Ny bok fördjupar bilden av svensk filmfeminism

– Det starka politiska fokuset på jämställdhet och solidaritet i Sverige innebar både möjligheter och begränsningar för kvinnliga filmskapare, säger Ingrid Ryberg, docent i filmvetenskap vid Göteborgs universitet.

I boken Swedish Film Feminism: Between Grassroots Movements and Welfare Policies (Bloomsbury Academic) redogör hon för hur den svenska feministiska filmrörelsen tog form under 1970- och 80-talen. Med hjälp av ett omfattande arkivmaterial skildrar hon en rörelse full av inre motsägelser, som inte riktigt passar in i den etablerade historieskrivningen.

Internationell forskning om filmfeminism utgår i första hand från USA och Storbritannien och tar föga hänsyn till svenska förhållanden. Inom forskningen beskrivs filmfeminismen ofta som en rörelse som redan i mitten av 1970-talet övergick från aktivistisk till akademisk angelägenhet.

– I Sverige fortsatte kvinnor däremot att organisera sig långt senare, säger Ingrid Ryberg.

I boken ordnar Ingrid Ryberg händelser som hon anser format den svenska filmfeminismen längs en egen tidslinje. Ett viktigt exempel är bildandet av Svenska kvinnors filmförbund år 1976, som under de följande decennierna arbetade för att stärka kvinnors ställning inom den svenska filmbranschen genom opinionsbildning och nätverkande.

Oväntade aktörer
Samtidigt gjordes få riktiga satsningar från staten eller Svenska Filminstitutet för att främja kvinnors filmskapande. Kvinnor fick sällan chansen att göra långfilm.

– I stället öppnades andra dörrar utanför den traditionella filmbranschen, säger Ingrid Ryberg.

När myndigheterna fick i uppdrag att arbeta med solidaritets- och jämställdhetsfrågor tillfördes stora budgetar. Indirekt gav det många kvinnor tillgång till resurser för filmproduktion, påtalar hon.

När biståndsmyndigheten Sida instiftade ett filmproduktionsstöd var det många kvinnliga filmskapare som fick del av detta för att skildra kvinnors situation i så kallade tredje världen-länder. Och när Socialstyrelsen i samband med införandet av lagen om fri abort 1975 tillsatte en budget för abortförebyggande informationsarbete, ledde det bland annat till att nya lesbiska kortfilmer producerades.

Ett exempel på en filmskapare som vid den här tiden gick sin egen väg är Mai Zetterling, ofta betraktad som en av de främsta förgrundsgestalterna inom svensk filmfeminsm.

Zetterling var visserligen ute i kylan på hemmaplan i Sverige under 1970-talet, efter det förödande mottagandet av långfilmen Flickorna 1968.

– Men hon var mycket aktiv och eftertraktad utomlands, säger Ingrid Ryberg.

Där kunde Zetterling i flera kortfilmer och dokumentärer experimentera med ett eget feministiskt filmspråk.

– I stället för att fokusera på hur kvinnor objektifieras vände hon blicken mot män. Hon förlöjligade och sexualiserade dem, säger Ingrid Ryberg.

Även under senare år har Svenska filminstitutet satt ribban högt när det gäller en jämställd fördelning av filmstöd. Men målen har ännu inte infriats.

– Genom hela boken problematiserar jag självbilden av Sverige som ett jämställt och progressivt föregångsland, säger Ingrid Ryberg och fortsätter:

– Jämställdhet har blivit en del av ett nationellt varumärkesbyggande – en internationellt säljbar bild av Sverige som bäst i världen på jämställdhet och film. Det betyder inte att det blir så i praktiken.

Boken finns att ladda ner gratis som e-bok på länken: bloomsburycollections.com/monograph?docid=b-9781350186347.

Kontakt:
Ingrid Ryberg, tel: 076-6181977, e-post: ingrid.ryberg@gu.se