Tänk dig att du älskar att köra motorcykel. Men så en dag råkar du ut för en olycka. Ditt högerben manglas och det vill sig inte bättre än att två centimeter av ditt lårben pulvriseras.
Hittills brukar det här resultera i titanplattor och -skruvar i lårbenen, eller kanske att lårbenen behöver förlängas i en Ilizarov-ställning.

Framtiden har all potential att se helt annorlunda ut. Forskare vid KTH jobbar nämligen med att utveckla framtidens polymera biomaterial. Material som på olika sätt möjliggör framställning av olika typer av mänsklig vävnad, både i och utanför kroppen. Man kan kraftigt förenklat säga att materialen bildar en tredimensionell byggnadsställning som tillfälligt kan ersätta skadade vävnader i kroppen eller forma ett stöd som cellerna kan växa på utanför kroppen. Beroende av biomaterialets yta växer olika typer av vävnader fram. Det kan vara hud, ben eller till och med olika organ.

Minna Hakkarainen, professor vid institutionen för fiber- och polymerteknologi vid KTH.Den här typen av benvävnad som i exemplet ovan med motorcykelolyckan, har forskare på institutionen för Fiber- och polymerteknologi vid KTH lyckats skapa med hjälp av sina biomaterial.

– Vi har lyckats laga brutna ben på råttor med hjälp av vårt biomaterial. De material vi tillverkar ska stödja cellerna så att de kan växa i och på det. Det kan handla om ett stort hål i benet som annars kan vara svårt att få att läka. Vi fyller hålrummet med en porös tredimensionell matris av biomaterialet, och materialet bryts sedan ner i samma takt som skadan repareras. Det vill säga i samma takt som de nya cellerna växer fram. Materialet är alltså inte passivt utan aktivt, det styr och optimerar bentillväxten, säger Minna Hakkarainen, professor på institutionen för Fiber- och polymerteknologi vid KTH.

Precis som det redan antytts så är potentialen för biomaterialen långt mycket mer omfattande än bara brutna ben. När det kommer till slitna höftleder så genomförs det varje år fler än 12 000 höftledsbyten i Sverige. Runt 2 000 av dem måste göras om på grund av olika komplikationer. Höftledsimplantat håller dessutom bara i 10-15 år på grund av slitage. Men biomaterialet skulle också kunna användas till skapa allt från gomspalter, käkdelar samt blod- och kranskärl. För att nämna några exempel.

Anna Finne Wistrand, lektor vid institutionen för fiber- och polymerteknologi vid KTH.– Vi har hittills jobbat mest med nervgenerering, celltransplantation och benapplikationer. Sedan 2005 har vi jobbat med tandläkare för att skapa ett material som genererar käkben, denna skall hjälpa patienter som inte har tillräckligt med ben i käken för att sätta skruvarna i. Vad vi vill göra nu är att utveckla framtidens polymera biomaterial så att de fungerar som vävnadsmaterial skräddarsytt för olika behandlingar och individer, detta genom att biomaterialen interagerar med biologiskt vävnad på ett önskat och förutsägbart sätt. Här handlar det till exempel om att bygga organ utanför kroppen, organ med samma genuppsättning som den person som organet ska fungera i. Jag är övertygad om att det är möjligt, det handlar främst om när det blir det, säger Minna Hakkarainen.

Ulrica Edlund, universitetslektor vid institutionen för fiber- och polymerteknologi vid KTH.Hon tillägger att behovet är stort och möjligheterna oändliga. Det är inga problem att skapa nya riktigt avancerade biomaterial, det som behövs är ett cellodlingslab så att dessa material kan testas.

Varför är då aktiva vävnader så mycket bättre än passiva implantat?! Jo, för att de hjälper kroppen att läka sig själv. Det är en naturlig lösning.

– Implantat har en viss livslängd. Det finns också risk för att metaller frigörs och sprids i kroppen. Har man något främmande objekt i kroppen, som ett nytt organ, så finns det också en risk att kroppen stöter bort det. Patienten får äta mediciner hela livet för att undvika detta. Sedan finns det etiska aspekter, att folk säljer sina organ på den svarta marknaden. Det finns också en risk att det helt enkelt inte finns några organ när det är dags för implantation, säger Minna Hakkarainen.

KTH är väldigt långt framme inom detta, relativt nya forskningsområde som på allvar började ta fart under det senaste decenniet. Forskare vid KTH har över 30 års erfarenhet inom materialdesign för biomedicinska applikationer, och har även väletablerade samarbeten med sjukhus.

I en avhandling från Uppsala universitet har Clara Iversen, doktorand vid sociologiska institutionen, undersökt socialpsykologiska aspekter av intervjuer med våldsutsatta barn i åldrarna 9-14 år. Studien visar att barn som intervjuas om sina upplevelser av våld i hög grad kan hantera ledande frågor och definiera sina upplevelser. Direkta frågor om svåra ämnen kan därför vara en bra utgångspunkt för att möjliggöra samtal, men ett alltför ensidigt fokus på registerbarhet och vetenskaplighet kan innebära att intervjuaren inte ser hela bilden.

– Det kan till exempel handla om att barnet ger ett svar som frågeformuläret inte tillåter, och då registreras inte svaret. I vissa fall formulerar också barnen om sina svar, för att de ska passa in i mallen, säger Clara Iversen.

Intervjuer används allt mer inom socialt arbete med barn som ett sätt att vetenskapligt grunda bedömningen av barnens behov och utvärdera stödinsatser. I en av artiklarna i avhandlingen, publicerad i British Journal of Social Psychology, analyseras intervjufrågor som syftar till att undersöka barns förmåga att mentalisera; det vill säga deras förmåga att sätta sig in i förövarnas tankar och känslor. Forskning om mentalisering har tidigare hävdat att barn som varit med om traumatiska händelser kan ha problem med att sätta sig in i andras tankar. Denna studie visar dock att mentaliseringsteorin inte tar hänsyn till de moraliska och handlingsmässiga aspekterna av att anta hur någon annan tänker.

I avhandlingen lanseras även begreppet trobarhet (believability) – en kombination av trovärdighet och vetbarhet. För att kunna föreställa oss vad andra tänker krävs att vi både tolkar de signaler som sänds ut och att vi kan lita på dem – de behöver vara trobara.

– Eftersom barn som utsatts för våld sällan ser sina förövare som trobara påverkar detta barnens svar i intervjuerna på sätt som ligger utanför teorins ramar. Studier av intervjuinteraktion kan därför utveckla vår förståelse för vad som står på spel när det handlar om svåra ämnen, och öka lyhördheten för barns svar i dessa intervjuer, säger Clara Iversen.

Perifer neuropati är en vanlig komplikation vid diabetessjukdom och är även den vanligaste formen av perifer neuropati i världen. Perifer diabetesneuropati ger besvär orsakade av diffusa skador på nerver och kännetecknas oftast av känselbortfall, smärta, och svaghet i armar och ben. Det pågår för närvarande en debatt om huruvida perifer neuropati kan förekomma innan diabetessjukdomen har debuterat, det vill säga i ett pre-diabetesskede, som vid nedsatt glukostolerans (impaired glucose tolerance: IGT).

Kaveh Pourhamidi visar i sin avhandling att nervfunktion och förekomst av perifer neuropati inte skiljer sig väsentligt mellan individer som har nedsatt glukostolerans och de som inte har det. Därför anser han att det är tveksamt att perifer neuropati skulle vara en följd av nedsatt glukostolerans, vilket också gör att han inte heller förspråkar omfattande kontroller av perifer neuropati hos personer med nedsatt glukostolerans.

Kaveh Pourhamidi anser istället att andra faktorer än högt blodsocker kan vara viktiga vid utveckling av perifer neuropati. Exempelvis är nervskyddande molekyler goda kandidater för vidare utredning. Det är möjligt att defekta nervskyddande mekanismer eller nedsatta nervskyddande faktorer skulle kunna förklara utvecklingen av perifer neuropati hos individer med diabetes.

Heat shock protein 27 (HSP27) är ett protein och en antioxidant som i djurstudier har visat sig spela en viktig roll i nervcellernas överlevnad och utveckling. Enligt Kaveh Pourhamidi är höga HSP27-koncentrationer förknippade med välfungerande nervfunktioner hos människor. De studier han har genomfört visar att patienter med diabetes hade lägre HSP27-koncentrationer än icke-diabetiker, och en försämring av nervfunktionen korrelerade med en minskning av HSP27-koncentrationer i blodet över tid hos typ 1 diabetiker.

– Fynden talar för att diabetiker har ett otillräckligt skydd av perifera nerver. HSP27 kan vara en viktig överlevnadsfaktor av nerver hos människan. En minskning av HSP27-koncentrationer, avsett orsak, kan innebära en relativ sårbarhet för nerver hos patienter som löper risk att utveckla perifer neuropati, exempelvis patienter med diabetes, säger Kaveh Pourhamidi.
Han anser därför att fynden från avhandlingen är en rimlig utgångspunkt för framtida forskning med syfte att hitta sjukdomsmodifierande läkemedel som kan vända eller stoppa utvecklingen av perifer neuropati.

Ytterligare resultat som Kaveh Pourhamidi visar i sin avhandling är att biotesiometern är ett användbart kliniskt verktyg för att identifiera perifer neuropati i rutinsjukvård. Kvantifiering av nerver längst ut i huden via hudbiopsier i kombination med metoder som mäter vibrationssinnet, såsom biotesiometern, ökar den diagnostiska användbarheten av att identifiera perifer neuropati.

FAKTA
Avhandlingen är publicerad elektroniskt; http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-79469.

Den 12 september försvarar Kaveh Pourhamidi, institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, sin avhandling med den svenska titeln: Perifer nervfunktion – metabola faktorer, klinisk undersökning och heat shock protein 27. (Engelsk titel: Peripheral nerve function – metabolic features, clinical assessment, and heat shock protein 27). 
Opponent: Svein-Ivar Mellgren, professor, Universitetet i Tromsö. Huvudhandledare: Olov Rolandsson.

Kaveh Pourhamidi är 28 år, född i Teheran, Iran och uppvuxen i Borås. Han tog läkarexamen vid Umeå universitet 2011 och arbetar nu som AT-läkare på Södra Älvsborgs Sjukhus. Sina avhandlingsstudier har han bedrivit sedan 2009 vid institutionen för Folkhälsa och klinisk medicin, Allmänmedicin, Umeå universitet.

Virus består av ett tunt proteinhölje och innanför ligger dess arvsmassa, generna. Det har länge funnits en teori om att virus har ett högt tryck inombords på grund av att de är så fullpackade med genetiskt material. Trycket gör att de kan infektera en cell genom att skjuta in sina gener i hög fart. Cellen luras då att bli en liten virusfabrik som producerar nya virus så att de blir fler och fler. Ingen har dock lyckats mäta det inre trycket hos ett virus som kan infektera människor förrän nu.

Biokemisten Alex Evilevitch från Lunds universitet har tillsammans med amerikanska kolleger mätt trycket inuti herpesviruset HSV-1 (herpes simplex virus 1). Studien är publicerad i Journal of the American Chemical Society, JACS.

– Trycket förklarar hur alla åtta kända herpesvirus som infekterar människor injicerar sina gener i våra celler, säger Alex Evilevitch.

Detta inkluderar både de två vanliga herpesformer som ger munsår och könsherpes, men också Varicella zostervirus som ger vattkoppor och bältros, och Epstein-Barrvirus som leder till körtelfeber, samt virus som kopplas samman med olika former av cancer.

Alex Evilevitch har i tidigare studier även visat att bakteriofager, virus som infekterar bakterier, har ett högt inre tryck. Bakteriofager och den typ av virus som herpesviruset tillhör skildes åt i evolutionen för miljarder år sedan, men har ändå bevarat samma tryckdrivna metod att skjuta in sina gener. Därför tycks det röra sig om en nyckelmekanism för virusinfektion, menar Evilevitch.

Upptäckten kan leda till nya läkemedel. De mediciner som finns för att motverka virusinfektioner idag är väldigt specialiserade och om viruset muterar, vilket händer ofta, kan medicinen bli mindre verksam. Lyckas man däremot utveckla en behandling som sänker trycket innanför virusets hölje skulle man troligtvis kunna motverka många olika typer av virusinfektioner med en och samma medicin. Dessutom skulle medicinen fungera även om viruset muterar eftersom mutationerna inte påverkar virusets inre tryck.

– Resultatet av den aktuella studien är ett första steg mot målet att utveckla ett sådant läkemedel och vi har redan positiva preliminära data som visar att herpesinfektionen kan stoppas. Det känns riktigt bra att veta att den här forskningen kommer att bidra till att kämpa mot hittills obotliga virusinfektioner, säger Alex Evilevitch.

FAKTA
Studien är finansierad med medel från Vetenskapsrådet, National Science Foundation och National Institutes of Health (NIH).

Alex Evilevitch är docent/universitetslektor och VR särskild forskare vid Centrum för molekylär proteinvetenskap vid Kemiska institutionen, Lunds universitet. Han är även anställd vid Carnegie Mellon University i Pittsburgh, USA.

Reumatoid artrit är en kronisk ledsjukdom som innebär inflammationer i kroppens leder. Sjukdomen drabbar framför allt kvinnor och ger smärta, ökad trötthet och nedsatt fysisk kapacitet med svullna, ömma leder.

– När kroppskontakt medför smärta och det är svårt att hitta bekväma ställningar är det lätt att närheten i relationen går förlorad. Som sjukgymnast går det att stödja patienter att förbättra sitt sexliv genom att motivera dem att öka mängden fysisk aktivitet som förbättrar deras fysiska kapacitet och rörlighet, säger Kristina Areskoug-Josefsson.

Patienterna i studien upplevde ett starkt samband mellan sjukgymnastik och förbättrad sexuell hälsa. De tyckte även att sjukgymnastiken gav dem självförtroende och en ökad tillfredsställelse med sin kropp, vilket påverkade sexlivet positivt. Kristina Areskoug-Josefsson menar att sambandet mellan sjukgymnastik och förbättrad sexuell hälsa måste bli tydligare inom vården, men det är sällsynt att vårdpersonal diskuterar behandlingar med sina patienter utifrån detta perspektiv:

– Det är ett tabubelagt ämne och många inom vården känner tveksamhet till att fråga patienter om deras sexuella liv. Eller så känner personalen att de har otillräcklig utbildning inom området, förklarar Kristina Areskoug-Josefsson.

För att förbättra bemötandet av patienter med reumatoid artrit och identifiera sexuell problematik har Kristina Areskoug-Josefsson utvecklat ett frågeformulär som kan användas vid behandling av personer med ledgångsreumatism.

– Målet är att frågor om sexualitet ska finnas med i de standardformulär som sjukgymnaster använder när de lägger upp ett sjukgymnastiskt program. Då kan vi förbättra omhändertagandet av patienterna, avslutar Kristina Areskoug-Josefsson.

FAKTA
Kristina Areskoug-Josefsson disputerar i ämnet vårdvetenskap med inriktning sjukgymnastik den 13/9. Avhandlingens titel: Sexual health in Rheumatoid arthritis – a physiotherapeutic approach.