Handfallenhet präglade tiggeridebatten

Det var de båda politiska höger- och vänsterblockens oförmåga att se och ta ansvar för systemfelen i välfärdssamhället som blev avgörande för den så kallade tiggeridebatten i början av 2010-talet. Oförmågan innebar att de lämnade walkover till Sverigedemokraterna, SD, som ensamma fick formulera både problemet – individer – och sin lösning – utvisning. Det bäddade för SD:s stora framgångar i riksdagsvalen 2014 och 2018. Det skriver forskaren Erik Hansson, kulturgeograf, i en nyutkommen monografi.

– Tiggeriet ingick inte i den svenska självbilden utan blottade stora hål i det svenska välfärdssamhället. Det hade behövts självrannsakan från båda politiska blocken, att de hade vågat erkänna politiska beslut som under 30 års tid hade urholkat bland annat bostadssituationen i landet, för att kunna lösa det. På det sättet hade Sverigedemokraterna rätt i att det fanns en handfallenhet hos de statsbärande partierna, säger Erik Hansson, forskare i kulturgeografi vid Uppsala universitet.

I monografin The Begging Question: Sweden’s Social Responses to the Roma Destitute (2023), har han studerat den svenska tiggerifrågans utveckling under 2010-talet och hur den sammanflätades med flyktingkrisen och den politiska normaliseringen av Sverigedemokraterna.

Forskningen bygger på en sammanställning av 1 327 artiklar i svensk media om tiggeri eller utsatta EU-medborgare i Sverige publicerade åren 2014–2016, och liknande artiklar från åren 2010–2022. I materialet finns också djupintervjuer med ett 50-tal civila medborgare och stora mängder text från bland annat bloggar, offentliga handlingar, kommentarsfält på sociala medier, forskningsrapporter och politiska program. Det här sammantagna samtida underlaget har analyserats i relation till tidigare svensk och internationell forskning inom främst historia, men också ämnen som exempelvis socialpsykologi, ekonomi och statskunskap.

En del av forskningen fokuserar på varför tiggande framstår som ett samhällsproblem. Erik Hansson visar på hur ”den tiggande gesten” har mötts av ambivalens och ångest genom alla tider och i alla slags samhällen, och spårar denna ångest till en politisk och en psykologisk dimension. Den politiska handlar om hur gesten att be någon annan om en allmosa alltid på ett paradoxalt sätt erkänner och samtidigt ifrågasätter den andras rätt till vad denne äger. Den psykologiska dimensionen handlar om hur människans omedvetna empatiska förmåga till att föreställa sig andra människors känslor lätt gör interaktionen känslomässigt övermäktig.

Det var i början av 2010-talet som fattiga EU-migranter började komma till Sverige i större omfattning och den nationella debatten startade. Eftersom de varken var bosatta, anställda eller asylsökande hamnade de mellan stolarna i den svenska samhällsmodellen. När tiggandet ökade över hela landet väckte det starka känslor och en hätsk debatt växte fram. Erik Hansson beskriver hur tiggeridebatten blottade att välfärdssystemen inte fungerade som förväntat utan försatte EU-migranterna i ett moment 22: För att människor ska kunna ha ett liv som fungerar krävs utbildning, arbete och bostad. Det är svårt att få bostad utan arbete och svårt att få arbete utan utbildning. Det är också svårt att söka arbete utan bostad.

– Men det var få beslutsfattare som ville lova EU-migranter en bostad under de tre månader som de har rätt att vara i Sverige, enligt den fria rörligheten inom EU: för att ge dem möjlighet att få tillgång till utbildning eller kunna söka jobb. För då dyker frågan upp om vi inte ska ge bostad till alla svenskar som också är bostadslösa, och vem vill man ska betala det?

Det är bara ett exempel på hur tiggarnas närvaro visade på flera paradoxer och utestängningsmekanismer i den svenska samhällsmodellen, som enligt Erik Hansson bara kan ändras genom höger-vänsterpolitik.

– En viktig poäng är att det låg i alla gruppers intresse att människor inte skulle behöva tigga. Inte bara för att tiggarna var utsatta, utan också för att resten av befolkningen hade svårt att hantera den tiggande gesten. Eftersom politiken inte presenterade någon seriös plan för fattigdomsbekämpning för denna grupp, reducerades frågan till att handla om tiggeriförbud eller inte. Det politiska fokuset blev på den stora befolkningens ångestkänsla av att möta tiggeriet, istället för att lyfta frågor om fattigdom och sociala problem i det svenska systemet, säger Erik Hansson.

– I och med att Socialdemokraterna och Moderaterna inte vågade öppna på locket till systemfelen, utan lät det blir ett individproblem för utsatta grupper spelade man SD i händerna. SD var de enda som såg människors upplevda problem. Alla mådde dåligt och SD var de enda som presenterade en politisk lösning.

Anledningen till att det blev ett vakuum, redovisar Erik Hansson i sin forskning, var att varken högern eller vänster hade egen politisk majoritet i Riksdagen. Det gjorde det svårt för båda att föra en tydlig politik. SD:s valresultat 2014 gjorde detta ännu mer omöjligt, eftersom 13 procent av väljarkåren blev vågmästare för ett höger- eller vänsterblock.

– Ironiskt nog var det just för att man inte försökte eller kunde ändra systemen som SD fick tolkningsföreträdet och så stort väljarstöd. Den bristande förmågan att hantera den här tiggeridebatten, gav en försmak av det flyktingkrisen 2015 kom att handla om, säger Erik Hansson.

Hansson Erik; The Begging Question: Sweden’s Social Responses to the Roma Destitute, monografi ,University of Nebraska Press, 2023; ISBN 9781496225030

Boken är en internationell fördjupning av Erik Hanssons avhandling (2019) om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av fattiga, tiggande EU-medborgare utan uppehållsrätt som kom till Sverige under 2010-talet. Se länk nedan.

För mer information:
Erik Hansson, postdoktor vid kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
e-post: erik.hansson@kultgeog.uu.se

Metod:
Forskaren använder sig av så kallad hegemonianalys – det vill säga en politisk-institutionell statsvetenskaplig teori om hur samhällsgrupper eftersträvar att etablera sina politiska världsåskådningar som förgivettaget sunt förnuft i samhället. I en del av forskningen, som fokuserar på varför tiggande framstår som ett samhällsproblem, används huvudsakligen av samhällsorienterad psykoanalytisk teori, det vill säga att det är samhällets omedvetna som analyseras, inte individer. Forskaren visar hur den tiggande gesten har mötts av ambivalens och ångest genom alla tider och i alla slags samhällen, och spårar denna ångest till en politisk och en psykologisk dimension. Den politiska handlar om hur gesten att be någon annan om en allmosa alltid på ett paradoxalt sätt erkänner och samtidigt ifrågasätter den andras rätt till vad denne äger. Den psykologiska dimensionen handlar om hur människans omedvetna empatiska förmåga till att föreställa sig andra människors känslor lätt gör interaktionen känslomässigt övermäktig.

Material:
Forskningsmaterialet består av olika typer av material och metoder. Huvudmaterialet är en sammanställning av 1 327 artiklar i svensk media om tiggeri eller utsatta EU-medborgare i Sverige publicerade åren 2014–2016. De har kopplats samman med artiklar på samma eller närliggande ämnen publicerade åren 2010–2022. Det ingår även djupintervjuer med ett 50-tal civila. Materialet har även samlästs med bland annat kommentarsfält på sociala medier (huvudsakligen facebook och flashback forum), bloggar, offentliga handlingar, statliga- och forskningsrapporter och politiska program. Allt detta nutida material har i sin tur analyserats i relation till tidigare svensk och internationell forskning inom främst historia, men också ämnen som sociologi, ekonomi, geografi, statskunskap, socialpsykologi och antropologi.