DNA-tester som migrationskontroll gör genetik till politik

När människor beviljas asyl i Sverige måste deras familjemedlemmar ansöka hos de svenska migrationsmyndigheterna om att också få komma till Sverige. Dock beviljas bara återförening till par som är gifta eller sambos och i föräldra-barnrelationer där barnen är under 18 år.

– Vissa sökande måste bevisa sina relationer genom DNA-analys och det ger en väldigt snäv bild av vad en familj är, säger Disa Helander vid Umeå Centre for Gender Studies vid Umeå universitet.

– På grund av krig och andra orsaker är det många familjer som också består av barn som inte är genetiska barn till föräldrarna, utan där deras genetiska föräldrar dött och barnen istället blivit del av exempelvis släktingars familjer. De här familjerna utesluts från familjeåterförening när DNA-test används, säger Disa Helander vid Umeå Centre for Gender Studies vid Umeå universitet.

När DNA-test används blir det bara genetiska föräldra-barnrelationer som beviljas familjeåterförening och för att par ska få återförenas krävs att de har ett barn till vilket båda är genetiska föräldrar. Användningen av DNA-test och den här begränsade synen på vad som är familj ställer därför till problem för många människor och många utesluts från familjeåterförening.

I sin avhandling undersöker Disa Helander användningen av DNA-test som en del av familjeåterföreningspraktiker i Sverige. Studien fokuserar på hur användningen av DNA-test som en del av familjeåterförening upplevs av dem som går igenom sådana processer och vilka konsekvenser det får, framför allt hur ”familj”, ”migrationskontroll” och ”kunskap” konstrueras.

Begreppet ”familj” blir smalare

– I svensk lagstiftning anses generellt adopterade barn, barn som tillkommit genom donerade könsceller, bonusbarn med mera, också tillhöra familjen. Inom migrationskontroll, och särskilt när DNA-test används, blir ”familj” i praktiken något mycket smalare. Min studie visar att normer kring familj, sexualitet och rasifiering formar användningen av DNA-test och gör det möjligt att använda DNA-testtrots att det står i skarp kontrast till hur familj förstås i andra politikområden i Sverige, säger Disa Helander och fortsätter:

– Till exempel, normer kring den ideala familjen – eller urtypen av familj – som bestående av två föräldrar och deras gemensamma biologiska och genetiska barn, gör att andra familjekonstellationer som avviker från detta lättare kan avfärdas eller bortses ifrån.

Avhandlingen visar att rasifiering spelar in i användningen av DNA-test och att det anses möjligt och legitimt att kräva DNA-testning och att neka dessa familjer återförening.

– DNA-testning kan ses som en del av en utbredd misstro mot migranter, en misstro som tidigare forskning visat bland annat är baserad på rasifierade föreställningar. Innan DNA-test började användas accepterade myndigheterna i större utsträckning migranters berättelser om sig själva och sina relationer, och de dokument som åberopades, men de senaste 15 åren har detta ansetts alltmer otillräckligt och nu kräver myndigheterna i högre grad bevis som anses mer tillförlitliga, säger Disa Helander.

Det är alltså en väldigt stor skillnad mellan hur olika former av kunskap värderas. När en form av kunskap uppvärderas, sker det i det här sammanhanget parallellt med att en annan nedvärderas. Medan kunskap i form av migranters egna berättelser systematiskt misstros och anses bristfälliga, får teknovetenskaplig kunskap i formen av DNA-test en närmast oemotsäglig status.

Skjuter över ansvar på tekniken

– När DNA-test används blir detta i praktiken avgörande för vilka som räknas som familj och för vilka som beviljas uppehållstillstånd. Det avgör med andra ord vilka som har möjlighet att leva med sin familj och inte, vissa familjer nekas återförening och föräldrar ställs inför svåra val kring huruvida de som beviljas uppehållstillstånd ska flytta till Sverige och i så fall vem som ska ta hand om de barn som inte får komma, säger Disa Helander.

Avhandlingen visar således att användningen av DNA-test blir ett sätt att skjuta över ansvar för ibland svåra politiska beslut och bedömningar till teknovetenskapen, och att det osynliggör att det är en politisk fråga och en politiskt beslutad process.

– Hur DNA-test används inom migrationskontroll i Sverige är inte något som varit föremål för varken ingående forskning eller politisk debatt. Men min studie visar att användningen av DNA-test ställer en rad stora frågor på spel: vad familj är, vilka konsekvenser migrationskontroll har och hur migrationskontroll konstrueras som legitim och naturlig, hur olika former av kunskap värderas i relation till varandra, samt hur kunskap, makt och politik relaterar till varandra. Studien visar att det finns olika svar på dessa frågor i olika sammanhang, och att de inte kan tas för givna, säger Disa Helander.

Disa Helander försvarar sin avhandling den 17 november.

För mer information kontakta:
Disa Helander
disa.helander@umu.se
090-786 88 32