Statens utlänningskommission samlade med hjälp av lokala poliskontor, arbetsgivare och hyresvärdar in information om flyktingar som sedan utgjorde grund för beslut om uppehållstillstånd. Sociala faktorer som alkoholism, homosexualitet, arbetsovillighet och ”lösaktigt leverne” straffades med korta uppehållstillstånd och geografiska begränsningar. Myndigheter använde uppehållstillstånden som ett avancerat kontrollsystem med syfte att påverka individer att bete sig enligt 1940- och 1950-talens sociala normer.

– Myndigheterna hade stor frihet att själva bestämma hur länge ett uppehållstillstånd skulle gälla och om det skulle begränsas geografiskt. Etniska fördomar påverkade därför säkerhetspolitiska bedömningar. Men det betydde också att enskilda tjänstemäns personliga bedömning av individers moral, liv och leverne hade stor påverkan på deras livsvillkor då beslut fattades godtyckligt, säger Cecilia Notini Burch vid Historiska institutionen, Stockholms universitet.

Under efterkrigstiden intog Sverige en ny ställning i flyktingpolitiska frågor. I samband med internationella flyktingöverenskommelser öppnades gränserna för politiska flyktingar. Men med kalla kriget tilltog samtidigt rädslan för kommunism och sovjetiska agenter, vilket fick konsekvenser för ryska flyktingar.

– Myndigheterna trodde att ryssarna var mer benägna att bli kommunister och spioner än andra etniska grupper från Sovjetunionen. Balter ansågs till exempel vara pålitligare och hade bättre livsvillkor än ryssar, trots att det inom gruppen fanns flera nazistiska krigsförbrytare, säger Cecilia Notini Burch. <br />I en jämförelse mellan flyktinggrupper är skillnaden tydlig. Cecilia Notini Burchs forskning visar att myndigheter kontrollerade alla flyktingar från öst, men att ryssar kontrollerades särskilt hårt. Det kunde ta decennier innan ryska flyktingar fick fri rörlighet medan balter i regel fick det inom fyra till fem år.

Avhandlingens namn: A Cold War Pursuit: Soviet Refugees in Sweden, 1945-54

Tuffa åtstramningspaket fungerar. Se på de baltiska staterna – de svarade på finanskrisen med ett rejält stålbad. Och det lyckades.

– Det här är en populär berättelse bland ledande nyliberala ekonomer, säger Charles Woolfson, professor i industriell sociologi och verksam vid REMESO, Linköpings universitet.

Han har i många år forskat om utvecklingen i Lettland och ger nu, tillsammans med forskningskollegor, ut boken ” The Contradictions of Austerity: The Socio-economic Costs of the Neoliberal Baltic Model ” om den ekonomiska krisen i Estland, Lettland och Litauen. Boken har kommit ut på Routledge. Medredaktör är Jeffrey Sommers vid University of Wisconsin-Milwaukee.

De baltiska staterna gjorde en rekordsnabb resa från att vara sovjetiska delrepubliker till en långtgående nyliberal kapitalism. När finanskrisen slog till 2008 svarade de med radikala åtstramningsprogram som bland annat innehöll stora sänkningar av löner och pensioner, och med en kraftigt ökad arbetslöshet som följd. BNP föll med 15-20 procent på bara några år.Många balter valde att emigrera. Forskarna talar om massemigration från de tre baltiska staterna.

–  De protesterade med sina fötter, inte med sina röster, säger Charles Woolfson.

Åtstramningarna tycks dock ha fungerat, idag är BNP i stort sett tillbaka på samma nivå som före krisen. De makroekonomiska indikatorerna är positiva. Arbetslösheten har sjunkit, även om den fortfarande är hög (11 procent). De baltiska staterna lyfts fram som ett föredöme, bland annat av IMF:s chef Christine Lagarde. Andra krisdrabbade länder, exempelvis i södra Europa bör följa deras exempel.

Men priset för återhämtningen är högt, säger Arunas Juska, en av författarna i boken. Ursprungligen från Litauen forskar han nu i sociologi vid East Carolina University, USA, och är gästprofessor vid REMESO.

–  De demografiska problemen växer och gör att återhämtningen inte är långsiktigt hållbar. Med en snabbt åldrande befolkning och brist på kvalificerad arbetskraft är det svårt att se hur de ska kunna bygga upp en modern industri. Så länge de kan tävla i låglöneligan med Kina går det bra, men hur hållbart är det?

Boken avslutas med ett kapitel om den tragiska kollapsen i Maxima stormarknad i Riga, i november 2013. 54 människor miste livet när stora delar av taket rasade in. Författarna beskriver den radikala avreglering som föregick katastrofen. Bristande säkerhetsrutiner fullbordade den. Varningssignaler ignorerades. När larmet gick bedömdes det av butiksledningen som falskt och kunderna uppmanades stanna kvar och fortsätta shoppa. Detta i kontrast till en rad mindre butiker i samma köpcentrum som evakuerades. De som ändå försökte fly hindrades av att nödutgångarna automatiskt hade stängt när strömmen försvann.

Kapitlet berättar om en urspårad företags- och säkerhetskultur, ett regulatoriskt vakuum och nedmonterade kontrollinstitutioner där ansvaret förts över på ”själv-reglering”.

Avhandlingen visar hur sexköpare via forumet recenserade och betygsatte sina möten med sexsäljare. För att få ökade ”rättigheter” som konsumenter, uppmanade en grupp sexköpare att bojkotta sexsäljare med falsk marknadsföring och satte press så att sexsäljare skulle sänka sina priser, förbättra sin service och erbjuda en pengarna-tillbaka-garanti som på andra marknader. Resultaten visar att sexköpares ställning som konsumenter stärktes under undersökningsperioden. Avhandlingen visar också hur sexsäljare framhöll att prostitution inte kunde liknas med vilken marknad och vilket arbete som helst. För att få ökade rättigheter som producenter förhandlade sexsäljarna direkt med sexköparna och skapade ”kollektiva kontrakt”, om vilka regler som skulle gälla när de möttes fysiskt. Sexsäljarna kallade sig för ”fucket” och deras sätt att agera känns igen både från flera utländska fackföreningar för sexarbetare och från brukarorganisationer.

Sexsäljare spred via forumet, information om farliga kunder, förmedlade kontakter och varnade särskilt unga, nya, och oerfarna sexsäljare som hade störst risk att bli lurade, rånade eller utsatta för våld. Sexsäljarna utvecklade ett egenorganiserat frivilligt socialt arbete.

– Förtroendet för både socialarbetare och polis var lågt varför många i första hand vände sig till prostitutionsforumen för att få råd och stöd, säger Gabriella Scaramuzzino. Avhandlingen visar att sexsäljare både var rädda för att bli omyndigförklarade och för att förlora vårdnaden av sina barn om de skulle vända sig till myndigheterna för att få stöd och hjälp. Även om socialarbetare sällan syntes på forumen, hade en prostitutionsenhet en annons där de erbjöd ett preventionspaket till ”sexsäljare/sexarbetare”. De eftersträvade ett s.k. brukarperspektiv och arbetade enligt en skadereducerande princip och därmed i motsats riktning mot regeringens politik, där prostitution på sikt ska elimineras genom att hjälpa sexsäljare och sexköpare ut ur prostitutionen.

Avhandlingen visar en komplex bild av hur internet skapar nya förutsättningar för makt och inflytande på prostitutionsområdet, inte minst i Sverige, och hur det sociala arbetet står inför en utmaning att hitta sin roll. Hur ska de offentliga kunna hjälpa en målgrupp som har en annan syn på hur prostitution ska förstås och hanteras och som har varierande behov, i ett land där prostitution är en så politiskt laddad fråga?

FAKTA
Gabriella Scaramuzzino har en bakgrund inom RFSU och som socialsekreterare på prostitutionsenheten i Malmö där hon kartlagt sexhandeln på internet och arbetat med personer som ville sluta eller minska köpa sexuella tjänster. Vid sidan av avhandlingsarbetet forskar Gabriella om det civila samhället, internet, sexualitet och socialt arbete, om sexarbetares och sexköpares mobilisering och organisering både på lokal, nationell och internationell nivå samtidigt som hon undervisar på socionomutbildningen vid Linnéuniversitetet.

Avhandlingen Sexsäljares och sexköpares kollektiva handlande på internet: En svensk ”fuckförening”? försvaras fredagen den 23 maj 2014, kl. 10.15 i sal Myrdal, Hus K, Linnéuniversitetet, Växjö. Opponent är professor Göran Ahrne, Stockholms universitet.

Avhandlingen kan beställas genom Linnaeus University Press: lupress@lnu.se.

Doktoranden Eva Olofsson har i sin avhandling kartlagt konsekvenser av trafikskador hos barn. En av studierna visar att omkring 30 procent av alla trafikskadade barn lider av posttraumatiskt stressyndrom en månad efter skadehändelsen. Hos en sjättedel kvarstår stressyndromet efter tre till sex månader.

– I samband med olyckan upplever barnen ofta en hög nivå av stress och rädsla och ett direkt hot mot sitt liv. På sikt kan detta orsaka posttraumatiskt stressyndrom (ångestsyndrom) som kan bli till stora hinder i vardagen, säger Eva Olofsson.

I en annan studie tillfrågades 292 trafikskadade barn i Göteborgsregionen om kvarstående konsekvenser av olyckan. Enkäten visade att 22 procent av barnen fortfarande ett år efter skadehändelsen hade psykiska och psykosociala problem kopplade till skadehändelsen.

Kvarstående psykiska besvär är därmed vanligare bland olycksdrabbade barn än kvarstående fysiska problem (vilket noterades hos 16 procent av barn skadade i Göteborgsregionen).

De kvarstående psykiska besvären var däremot inte relaterade till hur allvarlig skadan var.

– Mina studier tyder på att upplevelsen av händelsen påverkar mer än själva skadan. Att skadas som oskyddad fotgängare och med ett motorfordon inblandat kan upplevas mer stressande, skrämmande och hotfullt än till exempel en singelolycka med cykel. Att vårdas inneliggande på sjukhus, med ibland skrämmande procedurer i en främmande miljö kan vara mer stressande än att behandlas på en mottagning och sedan få åka hem samma dag.

Den vanligaste orsaken till trafikskada bland barn är cykelolyckor. Eva Olofssons studier visar att det blivit betydligt vanligare att barnen som skadar sig i trafiken bär cykelhjälm vid olyckstillfället: 1993 hade ungefär 40 procent av de barn som skadades cykelhjälm, 2006 var andelen 80 procent.

Andelen barn med skall/hjärnskada efter en cykelolycka och som sökt vård vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg minskade under perioden 1993-2006, men minskningen är inte statistiskt säkerställd. Även ansiktsskadorna minskade betydligt. Däremot ökade andelen armskador tydligt.

– Vi kan se att cykelhjälmens har en stor skyddseffekt mot svåra och livshotande skall- och hjärnskador för alla typer av cykelolyckor. Hjälmen skyddar dessutom också mot ansiktsskador, säger Eva Olofsson.

Tonåringar, och särskilt flickor, är dock betydligt mindre benägna att använda cykelhjälm. Trots att en ny hjälmlag infördes 2005 för alla under 16 år använde knappt 60 procent av alla barn hjälm när de cyklade till och från skolan år 2012. Endast 32 procent av samtliga cyklande i Sverige, vuxna och barn, hade hjälm när de cyklade.

Eva Olofsson har arbetat som sjuksköterska i mer än 20 år och har stor erfarenhet av att vårda trafikskadade barn.

– Barn är en mycket utsatt grupp i trafiken. Att identifiera vilka konsekvenser en trafikskada får för barnen är viktigt för att de ska få ett så optimalt omhändertagande som möjligt, säger hon.

Eva Olofssons slutsats är att akutsjukvården bör utveckla rutiner för att kunna identifiera och följa upp trafikskadade barn som riskerar långvariga psykiska, psykosociala och fysiska besvär.

Avhandlingen Children injured in traffic from a medical and psychosocial perspective – causes and consequences försvaras vid en disputation den 9 maj.