Från antiken till Hollywood: skräckberättandets utveckling

Skräckberättelser har alltid funnits och har både skrämt och fascinerat människan. Skräcken har dessutom utvecklats i takt med samhällets förändringar. Ulf Wilhelmsson, biträdande professor i medier, estetik och berättande och Torbjörn Svensson, adjunkt i samma ämne vid Högskolan i Skövde, ger en historisk överblick över skräckgenren så här i Halloween-tider.

Redan för tusentals år sedan var människor fascinerade av skräck och otäckheter. Över tusen år innan vår tideräkning mötte Gilgamesh monster i den mesopotamiska mytologin. Klassiska grekiska berättelser fungerar som varnande exempel: lyssna inte på sirenerna, för då kommer du lida skeppsbrott och det finns monster ”där ute”, som cyklopen, som vill dig illa.

– Människor har alltid skrämt varandra och gamla berättelser kan vara otroligt otäcka. Det går inte många kapitel i bibeln innan jorden dränks, säger Ulf Wilhelmsson.

I bibeln finns fler exempel. Lots fru som vänder sig om och tittar på hur staden Sodom förstörs, trots att hon blivit tillsagd att låta bli, och straffas med att bli en saltstod.

– Det kan förstås som en tidig form av crowd control, alltså kontroll av befolkningen för att få dem att lyda, säger Ulf Wilhelmsson.

Nya saker skrämde under industrialiseringen

Under urbaniseringen och industrialiseringen på 1800-talet skapades nya skräckberättelser anpassade till stadsmiljöer. Tack vare ökad läskunnighet spreds berättelserna nu också på ett helt annat sätt än tidigare.

– I takt med att vi får en ganska snabb industrialisering händer det något med oss människor. Vi blir en helt annan del av produktionsapparaten än vad vi var innan 1800-talet. Här uppkommer delvis annan typ av skräckberättelser. Vissa övernaturliga saker associerade med landsbygden stöptes om och gavs nya skepnader. Greve Dracula och den form av vampyr han representerar är ett exempel på det, säger Torbjörn Svensson.

I början av 1900-talet slog filmen som underhållningsmedium igenom och tidigt fann skräckgenren sin plats på bioduken. Under andra världskriget användes skräckfilm som propaganda, medan kalla kriget ledde till skräckberättelser om främmande infiltration och spioneri.

– Skräckfilmer speglar ofta sin egen samtid på ett eller annat sätt, varpå det som är skrämmande eller otäckt varierar över tid. Under det kalla krigets första år på 1950-talet är människorna i filmberättelserna ofta utsatta för någon form av yttre hot i form av främmande infiltratörer som i Invasion of the Body Snatchers från 1956. Detta är lätt att tolka som antikommunistpropaganda: spioner är främlingar som infiltrerar oss på olika sätt. De här berättelsernas syfte var att vi skulle lära oss vara på vår vakt, menar Ulf Wilhelmsson.

Skräcken blev en motreaktion

På 1970-talet, med filmer som Alla helgons blodiga natt, reagerade samhället på flower power-rörelsens fria livsstil genom att skapa skräck som en form av kontroll och protest mot ungdomens revolt. Under 1980-talet kom en våg av skräckfilmer in i svenska hem genom hemvideobandspelare. Den svenska filmcensuren reglerade inledningsvis inte just hemvideo varför filmer som aldrig hade kunnat passera den svenska biograffilmcensuren ändå spreds. Den kanske mest kända är Tobe Hoopers film Motorsågsmassakern, som uppmärksammades i ett numera klassisk avsnitt av debattprogrammet Studio S 1980.

Under 1990-talet började firandet av Halloween importeras från USA och på flera håll i Sverige, bland annat i Skaraborg, ersatte den nya högtiden den traditionella ”lussenatta” som firades i december.

– Det finns ett behov av att vi ska skrämma upp varandra lite. Halloween ersatte lussenatta och har blivit den nya ”nu ska vi skrämmas-helgen”. Men Halloween är bättre placerat tidsmässigt, precis när det börjar bli mörkt ute, säger Torbjörn Svensson.

Behovet av att uppleva skräck och att skämma varandra har helt enkelt historiska rötter och halloween är tiden för skräck i vår nutid. I affärerna finns dödskallar, fladdermöss och spöken vid sidan av lysande pumpor. Vad är det som kommer skrämma oss i framtiden?

Kontakt

Ulf Wilhelmsson, biträdande professor i medier, estetik och berättande
ulf.wilhelmsson@his.se, 0500-448808

Torbjörn Svensson, adjunkt i medier, estetik och berättande
torbjorn.svensson@his.se, 0500-448813