smarta telefonen. Den kommer att revolutionera bilägandet, leda till smidare trafik med många färre olyckor och frigöra mycket värdefullt utrymme i städerna som idag ockuperas av parkerade bilar. En flotta med förarlösa elbilar kommer att vara en viktig pusselbit i framtidens hållbara transportsystem, säger Pierre-Jean Rigole.

Wilco Burghout har varit Pierre-Jean Rigoles tekniska handledare. Även Daniel Jonsson på Avdelningen för transport- och lokaliseringsanalys vid KTH och Ingmar Andreasson på Logistikcentrum har deltagit i projektet fått stöd av Transportekonomiska forskningsstiftelsen. Pierre-Jean Rigole är idag verksam på Energimyndigheten medan Wilco Burghout och Daniel Jonsson kommer att jobba vidare inom forskningsområdet på KTH.

Här hittar du examensarbetet i sin helhet

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Wilco Burghout på 08 – 790 88 96 / wilco.burghout@abe.kth.se eller Daniel Jonsson på 08 – 790 96 37 / daniel.jonsson@abe.kth.se.