Ny forskning visar att det är stor skillnad mellan auktioner med öppen respektive sluten budgivning. De slutna buden leder till väsentligt högre priser, kanske för höga i vissa typer av auktioner.

– Detta blir extra viktigt att ta hänsyn till i större sammanhang som till exempel EU:s försäljning av utsläppsrätter, säger Joakim Ahlberg, som skrivit en doktorsavhandling i nationalekonomi vid Örebro universitet.

Joakim Ahlberg har framför allt undersökt auktioner av utsläppsrättigheter. Detta är auktioner där mer än en enhet är till försäljning samtidigt och där det är vanligast att man använder sig av sluten budgivning.

– Valet mellan öppen eller sluten budgivning har visat sig vara viktigare än vilken auktionsform man använder sig av, i alla fall när värdet på de sålda enheterna är i stort sett lika för alla medverkande i auktionen, säger Joakim Ahlberg, som arbetar vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.

Slutar i förlust för vinnaren
Det två mest vanliga auktionsformerna är den uniforma och den diskriminerande auktionen. I den diskriminerande auktionen betalar vinnarna vad de bjudit, vilket betyder att det kan vara olika för olika vinnare. I den uniforma auktionen betalar alla vinnare samma pris.

– Oavsett vilken av dessa auktionsformer som använts är det en stor skillnad mellan den slutna och den öppna budgivningens resultat. När auktionen har slutna bud tenderar många att bjuda för högt vilket gör att auktionen slutar i förlust för vinnaren. Det vill säga de betalar mer för varan än vad den är värd.

– Om man överför detta på EU:s koldioxidutsläppsprogram, som kommer att omsätta 2 miljarder rättigheter under 2013 till ett ungefärligt värde av 200 miljarder kronor varav hälften kommer säljas genom auktion, så handlar det om stora summor utifrån vilken väg man väljer att gå.

KONTAKT
Joakim Ahlberg: E-post: joakim.ahlberg@vti.se, 08 555 77 023

Under forskardagens fyra teman bidrar forskare med kunskap och reflektioner om hur särskiljande praktiker skapas och upprätthålls i socialt arbete.

Lis-Bodil Karlsson inleder med att presentera ”Dubbel trubbel” – en studie om missbruksbehandling för våldsutsatta kvinnor. Lis-Bodil pratar om hur stereotyper av ”den missbrukade kvinnan” egentligen skapas. Och hur upplever kvinnor i missbruksbehandling upplever att de blir bemötta.

”Makt, kön och heder” är rubriken på Astrid Schlytters föreläsning. Vi föreställer oss att Sverige är ett land som har kommit långt när det gäller jämställdhet och kvinnors rätt att styra över sitt barnafödande. Astrid resonerar kring om detta gäller det alla kvinnor i vårt samhälle. Hur gestaltar sig exempelvis livet för unga kvinnor som förväntas leva upp till hedersrelaterade normer?

Palle Storm lyfter fram den konventionella bilden av den ”riktiga” äldreomsorgsarbetaren som en vit medelålders kvinna. En bild som utmanas av att allt fler män arbetar inom äldreomsorgen. Från olika håll hörs argument för att locka fler män till vård- och omsorgsyrket. Men vad vet vi om dessa män och hur upplever de sin arbetssituation?

Kön är en form av social dikotomisering. Vilka generella mekanismer ligger bakom olika former av Vi och Dom-konstruktioner? I den avslutande föreläsningen berättar Susanne Brandheim om sin egen ”ståndpunktforskning”. Hur den växte fram ur den utsatthet som fetma innebär i ett samhälle där ”det smala Vi:et” ville börja förändra ”det tjocka Dom:et”.  

Varje år förlorar hundratusentals människor jorden runt en arm eller ett ben.

– Med hjälp av vår teknik får arm- och handamputerade en ”levande” kroppsdel, säger Max Ortiz Catalan, industridoktorand på Chalmers. Den styrs ungefär på samma sätt som en naturlig hand och arm, via personens egna nerver. Det är en stor vinst både för den enskilda individen och för samhället.

Ända sedan 60-talet har amputerade kunnat använda proteser som styrs av de elektriska impulser som finns i musklerna, men tekniken för att styra proteserna har inte utvecklats nämnvärt sedan dess. Det finns till exempel väldigt avancerade elektriska handproteser, men de används inte så mycket eftersom de är så svåra att styra.

– Alla rörelser måste förprogrammeras, säger Max Ortiz Catalan. Det är som att ha en Ferrari utan ratt. Därför har vi utvecklat ett nytt styrsystem från grunden.

De vanliga hylsproteserna, som fästs direkt mot huden utanpå den amputerade stumpen, är dessutom så obekväma att endast 50 procent av de armamputerade vill använda en sådan över huvud taget. I det här forskningsprojektet utnyttjas istället den världskända Brånemarkskruven, som förankrar protesen direkt i skelettet, med så kallad osseointegration.

– Osseointegration är helt avgörande för vår framgång. Nu använder vi samma teknik för att permanent få tillgång till de elektroder som vi fäster på nerven, säger Max Ortiz Catalan.

Styr protesen med tanken
För att få fram de elektriska impulserna som ska styra protesen har man tidigare fäst elektroder utanpå huden. Problemet är att impulsen förändras när huden rör sig, eftersom elektroderna då flyttas till en annan position. Impulserna påverkas också om man svettas.

I det här projektet planerar forskarna istället att implantera elektroderna direkt på nerverna inuti kroppen. Då utgör kroppen ett skydd, och de elektriska impulserna blir stabila. För att få signalerna inifrån kroppen ut till protesen används osseointegration. De elektriska impulserna från nerverna i armstumpen fångas upp i ett gränssnitt inne i titanskruven, som förstärker och förmedlar impulserna vidare till protesens alla delar, som patienten kan styra med hjälp av sina tankar.

I dagens befintliga proteser använder sig den som är amputerad enbart av visuell feedback, vilket gör att man till exempel måste titta på en kopp när man ska lyfta den för att veta hur mycket kraft man ska använda och hur man ska närma sig den. Med den nya metoden får patienterna feedback genom att elektroderna stimuleras, vilket uppfattas av patientens hjärna. Det gör att patienten kan kontrollera sin protes på ett mer naturligt och intuitivt sätt. Det har inte varit möjligt tidigare.

Från labbet till patienterna
– Många av de patienter vi samarbetat med har varit amputerade i mer än tio år och har aldrig rört sin hand under den tiden, säger Max Ortiz Catalan. När de kom hit fick de testa vår virtual reality-miljö för att utvärdera mina tekniska algoritmer. Vi satte elektroder på deras amputationsstumpar så att de kunde styra vår mer avancerade protes. Detta gjorde patienterna väldigt entusiastiska.

I vinter ska de första patienterna opereras. 
– Genom att testa metoden på några patienter kan vi visa att metoden fungerar och sedan förhoppningsvis få mer anslag för fortsatta kliniska studier och vidareutveckling av metoden. Då kan det här bli verklighet för många personer. Vi vill lämna labbet och bli en del av patienternas vardag, säger Max Ortiz Catalan.

Fyra filmer och tre bilder från projektet finns att ladda ner nedan.

FAKTA
Osseointegration (osseo = ben) är en metod att förankra proteser direkt i skelettet som utvecklades på 60-talet av professor Per-Ingvar Brånemark. Han upptäckte att titan inte stöts bort av kroppen, utan integreras med den omkringliggande benvävnaden. Till en början användes metoden för att behandla tandlöshet genom dentala titanimplantat. Sedan dess har metoden vidareutvecklats, och används idag också för ben-, arm- och ansiktsproteser samt för att förankra hörapparater. Sedan 1990 har över 200 amputerade behandlats med hjälp av metoden och fått en ökad rörlighet och livskvalitet.

Den artificiella handen kan härma en levande hand. Motoriken i varje finger kan styras individuellt, och parallellt med till exempel en vridrörelse av handleden. Det går att demonstrera hur systemet fungerar genom att använda sig av elektroder som fångar upp rörelsesignaler från utsidan på en arm.

KONTAKT OCH INFORMATION
Forskningsprojektet OHMG (Osseointegrated Human-Machine Gateway) drivs i ett tvärvetenskapligt samarbete mellan Chalmers Tekniska Högskola, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och företaget Integrum AB:
Doktorand Max Ortiz Catalan: maxo@chalmers.se , tel +46 31-760 10 65, +46 70-846 10 65
Ansvarig handledare från Chalmers: professor Bo Håkansson, tel +46 707-85 32 94, boh@chalmers.se
Ansvarig handledare från Sahlgrenska och Göteborgs universitet: docent och läkare Rickard Brånemark

1998 ersattes den dåvarande invandrarpolitiken av en integrationspolitik.  Ambitionen var att komma bort från en stigmatiserande politik som satte ”invandrarskapet” i fokus. Säråtgärder skulle endast förekomma för nyanlända, dvs. personer som fått asyl men varit i Sverige kortare tid än två år. Ett nytt introduktionsprogram skapades för dem.

– Det är ett gemensamt program som riktar sig till väldigt heterogen målgrupp, säger Martin Qvist, som har studerat hur den statliga styrningen av introduktionen omsätts i praktisk verklighet. Han har disputerat vid REMESO, avdelningen för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet.

Det finns gemensamma behov som kan motivera ett sammanhållet program, fortsätter han, exempelvis nyanländas behov av språkundervisning, samhällsinformation och validering av meriter. Men om också kvalificerade arbetsmarknadsinsatser ska rymmas blir det genast mer komplicerat då deltagarnas yrkes- och utbildningsbakgrund är högst skiftande. Istället borde man satsa på att införliva insatser för nyanlända i generella arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vuxenutbildning och högskola, är hans rekommendation.

Introduktionsprogrammet kräver också samverkan mellan flera myndigheter. En rad olika insatser ska göras parallellt och måste då samordnas, något som visat sig vara svårt att få till i praktiken. Fram till 2011 hade kommunerna huvudansvar för detta, numera är det arbetsförmedlingen.

Styrning i dagens komplexa samhällen sker allt mindre genom detaljerade regelverk, konstaterar Martin Qvist. Istället försöker staten styra genom övergripande riktlinjer, incitament och kunskapsspridning, det som på statsvetarspråk kallas governance. Inom områden som hanteras av flera olika myndigheter, privata företag och organisationer blir samverkan då central.

Men när politiken baseras på generella och ganska abstrakta riktlinjer kan också målkonflikter döljas. De blir tydliga först på den lokala nivån när riktlinjerna ska översättas i praktisk politik.
Det här gäller just integrationspolitiken, säger Martin Qvist, där exempelvis utbildnings- och arbetsmarknadsmyndigheter har olika perspektiv på vad som ska prioriteras i introduktionen: språkundervisning eller arbetsmarknadsåtgärder.

– På det lokala planet måste det ändå lösas.

De lokalt ansvariga har skapat professionella nätverk där de samarbetar genom att utbyta erfarenheter och lära av varandra. Där får de stöd för att hantera en rad praktiska konkreta frågor som uppstår i kölvattnet av en otydlig styrning.

KONTAKT OCH INFORMATION
Martin Qvist disputerade den 7 november. Avhandlingen har huvudtitel ”Styrning av lokala introduktionsprogram”. Martin Qvist nås på 011-363151 (mobil anknytning), e-post: martin.qvist@liu.se

Håkan Wilhelmsson, forskningsingenjör på VTI, har arbetat med att anpassa VTI:s trafikanalysator TA89 till mätning av cykeltrafiken.

– TA89 används ju annars till mätning av vägtrafiken då den kan mäta dels antalet fordonspassager, dels ge uppgift om till exempel fordonstyp samt varje fordons sidoläge, spårvidd, hastighet, passagetidpunkt, körriktning och axelavstånd.

Ensamma om att mäta cykelns sidoläge
Anpassningen av TA89 har gjorts för att bättre utnyttja kapaciteten hos utrustningen och samtidigt bredda VTI:s kompetens inom området cykeltrafik och cykelvägar.

– Med tiden har vi sett tekniska möjligheter att skräddarsy utrustningen för cykelmätning. Det unika med just cykelmätningarna är att vi även kan mäta cykelns sidoläge, det är vi ensamma om, säger Håkan Wilhelmsson.

Förändringar i cyklisternas sidoläge kan ge viktig information om kapacitet och trängsel på en cykelväg vid vissa tidpunkter eller platser, vilket också är viktigt ur ett framkomlighetsperspektiv.

– Det kan även ge en indikation om konfliktsituationen mellan oskyddade trafikanter, säger Anna Niska, forskare på VTI.
Kan ge information om hur restiden påverkas av vädret

Mätutrustningen kan, förutom att räkna antalet cykelpassager och ange cykelns placering på cykelbanan, koppla samman den informationen med den om lufttemperatur, luftfuktighet, vägtemperatur, nederbörd, vindhastighet och vindriktning.

– Vi vet idag alldeles för lite om vad som påverkar cyklisternas framkomlighet och i vilken utsträckning – exempelvis hur påverkas restiden för cyklister av olika väder och väglag? Den här utrustningen kan hjälpa oss i den forskningen, säger Anna Niska.

Studien visar att de flesta barn hanterar sin internetanvändning mycket bra och att de som är mest sårbara för att hamna i överdriven användning är äldre barn, barn som har känslomässiga problem och de som man skulle kunna kalla för sensationssökande.

Internet har blivit en viktig del av barns och ungas liv. I Sverige är ca 20 procent av 11-16-åringarna uppkopplade tre eller fler timmar en vardag och en helgdag är ca en tredjedel på internet så länge. Den ökade tiden ungdomar spenderar på nätet har oroat många vuxna; finns det risk att unga hamnar i problematiskt internetanvändande? EU Kids Online har därför frågat barn i åldrarna 11-16 år hur ofta de upplever tecken på överdrivet användande.

De fem frågor EU Kids Online valde för att komma åt barnens egna upplevelser av överdriven användning var:
– Hur ofta man låtit bli att sova eller äta pga. internet.
– Hur ofta man känt sig oroad när man inte kunnat vara på internet.
– Om man tillbringat mindre tid än man borde med familj/vänner eller med skolarbete pga internet.
– Om man surfat fastän man inte riktigt varit intresserad.
– Om man misslyckats med att försöka ägna mindre tid på nätet fastän man velat.

En procent av de europeiska barnen riskerar att hamna i överdriven internetanvändning. En procent av alla europeiska barn i studien har svarat ja på alla fem frågorna och är därmed enligt EU Kids Online i riskzonen för problematisk internetanvändning. De barn som svarat ja på mer än en fråga uppger också att de har psykologiska och känslomässiga problem som påverkar deras beteende på och utanför nätet. Trots att Sverige är ett av de länder där internetanvändandet är mest omfattande, är det inte fler barn som enligt denna definition hamnar i riskzonen, snarare tvärtom.
Procentandelen av barn som svarat positivt på åtminstone en av frågorna varierar mellan länderna.

Lägst andel, 17 procent, återfinns i Italien och högst, 49 procent, i Estland. För Sveriges del är det 34 procent av barnen som har upplevt minst en av de saker frågorna tar upp. Rapporten visar att det vanligaste är att barnen har surfat fast de egentligen inte varit intresserade. Det minst vanliga svaret är att de vid något tillfälle har struntat i mat och sömn.

Cecilia von Feilitzen som har varit ansvarig för EU Kids Online i Sverige förklarar:

– Det finns ingen entydighet kring begreppet överdriven internetanvändning men man har valt att utgå från dessa fem frågor som tillsammans kan anses påverka barnets sociala liv samt fysiska och psykiska hälsa. Rapporten väljer att inte använda uttryck som internetberoende då det är omdiskuterat bland forskare.

Överdriven internetanvändning: Vad ska föräldrarna göra?
När det gäller att förebygga problematisk internetanvändning rekommenderar EU Kids Online att föräldrar engagerar sig i sina barns internetanvändning genom att stötta och diskutera. Kanske särskilt när barnen har blivit upprörda över något, men även i vardagssituationer. Elza Dunkels, Umeå universitet, kommenterar resultaten:

– Vi vet idag att det bästa sättet att stötta barn är att hålla kommunikationskanalen mellan barn och vuxna öppen. Det är alltså viktigt att inte fördöma och kritisera utan vara genuint intresserad av barnens nätanvändning. När föräldrar och barn kan prata öppet om dessa frågor är chansen större att den tid barnen spenderar på nätet hjälper dem att utveckla ett hälsosamt förhållningssätt till internetanvändning.

Andra resultat:
• EU Kids Onlines resultat tyder på att strategier för att skydda barn måste börja utanför nätet och vid tidig ålder, till exempel genom att vuxna ser hur barnen mår och identifierar barn som visar tecken på olika typer av problem.
• Det är viktigt att notera att tidsbegränsning inte är det bästa sättet att hantera överdrivet och problematiskt internetanvändande eftersom det inte tar hänsyn till orsaken till beteendet.
• Om ett barn redan upplever att internetanvändningen har gått för långt, vilket ofta visar sig genom att de svarar ja på alla de fem frågorna som nämns ovan, rekommenderar vi att föräldrarna söker professionell hjälp. Skolkuratorn, skolpsykologen eller barn- och ungdomsmottagningen kan hjälpa till med de problem barnet med största sannolikhet har utanför nätet.