Världen över rapporteras om en diabetesepidemi och att personer med diabetes har betydande överdödlighet jämfört med personer utan diabetes. Många patienter har dessutom redan hunnit få komplikationer vid diagnos. Screening för tidigare upptäckt rekommenderas därför av många myndigheter

Forskningen är baserad på ett lokalt diabetesregister där alla patienter som diagnosticerats med diabetes i Laxå mellan 1972 till 2001 har införts. Laxåregistret innehåller närmast världsunika data över samtliga diabetespatienter på en liten ort. Det följer dem i deras kliniska vardagssituation under trettio år.

Syftet med studien har varit flerfaldigt. Ett syfte har varit att studera om screeningupptäckt diabetes innebär mindre risk för komplikationer än klinisk upptäckt. Ett annat har varit att studera om höga socker- och blodtrycksvärden och läkemedelsbehandling av dessa tillstånd kan påverka risken för hjärt-kärlkomplikationer och förtida död. Ytterligare ett syfte har varit att studera nyinsjuknande, förekomst och mortalitetstrender över tid.

Tidigare studier har visat att individer som insjuknar i diabetes i hög grad har någon form av komplikation vid sjukdomsdebut, att sjukdomen har en lång latensfas samt att många personer är odiagnosticerade. Av dessa anledningar har många diabetesorganisationer i världen rekommenderat screening av individer med hög risk att insjukna i diabetes.

Personer med diabetes drabbas ofta av hjärt-kärlsjukdomar. Stefan Jansson har tillsammans med kollegor därför undersökt om dödlighet och insjuknande i kardiovaskulär sjukdom skiljer sig åt hos patienter med diabetes i Laxå beroende på om de är diagnosticerade via screening eller kliniskt.

Alla individer i Laxå som var mellan 35 år till 79 år ingick i screeningen som upprepades i cykler om fem år.

– Vi fann ingen signifikant skillnad i dödlighet eller insjuknande i kardiovaskulär sjukdom mellan de screening- respektive kliniskt diagnosticerade patienterna, berättar Stefan Jansson.

Studien visar vidare att läkemedelsbehandling mot diabetes minskar risken för att få hjärt-kärlkomplikationer.

I ett av avhandlingens delarbeten som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Diabetologia (2007, 50:703-710) visar Stefan Jansson att den åldersjusterade frekvensen av nyinsjuknande och förekomst av diabetes inte ökade över tid. Totalt upptäcktes 776 nyinsjuknade patienter med diabetes, 36 med typ 1- och 740 med typ 2-diabetes.

En annan tidigare publicerad studie i avhandlingen visar att patienter med diabetes uppvisade en 17 procent högre död oavsett orsak jämfört med personer utan diabetes, den hittills lägst rapporterade överdödligheten i världen. För kvinnor och män med diabetes var motsvarande siffror 22 procent och 13 procent. Trenden över tid visade att hjärt-kärldödligheten för personer utan diabetes samt män med diabetes har minskat medan ingen sådan positiv effekt kunde påvisas hos kvinnor med diabetes (Diabetes Care 33: 551-556).

FAKTA
Jansson, Stefan P.O., A Longitudinal Study of Diabetes Mellitus: With Special Reference to Incidence and Prevalence, and to Determinants of Macrovascular Complications and Mortality, Acta Universitatis Upsaliensis, ISBN: 978-91-554-8819-2

Mitokondrierna är cellernas egna kraftverk. De bär på sina egna gener, som bara nedärvs på mödernet, och dessa gener uppvisar stor variation mellan individer. I det senaste numret av den välrenommerade vetenskapliga tidskriften Ecology Letters visar forskare från Uppsala universitet för första gången att skillnader i vilka varianter av mitokondriernas gener individer bär har stor betydelse för hur väl de överlever och reproducerar sig.

Det tog forskarna två år att genomföra experimenten där de följde 180 olika populationer av skalbaggen Callosobruchus maculatus i tio generationer. Resultaten är baserade på gensekvenseringen från cirka 2000 skalbaggsindivider.

Forskarna fann anmärkningsvärt nog att de individer som bar sällsynta mitokondriegener alltid var de som klarade sig bäst.

– Detta ger oss en förklaring till varför genetisk variation bibehålls. Ungefär som en svängande pendel i ett golvur aldrig stannar i endera ytterläge, säger professor Göran Arnqvist, en av forskarna bakom studien.

En stor mängd biologisk forskning har under decennier vilat på antagandet att olika varianter av samma mitokondriegen är likvärdiga vad gäller genernas funktion. Dessa gener har därför använts flitigt som neutrala ”markörer” för att till exempel bestämma populationers storlek eller för att spåra olika arters invandringshistoria i ett område.

Författarna bakom den nya studien påpekar att detta användande kan vara direkt felaktigt om resultaten för den nu undersökta skalbaggsarten är generella och att olika mitokondriegener inte alls är funktionellt likvärdiga.

FAKTA
Erem Kazancıoglu, Göran Arnqvist, The maintenance of mitochondrial genetic variation by negative frequency-dependent selection, Ecology Letters (2014) 17: 22–27, doi: 10.1111/ele.12195

Studien har finansierats av Europeiska Forskningsrådet och Vetenskapsrådet.

Celiaki, även kallad glutenintolerans, är en livslång sjukdom som drabbar upp till 3 procent av alla unga personer i Sverige. Hos personer med celiaki orsakar gluten, som finns i vete, råg och korn, en inflammation i tunntarmen och sjukdomen behandlas genom att man följer en strikt glutenfri diet. Obehandlad celiaki kan ge många olika symtom, men majoriteten av de som har celiaki vet inte om det.

Under 2005-2011 genomfördes en stor screeningstudie för celiaki bland svenska 12-åringar (ETICS – Exploring the Iceberg of Celiacs in Sweden) under ledning av Anneli Ivarsson, docent och barnläkare vid Umeå universitet. Blodprov från barnen analyserades för celiakimarkörer och de som hade värden som ingav misstanke om celiaki fick genomgå ett vävnadsprov från tunntarmen, för att fastställa eller avfärda diagnosen.

I ett försök att utveckla nya metoder för att hitta barn med större risk för celiaki i den allmänna befolkningen har Anna Rosén, läkare och forskare vid Umeå universitet, genomfört en delstudie inom ETICS där hon har analyserat enkätsvar från 7 054 tolvåringar och deras föräldrar. Ingen av barnen hade en känd celiakidiagnos sedan tidigare. Barnen fick besvara frågor kring symtom som brukar vara vanliga vid celiaki och föräldrarna rapporterade vilka sjukdomar barnet hade, samt vilka sjukdomar som fanns i släkten. Enkäterna besvarades innan de fick veta resultatet på celiakimarkörerna.

Anna Rosén och hennes kollegor blev förvånade när de analyserade enkätsvaren. Det visade sig att de barn som hade förhöjda celiakimarkörer, och som sedermera diagnostiserades med celiaki, hade samma förekomst av symtom, exempelvis från mag-tarmkanalen, som de barn som inte hade celiaki.

– Vår plan var att utifrån våra analyser utveckla ett frågeformulär som skulle kunna identifiera barn med högre risk för obehandlad celiaki så att blodprovstagningen skulle kunna begränsas till denna mindre grupp. Istället fann vi att detta inte är möjligt, berättar Anna Rosén.

Det visade sig nämligen att på gruppnivå var förekomsten av celiaki lika hög, 2 procent, hos barn som rapporterade symtom som hos barn som inte rapporterade symtom. Inte heller förekomsten av andra sjukdomar som kan kopplas till celiaki var relaterad till att ha en screening-upptäckt celiaki.

– Inrapporterade symtom kan alltså inte vara vägledande för vilka barn som behöver lämna blodprov i en screeningsituation, eftersom det är lika vanligt med celiaki hos de som inte rapporterar några symtom. Väljer man att bara testa de personer som rapporterar symtom så missar man många som har sjukdomen, förklarar Anna Rosén.

 Dagens riktlinjer säger att vården frikostigt ska testa barn för celiaki om de har något symtom eller annat tillstånd som inger misstanke om sjukdomen.

 – Jag tror att svensk sjukvård i stor utsträckning redan har hittat celiakibarn med tydliga symtom eller de som på grund av ett annat tillstånd, som till exempel diabetes, har ökad risk för att få celiaki. Detta illustreras av att förekomsten av tidigare kända fall av celiaki var så hög som 1 procent i vår screeningstudie. Denna delstudie visar dock att om vi vill hitta merparten av obehandlad celiaki hos barn i den allmänna befolkningen så räcker det inte med att bara testa de som rapporterar symtom eller associerade tillstånd, säger Anna Rosén.

Hon är dock inte övertygad om att en allmän screening, med blodprovstagning av alla barn, är rätt väg att gå.

 – Det pågår en vetenskaplig debatt om detta, men vi vet fortfarande för lite om de långsiktiga konsekvenserna av att ha en obehandlad celiaki som inte ger så mycket symtom att personen söker och blir diagnostiserad inom hälso-och sjukvården, säger Anna Rosén.

Studien från Umeå universitet har publicerats i tidskriften Pediatrics.

FAKTA
Anna Rosén är läkare vid Laboratoriemedicin, avdelningen för Klinisk
Genetik Norrlands universitetssjukhus i Umeå, samt forskare vid
Institutionen för Folkhälsa och Klinisk Medicin, enheten för
Epidemiologi och Global Hälsa, Umeå universitet.

Om screening för celiaki
Utöver besvär från bland annat mag-tarmkanalen som orolig mage, diarré och/eller förstoppning kan celiaki också ge trötthet och nedstämhet. Celiaki är vanligare om någon i familjen redan har sjukdomen diagnostiserad och hos personer med till exempel diabetes eller sköldkörtelsjukdom. 

Dagens riktlinjer säger att vården frikostigt ska testa barn där det finns misstanke om celiaki för att även hitta de barn som har sjukdomen, men utan uppenbara symtom, vilket är fortsatt väsentligt. Om man bör införa en allmän testning (screening) för celiaki, är dock omdebatterat, eftersom kunskapsläget är otillräckligt när det gäller individuella långsiktiga konsekvenser av att ha en celiaki som inte gett så tydliga besvär att individen sökt vård för detta.

Sorkfeber orsakas av ett blödarfebervirus som sprids av skogssorkar. Infektionen karakteriseras av hög feber, huvud- och muskelvärk, samt övergående njurpåverkan. Låga blodplättar är vanligt i akutskedet och blödningar förekommer. För närvarande saknas specifik behandling och effektivt vaccin mot sorkfeber.

Eftersom många patienter drabbas av koagulationsstörningar och hjärt-kärlhändelser under och efter infektionen beslutade sig forskare vid Umeå universitet, Karolinska institutet i Stockholm och The Open University i Storbritannien, för att analysera förekomsten av hjärt- kärlsjukdom i samband med sorkfeber.

Studien, som nu publiceras i tidskriften Circulation, visar att risken hos patienterna att drabbas av en stroke ökade så mycket som 14 gånger och risken för hjärtinfarkt ökade sex gånger, inom tre veckor efter infektionen, jämfört med kontrollperioderna. För förstagångsinsjuknandet av stroke och hjärtinfarkt var motsvarande risker ökade 16 respektive fyra gånger.

– Eftersom studien visar att risken att drabbas av hjärtinfarkt och stroke är signifikant ökad i samband med en sorkfeberinfektion är det viktigt att dessa patienter följs noggrant under den akuta fasen av infektionen. Detta för att man tidigt ska kunna hitta tecken på dessa allvarliga följdsjukdomar och även sätta in behandling tidigt i sjukdomsförloppet, säger Clas Ahlm, infektionsläkare och professor vid institutionen för klinisk mikrobiologi, Umeå universitet, som är en av forskarna bakom studien.

Sorkfeber är en anmälningspliktig infektion och alla patienter blir registrerade i en databas som administreras av Folkhälsomyndigheten, tidigare Smittskyddsinstitutet, sedan 1997. Den aktuella studien omfattade samtliga sorkfeberpatienter mellan 1997 till 2012, totalt 6 643 patienter.

I studien användes en statistisk metod utvecklad av forskare från det brittiska Open University som tidigare har använts till att studera möjliga följdreaktioner efter vaccination. Metoden är unik eftersom patienterna blir sina egna kontroller och det var därför bara patienter med sorkfeber som har haft hjärtinfarkt eller stroke som inkluderades i studien. Tiden från sorkfeber delades i en riskperiod och en eller två kontrollperioder, och forskarna analyserade om det var större risk att få en hjärtinfarkt eller stroke under de första tre veckorna gentemot kontrollperioderna: året innan och året efter sorkfeberinfektionen.

Utöver den ökade risken för patienterna att drabbas av stroke och hjärtinfarkt visar studien att de patienter som drabbades av dessa följdsjukdomar var äldre än de övriga sorkfeberpatienterna. Med anledning av detta drar forskarna slutsatsen att det framförallt är äldre sorkfeberpatienter som riskerar att få stroke eller hjärtinfarkt.

– Våra fynd är betydelsefulla eftersom sorkfeber är en vanlig infektion i norra Sverige och det uppskattas att mer än 10 procent av befolkningen som helhet har haft infektionen. Därför kommer vi nu att fortsätta studera de bakomliggande mekanismerna till den observerade ökade risken för hjärt-kärlsjukdom i samband med sorkfeber. Vår förhoppning är att dessa studier kommer att leda till en bättre behandling för att förhindra komplikationer under och efter sorkfeber, säger Anne-Marie Connolly-Andersen, blivande läkare och forskare vid institutionen för klinisk mikrobiologi, som är studiens huvudförfattare.

I studien har Anne-Marie Connolly-Andersen och Clas Ahlm, professor vid institutionen för klinisk mikrobiologi samarbetat med Mats Eliasson, professor vid institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, samt med forskare från Karolinska institutet i Stockholm och The Open University i Storbritannien.

Varje år drabbas cirka 3000 personer av allvarlig TBE-sjukdom i Europa. Det beror på att de viktigaste av fästingens värddjur är ovanligt många, samt att klimatet blivit varmare. Trots detta är förekomsten av TBE-viruset i fästingar ofta mindre än en procent. De virusinfekterade, farliga fästingarna finns bara inom geografiskt mycket begränsade områden.

– Om man alltså ”felaktigt” analyserar förekomsten av virusinfektionen i fästingar, som man har samlat in utanför dessa små TBE-områden, kommer man att få ett för lågt mått på andelen virusinfekterade fästingar. Det är med andra ord mycket viktigt att exakt känna till var i naturen det finns TBE-virusinfekterade fästingar, säger John Pettersson, doktorand vid Institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet.

Människan och andra djur är exponerade för en mängd olika sjukdomsframkallande virus och mikroorganismer. Inom gruppen Flavivirus finns flera viktiga sjukdomsframkallande virus, till exempel de som orsakar denguefeber, gula febern och fästingöverförd hjärnhinne- och hjärninflammation (TBE). Tillsammans orsakar dessa virus 100 000-tals sjukdomsfall varje år.

I ett annat av avhandlingens delarbeten visar John Pettersson att gruppen Flavivirus sannolikt uppstod så tidigt som för cirka 100 000 år sedan. Detta skiljer sig från tidigare forskning som indikerat att Flavivirus uppstod för mindre än 10 000 år sedan. Nyare rön har dock visat att ett av dessa virus, Powassan-viruset, som är det enda fästingburna virus som förekommer i Nordamerika, kom dit från Asien redan för 15 000–11 000 år sedan.

– Utifrån de nya resultaten är det sannolikt att människan kom i kontakt med flera olika Flavivirus långt tidigare än vad man trott. Det är även troligt att flera olika Flavivirus förmodligen började och fortsatte att spridas över stora delar av världen i samband med att den moderna människan emigrerade ut ur Afrika, säger John Pettersson.