Älgens genetiska mångfald består – trots jakt och utrotningshot

Intensiv jakt utplånade nästan älgstammen i Skandinavien på 1800-talet. Den första storskaliga studien av hela arvsmassan hos älgar i Skandinavien avslöjar effekten av att arten nästan utrotades. Studien visar att inaveln inte verkar ha ökat och älgarna verkar ha behållit det mesta av sin genetiska mångfald.

Älg är ett av de vanligast förekommande hjortdjuren i Skandinavien och bara i Sverige finns cirka 320 000 individer, varav drygt 60 000 årligen skjuts av. Allt sedan 1400-talet har jakten intensifierats tills älgen nästan blev utrotad under 1800- och 1900-talen. Då bestod stammen enbart av ett tusental individer.

Den första storskaliga genomik-studien av älgar i Skandinavien kan nu avslöja effekten av att älgstammen nästan utrotades. Trots den kraftiga nedgången har inaveln inte ökat över lag och arten verkar ha behållit det mesta av sin historiska genetiska mångfald. Analyserna, som genomförts av forskare från Stockholms universitet och Sveriges lantbruksuniversitet i samarbete med Naturvårdsverkets nationella miljöövervakningsprogram, redovisas i tidskriften Communications Biology.

– Trots att utrotningen var nära förestående visar älgarna inga starka bevis för förlust av genetisk mångfald, säger Nicolas Dussex, som är den forskare som lett arbetet vid Stockholms universitet.

– Att bevara den genetiska mångfalden är avgörande för arternas överlevnad. Det är viktigt att genetiska indikatorer som de vi bedömt här inte bara är tillämpliga på älgar utan är en viktig del av de övervakningsprogram som förespråkas inom ramen för Konventionen om biologisk mångfald och som idag används av svenska myndigheter, säger professor Linda Laikre vid Stockholms universitet

I den nya studien analyserar forskarna 87 älgar från 1840-talet till 2019 från hela Sverige, inklusive Öland.

När populationerna minskar kan inaveln öka snabbt och därmed kan skadliga genetiska mutationer lätt uttryckas, vilket ger sämre hälsan hos populationen som helhet. I studien ser forskarna överlag svaga samband på ökad inavel och därmed är det mindre sannolikt att populationen drabbats av genetiska defekter, till skillnad från akut hotade arter som uppgår till några hundra individer.

Regionala skillnader i inavel
Forskarna såg också att inte alla populationer är lika ur genetisk synvinkel.
– Vi fann regionala skillnader i inavel och mängden skadliga mutationer samt antydningar om en risk för framtida minskning av genetisk mångfald och genflöde, särskilt i de södra delarna av Sverige inklusive Öland. Därför kan det finnas en risk för minskad genetisk hälsa om spridningen minskar bland subpopulationer, särskilt i södra delen av utbredningsområdet, tillägger Nicolas Dussex.

Viktigast var dock att forskarna fann att det under de senaste decennierna inträffade vissa genetiska förändringar som innefattade gener som är viktiga för individuell hälsa (till exempel fertilitet, insulin och fettmetabolism och kroppsvikt).

Fynden hos älgar har också konsekvenser för förvaltningen av andra hjortdjur.
– Våra resultat visar att inte bara tidigare nedgångar utan även nuvarande förvaltning kan påverka vilda populationers hälsa under en relativt kort tidsperiod och att genetiska överväganden och indikatorer för genetisk mångfald bör införlivas i förvaltningsplaner för vilda djur, säger Linda Laikre. Tidigare har vi haft teoretiska resultat som visat detta men nu styrks dessa även av empiriska data.

Arbetet har stöttats av inom ramen för Naturvårdsverkets miljöövervakningsprogram som innehåller en ny del för övervakning av genetisk mångfald.

Läs artikeln i Communications Biology https://www.nature.com/articles/s42003-023-05385-x
DOi: 10.1038/s42003-023-05385-x

Kontakt:
Nicolas Dussex, Vitenskapsmuseet vid NTNU i Trondheim och Zoologiska institutionen, Stockholms universitet
E-post: nicolas.dussex@gmail.com, telefon: 0047 4654 38 86

Lina Laikre, Zoologiska institutionen, Stockholms universitet
E-post: linda.laikre@popgen.su.se, telefon: 070-5254574