Nu avslöjas generna som skiljer ullhåriga mammutar från elefanter

Forskare har lyckats kartlägga mycket mer DNA än vad någon tidigare gjort för en utdöd istida djurart. I en ny studie identifieras mutationer som var unika för den ullhåriga mammuten – som troligen legat bakom mammutens hårtillväxt, fettlagring och de små öronen.

Forskare vid Centrum för paleogenetik, en gemensam satsning mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet, har genomfört en banbrytande studie där de analyserat arvsmassan från 23 ullhåriga mammutar. En av individerna är ett av de äldsta kända exemplaren som är 700 000 år gammalt. Resultaten, som nu publiceras i tidskriften Current Biology, ger nya kunskaper om den evolutionära processen och är ett viktigt steg mot att skapa en omfattande katalog över de genetiska förändringar som ligger bakom den ullhåriga mammutens unika utseende och fysiologi.

Den ullhåriga mammuten är en utdöd art av elefanter som levde under den senare delen av tidsepoken Pleistocen, från cirka 700 000 år sedan och fram till att arten dog ut för 4 000 år sedan. Arten var anpassad för att leva i ett kallt klimat och hade en tjock, ullig päls, små öron samt omfattande fettdepåer.

– Genom att kombinera de senaste teknikerna inom paleogenetiken med storskalig sekvensering så har vi lyckats kartlägga mycket mer DNA än vad någon tidigare gjort för ett utdött istida djur, säger Marianne Dehasque vid Centrum för paleogenetik och en av artikelns medförfattare. Hon försvarade nyligen vid Stockholms universitet sin doktorsavhandling som handlade om mammutens genetik.

Identifierar mutationer unika för mammuten

– Våra analyser har gjort det möjligt att identifiera mutationer som är unika för mammuten och vi har dessutom kunnat skapa oss en bild av när dessa mutationer uppstod. Resultaten visar att redan de allra första ullhåriga mammutarna hade flera unika genvarianter kopplade till hårtillväxt, fettlagring och immunsystemets funktion, säger Love Dalén, professor vid Centrum för paleogenetik.

Forskarna upptäckte också att vissa av den ullhåriga mammutens klassiska egenskaper, som till exempel dess ulliga päls, fortsatte att utvecklas under de senaste 700 000 åren, men att detta skedde genom mutationer i andra gener än de som tidigare selekterats av det naturliga urvalet. Dessutom fann forskarna en mutation hos mammutarna som ledde till att de fick mindre öron. Denna mutation har skett under de senaste 700 000 åren.

–Denna typ av analys är unik och ger en viktig inblick i hur det naturliga urvalet fungerar, säger studiens försteförfattare David Diez-del-Molino som är forskare vid Centrum för paleogenetik.

Betydelsefullt för förståelsen av arters anpassning

Enligt Tom van der Valk vid Centrum för paleogenetik och som lett forskningen tillsammans med Love Dalén, så är resultaten betydelsefulla för vår förståelse av hur utdöda organismer varit anpassade till sin miljö.

– Genom att undersöka förhistoriska arvsmassor kan vi lära oss mer om generna bakom olika anpassningar, vilket i sin tur kan hjälpa oss att förstå de evolutionära processer som formade världen vi lever i idag.

Bilder och filmer relaterade till studien (fria att använda).

Läs artikeln i Current Biology: Genomics of adaptive evolution in the woolly mammoth

Läs mer om Centrum för paleogenetik

Kontakt:
Love Dalén, professor vid Stockholms universitet och Centrum för paleogenetik.
Tfn 070-7772794, mejl love.dalen@zoologi.su.se

David Diez-del-Molino, forskare vid Stockholms universitet och Centrum för paleogenetik.
Tfn 073-951 29 22, mejl david.diez@zoologi.su.se

Tom van der Valk, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet och Centrum för paleogenetik.
Tfn 072-280 88 48, mejl Tom.vandervalk@nrm.se