Statistiken gäller Skåne, men experterna bakom rapporten tror att resultaten i stort sätt är densamma också för landet i övrigt. Siffrorna visar vidare att 75 procent av olyckorna är singelolyckor och att dessa är lika allvarliga som kollisionsolyckorna.

Orsaken kan vara att man inte är uppmärksam eller att väglaget på cykelbanan är dåligt. Det senare handlar ofta om ishalka eller lösgrus.

– Om cykelvägarna underhölls bättre, hade inte så många skadade cyklister behöva söka vård på akutmottagningarna, säger Monica Berntman, trafiksäkerhetsforskare vid Lunds Tekniska Högskola och en av författarna till rapporten ”STRADA information 2013:1 Cyklisters singelolyckor i Skåne”.

Övriga författare är Monica Frank, Transportstyrelsen och Birgit Modén, Region Skåne. Statiken har de hämtat från det nationella informationssystemet Strada.  

– Stradas sjukvårdsinformation ger oss inblick i ett problem som inte återfinns i den officiella statistiken i någon större omfattning. Jag tycker att problemet behöver lyftas fram, då det inte har minskat över åren, säger Monica Berntman.

Cykel- och gångbanor hör som sagt till de mest drabbade olycksplatserna. Strax under 50 procent anger att man skadats sig på cykel- och gångbanor, följt av gatusträcka på strax under 40 procent.

– Det är oroande eftersom de separerade gång- och cykelbanorna tillkommit bland annat för att de höjer trafiksäkerheten för cyklisterna, säger Monica Berntman.

Som den främsta orsaken till singelolyckan nämns trafikantens eget beteende (30 procent), till exempel att man kört fort. Den näst vanligaste orsaken är väglaget (20 procent) som kan bero på brister i snöröjningen, dålig halkbekämpning eller grus på vägen.

I övrigt kommer rapporten bland annat fram till att:

• skallskador även förekommer bland de som använder hjälm, men att hjälmen oftast skyddar mot de allvarligaste skallskadorna.
• de totala kostnaderna för sjukvård och produktionsbortfall i direkt anslutning till olyckstillfället beräknas till cirka 27 miljoner kronor för de cyklister som skadats i singelolyckor i Skåne under ett år.
• äldre cyklister skadas svårare än yngre cyklister.

Under vinterhalvåret sker 50-100 olyckor per månad i Skåne och under sommarhalvåret 150- 200 olyckor per månad .

Rapporten i korthet:
Siffrorna i rapporten baserar sig på de cirka 7450 personer som årligen registrerats som skadade i Skånetrafiken mellan 2007-2011. Rapporten utgår från cyklisterna som utgörs av cirka 2 100 skadade årligen. Bland de strax över 10 300 cyklister som skadats under perioden har 75 procent gjort det utan inblandning med andra fordon, så kallade singelolyckor. Dessutom skadas de lika allvarligt i singelolyckor som i kollisionsolyckor. Hälften sker på cykel- och gångbanor medan 40 procent sker på gatusträcka.

Rapporten finns som pdf här: http://www.tft.lth.se/

Om STRADA
STRADA är ett nationellt informationssystem för data om skador och olyckor inom hela vägtransportsystemet. Systemet förvaltas av Transportstyrelsen och används av bland annat kommuner och Trafikverket som ansvarar för att bygga och förvalta vägar och gator. Strada har levererat data i tio år.

Sverker Lindblad har nyligen avslutat ett projekt som studerat och jämfört klassrumspraktiker i svenska skolor med vad som sker i andra länder.

Syrenerna blommar för fullt och vittnar om att skolåret går mot sitt slut. Men skoldebatten fortsätter. I projektet ”Svensk skolkultur: Klassrumspraktik i komparativ belysning”, har en grupp forskare under flera år studerat lärandepraktiker och undervisningskulturer i olika länder. Detta har skett genom så kallade mikroetnografiska studier i klassrummen med analyser som bygger på detaljerade videoinspelningar och intervjuer med lärare och elever.

– Vi har studerat vad som händer i klassrummen, hur och om vad lärare och elever interagerar. I det här projektet har vi framför allt undersökt vad som händer i undervisningsprocessen under mattelektioner i årskurs 8. Detta har skett i samarbete med forskare i sexton länder som gjort motsvarande undersökningar.

Forskarna kan visa ett komplext samspel mellan elever och lärare, där lektionens tema kompletteras med annat innehåll. Samtalen i klassrummet handlar visserligen om frågor, svar och bedömningar som har med lektionen att göra, men också om annat som vad som hände i helgen eller vad som för tillfället sker utanför fönstret. Barnen i klassrummet deltar både i det offentliga samtalet med läraren och i mer privata samtal med sina kompisar.

– En del diskuterar uppgifterna och frågar varandra, men ibland pratar eleverna om helt andra saker. Läraren måste hantera det här för att driva undervisningen framåt, annars riskerar undervisningen att haverera, säger Lindblad.

I takt med att vi i Sverige har gett elever mer utrymme och strävat efter mer elevinflytande har klassrumsinteraktionen ofta blivit mer komplicerad och eleverna har erhållit eller tagit sig mer utrymme utifrån sina erfarenheter och intressen.

– Det här har stötts av svensk reformpedagogik under decennier. Och det ser inte likadant ut i  andra länder. Det är exempelvis en annorlunda dynamik i de kinesiska klassrummen som vi studerat. För svensk del betyder det att lärare måste kunna hantera oväntade inspel från eleverna och ändå driva lektionen dit den ska.

Den internationella forskargruppen – under ledning av professor David Clarke vid University of Melbourne – kunde gemensamt visa att många av de internationella jämförelser som görs om undervisning i olika länder, exempelvis vad gäller matematik som TIMSS-R, inte är hållbara.

– Analyserna i TIMSS- R bygger på alltför grova kategoriseringar och för korta sekvenser för att kunna göra de generaliseringar som förs fram.
Och, menar Sverker Lindblad, svensk klassrumspraktik främjar ett annat lärande än vad vi sett av motsvarande studier i exempelvis Kina eller Japan. Svenska elever utvecklar en känsla för samtal, diskussion och komplicerat talat språk, de blir duktiga i att följa med i de komplexa samspel som sker i klassrummet under en lektion. Dessa förmågor syns emellertid inte i de internationella mätningarna, eftersom det inte är den typen av kunskap som undersöks.

– Vill man visa vad de svenska eleverna utvecklar för kunnande och kompetenser, måste man gå bakom de standardiserade resultatmätningarna, och undersöka vad som sker i undervisning. Detta krävs för att analysera det svenska skolväsendet och för att visa fruktbara framtida utvecklingsmöjligheter för svensk skola, avslutar Sverker Lindblad.

Läs mer om projektet på projektets hemsida: http://www.ips.gu.se/forskning/forskningsprojekt/kult/ där också ett 90-tal publikationer från vår undervisningsforskning finns förtecknade.

Tredje uppgiften – det vill säga  forskarnas skyldighet att sprida sina resultat utanför högskolans murar – har ofta anklagats för att inte fungera. Forskare sägs vara ointresserade och ovilliga, och anledningen sägs vara det dåliga meritvärdet. Det är nämligen inte meriterande att ägna sig populärvetenskap. De som trots allt bryter mot normen straffas på olika sätt.

Men stämmer det? Två forskare argumenterar på Riksbankens Jubileumsfonds webbplats för att forskare trots allt ägnar sig åt populariseringar även om det inte varit meriterande. De påpekar också att det är svårt att belägga att det faktiskt förekommer straff mot de som ägar sig åt tredje uppgiften. Problemet menar forskarna Dick Kasperowski och Fredrik Bragesjö är att man ofta stirrat sig blind på meriteringsvärdet och trott att eftersom det inte är meriterande att ägna sig åt forskningskommunikation, så gör forskare inte det.

Det stämmer alltså inte. Sökande till professorstjänster redovisar till exempel ofta sina populärvetenskapliga meriter. Läs mer på www.rj.se.

Sverige hamnar på andra plats i världen när det gäller investering i forskning per capita. Men vi har fått kritik från EU för att vara dåliga på att nyttiggöra forskningen. Därför vill man nu testa en ny metod. Istället för att som vid universitetens vanliga innovationsprocess låta forskning knoppas av till företag så ska nu redan befintliga små- och medelstora företag med utvecklingspotential knytas till universiteten.

– De flesta företagare har bra idéer om hur deras verksamhet skulle kunna utvecklas. Problemet är att de ofta varken har kapital, tid eller den kompetens som krävs för att förverkliga dem och där vill vi kunna bidra, säger Caroline Hansson på LU Open som är ledare för EU-projektet.

Genom det nystartade projektet ska personal från små- och medelstora företag ges projektanställningar. Under ca ett halvårs tid ska de få all experthjälp som universiteten kan erbjuda för att därefter återvända med ny kunskap till sina företag. Det kan handla om ett IT-företag som behöver hjälp både med programvara och affärsplan eller ett företag med inriktning mot livsstil- och hälsa som kan ta hjälp från såväl livsmedelstekniker som idrottspsykologer.

Även de forskare som bidrar med rådgivning kommer att få stöd av projektet. – På detta sätt ska företagen få tid och kompetensstöd att utveckla sina idéer hos ett lärosäte. Det är också ett nytt och bra sätt för oss att arbeta med innovation och samverkan. Programmet kombinerar på ett nytänkande sätt det amerikanska SBIR-programmet, Small Business Innovation Research, med den tyska modellen att för en tid av flytta utvecklingsfolk i företag till forskningsinstituten, säger Per Eriksson, rektor för Lunds universitet med åtta års erfarenhet av att bygga upp och som GD leda VINNOVA.

Projektet startar med en kick off för alla inblandade parter men redan nu har man börjat se sig om efter lämpliga företag som kan ingå i projektet. Ett 50-tal intresseanmälningar hoppas man få in för att sedan kunna vaska fram 13 lämpliga slutkandidater. På sikt vill man genom projektet kunna hjälpa betydligt fler företag och bygga ett långsiktigt samarbete för att bidra till fler konkurrenskraftiga företag i Öresundsregionen.

Fakta om projektet  
Projektet heter Creating Competitive Jobs och finansieras av Interreg IVA Öresund. Halva summan står EU för, andra halvan finansieras av parterna som i det här fallet är: Lunds universitet, Københavns Universitet, Copenhagen Business School, Danmarks Tekniske Universitet, Malmö högskola, Företagarna, Sydsvenska Handelskammaren, Sustainable Business Hub, inSPIRe FOOD, CONNECT Denmark och CONNECT Skåne. Lead parter är LU Open, som är en enhet på Lunds universitet som ska främja innovation i bred bemärkelse, företrädesvis i kontaktytorna mellan universitet, företag och samhälle. 

Turismföretagare i Norrland (Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland) och deras långsiktiga förmåga att överleva är ämnet i en ny avhandling från turismforskningsinstitutet ETOUR vid Mittuniversitetet. Den visar bland annat att nya turismföretag bidrar till Norrlands sysselsättning i tidiga skeden och att den sammanlagda sysselsättningen i företag som överlever på lång sikt ökar med tiden, trots att många företag upphör.

– Den långsiktiga överlevnaden hos turismföretagen ökar också om företagaren har erfarenhet från liknande verksamheter sedan tidigare. Däremot innebär det inte alltid en fördel att vara inflyttad till regionen, säger Patrick Brouder, fil dr. i turismvetenskap vid ETOUR.

Turismen i norr är starkt säsongsberoende och många företag lever av vinterturism, både stora och mindre företag. Klimatförändringar är en långsiktig utmaning för de företag som är aktiva på vintern med en verksamhet som inte är mobil. Men en anpassning till ett varmare klimat förekommer inte bland undersökta norrländska turismföretagen.

– Här krävs bland annat regionala kartläggningar som visar klimatförändringarnas påverkan lokalt. Myndigheter och beslutsfattare behöver ta initiativ och leda det arbetet, företagarna själva har inte frågan på fokus och möjlighet att agera i sitt vardagliga arbete, säger Patrick Brouder.

Med sin avhandling blir Patrick Brouder Skandinaviens första doktor i turismvetenskap. Han menar att synen på turismen som näring blir allt mer positiv och att branschen kan stärkas genom mer medvetna samarbeten med lokalsamhället. 

– Det finns fortsatta skäl att se turismen som ett effektivt verktyg för lokal och regional utveckling, men den får inte ses som den enda och sista utvägen för landsbygdsområden i norr, framtiden kräver mer genomtänkta strategier, säger Patrick Brouder.

Användningen av olika behandlingsprogram mot drogmissbruk i fängelser har ökat i de Nordiska länderna på senare år. Men det är lika mycket ett tecken på ett hårdare vårdklimat på fängelserna som en mänsklig och vetenskapsbaserad lösning av missbruksproblem. Det skriver nordiska fängelseforskare, bland andra professor Odd Lindberg vid Örebro universitet i en artikel antagen i European Journal of Criminology, EJC.

Artikeln är en delstudie i ett mångårigt nordiskt projekt där forskare vid Örebro universitet tillsammans med kolleger i Danmark, Norge, Finland undersöker hur behandlingsprogram mot drogmissbruk  (Prison-based Drug Treatment, PDT) fungerar i dessa nordiska länder. Nu har forskarna studerat histioriken för PDT och hur argumenten för den utvecklingen sett ut. 

Fram till mitten av 1990-talet hade PDT svagt politiskt stöd i de nordiska länderna. Det förekom enstaka, lokala initiativ, men när narkotikaproblemen på fängelserna ökade startades olika behandlingsprogram och de har sedan blivit fler. Forskarna menar att PDT har kunnat växa med argument, som kan tyckas väldigt olika, men ändå ganska smidigt kunnat samverka och motivera en vårdpolitik med satsningar på PDT. Det handlar insatser mot kriminalitet, noll-tolerans, individens rättigheter och hur en modern välfärdsstat ska agera. I själva verket kanske just elasticiteten mellan dessa olika argument kan vara en förklaring till att PDT blivit mer populärt.

Kriminalisering
Forskarna menar att tillväxten av PDT speglar en vidgad kriminalisering av sociala problem. Sociala insatser bedöms i ökad grad efter vilken brottsförebyggande potential de har och välfärdsstaten framstår som bestraffande när drogmissbruk blir brottsligt. De jämför med hur utvecklingen varit för fattiga, arbetslösa, prostituerade, mentalsjuka och alkoholiser fram till 1960-talet, då drogmissbruk dök upp som en ny social sjukdom att behandla och bestraffa.

På fängelserna framstår PDT både som ett sätt att komma tillrätta med den kriminalitet som är kopplad till narkotika, men också som ett sätt att ge anstalterna en roll i välfärdssamhället genom att bidra till att minska drogproblemen.

Forskarna diskuterar också om den ökade användningen av PDT ska ses som ett återuppväckt
intresse för behandlingsideologier i nordiska fängelser, där PDT skulle vara en förtrupp. Men de menar att samhället förändrats från den tid då kriminalvård ansågs vara ett sätt då experter kunde återanpassa individerna till välfärdssamhället. Nu är PDT en tjänst till individer för att de ska få förmåga att sköta sig själva i samhället, de intagna ses som konsumenter. Om drogrehabiliteringen i fängelserna är en återuppstånden rehabiliteringsfilosofi, så är det en återuppståndelse i ett nytt kulturellt sammanhang med nya sätt att betrakta behandling och kontroll liksom hur de hänger samman.

Nordiska fängelser
Den här artikeln är ett resultat av det treåriga projektet Prison-based drug treatment in the Nordic countries – Control and rehabilitation in welfare state institutions, som löper med anslag från Nordic Research Council for the Humanities and Social Sciences.

– Det här projektet gav en miljon kronor till Örebro universitet, vilket bland annat också bidrar till att finansiera två forskarassistenter här, säger professor Odd Lindberg.

Med utgångspunkt från ett FAS-projekt om Kriminalvårdares yrkesidentitet som startade 2006 har det vid universitetet vuxit fram en Fängelsegrupp med Odd Lindberg och kollegerna Anders Bruhn, Per-Åke Nylander och ytterligare ett par forskare.

– Vi arbetar med olika projekt, bygger relationer med forskare i andra länder och försöker ligga i fronten vad gäller fängelseforskning.

Yrken i kriminalvården
– Vi rör oss inom området socialt arbete och intresserar oss för institutionsbehandling och yrkesutövning inom kriminalvården, säger professor Anders Bruhn. I det här nordiska projektet undersöker vi hur missbruksbehandlingen är organiserad och vilka program man använder. Vi undersöker hur vårdarna ser arbetet och balansen mellan kontroll och behandling. Vi undersöker också vilka motiv till och erfarenheter av behandlingen som de intagna har.

Gruppens medlemmar har också tillsammans med andra nordiska forskare svarat för specialnummer av Nordisk kriminalvetenskaplig tidskrift, tillsammans med brittiska kolleger bidragit i en antologi om Nordisk kriminalvård utgiven på förlaget Routledge och nyligen producerade man en rapport om Riskbedömning i kriminalvården för den svenska kriminalvårdsmyndigheten.

Snorri Sturlusons Edda är en lärobok med en namngiven upphovsman, vilket var ovanligt på medeltiden. Men trots att det finns en författare behandlas verket olika i olika handskrifter.

– När man skrev av ett manuskript på medeltidens Island handlade det inte om att återge en författares ord exakt eller producera en bok som såg precis ut som sin föregångare. Skrivaren lade till, ändrade, flyttade runt och tog bort text, allt för att den nya handskriften skulle tjäna vissa syften, berättar Maja Bäckvall.

Den av handskrifterna som sticker ut mest är Codex Upsaliensis DG 11 4to, även kallad Uppsalaeddan. Den skrevs i början av 1300-talet och är nog den äldsta bevarade handskriften av Edda, men har beskrivits som förkortad, slarvigt skriven och för långt bort från det tänkta originalet för att ha något värde för utgivare. Därmed har den ansetts vara en dålig handskrift.

Maja Bäckvall har i sitt avhandlingsarbete undersökt en del av Uppsalaeddan, nämligen de citat av vad som kallas eddiska dikter som används för att belägga mytologiska berättelser. Dessa dikter har förmodligen ansetts vara ålderdomliga och märkliga, och de innehåller många av de avvikelser som har gett Uppsalaeddan dess dåliga rykte.

Avhandlingen intar ett annat perspektiv på det som gör Uppsalaeddan annorlunda och ställer frågan om den verkligen är en dålig handskrift om man utgår från dess samtid.

– Någon har skrivit den, och någon har läst den eller fått den uppläst för sig. Dessa människor hade inte tillgång till andra versioner att jämföra med, och de var nog mer intresserade av vad som faktiskt står i handskriften än vad som borde stå där, säger Maja Bäckvall.

I avhandlingen ställer hon frågan: Om något avviker från normen, har det verkligen skrivits fel? Och om det har det, kan Uppsalaeddan inte ändå ha lästs rätt? Undersökningen visar att det allra mesta som avviker i de eddiska dikterna enligt Uppsalaeddan både har skrivits avsiktligt och varit begripligt för läsaren.

– Detta ger inte bara en större förståelse för hur dikterna och handskriften uppfattades av sin samtid, utan bildar även en bättre grund för språkhistorisk forskning än vad traditionella utgåvor gör, säger Maja Bäckvall.

Länk till avhandlingen: Skriva fel och läsa rätt? Eddiska dikter i Uppsalaeddan ur ett avsändar- och mottagarperspektiv

En internationell utvärderingspanel har under våren 2013 utvärderat Stockholm Resilience Centre (SRC) på uppdrag av Mistra. Utvärderingspanelen ger centret i allt väsentligt lovord. Panelens bedömning är att SRC till och med har överträffat de ursprungliga förväntningarna och etablerat sig som världsledande inom resiliens- och hållbarhetsforskning. De vetenskapliga publikationerna är imponerande både i kvalitet och kvantitet. SRC har med sin forskning gett viktiga bidrag till internationella policyprocesser.

– Intentionen har hela tiden varit att stötta SRC under en 12-årsperiod säger Lars-Erik Liljelund. Utvärderingen visar att centret är mycket framgångsrikt och då ska vi naturligtvis fortsätta vårt åtagande.

På initiativ av Mistra inrättades år 2007 Stockholm Resilience Centre som ett tvärvetenskapligt centrum vid Stockholms universitet. I det avtal som upprättades angavs en möjlighet att förlänga avtalet med en andra period 2014-2018 om de övergripande intentionerna med satsningen hade uppfyllts vilket nu skett.