Typ 2 diabetes, ofta kallad vuxendiabetes, föregås ofta av en nedsatt glukostolerans som gör att sockerkoncentrationen i blodet stiger för högt. Internationella studier visar att deltagare med nedsatt glukostolerans som lyckades öka sin fysiska aktivitet och begränsa sitt kaloriintag också minskade risken att utveckla diabetes.

Forskare vid Sahlgrenska akademin har i ett unikt försök omsatt de vetenskapliga studierna i en konkret metod inom Skövdes primärvård, där 52 personer med nedsatt glukostolerans erbjöds delta i en studie för att öka sin fysiska aktivitet.

Metoden lyckades både öka deltagarnas fysiska aktivitet och leda till kostförändringar. Som ett resultat minskade deltagarna sin vikt och sitt midjemått med i genomsnitt tre procent, och sitt blodtryck med i genomsnitt åtta procent.

– Män med förstadier till typ 2 diabetes har hög sannolikhet för att ha en låggradig inflammation i kroppen och har större risk att utveckla hjärt- och kärlsjukdom än individer med normal glukosomsättning. Dock, en högre grad av fysisk aktivitet verkar effektivt kunna både begränsa inflammationen och minska risken för hjärt- och kärlsjukdom, säger Margareta Hellgren, distriktsläkare inom Närhälsan Skövde och doktorand vid Sahlgrenska akademin.

Forskarnas slutsats är att det enkla programmet kan hjälpa högriskpatienter att komma igång med fysisk aktivitet, och på så sätt både förhindra typ 2 diabetes och förebygga hjärt- och kärlsjukdom.

Göteborgsforskarna har också utvecklat en särskild enkät som visat sig användbar för att identifiera patienter som gynnas av livsstilsförändring.

– I framtiden skulle man kunna använda sig av screening bland högriskindivider på vårdcentralen och annonsering i media för att hitta personer som skulle ha hjälp av livsstilsförändringar. Med hjälp av ett enkelt program skulle sedan de som vill kunna få hjälp att komma igång med fysisk aktivitet och på det sättet minska risken för utveckling av diabetes och hjärtsjukdom, berättar doktoranden och distriktsläkaren Margareta Hellgren.

Avhandlingen DIAVIP, Diabetesprevention i Primärvård – effekten av fysisk aktivitet försvaras vid en disputation den 28 mars.

Länk till avhandling

Malignt hudmelanom är den mest aggressiva formen av hudcancer. Sjukdomen är en av de snabbaste ökande cancerformerna och utgör ett allt större hälsoproblem även bland yngre individer i Sverige. Nu har svenska forskare, från bland annat Karolinska Institutet och Linköpings universitet, för första gången studerat på en mer detaljerad nivå kopplingen mellan prognosen vid hudmelanom och om patienten lever ensam eller tillsammans med en partner genom att använda unika registerdata från Nationella kvalitetsregistret för hudmelanom.

Den aktuella studien är baserad på alla melanom som diagnosticerades i Sverige mellan 1990 och 2007. Forskarna undersökte överlevnaden för mer än 27 000 melanompatienter i relation till om de levde ensamma eller tillsammans med en partner för män respektive kvinnor. I analysen korrigerade man för faktorer som påverkar prognosen, till exempel egenskaper hos tumören, kön, utbildningsnivå och var på kroppen tumören satt.

Melanom i huden kan botas om tumören opereras bort innan spridning skett till andra delar av kroppen. För tunna hudmelanom som upptäcks tidigt är långtidsöverlevnaden i Sverige över 90 procent. För patienter vars melanom redan spridit sig när de upptäcks är prognosen däremot mycket sämre. Tidig upptäckt är därför avgörande för en god prognos.

– Vi har kunnat visa det som läkare som arbetar kliniskt med hudcancerpatienter misstänkt länge, nämligen att ensamstående män med hudmelanom har en mer avancerad sjukdom vid diagnos och därmed en sämre chans att överleva i sjukdomen. Vår studie visar att detta gäller män i alla åldrar oavsett utbildningsnivå och bostadsort, säger studiens förstaförfattare Hanna Eriksson, med. dr vid institutionen för onkologi-patologi på Karolinska Institutet och verksam som läkare vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Forskarna fann även att ensamstående äldre kvinnor har en mer framskriden sjukdom vid diagnosen, men för ensamstående kvinnor som grupp sågs ingen effekt på överlevnaden.

– Det här pekar på ett behov av riktade insatser för att tidigare upptäcka hudmelanom hos män och äldre individer eftersom tidig upptäckt är avgörande för överlevanden i sjukdomen. Det skulle exempelvis behövas rutiner för hudundersökning av dessa patienter i samband med andra läkarbesök eller hälsokontroller, säger Hanna Eriksson.

Enligt forskarna kan en möjlig förklaring till att just män och äldre kvinnor i större utsträckning hade melanom i senare stadier när de fick sin diagnos vara skillnader i att ta till sig information om sjukdomen. Men det kan också handla om svårigheter att utföra hudkontroller och om skillnader i tillgänglighet till sjukvård.

Arbetet med studien har skett i samverkan med styrgruppen för Nationella kvalitetsregistret för hudmelanom. Forskningen har finansierats med anslag från Cancerfonden, Radiumhemmets forskningsfonder, Sigurd och Elsa Goljes minnesfond samt Stockholms läns landsting.

Publikation: ”Later stage at diagnosis and worse survival in cutaneous malignant melanoma among men living alone: a nationwide populationbased study from Sweden”, Hanna Eriksson, Johan Lyth, Eva Månsson-Brahme, Margareta Frohm-Nilsson, Christian Ingvar, Christer Lindholm, Peter Naredi, Ulrika Stierner, John Carstensen och Johan Hansson, Journal of Clinical Oncology, online 31 March 2014, doi:10.1200/JCO.2013.52.7564.

Läs en vetenskaplig sammanfattning

Studien gav stöd för att inflammationshämning kan ändra utvecklingen av riskabla åderförkalkningsförändringar i kranskärlen.

Sedan många år har man kunnat påvisa inflammation vid de åderförkalkningsförändringar i hjärtats kranskärl som leder till hjärtinfarkt. I en stor världsomfattande studie (STABILITY) har en internationell forskargrupp studerat inflammationshämning för att förebygga åderförkalkningshändelser. Resultaten från studien publiceras idag i den vetenskapliga tidskriften New England Journal of Medicine samtidigt som de presenteras vid American College of Cardiology´s årliga möte i Washington

Studien har letts av professor Lars Wallentin vid Uppsala Kliniska Forskningscentrum (UCR) och professor Harvey White från Auckland, Nya Zealand.

Studien utvärderade effekten av en ny inflammationshämmande substans (darapladib). I studien jämfördes darapladib med placebo hos patienter med kronisk kranskärlssjukdom med syfte att minska risken för hjärtinfarkt, stroke och hjärtdöd. I studien lyckades inte darapladib uppnå denna primära målsättning. Resultaten visade dock en minskning av specifika kranskärlsrelaterade händelser, som hjärtinfarkt, instabil angina och behov av kranskärlsingrepp.

– Denna effekt stöder hypotesen att inflammationshämning kan ändra utvecklingen av riskabla åderförkalkningsförändringar i kranskärlen och därmed minska risken för hjärtinfarkt och andra kranskärlshändelser” säger professor Lars Wallentin.

Studien genomfördes med målsättningen att visa tilläggseffekten av den nya behandlingen med darapladib hos patienter som samtidigt fick optimal förebyggande behandling med alla andra rekommenderade åtgärder.

– Svårigheterna att nå ett signifikant resultat av vår behandling var stor på grund att av patienterna redan var optimalt behandlade med preventionsbehandling – 97% behandlades med statiner, 92% med acetylsalicylsyra, 79% med betablockad och 77% med ACE-hämmare. Därför var det en stor framgång att vi under studien uppnådde en viss tilläggseffekt, säger docent Claes Held som ledde den oberoende utvärderingen av alla kliniska händelser i studien vid UCR i Uppsala.

Utvärderingen av studien fortsätter nu med analys av blodprover som togs från alla patienter under studiens gång. Dessa blodprover analyseras vid UCR Laboratoriet.

– Vi genomför för närvarande analyser av ett stort antal blodprover som påvisar risk för hjärthändelser och inflammationsaktivitet. Vår förhoppning är att vi skall identifiera biomarkörer som möjliggör för läkare att i framtiden identifiera de patienter som har störst nytta av denna nya form av behandling, säger professor Agneta Siegbahn ansvarig för UCR Laboratoriet.

Mer information om studien:
Darapladib är en kraftig hämmare av Lp-PLA2 som är ett enzym som aktiveras i kranskärlen vid inflammation och där ökade nivåer av Lp-PLA2 i blodet indikerar ökad risk för hjärtinfarkt vid åderförkalkningssjukdomar. STABILITY studien är en global fas III studie som inkluderade 15 828 patienter från 39 länder med kronisk kranskärlssjukdom till behandling med 160 mg darapladib eller placebo dagligen. Uppföljningstiden var i genomsnitt 3,7 år. Minskningen av det primära effektmåttet – tid till första hjärtinfarkt, stroke, och hjärtrelaterad död – uppnådde inte statistisk signifikans med 769 händelser (9,7%) i darapladibgruppen jämfört med 819 händelser (10,4%) i placebogruppen. Dock observerades en signifikant minskning av det sekundära effektmåttet med en minskning av viktiga kranskärlshändelser (hjärtinfarkt, akut behov av angioplastik/ballongvidgning eller bypass operation, eller död) så att darapladibgruppen hade en 10% relativ riskreduktion, med 737 händelser (9,3%) jämfört med 814 händelser (10,3%) för placebo. Inga allvarliga biverkningar relaterade till behandlingen med darapladib noterades.

Läkemedlet darapladib utvecklas av GlaxoSmithKline, som även sponsrar genomförandet av STABILITY studien.

Ben- och tandimplantat är oftast inte livstidsanordningar. För att ett implantat ska bibehålla sin kvalité och sin plats i kroppen så länge som möjligt måste man sammanfoga det till den intilliggande ben- eller mjukvävnaden. Modifierad hyaluronan, ett ämne som finns naturligt i kroppen hos människor och djur, kan tvärbinda och forma en gel som fästs på ytan av ett implantat. I en studie som nu publiceras i den vetenskapliga tidskriften Advanced Engineering Materials visar forskarna att de gelbelagda titanytorna kan binda proteinmolekyler som främjar benbildning. Dessa proteiner frisätts sedan långsamt när ytan kommer i kontakt med en lösning av kalciumjoner. Denna process stimulerar tillväxten av ben på implantatet.

– Vi kunde mäta ett gellager med en tjocklek på några miljondelsmillimeter med hjälp av neutronreflektion, säger Ida Berts. Denna metod ger en detaljerad bild av vad som händer vid en yta, i synnerhet kunde vi observera att proteinet BMP-2, som stimulerar bentillväxt, band sig till gelen. Det bunda proteinet är stabilt i vatten, men kan frigöras långsamt genom tillsats av vattenlösningar innehållande kalcium. Kalciumjoner binder till gelen istället för proteinet som då frisätts. Det frisatta proteinet stimulerar då kroppen att bilda ben.

Både bindnings- och frisättningsprocessen kunde följas och mängden proteiner på ytan kunde bestämmas. Mätningarna gav också information om proteinets ytstruktur. Neutronspridning är ett idealiskt verktyg för att förstå samspelet mellan metallytor och mjuka material såsom biopolymerer och proteiner. Detta tack vare neutronernas interaktioner med atomkärnor som möjliggör en kontrastmatchningsteknik som framhäver proteinkomponenter vid ytan.

– Tvärvetenskaplig forskning och sammarbeten möjliggör att avancerade analysverktyg tillämpas på viktiga och svåra medicinska och vetenskapliga utmaningar. Detta spännande arbete är ett resultat från sammarbetet mellan kemister och fysiker samt Centrum för neutronspridning vid Uppsala universitet och laboratorier i Grenoble, säger professor Adrian Rennie.

– Vi kan förvänta oss att materialet kommer att användas inom medicin för att regulera läkningsprocessen i ben, säger docent Dmitri Ossipov.

Artikeln: I. Berts, D Ossipov, G Fragneto, A Frisk, A.R. Rennie, Polymeric smart coating strategy of titanium implants, Advanced Engineering Materials (2014)

Det går att ge omsorg, trots att man själv är i stort behov av densamma. Det visar Joy Torgé i sin studie av nio äldre par där båda har fysiska funktionshinder. De som ingick i studien var mellan 60 och 84 år gamla och hade haft sina fysiska funktionshinder i minst 20 år. Det kunde handla om sjukdomar som MS, polio och CP-skador, men också nedsatt rörlighet av andra skäl eller blindhet. Joy Torgé har gjort sitt avhandlingsarbete inom ramen för forskningsprojektet ”Att åldras med funktionshinder”, vid NISAL, Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande.

I parintervjuer fick de äldre beskriva hur livet ser ut för dem, hur de hanterar sin vardag, och hur de ser på framtiden. Inom paren hjälper de funktionshindrade varandra så långt de förmår, visar Joy Torgé. Det handlar om integritet:

– Genom att hjälpa varandra blir de mer oberoende av andra. På det sättet skyddar de sin integritet, sin känsla av oberoende och frihet.<br />Gränsen mellan omsorgsgivare och –tagare suddas ut, eller överskrids ständigt i de skiftande vardagssituationerna.

– Vi kategoriserar traditionellt barn, äldre och funktionshindrade som omsorgstagare, men det är en förenkling, säger Joy Torgé.

Men att ge varandra omsorg kan också bli också ett krav, en moralisk plikt, ja, nästan ett tvång. Det handlar alltså om att nå en känsla av frihet i ett avseende genom att fullgöra en plikt i ett annat avseende.

I sin avhandling utmanar hon traditionella dikotomier – tudelningar, både den mellan omsorgsgivare och –tagare, och den mellan oberoende och beroende. Båda kan gälla samtidigt, de utesluter inte varandra. Hon visar också hur gränsen mellan det vi kallar omsorg respektive personlig service är glidande. Definitionsmässigt ges omsorg för det man inte klarar att göra själv, medan service innefattar saker man skulle kunna göra själv. Men i de funktionshindrade parens vardag kan detta skifta från dag till dag.

Slutligen visar studien att ”det goda åldrandet” kan se mycket olika ut. Äldre är ingen homogen grupp, konstaterar Joy Torgé, och den schablonmässiga bild vi har av det goda åldrandet stämmer inte alls alltid.

– Utifrån sett kan dessa funktionshindrade ha dåliga liv, vara olyckliga och en omsorgsbörda för andra. Men själva ser de sig inte så. De är överlag tillfreds, anser sig ha bra liv och ett gott åldrande trots att båda åldras tillsammans med sina långvariga fysiska funktionshinder.

Joy Torgé disputerade den 21 mars vid NISAL. Avhandlingen heter Ageing and Caring as Couples with Disabilities.