Prostatacancer är den vanligaste cancern hos män och tusentals drabbas varje år. För de flesta cancerformer är det en fördel att upptäcka och behandla cancern så tidigt som möjligt men när det handlar om prostatacancer är det inte så enkelt. En cancertumör i prostatan kan nämligen växa mycket långsamt utan att ge några symtom eller växa snabbt och sprida sig till andra delar av kroppen.
– Vår studie visar att en operation minskar risken att dö av prostatacancer med 44 procent. Det lönar sig alltså att operera. Men när vi tittar närmare på olika grupper så kan vi se att det inte gäller alla patienter, säger Jan-Erik Johansson, som är professor vid Örebro universitet samt Universitetssjukhuset Örebro och huvudansvarig för studien.
Han betonar att analyserna av undergrupperna definierade av ålder och olika prognostiska faktorer ska tolkas med försiktighet.
– Men vi kan se att det är yngre män, i det här fallet under 65 år, med en måttligt aggressiv form av cancer som har störst nytta av operationen. Problemet är att det i dag är svårt att bedöma vad som är bäst för varje individ och det gör att vi har problem med överbehandling, säger Jan-Erik Johansson.
Forskarna har undersökt hur många män som måste opereras för att rädda ett liv. Efter 18 år är det 8 män. Alltså behöver 8 män opereras för att ett dödsfall i prostatacancer ska förebyggas. Det är minskning från 20 till 8 män, när forskarna jämför med uppföljningen som gjordes efter 10 år. Bland de yngre männen, under 65 år, visar studien att 6 män behöver opereras för att rädda ett liv. I gruppen med äldre män är siffran istället 15.
En viktig aspekt är att i den här studien hade majoriteten av männen en tumör som gick att känna via ändtarmen och endast 12 procent hade en prostatacancer, som inte gick att känna, utan upptäcktes med PSA-test.
– En amerikansk studie har visat att när man använder PSA-test i större utsträckning och screenar för prostatacancer blir det ingen skillnad i överlevnad mellan gruppen som opereras och gruppen som följs upp med kontroller och eventuell hormonbehandling.
Det beror på att sjukvården fångar upp patienter med en betydligt lägre risk för att utveckla en livshotande cancer och fler män opereras i onödan.
>– Även om de flesta patienter mår bra efter operationen påverkas tyvärr ofta potensen och det finns en risk för att de drabbas av urinläckage, säger Jan-Erik Johansson.
80 procent av män som opereras för prostatacancer får potensproblem och nästan en tredjedel av patienterna blir inkontinenta. Biverkningar drabbar naturligtvis alla män lika hårt oberoende av om de hade nytta av operationen eller inte.
– Därför måste patienten själv ta ställning till vilka risker och vinster en operation kan erbjuda honom utifrån ålder, andra sjukdomar och önskningar. I framtiden hoppas vi kunna få ytterligare kunskap om vilka markörer läkare kan använda sig av för att ställa en tydligare prognos för patienten att ta ställning till. Bra markörer skulle innebära att läkare kan rädda fler liv utan att orsaka onödigt lidande.
Studien är ett samarbetsprojekt mellan 14 sjukhus i Sverige, Finland och Island och universitetssjukhusen i Örebro och Uppsala har haft ett huvudansvar tillsammans med Örebro universitet, Uppsala universitet och Karolinska institutet. I studien har forskarna följt 695 patienter med en lokalt begränsad tumör. Hälften av dem opererades medan hälften gick på noggranna kontroller och fick hormonbehandling om de behövde det. Studien har uppdaterats vart tredje år och den senaste uppföljningen var till och med 2012. Det är femte gången resultat från denna studie presenteras i New England Journal of Medicine.
KTH-professorn Mads Dam håller tillsammans med några andra forskare på att ta fram en lösning som radikalt förbättrar säkerheten i mobiler. Så väl bankärenden som känslig kommunikation ska inte längre vara ett problem.
Användandet av nätet ökar explosionsartat och det svenska företaget Ericsson rapporterade nyligen att antalet smartphones, datorer och andra tekniska enheter med åtkomst till internet kommer uppgå till 50 miljarder stycken år 2020.
Lägg sedan till varje enhets komplexitet och du inser att ett och annat kryphål lär utnyttjas så fort de upptäcks.
– Mobiltelefoner och smartphones innebär en dramatisk utmaning när det kommer till säkerheten. Dessa enheter kommer i framtiden att exponeras för ett ökat antal attacker från illasinnade hackare. Ta exempelvis mobiloperativsystemet Android. Det innehåller 10 miljoner rader kod som körs på smartphones som förfogar över 1 miljard transistorer, säger Mads Dam, professor på avdelningen för teoretisk datalogi vid KTH.
Han håller tillsammans med några andra forskare, bland annat på Swedish Institute of Computer Science (SICS), på att utveckla ett sätt att göra smartphones och andra mobila enheter mer inbrottssäkra genom att fokusera på hur operativsystem och hårdvaran interagerar.
Mer i detalj har Mads Dam och de andra tagit fram en lösning som kan säkerhetcertifieras. Tanken är att sabotageprogram (malware) och attacker mot en uppkopplad enhet som en smartphone ska stoppas med ett säkerhetslager. Ett sådant lager kallas för virtuell maskin eller hypervisor, och är designad att hantera kommunikationen mellan appar, operativsystemet och hårdvaran.
– Om operativsystemet begär att kameran ska slås på och användas så kan hypervisorn träda in och verifiera att just denna handling stämmer överens med vad användaren vill. Ett annat exempel är om systemet begär åtkomst till en del av minnet som vanligtvis skulle betraktas som säkert, då skulle hypervisorn kunna agera och acceptera eller avslå denna begäran, säger Mads Dam.
Anledningen till att Mads Dam och de andra tagit från denna lösning är glasklar.
– Efterfrågan på certifierbart säkra enheter som smartphones kommer att öka. Människor kommer att värdera säkerhet allt högre i framtiden, säger Mads Dam.
Han tillägger att en hypervisor-baserad lösning helt skulle isolera appar från varandra, och därmed skapa program som inte kan manipuleras av hackare, skadlig kod som virus eller på annat sätt. En helt säker miljö för den som vill göra sin bankärenden via mobilen, eller för företag och organisationer i behov av säker kommunikation som inte kan avlyssnas.
En hypervisor skulle inte heller göra anspråk på särskilt mycket resurser från de enheter som den kördes på.
– En sådan här lösning skulle bli avsevärt mycket mindre än enhetens operativsystem, vi pratar om en faktor om 1 000 till 10 000 mindre. Det räcker för att skapa algoritmer som kan analysera säkerheten i kommunikationen mellan operativsystem och hårdvara så pass bra att vi kan garantera säkerheten i ett operativsystem som Linux. Hypervisorn ringa storlek gör att vi kan analysera och därmed certifiera koden mycket noggrant med hjälp av matematiska och logiska metoder, säger Mads Dam.
Det är inte bara smartphones som är en måltavla för forskarnas hypervisor. Den ska även kunna användas i kontrollsystem som industriella kontrollsystem, bilar, flygplan, medicinska system och det så kallade datormoln.
Forskarna förespråkar att nyckelkomponenter som kod, säkerhetsspecifikationer och analysresultat i hypervisorn ska vara öppna för att öka förtroendet för deras lösning, men också så att den ska kunna standardiseras.
MYC-genen kodar för proteinet med samma namn och spelar en viktig roll i många cellprocesser, så som celldelning, cellmetabolism, celldöd, samt förmågan till utmognad (differentiering) av stamceller till olika specialiserade celltyper. Viktigt är också att den är en av de vanligast förekommande gener som är aktiverad i olika cancerformer hos människa.
Tidigare forskning har visat att MYC-proteinet bidrar till celldelning och förhindrar utmognad av enskilda celler som odlats i laboratoriemiljö. Men i den nu publicerade studien har forskarna tittat på vad som händer i intakt nervcellsvävnad från kycklingar och då funnit att MYC-proteinet bidrar till utmognad av nervceller snarare än till celldelning.
– Vi hoppas att den här nya kunskapen ska kunna användas för att utveckla framtida strategier för att bidra till nervcellsutveckling, till exempel hos patienter med ryggmärgsskador, säger professor Marie Arsenian Henriksson vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi, som lett studien.
Forskningen har finansierats med anslag från Vetenskapsrådet, Cancerfonden. Barncancerfonden, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt det europeiska vetenskapsrådet ERC.
Publikation: “MYC proteins promote neuronal differentiation by controlling the mode of progenitor cell division”, Nikolay Zinin, Igor Adameyko, Margareta Wilhelm, Nicolas Fritz, Per Uhlén, Patrik Ernfors & Marie Arsenian Henriksson, EMBO Reports, online 5 March 2014, April 2014 paper issue.
Innan lagen om taxiförares bältesanvändning trädde i kraft 1999 var det inte många taxiförare som knäppte bilbältet. Sedan dess har användningen ökat kontinuerligt och vid de senaste mätningarna är nivån rekordhög, cirka 96 procent, vilket är nästan lika hög andel som för personbilsförare i allmänhet.
VTI har observerat bilbältesanvändningen av förare i personbil i ett antal syd- och mellansvenska städer sedan 1983.
– Bilbältesanvändningen bland förare har alltid legat högt och är nu uppe i 97–98 procent, säger Jörgen Larsson, utredare på VTI.
I baksätet är siffran lägre även om den ökat stort. När VTI:s mätserie började var bältesanvändningen bland vuxna i baksätet endast 10 procent. Förra året var den siffran 84 procent, vilket är något lägre än nivån 2012. Drygt 96 procent av barnen i baksätet var bältade.
Från och med 1994 års observationer ingår också ett delprojekt där förarnas bältesanvändning kopplas till kön och ålder.<br />– I gruppen män 18-25 år ser vi den lägsta siffran. Endast 80 procent av unga manliga förare tar på bilbältet. I samma åldersgrupp använder 92 procent av kvinnorna bälte, säger Jörgen Larsson.
Sedan 1995 observeras också taxiförares bältesanvändning. När mätningarna startade låg siffran på under 20 procent, men efter lagen trädde i kraft ökade användningen stadigt. År 2013 är bältesanvändningen på nästan lika hög nivå som bland förare av personbilar.
År 1996 observerades för första gången bältesanvändningen även för övriga bilar, däribland tunga fordon. Nivåerna har ökat men många kör fortfarande obältade. I de tunga fordonen, med eller utan släp, var ungefär 5–7 procent av alla förare bältade 1999. År 2013 är andelen cirka 60 procent, samma nivå som året innan.
VTI notat 10-2014
Med hjälp av DNA-sekvenser har en grupp forskare, däribland Per Alström från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet), identifierat tio huvudgrenar i släktträdet hos den största av alla tättinggrupper, kallad Passerida, som omfattar cirka 36 procent av världens ca 10 500 fågelarter.
En av dessa huvudgrenar utgjordes förvånande nog av en enda art, pärlsmygtimalia Spelaeornis formosus, som är en liten gärdsmygliknande fågel som förekommer i bergsområden från östra Himalaya till sydösta Kina.
Denna art är uppenbarligen den enda nu levande representanten för en av de äldsta utvecklingslinjerna inom denna stora tättinggrupp. Att den utseendemässigt liknar andra smygtimalior, som den alltså inte är nära släkt med, är antingen en slump eller resultatet av så kallad konvergent evolution, som kan ge upphov till liknade utseenden hos obesläktade arter som lever i likartade miljöer.
Forskarna föreslår att pärlsmygtimalian, vars vetenskapliga namn ändras till Elachura formosa, placeras i en ny fågelfamilj, Elachuridae, som alltså endast omfattar denna art.
Artikel: Alström, P., Hooper, D.M., Liu, Y., Olsson, U., Mohan, D., Gelang, M., Hung, L.M., Zhao, J., Lei, F. & Price, T.D. 2014. Discovery of a relict lineage and monotypic family of passerine birds. Biology Letters.
Per Alströms hemsida
– Pappers och massateknik har sedan årtionden varit viktiga forskningsområden för Karlstads universitet och våra kontakter med skogsindustrin inklusive maskin och kemikalieleverantörerna till skogsindustrin har hela tiden varit mycket goda, säger Ulf Germgård, professor i kemiteknik. Vi försöker ligga i framkant när det gäller nya inriktningar som kan få stor betydelse för skogsindustrin.
Skogen utgör en viktig resurs för regionen, men frågan är hur vi bäst förädlar skogsråvaran. Det är välkänt att skogsindustrin i Norden står inför stora omställningar vilket beror på att förbrukningen av vissa papperskvaliteter har minskat drastiskt. Speciellt tydligt är detta för tidningspapper samt skriv och tryckpapper. Det finns därmed ett stort behov för skogsindustrin att ställa om åtminstone delar av sin produktion mot nya produkter och nya användningsområden som kan ersätta de förlorade affärsmöjligheterna inom tidnings och skrivpappersområdena.
– En sådan möjlighet som vi jobbat mycket med är cellulosabaserade textilfibrer. Vi har länge kunnat tillverka sådana produkter nästan ända fram till fiberframställningen, men eftersom vi saknat en spinnmaskin har vi inte kunnat tillverka riktiga textilfibrer.
Nu är detta ett minne blott sedan man har köpt liten pilotmaskin som kan tillverka textiltråd baserad på vedråvara. Forskarna vid Karlstads universitet kommer nu att kunna tillverka olika typer av textiltrådar och sedan testa dessa trådars mekaniska egenskaper i vått och torrt tillstånd.
Den maskin som Karlstads universitet köpt kommer från Indien och är tillverkat av det indiska företaget Aditya Birla. På bilden ser vi spinnmaskinen samt Niklas Kvarnlöf, forskarassistent i massateknik vid Karlstads universitet samt Dr Shailesh Nagarkar från Aditya Birla som startar upp maskinen.
I studien, som utförts i samarbete mellan forskare från Göteborgs universitet, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och norska Folkhälsoinstitutet, fick kvinnorna svara på ett vetenskapligt utvärderat frågeformulär om vad det ätit och druckit sedan graviditetsstarten.
Forskarna hade även tillgång till information om kvinnornas generella livsstil, deras utbildningsgrad, levnadsförhållande, inkomst, vikt, fysisk aktivitet, rökning, alkoholintag, antal barn samt medicinska faktorer som eventuell tidigare förtidsbörd.
Kartläggningen visar att den grupp kvinnor som åt mest ”nyttig” mat under graviditeten hade omkring 15 procents lägre risk att föda i förtid jämfört med kvinnor som hade de mest onyttiga kostvanorna. Sambandet kvarstod även efter att forskarna justerat för tio andra kända riskfaktorer för förtidsbörd.
– Det finns många anledningar för gravida att välja nyttig mat och äta rikligt med grönsaker, frukt, fullkornsprodukter och vissa fisksorter, men det här är första gången vi med statistisk säkerhet kan koppla nyttig kost till minskad risk för förtidsbörd, säger Linda Englund-Ögge, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Förtidsbörd, vilket definieras som spontan eller igångsatt förlossning före 37 fulla graviditetsveckor, kan vara förenat med akuta och långsiktiga komplikationer och är ett stort problem inom dagens förlossningsvård. Åtgärder som kan förebygga förtidsbörd är därför högt prioriterade.
Bör det här leda till förändrade kostrekommendationer för gravida?
–Nej, och det är heller inte farligt att unna sig något litet extra ibland. Men vår studie visar att de kostrekommendationer som ges till gravida kvinnor är viktiga, säger Linda Englund-Ögge:
– Att studera kostens betydelse är mycket komplext. Ett enskilt livsmedel innehåller olika näringsämnen och mat konsumeras ihop med annan mat. Det gör det svårt att veta vilken effekt ett specifikt livsmedel har. Vi visar att det finns statistisk säkerställd koppling mellan nyttig kost och minskad risk för förtidsbörd, men vår studie var inte upplagt för att identifierat den exakta orsaken till varför det är så.
Enligt Linda Englund-Ögge är analyser av hela kostmönstret och matens sammanlagda kvalitet ett viktigt komplement till kommande studier av hur enskilda livsmedel påverkar risken för förtidsbörd. Forskarnas förhoppning är att studien ska inspirera läkare, barnmorskor och andra som arbetar med gravida att uppmuntra en god kost.
Artikeln Maternal dietary patterns and preterm delivery – results from large prospective cohort study publiceras i BMJ den 5 mars.
FAKTA OM STUDIEN
I studien använde forskarna en speciell analysmetod som tar hänsyn till matvarors koppling till varandra. Detta är en teknik där man låter datorn leta efter matvaror som samvarierar med varandra. Varje kvinna tilldelades poäng för hur starkt de tillhörde tre identifierade kostmönster: <
”Nyttigt”:
Högt intag av kokta och råa grönsaker, frukt, bär, fullkornsprodukter (bröd, flingor), oljor att steka i, yoghurt, torkad frukt, nötter, vatten som dryck till maten mm.
”Onyttigt”:
Högt intag av salt och sött godis, pommes frites, blandade köttprodukter, sockersötade drycker, kakor, ketchup, bullar mm.
”Traditionellt”: Högt intag av fiskprodukter (t.ex. fiskbullar och fiskburgare), mager fisk (tex. torsk och kolja), kokt potatis, sås, margarin, lättmjölk och kokt grönsaker mm.
Regionförbundet delfinansierar satsningen åren 2014 -2017 med sammanlagt 5 miljoner kronor.
– Vi är verkligen glada att Regionförbundet genom sitt stöd gör det möjligt för högskolan att starta ett regionalt forskningsprogram. Samverkan behövs för att utveckla Jönköpingsregionen. Ett gemensamt forskningsprogram är en konkret möjlighet att utveckla nära forskningssamverkan mellan högskola och näringsliv, säger Lars Niklasson, prorektor vid Högskolan i Jönköping.
Tidigare har en förstudie genomförts, även den finansierad av Regionförbundet. Studien visade på behovet av att öka både högskolans forskning och forskningen inom näringslivet för att nå målsättningarna i den nya regionala utvecklingsstrategin, RUS. Forskningsprogrammet är del av det handlingsprogram som utvecklas inom den samarbetsöverenskommelse som träffades mellan högskolan och Regionförbundet i december 2013.
– Det är bra att vi kan bidra till ett fortsatt samarbete inom ramen för de ambitioner vi uttrycker i RUS. Vi tydliggör där att forskningen är ett viktigt verktyg för att kunna möta de utmaningar regionen står inför, och kopplingen till innovation och företagande betonas särskilt, säger Rolf Persson, regiondirektör på Regionförbundet.
Gemensamma satsningar inom forskningsprogrammet ger också goda förutsättning att attrahera ytterligare forskningsmedel till regionen.<br /><br />– Att stärka samverkan är viktigt eftersom det i framtiden kan bli en parameter för fördelning av resurser till högskolan. Tillsammans kan vi utveckla regionen till att bli internationellt konkurrenskraftig inom forskning och utbildning, säger Lars Niklasson.
Ett vindkraftverk i miniformat från Sydkorea på ett av taken vid Luleå tekniska universitet ingår i ett nytt forskningsprojekt om isbildning på vindkraftverkens vingar. För att optimera avisning och drift på vindkraftverk i kallt klimat krävs tillförlitliga metoder för att förstå mekanismerna bakom isbildning på vingarna.
– Vi ska titta på hur is påverkar lasterna på vingarna, för det är ganska mycket vikt som kommer på vingarna och vår bit är framförallt att kunna mäta isen, säger Johan Casselgren, forskare inom Avdelningen strömningslära och experimentell mekanik vid Luleå tekniska universitet.
Allt fler små och stora vindkraftparker börjar byggas i nordliga lägen där det delar av året är kallt klimat med nedisning som bland annat begränsar energiproduktionen. Det finns redan idag teknik för att med hjälp av kameror bedöma is på stora ytor men den långsam och fungerar bara på klar is.
I den forskning som leds av Johan Casselgren handlar det om att utveckla en teknik som är snabb, robust och tillförlitlig. Det sker genom att belysa vingarna med tre våglängder av nära infrarött och fotografera med en kamera som är känslig för nära infrarött ljus (NIR).
– Tanken är att vi ska använda en sådan kamera som kan fotografera hela bladet så att man ser hur isen börjar bildas på bladet. Det gör att vi kan koppla ihop sådana data med hur vingarna påverkas i form av hur de böjs och vrids. Det vi också kommer arbeta med är att utveckla en teknik för att mäta kornstorlek på snön och vilken täthet som isen har, säger han.
Forskningen ingår i ett större projekt kallat “Vibrationer och laster i vindkraftverk vid islast” med Energimyndigheten som huvudfinansiär. I projektet finns också visst internationellt samarbete med Gyeongsang National University i Sydkorea som skänkt ett minivindkrafverk till forsningsprojektet.
– Det är svårt att göra tester på ett jättestort vindkraftverk men nu har vi som tur är ett litet som vi kan börja på, som är horisontellt och lite enklare. Istället för att testa på en vinge som är 120 meter lång, så kan vi testa den här tekniken i liten skala för att senare kunna göra större tester, säger Johan Casselgren.
I projektet ingår, förutom Johan Casselgren, även doktoranden Lavan Eppanapelli, Benjamin Friberg och ett antal studenter som läser projektkurs C med fokus på energi.
De flesta av artiklarna behandlar skrivande och identitet ur ett historiskt perspektiv, medan två av artiklarna behandlar ett samtida didaktiskt perspektiv.
Ungdomarna Anton, Leyla och Danne, kyrkoherdedottern Anna Larsson och smeden Carl Malmström, är alla människor som skriver i vardagen – på 2000-talet, respektive 1800-talet. Anton, Leyla och Danne spelar dataspel, bloggar och är aktiva på Facebook medan kyrkoherdedottern Anna är en flitig brevskrivare.
Smeden Carl både skriver av och samlar tryckta texter i sina båda visböcker. Gemensamt för dessa skilda former av vardagligt skrivande är att här finns kopplingar till identitet, om än på olika sätt. Ungdomarnas skrivande och läsande aktiviteter har en stor del i deras förståelse av sig själva, av varandra och av omvärlden.
Kyrkoherdedottern Anna kan i sina brev ge uttryck för olika identiteter. När hon skriver till fästmannen framstår hon som klädsamt passiv, medan hon i breven till systrarna framstår som en aktiv kvinna med ambitionen att driva fram ett tvekande giftermålsanbud. Smeden Carl bygger i sina visböcker upp en värld av referenser till ett modernt liv i stadsmiljö.
Det vardagliga skrivande som presenteras i boken återfinns huvudsakligen i en svenskspråkig kontext. Medan två av de skrifthistoriska studierna rör sig i en isländsk respektive en finsk språkkontext. Författarna kommer från skilda ämnen: språkvetenskap, litteraturvetenskap, historia, musiketnologi och didaktik.
Antologin har tagits fram inom det nordiska forskarnätverket ”Vardagligt skriftbruk. Diakrona perspektiv på literacy i Sverige och övriga Norden” som koordinerats av Ann-Catrine Edlund, institutionen för språkstudier vid Umeå universitet, och finansierats via Nätverksstöd från Riksbankens Jubileumsfond 2009–2012.
Ann-Catrine Edlund & Susanne Haugen (red.), Människor som skriver. Perspektiv på vardagligt skriftbruk och identitet. (Vardagligt skriftbruk 2; Nordliga studier 4.) Umeå universitet, Institutionen för språkstudier; Kungl. Skytteanska Samfundet.
Membranbioreaktorer kan komma att spela stor roll för att förbättra bioprocesser för återvinning av avfall. I dagens bioreaktorer sköljs de mikroorganismer som används i processerna för produktion av biogas och bioetanol bort. Med det nya membranet, designat på Högskolan i Borås av doktoranden Hamidreza Barghi och professor Mohammad Taherzadeh, kan dessa mikroorganismer hållas kvar i reaktorn och återanvändas under längre tid.
Hamidreza Barghi försvarar på fredag, den 7 mars, sin doktorsavhandling om detta membran.
– I min forskning har jag fokuserat på att ta fram ett membran för kontinuerliga processer vid biogas- och bioetanolproduktion.
Membranet fungerar så att det håller kvar mikroorganismerna inne i reaktorn i stället för att de spolas bort. Det ser ut som en tepåse eller som platta filtar, utformat för att fånga in jäsande mikroorganismer samtidigt som det släpper in näringsämnen till mikroorganismerna och släpper ut metaboliter. Odlingsmediet matas in i reaktorn för framställning av biogas eller etanol och pumpas genom reaktorn och passerar membranen.
– Utmaningen har främst varit att arbeta med membranets funktionalitet när det gäller upptagningsförmåga och dess ytfunktionalitet. Membranet måste vara genomsläppande och det måste vara robust och motståndskraftigt mot en tuff miljö, förklarar Hamidreza Barghi.
Datum: 7 Mars 2014 Tid: 10:00- 14:00
Plats: Sal KB, Kemihuset, Kemigården 4, Chalmers, Göteborg Presentationen genomförs på engelska.
Handledare: Prof. Mohammad Taherzadeh och professor Mikael Skrifvars.
Functionalization of Synthetic polymers for Membrane Bioreactors, Ämne: kemiteknik, Polymerteknologi, Materialteknik
Opponent: Dr Wim Doyen, Vito Institute, Belgien
Examina: Kandidatexamen i tillämpad kemi, Teheran University, 1995, magisterexamen i kemiteknik – tillämpad bioteknik, Högskolan i Borås, 2009. Doktorand vid Institutionen för kemi-och bioteknik, Chalmers tekniska högskola och Institutionen Ingenjörshögskolan, Högskolan i Borås, 2009-2014.
Bottentrålning används för att fiska bland annat räkor, torsk och strömming. Metoden är omdiskuterad eftersom den har stor påverkan på miljön. Ändå ökar trålningen framförallt på djupare vatten. Ny forskning från Stockholms universitet [Ref 1] visar att bottentrålning resulterar i grumligt bottenvatten och att miljögifter som tidigare var låsta i bottnen frigörs och återinförs i ekosystemet. Dessa miljögifter blir också tillgängliga för organismer som lever i vattnet. På bilden:Ingrid Tjensvoll.
Forskaren Ingrid Tjensvoll, verksam vid Stockholms universitet institutionen för ekologi, miljö och botanik, har jämfört miljöpåverkan av muddring, som är en metod för att göra kanaler och hamnar djupare, och trålning. Studien visar att under ett år resulterar trålning i 88 gånger större mängd uppvirvlat slam från botten i Östersjön.
– Trålningen gör att en stor mängd sedimentpartiklar frigörs vilket har negativ påverkan på olika organismers beteenden och fysiologiska processer. Ett exempel är att många fiskägg och fisklarver får svårare att överleva i det grumliga vattnet. Det uppvirvlade slammet kan även störa många fiskar när de leker, det vill säga ska para sig och lägga ägg, säger Ingrid Tjensvoll.
När man bottentrålar på förorenat havsbotten frigörs gifter som är tillgängliga för olika organismer att ta upp. Som exempel tar Ingrid Tjensvoll blåmusslor som blev utplacerade och exponerades för sedimentmoln, orsakade av trålning i en förorenad fjord. En månad efter trålningen hade blåmusslan uppnått så höga koncentrationer av både dioxiner och andra miljögifter att de var över maxgränsen för konsumtion.
Ingrid Tjensvoll ser allvarligt på att trålning ökar framförallt på djupare vatten. Eftersom trålning är effektiv så används den i alla havsområden ända ner till 4000 meters djup.
– Trålning stör djupvattenorgansimer som inte är anpassade till förhöjda sedimentkoncentrationer. Många djuphavsarter har också väldigt långsam tillväxt och sen reproduktiv ålder och därmed kan trålningen innebära stora negativa effekter på ekosystemet och återhämtningen är oviss, säger Ingrid Tjensvoll.
Något som skiljer trålning och muddring åt är att muddring är hårdare reglerat vad gäller exempelvis när man får muddra och var. Muddring får endast ske under tidsperioder då uppvirvling av sediment har minimal påverkan på olika organismer såsom sjögräs, vandringsfisk, lek- och uppväxtområden till fisk. Trålning däremot pågår under hela året och sker på mycket större djup.
– Den här doktorandstudien visar tydligt att bottentrålningen medför uppvirvling av stora mängder sediment, som kan resultera i grumligt bottenvatten och även frigöra miljögifter som tas upp av marina arter. Båda dessa faktorer kan ha en stor negativ påverkan på ekosystem som består av känsliga bottenorganismer och livsstadier. Det är därför viktigt att det införs regler för hur, var och när trålning ska få utföras i olika havsområden, säger Ingrid Tjensvoll.
Fragmentering av landskap är ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden. Det gäller framförallt de landskap som domineras av intensiv markanvändning i form av städer, jord- och skogsbruk. När sammanhängande naturliga livsmiljöer styckas upp kan avstånden mellan de återstående habitatfläckarna bli längre än vad en art klarar att sprida sig. En sådan art försvinner sannolikt till slut från hela landskapet.
För att förstå en arts förutsättningar att spridas och överleva i större skala behöver man ofta se till hundratals habitatfläckar, vilket kräver modeller och systematiska arbetssätt. Mina intervjuer i Stockholms län visar att kommunerna saknar systematiska verktyg för att utvärdera spridningsmönster, säger Arvid Bergsten som är nybliven doktor vid Stockholms universitet.
De undersökta kommunerna har fått tillgång till ett datorverktyg för undersöka vilka platser som är kritiska för spridningsmöjligheterna i landskapet.
– Kommunekologerna som vi intervjuat menar att det här verktyget underlättar samtalet med planerare och politiker i planeringsprocessen. Det visar att komplicerade funktioner i ekosystemet kan diskuteras i planeringen, om man har verktyg som kan begripliggöra de ekologiska konsekvenserna av till exempel ett detaljplaneförslag, säger Arvid Bergsten.
Avhandlingen visar även att skyddet av värdefulla spridningsvägar försvåras när planeringen involverar flera olika institutioner och självbestämmande aktörer. Bland annat kan en viktig spridningsväg mellan två naturreservat förloras om närliggande produktionsskogar avverkas. Då gäller det att skogsbolaget och de som planerar områdesskydd för en dialog om ”ekologiska mönster” i landskapet.
– Ett fokus i min forskning är att ta fram metoder som kan användas för att få syn på platser i landskapet där ekologiska samband löper högre risk att gå förlorade på grund av att de korsar administrativa gränser. Om du är en kommun ska helst både du och din grannkommun ha kapacitet att upptäcka ett spridningssamband som påverkar arter eller ekosystemtjänster på båda sidor om kommungränsen, säger Arvid Bergsten.
Nödvändigheten av mellankommunal samverkan inom planering och naturvård kan bland annat bedömas utifrån styrkan på spridningssambanden mellan kommunerna. Till exempel visar avhandlingen att våtmarker vid en kommungräns är mer eller mindre utsatta beroende på deras position i ”våtmarksnätverket”, samt huruvida kommunerna för en dialog om våtmarksförvaltning.
Avhandlingens namn: Fragmenterade landskap. Matchar förvaltningen den rumsliga ekologin? Avhandlingen finns att ladda ner som pdf.
Tidigare har forskare från samma grupp rapporterat om stora mängder svavel- och järnföroreningar i regalskeppet Vasa. Forskarna fann då att svavelsyra och sura saltutfällningar utvecklades vid ytan av skrovet och på andra träföremål.
-Det här är ett resultat av naturliga biologiska och kemiska processer som sker i syrefattiga vatten och i sediment, säger Yvonne Fors, vid institutionen för kulturvård på Göteborgs universitet och en av forskarna bakom artikeln.
Men även om svavel- och järnföroreningarna är att betrakta som vardagsmat i gamla vattendränkta trävrak kan det innebära problem för det framtida bevarandet av skeppen i museimiljö.
Spökskeppet påträffades av en slump i Östersjön 2003. Det holländska handelsfartyget från 1600-talet upptäcktes av ett privat dykbolag i samband med sökandet av den försvunna DC3an. Spökskeppet har visat sig ha stort arkeologiskt värde. Långtgående planer finns för bärgning och konservering. Om de prover som hittills analyserats är representativa för hela Spökskeppets skrov innebär det att fartyget inte nödvändigtvis behöver utveckla samma problem som 1600-tals kollegan Vasa.
-Eftersom järnhalten i träet verkar vara förhållandetvis låg så förekommer inte de mest potentiellt aggressiva svavelföreningarna i någon större mängd. Men vi kan inget säga säkert förrän vi gjort flera analyser från skeppet. Ju mer vi vet om den kemiska sammansättningen i träet desto bättre kan konserveringsinsatserna förberedas, säger Yvonne Fors.
Även regalskeppet Kronan kan komma att bärgas på sikt.
-Vi har studerat prover från Kronan under ett par år och har nu dessutom fått tillfälle att analysera prover från regalskeppet Svärdet som sjönk under samma strid 1676, säger Yvonne Fors.
Kronan uppvisar potentiellt aggressiva svavelföreningar och högre järnhalter än Spökskeppet. Av det tre skeppen i studien påträffades de högsta halterna av både svavel och järn i träprover från Svärdet.
Liknande föroreningar har tidigare påträffats i träprover från fartygen Vasa, Riksnyckeln, Götavraket, Stora Sofia, vikingaskeppen i Skuldelev, brittiska Mary Rose och australiensiska Batavia.
Länk till artikeln
Enzymet LTA4 hydrolas har två funktioner. Å ena sidan påverkar enzymet bildandet av LTB4, som bidrar till en inflammatorisk reaktion. Å andra sidan inaktiverar det tripeptiden Pro-Gly-Pro, som bildas av bindväv och som också bidrar till inflammation. I det första ledet framkallar alltså enzymet LTA4 hydrolas en inflammatorisk process, i det andra ledet bidrar enzymet till läkningen.
– Det kan tyckas märkligt att ett och samma enzym har två aktiviteter som är rakt motstridiga. Men det går att förstå om man ser det över tid: i det första skedet ska enzymet skapa inflammation på platsen för en skada och locka dit vita blodkroppar, i det andra skedet ska det bidra till läkningen genom att hämma inflammationen, säger Jesper Z. Haeggström, professor i molekylär eikosanoidforskning vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik (MBB) på Karolinska Institutet.
I tidigare försök att ta fram ett antiinflammatoriskt läkemedel genom att blockera LTA4 hydrolas har båda dessa funktioner slagits ut. Det är troligen förklaringen till varför tidigare substanser har haft så måttliga effekter. Jesper Haeggström och hans kollegor har genom att studera LTA4 hydrolas med röntgenkristallografi kunnat visa att bildandet av LTB4 – som bidrar till den inflammatoriska reaktionen – samt inaktiveringen av Pro-Gly-Pro sker på åtskilda delar av enzymets aktiva säte, alltså den del av enzymet som används för att kommunicera biokemiskt.
Denna kunskap har de använt för att få fram en molekyl som hindrar LTA4 hydrolas från att producera av LTB4, samtidigt som bildandet av Pro-Gly-Pro behålls. Det innebär att LTA4 hydrolas agerar antiinflammatoriskt i båda leden, vilket väcker nytt hopp om att få fram ett läkemedel med detta enzym som verkningsområde.
På sikt skulle ett läkemedel som baseras på molekylen kunna användas för att lindra KOL, kronisk obstruktiv lungsjukdom, arterioskleros eller olika typer av inflammatoriska hudsjukdomar, som till exempel kroniskt eksem, enligt forskarna. Studien har finansierats av Vetenskapsrådet, EU, Vinnova, Stockholms läns landsting samt Dr. Hans Kröner Graduiertenkolleg.
Publikation: ”Binding of Pro-Gly-Pro at the active site of leukotriene A4 hydrolase and development of an epoxide hydrolase selective inhibitor”, Alena Stsiapanava, Ulrika Olsson, Min Wan, Thea Kleinschmidt, Dorothea Rutishauser, Roman Zubarev, Bengt Samuelsson, Agnes Rinaldo-Matthis och Jesper Z. Haeggström, PNAS, online early edition 3-7 March 2014.
Bara i Sverige beräknas 2 000 unga kvinnor i fertil ålder inte kunna få barn till följd av att de sedan födseln eller på grund av senare sjukdom saknar en livmoder.
Professor Mats Brännström, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, leder ett unikt forskningsprojekt som ska göra det möjligt för dessa kvinnor att få en livmoder transplanterad med målet att bli gravida.
Efter mer än ett decenniums forskning som utvärderats i närmare 40 vetenskapliga artiklar beviljades forskarteamet i maj 2012 tillstånd från Regionala Etikprövningsnämnden i Göteborg att genomföra livmodertransplantationer på tio svenska kvinnor – de första i världen med levande donator.
Den första transplantationen genomfördes den 15 september 2012; den nionde och sista genomfördes under våren 2013. Den tionde kvinnan som utretts avfördes under ett tidigt skede från projektet på grund av medicinska skäl. Donatorerna är i fem fall mödrar till mottagarna, i övriga fall en nära anhörig.
I två av de nio fallen har den transplanterade livmodern avlägsnats. I det ena fallet till följd av blodproppar i de transplanterade blodkärlen, i det andra fallet till följd av en lokal infektion som inte kunde behandlas fullt ut med antibiotika.
– Hos de kvinnor där vi behövde avlägsna livmodern var besvikelsen naturligtvis stor, men båda kvinnorna är helt återställda, säger professor Mats Brännström:
– Ur vetenskaplig och medicinsk synvinkel är transplantationerna en framgång, inte minst i jämförelse med när andra typer av transplantationer har introducerats och där långt färre operationer lyckades.
De första patienterna som transplanterats har nu haft sin livmoder i mer än 16 månader. Under 2014 genomförs nästa steg i forskningsprojektet, då de sju transplanterade kvinnornas egna embryon – som tillkommit vid IVF innan transplantationen genomfördes – återförs till den transplanterade livmodern.
– Vi har påbörjat återinförandet i något fall, men med hänsyn till kvinnornas integritet kommer vi inte att kommentera resultaten i de enskilda fallen, säger Mats Brännström.
– Förutsättningar för att det ska lyckas är dock goda. Kvinnornas menstruation har i genomsnitt kommit igång ungefär två månader efter transplantationen, och vi har sedan de opererades undersökt kvinnorna två gånger i veckan under första månaden, en gång i veckan de följande två månaderna och därefter varannan vecka. I några fall har lätta avstötningsreaktioner konstaterats och avhjälpts, men efter sex månader har immunhämningen hos de flesta kvinnorna kunnat minskats till en relativt låg dos och samtliga transplanterade kvinnor mår idag bra och har återgått i arbete, säger Mats Brännström.
Försöken med livmoderstransplantationer i Göteborg är världens första systematiska och forskningsbaserade studie med syfte att finna en behandling för de kvinnor som drabbats av livmodersinfertilitet. I projektet övervakas ett flertal medicinska, psykologiska och livskvalitetsrelaterade parametrar som kommer vara av stor nytta för fortsatt utveckling av denna nya transplantationstyp.
Ett flertal forskningsgrupper i världen inväntar resultaten av Göteborgsstudien för att kunna genomföra liknande observationsstudier.
FAKTA
Artikeln The first clinical uterus transplantation trial: a six-month report publiceras online i vetenskapliga tidskriften Fertility and Sterility den 28 februari. (För kopia av artikel kontakta artikelförfattaren eller Fertility and Sterility: nkucik@asrm.org”>nkucik@asrm.org).
Länk till tidskriften: http://www.fertstert.org/inpress
För bakgrund och mer information om forskningsprojektet: www.sahlgrenska.gu.se/uterus
Se mer om forskningsprojektet på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=27WBZSOAO_4
FAKTA OM TRANSPLANTATIONERNA
De nio livmodertransplantationerna genomfördes av ett team bestående av totalt tio gynekologer och transplantationskirurger. Vid transplantationerna medverkade även experter från USA, Spanien och Australien.
Under de genomförda transplantationerna var operationstiderna för donatorn oväntat långa med tider mellan 13 och 10 timmar. Kirurgin har genomförts med minimal blodförlust och ingen av patienterna har behövt en blodtransfusion under operationerena eller intensivvård efteråt.
Samtliga transplantationerna har utförts under helger på en normalt helgstängd operationsavdelning vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Vården av de opererade kvinnorna sköttes av frivillig, extrainkallad personal, alla kostnader för personal och sjukvård har betalats av forskningsmedel från en privat forskningsstiftelse. Transplantationerna har på så sätt inte gjort intrång i den normala vården.
