Dokumentationskrav osynliggör förskolebarn

Dokumentationskraven inom förskolan skapar fokus på produktion och prestation medan omsorg och lek hamnar i skymundan. Det här påverkar barnens egna berättelser om sig själva och strider även mot läroplanens intentioner. Det visar en ny avhandling från Uppsala universitet.

– Förskolans dokumentationsarbete har stor potential, men då måste det tänkas vidare än den smala bild av förskolan som visas upp idag. Varför tas bilderna, vad används de till och vems syfte ska de tjäna, säger Catarina Wahlgren, som nyligen disputerat med avhandlingen ”En bild säger mer än tusen ord: Barns perspektiv, positioner och påverkansmöjligheter i förskolans dokumentationspraktik”.

Dokumentation av barn har skett i över hundra år. Under större delen av 1900-talet var syftet att hitta avvikelser hos barnen. Under 1980-talet introducerades den pedagogiska dokumentationen i förskolan. Syftet med den var i stället att synliggöra lärande och öka barns delaktighet. På senare år har förskollärare upplevt dokumentation som ett krav ovanifrån och syftet har då främst varit uppföljning och utvärdering, som en del av det systematiska kvalitetsarbetet. Olika förskolor har hanterat dokumentationskraven olika och hur dokumentationen har presenterats för barn och föräldrar har också växlat över tid. Ett sätt att sprida bilder från verksamheten har varit att skriva ut bilderna på papper och delge föräldrarna i veckobrev.

När digitala nyhetsbrev växte fram flyttade bilderna över dit, eller till förskolegruppernas egna chatgrupper eller instagramkonton. När EU:s dataskyddsförordning GDPR infördes 2018 ändrades förutsättningarna. För att kunna följa GDPR och behålla barnens integritet, valde förskolor att anonymisera bilder på barnen. Det här riskerar att osynliggöra barnen, skriver Catarina Wahlgren.

– Den digitala dokumentationen verkar på så sätt främst fungera som marknadsföring av förskolan och inte för att främja barns delaktighet.

I sin avhandling har Catarina Wahlgren analyserat fotodokumentation från fyra förskolor som representerar olika socioekonomiska områden. I strukturerade samtal med nitton förskolebarn har barnen själva berättat om fotografierna. Hon ville undersöka vilka alternativa berättelser om förskoledagen som fanns. Hon ställde frågor som handlade om vem som tagit bilderna och varför, samt vilka bilder som barnen gillade. I övrigt fick de berätta fritt om bilder som de själva valde.

Det hon hittar är hur idén om ”det kompetenta barnet” framställs genom bilderna, med fokus på produktion och prestation. Men när barnen intervjuas och de själva får berätta utifrån dokumentationsbilderna, då lyfter de fram helt andra saker. Deras beskrivningar handlade betydligt mindre om aktiviteterna som visades, och desto mer om deras egna relationer.

– De ville först och främst peka ut sig själva och sina nära vänner. De identifierade sig själva och vännerna bland annat genom kläder. De berättade om hur deras relation var, om de var bästa vänner, om den ena hade högre status än den andra (”du är den starkaste tuffingen och vi är dina slavar, visst är vi det?”), men också med tidsaspekt som att han var här förut, han var min vän då. Han går i skolan nu. Hon är fin. Jag har varit hemma hos henne.

Catarina Wahlgren beskriver hur den här skillnaden mellan barns och vuxnas berättelser osynliggör barnens berättelser och egna intressen och det får konsekvenser för barnens delaktighet i förskoleverksamheten. Hon menar att fotografierna ger intryck av en skolifiering och ett frånsteg från den nordiska förskoletanken där lek, lärande och omsorg är tätt sammanvävda, vilket är i strid med läroplanens intentioner.

Även var, i vilken miljö, som fotografierna tagits hade stor betydelse för hur barnen framställdes och leken dokumenteras, visar avhandlingen. Inomhus lyfte dokumentationen fram produktion, prestation och mätbara resultat – vad som kan kodas som ett sorts maskulint professionstänkande. Utomhusfotografierna var betydligt mer lekbetonade och feminint kodade. De visade på känslighet, omsorg och relationen mellan barn och natur.

Catarina Wahlgren hoppas att hennes avhandling ska stötta förskollärare att kunna använda dokumentationen på andra sätt, till exempel när det handlar om att lyfta fram omsorg och hur man är en bra kompis. Här kan barnens egna berättelser bli ett sätt att ta till vara deras kompetens på riktigt.

En av slutsatserna är att kunskapen kring GDPR kanske måste brytas ner och praktiseras för att kunna använda fotografier på olika sätt i förskolan. Det är beslutsfattarna och chefer som upprättar direktiven för fotograferingen som måste ta ställning till det.

– Man kanske inte kan använda samma sorts bilder för att sprida digitalt som för att dokumentera barnets vardag. Att barns delaktighet minskar genom att deras intressen och de själva osynliggörs i fotografierna kan ha betydelse för förskolans demokratifostran, säger Catarina Wahlgren.

Avhandlingen: Wahlgren, C. (2023). En bild säger mer än tusen ord: Barns perspektiv, positioner och påverkansmöjligheter i förskolans dokumentationspraktik (avhandling, Acta Universitatis Upsaliensis).
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-495756

För mer information:

Catarina Wahlgren, Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, catarina.wahlgren@gender.uu.se