Hundar levde med människor över hela Europa redan under istiden

Hundar var etablerade som en egen art redan under istiden och spridda över stora geografiska områden. En ny studie publicerad i Nature ger det hittills starkaste genetiska stödet för att hunden var etablerad som art långt tidigare än man tidigare kunnat visa, och att relationen mellan människa och hund har mycket djupa rötter i förhistorien.

Redan för omkring 15 800 år sedan levde hundar tillsammans med människor över stora delar av Västeurasien, det vill säga områden som omfattar Europa, Mellanöstern och Kaukasus. Studien ger det hittills tydligaste genetiska beviset för att hunden redan under slutet av istiden var spridd över enorma geografiska områden. Forskarna har analyserat arvsmassa från hundar funna i bland annat Gough’s Cave i Storbritannien och Pınarbaşı i Turkiet. Resultaten visar att djuren genetiskt var äkta hundar, inte vargar, och att de dessutom var förvånansvärt lika varandra, trots att de levde tusentals kilometer ifrån varandra.

– Det mest slående är hur genetiskt lika dessa hundar är, trots att de levde i helt olika delar av Europa och Anatolien. Det visar att hundar redan var etablerade och spridda över stora områden under istiden, säger Anna Linderholm, forskare vid Stockholms universitet och medförfattare till studien.

Hundar rörde sig mellan olika jägargrupper

Under den sena äldre stenåldern levde människor i genetiskt och kulturellt skilda grupper. Trots detta visar studien att deras hundar var nära besläktade. Det tyder på att hundar utbyttes mellan grupper, även när människorna själva inte blandades i någon större utsträckning.

– Det verkar som att hundar kunde röra sig mellan olika grupper på ett sätt som människor inte alltid gjorde. Det antyder att hunden redan då hade en särskild social och kulturell betydelse, säger Anna Linderholm.

En nära relation mellan människa och hund

Fynden visar också att relationen mellan människa och hund var nära. I Gough’s Cave behandlades hundben på liknande sätt som mänskliga kvarlevor efter döden. I Turkiet begravdes unga hundar i samma område som människor. Isotopanalyser visar dessutom att hundar och människor ofta åt liknande mat, vilket tyder på att hundarna levde tätt tillsammans med människorna och troligen fick föda av dem.

– Det här är inte halvtämjda vargar i utkanten av bosättningar, det är djur som redan är en del av mänskliga samhällen, säger Anna Linderholm.

Spåren lever kvar i dagens hundar

Studien visar också att Europas hundar senare blandades med hundar från östra Eurasien. Men trots dessa förändringar lever arvet från hundar som levde under äldre stenåldern kvar i dagens europeiska hundraser.

– Det är fascinerande att vi kan följa en genetisk linje från istidens hundar hela vägen fram till moderna raser. Det visar hur lång och djup relationen mellan människa och hund faktiskt är, säger Anna Linderholm.

Ett viktigt steg i förståelsen av hundens ursprung

Resultaten visar att hundar redan under den sena istiden var genetiskt tydligt skilda från vargar. Det innebär att domesticeringen måste ha inletts ännu tidigare än 15 800 år sedan.

– För varje ny uppsättning arvsmassa vi analyserar kommer vi närmare svaret på hur och varför hunden blev människans första följeslagare. Det här är ett stort steg framåt i förståelsen av vår gemensamma historia, säger Anna Linderholm.

Läs hela studien

Studien ”Dogs were widely distributed across Western Eurasia during the Palaeolithic” är publicerad i Nature.
DOI: 10.1038/s41586-026-10170-x

Kontakt

Anna Linderholm, forskare vid Centrum för paleogenetik
Tel: 070-644 62 06, e-post: anna.linderholm@geo.su.se