Forskare om Trumps samtal med Putin och Zelenskyj – vad innebär det?

Spekulationer, kritiska röster och skepticism präglade rapporteringen efter att nyheten om stundande fredsförhandlingar nådde media. På Södertörns högskola har forskare inom flera olika ämnen länge studerat Östersjö- Östeuroparegionen och här delar några av dem med sig av sina reflektioner och tankar kring vad som faktiskt sagt och vad det innebär. Flera av dem påpekar världsläget just nu är svårt att analysera och värdet av att ta ett kliv tillbaka och se den större bilden.

Julia Malitska, doktor i historia

“Vi kan inte säga att fredsförhandlingar pågår. Trump har pratat med både Putin och Zelensky. Förmodligen agerar Trump som förmedlare, där han diskuterar med båda parterna för att höra deras krav och inställning. Både han och hans ombud som utrikesministern och försvarsministern har sänt signaler, främst till Zelensky, om begränsningarna i det amerikanska stödet.

Samtidigt har Trumpadministrationen smekt Ryssland medhårs genom att spela på ryssars föreställningar om sig själva som en världsmakt. Det är ingen vidare förhandlingstaktik att gå ut och säga att Ukraina behöver gå med på landavträdelser och att det inte kan gå med i NATO. Även om Trump och hans omgivning tycker det uppriktigt, hade det varit bra att spara till framtida förhandlingar istället för att lägga fram korten nu. Ryssar ser ut förhandlingar om nollsummespel och kommer alltid med maximalistiska krav för att eventuellt backa under press till det de ser som ett acceptabelt läge.

Sannolikt ser Trump sina utspel som en utsträckt hand, men det hade nog vid det här skedet räckt med mindre vidlyftiga förslag.Det pågår en hel del mediespekulationer om fredsförhandlingar, och tonläget kring detta varierar i olika nationella och internationella medier. Men vi vet ännu inte något konkret. En del lär framkomma under den stundande säkerhetskonferensen i München, där Trumpadministrationen lär vilja få ut sina budskap tydligt.Under allt detta pågår aktiva militära operationer vid Pokrovsk-fronten i Ukraina och i Kurs-området i Ryssland. Ukrainas civila bombas varje natt.

Johanna Mannergren, professor i statsvetenskap och internationella relationer

“Jag anser att ordet fredsförhandling faktiskt är missvisande. Hittills har vi bara sett att den amerikanske presidenten försöker göra en deal med angriparen medan den angripna parten hålls utanför. Utspelet kan leda till vapenvila. Men det är högst osannolikt att en vapenvila utan säkerhetsgarantier kommer att kunna övergå i hållbar fred.

Göran Bolin, professor i medie- och kommunikationsvetenskap

I den uppmärksamhetsekonomi som vi idag lever i så är Trump något av en mästare, ivrigt sekonderad av sin numera ständige sidekick Elon Musk. Och nyhetsmedierna hugger ivrigt på varenda bete som han slungar ut. Man kan se det som ett slags testballonger som han kontinuerligt skickar upp, dels för att identifiera lojaliteter, dels som förberedelse för olika typer av mer konkreta ageranden.Hastigheten med vilken han sprider olika former av radikala yttranden gör att journalistiken och samhällsdebatten inte hinner stanna upp för att analysera de större dragen, eftersom man måste kommentera det senaste utspelet.

Här har forskningen ett stort ansvar för att fokusera de mer övergripande konsekvenserna av dessa verbala kaskader, på ett sätt som journalistiken inte riktigt hinner med.Man kan se dessa utspel som ett led i internationell diplomati. Dessa kommunikativa utspel bereder väg för de förhandlingar som så småningom kommer till stånd.

Utspelen tvingar fram reaktioner hos både allierade och motparter. Man skulle kunna parafrasera krigsteoretikern Carl von Clausewitz som menade att krig är en fortsättning på politiken men med andra medel och säga att även det omvända gäller – att diplomatin är fortsättningen på kriget men med andra medel. I den meningen finns det inga skarpa gränser mellan kriget på slagfältet och det som brukar kallas “informationskriget”.

Yulia Yurchuck, docent i idéhistoria

I Ukraina pratar man om ”rättvis fred” inte bara om fred. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyp poängterar det när han ger intervjuer och det är kopplat till den ”Victory plan” – segerplan han annonserade förra året.

I den offentliga diskussionen kan vi se att Trumps strategi ses som ett svek. Historiska paralleller dras till Münchenöverenskommelsen 1938 då Tjeckoslovakien tvingades avträda tyskspråkiga regionen Studetenland till Hitler. Det finns en stor känsla av frustration bland ukrainare. 1994 fick USA och Ryssland Ukraina att signera ett avtal om att nedrusta och ge upp sina kärnvapen genom Budapestmemorandumet, där Ryssland, USA och Storbritannien gav garantier för Ukrainas säkerhet.

Redan 2014, när Ryssland annekterade Krim, stod det klart att i den värld vi lever i är det bara den egna militärmakten som räknas, inga internationella avtal och överenskommelser kan garantera säkerhet och suveränitet. Detta är ett tydligt tecken på att den världsordning vi kände till är över. 

Demokratin har aldrig varit i ett så bräckligt läge sedan 1930-talet. Men ukrainarna ger inte upp. I Ukraina är den allmänna stämningen bland ukrainarna fortfarande är positiv och att människor uttrycker sin vilja att fortsätta kampen och förlita sig mer på sig själva och EU:s partner. Sverige och de nordiska länderna betraktas särskilt med hög respekt som partners som hjälpt Ukraina hela vägen genom kriget.

Det kommer att bli långa förhandlingar, den rådande situationen innebär inte att Ukraina kommer att gå med på allt som USA föreslår eller kräver. Men för Ryssland visar allt detta att de lyckades med sitt ursprungliga mål att nedmontera den internationella världsordningen och det frigör deras arm för att gå vidare i sina planer, att fortsätta expandera sin militär utrustning och fortsätta med expansion. I Trumps retorik finns det inga tecken på rättvisa. Ett av hans första steg har varit att frysa USA:s finansiering av utredningar av krigsbrott i Ukraina. Det blev klar att rättvisa inte är på karta. Ingen utredning – ingen rättvisa. Och utan rättvisa kan ingen fredsuppgörelse vara slutgiltig.

Christofer Berglund, docent i statsvetare

Många i NATO inser säkert redan att vägen till ett ukrainskt medlemskap vore svår. Och att Ukraina svårligen kan återta allt territorium som Ryssland – i strid med internationell rätt – ockuperar. Men det är eftergifter som Ukraina och NATO tillsammans kan överväga att göra i förhandlingar. Inte saker som Trump och hans administration bör basunera ut på förhand efter ett privat samtal med Putin.

Att dessutom friskriva sig ansvar för att delta i fredsbevarande trupp framstår som, milt sagt, osolidariskt. Det är oerhört viktigt att övriga NATO länder växlar upp och tar ansvar för Ukrainas och Europas gemensamma säkerhet. Annars riskerar vi att återgå till svunna tiders stormaktspolitik med intressesfärer.

Anders Nordström, doktor i statsvetenskap

I alla tidigare förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland har de europeiska länderna och EU alltid varit delaktiga. Från europeiskt håll handlar detta om principerna för freden i Europa. Jag kan se det som tre möjliga fredsscenarion.

1. ”Finlandisering” vilket är landavträdelse och begränsningar i utrikespolitiken. Det är Rysslands minimi-krav och innebär att Ryssland får status som segrarmakt och får internationell acceptans för sina territoriella krav. För Ukraina skulle det innebära att regeringen behöver förklara varför alla uppoffringar gjordes. För Europa och särskilt små stater skulle det innebära att konflikter i Europa framöver hanteras av stormakter med militära muskler. En återgång till Europas eviga krig. I de fantasier om en uppdelning av Ukraina som florerat på nätet är till exempel nästa steg en uppdelning av rest-Ukraina i en rysk lydstat runt Kyjiv och att Polen och Ungern får dela på länen i väst.

2. ”Fryst konflikt” eller en Cypern-lösning, vilket är stillestånd och de facto uppdelning men ingen formell internationell acceptans av territoriell delning av Ukraina. Det innebär att konflikten fryses och Ukraina likt Cypern inte kan integreras i militära samarbeten som Nato på grunda av olösta konflikter. Det skulle dock kräva att Ryssland inte får internationell acceptans för sina territoriella krav och att konflikten fortgår och behöver övervakas med fredsbevarande trupper i stor omfattning. Det blir ingen fred, men USA skulle kunna dra sig ur och lämna problemet till européerna. Det är så som territoriella konflikter i forna sovjet hanterats traditionellt. Se Moldova/Transnistrien, Georgien/Abchasien/Sydossetien, Azerbaijdjan/Nagorno-Karabakh.

3. ”Federalisering” inom Ukraina eller en Bosnien-lösning. Det innebär att ett fredsavtal inbegriper en konstitutionell omorganisering av Ukraina inom sitt territorium. Det betyder att omvärlden likt i Dayton dikterar de interna förhållandena i Ukraina. Det är så som de tidigare Minsk-avtalen skissat på en fred. Det skulle dock kräva stora eftergifter från både Ryssland och Ukraina och massivt internationellt engagemang. För Ukrainas del skulle det innebära att ge upp idén om en sammanhållen och självständig stat. Europintegration mm skulle skjutas på framtiden med hänvisning till att staten är dysfunktionell.

Den olagliga annekteringen av Krim är kärnan i konflikten. Följande annekteringar av ukrainska län har varit ett sätt att öka insatsen. Att erkänna Rysslands annektering skulle vara att ge upp den europeiska rättsordningen och principerna att lag och rätt går före makt. Ukraina är en del av den europeiska rättsordningen och därför är Europa och Ukrainas öden sammanflätade.USA har hittills accepterat det och sett den regelbaserade rättsordningen med FN i botten som grunden för sin makt i världen men nu handlar det om en omsvängning i USA:s syn på detta.

Jag har därför svårt att se att något kan komma ut ur dessa samtal. Det mest sannolika är att samtalen drar ut på tiden och kriget fortsätter. I värsta fall drar sig USA ur Europa och lämnar ett militärt vakuum efter sig.

Thomas Sedelius, professor i statsvetenskap

Trumps respektfulla ton och sätt att prata om Putin är mycket oroande utifrån Ukrainas perspektiv. Retoriskt liknar det väldigt mycket Trumps närmast beundrande sätt att prata om Putin som han ägnade sig åt under sin förra presidentperiod. Det förefaller vara en mycket märklig — för att inte säga direkt dålig — förhandlingstaktik från Vita husets sida att redan på förhand säga att Putin till stora delar bör få vad han vill ha: landområden som Ryssland ockuperar, att Ukraina inte ska tillåtas gå med i NATO.

Diplomatiskt ser det dessutom illa ut för Ukrainas del när Trump först ringer upp Putin och överlägger ganska länge och ingående för att först därefter kontakta Zelenskyj. Det visar knappast att Ukrainas positioner och ytterst dess suveränitet är Trumps prioritet i förhandlingarna. Skulle det fortsätta i den här riktningen att USA mer eller mindre tvingar på Ukraina en fred på Putins villkor, så kommer det att få stora konsekvenser.

Ytterst öppnar det för att en regelbaserad internationell säkerhetsordning helt ersätts av “den starkes rätt” där imperialistiska angreppskrig mot mindre stater får grönt ljus.Eftersom fredsförhandlingarna, om de nu alls blir av, knappt har börjat än så går det möjligen att ägna sig åt önsketänkande: alltså att Trump-administrationen, när väl förhandlingar kommer igång, går fram med en betydligt tuffare linje mot Moskva än vad man visar utåt. Ibland sägs detta vara en slags Trump-strategi — om det sen har substans är dock mer tveksamt. Så här långt är det, ur ett europeiskt och ukrainskt perspektiv, mycket oroande signaler som skickas från den nya administrationen i Vita huset. 

Kontaktinformation

press@sh.se