24 procent av äldre med mild kognitiv svikt och 31 procent av äldre som har en demenssjukdom råkar även ut för blodtrycksfall.

– Detta ska jämföras med att förekomsten av blodtrycksfall hos dem över 60 år som inte har en mild kognitiv svikt eller symtom på demens ligger på 16 procent, säger Sölve Elmståhl.

Blodtrycksfall fördubblade risken för mild kognitiv svikt
Det är i den engelska tidskriften Journal of Clinical Interventions in Aging som Sölve Elmståhl och Elisabet Widerström, läkare vid Skånes universitetssjukhus, publicerar de nya rönen. 1480 personer följdes under 6 år och 8% drabbades av nytillkommen mild kognitiv svikt (MCI). Att ha blodtrycksfall vid uppresning eller symtom på detta, som ostadighet, fördubblade risken att insjukna med MCI. Rapporten visar också att blodtrycksfall blir allt vanligare ju högre upp i åldrarna man kommer, mer än var fjärde person över 80 år tillhör de drabbade.

Blodtrycksfall är alltså vanligare vid en mild kognitiv svikt eller demenssjukdom. Det tyder på ett samband där blodtrycksfall kan vara en riskfaktor för att utlösa sviktande kognitiv förmåga och demenssjukdomar, menar forskarna.

– Det här måste tas med i beräkningen vid läkemedelsbehandling av blodtrycket hos den äldre befolkningen, säger Sölve Elmståhl.

Varsamhet vid dosering av blodtryckssänkande medicin
Högt blodtryck är en riskfaktor för demens som brukar behandlas med blodtryckssänkande medicin. Men den nya studien pekar på att viss varsamhet krävs så att inte kraftiga blodtrycksfall blir följden av en alltför intensiv behandling. Enbart symtom på tryckfall kan vara en varningsignal.

Undersökningen har möjliggjorts genom den nationella studien om åldrande och hälsa, SNAC,  där ett av delprojekten går ut på att samla in data från äldre i Skåne, Gott Åldrande i Skåne (GÅS). Det senare projektet genomförs av Skånes universitetssjukhus och Geriatriska kliniken där Sölve Elmståhl är verksamhetschef.

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 4 februari 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– Fler patienter hjärnskador överlever efter exempelvis trafikolyckor, men nu börjar en ny trend skönjas  i och med att fallolyckorna hos äldre ökar. Det här är något som inte har uppmärksammats så mycket tidigare, säger Lars Jacobsson.

Ökad risk för blödningar
Ju äldre du blir desto stelare blir dina blodkärl. Risken för blödningar ökar om du till exempel faller och slår i huvudet.

– Är du frisk innan går det oftast ganska bra om du faller omkull och slår i huvudet. Blir det en blodansamling under hjärnhinnan kan det blod som ansamlats under hjärnhinnan tömmas ut och skador på hjärnan undvikas. Är du däremot äldre så blir prognosen sämre, särskilt för de multisjuka äldre.

Behov av längre rehabilitering
För sin avhandling 2007 följde Lars Jacobsson 88 patienter med olika former av traumatiska hjärnskador (skador orsakad av yttre våld) för att se hur de klarade sig på lite längre sikt. Det han kunde se då – tio år efter deras hjärnskada – var att de hade klarat sig bättre än förväntat. Nu har Lars Jacobsson gjort en uppföljning ytterligare fem år senare.

– Mina preliminära resultat av den nya studien tyder på att det fortfarande är relativt stabilt. I tidigare studier har andra forskare också sett att det brukar vara en omställningsprocess på fem till tio år efter en hjärnskada. Först då har man fått en acceptans och anpassning till den nya situationen.

En viktig slutsats i Lars Jacobssons forskning så här långt är att rehabiliteringen efter en hjärnskada behöver pågå längre än vad som normalt sett görs inom sjukvården idag.

– Det räcker ofta inte med de en till två år som rehabiliteringen brukar pågå. En del i mitt arbete handlar därför om att hitta sätt att tidigt avgöra vilka patienter som behöver stöd under en längre tid. Våra resurser i vården är ju begränsade så det gäller att prioritera rätt.

Svårt för omgivningen att förstå
– Det kan också vara lite bedrägligt att det verkar som om de som har haft en svårare hjärnskada är mer nöjda med sin livssituation några år efter skadan, än de som har haft en lindrigare hjärnskada, säger Lars Jacobsson. Det kan bero på att vid en lättare skada kanske inte omgivningen riktigt förstår vilka besvär den ger.

En lättare hjärnskada efter till exempel ett fall kan till exempel göra dig mindre effektiv än tidigare genom att du har fått svårare att koncentrera dig och komma ihåg saker. Ibland kan det också göra att du blir lättare irriterad.

– Utåt sett kan du verka återställd, säger Lars Jacobsson. Du klarar av din vardag, men inte längre dina livsmål. Din egen upplevelse kan då stå i kontrast mot hur omvärlden upplever det. I det långa loppet tycks det inte vara skadegraden i sig som avgör hur man upplever sin livssituation, utan andra faktorer blir allt viktigare under resans gång. I rehabiliteringen behöver man därför ha mer fokus på konsekvenserna av en skada och inte orsaken.

Text: NINA NORDH

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 3 februari 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Frågorna har varit i fokus i en ny avhandling från Lunds universitet där s.k. åderförkalkningsplack studerats.

Forskare hoppas kunna utveckla vaccin som kan stoppa eller bromsa plackbildningen. I en av avhandlingens studier testades en sådan vaccinkandidat på möss. Idén går ut på att dämpa den pågående immunreaktionen i placken och på så vis minska risken för att drabbas av hjärt-kärlsjukdom.

– Jag provade en form av cellterapi där målet var att tillfoga B-celler* egenskaper som skulle dämpa immunförsvarets reaktion. Även om vi inte såg någon tydlig effekt så tror jag på idén och hoppas att det blir möjligt att göra om studien med vissa ändringar. Till exempel har tidpunkten för behandlingen sannolikt betydelse – i detta fall hade mössen redan åderförkalkning, berättar Sara Rattik, doktorand vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet.

Det är balansen mellan plackets olika beståndsdelar som avgör om det finns risk för akuta symptom eller inte. Mycket inflammation och låga nivåer av glatta muskelceller (som har en läkande effekt) ökar risken för att placken ska brista.

I avhandlingen undersöktes även en annan celltyp, s.k. regulatoriska T-celler,  med immundämpande egenskaper och förmåga att reglera hjärt-kärlsjukdom, denna gång i blodprov från patienter med hjärt-kärlsjukdom och/eller diabetes. Hypotesen var, bl.a. med stöd i tidigare djurstudier, att personer som hade både hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes skulle ha en lägre nivå av den aktuella celltypen. Detta visade sig dock inte vara fallet.

– Överraskande så såg vi att nivåerna av regulatoriska T-celler var högre i patienter med hjärt-kärlsjukdom medan vi inte såg några skillnader när det gällde diabetes. Sammantaget är det en komplex bild som kräver fler studier, berättar Sara Rattik.

Utvecklingen av glatta muskelceller stimuleras på olika vis och därför mättes i avhandlingsarbetet nivåerna av tre molekyler med sådana egenskaper i blodet. Höga nivåer reflekterade stabila plack, och en av molekylerna kunde även sättas i samband med minskad risk för utveckling av akuta hjärt-kärlsymptom i framtiden.

– Förhoppningen är att avhandlingens studier ökar kunskapen kring hur plack bildas samt hur man enklare kan identifiera riskindivider. I förlängningen kan det bidra till nya behandlingar för att stoppa hjärt-kärlsjukdom eller till nya biomarkörer för att hitta dem som har förhöjd risk att drabbas, säger Sara Rattik.

Sara Rattik är doktorand vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet. Den 6 februari 2015 försvarar hon avhandlingen ”Regulatory immune responses and repair mechanisms in atherosclerosis”.

*B-celler är en typ av vit blodkropp som fyller en viktig funktion i immunförsvaret.

Fakta/Åderförkalkning och immunförsvaret
Åderförkalkning (ateroskleros) är en naturlig del av åldrandet och s.k. plack bildas när fett från blodcirkulationen ansamlas i blodkärlens väggar. En del plack har lättare att brista och är därför farligare.  Vill det sig illa kan de orsaka blodpropp med akut fara för livet.

Ett problem vid åderförkalkning är att immunförsvarets aktivitet fortsätter att öka i takt med att fettet ansamlas i blodkärlen. Det kan leda till kronisk inflammation som förvärrar sjukdomen genom att förstöra kärlväggen och öka risken för att placket ska spricka.

Text: Björn Martinsson

Ovanstående text är en nyhet publicerad på Medicinska fakulteten vid Lunds universitet den 2 februari 2015, där mer information finns.

Kontaktinformation
Björn Martinsson, kommunikatör, Lunds universitet, e-post: bjorn.martinsson@med.lu.se

Bakterien Haemophilus influenzae finns i våra luftvägar och kan orsaka såväl lindriga luftvägsinfektioner som livshotande sjukdomar. Det sistnämnda sker i mer i sällsynta fall, och exempel då är sepsis (blodförgiftning) och hjärnhinneinflammation.

Farshid Jalalvand är doktor i medicinsk vetenskap vid institutionen för translationell medicin på Lunds universitet. I en ny avhandling har han koncentrerat sig på vad som faktiskt händer – på molekylnivå – när Haemophilus-bakterien överlistar kroppens försvar.

”Skottsäker väst”
Kroppen har olika funktioner för att oskadliggöra och städa bort oönskade bakterier, virus och andra främmande partiklar. Immunförsvaret har en central funktion. Det har både en medfödd del och anpassningsbar del som utvecklas senare (det adaptiva immunförsvaret).

Tillsammans med kolleger har Farshid Jalalvand visat att två molekyler på Haemophilus-bakteriens yta, Haemophilus Protein E samt Protein F, kamouflerar bakterien genom att binda det mänskliga proteinet vitronektin.  Vitronektin bidrar vanligtvis till att skydda kroppens egna celler från att attackeras av det medfödda immunsystemet. Men genom att klä sig i proteinet, lurar bakterierna immunförsvaret som nu tror att dessa är kroppens egna celler.

– Man kan likna det vid att cellerna har skottsäkra västar som Haemophilus-bakterien stjäler. Protein E och Protein F möjliggör stölden, förklarar Farshid Jalalvand.

Protein F fungerar även som en kardborre i luftvägarna, som därmed ger Haemophilus-bakterien fotfäste. Det finns många bakterier och virus som binder till de celler som bygger upp luftvägarnas ytskikt (epitelceller) samt den underliggande vävnaden, det s.k. basalmembranet, och utnyttjar denna effekt.

De molekylära mekanismerna bakom denna vidhäftning är inte väl studerade och avhandlingen visar för en av de första gångerna vad som faktiskt händer på molekylnivå. Den effektiva vidhäftningen i kombination med den ovan beskrivna resistensen mot det medfödda immunförsvaret understödjer Haemophilus influenzaes utbredning i människans luftvägar.

Tänkbar grund för nytt vaccin
Skulle det framgångsrika Protein F också vara dugligt som grund för ett nytt vaccin? En studie i avhandlingen gjordes på möss, och den gav positiva resultat. Men ytterligare försök som inkluderar fler bakteriestammar är nödvändiga för att avgöra om det i slutändan kan bli ett effektivt vaccin.

Bakterierna verkar vara bra på att hitta sätt att överleva. Vem är smartast – bakterierna eller vi människor?

– Det är intressant att bakterier och virus ofta beskrivs i termer av konflikter och fientlighet. Som forskare ser jag det annorlunda och som något mer odramatiskt. Människan utgör bara en ekologi bland oändligt många andra som bakterierna använder för att fortleva och sprida sig. Och det är lätt att glömma att det finns många nyttiga bakterier också, säger Farshid Jalalvand.


FAKTA
Farshid Jalalvand disputerade den 30 januari 2015 på avhandlingen “The Colonization Strategies of Nontypeable Haemophilus influenzae – Bacterial Colonization Factors and Vaccine Development”

Fakta/ Haemophilus influenzae
Haemophilus influenzae är en bakterie som bosätter sig i våra övre luftvägar där de kan infektera slemhinnorna. I de flesta fall stannar det vid enklare luftvägsproblem som hosta, irritation och snuva samt öroninflammation. Men Haemophilus influenzae kan även i mer sällsynta fall orsaka allvarliga sjukdomar som blodförgiftning (sepsis) och hjärnhinneinflammation. Det finns också vissa grupper som är extra känsliga för bakterien, t.ex. KOL-patienter och barn som lätt drabbas av öronsjukdomar. Det är framför allt för sådana riskgrupper som skulle ha nytta av ett vaccin.
Vissa stammar av Haemophilus-bakterien har utvecklat resistens, men problemen är ännu inte lika stora som för en del andra bakterier och virus.

Text: Björn Martinsson

Ovanstående text är en nyhet publicerad på Medicinska fakulteten vid Lunds universitet den 3 februari 2015, där mer information finns.

Kontaktinformation
Björn Martinsson, kommunikatör, Lunds universitet, e-post: bjorn.martinsson@med.lu.se

Vid cancer hos vuxna är tumörcellerna mer genetiskt föränderliga än friska celler. När en tumörcell delar sig hamnar kromosomerna ofta fel, eller går sönder och kombineras på felaktiga sätt. Men om detta också gäller barncancer, och om förändringarna i cellernas arvsmassa har en koppling till cancerns svårighetsgrad, har varit oklart.

Även barntumörer genetiskt instabila
– Vi har nu kunnat svara ja på båda frågorna. Även tumörer hos barn är genetiskt instabila, och ju större variationen är mellan cellerna, desto mer elakartade är tumörerna.

Det säger David Gisselsson Nord, forskare i klinisk genetik i Lund. Han och hans medarbetare Linda Holmqvist Mengelbier och Jenny Karlsson har bl.a. studerat 44 fall av cancerformen Wilms tumör, den vanligaste typen av njurcancer hos barn. Alla de 44 patienterna hade behandlats med cellgifter, och de flesta klarade sig, men några utvecklade metastaser och dog. De senare patienterna var just de vars tumörer uppvisade den största variationen mellan cellerna.

Ett enda prov räcker inte
Lundaforskarnas studie förklarar varför det i många barncancerformer varit så svårt att förutse vilka barn som löper högst risk att drabbas av återfall. Trots långvarigt sökande har man inte hittat några markörer hos tumörcellerna som kunnat skilja mellan elakartade och mindre farliga tumörer.
– Förklaringen är att man letat efter vissa egenskaper, t.ex. mutationer, i ett enda tumörprov från varje patient. Men när cellerna varierar så mycket som de gör i en tumör räcker inte ett enda prov för att fastställa tumörens egenskaper, säger David Gisselsson Nord.

Helt nytt sätt att bedöma farligheten hos en tumör
Som väl är för patienterna behöver lösningen dock inte vara att ta en hel rad prover från varje tumör. Lundastudien visar att det räcker att studera den så kallade mikrovariationen – graden av genetisk variation mellan cellerna ­– inom ett enda millimeterstort prov. Graden av genetisk variation verkar utgöra en grund till de större förändringar som på sikt får cancern att återkomma och sprida sig.
– Mikrovariationen förutsäger risken för återfall och död betydligt bättre än förekomsten av enskilda mutationer. Detta är ett helt nytt sätt att bedöma farligheten hos en tumör, förklarar David Gisselsson Nord.

Forskningsrönen har publicerats i den ansedda tidskriften Nature Communications. Lundaforskarna hoppas nu kunna gå vidare med en större studie av alla nya fall av njurcancer hos barn i Europa de närmaste fem åren. Om resultaten håller, så kan graden av genetisk variation i tumörcellerna bli den markör som avgör hur kraftfull behandling en viss tumör måste ha för att barnets liv ska kunna räddas.

Text: INGELA BJÖRCK

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 30 januari 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

67P/Churyumov-Gerasimenko är långt ifrån en boll av smutsig snö som varit den dominerande bilden av kometer. Eftersom Rosetta har gått in i omloppsbana och inte bara swischar förbi som tidigare kometsonder har man i detalj kunnat kartlägga ytan. Där finns bergliknande formationer, djupa sprickor fyllda med stoft och till och med krusningar på ytan, som om en vind blåst över sand.

Några vindar finns inte i den tomma rymden runt kometen, men krusningarna har uppstått i samband med att Rosetta närmar sig solen, som den gör drygt vart sjätte år. Då frigörs gaser och partiklar som kastas ut i rymden från sprickor i kometen och denna svaga ström bildar mönster i det det mycket lätt packade stoftet. Kometen är så porös att den skulle flyta på vatten.

Kometens avlånga, ankliknande form är något som förbryllar. Är det något som har uppstått med tiden eller har den bildats av två himlakroppar som krockat? Andra kometer som observerats har också uppvisat den avlånga formen. Skulle det bero på krockar kan det tyda på att det är trångt långt ute i solsystemets utkanter där kometer bildas. Forskarna kommer att fortsätta undersöka hur kometen nu påverkas av att närma sig solen för att kunna dra fler slutsatser.

Redan i december kunde forskarna avslöja att vattnet i kometen 67P hade mer så kallat tungt väte i sig än vattnet på jorden. Detta undergrävde teorierna om att kometer skulle vara den huvudsakliga källan till allt vatten på jorden och att haven på jorden skulle ha bildats i samband med kometnedslag.

De första analyserna med en så kallad spektrometer för att avläsa vilka ämnen som finns på ytan av kometen 67P visar att där finns mängder av kolbaserade, så kallade organiska molekyler, men att de är av en enklare sort än forskarna hade förväntat sig. De för livet på jorden så viktiga aminosyrorna har ännu inte upptäckts på 67P.

Detta är de första resultaten och Rosetta fortsätter mäta hela året . Förhoppningen är också att Rosettas lilla landare, Philae, ska vakna till framåt sommaren och bidra med mer ingående mätningar av till exempel organiska molekyler. Philae landade på kometen, men så illa till att solpanelerna inte kunde ladda och landaren slutade fungera. När nu 67P närmar sig solen hoppas man att strålarna ska nå Philae och då kan den mycket väl vakna igen och slutföra sina uppgifter, som bland annat innebär att skopa upp material från kometens yta och göra kemiska analyser av det.

En av de sju artiklarna som publicerats i tidskriften Science kommer från teamet vid Institutet för rymdfysik, IRF, i Kiruna, som har byggt instrumentet Ion Composition Analyzer på Rosetta. De konstaterar att kometen håller på att bygga upp en magnetosfär i samband med att den närmar sig solen. Den processen, när små partiklar runt kometen laddas och stöter bort partiklar från solen har tidigare inte kunnat studeras.

”För första gången kan vi se vad som händer innan kometatmosfären kan hålla emot solvinden”, säger docent Hans Nilsson vid IRF. ”Kometatmosfären påverkar redan solvinden mer än vi trott att den skulle göra och vad vi bevittnar just nu är hur en magnetosfär håller på att födas.”

Text: Dag Kättström

FAKTA:

Kometen 67P har kastats in mot solen från solsystemets ytterkanter där kometer antas finnas i stort antal. Den gör nu ett varv runt solen på drygt sex år och går i en bana från trakterna kring Jupiter och när den är som närmast solen befinner sig 67P mellan Jorden och Mars.

Rosetta är en sond som skickats till rymden av den europeiska rymdstyrelsen ESA. Efter mer än tio år resa kom den fram till kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko i augusti 2014. Den kommer att följa med sin komet på färden in och mot solen under hela 2015.

REFERENS

Science 23 JANUARY 2015VOL 347, ISSUE 6220, PAGES 349-452 http://www.sciencemag.org/content/347/6220.toc

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Vi åker inte dit för att hitta liv. Vi undersöker möjligheten till liv. Därför kartlägger vi allt ifrån strålningsmiljön till salthalten i de gigantiska hav som troligen finns under de isiga ytorna på Jupiters månar Ganymedes och Europa, säger Jan-Erik Wahlund som är rymdfysiker i Uppsala.

Han är ansvarig för instrumentet RPWI, Radio & Plasma Wave Investigation, som bland annat mäter elektriska och magnetiska fält. Med hjälp av instrumentet kan man till exempel ta reda på hur haven leder elektricitet och ur detta räkna ut salthalten, vilket kan ha betydelse för möjligheten till liv. Det liv vi känner på jorden klarar inte höga salthalter.

De hav som troligen finns under månarnas tjocka istäcke kan vara hundratals kilometer djupa. Vattnet kondenserades direkt på månarna ur det stoft som bildade solsystemet. Det var möjligt för att månarna ligger så långt från solen. På jorden kunde ingen kondensering ske, istället transporterades vatten hit med asteroider och kometer.

Så vad finns i haven? Är det helt tomt och svart eller har det ur himlakropparnas kemiska sammansättning uppstått molekylkedjor som kan reproducera sig själva och i förlängningen skapa en uppsjö av olika livsformer?

Liv på mikronivå
– Baserat på vetenskapliga resultat, tror jag det finns ganska stora möjligheter till liv på mikrobiolognivå i universum, säger Jan-Erik Wahlund.

Vägen till liv från berg och hav är inte helt klarlagd. Forskarna tror sig veta i stora drag hur det gick till på jorden, men det finns många vita fläckar på kartan, enligt Britt-Marie Sjöberg, som är professor vid Institutionen för biokemi och biofysik på Stockholms universitet.

– De spontana processerna är inte så lätta att sätta igång, men vi får en del enkla byggstenar genom att simulera urtida jordmiljöer. Och när det finns byggstenar så kommer de spontant att bilda längre molekylkedjor som till slut kommer att kunna kopiera sig själva mer eller mindre bra. Då är vi igång, säger Britt-Marie Sjöberg.

Om en av de självkopierande molekylerna blir bättre än de andra på detta kommer den nya typen av molekyl att få överhanden. Så fortsätter det. De kemiska ämnena förfinas i en process som handlar om att få fördel. Evolutionen startar.

Byggstenarna som krävs för att bilda liv, som vi känner det, är flera. Aminosyror skapar de proteinkedjor som bygger upp våra kroppar. Kvävebaser bildar grunden till DNA-kedjan vars roll är att lagra information om hur proteinet ska bygga oss. Aminosyror bildades tidigt i jordens historia och de har också hittats i kometer och asteroider. Det har varit svårare att förstå hur kvävebaser kunde uppstå spontant, men nyligen gjorde tjeckiska forskare ett experiment där de simulerade asteroidnedslag i miljöer som liknar jordens för fyra miljarder år sedan. Då uppstod dessa kvävebaser ur enklare ämnen.

Nästa gåta är hur det gick till när de två typerna av molekyler började samverka. För att något ska kunna hända krävs det att molekylerna träffar på varandra.

– Om det är glest mellan byggstenarna i en stor vattenmassa kan man inte förvänta sig att något ska hända. Byggstenarna måste koncentreras. När tidvatten rullar i strandkanten är det möjligt att molekyler koncentreras på exempelvis sandkorn. Forskarna vet också att väldigt enkla membraner kan bildas spontant av kolföreningar. De sluter sig i en bubbla och så fort man kan få molekyler inuti den bubblan, kan koncentrationen öka, säger Britt-Marie Sjöberg.

Dessa membran är föregångare till våra celler. Om det finns något som liknar våra celler i haven på Europa och Ganymedes så har det etablerats tidigt i solsystemets utveckling.

Byggstenar för liv
– I början hade även månarna Ganymedes och Europa någon form av atmosfär och då kan det ha anrikats organiska molekyler, byggstenar för liv, i de här haven som låg öppna då. Jupiter var som en röd dvärgstjärna för 4,5 miljarder år sedan och höll havsytorna flytande. När Jupiter svalnade av frös vattenytan på månarna till is, men då var de kemiska processerna kanske redan i gång, säger Jan-Erik Wahlund.

Han tror att liv mycket väl kan ha uppstått även på jordens grannplaneter Venus och Mars och att det åtminstone under ytan på Mars skulle kunna finnas mikrobiologiska livsformer. Även Britt-Marie Sjöberg tror att det finns stora möjligheter till liv bland de miljardtals planeter som antas finnas i vår galax, men kanske inte just på våra grannplaneter i solsystemet. Båda är överens om att det handlar om enkelt liv på mikrobiologisk nivå.

– Jag ser inga hinder för varför det inte skulle uppstå liv lite varstans. Sedan om det utvecklas högre liv ur det på mikronivå, det är en annan sak. Det kan vara ett mycket svårare steg, säger Jan-Erik Wahlund.

Text: Dag Kättström, frilansjournalist

FAKTA

JUICE står för Jupiter Icy Moon Explorer och den europeiska rymdorganisationen ESA planerar att skjuta upp sonden med destination Jupiters månar Europa och Ganymedes 2022.

Sverige har via Institutet för rymdfysik, IRF, fått med två instrument på sonden. Det är RPWI som studerar magnetfälten och PEP som kan registrera molekylsammansättningar och eventuellt upptäcka de byggstenar som ingår i livet på jorden.

VAD ÄR LIV?
Definitionen av liv är inte helt entydig, men grundvillkoren som måste vara uppfyllda för att något ska kallas levande är att det ska kunna:

  • Reproducera sig
  • Omsätta näring till energi
  • Reagera på omgivningarna

Den mest populära teorin om hur livet började kallas för RNA-världen. Den går ut på att det var molekylkedjan Ribonukleinsyra som gav upphov till självkopiering och samverkan med aminosyror. RNA är en föregångare till vårt DNA.

Läs mer om liv på Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Liv

Kontaktinformation
red@forskning.se


– Att rikta ljuset mot de cancerfrämjande cellerna kan vara en lovande väg att överbrygga de misslyckade läkemedelsbehandlingar som idag leder till återfall och död. Men det behövs mer kunskap om dessa celler, förklarar Kishan Bellamkonda, doktorand vid institutionen för translationell medicin, Lunds universitet.

De cancerfrämjande cellerna har stamcellsliknande egenskaper kombinerat med förmåga att utveckla tumörer, och de har också visat sig vara motståndskraftiga mot strålbehandling och cytostatika.* Enligt aktuell forskning har cellerna betydelse vid tillkomst av tjocktarmscancer.

Ny typ av signalsubstanser
Men vad är det som styr de cancerfrämjande cellerna och startar de processer som senare leder till tjocktarmscancer? Kishan Bellamkonda har i sin avhandling ägnat sig åt denna fråga. Han har särskilt intresserat sig för två stycken s.k. eikosanoider (arakidonsyrametaboliter), som är en typ av signalsubstanser, och deras eventuella förekomst i tumörernas mikromiljö.  De båda molekylerna bär beteckningarna leukotrien D4 (LTD4) och Prostaglandin E2 (PGE2).

I laboratorieexperiment isolerades först cancerfrämjande celler framgångsrikt med hjälp av ett särskilt utvalt enzym, och det visade sig då att både LTD4 och PGE2 fungerade som medspelare i utvecklingen av livskraftig cancer. De förbättrade den överlevnadsförmåga som krävs när cancerläkemedel och strålterapi sätts in mot tumören.
I försök på möss med nedsatt immunförsvar framkom att de cancerfrämjande cellernas förmåga att utveckla tumörer mångfaldigades när de fanns i en miljö med LTD4 eller PGE2.

En rad andra experiment inom ramen för avhandlingen stärker tesen om att de två eikosanoiderna är viktiga för att skapa en mikromiljö som gynnar utveckling av cancer.  Hit hör bland annat att mängden inflammerade celler var större i tumörer i en miljö med LTD4 eller PGE2, och även att nivån av tumörfrämjande makrofager var högre.

Motståndskraftiga tumörer
De cancerfrämjande cellernas motståndskraft mot cytostatika och andra kemiska behandlingar är ett stort hot mot patienter med cancer i mer framskridna stadier eftersom det  innebär att det saknas effektiva läkemedel.  Kishan Bellamkonda studerade därför med särskilt intresse ett antal tumörer som visat sig motståndskraftiga, och som behandlats med läkemedel riktade mot en måltavla som anses relevant vid tjocktarmscancer.

I undersökningen av tumörerna framkom ett flertal fynd som kan bidra till deras överlevnadsförmåga vid behandling, och det blev också tydligt att de cancerfrämjande cellerna i tumörerna varierade kraftigt i sitt innehåll vilket är viktig kunskap vid utveckling av behandlingar.

Kishan Bellamkonda är doktorand vid institutionen för translationell medicin, Lunds universitet. Den 16 januari 2015 försvarar han avhandlingen ”The Role of Inflammatory Lipid Mediators on Colon Cancer Initiating Cells (CICs)”

*) På engelska Cancer initiating cells, CICs 

FAKTA
Kolorektal cancer (tjock- och ändtarmscancer)
Kolorektal cancer är den tredje vanligaste cancerformen i världen. Sjukdomen kan vara genetiskt orsakad, men vanligast är sporadisk uppkomst. Medelåldern för insjuknande är 70 år. Ett antal riskfaktorer har identifierats och bland dem återfinns bl.a. ålder, inflammatorisk tarmsjukdom, låg fysisk aktivitet, fettrik diet och alkohol. Kolorektal cancer är behandlingsbar, men vid återfall med spridning till andra organ är sjukdomen oftast svårbehandlad.

Text: Björn Martinsson

Ovanstående text är en nyhet publicerad på Medicinska fakulteten vid Lunds universitet den 13 januari 2015.

Kontaktinformation
Björn Martinsson, Lunds universitet, e-post: bjorn.martinsson@med.lu.se

Hepatit C är en virussjukdom med långsamt förlopp som kan ge allvarliga leverskador med levercancer och leversvikt som följd. I Sverige liksom övriga västvärlden sprids smittan främst via injektionsmissbruk.

Många av dem som riskerar hepatit C-relaterad sjukdom finns bland de ca 5 000 missbrukare som deltar i s.k. LARO-program (läkemedelsassisterad rehabilitering vid opiatberoende). De har fått hjälp för sitt missbruk, men oftast inte någon systematisk genomgång av andra hälsoproblem och sjukdomar, såsom hepatit C. Andelen som fått behandling för hepatit C har varit låg.

Många hade leverskada
Anna Jerkeman, doktor i medicinsk vetenskap vid Lunds universitet och överläkare vid Infektionskliniken, Skånes universitetssjukhus, har studerat hepatit C-förekomsten i en del av denna grupp i Malmö, Stockholm och Göteborg:

– Nio av tio hade utsatts för hepatit C och flertalet av dessa personer hade utvecklat kronisk hepatit C. En stor andel av patienterna hade utvecklat en betydande leverskada och graden av skada var relaterad till vanligt förekommande riskfaktorer såsom övervikt, alkoholbruk och exponering för hepatit B, berättar hon.

Personer i ersättningsbehandling har lämnat sitt aktiva missbruk och har därmed oftast bättre kontroll över sin livssituation. Anna Jerkeman och flera andra menar därför att det finns skäl att se över hälsan i övrigt för att undvika framtida sjukdomar.

Genom att arbeta mer över gränserna mellan olika sjukvårdsspecialiteter, framför allt beroendevård och infektion, skulle vi kunna utreda dessa patienter och bedöma behandlingsbehoven. Verksamheten bör helst finnas under ett och samma tak för att det ska fungera för patienterna, menar Anna Jerkeman.

Risk för ökad dödlighet
Hennes forskning visar också att hepatit C-behandling av LARO-deltagare är framgångsrik. Smittade patienter som ingick i studien erbjöds behandling som sedan följdes upp inom ramen för forskningsprojektet. I 83 procent av fallen lyckades patienterna genomföra behandlingen, och 46 procent hade läkt ut sin hepatit C efter avslutad behandling.

Professionen bedömer att leversjukdom och dödlighet pga. hepatit C kommer att öka framgent om inte andelen som erhåller behandling för sin infektion ökar:

– Många som påbörjade missbruk under 1960- och 70-talen har nu burit på hepatit C-smitta under så lång tid att de riskerar att utveckla allvarliga sjukdomar de kommande åren, förklarar Anna Jerkeman.

Lyckade exempel på hepatit C-vård bland patienter i LARO-program finns från andra länder, t.ex. Australien och Storbritannien. De allra senaste åren har det också kommit nya, högeffektiva läkemedel mot hepatit C med få biverkningar som passar patientgruppen väl.

Anna Jerkeman är doktor i medicinsk vetenskap vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö samt specialistläkare inom infektionsmedicin vid Skånes universitetssjukhus i Malmö. Den 12 december 2014 försvarade hon avhandlingen ”Hepatitis C virus infection in patients receiving opiate substitution therapy in Sweden”.

Länk till avhandlingen

FAKTA
Om Hepatit C
Hepatit C är den främsta orsaken till kronisk leversjukdom i västvärlden och även den vanligaste anledningen till levertransplantation. Sjukdomen orsakas av hepatit C-virus och överförs i de flesta fall via blod, ofta i samband med injektionsmissbruk. För majoriteten av de smittade (50-80 procent) blir infektionen kronisk.
Eftersom sjukdomen både i sin kroniska och akuta fas oftast inte ger upphov till några tydliga sjukdomssymptom är många patienter omedvetna om sin hepatit C-infektion.

Text: Björn Martinsson

Artikeln är även publicerad på Medicinska fakulteten, Lunds universitet.


– De läkare på vårdcentraler som deltog i studien efterlyser framför allt tydligare rutiner kring förskrivningen. De vill även se mer forskning om effekten av FaR som metod för att trovärdigheten ska öka, berättar Gerthi Persson, doktor i medicinsk vetenskap vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö på Lunds universitet.

Svar ger ledtrådar
Gerthi Persson är legitimerad fysioterapeut och nu aktuell med en avhandling om fysisk aktivitet som behandlingsmetod i primärvården. I en kvalitetsstudie som bygger på intervjuer med läkare från flera sydsvenska vårdcentraler har hon undersökt deras erfarenheter av FaR.

Intervjusvaren kan inte generaliseras till att gälla hela läkarkåren, men de ger flera ledtrådar till varför receptförskrivningen ännu ligger på en relativt låg nivå sedan metoden introducerades på allvar i början av 2000-talet:

  • Läkarna var positiva till att främja fysisk aktivitet hos patienten, men att skriva recept på det ansågs onödigt.
  • Läkarutbildningen är inriktad på traditionell farmaceutisk behandling vilket gör det ovant att ordinera FaR.
  • Läkarkolleger, sjuksköterskor och patienter förväntar sig snabba resultat av ordinerade behandlingar. Men det tar längre tid för fysisk aktivitet att visa resultat än läkemedel, en ändring av yrkesrollen krävs därför för att främja fysisk aktivitet som instrument för hälsan.
  •  Tidsbrist. Det går åt mer tid för att hålla motiverande samtal, dosera fysisk aktivitet och att följa upp utvecklingen än vad som behövs vid traditionell läkemedelsförskrivning.
  • FaR har alltjämt låg status och låg prioritet som behandlingsmetod.
  • Förskrivningsrutinerna för FaR är vaga och varierar dessutom mellan olika vårdcentraler. Läkarna önskade en koordinerande stödfunktion där patienten kan få hjälp i omställningen till en ny tillvaro med mer fysisk aktivitet.

I avhandlingen undersöktes även möjligheter att öka förskrivningen av FaR på vårdcentraler. En vårdcentral i Blekinge fick på prov stöd av fysioterapeuter som avlastade läkarna genom att de tog hand om motiverande samtal och rådgivning till patienterna.

Ekonomisk morot inte särskilt effektiv
Vårdcentralen jämfördes med övriga vårdcentraler i Blekinge, som jobbade vidare på samma vis som tidigare. Vid vårdcentralen med stöd från fysioterapeuter ökade förskrivningen av fysisk aktivitet åtta gånger mer än i gruppen med de andra vårdcentralerna.  Även ekonomiskt incitament provades, men det gav endast marginell ökning av antalet FaR.

– En viktig slutsats är att tillvarata de resurser som finns i vården genom  att använda olika professioners kompetens  i teamsamverkan för optimal effekt av FaR. Det krävs också att vi förenklar och utvecklar rutinerna kring förskrivningen på olika vis, kommenterar Gerthi Persson.

I avhandlingen studeras även hur migration inverkar på fysisk aktivitet, och med särskilt fokus på kvinnor som invandrat till Sverige från Somalia.

Gerthi Persson är doktor i medicinsk vetenskap vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö på Lunds universitet samt folkhälsoutvecklare och legitimerad fysioterapeut i Landstinget Blekinge. Den 11 december 2014 försvarade hon avhandlingen ”Physical activity as a treatment in primary health care. The role of the GP and Somali women’s views and levels of physical activity.”

Text: Björn Martinsson

Artikeln är även publicerad på medicinska fakulteten, Lunds universitet, där mer finns att läsa.

Kontaktinformation
Björn Martinsson, Kommunikatör Lunds universitet, e-post: bjorn.martinsson@med.lu.se

En som varit med länge är den amerikanska molekylärbiologen Cynthia Kenyon. Hon har undersökt åldrandeprocesser i flera decennier, men inte alls med samma resurser som hennes kollegor inom andra medicinska områden har haft.

– Våra konferenser har bestått av 50 personer i en källare medan cancer- och diabetesforskarna träffades i tusental i stora konferenslokaler. Nu håller det på att förändras och forskare från andra ämnesområden börjar också inkorporera grundläggande åldrandeforskning i sina labb, säger Cynthia Kenyon.

Till och med Google satsar 10 miljarder på att bygga upp ett nytt center för åldrandeforskning i Kalifornien, Calico, och där har Cynthia Kenyon blivit utnämnd till forskningschef, vilket hon uppfattar som ett drömläge.

– Nu kan vi verkligen jaga efter mekanismerna som gör att olika arter lever så olika länge. Det gör man även i universitetsvärlden, men där finns inte utrymme att verkligen följa spåret tills man hittar något. Det finns med Calico. Det här är fantastiskt, men jag tycker finansieringen borde bli bättre på universiteten också.

Kenyon är känd för att ha fördubblat livslängden på en mikroskopisk rundmask genom att förändra en gen. Åtgärden ledde till att masken aktiverade sitt system för cellskydd och var frisk och stark när artfränderna, som inte fått behandlingen, avled. Vi människor har samma system för cellskydd inbyggt i cellerna, men det systemet arbetar också på låg nivå förutom vid påfrestningar såsom svält.

Kroppen kan luras till längre liv
Bakgrunden kan vara att evolutionen har skapat en avvägning för olika arter. Hur mycket energi ska läggas på cellreparation och hur mycket ska läggas på att skaffa mat och avkomma? För människans del ligger balansen så att vi fungerar optimalt i runt 30 år, sedan börjar felen som uppstår i cellerna bli så många att åldrandets nedåtsluttande plan inleds. Cynthia Kenyon tror att nivån på cellskyddet kan ökas på medicinsk väg.

– Kroppen har en förmåga att skydda sig och reparera skador på ett mer effektivt sätt än den normalt gör. Man kan locka fram detta genom att påverka sensorer som får kroppen att tro att den är i fara. Det här ger dig ett längre liv, säger Cynthia Kenyon.

Det finns många andra aspekter av åldrandet, men detta är det forskningsspår som Cynthia Kenyon och Calico har valt att följa. De hymlar inte med att målet är att ta fram ett piller som försenar åldrandeprocesserna, men i första hand ska det användas som ett läkemedel mot åldersrelaterade sjukdomar. Att aktivera cellernas reparationssystem leder till exempel till minskad risk för cancer, enligt forskning på möss.

Cynthia Kenyon besökte Sverige i samband med Nobelprisutdelningen och deltog i Nobel Week Dialogue, en stor konferens anordnad av Nobelstiftelsen med allmänheten som målgrupp. I år var åldrande temat för hela konferensen och det är också ett tecken på att ämnet är hett, säger Ingmar Skoog, professor i psykiatri och ordförande för AgeCap, ett centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet.

– Bara det att man har den här konferensen, det är tredje gången den ges och så väljer man åldrandet som tema. Det är tycker jag illustrerar att det här är en sak man tar på allvar. Det satsas mer pengar på äldreforskning nu. Det är den stora globala utmaningen.

En utmaning för samhället
Även utan piller som försenar åldrandet blir de äldre stadigt fler. Orsaken är att levnadsförhållandena snabbt har blivit kraftigt förbättrade och de infektioner och andra hot som tog många liv tidigare i historien är nu borta. Om den utvecklingen kombineras med att de biologiska åldrandeprocesserna försenas står samhället inför stora utmaningar.

På konferensen Nobel Week Dialogue varnade flera forskare för utvecklingen. Flera av dem såg ekonomiska sammanbrott och vid horisonten ökande motsättningar mellan äldre och yngre. Andra såg möjligheter och förordade ett nytt sätt att se på ålderdomen som måste präglas av aktivitet. Ingmar Skoog hör till dem som vill tona ner de värsta farhågorna.

– Jag tror att ojämlikheten är ett större problem, att små grupper sitter på så stora tillgångar. Kan man fördela jordens resurser bättre så är inte en åldrande befolkning ett så stort problem och dessutom är det ju så att födelsetalen minskar. Men folk måste definitivt börja jobba längre, säger Ingmar Skoog.

Text: Dag Kättström, frilansjournalist

Kontaktinformation
red@forskning.se

I snitt skiljer fördelningen 3 procent vilket motsvarar 80 miljoner, men skillnaderna varierar och externa bidrag fördelas jämnare. Foto: Thinkstock

Statskontorets studie är den första som analyserat lärosätenas fördelning av basanslaget till forskning ur ett jämställdhetsperspektiv, även om de själva hellre väljer att tala om differenser, snarare än ojämställdhet.

– Vi har inte gjort en djuplodande jämställdhetsanalys av respektive institution utan vi har kunnat identifiera vissa saker som vi ser påverkar att kvinnor generellt får mindre forskningsmedel än män, säger Anders Widholm, projektledare vid Statskontoret.

Studien omfattar 14 lärosäten med fördjupande fallstudier av Lunds universitet, Linnéuniversitetet och Högskolan i Skövde. Statskontoret menar att det är upp till respektive fakultet och institution att tolka och analysera resultaten.

”Akademin behöver jämställdhetsintegreras”
En förklaring till att kvinnor får mindre forskningsmedel handlar om strukturer: professorer får vanligtvis mer forskningsmedel och en majoritet av professorerna är män. Forskningsanslagen kan dock få både utjämnande och förstärkande effekter för ojämställdheten på lärosätena, beroende på hur de används.

– Vi har sett flera fall där lärosäten tänker sig att de egna basanaslagen är styrmedel. Ibland har anslaget en kompenserande effekt, ibland en förstärkande effekt, om vi utgår från de externa forskningsmedlen. Vi kan dock inte se att det finns någon intention bakom det, inget av de undersökta lärosätena har sagt att ”nu har kvinnorna fått mindre externa forskningsmedel så nu ska de få mer anslagsmedel” säger Anders Widholm.

Avsaknaden av styrning, analys och uppföljning av basanslagen ur ett jämställdhetsperspektiv är något som tydligt framkommer i rapporten. Särskilda, sidoordnade satsningar är genomgående för hur lärosätena väljer att göra i de få fall där jämställdhet beaktas i anslagsfördelningen.

– Det vittnar om att arbetet med jämställdhet i akademin, som mer och mer riktar in sig på att integrera ett jämställdhetsperspektiv i ordinarie verksamhet och göra analyser utifrån bland annat ett genusperspektiv, inte gäller ett så angeläget område som fördelning av basanslagen. Även fördelningen av basanslag behöver jämställdhetsintegreras, säger Fredrik Bondestam (th), forskningssamordnare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.

Fördelningen av basanslagen är ofta kraftigt decentraliserad vid landets lärosäten. Trots decentraliseringen visar rapporten tydligt att lärosätena skulle kunna analysera fördelningen av anslagsmedel utifrån kön, men att de inte gör det.

– Universitet och högskolor kan med en rimlig arbetsinsats ta fram relevanta och jämförbara uppgifter om utfallet av basanslagens fördelning, säger Anders Widholm.

Viktigt benämna ojämställdheten
Statskontoret kan egentligen bara se ett exempel där lärosäten på ett strukturellt plan beaktar jämställdhet vid fördelning av basanslag till forskning. Det är vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.

– Vi har inte hittat några andra tydliga exempel. Naturvetenskapliga fakulteten har använt fördelningsmodellen med målsättningen att öka andelen kvinnliga professorer och det verkar ha fungerat, säger Anders Widholm.

Per Eriksson (tv) är avgående rektor vid Lunds universitet och han välkomnar rapporten.

– Lunds universitet har strukturella problem som vi inte förstår helt och hållet och därför är det väldigt viktigt med den här typen av kunskapsunderlag. Jag ser inget bättre sätt än att benämna saker vid sitt rätta namn: Vi måste erkänna att vi har problem med ojämställdhet inom akademin, säger Per Eriksson.

Per Eriksson håller dock inte med om att Lunds universitet helt saknar centrala styrmedel. Han framhåller att universitetsledningen under hösten beslutat att avsätta fyra miljoner för att öka andelen professorer som är kvinnor.

Nils Danielsen, vice-rektor för Lunds universitet, menar att ambitionen är att utöka arbetet till att även inbegripa mer långsiktiga, strukturella åtgärder. Det handlar om att komma bort ifrån problemet med projektbaserade satsningar.

– Statskontorets rapport passar som hand i handske för vår ambition med jämställdhetsarbetet. Tidigare har vi fördelat pengar enligt rutiner som inrättades när akademin var en mansdominerad värld. Som ett led i vårt systematiska arbete har vi nu har avsatt ytterligare fyra miljoner i den ordinarie budgeten för att motverka att jämställdhetsarbetet sidoordnas.

Nils Danielsen pekar också på behovet av analys och uppföljning så att det går att följa utvecklingen över tid.

Basanslag kan motverka diskriminering
Kerstin Alnebratt är föreståndare vid Nationella sekretariatet för genusforskning. Hon menar att rapporten främst visar att fördelningen av basanslagen är en strategiskt viktig fråga för lärosäten att förhålla sig till när det gäller jämställdhet.

– Basanslagen framstår som en av många angelägna pusselbitar i högskolepolitiken som måste prioriteras för att komma till rätta med de strukturella hinder vi vet skapar ojämställda villkor i akademin.

Frågan som måste ställas är om rektorer ska medfinansiera ojämställdhet genom att belöna redan etablerade manliga professorer på bekostnad av meriterade kvinnor som kontinuerligt missgynnas av systemet? Eller ska basanslagen användas aktivt för att säkerställa ett fördelningsutfall fritt från diskriminering?

Forskningsanslagen ur ett forskningsperspektiv

Av: Ulrika Helldén

Artikeln är publicerad hos Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet den 15 december 2014, där mer information finns att läsa om seminarium, forskning med mera.

Kontaktinformation
Fredrik Bondestam, e-post: fredrik.bondestam@genus.gu.se eller Louise Grip, e-post: louise.grip@genus.gu.se AV: Ulrika Helldén

Hillevi Ganetz är medieforskare och har i åratal suttit bänkad framför nobelbanketten. Det har lett till studien ”The science celebrity”, Vetenskapskändisen. Men att vara kändis är inte okomplicerat för en forskare. Det kan ses som en degradering i vetenskapliga sammanhang. 

– Forskare vill stå över kändisskap men behöver samtidigt synas för att få forskningsanslag. Detta skapar ett ömsesidigt beroende mellan media och forskning. Det är så världen ser ut, säger Hillevi Ganetz.

Från början var nobelbanketten en privat middag med 113 deltagare, samtliga män, och den hölls oftast på Grand Hotels spegelsal. Ända långt in på 1980-talet var festen oregisserad och talen kunde hålla på närmast obegränsat länge. Hillevi Ganetz som sett och avlyssnat över 80 timmar nobelbankett, från 1959 och framåt,  har noterat hur middagsgästerna pratade och suckade i bakgrunden medan talaren orerade. 

Talen som poplåtar
Numera är hela galan strikt regisserad för att passa tvmediet. Talen är begränsade i antal och ska helst inte vara längre än än en poplåt; tre till fem minuter. Hillevi Ganetz ser tydliga paralleller med Oscarsgalan med kameraåkningarna utmed kvinnornas klänningar, kändisfokuseringen och något år presenterades hela banketten med orden ”Välkommen till Snillenas Oscarsgala!”.

Förändringen startade under 80-talet och kulminerade 1991 då Nobelpriset firade 90 år. Det året hölls prisutdelningen i Globen, vanligtvis en arena för popkonserter och ishockeymatcher. Det höjdes en del ögonbryn inom akademierna men Nobelstiftelsens vd Stig Ramel hade bedrivit ett långsiktigt arbete att lysa upp festen. Man lät designa en ny servis, man skapade överraskningsmoment genom att hålla menyn hemlig in i det sista. Resultatet blev en fest som gjorde sig bättre i tv än på plats. I Ganetz studie berättar Stig Ramel om hur han vid festligheterna blev sittande i fyra timmar med en kamera från ett japanskt teveteam tätt inpå ansiktet. Inte hans mest angenäma stund, ”men det blev väldigt bra i tv”. 

Bilden av Geniet
Kommentatorerna diskuterar gärna mat och kvinnornas klädstilar. Men det verkliga intresset riktas mot Vetenskapsmannen, Geniet, Den ensamme hjälten. Det faktum att det oftast är hundratals, ibland tusentals personer bakom ett Nobelpris nämns sällan. Tvärtom brukar tvfolk sucka när pristagarna själva räknar upp namn på dem som de är tack skyldiga. Att rabbla namn blir tråkigt i tv. Hillevi Ganetz gissar att fokuseringen på det manliga geniet i Nobelsammanhang har lett till att Nobelpristagare hamnat högst på önskelistan hos en amerikansk spermabank, samt att tre nobelpristagare faktiskt tjänstgjort som spermadonatorer. 

– När kvinnor får priset betraktas det närmast som en anomali. För att kunna handskas med dem måste tevekommentatorerna fösa in dem i igenkännbara kategorier som Den goda mamma alternativt Lite tokig tant, säger Hillevi Ganetz.

Inte beroende av tv
Men behöver Nobelstiftelsen göra livesänd tv av sitt pris? Det står inget i stadgarna om detta. Prissumman är beroende av placeringar på börsen, inte av synlighet i media. Nobelpriset skulle kunna delas ut år efter år utan en enda tidningsnotis. Snarare är det så att Nobelstiftelsen tagit på sig uppgiften att göra priset känt och därmed, enligt Ganetz, formulera ett argument för forskningens betydelse i stort.

– Utan galan tror jag inte att Nobelpriset hade haft den lyster det har i världen. Stig Ramel och Nobelstiftelsen begrep detta och deras förvandlingsarbete har varit lyckosamt, säger Hillevi Ganetz. 

Hillevi Ganetz ska fortsätta skriva om Nobelfesten, närmast i en artikel med arbetsnamnet ”Drottningens kropp”, som handlar om fokuseringen på drottningen. 

– Det finns så få kvinnliga pristagare. Däremot är drottningens roll i nobelbanketten ytterst framträdande. Hon får mer tvtid än andra. Det är fascinerande – vad har detta med vetenskap att göra? Drottningen blir ett ideal för kvinnlighet, till skillnad från de tokiga vetenskapskvinnorna, säger Hillevi Ganetz.

Text: Thomas Heldmark

Artikeln är ursprungligen publicerad på Riksbankens Jubileumsfond.

Kontaktinformation
red@forskning.se

Efter valresultatet i september har det diskuterats hur Sverigedemokraterna kunnat bli Sveriges tredje största parti. Diskussionen har bland annat handlat om att det skulle vara ett sätt för väljarna att markera missnöje mot de etablerade partierna. Detta avvisar fyra linköpingsforskare i en ny studie.
– Det finns ett mycket kraftigt samband mellan negativa attityder till minoriteter och valet att rösta på SD, säger Peter Hedström, professor i analytisk sociologi och föreståndare för institutet för analytiska studier vid Linköpings universitet.

I studien har forskarna bland annat tagit reda på hur väljare ställer sig till att någon med muslimsk bakgrund var deras granne, skulle vårda deras föräldrar eller vara ingift i familjen. Mätningar har gjorts både före och efter riksdagsvalet. Resultatet visar att SD-väljare har en mer negativ bild mot muslimer och personer med ett utländskt namn än väljare från andra partier. 50 procent vill inte ha en muslim som granne och hela 80 procent är negativa till att någon med muslimsk bakgrund gifter in sig i familjen.
– Det har funnits en föreställning om att när SD har vuxit så har väljarkåren blivit mer lik den övriga väljarkåren. Men, SDs väljare är verkligen avvikande i förhållande till andra väljare, säger Peter Hedström.
I fråga om att missnöjesrösta gör SD-väljare inte det i större utsträckning än övriga väljare.

I ett politiskt läge där Sverige står inför ett nyval i mars tror Peter Hedström att det finns möjlighet att SD kan öka ännu mer. Att de andra partierna närmar sig SD i strategi att få tillbaka de väljare som röstat på SD, tror han inte på. Då finns det istället risk för att de trogna väljarna överger partiet.
– Personer från SD har vid flera tillfällen varit inblandade i händelser som förknippats med främlingsfientlighet. Detta har av partiet bortförklarats som enskilda individers misstag och att de inte är representativa för partiet. Men vår studie visar att det är just det de är. Det är viktig kunskap för en väljare.

Studien: Right-wing populism and social distance towards Muslims in Sweden – Results from a nation-wide vignette study. Av Tim Müller, Peter Hedström, Sarah Valdez och Karl Wennberg vid Linköpings universitet

Text: Therese Ekstrand Amaya, LIU

Artikeln är ursprungligen publicerad på Linköpings universitet.

Kontaktinformation
www.liu.se

Det är andra gången som en adventskalender för hela Lunds universitet har tagits fram, den här gången som ett quiz över årets forskningsnyheter från universitetet.

– Vi testar nya sätt att nå ut med forskning till allmänheten. Medielandskapet förändras i rask takt och vi som arbetar med forskningskommunikation måste ständigt leta efter nya sätt att kommunicera forskning på. Genom ett klurigt och roligt quiz hoppas vi få stor spridning och nå nya målgrupper, säger Ulrika Oredsson, pressansvarig forskning Lunds universitet i ett pressmeddelande.

Det går också att dela kalendern som en digital julhälsning och på så sätt utmana sina vänner i tävlingen.

För den som är intresserad av fysik finns också Lunds tekniska högskolas kalender, som nu är inne på sitt åttonde år. Den innehåller filmer som på ett pedagogiskt och lättsamt sätt ger inblick i tekniska och naturvetenskapliga fenomen. Björn Hansson, civilingenjörsstudent i teknisk fysik, Carolina Koronen, ekosystemteknik-student samt Erik Molin, teknisk fysik-student står bakom årets kalender. Medverkar gör också fysikern Johan Mauritsson.

Du hittar de olika kalenderna här:

LTH:s kalender
LU:s kalender

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Vi vet att ju fler läkemedel man har desto större är risken att ha olämpliga läkemedel, säger Veronica Milos Nymberg, specialistläkare inom allmänmedicin och forskarstuderande vid Lunds universitet.

Vissa läkemedel kan vara olämpliga för äldre därför att de exempelvis utsöndras långsammare från kroppen än hos yngre personer, det kan vara kombinationen av olika läkemedel som är olämplig, eller att läkemedlet ökar risken att falla. Och det var det sistnämnda som Veronica Milos Nymberg ville studera närmare.

Fallriskhöjande läkemedel
Hennes studie baseras på 369 multisjuka äldre med en medelålder på 87 år, vilka i snitt behandlades med 12 olika läkemedel. De äldre bodde antingen på äldreboenden eller hade hjälp av hemsjukvården.

– Eftersom sjukvårdspersonal ansvarade för medicineringen kunde vi räkna med nästan hundra procents följsamhet. Det gav oss en unik möjlighet att studera sambandet mellan antalet fallolyckor och vissa läkemedel.

I studien tittade man dels på inrapporterade fallincidenter under de senaste tre månaderna, dels på antalet allvarliga fallolyckor som hade krävt sjukhusvård under det senaste året. Antalet fallolyckor jämfördes sedan med de äldres läkemedelslistor och specifikt med två olika grupper av potentiellt fallriskhöjande läkemedel. Den ena gruppen omfattade olika typer av psykofarmaka, så som antidepressiva läkemedel, lugnande läkemedel och sömnmedel. Den andra gruppen bestod av hjärt-kärl-läkemedel som kan orsaka yrsel och blodtrycksfall.

Delvis överraskande resultat
– Vi kunde se en tydlig koppling mellan psykofarmaka och antalet fallolyckor och ju fler olika psykofarmaka desto fler allvarliga fallolyckor. Vad som däremot var väldigt överraskande var att vi inte kunde hitta något motsvarande samband mellan hjärt-kärl-läkemedel och fallolyckor, säger Veronica Milos Nymberg.

En möjlig förklaring till att det är just psykofarmaka som ökar risken för fallolyckor är att dessa läkemedel påverkar balans och muskeltonus, dvs. den muskelspänning som är viktig för kroppshållningen. Och att detta skulle vara en klart större riskfaktor än yrsel och blodtrycksfall som kan orsakas av exempelvis blodtryckssänkande läkemedel.

Veronica Milos Nymberg är dock noga med att påpeka att hennes resultat måste bekräftas i större studier innan man kan dra några avgörande slutsatser.

Vad kan göras?
Hur kan resultaten användas för att minska antalet fallolyckor?

– Jag skulle vilja att man även inom primärvården riktade in genomgångarna av de äldres läkemedelslistor på just dessa mediciner och även införde en bedömning av fallrisken hos de multisjuka äldre. Idag görs detta bara på sjukhus, ofta efter att de äldre kommit in efter en fallolycka. Och det är för sent för då har de redan skadat sig, menar Veronica Milos Nymberg.

Idag görs inte heller rutinmässigt några apoterkarledda* läkemedelsgenomgångar av de äldres läkemedel. Det sker oftast bara om någon läkare eller sjuksköterskan reagerar på antalet eller kombinationen av läkemedel.

Läkemedelsgenomgångar har effekt
I en tidigare studie undersökte Veronica Milos Nymberg och hennes kollegor effekten av apotekarledda läkemedelsgenomgångar i primärvården. Studien, som var den första vetenskapligt genomförda och tvärprofessionella studie, visade att läkemedelsgenomgångar gjorda av kliniska farmaceuter ledde till färre antal patienter med potentiellt olämpliga läkemedel och färre patienter som hade fler än tio läkemedel.

– Studien ledde inte till några tydliga beslut om ett generellt införande av läkemedelsgenomgångar men det finns andra incitament, som t.ex. ekonomisk ersättning, kopplade till den här typen av åtgärder, säger Veronica Milos Nymberg och fortsätter:

– Vi har en brist på kliniska farmaceuter och det är upp till varje vårdcentral att hitta sina egna rutiner för detta. På min arbetsplats strävar vi efter att göra en läkemedelsgenomgång i samband med varje nyinskrivning på det äldreboende som vår vårdcentral samarbetar med.

*Apotekarledda läkemedelsgenomgångar görs av kliniska farmaceuter med avseende på potentiellt olämpliga läkemedel för äldre, men tar inte specifikt hänsyn till just fallriskhöjande läkemedel.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 20 nov 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se