Med makt att hjälpa eller stjälpa regenten – kungliga reserver granskas i ny forskning

Det finns ett inbyggt problem i alla monarkier: reserverna.
De släktingar som inte ärver kronan kan hjälpa eller stjälpa kungen. Det syns i dagens kungahus – och det var ännu tydligare i Sverige på 1500- och 1600-talet.
– Problemet är att det behövs många reserver. Men då riskerar man att de vill vara självständiga, bråka och inte rätta in sig i ledet. Blod är inte alltid tjockare än vatten, säger Alexander Isacsson, nybliven doktor i historia vid Örebro universitet.

Hans avhandling ger historiskt perspektiv på de upprörda känslor som reserver i både det brittiska och det danska kungahuset har visat under senare tid. Alexander Isacsson har studerat vad som hände med kända och mer bortglömda reserver under nära 70 års tid, strax före och långt efter Gustav Vasas död.

Ända in i sitt sista levnadsår arbetade Gustav Vasa på sitt testamente. Han var svag, hade värk och kände själv att slutet på livet närmade sig. Samtidigt funderade han över hur kommande generationer av hans släkt skulle fortsätta regera Sverige.

Den första juli 1560 presenterades det viktiga dokumentet för riksdagen i Stockholm. Tidigare forskning tyder på att det kan ha lånat delar från ett eller flera tyska kungliga testamenten, där man brottats med samma problem.

För att säkra tronföljden behövdes många barn. Risken var stor att de kungliga ättlingarna skulle dö, och då behövdes reserver som kunde ta över tronen. Gustav Vasa, som även kallas Gustav I, var far till elva barn. Två söner dog tidigt och de fem döttrarna kom inte i fråga för att ärva tronen enligt testamentet. Så då återstod fyra söner – en kung och tre reserver.

– Han har en väldigt tydlig vision om att de skulle samarbeta och att makten skulle fördelas inom familjen mellan de här sönerna, säger Alexander Isacsson, doktor i historia.

Hertigarna som få minns

Reserverna blev hertigar enligt testamentet, som verkställdes snabbt. Redan under hösten 1560 dog Gustav Vasa.

Men allt gick inte som planerat. I sin doktorsavhandling har Alexander Isacsson studerat vad som hände med de svenska hertigarna, de kungliga reserverna, under åren 1556 till 1622. Där ingår bröder, kusiner, brorsöner eller farbröder till regenterna under perioden.

– Det är slående att hertigarna fått relativt lite uppmärksamhet i tidigare forskning. Många är ju kanske bekanta med den politiska maktkampen under 1500-talet som rörde Gustav I:s söner Erik XIV, Johan III och sedan Karl IX. Men de hertigar som aldrig blev kungar – Magnus och Johan av Östergötland samt Karl Filip – är det nog färre som har hört talas om.

”En inbyggd svaghet”

Genom att gå igenom en mängd olika källor, som kungakröningar, begravningar, utbildningsresor, brev, testamenten, riksdagsbeslut, predikningar och genealogier har han studerat hur både omgivningen och de olika individerna själva har sett på hertigrollen – och hur reservernas agerande ibland har varit ett hot mot kungen. För att ha reserver var ett nödvändigt ont för monarkin.

– Det är ju absolut en inbyggd svaghet.  Men under tidigmodern tid var det ändå viktigt att ha reserver. Man kunde dö ung, av sjukdom eller i krig. Så utan reserver fanns ju risken att kronan inte skulle gå i arv inom familjen.

­– Problemet är att det behövs många reserver. Men då riskerar man att de vill vara självständiga, bråka och inte rätta in sig i ledet.

Det var precis vad som hände.

Hertigarna fick egna hertigdömen och en egen maktbas. Alexander Isacsons forskning visar att det blir svårt att tala om dynastibyggen när man gräver på djupet. Sammanställningen av källorna visar hertigdömen med ett stort mått av självstyrande, med hertigar som ibland är ett stöd för regenten, men ibland är ett hot.

– Resultaten är ganska förvånande. Som student i historia får man ofta höra eller läsa att härskare i förmodern tid tänkte om sig själva i termer av dynastier. Att deras agerande styrdes av att förvalta ett arv och föra detta vidare till sina ättlingar. Men om man studerar vad exempelvis hertigarna och kungarna gjorde och sa blir det ganska tydligt att det är förenklad bild. Arv, traditioner och förpliktelser knutna till släktskap var viktigt, men inte alltid viktigast. Det finns också inslag av egenintresse, säger Alexander Isacsson.

Missnöjda reserver idag

Likheterna med både dagens monarkier och storföretag som går i arv är slående. De reserver som inte får makten riskerar att bli missnöjda och ställa till problem. I Danmark fråntogs några unga reserver sina kungliga titlar förra året, med högljudda mediautspel som följd. I Storbritannien har flera reserver varit missnöjda med sin roll, nu senast hertigen av Sussex, Prins Harry. Hans memoarer fick titeln Spare, som ju betyder just reserv.

– En skillnad mellan dagens moderna konstitutionella monarkier och den monarki jag har studerat är att dessa frågor är mindre avgörande för statens utveckling. Att prins Harry skapar skandaler är ett problem för den brittiska monarkin men kanske inte ett problem för den brittiska staten.

Stark stormakt utan hertigar

Under 1600-talet blev Sverige en stark stat – och en stormakt.

En viktig orsak till det menar Alexander Isacsson är att det inte längre fanns några hertigar. Den sista hertigen, Gustav II Adolfs lillebror Karl Filip, avled i svår feber under ett fälttåg 1622. Han blev bara 20 år.

– Framväxten av en stark och centraliserad stat under 1600-talet berodde delvis på att alla hertigar hade dött utan några manliga arvingar som kunde överta deras position. Om hertig Karl Filip hade blivit äldre och om han hade fått söner är det alltså mycket möjligt att Sveriges politiska utveckling under Gustav II Adolf sett betydligt annorlunda ut.