Digitala tjänster kan öka utanförskap i utsatta områden

När kommuner och myndigheter inför digitala tjänster är ett mål att förbättra tillgängligheten för medborgarna. Men för boende i utsatta områden kan det skapa nya hinder för integration. Det visar en doktorsavhandling från Linköpings universitet som bygger på fem års forskning i två utsatta stadsdelar i Östergötland.

– Många av dem jag mötte använder sociala medier och läser nyheter på internet. Allt det pekar på att de inte är digitalt utanför. Men när de till exempel ska ta del av skolans läroplattform då blir det plötsligt svårt. Då kan man säga att i den situationen är de plötsligt utanför, säger Ahmed Kaharevic som skrivit avhandlingen vid Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling vid Linköpings universitet.

Forskningen bygger dels på en enkät med boende i stadsdelen Skäggetorp i Linköping. Enkäter som skickas till utsatta områden lider ofta av låg svarsfrekvens och skevt urval. Därför sökte Ahmed Kaharevic och hans medarbetare aktivt upp boende genom dörrknackning och besök på offentliga platser. Målet var att få 500 svar. Slutresultatet blev 323.

– När jag jämför våra resultat med kommunens befolkningsstatistik har den här enkäten fler socioekonomiskt svaga, fler utlandsfödda och fler med lägre utbildning, säger Ahmed Kaharevic.

Den andra delen av forskningen består av intervjuer och fokusgrupper med yrkesverksamma och boende i Skäggetorp och i stadsdelen Navestad i Norrköping. Ahmed Kaharevic har även tillbringat mycket tid i båda områdena med att bara observera och nätverka. Just kombinationen av kvantitativ och kvalitativ metod lyfter han fram som en styrka.

Hans resultat visar att tillgången på mobiler och datorer är större än vad som framkommit i andra undersökningar i liknande områden. Kunskapen om hur man använder tekniken finns också men beror på situation. Framför allt uppstår stora svårigheter i kontakter med myndigheter. De boende i Skäggetorp och Navestad försöker både fullgöra sina samhälleliga skyldigheter och tillvarata sina rättigheter, men digitaliseringen av offentliga tjänster har gjort det svårare.

– Det ställs högre krav på att du själv ska veta vilken myndighet du ska vända dig till för ett visst problem, säger Ahmed Kaharevic.

Ahmed Kaharevics forskning visar att när kontakter med myndigheter sker digitalt i stället för genom personliga möten, läggs ett större ansvar på individen. Bristande språkkunskaper, begränsad förmåga att navigera digitala tjänster samt otillräcklig kunskap om det svenska samhället orsakar då svårigheter.

Han har flera förslag på åtgärder. En är att samla myndigheters tjänster på en och samma digitala plattform för att göra det lättare att hitta. Så ser det ut i flera andra länder men inte i Sverige. Det behövs också mer utbildning i språk, samhällskunskap, och digital kompetens via kommuner och frivilligorganisationer, men framför allt måste de olika aktörerna samordna sig för att utnyttja resurserna bättre. Nationella satsningar mot segregation måste också ta med digitalt utanförskap i beräkningen.

Ahmed Kaharevic noterar att det just nu finns politiska diskussioner om att begränsa tillgången till välfärdsstaten där ett mål är att göra individer mer aktiva och på så sätt minska segregationen. Samtidigt riskerar den pågående digitaliseringen att motverka denna ambition.

– Oavsett vilken väg man vill gå – mot en mer restriktiv eller mer öppen välfärdsstat – behöver människor ha kompetenser och resurser för att kunna utöva sina rättigheter och skyldigheter, säger Ahmed Kaharevic.

Kontakt: Ahmed Kaharevic: 070-085 09 65, ahmed.kaharevic@liu.se

Artikel: Access without inclusion: Practising social rights and responsibilities in disadvantaged neighbourhoods of a digital welfare state (2025), A Kaharevic, Linköping University Electronic Press, publicerad 14 november 2025, DOI: 10.3384/9789181183108