Redaktionellt Arkiv - Sida 37 av 48

Varenda elev har en egen potential och det är lärarnas uppgift att engagera eleverna, skapa förståelse, se, bekräfta och utmana eleverna. Förr överförde lärarna rena kunskaper till eleverna. Nu för tiden ska eleverna vara mer aktiva i att ta reda på vad som är rätt och vad som fungerar. Kreativa och problemlösande elever kräver lärare som fungerar mer som ledare och coacher.

Läraren ska därför sträva efter en strukturerad undervisning som förmår att engagera och motivera eleverna. Det är den enskilt viktigaste faktorn för eleven. Det visar den forskning som undersöker hur undervisningen kan förbättras och bli mer effektiv. Med strukturerad undervisning menas att läraren, förutom att kunna sitt ämne, har klart för sig vad han eller hon vill uppnå med lektionerna. Läraren måste veta, nära nog minut för minut, vad som ska hända, skapa en atmosfär av lugn och samtidigt ha ett socialt engagemang och lyfta fram elevernas frågor. Den skicklige läraren måste också kunna avvika från sin planering när engagemanget från eleverna kräver det. Den kompetente läraren äger en repertoar av olika undervisningsstrukturer.

För att utveckla en sådan repertoar måste lärarna samarbeta med varandra. Det är rektorns uppgift att skapa en form för detta samarbete, för hur lärarlag kan arrangeras, när lärarna ska mötas, vilka frågor som ska diskuteras. Det är rektorn som ansvarar för att samtalen blir yrkesutvecklande och tar upp de dilemman som all undervisning hamnar inför. Den undervisning som fungerar för en grupp elever kanske inte passar för nästa årskull till exempel. Det är också rektorns uppgift att involvera lärare i ledarskapet, att skapa arbetslagsledare eller utvecklingsledare. Detta brukar kallas distribuerat ledarskap och är centralt för att undervisningen ska kunna utvecklas. På så sätt går en rak linje mellan skolans ledarskap och elevens lärande. Det har forskning i Sverige och Kanada visat.

– Tiden är förbi när läraren undervisade bakom en stängd dörr, utan insyn och impulser utifrån, säger Ulf Blossing, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Kommunaliseringen och friskolereformen har inneburit att kommunerna och friskolornas huvudmän har utvecklat en mängd egna former för att stötta och främja pedagogisk utveckling i skolorna. Man har skapat nya befattningar på central nivå som exempelvis utvecklingschefer eller utvecklingsledare samt olika system för att coacha och handleda lärarna.

– Det är en positiv aspekt av skolans decentralisering. Dock saknas ett samlat grepp på riksnivå över hur denna decentraliserade skolverksamhet ser ut och former för att skolor och kommuner kan lära av varandra, säger Ulf Blossing.

En annan punkt där ledarskapet är viktigt är när skolkulturen inte fungerar som den ska. Det faller på ledarskapet att förändra en sådan skolkultur. Här behövs tid och systematik, liksom stöd av rektorskollegor och huvudman. Det är lika viktigt att rektor har kunskap om effektiva ledarskapsstrategier avpassade till den egna skolkulturen.

Thomas Heldmark

Tillfrågad expert:
Ulf Blossing, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet och verksam vid Rektorsakademien.

Skollag och läroplaner slår fast att skolan ska vara likvärdig. Det innebär att elever ska ha lika tillgång till utbildning av god kvalitet oavsett var man bor eller vilken social bakgrund man har.Alla elever ska ges möjlighet till goda studieresultat. Skolan ska också kompensera för elevers olika förutsättningar.

Så ser det emellertid inte ut i verkligheten. Från att ha varit ett av de mest likvärdiga skolsystemen i världen så har likvärdigheten i den svenska skolan minskat på en rad olika sätt och under lång tid. Skolverket har i rapporten ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?” analyserat likvärdigheten åren 1991-2011 utifrån betygsdata, internationella kunskapsmätningar och aktuell forskning. Snittbetygen (meritvärdet) visar att elevernas kunskap har sjunkit och skillnaderna mellan skolornas resultat fördubblades under samma period.

En teori är att vissa elever inte fått tillgång till utbildning av god kvalitet – vilket innebär att den svenska skolan blivit mindre likvärdig. Skillnaderna i betyg har fördubblats under mätperioden. Den syns i internationella kunskapsmätningar som Pirls, TIMSS och Pisa. Från att ha varit ett av de länder med minst skillnader mellan skolor och elever har svenska skolan i den senaste Pisa-mätningen sjunkit till bottenklungan i det avseendet.

Den enskilt viktigaste orsaken till varför svenska elever inte har lika tillgång till utbildning av god kvalitet hittar Skolverket i det fria skolvalet. Det infördes 1992 i samband med friskolereformen och öppnade för möjligheten för föräldrarna att själva välja skola för sina barn. Tanken var bland annat att studiemotiverade elever i socioekonomiskt utsatta bostadsområden skulle kunna byta till en skola i områden med bättre studiemöjligheter. Det har i enskilda fall också skett. Men den större bilden är en annan.

Kulturgeografisk forskning vid Stockholms universitet har undersökt hur det fria skolvalet har påverkat elevströmmarna under åren 2003-2006. Forskarna ser där att de som utnyttjar det fria skolvalet i första hand är elever från socioekonomiskt starka familjer med svensk bakgrund. Tidigare har skolan minskat effekten av boendesegregationen. En relativt typisk svensk skola ligger placerad mitt emellan höghusen och villaområdet och har traditionellt sugit till sig elever från bägge områdena. Idag reser villabarnen till andra skolor medan höghusbarnen blir kvar. Studien visar att högutbildade använder sig av skolvalet i högre grad och att tendensen att undvika närskolan är större i områden med blandade socioekonomiska områden. Det fria skolvalet tycks förstärka effekten av boendesegregation.

– Det är inte i första hand elever till invandrade föräldrar som använder sig av fria skolvalet. Det är snarare så att det fria skolvalet bidrar till etnisk segregering, säger Bo Malmberg, professor i kulturgeografi vid Stockholms universitet.

Internationell forskning visar samma mönster. En sammanställning som OECD gjorde 2010 med forskning från tidigt 90-tal och framåt visar entydigt att frihet att välja skola ökar segregationen.

Forskarna talar om effekten av kamratpåverkan, det vill säga att högpresterande elever har en positiv inverkan på elever med sämre förutsättningar. När de studiestarka eleverna försvinner, försvinner den positiva kamrateffekten. När de duktiga eleverna försvinner drar de också med sig de bra lärarna och det blir en dominoeffekt.

De socioekonomiska faktorerna är viktiga för skolresultaten och på senare år tycks de ha blivit viktigare. Sett över en längre period 1998-2011 tycks dessa faktorer dock inte ha ökat. Det finns heller inte entydiga belägg för att just fria skolvalet skulle ha påverkat resultaten i sin helhet. På IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har forskare jämfört resultaten hos elever som har många skolor att välja mellan i närområdet med de elever som bara har en skola nära hemmet. Detta innebär att de mätt effekter av att ha många skolor att välja mellan, inte effekten av att faktiskt ha gjort ett aktivt skolval.

– Vi ser inte att det påverkar skolresultaten negativt att ha många skolor att välja mellan. Våra rön motsäger dock inte de slutsatser som Skolverket presenterar, säger Karin Edmark, forskare på IFAU.

Thomas Heldmark
Tillfrågade experter:
Bo Malmberg, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet.
Karin Edmark, IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering

Svenska elever presterar allt sämre i internationella utvärderingar. Men det finns annat de kan och som är nog så viktigt för samhället och för deras liv. Roger Säljö och hans kollegor har nära studerat undervisningen i svenska skolor och funnit ett lärande som inte så lätt låter sig fångas i internationella kunskapsmätningar.

Eleverna får lära sig att sätta sig in i komplexa frågeställningar, de utvecklar förmågan att argumentera, att sätta sig in i den motsatta ståndpunkten, de utvecklar förmågor att hitta rätt information från en mängd olika källor och integrera den i sin egen erfarenhet.

– Detta är moderna kompetenser som de kommer att behöva använda varje dag i sina fortsatta liv. Medborgerliga kunskaper de behöver för att gå och rösta och för att bli demokratiska medborgare, säger Roger Säljö, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Den pågående diskussionen om den svenska skolan visar att samhället befinner sig i en brytningstid. Medan barn och ungdomar växer upp i en globaliserad och digitaliserad tid och lär sig läsa, skriva och umgås med symboler i allt yngre år, visar internationella jämförelser av kunskaper, liksom longitudinella studier, att färdigheterna förefaller sjunka. Men i själva verket håller skolan i Sverige på att omvandlas för att förbereda eleverna för en global och digital värld, en sådan värld har vi aldrig sett tidigare och den kräver en mängd analytiska och samarbetsorienterade färdigheter som inte går att mäta med standardiserade test.

I gårdagens skola fanns det ofta ett facit, så är det inte idag. De frågor som eleverna ska förhålla sig till kan handla om genmodifierad mat, klimatförändringar, kloning, oljeledningen genom Östersjön. Det är svåra, mångvetenskapliga frågor där det inte självklart finns ett rätt eller fel.

– Det handlar om politik, om etiska överväganden och så ser samhället ut idag. Vi har gått från att vara ett expertsamhälle till ett kontroverssamhälle där olika intressen och ståndpunkter står mot varandra och där det inte går att säga vad som är rätt eller fel, säger Roger Säljö.

Bakom de diskussioner om skolans så kallade kris som nu förs, finns en uppsättning tankemönster som grundas i samhällsutvecklingen från 1970-talet och framåt. Genom Margaret Thatcher och Ronald Reagan och ”New Public Management” sköljde idéer om vad som kallas ”accountability” och ”audit societies” över världen. I spåren av globaliseringen ledde detta till stora internationella jämförelser av skolresultat, Pisa, TIMSS, Pirls och andra. Medierna slöt upp och började rapportera om upp- och nedgångar i prestationer. Medierna förmedlar nu förenklade budskap där exempelvis länder som USA med sin enorma variation i skolkvalitet beskrivs med medelvärden och mått som döljer de skillnader som är intressanta. Tyskland, Österrike och nu senast Sverige fick sina Pisa-chocker och till och med Finlands gloria har nu halkat på sned i jämförelse med de asiatiska tigrarna.

– Den stämning som piskas upp påminner om den Sputnikchock som USA upplevde under 1950-talet när dåvarande Sovjetunionen blev först med att skicka upp en rymdfarkost. Det enkla budskapet var att USA förlorade i kampen med ärkefienden och felet var skolans som inte lyckades producera tillräckligt bra tekniker.

Hur det sedan gick i kunskapstävlingen mellan USA och Sovjet (med alla sina elitutbildningar) visade ju historien.

Thomas Heldmark

Tillfrågad expert:
Roger Säljö, professor vid Göteborgs universitet.

Under medeltiden fanns riddarakademier för aristokratin, klosterskolor och katedralskolor där kyrkans män formades, jämte ett fåtal andra typer utbildningsanstalter, men regeln var att lärandet skulle ske i familjen, i arbetet eller på andra håll i samhällsgemenskapen.

Långt in i 1800-talet levde föreställningen vidare att staten varken hade skyldighet eller rätt att ordna undervisning för ”näringarna” och andra enskilda intressen. Staten kunde utbilda sin egen personal – ämbetsmän, präster och officerare – men inte lägga sig i skrånas behov av undervisning inom olika hantverk. Den typen av lärande var något man ansåg tillhöra det praktiska livet, såsom moderna språk eller matematik. Om köpmännen hade behov av folk som skötte bokföring eller affärskorrespondens på tyska så fick själva de skapa skolor för ändamålet.

För de breda befolkningslagren fanns folkundervisning. Även efter folkskolestadgan 1842 var omfattningen väldigt begränsad. Så även syftet. Moralfostran kom i första hand. Barnens lärande lärande skedde i allt väsentligt utanför skolan. Det blev inte folkskolans utan föräldrarnas eller småskolornas ansvar att lära ut konsten att läsa. Med skolplikt menade man före 1888 inte tvång för barnen att infinna sig i skolan utan det handlade om att varje socken var skyldig att tillhandahålla minst en folkskola och minst en lärare.

Från och med slutet av 1800-talet stod striden het om en för alla samhällsklasser gemensam ”bottenskola”, vilket var liberalernas och socialdemokraternas krav. Inte förrän i början av 1970-talet var en sådan bottenskola, kallad grundskolan, införd överallt till och med till åttonde klass. Därmed försvann folkskolan. Samtidigt inrättades den sammanhållna gymnasieskolan och 1977 fördes även det tidigare virrvarret av disparata eftergymnasiala utbildningar samman till en enda organisation – kallad högskolan.

Vid en internationell jämförelse blev därmed det svenska utbildningsväsendet ovanligt sammanhållet utifrån ett organisatoriskt perspektiv, och så har det varit sedan dess. Annorlunda uttryckt: den tidigare differentieringen mellan socialt åtskilda institutioner – folkskola/läroverk, universitet/lärarseminarier – flyttade in i en och samma organisation. Vi vet ju att levnadsbanorna och skolgången – ofta redan från förskoleåldern – som regel är väldigt olika för den som i vuxen ålder blir läkare och för den som får ett okvalificerat arbete eller inget alls. De facto existerar ett parallellskolesystem. Varför behöver vi då ett övergripande begreppet ”skola” som förutsätts betyda detsamma för alla?

Lek med tanken att urvalet till gymnasieprogram eller högskoleutbildningar skulle ske på samma vis som försäkringsbolagens beräkningar av premier! Det vill säga utifrån sannolikhetskalkyler och med hänsyn tagen till risker och intjäningsmöjligheter: – Du vars mamma är kulturredaktör blir antagen till Södra Latin och du vars pappa är koncernchef är välkommen till Handelshögskolan. För ett par hundra år sedan var den sortens rekryteringsförfarande självklart. I dag naturligtvis omöjligt. Det individualistiska och meritokratiska tänkesättet har tagit över – det som syftar till vår förmåga att åstadkomma saker i samhället utifrån våra kunskaper, färdigheter och meriter.

Därmed har också skolan blivit en nödvändighet. Vi kan föreställa oss alternativa sätt att åstadkomma lärande men i dagens samhälle är skolan den enda inrättning som på ett legitimt vis kan definiera, överföra och fördela det symboliska kapital som avgör medborgarnas livschanser.

Därför går vi i skolan.

Donald Broady, professor emeritus, Uppsala universitet

När kommunaliseringen av skolan genomfördes 1991 bröt den socialdemokratiska regeringen mot en lång svensk tradition att utgå från utredningar. Beslutet drevs igenom på kort tid och utan ordentlig kunskapsgenomlysning från en statlig utredning. Det fanns visserligen en mindre utredning, Styrningsberedningen (SoU 1988:20), om att införa målstyrning, men den avrådde från att kommunalisera skolan. Kommunaliseringen drevs på av finansdepartementet och utbildningsdepartementet var endast utförare. Kommunaliseringen innebar att kommunerna skulle överta ansvar och finansiering för skolan vilket också ledde till att privata aktörer kunde få uppdrag av kommunen att ta över huvudmannaskapet.

När den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991 fortsatte skolförändringarna än mer impulsartat. 1992 infördes friskolereformen, som innebar att privata aktörer enklare kunde bli huvudmän för skolor. Även den förändringen genomfördes utan föregående utredning, och i den mån det fanns något kunskapsunderlag har ingen forskare ännu hittat det.

– Det är fortfarande höljt i dunkel hur de ursprungliga idéerna om fri etableringsrätt, skolpeng och konkurrensutsatta skolor uppstod, säger Niklas Stenlås, ekonomisk historiker och statlig utredare, vid Uppsala universitet.

Kontrasten är talande mot vad som hände 30 år tidigare när enhetskolan infördes. Enhetsskolan, eller grundskolan, som genomfördes 1962, hade föregåtts av nästan två decennier av utredningar och beslut. Först 1940 års skolutredning som pågick i åtta år. Den komplettarades med en parlamentarisk utredning där experter och beslutsfattare fick förhandla fram beslut utifrån skolutredningen. Därefter, under 1950-talet, prövades idéerna på vissa experimentskolor, innan enhetsskolan sjösattes i full skala.

Det är ovanligt att så stora reformer som kommunaliseringen och friskolereformen skedde utan utredning. Det har sannolikt inte skett inom något annat samhällsområde. En förklaring när det gäller kommunaliseringen är att den drevs av förvaltningsekonomiska skäl, New Public Management.(http://sv.wikipedia.org/wiki/New_Public_Managementlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster) var på uppgång, och skolforskares synpunkter var underordnade. Tanken var att den offentliga sektorns verksamhet skulle anpassas till marknaden för att bli mer effektiv. När det gäller friskolorna finns det skäl att anta att det även där handlade om ideologiska orsaker.

– Men det kan också ha funnits en misstro mot pedagogisk expertis, som under de åren började betraktas som en smula världsfrånvänd, säger Niklas Stenlås, Uppsala universitet.

Forskningen har kommit igen

När det gäller senare reformer är bilden delvis en annan. Då har forskare och forskningsunderlag vägt tyngre i beslutsprocessen. De stora läroplansreformerna som genomfördes 2011-2012 var frukterna av ett långt utredningsarbete som pågick under två regeringar och där forskare satt med i referensgrupper. Forskare samarbetade även med förvaltningstjänstemän på Skolverket när kursplaner skulle formuleras och skrivas. Även reformen som handlade om elever med särskilda behov har föregåtts av utredningar med stark närvaro av forskare. Men det är ju inte alltid så att forskare är en enad kör som sjunger i samma stämma. De tycker ofta olika. Det gäller bland annat betyg. Och betygsreformerna på 90-talet och den senaste 2010 har delvis gått emot viss pedagogisk forskning.

– Forskning är ju en process som ändrar sig när verkligheten ändrar sig. Exempelvis har forskning visat att reformen med Skolinspektionen inte tycks ha den positiva effekt på kunskapsresultaten som man hade hoppats på. Det visar erfarenheter från Storbritannien. Men det visste man inte när socialdemokratiska regeringen ville införa skolinspektionen efter just brittisk förlaga, säger Per Thullberg, professor emeritus och statlig utredare.

Tillfrågade experter:
Niklas Stenlås, ekonomisk historiker och statlig utredare, Uppsala universitet, Per Thullberg, professor emeritus och statlig utredare

Krisen i skolan har skapat en av de hetaste valfrågorna. Bland forskarna pågår ett intensivt sökande efter orsakerna till elevernas sjunkande resultat. Och trådarna löper tillbaka till 90-talet då skolreformerna avlöste varandra.

– Hur kunde ni låta alla elever gå tillsammans i er grundskola och ändå prestera så bra?

Forskaren och projektledaren för den tyska Pisaundersökningen, Christine Sälzer, berättar om hur imponerad hon var över svensk skola i början av 2000-talet.

Sedan dess har skimret över vårt jämlika utbildningssystem bleknat.

Vi dalar i de internationella kunskapsmätningarna. Och vi verkar komma allt längre från principen om en skola som kompenserar för elevers olika förutsättningar. De senaste siffrorna från Skolverket visar att 42 procent av barnen till föräldrar med låg utbildning inte går vidare till gymnasiet. En ökning med 25 procent sedan 2005.

Det finns inga självklara och enkla svar på vad som gått fel. Men det går inte att bortse från den påverkan som kommunaliseringen, friskolereformen och det fria skolvalet har haft.

– Det handlade om en process av decentralisering, avreglering och så småningom om valfrihet och konkurrens. Den processen inleddes redan i slutet av 1970-talet när man började glesa ut skogen av statsbidragsbestämmelser och den kulminerade i början av 1990-talet, säger Lisbeth Lundahl professor i utbildningsvetenskap, Umeå universitet.

Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, säger att vi gick från en extrem till en annan i samband med friskolereformen.

– Vi var ett av världens mest reglerade skolsystem och vi blev ett av världens mest avreglerade. I Sverige kan idag vem som helst driva skola.

Krav på flexibla lärare
Samtidigt förändrades lärarrollen. Läraren skulle inte längre vara specialist utan kunna placeras där behovet för tillfället var störst – bland trötta högstadieelever eller förväntansfulla sjuåringar. Det passade fint med kommunens krav på flexibla lärare.

– Kort tid efter kommunaliseringen hade man en reform som skulle göra lärarna till generalister, alltså inte ämnesspecialister. På så vis skulle de kunna undervisa i lite vad som helst. Det i kombination med att till exempel den särskilda behörigheten för att undervisa i vissa ämnen togs bort, gjorde att lärarnas professionella identitet suddades ut, säger Leif Lewin, professor i statskunskap vid Uppsala universitet och som utrett följderna av kommunaliseringen.

Och vad hände med undervisningen när skolsverige byggdes om? På 90-talet dominerar det som kallas ”eget arbete”. Eleverna ska räkna tyst i matteboken eller på egen hand ta reda på fakta, sammanställa och presentera. I bästa fall kan det beskrivas som att klassrummet fyllts av ett gäng knattereportrar. I sämsta fall som att utbildningssystemet övergivit eleverna.

– Vi har haft en period i svensk skola när det inte har varit naturligt att ha en tydlig struktur runt undervisningen. Alltså att läraren inleder och avslutar lektionen på ungefär samma sätt och att läraren talar om vad eleverna ska lära sig, säger Jan Håkansson lektor i pedagogik, Linnéuniversitetet.

– Behovet av struktur är störst hos de elever som är i behov av särskilt stöd, fortsätter han. Om man för tidigt måste ta ett stort eget ansvar så uppstår kunskapsluckor som är svåra att hämta igen senare.

Bra utbildning för rika
Nyligen presenterades hur många elever i nian som är behöriga att gå vidare till gymnasiet. Till exempel har nästan 100 procent av eleverna i skolorna i Stockholms innerstad godkända betyg. I Rågsvedsskolan, 15 minuter söderut med tunnelbanan bara 27 procent. Mönstret går igen i andra städer. I Apelgårdsskolan i Rosengård i Malmö kan 48 procent av eleverna börja i gymnasiet. I Strandskolan i kustsamhället Klagshamn i Malmö kommun har 95 procent av eleverna godkända betyg.

– Vi har fått förlorarskolor och vinnarskolor, säger Anders Jakobsson, professor i pedagogik vid Malmö högskola och som analyserat data från senaste Pisaundersökningen.

Det är en tydlig trend som pågått i tio år och som oavsett de sociala konsekvenserna också drabbar undervisningen.

– Om man på förlorarskolorna går miste om de ambitiösa eleverna så påverkas undervisningens kultur. Lärarna fokuserar på att undervisningens mål ska vara att få eleverna att bli godkända. Där går vi miste om mycket kunskap. För det finns ju ingenting som säger att de elever som är kvar inte kan utveckla djupare kunskaper om de får chansen, säger Anders Jakobsson.

Anders Jakobsson har också undersökt var de utbildade lärarna jobbar. I Pisa utmärker sig Sverige genom att vara ett av de länder i undersökningen där uppdelningen mellan behöriga och obehöriga lärare på olika skolor är störst. På skolor med motiverade elever och utbildade föräldrar finns flest behöriga lärare. I utsatta områden finns de obehöriga lärarna.

Av 63 tillfrågade länder hamnar Sverige på sjätte plats från botten, tillsammans med bland annat Albanien, Nya Zeeland och Australien. Länder som för övrigt också presterar dåligt i Pisa-mätningen.

Svallet från 90-talets stora förändringar slår fortfarande igenom. I vissa fall först nu med full kraft. Som möjligheten att välja skola. Även om reformen är kritiserad utnyttjas den av allt fler. Och de tio största friskoleföretagen har ökat antalet elever i sina grundskolor med 33 procent på två år. Detta trots den hårda kritiken mot friskolors vinstuttag.

En sak står klar – vi är inte längre den nation som slog Christine Sälzer med häpnad. Kan vi bli det igen?

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby, forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Vi spolar tiden några år framåt. Alla jobbar sex timmar per dag, utan löneavdrag:

Carina är sjuksköterska och ensamstående tonårsmamma. Hon hade ont i höften för ett par år sedan och var på väg att bli utbränd och långtidssjukskriven. Nu mår hon mycket bättre; sover längre och är mindre stressad på jobbet. Dessutom får hon tid för sina skogspromenader.

Johan är småbarnsförälder men hinner ändå träna på morgonen och får dessutom mer tid till barnen efter jobbet.

Sedan alla gått ner i arbetstid mår folk bättre och orkar mer – och längre, vilket behövs eftersom pensionsåldern ökat till 69 år. Summa summarum jobbar man ungefär lika mycket under sin livstid som tidigare, men jämnare fördelat över åren.

Eftersom den förlorade arbetstiden måste kompenseras har fler personer fått anställning och arbetslösheten minskat. Kostnaden för arbetslöshetsunderstöd och sjukvård har krympt men produktiviteten ökat.

Vad säger teorin?

Så skulle det kunna bli om Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet får som de vill i riksdagsvalet, med förkortad arbetstid. Kanske, ingen vet säkert. Det finns ganska lite forskning om just arbetstidsförkortning eftersom det är svårt att studera.

2007 presenterade det numera nedlagda Arbetslivsinstitutet en omfattande studie som visade att den upplevda hälsan förbättrades väsentligt för de som arbetade sextimmarsdagar.

I studien ingick 800 personer, huvudsakligen anställda inom offentlig sektor, där hälften fick arbeta sextimmarsdagar utan lönesänkning medan den andra hälften fick fortsätta jobba sina åttatimmarsdagar som vanligt. Efter 18 månader hade nästan allt förbättrats i den första gruppen. Folk upplevde ett större välbefinnande med mindre stress och trötthet. Studien visade dock ingen förbättring av rent fysiologiska mått, som minskat blodtryck eller färre sjukskrivningar.

– Det kan finnas positiva effekter som underskattades i studien. Till exempel syns effekterna på sjukskrivningar först på längre sikt, i slutet av arbetslivet. Och långsiktiga biologiska effekter som minskad stress i arbetet är svårt att mäta med de begränsade metoder som användes då, säger stressforskaren Göran Kecklund vid Stockholms universitet och en av forskarna bakom rapporten.

Annan forskning visar dessutom att självskattad hälsa betyder mer än objektiv hälsa.

– Den upplevda livskvaliteten är viktig och tar man det på allvar så är arbetstidsförkortning med bibehållen lön det bästa sättet att minska stressen i samhället.

Hur fungerar det i praktiken?

Några arbetsplatser har redan på eget initiativ infört sex timmars arbetsdag, utan lönesänkning, bland annat sökmotoroptimeringsfirman Brath AB i Örnsköldvik.

Ingen arbetar effektivt åtta timmar i sträck, det är helt enkelt inte möjligt och särskilt inte med arbetsuppgifter där du förväntas vara smart hela tiden. Vi är övertygade om att procenten effektiv tid ökar när arbetstiden kortas, skriver grundaren Magnus Bråth på sin blogg.

Ett annat exempel är Toyota verkstad i Göteborg där mekanikerna har sextimmarsdagar. Personalen jobbar i skift och verkstan kan hålla öppet längre och ökar därmed sin lönsamhet, samtidigt som personalen mår bättre och sjukskriver sig mindre, har verkstadschefen sagt i intervjuer.

– Ett par timmars extra utrymme för egna aktiviteter, inte minst träning eftersom vi idag är ganska stillasittande, ger en bättre balans mellan arbete och privatliv, i synnerhet för småbarnsföräldrar. Bara 20-30 minuters extra sömn per natt betyder mycket för välmåendet, säger Göran Kecklund.

Vissa grupper har dock större behov av allmän arbetstidsförkortning än andra, menar han. Framför allt låglöneyrken med tuff arbetsmiljö, till exempel sjuksköterskor och lärare. Särskilt om de ska orka arbeta ända fram tills de fyller 69 år, som statsminister Fredrik Reinfeldt föreslagit.

Redan idag finns det möjlighet att gå ner i arbetstid, till exempel med anledning av sjukdom eller föräldraskap, men då med sänkt lön. Men de yrkesgrupper som skulle vinna mest på arbetstidsförkortning klarar sällan en 25-procentig lönesänkning. I Arbetslivsinstitutets rapport värderade de flesta anställda två timmars mer lön högre än en förkortad arbetsdag.

– Ska en arbetstidsreform fungera är det viktigt att kompensera för lön och arbetsbelastning, säger Göran Kecklund.

Effektivare organisering

Frågan är vad det skulle kosta. Socialdepartementet som räknat på vad en 30-timmars vecka skulle kosta för vården och omsorgen säger 80 miljarder. Socialminister Göran Hägglund anser att förkortad arbetsdag med bibehållen lön vore en katastrof för vården, eftersom man då behöver anställa ny personal.

Birgitta Olsson, docent i företagsekonomi vid Lunds universitet, menar dock att det inte skulle bli så dyrt som många tror. Hon var med och utvärderade ett försök med sex timmars arbetsdag i Stockholms stad 1994-96.

– Med friskare anställda och fler unga i arbetslivet minskar utgifterna för sjukvård och A-kassa, samtidigt som det blir fler som betalar skatt, säger hon.

Enligt Birgitta Olsson skulle arbetslösheten minska, särskilt bland unga. Men har de arbetslösa rätt kompetens för att ersätta dem som går ner i tid?

– Det kan förstås krävas utbildningsinsatser, men för många på ledningsnivå är det avlastning med enklare saker som behövs. Inte minst inom sjukvården.

Dessutom måste inte de totalt tio timmarnas förkortning per vecka nödvändigtvis ersättas timme för timme.

– Det krävs effektivare organisering, till exempel att fördela sextimmarspassen över hela dagen med flexibel starttid, säger Birgitta Olsson, som i sin avhandling om arbetstid på 1990-talet gjorde en studie på Södertälje sjukhus.

– När vi tog bort överlappningen av personal mitt på dagen, när patienterna ändå sov middag, och istället spred ut arbetspassen, blev det lugnare stämning och både personal och patienter mådde bättre.

En bra arbetsmiljö
Birgitta Olsson, som tidigare verkat politiskt för en förkortad arbetstid, menar att det framför allt är kvinnor som skulle vinna på kortare arbetsdagar eftersom de ofta tar ett större ansvar för hem och barn.

– Vi skulle få ett helt annat samhälle, och mindre slöseri med resurser. Det är en komplicerad ekvation med två olika portmonnäer, statens och kommunernas, men jag tror att om den politiska viljan finns kan man förena den statliga och kommunala ekonomin. En del av produktivitetstillväxten skulle kunna användas för förkortningen och resten får ske via omfördelning av skattemedel. När fritiden ökar blir efterfrågan och konsumtionen annorlunda och vi kommer att se andra branscher växa, framför allt tjänste- och upplevelsesektorn.

Göran Kecklund anser att det krävs ett nytänkande, en flexibel lösning där folk själva kan välja om man vill gå ner i arbetstid.

– Alla partier inser ju att en bra arbetsmiljö är förutsättningen för god tillväxt i samhället. Sen är den en tolkningsfråga vad som är en bra arbetsmiljö och vad det får kosta. Det är i stor utsträckning en ekonomisk fråga snarare än en hälsofråga. Har vi råd att införa en sådan reform?

Text: Eva Barkeman, Vetenskapsrådet

Redaktör: Danil Lundbäck, Vetenskapsrådet

Intervjuade forskare: Göran Kecklund, Stockholms universitet och Birgitta Olsson, Lunds universitet

FAKTA

Många arbetsplatser införde arbetstidsregleringar på 1800-talet, som då innebar cirka 12-14 timmars arbetsdag.
För hundra år sedan, kring första världskriget infördes 10-timmarsarbetsdag på de flesta håll. Produktiviteten visade sig öka per person och vecka, trots förväntan om det motsatta.
1926 förhandlade sig Lunds sjukvårdpersonal sig till 66 timmars arbetsvecka. Först 1939 blev arbetsveckan för sjukvårdsanställda 48 timmar, 1960 infördes 45-timmarsveckan, 1969 blev arbetstiden 42,5 timmar i veckan och 1971 sänktes den till 40 timmar i veckan för vårdpersonal.
1919 beslutade riksdagen att införa åtta timmars arbetsdag för industriarbetare – sex dagars arbetsvecka utan rätt till semester.
Mellan 1960 och 1971 infördes fem dagars arbetsvecka.

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Vissa politiker säger att ”det är inte så farligt” eller ”de äldre lever längre som friska” och sådana saker. Det stör mig när jag hör politiker säga att de äldre blir friskare. Det väcker inte alltid respekt hos oss som forskare, säger Mats Thorslund, professor på Karolinska Institutet.

Marta Szebehely, professor på Stockholms universitet instämmer i att det finns en tendens att politiker och beslutsfattare väljer att lyssna på den forskning som passar.

– De kan välja att lyssna på forskning som säger att det inte är ett problem och forskning som säger att det är ett problem, att till exempel anhöriga hjälper till mycket mer.

– Jag tror inte det finns något forskningsstöd som är helt ovedersägligt, så om en politiker inte vill lyssna på min forskning kan man alltid hitta stöd i någon annan, säger Marta Szebehely.

Brist på geriatrisk kompetens
Boo Johansson, professor vid Göteborgs universitet upplever att politikerna kan ta till sig forskningen, men att det därefter är stopp.

– I handling så skulle man ju önska betydligt mycket mer av geriatrisk, geropsykiatrisk, geropsykologisk kompetens lättillgängligt för äldregruppen – inte minst på primärvårdsnivån. Det är absolut nödvändigt. Varenda vårdcentral borde ju kunna säga att vi har geriatrisk kompetens, säger Boo Johansson.

Geriatrikern Yngve Gustafsson har i flera decennier verkat för att kompetensen inom äldrevården måste höjas, men tycker det händer för lite, trots att det inte borde vara en fråga om resurser.

Dyrt med vanvård
– Vi har gjort en studie där vi ser att om vi höjer kvaliteten så kan vi minska kostnaderna med 20-30 procent. Det är onödiga komplikationer som leder till lunginflammation, trycksår, fallolyckor och så vidare. Det är sådant som kan förebyggas. Det är dyrt att vanvårda gamla människor, säger Yngve Gustafsson.

Doktoranden Susanne Frennert på Lunds tekniska högskola, hoppas att i framtiden kunna nå ut med sin robotforskning till politikerna för att motverka det kanske lite väl stora intresset för ny teknik som hon märker av.

– Det är ju väldigt mycket fokus på tekniken, att alla vill vara moderna kommuner. Ibland förlorar man lite människoperspektivet skulle jag vilja säga. Det gäller att ha koll på ändamålet, säger Susanne Frennert.

Tillfrågade experter:
Mats Thorslund, KI, professor i socialgerontologi, verksam vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.
Marta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre på Stockholms universitet.
Boo Johansson, professor i geropsykologi, Göteborgs universitet.
Yngve Gustafsson, professor i geriatrik, Umeå universitet.
Susanne Frennert, doktorand på avdelningen för rehabteknik vid Lunds tekniska högskola.

I takt med att livslängden ökat har det blivit en uppgift för flera människor i medelåldern att inte bara sörja för sina barn utan också för sina föräldrar. Oftast var det en uppgift för kvinnorna. Med välfärdssamhällets framväxt efter andra världskriget började det offentliga erbjuda hjälp till alla åldringar oavsett bakgrund eller socialt nätverk i övrigt.

Verktygen är främst så kallade särskilda boenden med personal i byggnaden, samt hemtjänst, då personal kommer till hemmet och hjälper till. Äldreboenden har funnits i många olika former, men den tydliga trenden är att antalet platser har minskat stadigt sedan början på 90-talet. Samtidigt har hemtjänsten utvecklat sin verksamhet.

– Det har funnits en ambition både av kvalitetsskäl och av ekonomiska skäl att låta äldre bo kvar i hemmet, men föreställningen om att äldre i alla lägen vill bo kvar hemma stämmer inte riktigt med forskningens bild. Tanken att det är billigare att vårda någon hemma, som har lika stora behov som en som bor på äldreboende, stämmer inte. Behöver du hjälp sex gånger om dagen, då är det sällan billigare hemma än på ett äldreboende. Det finns beräkningar på brytpunkten där, säger Marta Szebehely, professor i socialt arbete på Stockholms universitet.

Äldre kvar hemma
Att vilja komma till ett äldreboende, men inte få det, har blivit en följetong i rapporteringen om äldre på senare år. På riksnivå är alla politiska partier överens om att detta är ett problem och även Socialstyrelsen har slagit larm, men även om en regering initierar satsningar så är äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och därmed föremål för tuffa prioriteringar på kommunal nivå.

– I en kommun kan det finnas tomma platser i äldreboende samtidigt som äldre inte får flytta in och då är det lätt att politikerna säger: ”Men vi har ju tomma platser, vi har ett överskott”, men det kan ju bero på att ledningen har gett så stränga instruktioner till biståndsbedömarna att inte bevilja plats innan man till exempel har testat hemtjänst sex gånger om dygnet. Så man kan ha tomma platser och ändå ett otillfredsställt behov, säger Marta Szebehely.

Socialgerontolog Mats Thorslund, KI, håller med om den verklighetsbeskrivningen.

– I allt väsentligt är sjukvården och äldreomsorgen lokalt finansierad och det är kommunpolitiker som bestämmer vad som ska finnas i omsorgen – så regeringen kan säga vad den vill. Kommunerna är ju inte ovetande om problemen inom äldreomsorgen, men de har begränsade resurser. Det är svåra prioriteringar de har att göra med.

Ökande personalbrist är också ett hot mot framtidens äldreomsorg. Enligt beräkningar från SCB kommer det att saknas 150 000 personer inom äldreomsorgen om 20 år. De tankar som finns i dag om hur ekvationen ska gå ihop handlar till exempel om att i framtiden förmå friska pensionärer att arbeta inom äldreomsorgen, eller att införa ny teknik som avlastar personalen.

Alla samma rätt till omsorg
En annan utveckling som har präglat äldreomsorgen under senare år är en omfattande överföring av driften till privata utförare. Enligt Marta Szebehely finns det i brukarundersökningarna inga större skillnader mellan de två driftsformerna ur de äldres perspektiv. Hon kan konstatera att personaltätheten är lägre i den privatdrivna omsorgen och att de äldre får se fler nya ansikten inom hemtjänsten. Samtidigt är de privata utförarna bättre på att göra riskbedömningar för exempelvis fall och trycksår, men om dessa bedömningar har lett till en kvalitetsökning är oklart.

– Det finns många uppgifter och de tolkas väldigt olika. Vi får vänja oss vid att det här är omstridda fenomen, säger Marta Szebehely.

I dag utnyttjar många RUT-avdraget och köper hemtjänst av sin privata utförare utöver det som ges av kommunens biståndshandläggare. Om missnöjet med brist på äldreboenden ökar kan det växa upp helt privata alternativ. Detta är enligt Marta Szebehely ovanligt i dag, men en fullt möjlig utveckling.

– Vår konstruktion är att alla har rätt till samma äldreomsorg oavsett plånbokens storlek. Om äldreomsorgen då inte finansieras så kommer de med större plånbok att söka andra alternativ. Och då kan man komma till ett vägskäl när vårt system blir problematiskt. Därför är det ett problem att finansieringen av äldreomsorgen minskat sedan 1990 i förhållande till den åldrande befolkningen.

Även om vi inte kan stoppa åldrandeprocessen, kan vi genom att välja livsstil balansera förändringarna och kompensera det som faller bort. Att sluta röka brukar nämnas som en första åtgärd, men det finns mycket annat att tänka på för den som vill lyssna till forskningen.

Styrketräning är ett sätt att motverka det bortfall av muskelceller som börjar i 30-årsåldern och accelererar i 50-årsåldern. Sådan träning stimulerar även benbildning, vilket motverkar den naturliga nedbrytningen av skelettet som sker med åldern. Dessutom aktiverar träning hela kroppen på ett positivt sätt. Mer lågintensiv träning som promenader ger också goda effekter.

Kostens betydelse
Vad vi äter har stor betydelse för hur kroppen åldras. Med rätt kost går det att styra kroppen åt ett håll där åderförfettning, diabetes och liknande hälsoproblem inte får överhanden. Den kost som flest forskare pekar ut som hälsosam i längden brukar kallas medelhavsdieten. Mer flytande fett istället för hårt, mycket grönsaker och en hel del fisk på menyn ger förutsättningar för god hälsa. Det finns dock individuella skillnader att ta hänsyn till när det gäller vilken kost som ska rekommenderas.

En mer radikal förändring av kosten, som gränsar till undernäring, har visat sig tydligt förlänga livet på råttor och andra djur och är ett spår i jakten på svar om åldrandet som forskarna följer. Men så kallad kalorirestriktion har hittills inte bevisats fungera för människor, säger professor Brun Ulfhake på Karolinska Institutet.

– Det hela låter ju rimligt. Om du inte eldar på ångloket så hårt kommer maskinen att hålla längre, men så enkelt är det inte. Det har lett till resonemang kring att vi kanske behöver aktivera detta i perioder, vilket har utvecklats till den så kallade 5:2-dieten.

Denna diet, med fem dagars vanligt ätande och två dagar med enbart 500-600 kalorier, har blivit mycket populär för att gå ner i vikt. Kroppens celler slår om till underhållsläge istället för tillväxt när flödet av näring plötsligt upphör. Underhållsläget innebär reparation och bortstädning av dåligt fungerande celler och kan vara ett sätt att skjuta upp åldersförändringar.

Läkemedel stället för diet
Utifrån kunskapen om de processer i cellen som är aktiva när underhållsläget är påslaget försöker forskarna se om det går att styra dessa processer med hjälp av läkemedel. Ett antal ämnen har visat lovande egenskaper, men inget har ännu visat sig ha en avgörande effekt vid användning på människor. Tiotusentals proteiner styr kroppens processer och det är ett komplext pussel att lägga.

Vid sidan av cellernas underhållsläge finns det även andra medicinska spår att följa. Alla celler utvecklas från så kallade stamceller, som kan dela sig och utvecklas till celler som det finns behov av i en vävnad. Stamcellerna tar slut med åren, men genom att transplantera in nya stamceller kan kroppen plötsligt få tillgång till en ny fungerande cellfabrik.

Dessa forskningsframsteg leder till politiska frågeställningar. Framtida terapier som förebygger men inte botar kan komma att vara mycket dyra. Vem ska då få tillgång till dem i en välfärdsfinansierad sjukvård?

För den enskilde kan flödet av livsstilsråd från ny forskning kännas överväldigande och som om det inte vore nog har forskarna visat att så kallade epigenetiska förändringar förs vidare till avkomman. Det innebär att de val du gör i dag kan påverka hur friska dina barn blir på ålderns höst.

Forskning.se bad några aktiva åldrandeforskare om deras bästa, personliga tips för att få en frisk ålderdom.

Brun Ulfhake, anatomiprofessor:
– Jag tycker inte man behöver göra det så märkvärdigt. Vi är gjorda för att användas och det gäller alla våra sinnen, kroppen och hjärnan. Det verkar vara så att vi ska hålla oss inom rimliga gränser, utan överbelastning.

Mats Thorslund, socialgerontolog:
Det finns ett antal teorier, men mycket man inte är säker på. Jag brukar säga, och det är verkligen inte originellt på något vis, du ska inte röka, du ska inte bli tjock, du ska motionera, och om du tål alkohol så är det bra för kärlen att få i sig lite på regelbunden basis. Sedan är det inte bra att vara ensam heller. Man ska vara social.

Boo Johansson, geropsykolog:
Det handlar mycket om fortsatt aktivitet, såväl fysisk, intellektuell som social aktivitet. Att behålla sitt intresse för världen och andra, att ”vara på tårna” och inte säga att: nej jag behöver inte lära mig något nytt, eller använda min kropp. De flesta studier visar att det här är de mest effektiva motmedlen vi har mot ett för tidigt åldrande och även flera sjukdomar.

Yngve Gustafsson, geriatriker:
Akta dig för sjukvården höll jag på att säga. Men i dagsläget är det faktiskt sjukvården som är den största orsaken till att gamla hamnar på akuten. Det gäller att ställa krav, men det är svårt att göra det när man är sjuk. Det finns den här teorin om att 40-talisterna är vana vid att ställa krav, men de vågar inte göra det när de hamnar i en beroendeställning.

Tillfrågade experter:
Brun Ulfhake, professor i anatomi, Karolinska Institutet.
Mats Thorslund, KI, professor i socialgerontologi, verksam vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.
Boo Johansson, professor i geropsykologi, Göteborgs universitet.
Yngve Gustafsson, professor i geriatrik, Umeå universitet.

Skribent: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby

Världens hittills äldsta människa blev 122 år. Fransyskan Jeanne Calment avled 1997 och är den enda som blivit mer än 120 år gammal. Amerikanskan Sarah Knauss blev 119, därefter kommer två kvinnor som blev 117. Japanen Jiroemon Kimura är den man som blivit äldst med sina 116 år. Endast 30 personer i världshistorien har bevisligen blivit mer än 115 år gamla.

Sveriges äldsta människa genom tiderna är Astrid Zachrisson, som dog 2008, på sin 113:e födelsedag. Endast cirka 20 svenskar någonsin har blivit mer än 110 år. Däremot är cirka 1700 svenskar just nu över 100 år gamla och antalet har tiofaldigats sedan 70-talet. Då innebar en hundraårsdag telegram från kungen och stor pressuppvaktning. I dag är det högtidligt, men inte sensationellt att bli 100 (även om man fortfarande får telegram från kungen).

Sällan äldre än 110
Bakgrunden till 100-årsexplosionen är främst att vården blivit bättre på att hantera många av de hälsoproblem som ledde till en tidigare död. Samtidigt är det slående att en människa även med god omvårdnad, bra genetiska förutsättningar och tur i allmänhet inte kan bli mycket mer än 110.

I dag kartlägger forskarna många människor som är riktig gamla och jämför deras livshistoria med deras genuppsättning. Vad är det i deras kroppar eller sätt att leva som har lett till att de blivit så gamla? Resultaten kan användas för att hjälpa andra att hålla sig friska, men också för att hitta ledtrådar till vilka processer som är de viktigaste orsakerna till åldrande. Och det kan mycket väl finnas möjlighet att gripa in i dessa processer, säger Brun Ulfhake, professor på Karolinska Institutet.

– Jag tror att med en kombination av läkemedel och livsstilsförändringar så skulle vi kunna förlänga livet mer än vad vi har gjort hittills. Tills nu har vi tagit bort saker som har dödat oss. Nu kan vi rikta in oss på att förändra saker som gynnar livsfunktionerna i våra celler.

Hitta processerna som håller oss friska
Nästan inga forskare pratar om att målet med forskningen är fler år i livet. Det handlar istället om att ge människor fler friska år, upp till den gräns där det inte går längre. Den amerikanske biologen Craig Venter blev världsberömd när han kunde presentera människans genom, en kartläggning av hela DNA-koden. Nu vill han DNA-testa en miljon gamla och unga, sjuka och friska människor och ur all data hitta de processer som kan hålla oss friska.

– Vi försöker inte nödvändigtvis förlänga människors liv, vi försöker förlänga deras hälsosamma liv genom att förstå systemen och ta fram preventiva åtgärder. Istället för att som sjukvården gör i dag satsa jättesummor på att hantera hälsoproblem när de uppstår, säger Craig Venter under ett besök i Sverige.

Livet på jorden är utvecklat för reproduktion och därmed nya kombinationer av gener som gör arten bättre rustad för sina miljöer. Men om det snart kommer fram att det med hjälp av mediciner går att förlänga antalet år i livet, då uppstår svåra framtidsfrågor som har med etik, politik och religion att göra. Hur länge vill vi leva? Hur länge bör vi leva? Professor Brun Ulfhake funderar mycket på frågorna.

– Vi är programmerade för att till varje pris inte dö. Men om man ställer sig lite ovanför människan och funderar, vad skulle människan som art tjäna på att vi kunde leva mycket längre? Det känns väldigt tveksamt, tycker jag. Vad har vi för glädje av att bli 300 år? För dig och mig kanske det finns skäl, men för människan som art? Det blir stagnation. Evolutionen behöver skaka om boxen med tärningar för att få ett bättre resultat. Vår största livförsäkring mot att människan inte ska utrotas som art är vår mångfald, säger Brun Ulfhake.

Delat sig i tusentals år
Craig Venter beskriver det som att vi nu håller på att ändra evolutionens kurs och han är inte heller ute efter att förlänga sitt eller andras liv, men utesluter ändå inte att det kan hända. Det finns exempel på liv där samma celler har delat sig i tusentals år, till exempel granen “Gamle Tjikko” i Dalafjällen, så det är ingen naturlag att molekyler som bygger livsprocesser inte skulle kunna hålla igång dessa under mycket lång tid.

– Vi har många andra problem att lösa på planeten än att förlänga människors livslängd, klimatförändringarna inte minst. Men det kan hända att vi i vår forskning hittar preventiva preparat som skulle kunna förlänga våra liv, för det är ingen självklarhet att biologiska system ska sluta fungera, säger Craig Venter.

Tillfrågade experter:
Brun Ulfhake, professor i anatomi, Karolinska Institutet.
Craig Venter, ph.D, genetiker, USA

Skribent: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby

Maskiner som kan utföra arbete har länge funnits inom industrin, men vården och specifikt äldreomsorgen är också sektorer som robotforskare intresserar sig för. Där kan robotar komma till nytta genom att avlasta personalen, bidra till säkrare miljöer för de äldre och till med fungera som ett slags sällskap.

EU-projektet Hobbit är ett exempel på ett robotprojekt som är skräddarsytt för äldre personer med hjälpbehov. Roboten kan rulla runt i en lägenhet och har sensorer som hela tiden bevakar en människas position. Om den gamle har fallit går ett larm, men roboten kan också meddela att det är dags att röra sig efter några timmar i tv-soffan. Hobbit kan även lära sig att hämta saker och påminna om rutiner i vänlig ton.

Robotar aldrig arga
– En robot kan inte bli irriterad, och det är utmärkt. Det gäller att hitta områden där maskiner faktiskt är bättre än människor så att de kan komplettera oss. De kan påminna en människa 100 gånger om att ta sin medicin utan att förlora kontrollen, säger Susanne Frennert, doktorand på avdelningen för rehabteknik vid Lunds tekniska högskola.

En annan möjlig användning för robotar är att montera på kamera och bildskärm och koppla upp hemtjänstpersonal och anhöriga för en pratstund. Inte minst barnbarnen har i de försök som gjorts i Sverige med roboten Giraffen gillat att på distans prata och styra roboten hemma hos farmor.

Att vara omgiven av kameror och sensorer, kopplade till nätet, innebär både ett säkerhets- och integritetsproblem. Det kan kännas tryggt, men också som ett ingrepp i den personliga integriteten.

Hjälp med toalettbesök
– Det handlar mycket om hur man gör detta. De äldre måste få välja själva och inte pådyvlas några lösningar de inte accepterar. Man kan inte bara sätta upp kameror. Det måste vara valfritt, säger Susanne Frennert.

En annan aspekt av integriteten är den där robotar kan hjälpa till med hygien på toaletten utan att hemtjänstpersonalen måste ingripa. I Japan finns mycket utveckling både inom toalett- och duschområdet, där automatiska system hjälper de gamla. Kostnaderna är fortfarande höga, men de utvärderingar som gjorts har visat att de äldre upplever en ökad värdighet.

Steget till att roboten får en social funktion är inte så långt. Ensamheten kan potentiellt bli mindre tung att bära med ett slags sällskap som också har en trygghetsfunktion. Enligt Susanne Frennert får de robotar som i dag rullar hemma hos gamla svenskar snabbt namn och egenskaper. De får ett slags husdjursfunktion, men måste framför allt ses som verktyg, säger Susanne Frennert.

Kompletterar människan
– Om man tittar på de robotar vi har i dagsläget, så är de inte något annat än hjälpmedel, det måste finnas människor med i bilden. Det kan vara ett komplement, men inte en ersättning. Men utvecklingen går snabbt och det kan komma nya lösningar.

Att robotar kommer att spela en roll i framtidens äldrevård är helt klart. Hur stor rollen blir återstår att se. Socialgerontolog Mats Thorslund, KI, är försiktigt positiv.

– Äldreomsorg handlar mer om personal och bemötande. Det är ju inte som den högspecialiserade medicinen när man hittar nya tekniska innovationer. Jag tror heller inte besparingspotentialen är så stor inom äldreomsorgen, men man måste ju diskutera möjligheterna. I bland kan tekniken ligga längre fram än vår förmåga att ta till oss de positiva sakerna.

Tillfrågade experter:
Susanne Frennert, doktorand på avdelningen för rehabteknik vid Lunds tekniska högskola.
Mats Thorslund, KI, professor i socialgerontologi, verksam vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.

Skribent: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby

Antalet hjärnceller minskar med åren, speciellt i områden som är viktiga för minne och planering. Även kopplingarna mellan hjärncellerna förändras och blir färre, liksom flödena av signalsubstanser. Minnet och de mentala processerna, kognitionen, påverkas tydligast av denna nedgång.

Processen börjar så smått redan i 30-årsåldern. Förmågan att ta in och registrera information försämras inte nämnvärt, däremot går det långsammare att bearbeta information man “håller i huvudet”, i det så kallade arbetsminnet. Episoder i vardagen, det man gör och är med om, blir allt svårare att få tydliga minnesbilder av, men inlärda faktakunskaper finns tillgängliga på samma sätt även med åldrade nervbanor.

Hjärnceller återbildas hela livet
Hjärnan kan kompensera för tillkortakommanden och det finns många som är över 100 år gamla och som kan uppvisa i princip intakta kognitiva färdigheter. Hos andra fungerar det sämre och i bland kan nedgången i hjärnfunktionerna accelerera till det vi kallar demens. Alzheimer är en sjukdom där först minnet och sedan andra funktioner slås ut på grund av att nervcellerna förstörs i stor omfattning.

Tidigare trodde forskarna att hjärnceller inte kunde återbildas, men i dag vet man att det sker nybildning av hjärnceller hela livet. Speciellt i hjärnor som används och är aktiva. För att motverka sämre hjärnfunktioner och hålla minne och mentala processer igång är aktivitet receptet.

– Både fysisk och intellektuell aktivitet är viktigt. De flesta studier visar att det är de mest effektiva motmedlen vi har, säger Boo Johansson, professor i geropsykologi vid Göteborgs universitet

Samtidigt gör ett sämre fungerande system för signalsubstanser som exempelvis dopamin att man som gammal inte har samma drivkraft till aktivitet, påpekar professor Brun Ulfhake på Karolinska Institutet.

Emotionellt stabilare
– När man är liten irrar man omkring till synes helt planlöst. Det är inte bara för att det är kul, det har ett väldigt stort överlevnadsvärde och håller igång unga människor och det där verkar ju tyvärr försvinna när man blir äldre. Då sätter man sig gärna i en bekväm fåtölj och slutar göra det som håller en ung.

Förutom att hjärnans funktioner sakta försämras blir signalerna till hjärnan från våra sinnen sämre. Syn, hörsel, lukt och smak påverkas. Det är lätt att tänka att med all denna nedgång skulle depression vara en naturlig följd, men enligt Boo Johansson är det inte på det sättet.

– Det finns en ångestproblematik hos äldre, men tittar vi på hela spektrat i populationen har vi också folk som mår ytterst bra högt upp i åldern. De tyder på att det inte är ett generellt fenomen utan att det handlar om hur livet ser ut. Att lämna arbetslivet är till exempel en potentiell riskfaktor för en del. Änka/änklingsproblematiken, att bli ensam, är en annan.

När de mentala processerna fungerar sämre kan det också bli tuffare att hantera motgångar och sortera i livets utmaningar. Samtidigt visar forskningen att människor blir mer emotionellt stabila med åren och att det finns goda förutsättningar att hantera de svårigheter som kommer.

Gå att lära gamla hundar sitta
– Det psykologiska åldrandet handlar väldigt mycket om hur vi kan bemästra både inre och yttre förändringar i kroppen. Men i dag är medelåldern ett ideal även en bra bit in i pensionsåldern och vi har en helt annan kravnivå på hälsa och funktion. Det gäller även den psykologiska delen, säger Boo Johansson.

Förskrivningen av antidepressiva mediciner ökar mest i de äldre grupperna, och det menar Boo Johansson beror på att det är den enkla vägen att gå. Han skulle önska att fler gamla med psykiska problem fick samtalsterapi.

– En gång i tiden fick vi lära oss att det inte går att lära gamla hundar att sitta och att det inte går att behandla äldre personer, men forskningen är väldigt entydig om att psykoterapi fungerar för gamla personer och även vid mild demens. Så där kan vi prata om någon slags ålderism i den mening att äldre inte erbjuds den behandling som de kanske skulle må bäst av, säger Boo Johansson.

Tillfrågade experter:
Boo Johansson, professor i geropsykologi , Göteborgs universitet.
Brun Ulfhake, professor i anatomi, Karolinska Institutet.

Detta är en brännande politisk fråga, som forskarna också intresserar sig för. I undersökningen Global AgeWatch 2013 mättes parametrar som ekonomisk standard, vård, möjligheter och frihet för äldre. Sverige hamnade på första plats, med Norge och Tyskland strax efter. Det förvånar inte professorn i socialgerontologi Mats Thorslund vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.

– Det är ju så att vi har väldigt höga ambitioner, familjerna ska inte behöva ta ansvar, man ska inte behöva sluta jobba, det offentliga ska ordna det. Sådana förväntningar finns ju inte i andra länder. Men de uttalade ambitionerna att staten fixar det här, har vi i dag och sannolikt i än högre grad i morgon svårt att leva upp till.

Äldreomsorgen får allt mindra pengar
Forskningen visar att finansieringen av äldreomsorgen i Sverige ända sedan 1990 stadigt har minskat i förhållande till storleken på den åldrande befolkningen. Detta leder oundvikligen till att servicenivån sjunker. Framförallt har antalet platser på äldreboenden minskat, konstaterar Marta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre på Stockholms universitet.

– Man måste vara väldigt sjuk i dag för att få plats på ett äldreboende. Antingen dement, eller väldigt sjuk. I Norge har man till exempel nästan dubbelt så många platser och fler kommer in i ett tidigare skede av livet.

I ett internationellt perspektiv håller svenska äldreboenden en hög kvalitet, men utbudet minskar. Det leder till att det görs fler hemtjänstbesök i Sverige än i andra länder, men att dessa besök också är kortare och stressigare för personalen.

Var femte äldre har psykisk ohälsa
Socialstyrelsen genomförde 2013 en enkätundersökning som gick ut till 140000 personer med hemtjänst eller särskilt boende. Den visade att mellan 80 och 90 procent är nöjda med det omhändertagande de får. Samtidigt uppgav över 60 procent att de kände ängslan, oro eller ångest. Och enligt Socialstyrelsen har 20 procent av alla äldre personer en konstaterad psykisk ohälsa.

Det är höga siffror och visar en annan bild av hur det är att bli gammal i Sverige. Professorn i geropsykologi Boo Johansson från Göteborgs universitet ser två anledningar till de höga siffrorna på psykisk ohälsa bland gamla i landet.

– Tidigare har det varit en klar underrapportering inom grupper av äldre. Ingen har brytt sig om att fråga. Vi har dessutom en helt annan kravnivå i dag på hälsa och funktion och det gäller även den psykologiska delen, säger Boo Johansson.

Negativa attityder mot äldre
Yngve Gustafsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, har också intresserat sig för varför gamla i Sverige mår dåligt, trots i övrigt väldigt bra förutsättningar.

– Det vi ser nu i Sverige är att andelen gamla med psykisk ohälsa ökar väldigt snabbt. Då måste vi ju fundera på vad anledningen är. Är det samhällets attityder där gamla känner sig som en belastning för samhället? Vi har skickat enkäter till 15 000 äldre och väldigt många upplever att politiker har negativa attityder till äldre människor. Det kan vara en förklaring, säger Yngve Gustafsson.

Skribent: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby

Texterna är faktagranskade av de forskare som medverkar i artiklarna samt övergripande av professor Elisabet Cedersund, Linköpings universitet, föreståndare för NISAL – Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande.

Demograferna, som forskar om befolkningssammansättning, har konstaterat att Sverige på hundra år har fått dubbelt så stor andel äldre personer över 65 år, medan andelen barn har halverats. Den klassiska befolkningspyramiden med många unga i botten och en smalnande topp med allt färre överlevande äldre, ser inte ut som en pyramid längre. Snarare som ett torn med stora mängder 40-talister som gått in i pension och snart når de ålderskategorier där allt fler behöver hjälp.

Samtidigt har medellivslängden stigit konstant sedan 1900-talets början. Då var den runt 50 år. På 50-60-talet kom den upp i 70 år för att nu ha nått över 80 år och det mesta tyder på att den fortsätter öka. Det gör att andelen äldre blir ännu större, och detta är en svår politisk nöt att knäcka, säger socialgerontologen Mats Thorslund, professor Karolinska Institutet.

Arbeta längre
– Det finns en medvetenhet hos politikerna att de står inför en gediget svår utmaning. De inser att de stora kullarna med äldre kommer att innebära ett problem – och då kommer den svåra biten: Hur ska det offentligt finansierade systemet kunna hantera den här ökningen? Hur ska pengarna räcka?

En signal som redan skickats ut från svenska politiker är att vi måste fortsätta arbeta längre tid än nu. Pensionsreglerna är på väg att anpassas uppåt och målet är att det så småningom ska vara naturligt att arbeta upp emot 70 års ålder istället för dagens gräns på 65 år. Denna regelanpassning kommer att ske stegvis och ta många år, men riktningen är utstakad.

I dag går 2,6 procent av BNP till äldreomsorg. Om 20 år behöver den siffran öka med mellan 50 och 70 procent enligt de beräkningar som gjorts. Och då blir det fråga om politiska prioriteringar, säger professor Marta Szebehely från Stockholms universitet.

Kortare fjärde ålder
– Jag tror det är väldigt viktigt att se till att äldreomsorgen inte är underfinansierad. Vår konstruktion är att alla har rätt till samma äldreomsorg oavsett plånbokens storlek. Om äldreomsorgen då inte finansieras så kommer de med större plånbok att söka andra alternativ, säger Marta Szebehely.

En annan faktor som kan komma att spela en roll är teorierna om att äldre människor parallellt med ökad ålder kommer att vara friska en längre tid. Många av de som blivit mycket gamla har haft en slående kort period av sjukdom innan de dött. Den fjärde åldern, då man behöver mycket hjälp, skulle alltså kunna bli kortare till förmån för en längre, aktiv tredje ålder, och trycket på att få omsorg skulle i så fall minska.

– Det har varit ett hopp, men det finns i praktiken inget stöd för det i dagens forskning vare sig i Sverige eller internationellt. Den tid man är sjuk och skröplig, den tycks vara konstant, säger Mats Thorslund.

Tillfrågade experter:
Marta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre på Stockholms universitet.
Mats Thorslund, KI, professor i socialgerontologi, verksam vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.

Skribent: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby

Jag träffade forskaren Eva Hoff en solig eftermiddag i början av sommaren för ett samtal om kreativitet, men vi började i stället prata om självkänsla. Kreativitet och självkänsla hänger nära samman. Din självkänsla växer många gånger i en kreativ miljö, och kreativiteten kan blomma ut när du känner dig trygg och får spelrum för ett fritt tänkande.

Eva Hoff är utvecklingspsykolog på Institutionen för psykologi vid Lunds universitet, och forskar bland annat om kreativitetens villkor i skolan.

– Jag måste först få berätta om den senaste studien som vi just nu håller på att sammanställa resultatet från, säger Eva Hoff och sprudlar av engagemang. I en enkätstudie har vi jämfört ungdomars självkänsla idag med hur det såg ut för trettio år sedan. Det kommer att lägga grunden för ett stort självbildsprojekt som vi hoppas kunna gå vidare med under nästa år.

Sämre självkänsla hos flickor
Ännu är inga resultat klara med det finns indikationer på att självkänslan hos flickor i högstadiet och första årskursen i gymnasiet är betydligt sämre idag än för trettio år sedan.

– Jag undrar om vi fostrar flickor på ett sådant sätt idag att de får en negativ syn på sig själva och sin kropp, funderar Eva Hoff. Jag skulle vilja gå vidare och utforska nya sätt att uppmuntra till en bättre självbild hos våra ungdomar.

Resultaten från självbildsstudien förväntas vara publicerade under våren 2015. I några andra skolprojekt som Eva Hoff har genomfört de senaste åren har hon också studerat vad som främjar respektive hämmar kreativiteten i skolan.

Vad gynnar kreativitet?
Eva Hoff har i sin forskning identifierat åtta viktiga faktorer som gynnar kreativa miljöer (se faktarutan intill).

– Vi tänker kanske många gånger på kreativitet som den skapande processen när vi kommer på nya idéer, men kreativitet är så mycket mer. Du behöver förbereda dig och läsa in dig på området så att du har en kunskapsbas att stå på. Sedan gäller det också att genomföra idéerna och verkligen skapa något nytt och användbart.

Det låter som att det mycket handlar om att eleverna lär sig arbeta i projektform, och Eva Hoff bekräftar det.

– Man skulle kunna säga att lärandet i sig är en kreativ process. Du lär dig nya saker och sätter in dem i ett annat sammanhang. Utan den kreativa processen blir kunskap bara något du rabblar upp, säger Eva Hoff.

Kreativitet handlar också om att utmana sig själv, och tro på att du klarar av att lösa en uppgift, berättar Eva Hoff.

– Att eleverna gör sina egna veckoplaneringar kan vara ett sätt att fostra dem till utmaningar på sin egen nivå. Det brukar vara en pedagogik som ger grunden för ett kreativt arbetssätt. Det brukar också vara bra om eleverna får jobba två och två eller i grupp. Det frigör också tid för läraren att stötta både de svagare eleverna, och de elever som behöver extra mycket utmaningar.

Kreativitet finns hos alla
– Alla har en potential att vara kreativa, säger Eva Hoff. Hos en del hämmas kreativiteten av den miljö de växer upp i, medan andra lyfts av sin uppväxtmiljö.

Är då skolan kreativ idag? Eva Hoff påminner sig om sin egen utbildning till lärare.

– Vi fick lära oss att skolan skulle individualisera och anpassa lärandet till alla elever, men i praktiken upplever jag att många fortfarande undervisar till klassen som en grupp. Då missar du att ge de allra svagaste och de allra duktigaste det stöd de behöver. Det här är både svårt och viktigt, och det krävs bra lärarutbildningar.

I en skola där lärare tyngs av en alltför hög arbetsbörda är det i praktiken inte lätt att hinna individualisera undervisningen. Inte heller att uppmuntra till ett kreativt lärande.

– Enligt läroplanen är det femte kunskapsmålet i skolan att undervisa eleverna så att de blir kreativa, men det finns ingen vägledning där om hur du når dit, säger Eva Hoff. I den forskning som vi har gjort här hos oss har vi också sett att det finns utrymme att lyfta flickornas kreativitet mer än idag. Många gånger stimulerar kreativa klassrum i första hand pojkar har jag märkt.

Text: Nina Nordh

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 5 september 2014. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se