Gallsteklar består av två helt olika grupper

Tidigare har forskare trott att gallsteklar har ett gemensamt ursprung. Nu visar en ny genetisk studie, ledd av en forskargrupp på Naturhistoriska riksmuseet, att de istället består av två olika grupper som oberoende av varandra har utvecklat sin förmåga att kontrollera värdväxten.

Allt eftersom forskarna får tillgång till mer genetisk data klarnar bilden av hur olika djur är släkt med varandra. Ofta bekräftar genetisk data sådant som vi redan har klart för oss, men ibland stöter forskarna på rejäla överraskningar.

I en ny studie, publicerad i Systematic Entomology, visar en forskargrupp ledd av professor Fredrik Ronquist vid Naturhistoriska riksmuseet, att gallsteklarna har en mer komplicerad historia än vi tidigare förstått. Gallsteklarna, en familj av steklar, har fått sitt namn för att de ger upphov till en onormal tillväxtförändring hos en växt, en gall. Larverna utvecklas inuti gallen, som ger larven näring och skyddar den mot fiender. Välkända exempel är galläpplet på undersidan av ekblad och sömntornen på nyponbuskar.

Består av två helt olika grupper

Forskarna har alltid trott att gallsteklarna hade ett gemensamt ursprung. Nu visar det sig att de består av två helt olika grupper. Ekgallsteklarna är närmare släkt med glattsteklarna, en familj parasitsteklar, än med sömtornsgallstekeln.

– Vi såg tecken på det här redan i tidiga studier av ett fåtal gener, men många tvivlade på att resultaten verkligen stämde. Nu har vi så överväldigande bevis från vår analys, och en liknande studie, att vi vågar ta steget fullt ut och föreslå en ny klassificering, säger Fredrik Ronquist.

Fortfarande oklart hur de kontrollerar värdväxten

I det nya systemet delas gallsteklarna upp i två olika familjer, det är ännu oklart vad de ska heta på svenska. Den artrikaste familjen omfattar ekgallsteklarna men också många arter som gör galler på olika örter. Där finns också så kallade inhysingar, som inte kan göra galler själva men lever inuti andra arters galler. Sömtornsgallstekeln hör till en mindre artrik familj som omfattar gallbildare på rosor och på lönn, men inga inhysingar.

– Gallsteklar är fascinerande på många sätt. Vi vet till exempel fortfarande inte hur de lyckas kontrollera värdväxten så exakt som behövs för att göra en sömntorn eller ett galläpple. Och nu visar det sig att den här förmågan har uppstått två gånger, oberoende av varandra. När vi har fått en bättre förståelse för de bakomliggande mekanismerna ska det bli oerhört spännande att se om metoderna de använder är de samma eller inte, säger Fredrik Ronquist.

Kontakt

Fredrik Ronquist, professor Naturhistoriska riksmuseet
Email: Fredrik.Ronquist@nrm.se
Tel: 08-519 540 94