Kraftfulla politiska åtgärder behövs för att minska den ökande andelen dollarmiljonärers miljöpåverkan
Andelen dollarmiljonärer i världen ökar stadigt och deras utsläppsmönster gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att uppfylla Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Enligt en ny studie från turismprofessor Stefan Gössling kommer dollarmiljonärerna, inom bara några decennier, att stå för nästan tre fjärdedelar av koldioxidutsläppen.
I en forskningsrapport som publicerads i november 2020 konstaterade Stefan Gössling att en procent av världens totala befolkning står för uppskattningsvis hälften av utsläppen från kommersiell flygtransport, varav merparten är förknippade med flygresor i premiumklass för välbärgade frekventa flygare.
Linnéuniversitetets Stefan Gössling har nu, tillsammans med forskarkollegan Andreas Humpe vid HM Hochschule München University of Applied Sciences, tagit fram en modell för att räkna ut hur många dollarmiljonärer det kommer att finnas i världen år 2050 och hur mycket utsläpp de kommer att generera.
Resultaten säger att andelen dollarmiljonärer i världen kommer att öka från dagens 0,7 procent till 3,3 procent. Enligt modellen kommer deras utsläpp att stå för 72 procent av den återstående koldioxidbudgeten. Det minskar avsevärt chansen att stabilisera klimatförändringen vid 1,5 grader.
Hindrar omställningen
– En fortsatt ökning av utsläppen i toppen gör omställningen mindre sannolik, eftersom den accelererande energiförbrukningen hos de rikaste sannolikt överstiger systemets förmåga att fasa ut fossila bränslen. Vi menar därför att det är nödvändigt att ifrågasätta huruvida politiska åtgärder, som till exempel progressiva skatter riktade mot de stora utsläpparna, kommer vara tillräckliga för att klara miljömålen, säger Stefan Gössling.
En av de mer specifika frågorna som Gössling och Humpe ställer i studien gäller lagstiftning som tvingar de rika att införa teknik utan koldioxidutsläpp. Detta kommer att kräva betydande mängder förnybar energi, särskilt för bränsleproduktion, vilket är svårt att uppnå även med nuvarande energianvändningsnivåer, förklarar Stefan Gössling.
– För att bli oberoende av rysk import av kol, olja och gas och för att minska utsläppen av växthusgaser har till exempel Tyskland, Belgien, Nederländerna och Danmark lovat att öka investeringarna i havsbaserad vindkraft. Detta sätter ytterligare press på de redan ambitiösa planerna på att producera hälften av Europas el från vindkraft vid mitten av århundradet.
Krävs styrning och kontroll
En annan central fråga för framtiden kommer att vara om det är möjligt att producera de hållbara flygbränslen som krävs för denna lilla del av mänskligheten eller om energisuget i den allra rikaste toppen innebär att det behövs en politik för styrning och kontroll för att förbjuda energiintensiva flygningar i premiumklass och privatflyg.
– Det finns numera en omfattande litteratur om den ojämna fördelningen av utsläpp mellan individer. Det finns ett bevisat samband mellan rikedom och utsläpp; det är extremt stor skillnad mellan hur mycket en person i till exempel Centralafrika genererar i utsläpp jämfört med mycket rika individer.
Studier visar också på betydelsen av yachtägande och flygresor för att generera mycket höga utsläpp, och konsumtionen i toppen står för en stor del av de totala utsläppen. Det är också fastställt att ökningen av de totala utsläppen drivs från toppen.
I den här studien undersöker Gössling och Humpe konsekvenserna av dessa inbördes förhållanden för den återstående koldioxidbudgeten, i en dynamisk modell av de utsläpp som orsakas av de rika.
– Våra resultat väcker frågan om de politiska val och inriktningar som bör ske globalt och vår forskning bekräftar att det är viktigt att rikta in sig på de stora utsläpparna. Det är uppenbart att utan politiska krav på förändring, minskad energianvändning och en övergång till användning av förnybar energi bland de rika, är det svårt att se hur den globala uppvärmningen kan hållas inom kritiska tröskelvärden.
Tre stora hinder
Gössling understyker att även om politiska åtgärder som begränsar de stora utsläpparna både är oundvikliga och nödvändiga, till exempel progressiva skatter på utsläpp, hindras de av tre på varandra följande hinder.
- Första hindret är själva insikten bland beslutsfattarna om att de rika måste begränsas i sin energianvändning och styras i sina investeringsbeslut. I de flesta länder fortsätter man att betrakta ackumulering av rikedomar som önskvärd och fördelaktig för den allmänna ekonomiska tillväxten.
- Det andra hindret utgörs av alltmer polariserade politiska miljöer, där politkerna av populistiska skäl inte vågar föreslå eller genomföra åtgärder för att minska effekterna. I många länder som tidigare har presenterat sig som klimatförespråkare pågår en omvändning av tidigare politik (som till exempel i Sverige) och även i de länder där klimatförvaltningen har gjort framsteg är det oklart om denna lagstiftning kommer att vara varaktig (som till exempel i USA).
- Ett tredje hinder är slutligen politiska utformningar som på ett tillförlitligt sätt minskar utsläppen i toppen. Diskussioner om att de rikaste bidrar till särskilt höga utsläpp har haft en framträdande plats i globala medier, men det finns färre tecken på att politiker tar upp frågan på ett systematiskt sätt och går längre än marknadsbaserade åtgärder, till exempel jämförelsevis små höjningar av koldioxidskatterna. Att ta itu med de mycket rika kommer följaktligen att bli ett komplicerat företag.
Hela rapporten finns här
Kontakt
Stefan Gössling, professor, 070-492 26 34, stefan.gossling@lnu.se