– Skolorna det är är den plats där alla barn samlas. Om vi kan förstå hur positiva relationer mellan unga med olika etniska bakgrunder skapas men också vad som lägger hinder i vägen, så kan vi i längden jobba för att skapa rätt förutsättningar i våra skolor, säger Ylva Svensson, som tilldelats medel som internationell postdok och kommer tillbringa två år i USA vid University of California, Los Angeles (UCLA).
– Med denna globala in- och utvandring förändras våra samhällen, och den innebär stora krav på anpassningar för både de som flyttar och de som bor i de mottagande länderna. I vissa fall verkar denna anpassning ske smärtfritt, i andra fall inte alls eller med svårigheter. Frågan är vad det är som avgör?
Svar på frågan
För att kunna svara på den frågan krävs mer kunskap om de processer som ligger bakom positiva relationer över etniska gränser. Därför ska Ylva Svensson undersöka hur attityder och vänskap mellan ungdomar med olika etniska bakgrunder utvecklas i skolor med blandad etnisk sammansättning.
– Bland annat med hjälp av nätverksanalyser ska jag undersöka om unga väljer sina vänner utifrån att de har samma attityd till andra etniska grupper, om vänner påverkar varandras attityd eller både och. Jag vill också veta vad som kommer först, positiva attityder till andra etniska grupper eller vänskap mellan olika etniska grupper, säger Ylva Svensson, som tillhör Center of Developmental Research, CDR, vid Örebro universitet.
Los Angeles och Örebro
Forskningen inom CDR kännetecknas av longitudinell forskning, det vill säga forskning som följer utvalda individer över lång tid. Ylva Svensson kommer i sin forskning använda sig av två storskaliga datainsamlingar. Den ena har följt ungdomar i Los Angeles i USA och den andra ungdomar i Örebro i Sverige.
– Dagens unga är framtidens vuxna och om de känner sig delaktiga och som en del av sitt nya samhälle är viktigt del för att de ska växa upp till ansvarstagande, aktiva samhällsmedborgare. I det arbetet spelar skolan en oerhört viktig roll. Jag hoppas kunna bidra med mer kunskap som kan vara till hjälp för skolorna i det arbetet, avslutar Ylva Svensson, som fått över två miljoner kronor från Vetenskapsrådet för att undersöka hur vänskap korsar etniska gränser.
I en artikel i den vetenskapliga tidskriften PNAS rapporterar bland andra Tom Lindström, postdoktor i teoretisk biologi vid Linköpings universitet, en studie utförd i tropiska Australien. Huvudaktör är agapaddan (Rhinella marina), ett av världens största groddjur, som sedan den infördes till världsdelen för snart 80 år sedan har expanderat i allt högre takt med konsekvenser för det inhemska djurlivet.
Lindström har analyserat data om paddornas framryckning under åtta år, som samlats in genom radiopejling av omkring 300 individer.
– Generellt underskattar man hur snabbt en nytillkommen art kan sprida sig. Man missar att det också händer andra saker vid fronten, som att djuren kan generera sin egen evolution. Vi tror att det inom en population finns en del pionjärindivider som är snabbare och djärvare än andra. När individer med sådana genetiska komponenter parar sig med varandra kan de få avkomma med ännu snabbare spridningsförmåga — dels genom beteende men även på grund av kroppsliga förändringar — och vi får en rumslig sortering där de långsammare hamnar längre bak medan snabbare individer ackumuleras vid fronten. Det handlar om en förhållandevis mycket snabb evolution som svar på ett starkt tryck från omgivningen, säger Tom Lindström.
En parallell kan dras till klimatförändringarna som på sina håll sker hastigt, vilket skapar en oro för att vissa djurarter kan slås ut då förändringarna sker snabbare än vad vissa arter kan förflytta sig till nya omgivningar. Lindströms forskning visar att evolutionära processer kan generera individer med förmåga att kolonisera nya habitat fortare än förväntat.
Hans resultat bygger på statistiska beräkningar med modeller som även kan användas i preventionssyfte, till exempel vid införande av främmande arter i ett ekosystem. Australien har en mörk historia av biologisk ingenjörskonst med en rad av misslyckade experiment.
– Agapaddan importerades för att bekämpa skadeinsekter på sockerrörsplantager. Här fanns inga inhemska paddor, så predatorerna hade inget skydd mot paddgift. Nu evolverar bland annat vissa reptiler i respons till detta, säger Tom Lindström.
Agapaddan kan bli över 20 cm lång och väga uppemot 1 kg. Dess naturliga hemvist finns i Sydamerika. Till Australien infördes arten 1935. När paddorna först dök upp i det aktuella området vid Adelaide River i norra Australien 2004, började forskare vid University of Sydney under ledning av professor Richard Shine montera små radiosändare på paddorna för att kunna pejla deras rörelser i landskapet. Normalt flyttar de sig några tiotal meter per dygn men i extremfall upp till en kilometer.
Artikel: Rapid shifts in dispersal behavior on an expanding range edge av Tom Lindström, Gregory P. Brown, Scott A. Sisson, Benjamin L. Phillips and Richard Shine. Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) vol 110 nr 33, augustii 2013.
I den fullt fungerande prototyp som tagits fram används elektroniskt aktiva material som ”bläck” för att trycka batteri, biosensor och display som integreras med flexibel elektronik. Teknologin är utvecklad av Acreo Swedish ICT i samarbete med Biosensors and Bioelectronics Centre vid LiU. Den tryckta biosensorn presenteras på Digital Health Days i Stockholm den 21 augusti.
– Vi söker nu efter kommersiella partner som kan ta vår plattform vidare till marknaden. Vi hoppas hitta företag med specifika krav för diagnostik inom medicin men även inom processindustri, livsmedelshantering och försvar, säger Göran Gustafsson, avdelningschef för Tryckt Elektronik vid Acreo Swedish ICT.
– I framtiden kan biosensorer få stor betydelse för upptäckt och kontroll av njursjukdom, hjärtsjukdom och cancer. De kan också spela en viktig roll för individanpassad vård genom att erbjuda möjligheter till snabb genetisk analys, säger Professor Anthony Turner, föreståndare för Biosensors and Bioelectronics center vid Linköpings universitet.
En integrerad biosensor innehåller biologiska eller syntetiska komponenter, som reagerar på ett prov, exempelvis en droppe blod som tillsätts. Reaktionen omvandlas till en elektronisk signal som är proportionell mot halten av den sökta substansen. Resultatet av mätningen avläses direkt på displayen. Nästa steg i forskningen är att skapa sensorsystem där analyssvaret skickas direkt vidare via mobilnätet, exempelvis till en behandlande läkare.
På Digital Health Days i Stockholmsmässan, 21 augusti kommer den integrerade tryckta biosensor presenteras av Prof Turner och i Acreos workshop, ”Innovativa Sensorlösningar för distribuerad diagnostik och hälsovård”.
Professor Turner som har gjort sig känd som upphovsman till en glukosmätare som nu används av diabetiker över hela världen, har skrivit om den nya biosensorn i tidskriften Chemical Society Reviews. Glukosmätare svarar idag för omkring 85 procent av världsmarknaden för biosensorer.
Artikel: Biosensors: sense and sensibility by Anthony PF Turner. Chem. Soc. Rev. February 2013. DOI: 10.1039/c3cs35528d?
Digital Health Days 21-22 augusti
Detta visar forskare från Umeå universitet i en studie som publiceras i tidskriften Journal of Leukocyte Biology. Svampen Candida albicans är den patogen som oftast orsakar svampinfektioner hos människor. Svampen har en förmåga att ändra sitt sätt att växa och kan bland annat bilda trådliknande armar. Möjligheten att variera tillväxtsätt är avgörande för svampens förmåga att orsaka infektioner.
Vid studier av candidainfektion används oftast musmodeller. I dessa modeller granskar man så kallade neutrofiler i immunförsvaret, som är viktiga för att förhindra svampinfektioner. Det forskarna vid Umeå universitet nu har gjort är att de har undersökt eventuella skillnader mellan svampinfektioner hos mus och människa genom att jämföra hur Candida albicans interagerar med neutrofila granulocyter, som kan ta upp och bryta ner olika mikroorganismer, från de båda arterna.
Studien visar att neutrofiler från möss hade signifikant lägre förmåga att döda Candida albicans än motsvarande celler hos människa. Dessutom visar studien att Candida albicans kan döda neutrofiler hos möss genom att spräcka dem, vilket gör att infektionen fortsätter. Hos de mänskliga neutrofilerna däremot sågs en förmåga att blockera tillväxten hos svampen, bryta ner dess trådliknande armar och även döda den. Forskarna har tidigare visat att myeloperoxidas, MPO, ett järnhaltigt enzym som finns i neutrofila granulocyter, har en viktig uppgift vid nedbrytningen av främmande material i granulocyter.
– Enligt våra resultat, kan den blockering av svampens tillväxt som neutrofiler hos människa åstadkommer vara ett resultat av högre aktivitet hos MPO, vilket ökar immuncellens förmåga att bryta ner mikroorganismer. De skillnader i immunförsvaret hos människa och mus, som vi nu har påvisat, underlättar en mer korrekt tolkning av framtida resultat när det gäller svamparnas förmåga att orsaka infektioner hos människor, säger Constantin Urban, forskare och gruppledare vid Molekylär Infektionsmedicin, Sverige (MIMS), Umeå universitet.
Med anledning av forskningsresultaten har forskargruppen inlett ett samarbete med hematologiska sektionen och infektionskliniken vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå för att studera neutrofiler under olika sjukdomsförlopp där neutrofilfunktioner av olika anledningar kan vara nedsatta.
– Det här arbetet visar att det är av stor betydelse att även genomföra studier direkt med immunceller från patienter som har hög risk att drabbas av svåra svampinfektioner. Bara på det sättet kan vi hitta ställen i svampcellerna som är sårbara, vilket kan ge oss bättre möjligheter att avdöda dem, säger Constantin Urban.
Klicka här för att läsa studien i tidskriften Journal of Leukocyte Biology.
Klicka här för att läsa en editorial i tidskriften som är kopplad till artikeln.
Klicka här för att läsa en rekommendation av artikeln i Faculty 1000 Prime.
När professor Sangeeta Bagga-Gupta var ”keynote-speaker” vid en internationell konferens i Aligarh i norra Indien föddes idén till den tvärvetenskapliga antologin Alternative Voices. (Re)searching Language, Culture, Identity…
– Vi vill visa på komplexiteten i språk, kultur och identitet och att det är en orimlig förenkling att utgå från att människor finns i sammanhang där det enbart finns ett sätt att samspela och bli till som människa och grupp, säger hon.
Det var språkinstitutionen vid Aligarh Muslim University, AMU, ett av Indiens äldsta och mest ansedda universitet, som 2010 anordnade den uttalat tvärvetenskapliga konferensen kring språk, kultur och identitet. Deltagarna representerade en rad olika ämnen inom samhällsvetenskap och humaniora och kom främst från södra Asien men också andra delar av världen.
– När jag reste till AMU var det för att möta forskare som studerar det som är det vanliga i Afrika, Asien och Latinamerika. Där är människorna vana att leva med flera språk. Olikheter på olika plan, inklusive det som vi kallar kultur, är där det normala. I Sverige och andra delar av Europa och Nordamerika har vi skapat en bild att det är ett land, ett språk och en kultur som är det ”normala”. Det är inte konstigt att denna förlegade snävhet bidrar till att skapa extremistiska rörelser, som vi nu kan se återigen växer fram på många håll i Europa och även i Sverige.
Boken innehåller 27 artiklar och är utvecklingar av de bidrag som presenterades i AMU. I dessa analyserar forskare några av de paradoxer som ryms i hur identiteter skapas, undertrycks och formas över tid och rum genom hur språket används och hur de processer går till som skapar en kontinuerlig
Artiklarna i boken behandlar teoretiska, filosofiska och empiriska skildringar från perspektiv som tillsammans utgör alternativa röster till den forskning som med överväldigande majoritet bedrivs i en anglosaxisk tradition. De utmanar den språkvetenskap som av tradition gett enspråkiga fördomar ett slags språklig partiskhet.
Sangeeta Bagga-Gupta menar att europeisk och nordamerikansk forskning reproducerar en förlegad bild av hur människor är, hennes potential och hennes livsvärld. Med enspråkiga och språkcentrerade utgångspunkter som norm blir det problem när man ska beskriva hur människor samspelar i en ”global-lokal” eller ”glokal” värld.
Ett av bokens centrala alternativa perspektiv är det postkoloniala som uppmärksammar maktförhållanden i en rad olika avseenden över tid och rum och mellan och inom olika gemenskaper, nationer, språk,om att finna nya vägar för att beskriva innebörder i centrala begrepp som kultur, identitet och språk.
Läs mer om boken på förlaget Cambridge Scholars Publishings hemsida: http://www.c-s-p.org/Flyers/Alternative-Voices—Re-searching-Language–Culture–Identity–1-4438-4716-X.htm [Ref 1]
Previous research has shown that there may be as many as 200 billion free-floating planets in our galaxy, the Milky Way. Until now scientists have believed that such “rogue planets”, which don´t orbit around a star, must have been ejected from existing planetary systems.
New observations of tiny dark clouds in space point out another possibility: that some free-floating planets formed on their own.
A team of astronomers from Sweden and Finland used several telescopes to observe the Rosette Nebula, a huge cloud of gas and dust 4600 light years from Earth in the constellation Monoceros (the Unicorn).
They collected observations in radio waves with the 20-metre telescope at Onsala Space Observatory in Sweden, in submillimetre waves with APEX in Chile, and in infrared light with the New Technology Telescope (NTT) at ESO´s La Silla Observatory in Chile.
”The Rosette Nebula is home to more than a hundred of these tiny clouds — we call them globulettes”, says Gösta Gahm, astronomer at Stockholm University, who led the project.
“They are very small, each with diameter less than 50 times the distance between the Sun and Neptune. Previously we were able to estimate that most of them are of planetary mass, less than 13 times Jupiter´s mass. Now we have much more reliable measures of mass and density for a large number of these objects, and we have also precisely measured how fast they are moving relative to their environment”, he says.
”We found that the globulettes are very dense and compact, and many of them have very dense cores. That tells us that many of them will collapse under their own weight and form free-floating planets. The most massive of them can form so-called brown dwarfs”, says team member Carina Persson, astronomer at Chalmers University of Technology.
Brown dwarfs, sometimes called failed stars, are bodies whose mass lies between that of planets and stars.
The study shows that the tiny clouds are moving outwards through the Rosette Nebula at high speed, about 80 000 kilometres per hour.
”We think that these small, round clouds have broken off from tall, dusty pillars of gas which were sculpted by the intense radiation from young stars. They have been accelerated out from the centre of the nebula thanks to pressure from radiation from the hot stars in its centre”, explains Minja Mäkelä, astronomer at the University of Helsinki.
According to Gösta Gahm and his team, the tiny dark clouds are being thrown out of the Rosette Nebula. During the history of the Milky Way, countless millions of nebulae like the Rosette have bloomed and faded away. In all of these, many globulettes would have formed.
“If these tiny, round clouds form planets and brown dwarfs, they must be shot out like bullets into the depths of the Milky Way”, says Gösta Gahm.
“There are so many of them that they could be a significant source of the free-floating planets that have been discovered in recent years”, he says.
MORE ABOUT
Exoplanets and free-floating planets
Astronomers know of almost 900 planets which orbit around other stars than the Sun, but free-floating planets have also been found. Some have been discovered using a technique called microlensing, in which the planet is found when it passes in front of a background star, temporarily making it look brighter. This is an effect predicted by Einstein´s theory of general relativity, in which the light from the star is bent when the planet passes in front of it, a so-called gravitational lens. Scientists have estimated that the number of free-floating planets in our galaxy may exceed 200 billion.
The research
The study has been published in the article Mass and motion of globulettes in the Rosette Nebula in the July issue of the journal Astronomy & Astrophysics. The team consists of Gösta Gahm (Stockholm University, Sweden), Carina M. Persson (Onsala Space Observatory at Chalmers University of Technology, Sweden), Minja M. Mäkelä (Department of Physics, University of Helsinki, Finland) and Lauri K. Haikala (Finnish Centre for Astronomy with ESO [FINCA], University of Turku, Finland).
The telescopes
The team observed radio waves from molecules of carbon monoxide using the 20-metre radio telescope at Onsala Space Observatory, Sweden, and submillimetre light with the telescope APEX at 5100 metres altitude in the Atacama desert in northern Chile. APEX is a collaboration between the Max Planck Institute for Radio Astronomy in Bonn, Germany, Onsala Space Observatory and ESO, with operations of the telescope entrusted to ESO. Observations in infrared light were made using the 3.58 metre New Technology Telescope (NTT) at ESO´s La Silla Observatory.
Onsala Space Observatory
Onsala Space Observatory is Sweden’s national facility for radio astronomy. The observatory provides researchers with equipment for the study of the earth and the rest of the universe. In Onsala, 45 km south of Gothenburg, it operates two radio telescopes and a station in the international telescope Lofar. It also participates in several international projects. The observatory is hosted by Department of Earth and Space Sciences at Chalmers University of Technology, and is operated on behalf of the Swedish Research Council.
Enligt tidigare forskning kan det finnas så många som 200 miljarder fria planeter i vår galax, Vintergatan. Hittills har man trott att sådana fritt flytande planeter, som inte kretsar kring någon stjärna, måste ha kastats ut ur befintliga planetsystem.
Men nya mätningar av små mörka moln i rymden tyder på att fritt flytande planeter kan bildas alldeles själva.
Ett svenskt-finskt forskarteam riktade flera teleskop mot Rosettnebulosan, ett vidsträckt töcken av gas, stoft och damm som ligger omkring 4600 ljusår från jorden i stjärnbilden Enhörningen. De mätte upp radiovågor från molnen med hjälp av 20-metersteleskopet i Onsala och med teleskopet Apex i Chile, samt infrarött ljus med teleskopet NTT vid La Silla-observatoriet i Chile.
Gösta Gahm, astronom vid Stockholms universitet, ledde arbetet.
– Rosettnebulosan hyser fler än hundra sådana små moln – vi kallar dem globuletter. De är mycket små, motsvarande högst 50 gånger avståndet mellan solen och planeten Neptunus. Tidigare uppskattade vi att de allra flesta har massa som motsvarar planeter, det vill säga mindre än 13 gånger Jupiters massa. Men nu har vi säkrare bestämt massa och täthet för ett stort antal moln, och dessutom med stor precision deras hastighet jämfört med omgivningen.
Carina Persson, astronom vid Chalmers, är medlem i teamet.
– Vi fann att globuletterna är mycket täta och kompakta, och att många har mycket täta inre kärnor. Det tyder på att många kan kollapsa under sin egen tyngd och bilda fria planeter. De största kan bli så kallade bruna dvärgar, säger Carina Persson.
Bruna dvärgar är himlakroppar som är mitt emellan planeter och stjärnor i storlek.
Undersökningen visar att molnen rör sig fort ut genom Rosettnebulosan med hastigheter på 80 000 kilometer i timmen.
Minja Mäkelä, astronom vid Helsingfors universitet, förklarar.
– Vi tror att de här små, runda molnen har knoppats av från avlånga, dammiga gasmoln som skulpteras av den intensiva strålningen från unga stjärnor. De har accelererats i riktning ut från nebulosans centrum på grund av trycket från strålning från heta stjärnor i nebulosans mitt, säger hon.
De små molnen håller på att kastas ut ur Rosettnebulosan, tror teamet. Under Vintergatans historia har åtskilliga miljoner nebulosor som Rosettnebulosan blommat upp och vissnat bort. I alla dessa nebulosor skapas åtskilliga globuletter.
– Om de små runda molnen bildar planeter och bruna dvärgar, skjuts de ut liksom kulor in i Vintergatans djup. De är så många att de kan utgöra en väsentlig källa till de fritt flytande planeter som upptäckts på senare år, säger Gösta Gahm.
FAKTA
Om fritt flytande planeter och planeter i andra solsystem
Astronomer känner nu till nästan 900 planeter som kretsar kring andra stjärnor än vår sol. Men även fritt flygande planeter har upptäckts. Några sådana har upptäckts med tekniken mikrolinsning. Planeten ger sig till känna genom att tillfälligt förstärka ljuset från en bakomliggande stjärna. Det blir så enligt Einsteins teori, då ljuset från stjärnan faktiskt böjs av när planeten passerar – detta kallas en gravitationslins. Forskare uppskattar nu att antalet fria planeter i vår galax kan överstiga 200 miljarder.
Om forskningen
Forskningsresultaten publicerades i artikeln Mass and motion of globulettes in the Rosette Nebula i julinumret av tidskriften Astronomy & Astrophysics. Teamet består av Gösta Gahm, Stockholms universitet, Carina M. Persson, Onsala rymdobservatorium vid Chalmers, Minja M. Mäkelä, Institutionen för fysik vid Helsingfors universitet, och Lauri K. Haikala, FINCA (Finnish Centre for Astronomy with ESO) vid Åbo universitet.
Om teleskopen
Teamet observerade strålning från molekyler av koloxid med både det 20-meters radioteleskopet vid Onsala rymdobservatorium och teleskopet Apex, som ligger i Atacamaöknen 5100 meter över havet i norra Chile. Apex är ett samarbete mellan Onsala rymdobservatorium, Max Planck-institutet för radioastronomi i Bonn, Tyskland, samt ESO, det Europeiska sydobservatoriet. Observationer i infrarött ljus gjordes med 3,58-metersteleskopet NTT (New Technology Telescope) vid ESO:s La Silla-observatorium i Chile.
Fakta om Onsala rymdobservatorium
Onsala rymdobservatorium är Sveriges nationella anläggning för radioastronomi. Observatoriet förser forskare med utrustning för studier av jorden och resten av universum. I Onsala, 45 km söder om Göteborg, drivs två radioteleskop och en station i teleskopnätverket Lofar. Observatoriet medverkar även i flera internationella projekt. Institutionen för rymd- och geovetenskap på Chalmers tekniska högskola är värd för observatoriet. Verksamheten drivs på uppdrag av Vetenskapsrådet.
Läs en populärvetenskaplig artikel av Gösta Gahm om bland annat globuletter [Ref 2]
Gösta Gahm deltar i Onsala stjärnträff för allmänheten den 28-29 september [Ref 3]
Forskargruppen ombord på isbrytaren Oden består av deltagare från 14 olika nationer och ska under två veckor samla in data om havsisens och isbergens fysikaliska och mekaniska egenskaper i Norra ishavet nordost om Grönland. Forskarna ska bland annat studera drivande havsis och isberg under olika meteorologiska och oceanografiska förhållanden och göra tester för att undersöka hur isbrytaren Odens prestanda och framkomlighet påverkas av skiftande isförhållanden. Expeditionen gör det även möjligt att testa och utvärdera ny, innovativ teknologi i en arktisk miljö.
Forskningsexpeditionen OATRC 2013 är ett projekt inom SAMCoT (Sustainable Arctic Marine and Coastal Technology), som är ett center för forskningsbaserad innovation som inrättats av Norges forskningsråd med NTNU som värd. Forskningsexpeditionen är en uppföljning av en expedition i samma område förra året.
Ljudkonstnär på isbrytaren Oden
Under expeditionen ska den svenska ljudkonstnären Åsa Stjerna arbeta ombord på isbrytaren Oden. Åsa Stjerna är stipendiat inom Polarforskningssekretariatets konstnärsprogram.
Hennes konstnärskap knyter ihop naturvetenskaplig forskning och konst. Ombord på Oden kommer hon att fortsätta sin konstnärliga utforskning av havet, i termer av ett offentligt rum med hög global relevans.
OATRC 2013 startar och avslutas i Longyearbyen på Svalbard.
Läs mer om forskningsexpeditionen samt rapporter direkt från isbrytaren Oden
Forskarna visar att det är möjligt att producera såväl äkta som automatiska hallucinationer via hypnos. Forskningen visar exempelvis att det är möjligt att kunna förändra även färgseende vilket är en mycket automatisk process. Resultat är publicerades i PLOS ONE och kommer inom kort att publiceras i The International Journal of Clinical and Experimental Hypnosis.
Hypnotiska hallucinationer har varit ett mycket debatterat område inom forskningen. De flesta teorier utgår ifrån att alla hallucinationer skapas aktivt av personen som upplever dem dvs. det är en aktiv och medveten användning av fantasi. Detta betyder att alla hypnotiska visuella hallucinationer kräver att människor aktivt försöker att föreställa sig saker som blir sagda till dem och detta går att göra både med hypnos eller utan hypnos.
I studien publicerad i PLOS ONE hade man två mycket högt mottagliga försökspersoner. De fick se olika figurer (fyrkanter, cirklar, trianglar) som varierade mellan blå och röd färg, en figur i taget på en datorskärm. Deras uppgift var att identifiera figurens färg. De blev sedan hypnotiserade och fick en suggestion att alla av en viss figur alltid hade en viss färg (t.ex. alla fyrkanter som du kommer att se på skärmen är alltid röda). En av försökspersoner (försöksperson TS-H) upplevde suggestionen och rapporterade fyrkanter som röda även när de i verkligheten var blåa.
Forskaren upptäckte att när en figur som nämnts i suggestionen kom upp på dataskärmen kunde man se en höjd nivå av högfrekvensaktivitet i hennes hjärna redan efter en tiondedels sekund efter det att figuren kom upp. Den andra försökspersonen kunde inte uppleva färgförändring men rapporterade ett märkligt fenomen i samband med de nämnda suggestionerna: ”ibland kände jag en konstig känsla att mina ögon sade att några figurer har en viss färg men min hjärna sade till mig att de hade en annan färg”.
Högfrekvensaktiviteten har påståtts reflektera en situation när hjärnan automatiskt jämför inkommande information med informationen som redan finns i minnet. I detta fall kunde man i hypnos ge ett mycket stark minne (t.ex. alla fyrkanter är röda) som sen automatiskt blev aktiverat när en fyrkant kom upp i skärmen. Hos försöksperson TS-H var den så stark att den kunde ersätta fyrkantens riktiga färg. Båda försökspersonerna hade så kallad hypnotisk amnesi, så de var omedvetna om vilka suggestioner de hade fått under hypnos.
I artikeln som snart publiceras i International Journal of Clinical and Experimental Hypnosis testades försöksperson TS-H i en liknande situation där reaktionstider och precision studerades. Dessa resultat pekar också tydligt på att hon hallucinerar färger helt automatisk och omedvetet. TS-H försökte med hjälp av fantasi och utan hypnos medvetet orsaka liknande förändringar, men kunde inte.
Detta resultat visar att man inte längre kan tänka att hypnotisk beteende är något som människor medvetet gör med hjälp av fantasi. Det visar att hypnotisk beteende kan vara helt automatiskt och orsakat av processer som man är omedveten om. Till och med en så automatisk process som färgseendet kan ändras. Detta resultat kommer att ha viktiga följder inom psykologin och kognitiv neurovetenskap särskilt när man studerar minnesfunktioner, perception och medvetandet.
Resultaten var publicerade i: PLoS ONE 05.08.2013 Länk till artikeln: http://dx.plos.org/10.1371/journal.pone.0070900 och International Journal of Clinical and Experimental Hypnosis, 61(4): 1-17, 2013 (blir snart publicerad)
Forskare har genomfört experimenten genom att sänka ner valkadaver och trästycken av ek och furu i vattnet studerat hur de olika materialen bryts ner i havet i Antarktis. Två tidigare okända maskarter som livnär sig på valben hittades – Osedax antarcticus och O. deceptionensis. Däremot hittade inte forskarna några spår av de träätande skeppsmaskar av släktet Xylophaga.
– Medan valbenen var illa åtgångna såg trästyckena fortfarande helt nya ut när vi tog upp dem ur vattnet. Och då hade de legat i havet över ett år. Antarktis är på många sätt unikt. Strömmar och temperaturskillnader gör det till en isolerad ocean vilket kan vara en förklaring till att vi inte hittar några skeppsmaskar, säger Thomas Dahlgren, forskare i biodiversitet som har varit Göteborgs universitets representant i projektet tillsammans med doktoranden Helena Wiklund.
Avsaknaden av skeppsmaskar som Xylophaga kan innebära att vrak från tidigare polarexpeditioner, som Otto Nordenskjölds Antarctic som sjönk 1903 och Sir Ernest Shackletons Endurance som förliste 1914 och tros ligga på 3000 meters djup, fortfarande kan vara välbevarade på havets botten.
– Det är en oerhört viktig upptäckt för marinarkeologin och kan spela stor roll för framtida bärgningsförsök, säger Thomas Dahlgren.
DNA-analyser av de nya maskarterna Osedax antarcticus och O. deceptionensis visar även att de är släkt med så kallade skäggmaskar som använder sig av speciella bakterier för att utvinna näring ur lera.
– Det ger nya ledtrådar kring hur de har utvecklats under årmiljonerna. En teori är att de har en gemensam anfader och att nya arter har utvecklats när valarna första gången dök upp i oceanerna, säger Thomas Dahlgren.
– Stora delar av den svenska havsbotten är fortfarande outforskad, exempelvis vet vi i dagsläget inte var det är som djupast. Den digitala djupdatabasen gör att det blir lättare att få en bild av havsbotten och vilka ekosystem som finns där, säger Thomas Johansson, chef för enheten för havsplanering och maritima frågor på HaV.
Av det svenska havsområdet är cirka 35 procent sjömätt med moderna metoder. Resterande områden är sjömätta med äldre metoder, bland annat med handlod. I Sjöfartsverkets arkiv finns ett stort antal kartor, däribland drygt 8000 analoga kartor med djupdata från sjömätningar utförda från slutet av 1800-talet och framåt.
I dagsläget finns digitaliserad djupdata över cirka 90 procent av det svenska havsområdet, och sedan 2002 pågår projektet ScanDIS, där den analoga informationen i de äldre kartorna digitaliseras och förs in i den nationella djupdatabasen DIS. Förutom djupangivelser digitaliseras även information om bottenförhållanden.Tack vare djupdatabasen går det exempelvis att skapa tredimensionella visualiseringar av havsbotten.
– Det finns stor efterfrågan på digital djupdata, bland annat för att ta fram djupkurvor och siffror till sjökorten, men även som underlag för maritim forskning och vid etablering av vindkraftverk till havs samt vid kabel- och rördragning på havsbotten. Den digitala djupdatabasen kommer att förse forskare och intressenter inom havsmiljöområdet med kunskap om bottentopografin runt hela den svenska kusten, säger Magnus Wallhagen, produktionschef på Sjöfartsverket.
–I förlängningen innebär digitaliseringen även att Sjöfartsverket kan erbjuda geodatatjänster med djupdata samt säkrare och mer kundanpassade sjökortsprodukter.
ScanDIS delfinanseriades tidigare av Naturvårdsverket. Den nya överenskommelsen innebär att Havs- och vattenmyndigheten tar över och finansierar projektet med sju miljoner kronor per år under två år så att Sjöfartsverket kan slutföra projektet. Därmed kommer Sverige att vid utgången av 2015 ha en i stort sett geografiskt heltäckande digital djupdatabas över det svenska havsområdet.
– För HaV är ScanDIS-projektet en viktig satsning i vår roll som ansvarig för förvaltning och planering av Sveriges havsmiljö. Vår ambition är att databasen ska vara så öppen som möjligt så att den ökade kunskapen om havsmiljö, habitat och biotoper baserade på digitaliserad djupdata kan komma till användning och nytta för miljöarbetet i Sverige, säger Thomas Johansson.
– Ökad kunskap om havsbotten kommer också att vara väldigt viktigt i genomförandet av EU:s havsmiljödirektiv
– Bristande tillgång på främst tunga sällsynta jordartsmetaller kommer att bli en stor fråga för high-techindustrin över hela världen, säger Yasushi Watanabe, som är senior scientist vid Geological survey of Japan. Han föreläste på tisdagsförmiddagen under den pågående SGA-sammankomsten i Uppsala.
Sällsynta jordartsmetaller används alltmer, främst i produkter som mobiltelefoner, tvättmaskiner och bilar. De är också viktiga för modern grön teknik, som vindkraftverk. Metallerna produceras framförallt i Kina, som har många gruvor och också är ganska ensamt om tekniken för utvinning. Japan är den näst största användaren av jordartsmetaller i världen. Man anser att fler fyndigheter utanför Kina behövs för att säkra försörjningen.
– Det pågår projekt över hela världen, till exempel i Ryssland, Kanada, Australien och Sverige, säger Yasushi Watanabe under föreläsningen.
Den största utmaningen tycker han emellertid är att hålla jämna steg med teknikindustrins innovationstakt. Att utveckla en ny gruva tar flera år och under tiden har behovet ofta skiftat från en metall till en annan.
Yasushi Watanabe säger att utvinningen måste bli billigare och föreslår att man tittar på hur de sällsynta jordartsmetallerna kan fångas upp som biprodukter vid annan gruvdrift eller från gamla gruvor.
– En av de metoder som Watanabe presenterat verkar ha relevans för de sällsynta jordartsmetallerna i apatit i Grängesbergsmalmerna i Dalarna. Den apatiten har en förhållandevis hög andel av de mest intressanta metallerna, säger Erik Jonsson vid SGU, som i måndags presenterade nya data om hur jordartsmetaller förekommer där.
Efter Yasushi Watanabes föreläsning bildas en kö av kollegor och studenter från hela världen för att ställa specifika frågor eller diskutera samarbeten.
– Jag är här för att dela med mig av våra erfarenheter. Europa har en high-techindustri som liknar den i Japan och antalet användare av produkterna växer, säger Yasushi Watanabe.
SGA-konferensen anordnas vartannat år och samlar världens ledande forskare inom det malmgeologiska området.
Text: Anna Norberg
Det är i första hand företagshälsovården som ska kunna använda den framtagna databaserade metoden. I utvecklingsarbetet ingår också att skapa en utbildning i synergonomi för personal inom företagshälsovård. I projektet kommer 90 personer inom företagshälsovården att utbildas i metoden som därefter testas på 750 arbetsplatser.
Forskningsprojektet startar i januari 2014 och pågår i tre år. Finansieringen från AFA Försäkring uppgår till drygt 2,6 miljoner konor. I projektet ingår forskare från Lunds universitet, Högskolan i Gävle samt KTH
– Enligt Arbetsmiljöverkets föreskriftet ska arbetsgivare bedöma risker för synförhållanden på arbetsplatsen som kan påverka arbetsställningen. Men sådana bedömningar är idag svåra att göra. Därför finns det ett stort behov av tillförlitliga metoder för riskbedömning, säger Per Lindberg, universitetslektor och med dr på Akademin för hälsa och arbetsliv vid Högskolan i Gävle.
I en artikel i Asia-Pacific Journal of Health, Sport and Physical Education beskriver Mikael Quennerstedt forskningen som ligger till grund för den nya kursplanen inom idrott och hälsa.
Hittills har varje delstat och territorium i Australien utformat sina egna kursplaner för alla skolämnen. Men från och med 2014 ska en nationell läroplan och nationella kursplaner introduceras. Arbetet och forskningen som ligger till grund för reformen beskrivs i ett specialnummer av den vetenskapliga tidskriften.
Frågor i fokus
I en artikel diskuterar Mikael Quennerstedt, forskare i idrottsvetenskap vid Örebro universitet, tillsammans med de australiensiska forskarna Louise McCuaig och Doune Macdonald synen på hälsa som ligger till grund för den nya kursplanen i idrott och hälsa.
– Undervisningen ska fokusera på elevernas resurser och inte deras brister. Det handlar alltså inte bara om vad eleverna lär sig utan om hur de lär sig. Elever måste ges möjligheter att göra egna val i livet.
– Många olika faktorer, så som fysiska, psykologiska, sociala, kulturella, miljö och ekonomi, påverkar människors hälsa och elever måste lära sig tänka kritiskt och lösa problem de ställs inför.
– Frågor i fokus handlar om hur jag kan leva ett hälsosamt liv. Självklart ignoreras inte frågor om risker eller sjukdomar och att man till exempel bör undvika att röka men de får inte utesluta andra hälsofrågor i undervisningen, säger Mikael Quennerstedt.
Stora skillnader mellan olika skolor
Kursplanerna har förberetts noggrant och reformen har en tydlig vetenskaplig grund. Mikael Quennerstedts forskning om hälsoarbete i skolan har spelat en viktig roll i utformandet.
– Mikael Quennerstedt har bidragit på ett mycket betydelsefull sätt i framtagandet av en kursplan, som har som målsättning att medverka till en hälsosam livsstil hos dagens och framtidens unga, berättar professor Doune Macdonald vid University of Queensland, som är kursplanens huvudförfattare.
I Sverige är undervisningen utformad efter liknande tankar om hälsa men kursplanerna är inte lika utförliga eller väl underbyggda.
–Det betyder också att det kan vara stora skillnader i undervisningen i och om hälsa mellan olika skolor och lärare beroende på hur de har tolkat kursplanen, säger Mikael Quennerstedt.
Mikael Quennerstedts artikel är publicerad i Asia-Pacific Journal of Health, Sport and Physical Education.
Barnmorskor yngre än 40 år och med en arbetslivserfarenhet kortare än tio år visar i högre grad tecken på utbrändhet än äldre barnmorskor med längre tid i yrket. Det visar en enkätundersökning bland landets barnmorskor som genomförts vid Mittuniversitetet.
– För nyligen utbildade barnmorskor kan steget ut på arbetsmarknaden vara en utmaning. Utbildningen står för en vård som utgår från individens behov medan verkligheten i förlossningsvården är betydligt mer teknisk och drivs av andra faktorer, exempelvis ekonomiska, säger Ingegerd Hildingsson, professor i omvårdnad vid Mittuniversitetet.
Hög arbetsrelaterad stress, underbemanning och brist på resurser angavs som de främsta skälen bakom tecknen på utbrändhet. Skiftarbete och att arbeta på förlossningsavdelningar på sjukhus, snarare än som barnmorska i primärvården, var också riskfaktorer för utbrändhet.
– Undersökningen visar att en tredjedel har övervägt att lämna yrket. Även där anges en hög arbetsrelaterad stress, underbemanning och resursbrist som de främsta anledningarna. Men också konflikter med chefer och kollegor är en framträdande faktor, säger Ingegerd Hildingsson.
Svenska förlossningsavdelningar har gått igenom strukturella förändringar de senaste åren. Frustration över arbetssituationen uppstår lätt när barnmorskor tvingas ta hand om flera patienter samtidigt. Forskning stödjer att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risk för komplikationer som blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt. Tidigare forskning visar också att kontinuitet i förlossningsvården uppskattas av både personal och patienter samt bidrar till en mer positiv förlossningsupplevelse.
– Det är viktigt att barnmorskornas arbetssituation och välbefinnande uppmärksammas så att vården kan behålla kompetent, välmående och motiverad personal, säger Ingegerd Hildingsson.
Undersökningen har genomförts i samarbete med Svenska Barnmorskeförbundet där 1 000 slumpmässigt utvalda barnmorskor har tillfrågats i en nationell enkät. Svarsfrekvensen var 48 procent.
Grafen ses som ett av de allra mest intressanta materialen för framtida tillämpningar inom allt från mikroelektronik, optiska komponenter, till flexibla starka material. Vanlig grafen består av hönsnätformade kolskikt som är ett eller några få atomlager tjocka.
I studien, som gjorts vid Umeå universitet tillsammans med forskare vid Uppsala universitet och Stockholms universitet, har forskarna modifierat grafenet genom att ersätta vissa av kolatomerna med kväveatomer. Genom denna metod skapas fästpunkter för järnoxid-nanopartiklarna med vilka grafenet ”dekoreras” i en lösningsprocess. I denna dekorationsprocess kan typen av järnoxidpartiklar som formas på grafenytan kontrolleras så att de endera bildar hematit (den rödfärgade typen av järnoxid som ofta ses i naturen) eller maghemit, en mindre stabil men mer magnetisk form av järnoxid.
– Något förvånade, upptäckte vi att när grafen dekoreras med maghemit så rullas grafenet ihop till perfekta Arkimediska nanorullar, medan den grafen som dekoreras med de mindre magnetiska hematit nanopartiklarna behåller sin ursprungliga öppna form, säger Thomas Wågberg, docent vid institutionen för fysik vid Umeå universitet.
Nanorullarna kan beskrivas som klassiska ”rulltårtor” där sockerkakan representerar grafenet och krämfyllningen motsvarar järnoxidpartiklarna. Nanorullarna av grafen är emellertid cirka en miljon gånger tunnare.
Resultaten som nu publiceras i Nature Communication är intressanta av flera skäl. De visar att den magnetiska växelverkan mellan järnoxidpartiklarna är huvudorsaken till den spontana formationen av nanorullar. Den visar också att kvävedefekterna i grafenstrukturen är viktiga både för att stabilisera en tillräckligt stor mängd maghemit nanopartiklar, men att de också bidrar till att forma ojämnheter i grafenet vilket underlättar formationen av nanorullar.
Processen är anmärkningsvärt effektiv. Nära 100 procent av grafenskikten rullar ihop sig. Efter dekorationsprocessen med maghemitpartiklar kan forskarlaget inte finna några öppna grafenskikt. De visar dessutom att genom att tvätta bort järnoxidpartiklarna med syrabehandling så öppnar grafenrullarna upp sig och återgår till sin ursprungliga form som öppna grafenskikt.
– Förutom att ge grundläggande fysikalisk och kemisk kunskap om grafen, kvävedopning och nanopartiklar, så tror vi att järnoxiddekorerade kvävedopade grafenrullar har väldigt goda egenskaper som elektroder i Li-jon batterier, ett av de viktigaste batterierna i vardagselektronik, säger Thomas Wågberg.
FAKTA
Studien är en del av ”det konstgjorda lövet”, ett projekt som stöds av Knut & Alice Wallenbergstiftelsen och som involverar fysiker, kemister och växtforskare vid Umeå universitet.
Originalpublikation:
Tiva Sharifi, Eduardo Gracia-Espino, Hamid Reza Barzegar, Xueen Jia, Florian Nitze, Guangzhi Hu, Per Nordblad, Cheuk-Wai Tai, and Thomas Wågberg: “Formation of nitrogen-doped graphene nanoscrolls by adsorption of magnetic ?-Fe2O3 nanoparticles, Nature Communications (2013), DOI:10.1038/ncomms3319.
http://www.nature.com/naturecommunications.
