Äldsta havsreptilfossilen som hittats på Södra halvklotet
Ett internationellt forskarteam har identifierat det äldsta fossilet av en havsreptil på det södra halvklotet. Det är en ryggkota från en nothosaurie som eroderat från ett stenblock på Nya Zeelands sydö. För 250 miljoner år sedan, vid den tid som man tror fossilen kommer ifrån, låg Nya Zeeland vid den södra polarkusten i en superocean som kallas Panthalassa.
Peer-review/Observational study/Animals
Reptilerna invaderade haven efter den katastrofala massutrotningen i slutet av tidsperioden Perm, som ödelade marina ekosystem och öppnade för dinosauriernas era för nästan 252 miljoner år sedan. Det klassas som en evolutionär milstolpe som det hittills bara funnits ett fåtal fossila bevis på, som hittats på några få platser i världen; på den arktiska ön Spetsbergen, i nordvästra delarna av Nordamerika och i sydvästra Kina. Så även om fyndet från Nya Zeeland är litet, en enda ryggkota från en nothosaurie som eroderat från ett stenblock i en bäckfåra vid foten av Mount Harper på Nya Zeelands sydö, har det gett kunskaper om den tidigare okända spridningen av tidiga marina reptiler på södra halvklotet.
Reptilerna dominerade haven i miljontals år innan dinosaurierna tog över på land. Den mest varierade och geologiskt sett längst överlevande gruppen var sauropterygierna, som levde i över 180 miljoner år. Gruppen inkluderade de klassiska långhalsade plesiosaurerna, som påminner om den populära bilden av Loch Ness-monstret. Nothosaurierna var avlägsna föregångare till Plesiosaurerna. De kunde bli upp till sju meter långa. De kunde simma med hjälp av fyra paddelliknande lemmar.De hade tillplattade skallar med ett nät av smala koniska tänder som de använde för att fånga fisk och bläckfisk.
Den nyzeeländska nothosauriefossil som forskarna nu har identifierat och studerat, upptäcktes under en geologisk expedition 1978. Men det är första nu, i ett samarbete mellan paleontologer från Sverige, Norge, Nya Zeeland, Australien och Östtimor som man har kunnat undersöka och analysera ryggkotan och andra tillhörande fossil.
– Fossilet är betydligt äldre än vad vi trodde. Det är hela 40 miljoner år äldre än de tidigare äldsta kända sauropterygierna på södra halvklotet. Vi kan också visa att de levde i en grund kustmiljö rik på marina varelser, inom vad som då var den södra polcirkeln, säger Benjamin Kear, paleontolog vid Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet och studiens försteförfattare.
Med hjälp av en tidskalibrerad evolutionär modell för sauropterygiernas utbredning kan forskarna visa var nothosaurierna levde och att det var vid början av dinosauriernas tidsålder. Nothosauriernas snabba spridning söderut sammanföll med stora förändringar på jorden och återupprättandet av komplexa marina ekosystem som försvann med massutrotningen.
De äldsta fossilen från nothosaurier är omkring 248 miljoner år gamla och har hittats längs ett forntida nordligt bälte som sträckte sig från de avlägsna nordöstra till nordvästra marginalerna av superoceanen Panthalassa. Ursprung, spridning och tidpunkt för när nothosaurierna nådde de här avlägsna områdena är fortfarande omdebatterade. Vissa teorier föreslår att de antingen migrerade längs den norra polarkusten, eller simmade genom vattendrag i inlandet eller använde havsströmmar för att korsa stora delar av öppet hav.
– Det är tydligt att början av dinosauriernas tidsålder präglades av en extrem värme över hela planeten, som uppenbarligen gjorde att havslevande reptiler trivdes vid sydpolen. Det tyder på att det var de gamla polarregionerna som var den troligaste vägen när de förflyttade sig. Utan tvekan finns det fler fossila lämningar av sedan länge utdöda havslevande jättar som väntar på att upptäckas i Nya Zeeland och andra platser på södra halvklotet, säger Benjamin Kear.
Det nyzeeländska nothosauriefossilet förvaras i National Paleontological Collection vid GNS Science i Nya Zeeland.
Artikel: Kear, B.P., Roberts, A.J., Young, G., Terezow, M., Mantle, D.J., Barros, I.S. & Hurum, J.H. 2024. Oldest southern sauropterygian reveals early marine reptile globalization. Current Biology 34, R1-R3, DOI: 10.1016/j.cub.2024.03.035, URL: https://www.cell.com/current-biology/fulltext/S0960-9822(24)00375-0
För mer information:
Benjamin Kear, paleontolog vid Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet, e-post: benjamin.kear@em.uu.se, telefon: 070-818 87 82