ADHD och autism – en växande utmaning för skolan
Många svenska grundskolor har specialanpassade verksamheter för elever med ADHD och autism. En färsk studie från Umeå universitet har undersökt hur särskiljande verksamheter organiseras och genomförs, samt vilka effekter det har på elevernas inkludering i den ordinarie skolan.
Doktorand Johan Edin vid Pedagogiska Institutionen, Umeå universitet, har i sin forskning valt att benämna specialverksamheter som ”särskiljande (special)pedagogiska verksamheter”. Anledningen till denna benämning är att specialpedagogiska insatser inte alltid kan förklaras eller förstås som åtgärder som skapar tillgängliga och inkluderande lärmiljöer. Faktum är att många av dessa verksamheter riskerar att exkludera elever snarare än att inkludera dem. Frågor om hur dessa verksamheter organiseras och genomförs har därför blivit centrala för Edin.
– Det har alltid funnits olika sätt att kategorisera och särskilja elever. För närvarande är det elever med diagnoserna ADHD och autism som riskerar att bli placerade i specialverksamheter som saknar ett uttalat syfte. Handlar det då om lärande, omvårdnad eller förvaring av elever, säger Johan Edin.
Centrala resultat
Ett av de mest centrala resultaten i studien är att det råder en stor variation i hur olika yrkesgrupper, som lärare och elevassistenter, ser på och arbetar inom de särskiljande verksamheterna. Elevassistenter har en tendens att fokusera mer på omsorg och omvårdnad av elever med ADHD och autism, medan lärare fokuserar mer på elevernas lärande. Det visar att diagnoserna inte spelar en lika framträdande roll för lärare som de gör för elevassistenter. Sådan skillnad i förståelse och fokus kan leda till hinder för ett organisatoriskt lärande.
En annan viktig faktor som identifierades är bristande kommunikation både mellan skolledare och inom arbetslag. Denna brist, tillsammans med låg tillit till huvudman, försvårar en kritisk granskning av särskiljande verksamheter. Dessutom används diagnoserna ADHD och autism ofta för att förklara elevers stödbehov. Det legitimerar uppdelningen av elever i olika grupper och förstärker deras särkoppling från den ordinarie skolan. Som följd riskerar det här att försvåra skapandet av en inkluderande undervisningsmiljö och ett helhetsperspektiv.
– Ett flertal av mina informanter menade att diagnostiserade elever inte passade in i den ordinarie skolan, att de behövde skyddas samt att skolan inte kunde anpassas så att den blir tillgänglig för dessa elever. Resonemangen användes för att legitimera förekomsten av och en placering i särskiljande verksamheter, säger Johan Edin.
Förbättra specialpedagogiska insatser
Genom att undersöka och förstå organisatoriskt lärande har det varit möjligt att lokalisera vad som främjar eller försvårar ett problematiserande förhållningssätt, det mot särskiljande specialpedagogiska verksamheter. Med hjälp av intervjuer med skolledare och arbetslagmedlemmar vid tre skolor i samma kommun har Edin försökt förstå hur dessa aktörer ser på sitt arbete. Edin har också undersökt vilka hinder och förutsättningar som finns för ett kritiskt och konstruktivt organisatoriskt lärande. Organisatoriskt lärande innebär en förmåga att tänka kritiskt och ha en helhetssyn. Detta är avgörande för att utveckla och förbättra specialpedagogiska insatser.
– Dialog och en ödmjuk inställning till det egna lärandet framstår som betydelsefulla faktorer gällande förutsättningar för organisatoriskt lärande. Saknas detta försvåras en kritisk granskning och utvärdering av verksamheten, menar Johan Edin.
Studien visade även på exempel där ett mer inkluderande och kritiskt förhållningssätt kunde utvecklas. I ett av arbetslagen, bestående enbart av lärare, kunde Edin identifiera flera faktorer som bidrog till lokala förutsättningar för organisatoriskt lärande. Lärarnas eget ansvarstagande och fokus på elevernas skolframgång främjade en utveckling där diagnoserna ADHD och autism spelade en mindre framträdande roll.
– Resultaten visar på att särskiljande (special)pedagogiska verksamheter ringas in av en otydlighet gällande syfte och mål. Det leder till att verksamheterna blir svåra att granska kritiskt samt utvecklas i en riktning vilken gynnar diagnostiserade elevers lärande och deltagande i inkluderande sammanhang. Vidare framträder ett kategoriskt synsätt på elever diagnostiserade med ADHD och autism, avslutar Johan Edin.
