Första studien där populationer av ett större rovdjur och dess bytesdjur varierar i cykler

Lodjur och rådjur kan interagera med varandra i ett cykliskt förlopp, där populationerna ökar och minskar enligt ett tydligt mönster. Det har SLU-forskarna Henrik Andrén och Olof Liberg kunnat studera tack vare att det finns data långt tillbaka i tiden för dessa båda djur. Studien är den första i världen som har kunnat påvisa ett cykliskt förlopp hos ett stort växtätande däggdjur och dess rovdjur, även om liknande förlopp är kända från mindre djur.

Ett av de mest kända exemplen på cykliska förlopp är lämlar och sorkar i nordliga områden, där populationerna växlar regelbundet mellan höga toppar (sorkår) och låga dalar. Det är tre till sex år mellan topparna. Rovfåglar och små rovdäggdjur, som vesslor och rävar, lever på dessa smågnagare. De ökar i antal när smågnagarna ökar, men släpar efter något i tillväxten. Till slut är rovdjurens effekt på smågnagarna så stor att dessa kraschar, vilket innebär att även rovdjuren kraschar, och så kan det hela starta om igen.

– Forskare har diskuterat om sådana här cykliska förlopp även skulle kunna förekomma hos större rovdjur och deras bytesdjur, men inte förrän nu har en studie kunnat påvisa detta på ett övertygande sätt, säger Olof Liberg, forskare knuten till SLU Grimsö forskningsstation.

Den tidigare studie som kommit närmast handlar om älg och varg på ön Isle Royale i nordöstra USA. Både älgpopulationen och antalet vargar har gått upp och ned ett par gånger under den 60 år långa studien, men forskarna har inte kunnat visa att det är vargarnas predation på älgarna som är orsaken till dessa svängningar.

– En anledning till att det finns så få långtidsstudier på dynamiken mellan stora rovdjur och deras bytesdjur, såsom hjortdjur eller antiloper, är att dessa djur är mer långlivade än smågnagare och smårovdjur. De kräver därför mycket långa dataserier, vilket är svårt för forskarna att få finansierat, säger Henrik Andrén, professor på SLU Grimsö forskningsstation.

SLU-forskarna kom runt detta problem genom att utnyttja befintliga data från svensk viltförvaltning. För lodjur finns de årliga inventeringar som först Svenska Jägareförbundet, och sedan länsstyrelserna, har bedrivit sedan början av 1990-talet. Dessa data kopplades till Jägareförbundets avskjutningsstatistik på rådjur. Den ger naturligtvis inte data på hur många rådjur som finns, men den speglar tätheten.

En annan, för studien, lycklig omständighet var att forskarna kunde följa utvecklingen av dessa två arter under lodjurets återkolonisation av Mellan- och Sydsverige efter att det varit försvunnet där sedan början av 1980-talet. Det blev ett slags naturligt experiment. Utifrån klimat och andra förutsättningar delade forskarna in denna del av Sverige i sju regioner, som gradvis återkoloniserades av lodjuret från norr till söder. De olika regionerna befanns sig vid en och samma tidpunkt i olika faser av samspelet mellan lodjur och rådjur.

– Under sin expansion söderut har lodjuren minskat de lokala rådjurspopulationer som de efterhand har kommit i kontakt med. Sedan har lodjuren i sin tur påverkats av den minskade tillgång på föda som de själva har åstadkommit. Då föds färre lodjursungar och fler lodjur dör, säger Henrik Andrén.

Studien visar att lodjur och rådjur under vissa förhållanden interagerar med varandra i ett cykliskt förlopp, med ungefär 30 år mellan topparna. Tydligast var cyklerna i de mellersta regionerna, från sydligaste Norrland till norra Götaland. Längre norrut stördes mönstret av renen som alternativt byte och snörika vintrar. I Götaland stördes mönstret av att lodjuren undvek öppna jordbruksmarker (där rådjuren således var skyddade), samt av alternativa bytesdjur såsom kronhjort, dovhjort och rika småviltspopulationer.

– Vi skulle vilja fortsätta att studera systemet för att säkerställa att det verkligen är ett cykliskt förhållande mellan lodjur och rådjur. Tyvärr är det inte möjligt på grund av ökad lodjursjakt som bryter mönstret. Dessutom har vargpopulationen ökat i Mellansverige och de äter också rådjur, säger Henrik Andrén.