DNA från arkeologiska lämningar visar stor invandring till Skandinavien under vikingatiden

Genom att analysera gener från 297 individer funna i arkeologiska lämningar i Skandinavien tillsammans med data om gener från 16 638 i dag levande skandinaver har forskare lyckats påvisa intressanta samband mellan geografi, härkomst och genetiskt utbyte i Skandinavien från romartiden och framåt. Studien visar bland annat att den genetiska variationen ökade under vikingatiden, vilket tyder på att inflyttningen till Skandinavien var särskilt intensiv under denna period.

I en internationell studie koordinerad från Stockholm och Reykjavik har utvecklingen av den skandinaviska genpoolen under de senaste 2000 åren undersökts. I arbetet förlitade sig forskarna på historisk och förhistorisk arvsmassa (genom) och från material som grävts ut i Skandinavien. Dessa genom jämfördes med genomiska data från 16 638 samtida skandinaver. Eftersom det geografiska ursprunget och dateringarna var kända för alla dessa individer, var det möjligt att kartlägga utvecklingen av denna genpool i en utsträckning som tidigare inte varit möjligt.

Ricardo Rodríguez Varela vid Centrum för paleogenetik* analyserade all data och extraherade en del av det gamla DNA som användes i studien:
– Med våra högupplösta resultat kan vi inte enbart bekräfta att det skedde migration under vikingatiden. Vi kan också spåra migration till den östra Östersjöregionen, de brittisk-irländska öarna och södra Europa. Men alla delar av Skandinavien fick inte lika mycket inflöde av gener från dessa områden. Medan brittisk-irländsk härkomst blev utbredd i hela Skandinavien, var det främst på Gotland och mellersta Sverige som den östliga-baltiska härkomsten blev utbredd.

Genetiska variationen minskade efter vikingatiden
En annan ny upptäckt i studien var vad som hände med den genetiska variationen (genpoolen) efter vikingatiden. Forskarna blev förvånade när de upptäckte att den ”studsade tillbaka” i riktning mot hur den såg ut före vikingatidens migration.

Anders Götherström, professor vid Centrum för paleogenetik och senior författare av studien, säger att det här ett spännande resultat:
– Intressant nog når den icke-lokala härkomsten sin topp under vikingatiden samtidigt som den genetiska variationen är lägre före och efter. Minskningen av nuvarande nivåer av yttre härkomst tyder på att migranterna under vikingatiden fick färre barn, eller på något sätt bidrog proportionellt mindre till genpoolen än de människor som redan var i Skandinavien.

Ytterligare en ny upptäckt är historien om genpoolen i norra Skandinavien. Där finns en genetisk komponent som är sällsynt i centrala och västra Europa. Forskarna har kunnat spåra denna komponent i norra Skandinavien under de senaste 1000 åren.

Fynd från kända svenska arkeologiska platser
Studien bygger på fynd från flera välkända svenska arkeologiska platser. Det finns till exempel genom från 1600-talets örlogsfartyg Kronan, från vikinga- och vendeltidens båtbegravningar i Mälardalen och från folkvandringstidens ringfästning Sandby borg på Öland.

– Vi arbetade med ett antal mindre studier på olika arkeologiska platser. Vi kom då på att det skulle gå att kombinera dem till en större studie om utvecklingen av den skandinaviska genpoolen, säger Anders Götherström.

Studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Cell, är en internationell satsning med flera samarbetspartners. Den leddes av Ricardo Rodríguez Varela och Anders Götherström vid Stockholms universitet, samt professor Agnar Helgason och Kristján Moore vid företaget Decode i Reykjavik.

*Centrum för paleogenetik (CPG ) är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.

Kontakt:
Anders Götherström, Stockholms universitet, Tfn 073 992 78 64, e-post: anders.gotherstrom@arklab.su.se
Ricardo Rodríguez Varela, Stockholms universitet, Tfn 073 7147174 eller +34 616762821, e-post: ricardo.rodriguez.varela@arklab.su.se

Mer information:
Läs artikeln i Cell: “The genetic history of Scandinavia from the Roman Iron Age to the Present ”