Så går det att tjäna pengar i svensk nötköttsproduktion
Lönsamheten i svensk nötköttsproduktion är hårt pressad. Samtidigt finns det en politisk vilja öka den inhemska produktionen, både för att öka självförsörjningsgraden och för att återställa den biologiska mångfalden i igenvuxna naturbetesmarker. Och det finns åtgärder som kan göra uppfödning av köttdjur lönsam, men ingen patentlösning som passar alla gårdar. Det visar Kristina Holmström i en doktorsavhandling från SLU.
– Alla lantbruk är olika, och därför har jag studerat olika lösningar i olika produktionsgrenar, säger Kristina Holmström, som har varit industridoktorand vid SLU och Hushållningssällskapet Sjuhärad.
Flera orsaker till låg lönsamhet
I Sverige minskar både antalet nötkreatur och antalet nötköttsföretag, och 40 procent av det nötkött som konsumeras är idag importerat. Den låga lönsamheten beror på ett flertal olika faktorer, såsom små betesmarker, övervägande små besättningar, ogynnsamma klimatförhållanden och fördyrande regelverk. Samtidigt finns det mycket nedlagd åker- och naturbetesmark som skulle kunna användas för ökad produktion.
En bättre lönsamhet i svensk nötköttsproduktion skulle alltså vara viktig ur flera synvinklar, både när det gäller självförsörjningsgrad och naturbetesmarker som behöver bevaras eller återställas. Dessutom ger lantbruksföretag en levande landsbygd.
Kristina Holmström har i sitt doktorsarbete undersökt flera faktorer som kan påverka lönsamheten, ofta i samarbete med lantbrukare. Det har både handlat om storleksfördelar och om olika djurkategorier och uppfödningsformer.
Lönsamt med större sammanhängande betesmarker
Att lägga ihop små spridda betesmarker till större sammanhängande betesmarker visade sig vara en lönsam åtgärd på de gårdar som Kristina Holmström följde. Med större betesfållor minskade arbetstiden för tillsyn och kostnaderna för stängselmaterial.
– Det som hade störst betydelse vid förändringen från liten till stor betesfålla var dock de stöd och ersättningar som tillkom eller ökade när skogsmark restaurerades till betesmark, säger Kristina Holmström.
Större besättningar ofta mer rationella
Även djurantalet är en faktor som påverkar möjligheten till en rationell uppfödning. I större besättningar med dikor behövde man i genomsnitt lägga mindre arbetstid per ko och år än i mindre besättningar, men det fanns också relativt små besättningar där arbetsåtgången per ko var lika låg som i de största.
Tillsyn av djur under betesperioden var det arbetsmoment som tog mest tid under året. En minskning av arbetsåtgången under vintern kunde ses på gårdar där ströarbetet var mer mekaniserat och på gårdar med en kortad kalvningsperiod.
Tjurar eller stutar, det beror på
En annan fråga var om handjur ska födas upp som tjurar på stall eller som stutar (kastrerade) som betar på naturbetesmark under sommaren. Vad som var mest lönsamt visade sig bero på gårdens naturliga förutsättningar när det gäller tillgång på åker och betesmark, men också på var i Sverige gården ligger. Det var även skillnad mellan raser, då tjuren oftare var lönsam när den var en korsning mellan mjölkras och köttras, än av ren mjölkras, medan ras inte spelade någon roll för stutens lönsamhet.
För att stuten skulle bli mer lönsam än tjuren behövdes större intäkter kopplade till betesdriften. Det kunde t.ex. vara att en stor andel av naturbetesmarken gav ersättning för så kallade höga kultur- och naturvärden eller en tilläggsbetalning för certifierat naturbeteskött.
Olika gräsarter i ensilaget till olika djurkategorier?
Kristina Holmström har även gjort lönsamhetskalkyler för ensilage baserade på ett antal olika gräsarter. Med ett förändrat klimat med mer frekventa extremväder kan olika vallväxters konkurrensförmåga förändras. Därför är det av vikt att välja gräsarter som passar de djur som ska utfodras.
När det gäller mjölkkor visade det sig nästan alltid vara mest lönsamt med traditionellt timotejensilage. När det gäller dikor var istället ett fiberrikt ensilage med rörflen det lönsammaste vinterfodret.
När det gäller tjurar var olika gräs bäst i olika situationer. Köttrastjurar hade t.ex. oftast bäst lönsamhet med ängssvingel, men om det var torka vartannat år eller oftare var rörsvingel mest lönsamt.
– Nötkreaturens produktion, dvs. hur snabbt de växer eller hur mycket de mjölkar, är i de flesta fall viktigare än priset på ensilaget, kommenterar Kristina Holmström.
——————————————
Husdjursagronom Kristina Holmström, institutionen för tillämpad husdjursvetenskap och välfärd, försvarar sin doktorsavhandling, How to make money. Profitability in pasture and forage based Swedish beef production, den 5 december 2024 vid SLU i Skara.
Dagen före disputationen hålls ett öppet seminarium med koppling till disputationen: Lönsam betesdrift för produktion av mat och miljönyttor.
Mer information
Kristina Holmström, doktorand
Institutionen för tillämpad husdjursvetenskap och välfärd
Sveriges lantbruksuniversitet, Skara
0325-61 86 46, kristina.holmstrom@slu.se
Pressbilder
(Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om denna nyhet. Klicka för högupplöst bild. Fotograf ska anges.)
(Ingressfotot) Att slå ihop mindre betesfållor och restaurerad naturbetesmark för att skapa stora sammanhängande betesfållor är en väg till lönsammare nötköttsproduktion. Foto: Kristina Holmström
Kristina Holmström. Foto: Helena Falkman
Valet av vallgräs i ensilage påverkar lönsamheten, och bör anpassas till de djur som ska utfodras samt till klimatet. På gårdar som föder upp köttrastjurar i områden där det ofta är torka kan gräsarten rörsvingel vara ett lönsamt alternativ. Foto: Kristina Holmström